Alla inlägg av fredriknasberg

Hermeneutik - Texttolkning

Den bokstavliga och historisk-grammatiska tolkningsmetoden

3 kommentarer

En vanlig missuppfattning bland många kristna idag är att den bokstavliga tolkningsmetoden inte tar hänsyn till symbolspråk och Bibelns olika textgenrer. Det leder inte sällan till att förespråkare för nämnda tolkningsmetod brukar ses som mindre upplysta ”fundamentalister”.

Dr. Charles Ryrie, professor i systematisk teologi och förespråkare av den bokstavliga förståelsen av Bibeln, säger dock följande om den här missuppfattningen:

”… literalism utesluter inte korrekt förståelse av symboler, illustrationer, apokalypser och andra genrer inom de grundläggande ramarna för bokstavlig tolkning.”

Dr. Andy Woods är inne på samma spår:

”The Bible does use figures of speech, such as hyperbole, similes, metaphors and personification (Ps 98:8, Jes 55:12). But these are obvious in the text itself. Otherwise, we must take the Bible for what it says. This is the method that Luther and the other reformers used to restore the church to proper doctrine, which had been lost to the church for more than 1000 years.”

Woods och Ryries syn är för övrigt ingen ny uppfattning utan den användes av Bibelns författare, den kristna församlingen under de första århundradena och reformatorerna på 1500-talet.

Den respekterade kyrkohistorikern Philip Schaff är en av de som bekräftar detta och säger att den tidiga kyrkan – med Barnabas, Papias, Justinus Martyren, Ireneus, Tertullian, Methodius och Lactantius i spetsen – läste Bibeln bokstavligt och exempelvis trodde på en ung jord och premillennialism (läran att gudsriket/tusenårsriket upprättas efter Jesu återkomst) .

Martin Luther:

”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions… An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”

Den framlidne teologen E.W. Bullinger, som även han propagerade starkt för den bokstavliga tolkningsmetoden, har förmodligen producerat den mest omfattande och genomarbetade exegetiska genomgången av Bibelns alla bildspråk och symboler i en över 1100 sidor omfattande bok – Figures of Speech Used in the Bible Explained and Illustrated.

Dr. Andy Woods

”The absurdity of the notion that a literal hermeneutic fails to encompass basic figures of speech is also illustrated by the fact that the most extensive scholarly treatment of figures of speech available today was completed by a dispensational literalist, E.W. Bullinger.”

Dr. Thomas Ice

“Bullinger’s work demonstrates that literalists have at least thought about the use of figures of speech in a detailed and sophisticated way and do not consider such usage in conflict with literalism.”

Med andra ord är ovannämnda kritik obefogad.

Det är förvisso sant att alla människor, inklusive kristna, är begränsade och att ingen har den kompletta och felfria förståelse av Bibelns alla verser, så den bokstavliga tolkningsmetoden innebär inte att alla verser per automatik är lätta att förstå. Men det faktum att Gud primärt har valt att uppenbara sig för människan i textform är av en enkel anledning – att uppenbarelsen är möjlig att förstå trots våra tillkortakommanden.

Och hela Skriften är given för vår uppbyggelse:

2 Tim 3:16-17 ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

När det är sagt är det viktigt att komma ihåg att inte allt som står i Bibeln gäller för oss idag även om allt är till vår uppbyggelse. Vi ska exempelvis inte bygga en ark, stena sabbatsbrytare till döds, ta ormar i händerna eller drick dödligt gift. Det var direktiv som gällde andra människor i en annan tid. Därför är det viktigt studera bibelböckernas historiska kontext och ursprungliga mottagare men mer om det längre ned.

Om hela Skriften är utandad av Gud finns det en poäng med varje ord och vers, något som Gud vill förmedla till människorna. När Jesus bekräftar GT:s status som Guds Ord går han till och med ännu längre och innefattar ”minsta prick” (Matt 5:18) som gudaingivet.

Med andra ord har Bibeln ett bestämt syfte och verserna en bestämd mening och det betyder att troendes uppgift är att ta reda på den meningen (man brukar säga att varje bibelpassage bara kan ha en mening men flera applikationer). Det innebär också att människan inte är fri att tolka Skriften efter eget tycke och smak. Texttolkarens uppgift är alltså att förstå författarens, indirekt Guds, ursprungliga intention och mening.

På samma sätt som NT:s författare tolkade GT:s texter bokstavligt ska vi tolka hela Bibeln bokstavligt.

Acceptans och subjektivitet

En vanlig hållning idag är att försöka hitta minsta gemensamma nämnare, vanligtvis någon form av evangeliet eller världsförbättrande arbete, och därutöver ha överseende med olika tolkningar i andra lärofrågor.

Under 1900-talets första hälft (1919-1936) utkämpades en lärostrid inom kristenheten som kom att kallas The Fundamentalist-Modernist Controversy, där fundamentalisterna kämpade för den klassiska och bokstavliga bibelförståelsen medan modernisterna ville anpassa kyrkans läror till samtidens anda och nya vetenskapliga upptäckter.

Den här striden har egentligen pågått ända sedan upplysningen och har hela tiden lett till en allt lägre bibelsyn och devalvering av Bibelns tillförlitlighet.

Här följer exempel på läror som började ifrågasättas under ovannämnda strid:

* Bibelns ofelbarhet

* Jungfrufödseln

* Jesu ställföreträdande död

* Jesu uppståndelse

* Historiciteten av Jesu mirakler

* Skapelseberättelsen

* Den patriarkala ordningen i familjen och församlingen

För att ”bortförklara” dessa läror var liberalteologerna tvingade att bortse från den naturliga och bokstavliga innebörden i bibelordet.

Bokstavlig och historisk-grammatisk tolkningsmetod

Vad är bokstavlig tolkning?

All kommunikation är antingen bokstavlig (denotativ) eller symbolisk (konnotativ) och standardregeln är att alltid tolka bokstavligt om inte avsändaren ger tydliga hintar och signaler om det motsatta.

Den apostoliska, antiokenska (församlingen under de första århundradena) och reformatoriska texttolkningen/hermeutiken kan beskrivas som bokstavlig, grammatisk, historisk och kontextuell. Detta är den normala läsningen av all text och den allenarådande metoden inom exempelvis rättsväsendet.

Bokstavlig tolkning

Bokstavlig tolkning innebär att förståelsen kommer ”genom bokstäverna”, dvs du tolkar det som uttryckligen står i texten och läser inte in saker utifrån.

Om det står att Gud skapade allt ”ur intet” på sex dagar (dagar med morgon och kväll) så menar Gud sex dagar, inte miljoner eller miljarder år utifrån modern ”vetenskap”.

Ett annat exempel där den bokstavliga och naturliga innebörden av orden avvisas är 1 Mos 2. Istället för att läsa som det står, dvs namnet på fyra historiska floder (Pishon, Gihon, Tigris, Eufrat), är det populärt att tolka floderna som symboler för kroppen, själen, anden och hjärnan. Det kallas för allegorisk tolkning.

Dr. David L. Cooper´s gyllene regel för texttolkning betonar den bokstavliga metoden:

”When the plain sense of Scripture makes common sense, seek no
other sense; therefore, take every word at its primary, ordinary, usual, literal meaning unless the facts of the immediate context, studied in light of related passages and axiomatic and fundamental truths, indicate
clearly otherwise.”

Grammatisk tolkning

Språket består av grammatik och i texttolkningshänseende innebär det att korrekt analysera relationen mellan fraser, satser, ord, meningar, tempus etc. Språket styrs av regler för hur ord böjs och sätts samman i satser och meningar och det är tolkarens uppgift att ta reda på detta.

Ordet frälst används exempelvis i dåtid (rättfärdiggörelse – frälst från syndens straff), nutid (helgelse – frälst från syndens kraft) och framtid (förhärligandet – frälst från syndens närvaro) och har därför olika innebörder beroende på tempus. Om dessa distinktioner inte görs blir Bibeln full av frågetecken och inneboende konflikter.

Historisk tolkning

Varje bibelbok är skriven i en historisk kontext och som läsare behöver man förstå vad författaren ville säga till de ursprungliga mottagarna, så kallad ”original intent of the author”.

Hela Bibeln är Guds Ord och nyttig till undervisning och uppbyggelse men allting är långt ifrån skrivet direkt till den kristna församlingen. Som nämnts ovan ska vi exempelvis inte bygga en ark eller stena människor som arbetar på sabbaten. Det var direktiv som gällde andra människor i en annan tid.

Det kan även vara bra att ha kunskap om dåtidens kultur och tankegods för att förstå bibeltexten på ett bättre sätt. 1 Joh 2-4, där Johannes varnar för förnekandet av Jesu mänsklighet, är ett sådant exempel. Detta gjorde han primärt för att konfrontera det grekiska tänkandet och den utbredda gnosticism som menade att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt.

Dr. Milton S. Terry om vikten av historisk förståelse:

”The interpreter should, therefore, endeavour to take himself from
the present, and to transport himself into the historical position of his author, look through his eyes, note his surroundings, feel with his heart, and catch his emotion. Herein we note the import of the term grammatico-historical interpretation.”

Kontextuell tolkning

För att komma till rätt förståelse måste man också ta hänsyn till kontexten – det större och mindre sammanhanget i vilken texten skrevs. När Jesus i Matteus 24 talar om att den som håller ut till slutet ska bli frälst syftar han inte på den eviga frälsningen, dvs rättfärdiggörelsen, utan på fysisk frälsning för Israel under den kommande vedermödan.

I GT syftar för övrigt frälsningen nästan alltid på den fysiska och inomvärldsliga frälsningen. Med andra ord räddning från yttre hot och faror.

2 Mos 14:30 ”Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand.”

En annan vanlig misstolkning till följd av bristande kontextuell förståelse är begreppet ”hädelse mot anden”. Om man studerar sammanhanget framkommer det att det syftar till när erbjudandet om riket till dåtidens Israel dras tillbaka på grund av de judiska ledarnas falska påståenden om Jesu gärningar. Med andra ord handlar det inte om att kristna kan förlora frälsningen eller att vissa har gjort för grova synder för att kunna bli frälst.

Tolkningsmetoder som avviker från den ovannämnda har lett till många snedsteg i kyrkohistorien (gärningsevangelier, ersättningsteologi, Kingdom Now-teologi etc).

Sammanfattningsvis handlar den bokstavliga och historisk-grammatiska tolkningsmetoden om att söka författarens, indirekt Guds, ursprungliga mening med bibeltexten.

Kultur och politik

Israel-Palestinakonflikten

Lämna en kommentar

Det främsta argumentet för Israels rätt till det omtvistade landområdena är förvisso bibliskt och grundar sig på Guds ovillkorade och ännu gällande landförbund med Israel (1 Mos 12:1, 15:18-21, 35:12, 2 Mos 6:6-8, 5 Mos 29:1-29, 30:1-10, Hes 36:28, Rom 11:29-29). I den här texten kommer jag dock istället fokusera på de historiska och juridiska argumenten.

Konflikten mellan Israel och Palestina tycks vara närmast oändlig och olöslig och kan spåras till slutet av 1800-talet. Nya strider, som leder till död och lidande på båda sidor, blossar ständigt upp. I media beskrivs det ofta som en kamp mellan David och Goliat, där Israel anses vara den förtryckande jätten. Vanliga anklagelser är ockupation av palestinsk mark och användandet av oproportionerligt mycket våld.

När Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) nyligen uttalade sig om den aktuella konflikten tog hon tydligt parti för palestinierna när hon sa följande:

”Palestinierna har ju ingen egen stat. Israel är ju det land som ockuperar Palestina och annekterar Jerusalem och och då har man ett särskilt ansvar för att alla ska bo på ett säkert sätt.”

Men är det här en korrekt bild av verkligheten och historien? Eller är det som kritikerna säger, om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den till slut sann. Nedan kommer jag argumentera för det sistnämnda. Och det görs med vetskapen om att Israel och judarna också gör fel och på intet sätt är syndfria.

Innan jag går in på de stora och övergripande argumenten vill jag kort kommentera orsakerna till den senaste tidens oroligheter. Det sägs att den utlösande faktorn är att Israel beslutat vräka fyra arabiska familjer från sina hem i Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem.

Bakgrundsinformationen till vräkningen, dvs det av domstol utfärdade vräkningsbeslutet som säger att judarna har den historiska och juridiska rätten till markområdet i Sheikh Jarrah och därför har rätt att kräva hyra av de arabiska familjerna (en hyra som familjerna vägrar betala med invändningen att de äger marken), utelämnas dock ofta helt. Inte heller nämns det faktum att vräkningen bara är ett svepskäl för andra och större syften.

”Denna tvist handlar faktiskt inte om fyra hus i östra Jerusalem. Det handlar om att Hamas ser en chans att utnyttja situationen och öka sitt eget inflytande och kontroll över palestinier i Jerusalem. Köp inte deras falska nyheter för att späda ut sin egen skuld. Under de närmaste dagarna kommer judar och muslimer båda att dö för att Hamas ser våldet som ett politiskt framgångsmedel. Glöm det inte.” Bassem Eid, palestinsk politisk analytiker för israelisk radio och tv.

”Sakfrågan, dvs den stundande vräkningen, har alltså utnyttjats och gjorts viktigare än den egentligen är, framförallt av olika palestinska grupperingar… Nyhetsrapporteringen har sedan ofta gjort saken ännu värre: mycket känslor, lite fakta.” Paul Widen, Israelbaserad frilansjournalist.

Rubriker och bilder som skildrar unga pojkars död är förvisso tragiskt och hemskt men enskilda händelser, utan bakgrundsinformation, får inte ligga till grund för övergripande ställningstaganden i konflikten.

Som exempel kan nämnas det faktum att Hamas, den terrorstämplade organisationen som styr Gaza och som startade nuvarande strider med raketattacker mot civila mål i Israel, inte sällan offrar sin egen befolkning genom att använda dem som mänskliga sköldar. Detta för att vinna omvärldens sympatier. Därutöver är många palestinska/arabiska barn, till följd av antisemitisk och jihadistisk indoktrinering i hem och skola, villiga att offra sina egna liv i terrorattacker.

”Hamas gör allt de kan för att bädda in sin militära infrastruktur i den civila infrastrukturen. Allting är blandat. Det finns inga renodlade militära måltavlor.” Överstelöjtnant Jonathan Conricus, Israels militära presstalesperson.

”Vi blev attackerade av terrororganisationen Hamas. Tusentals raketer riktades mot vår civilbefolkning och då måste vi, precis som alla andra länder skulle ha gjort, skydda oss och försöka oskadliggöra hotet. Det är dock problematiskt då de bedriver sin terrorverksamhet bland civilbefolkning och använder dem som mänskliga sköldar. Men vi gör allt vi kan för enbart skada Hamas så därför ger vi, i motsats till Hamas, alltid besked i förväg när vi bombar mål som kan riskera civila dödsoffer.” Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister

För att få en övergripande förståelse av konflikten, och inte komma till förhastade slutsatser baserat på känsloargument och tidningsrubriker, måste man dock zooma ut och titta på den historiska och juridiska kontexten.

Historiska argument

1. Judarnas historiska koppling till landet går tillbaka 3000 år och det har, trots den långa diasporan (135 e. Kr. – 1870 e. Kr. ca), alltid funnits judar i Israel under den här tiden. Jerusalem har för övrigt alltid setts som Israels centrum och etablerades som huvudstad omkring år 1000 f. Kr. av kung David.

2. Uttrycket ”Palestina” härrör från den romerske kejsaren Hadrianus på 130-talet e. Kr. då han, efter att ha slagit ner det sista judiska upproret (132 e. Kr. – 135 e. Kr.), ville smäda det judiska folket genom att döpa om Judéen till Palestina, eftersom namnet anspelade på judarnas ärkefiende filistéerna. I sammanhanget kan nämnas att filistéerna sedan länge är ett utdött folkslag och alltså inte har några kopplingar till dagens araber.

3. Palestina har aldrig varit ett uteslutande arabiskt land, även om arabiskan gradvis kom att bli huvuddelen av befolkningens språk efter de muslimska erövringarna på 600-talet. Någon oberoende arabisk eller palestinsk stat har aldrig existerat. Det har istället varit en geografisk region inom olika historiska imperier (romarriket, bysantinska riket, mamluckernas rike och ottomanska riket). Mellan 1920 och 1948, efter första världskrigets slut och ottomanska rikets fall, var det sedan ett brittiskt mandat innan Israel utropades till självständig stat inom en liten del av nämnda mandat. Mer om det nedan.

Att Palestina aldrig varit en självständig stat bekräftades exempelvis när den arabisk-amerikanske historikern, professor Philip Hitti vid Princeton University, vittnade mot en delning av landet inför en brittisk-amerikansk kommitté 1946: ”Det existerar inget Palestina, absolut inte.”

Även arabiska ledare tog avstånd från begreppet Palestina: ”Något sådant land finns inte. Palestina är ett begrepp uppfunnet av sionisterna.” Auni Bey Abdul-Hadi, 1937.

Det var först när Yassir Arafat kom in på den politiska scenen som begreppet Palestina och palestinier kom att användas på allvar. För att vinna omvärldens sympatier var det klart fördelaktigt att definiera sig som en svag och förtryckt minoritet och då passade ”palestinier” bättre än ”araber”.

Israeldebattören och guiden Christina Åsbrink Toledo sammanfattar detta på ett bra sätt:

”På 1920-talet beskriver det brittiska mandatet inte befolkningen i Palestina som ”araber”, utan som ‘arabisktalande’. Det är inte förrän 1949, då FN-organet UNRWA (FN:s speciella flyktingorgan endast för palestinier) bildas, som det talas om en palestinsk identitet – och då som flyktingar. Man kan därför säga att själva flyktingskapet är det som definierar palestinierna. Enligt UNRWA är en palestinier en icke-judisk person som kom till det brittiska mandatet minst två år innan Israel utropade självständighet 1948. Med andra ord är man därmed klassad palestinier om man kom från Indonesien för att kämpa ett jihad mot judarna 1946. Så mycket för den palestinska ursprungsbefolkningen och dess historiska rötter!”

”Det palestinska folket finns inte. Skapandet av en palestinsk stat är bara ett medel i våra fortsatta strävanden mot den israeliska staten och för vår arabiska enhet… Vi talar om en palestinsk stat enbart av politiska och taktiska skäl… När vi återtar våra rättigheter till hela Palestina kommer vi inte att vänta en enda minut med att förena Palestina med Jordanien.” Zuheir Mushin, dåvarande administrativ styrelsemedlem i den Palestinska befrielserörelsen och chef för PLO:s militära ledning, i en intervju 1971

”Om palestinierna verkligen är en myt blir den naturliga följdfrågan: varför uppfinna ett fiktivt folk? Svaret är att myten om det palestinska folket tjänar som rättfärdigande för arabisk ockupation av Israels land. Medan araberna redan har 21 egna suveräna länder (mer än något annat enskilt folk på jorden) och kontrollerar en landmassa som är 800 gånger större än Israels land, är det tydligen inte tillräckligt för dem. De känner därför behovet av att beröva judarna sitt enda land, ett av de minsta på planeten. Tyvärr är många okunniga om regionens historia, inklusive mycket av världsmedia, alltför villiga att hjälpa till.” Från Israelnews.com

4. Judarna, som till följd av ökande antisemitism och förföljelse började återvända under 1800-talets andra hälft, byggde upp ett nästintill ödsligt land utan invånare. Det var tack vare den judiska inflyttningen och skapandet av arbetstillfällen som araber strömmade in från närområdena. Med andra ord stämmer inte den vanligt förekommande uppfattningen om judisk fördrivning av palestinska araber.

Mark Twain, som besökte Palestina 1867, beskrev landet som ”ett öde land vars jord är rik nog, med som fullständigt utlämnas åt ogräset – tysta sorgesamma vidder…här råder en ödslighet som inte ens fantasin kan pryda med prakten av liv och rörelse…Vi såg inte en enda människa på hela resan.”

Dawood Barakat, redaktör för den egyptiska dagstidningen Al-Ahram skrev följande 1913: ”Det är absolut nödvändigt att samförstånd uppnås mellan sionisterna och araberna, för ordkriget kan bara orsaka skada. Sionisterna är nödvändiga för landet: Pengarna som de för med sig, deras kunskap och intelligens, och den arbetsamhet som karakteriserar dem kommer utan tvivel att bidra till landets pånyttfödelse.”

Noteras bör också hur han beskriver den ena parten som ”araberna”, inte ”palestinierna”.

5. Den arabiska/palestinska aversionen gentemot judarna och Israel har djupa historiska rötter och är således inget nytt fenomen som uppstod på grund av det judiska återvändandet eller Israels återbildande 1948.

När islams grundare Muhammed intog Medina i början av 600-talet dödades 600-900 judiska män då de vägrade konvertera till den nya religionen. Under 800-talet införde Bagdads kalif ett gult märke för att man skulle kunna urskilja vem som var jude och detta kan ses som en föregångare till Hitlers ”judemarkering”.

Andra massmord på judar i arabiska länder inträffade i Marocko på 800-talet, där hela samhällen utplånades av den muslimska härskaren Idris I; massakern i Granada 1066, där tusentals judar mördades; Nordafrika på 1100-talet, där Almohaderna antingen tvångskonverterade eller decimerade flera judedominerade samhällen; slakten i Fez 1465, där åter tusentals judar miste livet; Libyen 1785, där Ali Burzi Pasha mördade hundratals judar; Alger, där judar massakrerades 1805, 1815 och 1830; och Marrakesh, Marocko, där mer än 300 hundra judar mördades mellan 1864 och 1880.

Listan kan göras längre. Med andra ord är historien full av exempel på arabiska illdåd mot judar.

6. Arabernas/palestiniernas konsekventa vägran att acceptera alla former av delningsförslag visar att målet inte är fredlig samexistens, utan Israels förintelse.

* År 1937 föreslog Peel-kommissionen att Palestina skulle delas och en arabisk stat bildas. Judarna var försiktigt positiva men araberna sa nej eftersom de inte accepterade en judisk stat.

* År 1947 skulle FN ha bildat en ännu större stat arabisk stat som en del av delningsplanen. Araberna sa återigen nej medan judarna accepterade förslaget. På grund av arabernas nej blev inte delningsförslaget juridiskt giltigt.

* Från 1948-1967 kontrollerade inte Israel Västbanken. Araberna/palestinierna kunde då ha krävt en oberoende stat av jordanierna (som då ockuperade landet) men så skedde inte, vilket kan ses som ett tydligt bevis på att problemet inte är land och egen statsbildning utan Israels existens.

* Osloprocessen som inleddes 1993 var på väg mot upprättandet av en palestinsk stat men palestinierna bröt mot sina egna åtaganden och backade ur avtalen.

* År 2000 erbjöd premiärminister Barak Arafat att bilda en palestinsk stat, men Arafat avvisade uppgörelsen.

* År 2005 lämnade Israel över Gaza i hopp om att utbyta land mot fred. Men återigen visade det sig att problematiken inte handlar om land eftersom terrorn mot Israel istället ökade.

Här följer ett antal arabiska/palestinska röster som styrker denna tes:

”Det finns ingen lösning på Palestinafrågan annat än genom Jihad (heligt krig).” Från Hamas stadgar

”Muslimer bör höja Allahs banér över varje tum av Palestina.” Från Hamas stadgar

”Den palestinska myndigheten, som styr palestiniernas områden på Västbanken, har tydligt deklarerat sina territoriella mål i sina läroböcker i skolorna… Det mest dramatiska uttrycket för deras mål finns på följande karta över Palestina som publicerades på den palestinska myndighetens websajt. Där täcker Palestina inte bara Västbanken och Gazaremsan, utan även hela Israel.” Från boken Myter och fakta från Israel och Arabvärlden

”Om vi går med på att utropa vår stat över det som nu utgör 22% av Palestina, alltså Västbanken och Gaza, är vårt slutmål att befria hela det historiska Palestina, från floden till havet… Vi skiljer mellan de strategiska, långsiktiga målen och de politiska delmålen, som vi tvingas acceptera för en tid på grund av internationella påtryckningar.” Faisal al-Husseini, palestinsk före detta politiker och talesperson

”Jag vill säga att detta är vårt Palestina, från Metulla (Israels nordligaste stad) till Rafiah (södra gränsen) och till Akaba (Israels sydligaste punkt), från Jordanfloden till Medelhavet, vare sig de vill det eller inte.” Dr Jareer Al-Kidwah, president Arafats rådgivare

Juridiska argument

I debatten hörs ofta argumentet att Israel ockuperar palestinsk mark och bryter mot internationell rätt. Israel bör därför ge tillbaka det man stulit. Här kommer jag argumentera för att så inte är fallet.

Israels juridiska rätt till landet går tillbaka till Nationernas Förbund ratificering av Balfourdeklarationen 1922. Deklarationen skapades av britterna, med stöd av amerikanerna, år 1917 och en central punkt i den handlade om att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i Palestinaområdet. En stor orsak till detta var för övrigt den utbredda judeförföljelsen, även kallad pogromer, i Europa vid den här tiden.

Från början var det dock tänkt att judarna skulle få hela nuvarande Jordanien också. Detta klubbades vid NF:s San Remo-konferens 1919 men ändrades vid mötet tre år senare då området öster om Jordanfloden, dvs 78% av det ursprungliga området, blev arabiskt land. Området väster om floden, dvs resterande 22%, blev judarnas legitima land.

Cynthia D. Wallace, filosofie doktor i internationell rätt vid universitetet Cambridge, påpekar att judarna har den juridiska rätten till återstående landområden i det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga all mark väster om Jordanfloden. Detta inkluderar Västbanken, Gaza och hela Jerusalem.

”In sum, the Mandate for Palestine, approved by the council of the League of Nations in July 1922, was an international treaty and, as such, was legally binding. The International Court of Justice has sinced confirmed that the Mandate instrument ‘in fact and in law, is an international agreement having the character of a treaty or convention’.” Cynthia D. Wallace

Även Stephen Schwebel, före detta president i internationella domstolen i Haag och professor i juridik vid universitetet i Harward, och juridikprofessor Talia Einhorn betonar Israels juridiska rätt till området.

”Immediately following the Six-Day War, experts on international law agreed that Israel had a more legitimate claim on Judea and Samaria and the Gaza Strip than its adversaries. Among these experts was professor Stephen M. Schwebel, who later became the president of the International Court of Justice.” Talia Einhorn, juridikprofessor

”The establishment of a Jewish homeland meant eventual statehood and hence the transfer to the Jewish people of sovereignty to all parts of the homeland including Judea, Samaria and Gaza.” Howard Grief, framliden advokat och expert på internationell rätt

”Canadian international lawyer Jacques Gauthier, who wrote a 1143-page PhD Thesis at the University of Geneva in Switzerland on this topic concluded: ‘After our examination of the principles of international law pertaining to belligirent occupation, we have concluded that Israel has the right to occupy the territories under its control since 1967, including East Jerusalem and its Old City, until a peace treaty is concluded.” Dr. Thomas Ice

”The Levy Report from 2012 did not present anything new in saying Judea and Samaria are not occupied territory according to international law.” Dr. Thomas Ice

Det är viktigt att förstå att internationell lag inte konstitueras genom FN:s resolutioner som generalförsamlingen röstar om. Internationell lag kan endast konstitueras genom fördrag eller avtal mellan nationer som är inblandade i en viss fråga. Vapenstillestånd eller överenskommelse om att stoppa ett krig kvalificeras inte som internationell lag. Baserat på internationell lag ockuperar Israel således inte arabiskt land. En sådan uppfattning är en myt som ständigt upprepas i media, vilket leder till att många tror att den är sann.

Britterna och fransmännen, som ansvarade för Ottomanska rikets områden efter dess fall, hade i Palestinamandatet uppdraget att främja statsbildningar i regionen. Detta lyckades också till stor del då Irak blev självständigt 1932, Syrien 1936 och Jordanien 1946. Men det nationella hemland som utlovats till judarna på området väster om Jordanfloden blev aldrig verklighet. Istället kom, som nämnts ovan, nya delningsförslag 1937 och 1947 på det redan reducerade judiska området. Förslag som alltså araberna tackade nej till.

Orsaken till detta var främst arabisk terrorism och en arabisk vägran att erkänna en judisk stat på muslimskt territorium. Britterna gav efter för det hårda arabiska trycket, vilket ledde till allt sämre villkor för det judiska folket.

Den som ledde den arabiska terrorismen under den här tiden var för övrigt Yassir Arafats farbror – Haj Amin al Husseini. Han var ansvarig för tusentals mord och sympatiserade dessutom med Hitler. Den hyllade och fredsprisbelönte Arafat uttryckte sin kärlek till sin nära släktning i en intervju från 2002: ”vår hjälte Al-Husseini”.

Orsak till konflikten

Det finns ett motiv som trumfar alla andra motiv i konflikten, nämligen det religiösa motivet. En israelisk kriminolog gjorde för ett antal år sedan en undersökning där fängslade palestinska terrorister intervjuades för att ta reda på motiven till terrordåden mot judar. De viktigaste och mest återkommande anledningarna var att tjäna Allah, följa Koranen och få en bättre tillvaro i paradiset.

Muslimers och arabers attityd gentemot judar återspeglas i olika verser genom hela Koranen, islams heliga bok. Judarna ”begår ondska” (sura 2:61) och motarbetar Allah, hans änglar och hans budbärare (sura 2:97-98). Här följer några fler exempel:

”Israels barn har ådragit sig fördömelse, förödmjukelse och vanära och har gjort sig själva till föremål för Guds vrede. Det är på grund av att de förkastade Guds uppenbarelse och dödade profeterna orättmätigt. Det är för att de inte lydde och för att de överträdde.” Sura 2:61

”Döda de otrogna (icke-muslimer) var du än hittar dem och ta dem som fångar och belägra dem och vänta på dem med alla slags bakhåll så om de omvänder sig (och blir muslimska) och utför bön.” Sura 9:5

”O du som tror! ta inte judarna och de kristna till vänner; de är varandras vänner; och den som bland er tar dem för en vän, han är verkligen en av dem; Allah leder med säkerhet inte de orättfärdiga människorna. ” Sura 5:51

”Vårt hat mot judarna härrör från Guds fördömande av dem för deras förföljelse och förkastelse av Isa (Jesus) och deras efterföljande förkastelse av hans utvalda profet (Muhammed). Om en muslim blir dödad av en jude, eller om han dödas av en jude, säkerställer det att han får omedelbart inträde i himlen och i den allsmäktige Gudens närvaro.” Saudiarabiens kung Ibn Saud 1937

”Judarna i vår tid är ättlingar till judarna som skadade profeten Muhammad. De förrådde honom, de bröt fördraget med honom och gick ihop med sina fiender för att bekämpa honom …” Egyptisk läroplan från 1967

Sammanfattning

Det som framkommit ovan är att ”Palestina” och ”palestinier”, till skillnad från Israel och judarna, inte har några historiska band till det omtvistade området, utan är politiska konstruktioner i syfte att på sikt utplåna judarna och staten Israel. Därutöver har Israel den juridiska rätten på sin sida.

Benjamin Netanyahu får sammanfatta konflikten med dessa avslutande ord:

”Om araberna lägger ner sina vapen idag skulle våldet upphöra. Om judarna lägger ner sina vapen idag skulle staten Israel upphöra.”

Bibeln

Sola Scriptura – Bibeln Allena

Lämna en kommentar

Martin Luther var på intet sätt felfri men hans övertygelse om Bibelns auktoritet och ofelbarhet banande vägen för kyrkohistoriens största reformation. Han ville tillbaka till Skriften och Skriften allena.

Och även om inte Luthers reformation blev komplett och fullbordad kom hans bibelsyn och tolkningsprinciper, dvs den bokstavliga bibeltolkningen som präglade församlingen under de första århundradena, att spela stor roll för kommande generationer. Luthers ambition och övertygelse – Sola Scriptura – kan ses som en frukt av Bibelns tre sista verser.

Upp 22:18-20 ”För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen, kom Herre Jesus!”

Dr. Charlie Bing: ”Varningarna gäller inte de som kommer fram till olika tolkningar av svåra bibelpassager. Det är mer en kraftfull varning att inte manipulera eller på annat sätt förvanska Guds uppenbarelse uppsåtligen. Med andra ord är det viktigt att studera Guds Ord med gott uppsåt och underordnat hjärta.”

Dr. John MacArthur: ”Skriften är ett slutet system av sanning; komplett, tillräckligt och förbjudet att addera till (Jud 3, Upp 22:18-20)….På samma sätt som GT:s fullbordan följdes av tystnad (400 år) har NT:s fullbordan följts av fullständig frånvaro av gudomlig uppenbarelse. Sedan Uppenbarelsebokens slut har varken någon skriftlig eller muntlig profetia varit allmänt accepterad av den kristna församlingen som gudomlig sanning från Gud… Skriften är tillräcklig för alla kristna (2 Tim 3:16-17).”

På den bifogade bilden följer ett axplock av historiska rörelser, någorlunda kronologiskt, som i större eller mindre utsträckning har/har haft Bibeln som urkund men som samtidigt lagt till eller dragit ifrån innehåll.

Hermeneutik - Texttolkning

Objektiv och subjektiv bibelsyn

Lämna en kommentar

Att rätt förstå Bibelns innehåll och budskap bygger på sund hermeneutik/texttolkning och detta faktum fångas in på ett bra sätt i följande citat från Roy Zucks bok ”Basic Bible Interpretation”:

”De senaste åren har vi sett ett stort ökande intresse för informella bibelstudier. Många mindre grupper möts i hem eller i kyrkor för att diskutera Bibeln – vad den betyder och hur den kan appliceras idag. Kommer människor i dessa grupper alltid fram till samma förståelse av det avsnitt som studerats? Inte nödvändigtvis. Vissa kan säga: ‘För mig betyder denna vers detta’, och en annan person i gruppen kan svara, ‘För mig betyder inte versen det; den betyder det här.’Att studera Bibeln på detta sätt, utan lämpliga hermeneutiska riktlinjer, kan leda till förvirring och tolkningar som till och med är i direkt konflikt. Tänkte Gud att Bibeln skulle behandlas på detta sätt? Och om den kan betyda lite vad som helst utifrån läsarens tycke och smak, hur kan den då vara pålitlig?”

Nu skrevs detta 1991 och det kan väl möjligtvis diskuteras huruvida påståendet i den första meningen fortfarande är korrekt, dvs att det skulle vara ett stort ökande intresse för informella bibelstudier. Men poängen är minst lika aktuell idag.

Hermeneutik - Texttolkning

Bibeltolkning i historiens ljus

2 kommentarer

Hur kommer det sig att det finns så många olika samfund och skilda bibeltolkningar inom kristenheten?

Denna realitet kan tyckas märklig eftersom nästan alla kristna utgår från i stort sett samma Bibel. I den här texten vill jag lyfta fram den absolut viktigaste och vanligaste orsaken till läromässiga skillnader – bokstavlig kontra allegorisk bibeltolkning. Eller som man också kan uttrycka det: en strid mellan två olika lärosäten, det apostlaanknutna Antiokia och det grekiskinfluerade Alexandria.

Historiskt sett var den bokstavliga tolkningsmetoden närmast allenarådande de första århundradena. Antiokia, som var en central stad i den tidiga församlingens uppbyggelse och som frekvent återkommer i Apostlagärningarna, blev centrum för den bokstavstroende skolan. Det var för övrigt härifrån Paulus reste när han skulle på sina missionsresor. När apostlarna lämnade scenen upprättades ett ”bibelseminarium” där, en dåtida bibelskola i apostlarnas fotspår, och den här skolan hade alltså direkt koppling till apostlarna. Kyrkofadern Ireneus, som hade en tydlig koppling till skolan i Antiokia, var lärjunge till Polykarpos som i sin tur var lärjunge till Johannes.

Teologen George Peters citerar Ireneus (125-202 AD): ”what the understanding can daily make use of, what it can easily know, is that which lies before our eyes, unambiguously, literally, and clearly in Holy Writ.”

Den naturliga och bokstavliga läsningen av exempelvis 1 Mosebok och Uppenbarelseboken medförde både utbredd ungjordskreationism och premillennialism. Med andra ord att Gud skapade allting på sex dagar för ca 6000 år sedan och att Jesus kommer tillbaka som regent efter Uppenbarelsebokens framtida straffdomar över världen och upprättar det tusenåriga riket på jorden.

Historikern Edward Gibbon bekräftar detta i boken ”The History of Christianity”: ”It appears to have been the reigning sentiment of the ortodox believers.”

Justinus Martyren (100-160 e. Kr ca) är en annan tidig och känd kyrkofader som tolkade Bibeln bokstavligt. Efter noggranna bibelstudier kom han fram till att nämnda premillennialism var den enda möjliga eskatologiska tolkningen och att alla andra tolkningar låg utanför ramen för sann kristendom. Ovannämnde Polykarpos, som var Johannes lärjunge, menade också att premillennialismen var en central lära i den kristna tron. Idag är en sådan exkluderande hållning närmast utesluten.

Men i samband med Augustinus inträde och kyrkans förenande med staten under kejsar Konstantin på 300-talet blev det ett tydligt hermeneutikskifte. Kyrkofadern Augustinus, som innan sin omvändelse hade stor kärlek till den grekiska filosofin, tog med sig mycket av det tankegodset in i sin ledande roll i kyrkan.

Skolan i Alexandria, vilken till skillnad från Antiokia inte hade någon koppling till apostlarna, förespråkade en allegorisk och icke bokstavlig bibelförståelse och den vann efterhand ”kampen” mot Antiokia. Detta ledde församlingen in i den mörka medeltiden. Det var för övrigt denna mörka tid som Luther ville få ett slut på genom att återgå till den bokstavliga tolkningsmetoden.

Allegorisk läsning innebär att textens bokstavliga mening inte är det primära utan vad den säger mellan raderna, den andliga och högre meningen med texten. Den av grekisk filosofi influerade Philo var en av de som påverkade kyrkan mest genom sin allegoriska bibelläsning. Philo menade bland annat att de fyra floderna i 1 Mos 2:11-14 egentligen handlade om fyra delar av själen.

En generell uppfattning inom det grekiska tänkandet var att det materiella och fysiska, till skillnad från det andliga och metafysiska, var av ondo. Den här typen av tolkningar är tyvärr klart mer lockande och ”andlig” för gemene man och dessutom roten till ersättningsteologi, dvs att församlingen är det nya ”andliga” Israel.

Klemens av Alexandria var en annan som nästlade in det grekiska tänkandet i kyrkan och som ogenerat kallade sig kristen platonist. Han citerade Platon lika flitigt som Bibeln.

Bernard Ramm, professor i systematisk teologi och författare till flertalet böcker inom hermeneutik, säger så här om den allegoriska skolan:

”The allegorical system that arose among the pagan Greeks, copied by the Alexandrian Jews, was next adopted by the Christian church and largely dominated exegesis until the Reformation, with such notable exeptions as the Syrian school of Antioch…”

Problem med allegorisk bibelläsning:

1. Texten tolkas inte, eisegetik istället för exegetik.

2. Auktoriteten förs över från texten till läsaren/tolkaren och blir därmed subjektiv.

3. Inget sätt att testa uttolkaren eftersom det är subjektivt.

4. Inget sätt att kontrollera läsarens fantasi.

Orsaker till att den allegoriska bibeltolkningen vann företräde:

1. Behov av omedelbar relevans. Man ville vara relevanta och populära för åhörarna och då var det mer lockande med det som hade betydelse för samtiden.

2. Mänsklig filosofi blev integrerad med teologi. Philo var den som på allvar började med att förena mänsklig filosofi med Bibeln då han hade en stor förkärlek till grekisk filosofi. När dessa mänskliga filosofier krockar med Bibelns läror allegoriserar man bibeltexten för att passa det filosofiska systemet. Origenes och Clement av Alexandria var två teologer som försökte förena grekisk filosofi med Bibeln. Psykologi och Darwins evolutionlära är andra mänskliga och nutida filosofier som man försöker förena med Bibeln genom användandet av allegori.

3. Gnostisk dualism som säger att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt. Inte heller att han uppstod från det döda i en fysisk kropp. På grund av detta började man i Alexandria även förneka ett kommande fysiskt rike på jorden med fysiska människor. Det här blir starten för amillennialism där man istället allegoriserar alla profetior om ett framtida rike och menar att det är ett andligt rike som redan är här. Augustinus var som sagt kraftigt influerad av gnostisk dualism och grekiskt tänkande, vilket därför ledde till ett förnekande av ett kommande fysiskt gudsrike.

4. Den hedniska dominansen och avsaknaden av judar gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskaper i GT, där talet om ett kommande jordiskt rike var central.

5. Konstantins påbud 313. Ända sedan år 64 och kejsar Neros dagar hade församlingen varit förföljd av Rom men nu ändrar kejsar Konstantin detta och gör kristendomen till statsreligion, främst för att stärka upp en vacklande romersk stat. Man blir alltså allmänt accepterad och får en upphöjd status, vilket leder till att kristna börjar tro att de är i riket och regerar.

6. Judarnas diaspora år 70-138 och förstörelsen av templet och djuroffren. Så länge judarna var ett samlat folk i sitt hemland kunde man tro på en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna om landets och folkets upprättelse men när romarna slog ner dem och intog landet blev det enklare att allegorisera dessa bibelställen.

Origenes och Augustinus var två av de mest inflytelserika kristna företrädarna som propagerade för allegori och Augustinus bok ”The City of God” blev ett standardverk för framtida syn på eskatologi.

Här följer två typexempel på Augustinus allegoriska läsning av bibeltexten och som präglar den kristna kyrkan än idag:

1. Hes 47:8 beskriver hur Döda havet åter ska få biologiskt liv men Augustinus menade att detta skulle förstås allegoriskt, när icketroende får nytt liv genom tron. En sådan tolkning blir mer levande och relevant för åhörarna men det är inte textens betydelse. Det finns ingenting i texten som legitimerar en sådan tolkning.

2. Upp 20:1-4 är ett annat exempel där Augustinus använde sig av allegorisk läsning. Här står det att djävulen och draken ska bli bundna i tusen år efter en aldrig tidigare skådad vrede över världen. Här talas det också om ”den första uppståndelsen”, vilket handlar om en fysisk uppståndelse och inte pånyttfödelsen vid frälsningen som Augustinus menade. Detta medförde också att han trodde att församlingen regerade med Kristus (andligt) och att djävulen var bunden nu. Och detta är grunden till katolicismens tro att RKK representerar Guds Rike på jorden här och nu.

Citat från framträdande kristna om betydelsen av den bokstavliga tolkningsmetoden:

William Tyndale, engelsk teolog samtida med Luther, skrev följande: ”The Scripture hath but one sense, which is the literal sense.”

Martin Luther: ”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions.”

Martin Luther igen : ”An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”

John Calvin: ”Let us know that the true meaning of Scripture is the natural and obvious meaning, and let us embrace and abide it resolutely.”

Dr. Andy Woods: ”The Bible does use figures of speech, such as hyperbole, similes, metaphors and personification (Ps 98:8, Jes 55:12). But these are obvious in the text itself. Otherwise, we must take the Bible for what it says. This is the method that Luther and the other reformers used to restore the church to proper doctrine, which had been lost to the church for more than 1000 years.”

Avslutningsvis bibeltolkningens gyllene regel från Dr. David L. Cooper:

“When the plain sense of Scripture makes common sense, seek no other sense; therefore, take every word at its primary, ordinary, usual, literal meaning unless the facts of the immediate context, studied in the light of related passages and axiomatic and fundamental truths, indicate clearly otherwise.”

En utförligare genomgång av den bokstavliga tolkningsmetoden kommer dock i en senare text.

Kultur och politik

Kulturmarxism/Kritisk teori och Bibeln

2 kommentarer

Dr. Neil Shenvi, framstående kristen apologet som specialiserat sig på kulturmarxism och den kritiska teoribildningen (”Critical Theory”), drar följande slutsats om dessa moderna fenomen som genomsyrar den västerländska kulturen och i stor utsträckning även kristenheten:

”Om du omfamnar kulturmarxismen måste du överge kristendomens grundläggande principer.”

Om hans slutsatser är korrekta är det med andra ord viktigt för kristna att förstå vad det är och på vilket sätt teorierna strider mot Bibeln. Han poängterar dock att kulturmarxismen innehåller ett visst mått av sanning – precis som inom många andra ideologier och religioner – och att den, i kombination med förföriskt och appellerande språkbruk (”rättvisa”, ”jämställdhet”, ”jämlikhet” etc.), därför kan vara svår att genomskåda. De farligaste villfarelserna är som bekant inte de som kommer med 100% lögn utan de som lanseras i godhetens tecken. Mer om de positiva aspekterna längre ned.

Rötterna till kulturmarxismen och kritisk teori kan spåras till något som kallas Frankfurtskolan och den kan i sin tur spåras till marxismen. När marxisterna under 1900-talets första hälft märkte att klasskampen, dvs arbetarklassens kamp mot överklassen, inte mynnade ut i det klasslösa paradiset på jorden ändrades planerna och man började istället tala om en förtryckande västerländsk kulturhegemoni. Kort sammanfattat: det var den styrande, patriarkala och judekristna kulturen som var roten till all ondska och alla orättvisa skillnader.

Den här onda hegemonin präglades av judekristna värderingar och vita heterosexuella män som växt upp i medel- och överklasshem, menade man. Alla som inte tillhörde majoritetskulturen – företrädesvis ickevita, ickekristna och kvinnor – sågs som ”goda” offer medan hegemonins människor – företrädesvis vita medelålders män – betraktades som ”onda” och priviligierade förtryckare.

Grundläggande föreställningar bland kulturmarxister är att skillnader i utfall alltid beror på förtryck och orättvisor och att detta förtryck till stor del beror på den judekristna kulturen (objektiv och exklusiv sanning, äganderätten, kärnfamiljen, biblisk nationalism, traditionell moral, lag och ordning, underordning etc) som präglat västerlandet. Men istället för väpnad och våldsam revolution, som uppenbarligen inte fungerade, insåg man vikten av att förändra hela kulturen inifrån genom rättsväsende, universitet, kyrkor, litteratur och medier.

Denna kulturtransformering tog sin organiserade form i den nymarxistiska Frankfurtskolan på 1930-talet. Herbert Marcuse, Max Horkheimer och Theodor Adorno var skolans ledande tänkare och det är hit som begreppen kulturmarxism, politisk korrekt och kritisk teori kan spåras. Man ville helt enkelt genomsyra och underminera den rådande samhällsordningen och därigenom successivt bana väg för den nya.

Här följer Dr. Shenvis beskrivning av kulturmarxismens fyra grundantaganden om verkligheten och samhället och därefter jämför jag dessa med Bibeln.

Premiss 1: Samhället kan delas in i två grupper, förtryckare och förtryckta.

Gruppidentiteter utifrån förtryck och maktförhållanden. Lite förenklat kan man säga att det är människans grupptillhörighet som avgör om hon är ond eller god, förtryckt eller förtryckare. Se bifogad bild.

Bibeln

* Alla människor är skapade till Guds avbild.

* Alla människor är syndare/”förtryckare” oavsett kön, makt och hudfärg.

* Alla människor är i behov av frälsning.

* Alla människor är unika och har olika förutsättningar och på en relativt fri marknad baserad på den privata äganderätten leder detta automatiskt till skillnader i utfall. Jesus kom för övrigt inte för att utplåna fattigdom utan sa att de fattiga alltid kommer att finnas bland oss (i alla fall till hans återkomst).

* Den främsta orsaken till personlig framgång och makt är studier, hårt arbete och vidareförädling av personliga talanger.

* Bibeln gör dock vissa gruppindelningar men det är inte i linje med ovanstående grupper (troende och icketroende, Israel/judar och hedningar, köttsliga och andliga kristna).

* Alla kristna, oavsett övrig kulturmarxistisk grupptillhörighet, är med rätta de mest priviligierade människorna i världen. Det främsta privilegiet är alltså frälsningen och en evighet med Gud.

* Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar.

Exempel:

Heteronormativitet = Homofobi

Biblisk nationalism = Rasism

Kärnfamilj = Heterosexism

Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck

Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi

Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism

Premiss 2: Förtrycket kommer från hegemonin – människor med makt

Den dominerande gruppens ideologi påtvingas övriga grupper. Med andra ord behöver det inte vara majoriteten utan de med makt. Traditionellt har förtryck förklarats av orättfärdiga och onda handlingar såsom grymhet, våld, orättvisa och tvång men nu är det istället gruppidentiteten som avgör. Förtrycket ligger alltså inbäddat i de ledande gruppernas värderingar, normer och symboler, vilka används för att upprätthålla makt.

Bibeln

* Förtryck är synd och kommer från syndiga individer.

* Människor med makt löper förvisso större risk att förtrycka andra människor men problemet är inte makten i sig utan människans syndanatur. Alla människor tenderar, mer eller mindre, att missbruka makt när tillfälle ges. Eller som Lord Acton sa i slutet på 1800-talet: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.”

* Makt i form av politik och civil rättsskipning är inte ont i sig själv utan har sin grund i Guds ännu gällande förbund med Noa i 1 Mos 9.

* Överheten och ”de styrande” är Guds tjänare (Rom 13) i syfte att begränsa ondskan. Det betyder dock inte att historiens alla presidenter och kungar agerat efter Guds vilja men själva tjänsten och uppdraget är av godo.

* Eftersom människan efter syndafallet är ond och ”absolut makt korrumperar absolut” instiftade Gud nationstanken i 1 Mos 10 och den principen gäller fortfarande. Genom nationerna delas världens makt på många olika individer, vilket begränsar ondskans spridning.

Premiss 3: Upplevelser ger förtryckta grupper priviligerad rätt till sanning

De förtryckande grupperna är blinda för sitt eget privilegium och därför räknas inte deras ord lika mycket. Objektiv sanning och rationellt tänkande är en del av den förtryckande kulturen och därför är det underordnat de förtryckta gruppernas känslor och upplevelser.

Bibeln

* Kristendomen bygger på objektiv sanning och rationellt tänkande.

* Känslor och upplevelser är inte oviktiga men de kan aldrig stå över den objektiva sanningen.

* Alla människor är priviligierade i den bemärkelsen att ingen, till följd av synden, förtjänar att leva.

* Alla icketroende människor är helt eller delvis blinda för sin egen synd.

Premiss 4: Social rättvisa kräver frigörelse av förtryckta grupper

Det överordnade målet är jämlikhet och jämställdhet i fråga om utfall och ändamålet helgar medlen. Med andra ord är det försvarligt med våld och andra omoraliska tillvägagångssätt för den goda sakens skull.

Bibeln

* Det överordnade målet med alla människors liv är att bli frälsta och ära Gud.

* Att sträva efter lika förutsättningar och likhet inför lagen är något gott och positivt. Att sträva efter att alla ska ha lika mycket saft i glasen, dvs lika utfall, är dock ingen biblisk tanke, i synnerhet inte genom våld (Antifa), stöld (progressiv skatt) och diskriminering (kvotering).

Som synes är det stora skillnader mellan kulturmarxismen och Bibeln. Skillnaderna belyses ännu mer grundläggande och överskådligt genom ett antal världsåskådningsfrågor:

1. Vilka är vi?

Kulturmarxism: Medlemmar i olika grupper

Bibeln: Guds skapelser

2. Vad är problemet?

Kulturmarxism: Förtryck (från människor med makt och tillgångar)

Bibeln: Synd (alla människor)

3. Vad är lösningen?

Kulturmarxism: Frigörelse

Bibeln: Jesus

4. Vad är vår kallelse?

Kulturmarxism: Frigöra de förtryckta

Bibeln: Älska Gud och vår nästa och sprida evangelium

5. Vad är vårt syfte?

Kulturmarxism: Arbeta för frigörelse och social rättvisa

Bibeln: Ära Gud

6. Historieutveckling?

Kulturmarxism: Big Bang → Förtryck → Aktivism → Frigörelse

Bibeln: Skapelse → Fall → Återlösning → Upprättelse

Kulturmarxismen bygger alltså på en gudsfientlig världsbild och är således inget kristna ska omfamna eller gå armkrok med. Och den bygger på samma synd som i lustgården, dvs avund och uppror mot Guds ordning.

Här följer några varnande och relevanta citat:

”För det första är det en obiblisk agenda i syfte att bryta ner den judekristna kulturen som präglat det framgångsrika västerlandet. För det andra leder den här agendan till att riktigt lidande och riktig synd inte blir adresserad. Om man exempelvis påtalar svarta mäns kriminella leverne anklagar man offret och det får man inte göra. De är enligt kulturmarxisterna offer för det felande systemet, för den kulturella hegemonins förtryck, och därmed inte personligt ansvariga. För det tredje är kristna den mest priviligierade gruppen på jorden.” Dr. Voddie Baucham (svart hudfärg för övrigt)

Kristna frågesajten Gotquestion.org ringar också in problematiken på ett bra sätt:

”Kristna behöver förstå att kulturmarxism inbegriper en andlig dimension. Det är ett obestridligt faktum att kristna värderingar är under attack i västvärlden. Men bakomliggande orsaken till attacken är inte enbart politisk, etnisk eller social. Den är andlig. Den traditionella västerländska kulturen reflekterar i hög grad bibliska sanningar och fundament och en attack på den kulturen blir per definition en attack på Gud.”

Men det finns som sagt också positiva aspekter med kulturmarxismen ur ett bibliskt perspektiv och Shenvi lyfter här fram dessa:

* Betoningen på förtryck visar på människans synd.

* Fokus på strukturer, system, lagar och normer som kan vara syndfulla. Slaveriet och Nazityskland var inte bara individuell synd utan innefattade lagar och normer som genomsyrade hela samhället. Abort kan ses som ett sådant exempel idag.

* Hegemonisk makt existerar. Externt skönhetsideal och utseendefixering är en dominerande kraft idag. Evolutionslärans och genusvetenskapens hegemoni på lärosäten är andra exempel.

Att det finns inbakade sanningar betyder dock inte att kristna bör söka samförstånd och plocka russinen ur kakan. Även islam har som bekant beröringspunkter med kristendomen men det är inget argument för synkretism och samarbete. Bibeln uppmanar istället till separation.

Avslutningsvis vill jag citera en av punkterna ovan, en punkt som konkretiserar och sammanfattar fientligheten och visar varför kristna bör ta avstånd från kulturmarxismen.

”Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar. Exempel: Heteronormativitet = Homofobi, Biblisk nationalism = Rasism, Kärnfamilj = Heterosexism, Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck, Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi, Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism.”

Apologetik - Försvaret av den kristna tron

Alla är troende

1 kommentar

En vanlig uppfattning i dagens samhälle är att tron bara tillhör den religiösa sfären och att vetenskapen och människans förnuft är tillräckliga verktyg för att förstå och tolka tillvaron. Vetenskapen och det inomvärldsliga betraktas som fakta och verklighet medan religion och det utomvärldsliga ofta ses som vidskepelse och verklighetsflykt.

Det finns två huvudproblem med ovanstående uppfattning. Dels är det en missvisande och falsk dikotomi mellan tro och vetande och dels saknar den inomvärldsliga föreställningen objektiv grund när det gäller frågor om kunskap, moral och mening.

Alla människor har, medvetet eller omedvetet, någon form av världsbild. En världsbild kan beskrivas som en övergripande uppfattning om världen och tillvaron och kan utkristalliseras genom att svara på ett antal grundläggande frågor:

1. Vad är den yttersta verkligheten och var kommer vi ifrån (metafysik)?

2. Hur kan vi veta om något är sant (epistemologi)?

3. Vad är rätt och fel, gott och ont (etik och moral)?

4. Vad är syftet och meningen med livet?

Dessa frågor ligger till grund för alla typer av val och beslut i människors liv, både politiska och individuella.

Ateister, dvs icke gudstroende, svarar vanligtvis följande:

1. Att den yttersta verkligheten består av energi och materia och att människan är en produkt av slumpmässig evolution.

2. Att all kunskap börjar med människans tankeverksamhet och erfarenhetsuppfattning och nås genom (av Gud) oberoende användning av sinnen, logik och förnuft – även kallat empirism och rationalism.

3. Att etik och moral bestäms av den rådande majoritetsuppfattning.

4. Att det inte finns något högre mål och syfte med livet och att varken tro eller gärningar i slutändan har någon egentlig betydelse.

Kristna svarar vanligtvis följande:

1. Att den yttersta verkligheten är en evig, allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande Gud som har skapat människan med ett unikt värde.

2. Att all kunskap utgår från Gud och Hans uppenbarelse – den allmänna och särskilda – och nås genom beroende användning av sinnen, logik och förnuft (oberoende rationalism eller empirism var exempelvis inte tillräckligt för att Adam och Eva skulle förstå att frukten från kunskapens träd var förbjuden).

3. Att etik och moral är objektiv och främst uppenbarad i Bibeln.

4. Att ära Gud i livets alla skeenden genom att leva i enlighet med Hans uppenbarade vilja i Bibeln och därefter leva i evig gemenskap med Honom i det kommande himmelriket.

Med andra ord har båda tro, ateisten tror på naturalism och människans förmågor medan den kristne utgår från tron på Gud och Hans uppenbarelse.

Det andra problemet med ateism och naturalism är som sagt att det inte finns någon objektiv grund för kunskap, moral och mening. Om den yttersta verkligheten bara är energi och materia och människan bara är ett resultat av denna materiella utveckling genom slumpmässiga mutationer krävs det stor tro för lita på sina sinnen (som är grunden för empirism och rationalism).

Än mindre trovärdigt blir talet om moral och mening. Evolutionen är blind och handlar om en ”egoistisk” kamp för fortlevnad och tar inte hänsyn till lidande. Att exempelvis döda handikappade och ”sämre anpassade” är i ett evolutionistiskt perspektiv naturligt, då dessa är en samhällsbelastning som hindrar ”utvecklingen”/evolutionen. Även fri vilja och personligt ansvar blir här krystade efterhandskonstruktioner utan grund.

Eller som historieprofessor Richard Weikart skriver i boken ”The Death of Humanity”:

”Om människor och dess handlande bara är ett resultat av evolutionen och fysikens lagar, en oändlig kedja av orsak och verkan-samband, finns det inget ansvar utan människor är bara ‘offer’ för sakernas tillstånd. Och då finns det varken utrymme för moral, mening eller kärlek.”

Evangeliet

Vanliga invändningar mot nådens evangelium

Lämna en kommentar

Varför protesterar människor mot nådens evangelium och evig säkerhet? Det beror på en naturlig aversion mot nåden till följd av en inneboende stolthet. Det här leder till ett missförstånd av Guds fantastiska nåd och infogande av mänskliga prestationer och meriter. Guds kostnadsfria nåd verkar för bra för att vara sant. Men evangeliet om gratis nåd – att var och en som tror på Jesus Kristus som sin personlige Frälsare har evigt liv – är det enda budskapet som ger troende full försäkran om evig frälsning. Och viktigast av allt: det enda evangeliet som klarar en biblisk granskning.

Nedan följer nio vanliga argument som brukar anföras mot detta evangelium.

Invändning 1: ”Nådens evangelium förenklar något komplext och svårt till att bara handla om enkel tro, så kallad ‘easy believism’.”

* Ingen menar att det är lätt att tro. För många är det tvärtom väldigt svårt att tro på nådens evangelium, precis som Bibeln också påtalar. Att förstå sitt eget syndaproblem och Guds lösning i form av Jesu ställföreträdande död och uppståndelse är inte lätt för det mänskliga förståndet, i synnerhet inte med ett gudsfientligt och syndafördärvat sinnelag.

* Även om det ofta är svårt att tro är det dock enkelt i den meningen att det bara finns ett krav: tro på Jesus Kristus som Frälsare.

* Hur komplicerat är det att bli frälst enligt exempelvis Joh 3:16 och Apg 16:31? Vi ska inte lägga till krav som inte Bibeln ställer.

* Varför skulle Gud göra frälsningen komplicerad när han vill alla människors frälsning? Just därför har han undvikit överlåtelse, lydnad eller uthållighet som krav eller test för frälsningen.

Invändning 2: ”Nådens evangelium förnekar att den ofrälste måste omvända sig från synd för att kunna bli frälst.”

* Den här invändningen är sann men inte biblisk. Omvändelse är ett återkommande ord i NT men Bibeln talar aldrig om omvändelse från synd i något frälsningssammanhang. Omvändelse betyder i strikt mening ”förändrat sinnelag” och handlar alltså om att ändra sitt tänkande. Omvändelsen för en ofrälst innebär att inse sin egen synd och förtrösta på Jesu frälsningsgärning.

* Om omvändelse från synd är ett frälsningskrav är det omöjligt att veta om omvändelsen är tillräckligt ”radikal” eftersom ingen människa är syndfri, varken före eller efter frälsningen.

* I Johannesevangeliet och Romarbrevet, som är de mest frälsningsfokuserade bibelböckerna, lyser omvändelsen med sin frånvaro och det rimmar illa med synen på att omvändelse från synd skulle vara ett frälsningskrav.

Invändning 3: ”Nådens evangelium innebär att en frälst person inte behöver bära god frukt och göra goda gärningar för att bevisa frälsningens äkthet. Detta är i konflikt med ‘döda gärningar’ i Jakob 2:14-26.”

* Även denna invändning stämmer i hög grad men sista delen är obiblisk. Att kristna bör bära mycket frukt och göra många goda gärningar råder det inget tvivel om men det är en avgörande skillnad mellan bör och måste. Gärningar kan vara ett tecken på någons frälsning men aldrig ett avgörande bevis. Det är fullt möjligt för en kristen att leva ett helt liv präglat av synd och ”köttsligt” leverne (1 Kor 3 ett av många tydliga exempel).

* Alla sant troende bär någon form av god frukt men denna frukt är inte alltid synlig eller uppenbar för andra så det är därför omöjligt att använda detta som definitivt bevis för någons frälsning.

* Sedan måste goda gärningar definieras. Även ofrälsta gör många ”goda gärningar” i andra människors ögon men vad som räknas är goda gärningar i Guds ögon. Och det är att göra Hans vilja i Hans kraft. Kristna kan med andra ord också göra tillsynes goda gärningar i egen kraft och med själviska motiv. Det kommer dock att påverka den framtida lönen. Utifrån detta är det därför bara Gud som verkligen kan veta vad som är genuint goda gärningar.

* Om gärningar är det avgörande beviset för frälsningens äkthet blir det omöjligt att ha frälsningsvisshet (som vi kan ha, 1 Joh 5:13), eftersom vi aldrig kan veta om vi gjort tillräckligt många goda gärningar. Det finns alltså ingen objektiv standard utan allt blir subjektivt och leder till antingen självrättfärdighet eller självfördömelse. Vad vi kan veta är dock vad Jesus Kristus gjort för oss och vad han lovat alla som tror på Honom.

* Jakob 2:14-26 är ett klassikt bibelställe som ofta tas upp för att baka in gärningar som frälsningskrav. Den gode Luther ville som bekant riva ur Jakobs brev för att hans förståelse av brevet inte passade in med Bibelns övriga undervisning om nåd och tro. Problemet med invändningen är dock att verserna är ryckta ur sitt sammanhang och blir därför en blandning av äpplen och päron. Jakobs brev är skrivet till redan troende och de aktuella verserna handlar om hur frälsta människor kan bli lösta från en overksam tro. Precis som ett äktenskap kan vara juridiskt giltigt (frälst) och dött och fruktlöst på samma gång kan tron vara frälsande och död samtidigt. Jak 2:21-23 visar också på skillnaden mellan att vara erkänd som rättfärdig inför människor genom gärningar (v. 21) och att bli rättfärdig inför Gud genom tron (v. 23). Att tron ”fullbordas” (v. 22) handlar om gärningar och helgelse, inte tro och frälsning.

Invändning 4: ”Nådens evangelium leder till falsk frälsningsvisshet.”

* Enbart frälsningen som är ”av nåd genom tro” möjliggör full frälsningsvisshet eftersom den baseras på en objektiv verklighet utanför mig själv – Jesu frälsningsverk och löften.

* Frälsningsvisshet kommer från tron på en objektiv sanning som aldrig förändras, inte från subjektiva gärningar och skiftande känslor.

* Bibeln lär som sagt att troende kan ha full frälsningsvisshet genom tron (1 Joh 5:13).

Invändning 5: ”Nådens evangelium leder till ett rättfärdigande av synd och att kristna kan ‘synda på nåden’.”

* Det här är en så kallad halmgubbe då ingen ledande företrädare för nådens evangelium ser nåden som en ursäkt för att leva ett liv i synd.

* Ofta leder frälsningen till lydnad och tjänst för Herren, inte till synd. Den som inser sin egen syndfullhet och hjälplöshet och storheten i Guds nåd och Jesu frälsningsverk brukar vanligtvis, utifrån tacksamhet och glädje, vilja behaga Herren med ett helgat liv.

* Nåd är dock nåd och därför är helgelsen ingen garanti. Paulus alla förmaningar om bättring och helgelse till redan troende blir poänglösa om helgelsen sker automatiskt vid frälsningen.

* Nåden är inget vi kan förtjäna genom att leva rättfärdigt (Tit 3:5) utan den lär kristna att leva rättfärdigt (Tit 2:11-13).

* Troende är ansvariga för sina liv och ska en dag göra räkenskap inför Kristus (Rom 14:10, 2 Kor 5:10).

Invändning 6: ”Nådens evangelium gör nåden ‘billig’ (‘cheap grace’) genom att inte kräva överlåtelse och goda gärningar.”

* Nåden kan per definition inte vara billig – eller kostsam överhuvudtaget – eftersom den är gratis och oförtjänt (Rom 3:24, 11:6).

* Även om nåden inte kräver överlåtelse eller goda gärningar motiverar den troende att leva gudfruktiga liv (Rom 12:1-2, Ef 2:8-10, Tit 2:11-13).

* Överlåtelse och goda gärningar handlar om helgelse och lärjungaskap, inte om frälsningen. När dessa begrepp blandas ihop blir Bibeln full av motsägelser och frågetecken.

Invändning 7: ”Nådens evangelium leder till laglöshet.”

* Återigen är definitioner av yttersta vikt. Bibeln beskriver en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen (där det inte är någon skillnad på ”jude och grek”). Israel levde under Mose lag och den lagen är inte längre aktiv och gällande (Rom 6:14, 7:4, 10:4).

* Det betyder dock inte att kristna är ”laglösa” utan vi står istället under Kristi lag (Gal 2:8) och den kungliga lagen (Jak 2:8).

* Därför betonas både ansvar och skyldigheter i det kristna livet och ett laglöst liv leder till disciplinering och konsekvenser (Heb 12:5-11). Ihärdigt syndade kan dessutom leda till för tidig fysisk död (1 Joh 5:16).

Invändning 8: ”Nådens evangelium lär att en person kan avfalla från den kristna tron och ändå vara frälst.”

* Först måste man ta reda på om vederbörande verkligen förstått och trott på evangeliet, eftersom det är möjligt att personen i fråga har ett falskt vittnesbörd och därför aldrig varit frälst.

* Bibeln är dock full med exempel på troende som avfallit från tron utan några indikationer på att de aldrig var frälsta eller förlorade frälsningen.

* Hebreerbrevet varnar för allvarliga konsekvenser när troende avfaller men ingen av dessa är förlust av frälsningen.

* Guds nåd täcker alla synder – dåtida, nutida och framtida. En frälsning som inte kan erhållas genom gärningar kan inte heller förloras genom gärningar. Och även om den frälste till och med mister sin tro är Gud trots allt trofast sina löften (2 Tim 2:11-13).

Invändning 9: ”Nådens evangelium är en relativt ny lära inom kristenheten.”

* Frälsningen ”av nåd genom tro” har alltid predikats av Guds tidlösa Ord. Ingen har någonsin blivit frälst på något annat sätt (1 Mos 15:6, Rom 4:3-4, Gal 3:5-9).

* Nådens evangelium har varit kontroversiellt ända sedan församlingens födelse, kanske främst illustrerat av det ”lagiska” motstånd som Paulus stötte på och konfronterade i Galatien.

* Nådens evangelium fick en tydlig renässans under reformationen med Luther i spetsen. De insåg den stora skillnaden mellan det katolska gärningsevangeliet och Bibelns nådesevangelium.

Den angörande faktorn i bedömningen av evangelier och teologiska system måste som sagt vara en korrekt tolkning av Skriften. Många invändningar mot nådens evangelium kommer från dåliga och traditionsbundna tolkningar av Bibeln, missförstånd eller retoriska vinklingar.

Den fria nåden upphöjer en nåderik Gud, Jesu Kristi herravälde och Kristi fullbordade verk för alla människor. Endast en korrekt förståelse av Guds nåd och frälsning kan ge människor full försäkran om frälsning och därigenom frigöra dem att älska, växa i nåd och dela den med andra.

Evangeliet

Evig säkerhet – en gång frälst, alltid frälst

5 kommentarer

Kan kristna förlora frälsningen? Om en kristen exempelvis mördar någon måste väl Gud i alla fall kräva bot och bättring för att vederbörande ska kunna beskrivas som frälst igen? Nej och åter nej.

I Sverige, där arminianistisk soteriologi är dominerande, skulle de flesta svara ja på dessa frågor. Ett sådant synsätt betonar människans fria vilja både före och efter frälsningen och leder därför till tron att kristna kan ”avfalla” från frälsningen genom antingen synder eller otro.

Detta kan för övrigt ses i kontrast till kalvinismens predestinationslära där människans fria vilja ersätts av Guds allsmäktiga och förutbestämda vilja. Den Gud på förhand har utvalt till frälsning kommer, enligt kalvinisten, förr eller senare att tro och därefter leva ett alltmer gudfruktigt liv som bevis på ”pånyttfödelsen”. Utöver dessa uppfattningar är den katolska frälsningsläran också utbredd inom kristenheten. Där blir man frälst först på yttersta dagen när Gud summerar alla människors gärningar.

Som jag varit inne på i tidigare texter kan man säga att katolikerna förtjänar, kalvinisterna bevisar och arminianisterna behåller frälsningen genom uthållig tro och goda gärningar. Och även om kalvinisterna håller med om ”en gång frälst, alltid frälst” utifrån Guds utväljande finns det ingen stabil grund för frälsningsvisshet och evig säkerhet i någon av ovanstående frälsningsläror eftersom alla, på ett eller annat sätt, involverar fortgående gärningar och tro för att bedöma frälsningens äkthet och giltighet.

Ovanstående frälsningsläror resulterar också vanligtvis i självrättfärdighet eller självfördömelse och oro.

Katoliken: ”Titta på mig. Min tro och mina gärningar kommer nog/kommer nog inte att leda till min slutliga frälsning på den yttersta dagen.”

Kalvinisten: ”Titta på mig. Min fortgående/bristande tro och mina goda/onda gärningar bevisar att jag är utvald och frälst/inte utvald och frälst.”

Arminianisten: ”Titta på mig. Genom min fortgående tro/otro och mina goda/onda gärningar behåller/förlorar jag min frälsning.”

Den naturliga följdfrågan blir då om Bibelns samlade vittnesbörd bejakar läran om evig säkerhet och om kristna verkligen kan ha visshet om sin slutdestination. Nedan kommer jag argumentera för ett bifall utifrån bland annat följande vers:

Rom 5:8-10 ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?”

Definition av evig säkerhet: ”En person som blivit genuint frälst av Guds nåd genom tro på Jesus Kristus riskerar aldrig att komma under Guds vredesdom utan är för alltid räddad av Guds nåd och kraft.”

Att förneka evig säkerhet innebär följande:

1. Tar bort de goda nyheterna ur evangeliet.

2. Förvanskar evangeliet.

3. Förgör frälsningsvisshet.

4. Ignorerande av direkta påståenden i Bibeln.

5. Tar bort grunden för genuin kristen växt.

6. Fruktan för helvetet istället för Kristi kärlek blir ofta den drivande motivationen i det kristna livet.

7. Tar bort vissheten och det välsignade hoppet om uppryckandet.

Att bejaka evig säkerhet betyder dock inte:

1. Att alla som säger sig vara kristna är genuint frälsta.

2. Att de som förtröstar på sina gärningar i kombination med tron är genuint frälsta.

3. Att man som kristen bör leva ett liv som man själv önskar.

Här följer 29 bibelgrundade argument för evig säkerhet:

1. När du väl kommit till tro är du Guds barn för alltid (Joh 1:11-13). Att vara någons barn förändras inte av olydnad, otro eller uppror. När man väl är Guds barn genom pånyttfödelsen är det oåterkalleligt.

2. Evigt liv varar för evigt och kan således inte förloras (Joh 3:14-16).

3. Synd kan inte döma troende till helvetet (Joh 3:17-18).

4. Alternativen är att du antingen innehar evigt liv eller att du aldrig haft det (Joh 3:36).

5. Om man kunde förlora frälsningen skulle man ”törsta” igen men Bibeln säger att den troende aldrig mer ska törsta (Joh 4:13-14).

6. Jesus lovar troende att de har evigt liv och att de ska aldrig ska drabbas av domen (Joh 5:24).

7. Jesus lovar att aldrig ”visa bort” de som kommer till Honom (Joh 6:35-37).

8. Det är Guds vilja att troende aldrig ska gå förlorade utan alla ska uppstå till liv (Joh 6:38-40).

9. Jesus lovar att troende aldrig någonsin ska gå förlorade (Joh 10:27-28).

10. Ingen kan rycka troende ur Faderns hand (Joh 10:28).

11. Det är omöjligt för Gud att bryta sina frälsningslöften till troende (Rom 5:8-10).

12. Gud har bestämt, utifrån sitt allvetande och sin förkunskap, att alla som kommer till tro också kommer att bli förhärligade i framtiden (Rom 8:28-30).

13. Som troende är Gud för dig och Jesus frälsningsverk säkerställer att ingen kan anklaga dig i framtiden eller fördöma dig i nuet (Rom 8:31-34, Heb 7:25, 1 Joh 2:1-2, Upp 12:9-10).

14. Ingen och ingenting, varken människans otro eller synd, kan skilja den troende från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8:35-39).

15. Frälsningen är en kostnadsfri och oåterkallelig gåva (Rom 6:23, 11:29).

16. Troende är accepterade, återlösta och förlåtna av Guds nåd (Ef 1: 6-7). Om man måste göra något för att behålla frälsningen är det inte längre nåd.

17. Alla troende är förseglade med den Helige Ande fram tills återlösningens dag (Ef 1:13-14, 4:30). Vi har alltså en garanti om en framtida och förhärligad uppståndelsekropp.

18. Frälsningen varken erhålls eller upprätthålls genom goda gärningar eller heligt liv (Ef 2:8-10).

19. Frälsningen är en permanent verklighet sedan den erhållits (Ef 2:8).

20. Gud ser redan nu den troende som innehavare av det himmelska medborgarskapet (Fil 3:20-21).

21. Den troendes liv är dolt med Kristus i Gud och när Kristus återkommer ska alla troende träda fram i härlighet tillsammans med honom, utan krav på varken uthållighet eller goda gärningar (Kol 3:3-4).

22. Alla troende har dött med Kristus och därför kommer de också att leva med honom i evighet (2 Tim 2:11).

23. Även om troende kan vara otrogna mot Jesus, kommer han alltid att vara trogen mot dem och sina löften. Även om vi tappar tron förblir han trofast. Om vi däremot är uthålliga och trogna kommer vi att regera med honom, men om vi förnekar honom kommer han att förneka oss vad gäller belöningar. Uthållighet garanteras inte men Gud garanterar att positionen som frälsta bevaras (2 Tim 2:12-13).

24. Troende är för alltid positionellt fullkomnade till följd av Jesu slutgiltiga försoningsoffer (Heb 10:10-14).

25. Jesus har lovat att han aldrig ska lämna eller överge troende (Heb 13:5).

26. Troende bevaras av Guds kraft och har ett oförstörbart arv i himlen som aldrig kan förloras (1 Pet 1:3-5).

27. Alla synder – dåtida, nutida och framtida – är positionellt förlåtna för alltid (Ps 103:12).

28. Även om kristna faller riskerar de inte att falla ur Herrens hand (Ps 37:23-24).

29. Troende kan gå miste om lön till följd av syndigt leverne men Gud garanterar trots allt deras frälsning (1 Kor 3:11-15).

Bibeln: ”Titta på Jesus och Hans löften. Hans ställföreträdande frälsningsgärning på korset är grunden för den frälsning som erhålls av nåd allena genom tron allena och med säkerhet bevaras av Guds makt och löften.”

Denna argumentation är som sagt på intet sätt ett försvar för liberalteologi eller rättfärdigande av ett liv i synd. Men det är en viktig grund för det kristna livet.