Alla inlägg av fredriknasberg

Gud och folkmorden

Richard Dawkins, känd ateist och religionskritiker, skriver följande i sin kritik av Bibeln/Gud och folkmorden i GT:

”Bibelns berättelser om Josuas invasion av Jeriko är lika moraliskt förkastliga som Hitlers invasion av Polen och Saddam Husseins massaker av kurder. Bibeln kan möjligtvis vara fängslande och poetisk skönlitteratur men den är inget att ge våra barn i syfte att ge dem god moral.”

Hur kan en god och kärleksfull Gud som vill alla människors frälsning beordra utrotning av ett helt folk, inklusive kvinnor och barn? Det här är ett vanligt förekommande argument mot den Gud som beskrivs i Bibeln. Antingen brukar det leda till uppfattningen att Gud inte är alltigenom god och kärleksfull eller att Bibelns utsagor inte är helt tillförlitliga. Eller så gör man som den tidiga kyrkofadern Origenes gjorde på 200-talet, nämligen att tolka Bibelns texter om folkmord på ett symboliskt sätt.

Ingen av dessa ”lösningar” är dock hållbara ur ett bibliskt perspektiv eftersom 1) Gud är god, 2) Bibeln är ofelbar och 3) ingenting tyder på att de aktuella texterna ska tolkas symboliskt.

Här följer ett antal argument till varför det inte är någon konflikt mellan Guds godhet och hans beordrande av folkmord:

  1. Alla människor är syndare som förtjänar att dö och detta är en grundläggande sanning som nästan alla förbiser. Om Gud skulle fälla sin rättvisa dom här och nu skulle ingen människa leva. Med andra ord bör vi fascineras och häpnas över Guds godhet, nåd och tålamod med syndiga människor. Dr. Voddie Baucham utvecklar resonemanget i den här länken: https://www.youtube.com/watch?v=vQl4Zd5T9Kc&t=286s
  2. Direktiven om folkmord var inte något allmänt bud utan gällde i en specifik historisk kontext.
  3. Folken som Gud beordrade folkmord på, exempelvis kanaanéerna i det utlovade landet, levde i grov synd (avgudadyrkan, barnoffer, incest och homosexualitet) och var en stor risk för Guds utvalda folk.
  4. Gud visade stor nåd och stort tålamod genom att ge kanaanéerna över 400 år för att omvända sig (precis som han under 120 år gav människorna chans att omvända sig innan syndafloden).
  5. Gud varnade lång tid i förväg för den kommande domen.
  6. Folket hade förhärdat sina hjärtan så till den grad att omvändelse var omöjlig.
  7. De här direktiven gällde enbart dåtidens Israel och kan inte appliceras på oss idag.

Men kvinnor och barn är väl ändå lite drastiskt och magstarkt? Jag håller med om att det för vårt mänskliga förstånd kan tyckas hårt men vi måste samtidigt begrunda att vi pratar om en allsmäktig och alltigenom god och rättvis Gud som per definition aldrig gör några fel. Det är utifrån det perspektivet vi måste närma oss frågan och det finns även här rimliga svar.

  1. Alla människor, inklusive barn, är enligt Bibeln syndare så inte ens de kan ses som oskyldiga offer som förtjänar att leva. Alla människor är yttersta sätt Guds egendom som Han, i egenskap av Gud, har rätt att göra vad han vill med.
  2. Dessa barn skulle, till följd av sina onda föräldrar, mest troligt ha följt i sina föräldrars fotspår och skapat ännu större ondska.
  3. Vidare skulle de förmodligen ha försökt hämnas israeliterna för vad de gjorde mot deras föräldrar.
  4. Till sist, att dö behöver inte ses som något negativt. För kristna är döden en vinst och det finns även många kristna som tror på ”age of accountability”, dvs barn som inte hunnit göra ett medvetet val kommer till himlen. Eftersom Gud också är allvetande vet vi att ingen av de som dog skulle ha kommit till en annan slutdestination om de överlevt, i alla fall inte en sämre. Sedan finns även exempel på troende i NT som blev straffade med fysisk död till följd av synd så det faktum att Gud beordrade folkmord betyder inte per automatik att alla individer i det aktuella folket var ofrälsta.

Avslutningsvis kan det tilläggas att ovannämnde Dawkins inte har någon egentlig grund för att tala om gott och ont. I en naturalistisk världsbild, där materialism och fysikens lagar ersätter allt övernaturligt, finns ingen plats för moral . Om allt bara är ett resultat av slumpmässiga och planlösa mutationer och kemiska kombinationer från ett ursprungligt Big Bang går det inte prata om moral och hur saker borde vara. Detta då det inte finns någon objektiv standard att förhålla sig till utan allt blir människokonstruerade ”värdegrunder” som varierar från tid till annan. Människan blir här per definition determinerad, antingen genom arv (biologisk determinism) eller miljö (självförgörande miljödeterminism), och kan i strikt mening inte hållas ansvarig för sitt handlande utan är bara ”offer” för omständigheterna.

Med andra ord måste ateister hoppa in på den teistiska planhalvan för kunna framföra argumentet på ett trovärdigt sätt.

William Lane Craig och den historiske Adam

Det här är i huvudsak en redogörelse av Dr. Bill Roach och Dr. James Whites genomgång av Dr. William Lane Craigs mytologiska syn på skapelseberättelsen, en syn som ligger till grund för vad som i teologiska sammanhang kallas för teistisk evolution (som försöker förena skapelseberättelsen med evolutionsläran och en gammal jord). Anledningen till att detta är aktuellt just nu är att Craig är aktuell med en bok på nämnda tema – In Quest of the Historical Adam.

William Lane Craig är en ledande kristen apologet och religionsfilosof som har stort inflytande på både den världsvida och den svenska kristenheten. Han är kanske mest känd för sitt skarpsinne och sin retoriska förmåga, främst i debatter med ateister och andra kristendomsförnekare.

Bakgrund

Dr. Craigs bok bygger vidare på en artikel där han argumenterar för att Adam uppstod ur en grupp av hominoider (människoliknande apor) och inte som en direkt skapelseakt av Gud, särskild från djuren.

Craigs teser är följande:

  1. 1 Mos 1-11 är så kallad mythistoria, inte verklig historia, medan resterande kapitel i 1 Mos, dvs 12-50, är riktig historia. Med andra ord ska Bibelns första elva kapitel förstås metaforiskt och symboliskt, inte bokstavligt.
  2. Moses är inte författare till Moseböckerna.
  3. Det är en distinktion mellan den litterära Adam och den historiske Adam.
  4. Jesus och övriga NT-författare refererar till den litteräre Adam, inte den historiske Adam.
  5. Gud utvalde Adam från en grupp av ickerationella hominoider (människoliknande apor), dvs Gud upphöjde och förfinade en apa genom att ge honom förnuft/rationell själ.
  6. Craig förnekar inte en historisk Adam i sig, men han förnekar den särskilda skapelseakten av Adam och historiciteten av 1 Mos 1-11.

Dr. Roach: ”Jag måste säga att Dr. Craigs syn är djupt problematisk och oroväckande då den underminerar Bibelns tydliga och normala förståelse och sättet som Jesus och apostlarna bekräftade skapelseberättelsens historicitet. Evangelikala apologeter bör därför ta tydligt avstånd från Craigs undervisning på det här området.”

Dr. White: ”En av orsakerna till Craigs popularitet är att kristna inte lyssnar noga på vad han faktiskt säger. Hans teologiska slutsatser är inte ett resultat av noggrann exegetik utan av filosofiska resonemang.”

Även reformatorerna varnade starkt för att inte tolka skapelseberättelsen bokstavligt (även om den evolutionära synen ännu inte hade populariserats då). Här är två citat från de mest kända reformatorerna:

Matin Luther: ”Vi vet från Moses att världen inte fanns före 6000 år sedan … Han kallar ‘en spade för en spade’, det vill säga han använder termen ‘dag’ och ‘kväll’ utan allegori, precis som vi brukar göra… vi hävdar att Mose talade i bokstavlig mening, inte allegoriskt eller bildligt, det vill säga att världen med alla dess varelser skapades inom sex dagar, som orden lyder. Om vi inte förstår orsaken till detta, låt oss förbli elever och överlämna lärarens jobb till den Helige Ande.” Från ”Luthers verk – Föreläsningar om 1–5”

Jean Calvin: ”Det har gått lite mer än fem tusen år sedan universums skapande…och som jag sa ovan så använde Gud sex dagar för att skapandet av allting.” Från ”Institute of the Christian Religion”

Översikt

  • Apologetisk minimalism.
  • International Council on Biblical Innerancy (ICBI), eller ”Internationella rådet för biblisk ofelbarhet” som det skulle kunna översättas till på svenska, varnade för den här tolkningen.
  • 1 Mosebok 1-11 visar på tydliga tecken för att tolkas historiskt, inte mytologiskt.
  • Kognitiv uppenbarelse motbevisar mytologiska inslag.
  • Vad bibeltroende kristna måste bejaka och förneka.

# Apologetisk minimalism

Dr. Craig har en minimalistisk apologetik som fokuserar på några få utvalda delar av den kristna tron, primärt Guds existens och Jesu uppståndelse. Och i huvudsak sådant som utgår från utombibliska argument. Kristna ska dock försvara hela tron och hela Bibeln, inte bara sådant som kan tyckas rationellt och sannolikt ur ett filosofiskt och vetenskapligt perspektiv (Apg. 20:27). Vi ska ha samma syn på den kristna tron som Jesus, vilket inkluderar Bibelns ofelbarhet och den historiske Adam.

Dr. Roach: ”Genom att fokusera på några få doktriner, likt Craig, blir också motargumenten och kritiken klart mindre, vilket leder till ett enklare apologetiskt arbete. Men Bibeln har en klart högre standard och målsättning för kristna.”

Dr. White: ”Craig har en ytterst begränsad förståelse av den tro som vi ska kämpa för och som ‘en gång för alla’ överlämnats åt oss (Jud 1:3). Inte ens arvssynden eller den historiske Adam ryms i Craigs definition av den tron.”

Historiskt sett har symboliska förståelsen av skapelseberättelsen dessutom alltid lett till en lägre bibelsyn och kompromissande på andra områden i tillägg.

Francis Schaeffer, av många ansedd som en av vår tids främsta teologer, varnade i boken ”The Great Evangelical Disaster” för att tolka 1 Mosebok på något annat sätt än det historiska och bokstavliga sättet. En stor orsak till detta är en önskan om akademisk ackreditering och prestige.

Dr. Craig förnekar och/eller grumlar flera andra aspekter av NT, exempelvis den historiska uppståndelsen av troende och att Jesus gick på vattnet. Detta görs framför allt genom att stämpla texten med någon symbolisk och i sammanhanget opassande genre.

Att förstå Bibeln på ett klassiskt, normalt och bokstavligt sätt är inget som utesluter symbolspråk, liknelser och verbala tekniker såsom hyperboler (som ofta brukar anföras som motargument). Den bortgångne teologen Carl F. Henry: ”Att hävda att evangelikala är stelbenta bokstavstroende som inte kan se skillnad på olika litterära stilar är bara ett sätt att förlöjliga meningsmotståndaren istället för saklig diskussion… Att Skriften innehåller symbolspråk utesluter på intet sätt Bibelns sanningar genom den bokstavliga och normala tolkningsmetoden.”

# ICBI:s avståndstagande

Artikel XIII: ”Vi bekräftar att det är lämpligt att använda ofelbarhet som en teologisk term med hänvisning till Skriftens fullständiga sanningsenlighet. Vi förnekar att det är korrekt att utvärdera Bibeln enligt normer för sanning och fel som är främmande för dess användning eller syfte.” (min kursivering)

Dr. Roach: ”Vi kan alltså inte underminera Bibelns absoluta sanning med godtyckliga genrebestämningar och så kallad högre bibelkritik (som likställer Bibeln med andra skrifter).”

Artikel IX: ”Vi bekräftar att inspiration, även om den inte är detsamma som gudomligt allvetande, garanterar ett sant och pålitligt yttrande i alla frågor som de bibliska författarna fick ingivelse att tala och skriva. Vi förnekar att dessa författares begränsningar eller synd, av nödvändighet, ledde till fel eller förvanskningar i Guds ord.” (min kursivering)

Dr. Roach: ”Även om inte Bibelns författare alltid har full insikt i vad de förmedlar är det alltid alltigenom sant. Om Bibelns text presenterar något som historisk händelse och verklighet och vi sedan säger att det rör sig om mytisk historia och någon symbolisk genre gör vi Gud till en lögnare.”

Artikel XII: ”Vi bekräftar att Skriften i sin helhet är ofelbar, fri från lögn och bedrägeri. Vi förnekar att Bibelns ofelbarhet är begränsad till andliga, religiösa eller försonande teman, exklusive påståenden inom historia och vetenskap. Vi förnekar vidare att vetenskapliga hypoteser om jordens historia på rätt sätt kan användas för att omvärdera undervisningen i Skriften om skapelse och syndaflod.

Dr. Roach: ”Skriften ger oss inte bara information om frälsningen utan också mycket annat som exempelvis hur Gud skapade allting.”

Artikel XVIII: ”Vi bekräftar att texten i Skriften ska tolkas genom grammatisk-historisk exeges, med hänsyn till dess litterära former och stilar, och att Skrift ska tolka Skrift. Vi förnekar legitimiteten för all behandling av texten, eller strävan efter källor som ligger bakom den, som leder till relativisering eller avhistorisering av dess undervisning eller avvisande av dess påståenden om författarskap.” (min kursivering)

Dr. Roach: ”ICBI menar inte att det är fel att använda andra källor som komplement men om det, eller genrer, används för att avhistorisera uppenbara och tydliga historiska utsagor blir det fel.”

Artikel XII (från ICBI:s tillägg, Explaining Innerancy): ”När vi säger att Bibelns trovärdighet ska bedömas utifrån sin egen standard betyder det att alla sanningsanspråk måste korrespondera med verkligheten, oavsett om den verkligheten är historisk, faktisk eller andlig.”

Dr. Roach: ”Vi förnekar inte att Bibeln använder metaforer men vi förstår att det rör sig om en annan typ av verklighet än den historiska. Skapelseberättelsen är dock beskriven på ett historiskt och faktiskt sätt, inte mytologiskt eller hyperboliskt.

Artikel VI (från ICBI:s tillägg, Explaining Hermeneutics): ”Vi bekräftar att ett påstående är sant om det överensstämmer med sakernas faktiska tillstånd, men det är felaktigt om det förvränger fakta.”

Artikel XIII (från samma källa): ”Vi förnekar att genrekategorier som motsätter sig historicitet kan användas på bibliska berättelser som framställer sig själva som faktiska. Vissa ser exempelvis Adam som en myt medan Skriften framställer honom som en historisk och verklig person. Andra ser Jona som en allegori medan Skriften och Jesus betraktar honom som en historisk och verklig person.”

Dr. Roach: ”Det är precis det här Craig gör, dvs använder en för texten främmande genre för att mytologisera Adam. Det här kärnan i problematiken. Oavsett om Craig har viktiga poänger på andra områden behöver vi påtala att Craig vandrat ifrån IBCI:s synsätt som är i linje med traditionella evangelikala förståelsen.”

Artikel XIV (från samma källa): ”Vi förnekar att någon händelse, tal eller ordspråk i Skriften är påhittat av de bibliska författarna själva eller av traditionerna och kulturen som de införlivade.”

Dr. Roach: ”Det här inkluderar den mytologihistoriska förklaringsmodellen som Craig förespråkar.”

Artikel XXII (från samma källa): ”Vi bekräftar att 1 Mos 1-11 beskriver en faktisk och historisk verklighet, precis resten av boken.”

# Mose ses inte som författare till Moseböckerna

Skriftens tydliga vittnesbörd är att Mose är författaren till Moseböckerna (2 Mos 17:14, 24:4, 34:27, 4 Mos 33:1-2, 5 Mos 31:9). Även Jesus (Joh 5:46-47, 7:19) och apostlarna (Apg 3:22, Rom 10:5) refererade till Mose som författaren.

Dr. Roach: ”Jesus, apostlarnas och Bibelns auktoritet står på spel här.”

NT bekräftar många händelser från 1 Mos 1-11

  1. Skapelsen – Mark 13:19, Joh 1:3, Kol 1:16
  2. Skapelsen av Adam och Eva – Mark 10:6, 13:19, 1 Tim 2:13
  3. Gud upphör med skapandet på den sjunde dagen – Heb 4:3-4
  4. Äktenskapet mellan Adam och Eva – Matt 19:4-6, Mark 10:7-8, Ef 5:31, 1 Kor 6:16
  5. Evas frestelse – 1 Tim 2:14, 2 Kor 11:3
  6. Adams olydnad – Rom 5:12-19
  7. Abels och Kains offer – Heb 11:4
  8. Kains mord på Abel – Matt 23:35, 1 Joh 3:12, Judas 11
  9. Sets födelse – Luk 3:38
  10. Enoks uppryckande – Heb 11:5
  11. Äktenskap före floden – Luk 17:27
  12. Floden och utplånandet av de syndiga människorna – Matt 24:39
  13. Bevarandet av Noa och hans familj – Luk 3:35-36
  14. Noas son Sem och hans efterkommande – Luk 3:35-36
  15. Abrams (Abrahams) födelse – Luk 3:34

Dr. Roach: ”Att förneka historiciteten av 1 Mosebokens första elva kapitel är att förneka a) NT:s inspiration och ofelbarhet och b) Jesu auktoritet som själv bekräftade sex av dessa fakta. Det underminerar också viktiga NT-läror som bygger på dessa kapitel. Detta inkluderar äktenskapet, enheten i människosläkten, syndafallet och försoningen genom den siste Adam, Jesus Kristus.”

# 1 Mosebok 1-11 visar på tydliga tecken att tolkas historiskt, inte mytologiskt

Strukturen i 1 Mosebok är uppbyggd genom användningen av ”detta är historien om…” (toledot), något som återkommer tio gånger i 1 Mosebok (både i kapitel 1-11 och 12-50). En sådan beskrivning ger en tydlig indikation om att texten ska förstås som historisk och faktisk. Det finns alltså ingen bra anledning att tolka texten annorlunda.

Ett annat problem med den tydliga distinktionen mellan 1-11 och 12-50 är att kapitel 11 och 12 är är tätt sammankopplade genom berättelsen om Abraham som startar i slutet av kapitel 11 (11:27-32).

De detaljerade släkttavlorna i 1 Mos 5, 10 och 11 – som börjar med Adam och leder fram till den historiske Abraham – blir poänglösa och inkonsekventa om förfäderna inte är historiska personer också. Och när NT-författarna refererar till 1 Mosebok gör de ingen kategoriskillnad på personerna och händelserna i 1 Mos 1-11 och 12-50.

Dr. Craig menar att det idag inte finns någon GT-akademiker som har en annan syn är honom. Det finns dock flera som opponerar sig starkt, däribland den respekterade Walter Kaiser som av många anses vara en av de mest framstående på området. Han var länge verksam som forskare och professor i GT och även tidigare president vid Gordon-Conwell Theological Seminary.

Kaiser säger, precis som nämnts ovan, att den kontinuerliga användningen av ”toledot”, dvs ”historien om”, inte bara finns i 1 Mosebok och i övriga GT utan även i samtida utombibliska källor. Och även där handlar det uteslutande om historiska personer. Vidare menar han att den hebreiska grammatiken som används, i kombination med betoningen på definitioner, är andra tydliga tecken på att 1 Mosebok 1-11 ska förstås historiskt.

Därutöver pekar han på andra detaljer som signalerar en historisk och bokstavlig tolkning: 64 geografiska termer, 88 personnamn och 21 kulturella föremål. Avslutningsvis poängterar han Moses generella och språkliga struktur, dvs att gå från den stora bilden (1 Mos 1, himmel och jord) och därefter zooma in på detaljer (1 Mos 2-3, människan i Edens lustgård). Samma struktur återfinns exempelvis i 1 Mos 36 och 37-50 där Esaus efterkommande beskrivs ytligt (1 Mos 36) medan Jacobs efterkommande beskrivs i detalj (1 Mos 37-50).

Det är Gud som styr och bestämmer över sin egen uppenbarelse och hur den förmedlas, inte kritiska teorier och hedniska myter. Att förneka Bibelns sanning genom att hänvisa till att texten är influerad och påverkad av så kallad ”Ancient Near Eastern views” – den dåtida och omgivande kulturen – är att göra hedendom, inte Gud, till den yttersta auktoriteten.

Dr. Roach: ”Om Gud ska kommunicera frälsningshistoria till oss, varför skulle han göra det genom mytisk historia som dessutom är påverkad av gudsfrånvända hednakulturer? Det skulle vara i konflikt med både Guds natur och syftet med uppenbarelse.”

På samma sätt som Gud styrde och vakade över Jesus mänskliga natur utan att låta den influeras av synd och hednisk religion, styrde och vakade Gud över sin egen uppenbarelse utan att låta den influeras av misstag och och hednisk religion.

Ett annat problem med det akademiska argumentet är att den långtgående liberaliseringsprocessen har gjort teologiska lärosäten i det närmaste humanistiska då de utgår från människans förnuft som högsta auktoritet.

Dr. White: ”Majoriteten av dagens kristna akademiker och teologer tror knappt på någonting av Bibeln längre så Craigs akademiska majoritetsargument är poänglöst.”

# Kognitiv uppenbarelse

Den traditionella kristna synen på Guds uppenbarelse i Skriften är att den är kognitiv, dvs att den är begriplig och att vi kan veta att det som står där är sant och tillförlitligt (eftersom en allsmäktig och allvetande Gud är dess yttersta avsändare). Den moderna, liberala och postmoderna synen menar tvärtemot att Bibeln är en produkt av felande människor där budskapet är flytande och subjektivt. Craigs perspektiv kan beskrivas som en förrädisk syntes mellan dessa synsätt.

Dr. Roach: ”Jag menar att Craigs syn varken är den klassiskt kognitiva eller den klassiskt liberala utan istället är det en modifierad kognitiv modell som blandar myt och historia. Problemet med detta är att Bibelns syfte är att alltid kommunicera sanning – ett begripligt budskap genom meningsfulla ord.”

Eftersom Gud har skapat människan till sin avbild har vi både kapaciteten att tänka och förmågan att förstå Guds uppenbarelse i Bibeln. Att beteckna Guds uppenbarelse som delvis myt är att reducera den till en icke-kognitiv eller modifierad kognitiv form av uppenbarelse som inte är faktiskt och/eller fullständig sanning. Och det ligger som sagt i strid med Guds natur och Guds syfte med Bibeln. Myt kan per definition inte vara sann så det finns inget som heter ”sann myt”.

Carl Henry: ”Att blanda objektiv sanning med myt är inte möjligt då en sådan blandning antingen förnekar myten eller logiken.”

# Vad bibeltroende kristna måste bejaka och förkasta

Här följer utvalda punkter från Dr. Greg Bahnsens summering av vad kristna, utifrån vad som sagts ovan, måste bejaka och förneka när det gäller skapelseberättelsen.

Skapelseberättelsens historicitet

VI BEKRÄFTAR att redogörelsen för skapelsen i det första kapitlet av 1 Mosebok är tydlig, korrekt och historisk berättelse som visar ursprunget till allt skapat inklusive mänskligheten, medan det mer specifika fokus för berättelsen i 1 Mosebok 2 är historien om den första mannen och kvinnan, besläktade med antropomorfa talfigurer.

VI FÖRNEKAR att naturvetenskapliga sanningar och religiösa sanningar talar om helt olika dimensioner av verkligheten, och att de är helt isolerade, orelaterade eller oberoende av varandra.

VI FÖRNEKAR att första kapitlet i 1 Moseboken är poesi, saga eller myt.

VI FÖRNEKAR att skapelseberättelsen i 1 Mosebok 2 är i konflikt med 1 Mosebok 1.

Skapelseveckans dagar

VI BEKRÄFTAR att de numeriskt sekventiella dagarna i skapelseveckan i 1 Mosebok 1, bestående av en kväll och en morgon, var de allra första kronologiska dagar av verklig historia, med samma allmänna varaktighet av dagar i en konventionellt förstådd vecka, och att Gud genom dessa dagar gjorde himlen och jorden till ett välordnat kosmos, beboeligt för människan, varefter Gud upphörde med sitt arbete med fysisk skapelse.

VI FÖRNEKAR att ”dagarna” i 1 Mosebok var åldrar eller långa perioder.

VI FÖRNEKAR att tidsåldrar eller långa perioder ägde rum mellan de separata skapelsedagar som nämns i 1 Mosebok 1.

VI FÖRNEKAR att dagarna i skapelseveckan i 1 Moseboken bara är symbolspråk eller poesi som ger en pedagogisk ram för att bekräfta att Gud skapade allt.

VI FÖRNEKAR att bibeltroende på ett trovärdigt sätt kan tolka skapelsedagarna på ett ickekronologiskt sätt i en önskan om att slippa de svårigheter som kan finnas mellan en naturlig läsning av 1 Mosebok 1 och naturvetenskapens påstådda fynd.

Jag har för övrigt själv skrivit en text där jag argumenterar för att ungjordskreationism: https://godanyheterna.com/2021/07/01/ungjordskreationism/

Slutsats

  • Apologetisk minimalism är inte bibliskt eftersom vi är kallade att förkunna hela Guds vilja och plan (Apg 20:27).
  • ICBI förkastar Craigs synsätt.
  • 1 Mos 1:1-11 indikerar tydligt att den ska förstås historiskt.
  • Kognitiv uppenbarelse utesluter mytologiska inslag.

Källor

Dr. Bill Roach: https://www.youtube.com/watch?v=f9CzHsth6qA&t=3063s

Dr. James White: https://www.youtube.com/watch?v=ITg8laFP5Ng

Guds Rike – Vanliga invändningar mot det futuristiska synsättet

I tidigare texter har jag som bekant argumenterat för att Guds rike är framtida och fysiskt och att ett upprättat Israel och judiskt folk spelar en central roll där. Vidare har jag visat på tydliga skillnader mellan de tre tidszonerna – nutid, Guds rike/Tusenårsriket och evigheten.

I den här texten tänkte jag fokusera en del på vanligt förekommande argument för att riket är en realitet här och nu, vilket både så kallad amillennialism och postmillennialism lär (mer info om dessa synsätt finns i tidigare texter).

Utöver symboliska och fantasifulla tolkningar av de ovillkorade förbunden (Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet) och övriga texter som talar om ett framtida rike med centrum i ett upprättat Israel, brukar ”Kingdom Now”-förespråkare peka på en handfull nytestamentliga verser för att finna stöd för sin tolkning. Och det är dessa jag tänkte bemöta nedan. Först några generella argument emot att riket redan är upprättat.

Det finns två grundläggande problem med den realiserade (och andliga) gudsrikesteologin och det är 1) att GT:s texter om Guds rike blir meningslösa och felaktiga till dess ursprungliga mottagare och 2) att GT lär att riket kommer att upprättas efter en aldrig tidigare skådad straffdom över världen och det har fortfarande inte skett.

Dr. Arnold Fruchtenbaum: ”Det är en sak att se uppfyllelse i NT, men det är en helt annan sak att se NT totalt omtolka GT så till den grad att GT:s texter blir nonsens.”

Dr. Renald Showers: ”Många skriftställen i GT gör gällande att Guds rike inte kommer att upprättas före Jesu återkomst… Ingenting i GT hintar om att riket består av två delar – en fysisk och en andlig del – som kommer att upprättas vid två olika tillfällen.”

Dr. Stanley Toussaint: ”Om riket upprättades vid Jesu första ankomst kan man undra var de förutsagda straffdomar som beskrivs i evangelierna är. Och man kan också fråga sig om GT:s profeter hade fel när de pratade om den sista tiden.”

Dr. Andy Woods: ”Sammanfattningsvis, huvudproblemet med att använda NT-verser för att argumentera för att det messianska riket redan existerar i en andlig form är att tolkningen av NT ligger i konflikt med GT och sådana konflikter finns inte i den ofelbara Bibeln.”

Hela principen om att testa undervisning mot uppenbarad Skrift, likt folket i Berea, faller för övrigt också till marken om ny uppenbarelse förändrar meningen av äldre.

Vanliga gudsrikesargument från NT

Det finns alltså ett antal NT-texter som brukar användas som bevis för att vi nu lever i riket och på ytan, och i vissa översättningar, kan det till viss del se ut som det. Men när texterna studeras noggrant ligger de helt i linje med GT:s undervisning och de ovillkorade förbunden.

  1. Omvänd er, Guds rike är nära” (Mark 1:15, Matt 3:2). Vad Johannes döparen, Jesus och lärjungarna predikade var att riket var nära i och med att Kungen erbjöd riket till den generationens judar. Men eftersom Israel som nation sa nej till sin Kung upprättades aldrig riket då. ”Kingdom Now”-förespråkare brukar felaktigt översätta ”nära” med ”här” istället men det har inget stöd i varken grundtext eller kontext. Jakob 5:8-9 använder samma ord för ”nära” gällande Jesu återkomst men ingen skulle tolka det som redan här. Och det faktum att ingen av ovannämnda ”predikanter” introducerade en ny definition av Guds rike bekräftar bara att de bekände sig till den etablerade definitionen från GT. Avslutningsvis kan det tilläggas att Jesus påtalar för lärjungarna att be om rikets tillkommelse (Matt 6:10) och det rimmar illa med att riket redan skulle ha varit upprättat i Matt 3:2 exempelvis.
  1. Guds rike är mitt ibland er” (Luk 17:20-21). En av orsakerna till att den här versen vantolkats är dåliga översättningar och då åsyftas främst ”Guds rike är inom er”. Svenska Folkbibeln (som använts här) har dock en korrekt översättning, dvs Guds rike var representerat av dess Kung som stod mitt ibland folket. Argument emot ”inom er”: 1) Jesus pratade med icketroende fariséer och Guds rike bor inte i sådana, 2) Skriften talar återkommande om att människor ska ”komma in i” Guds rike och det rimmar illa med att riket hade kommit in i människor, 3) Jesus själv talar i ett senare skede om riket som framtida och fysiskt (Matt 19:28, Matt 26:29) och det rimmar illa med att riket skulle kommit andligen i Luk 17:20-21. 4) Lärjungarna och Jakob och Johannes mor hade också en framtida och fysisk förväntan på riket som Jesus inte korrigerade (Apg 1:6-7, Matt 20:20-22), 5) Kopplingen mellan riket och rikets kung är tät i både GT och NT och därför är det inte konstigt att Guds rike används synonymt med Kungen (Jes 9:6-7, Dan 7:13-14, Luk 1:26-27, 32), 6) Den närliggande kontexten indikerar tydligt att riket fortfarande är framtida (Luk 17:22-37).
  1. Mitt rike är inte av den här världen…” (Joh 18:36). Tre argument till varför detta inte annullerar GT:s definition av riket: 1) Erbjudandet om riket var inte längre aktuellt då Israel hade sagt nej vid tidpunkten för det här uttalandet. Och därför var det inte längre ett hot mot Pilatus världsliga makt. Att Jesus med dessa ord skulle ha menat att riket är andligt ligger också i strid med alla hans övriga uttalanden om riket, 2) Avslutningen av 18:36 säger ”men nu är mitt rike inte etablerat här”, dvs riket var inte upprättat där och då, 3) ”Mitt rike är inte av den här världen”. Prepositionen ”av” syftar till ursprung och källa, dvs Jesu rike kommer att upprättas när Jesus kommer från himlen med sitt rike och upprättar det teokratiska styret på jorden.
  1. Jesus regerar på Davids tron i himlen” (Apg 2-3). Argument för varför detta inte stämmer: 1) Det står inte någonstans att Jesus nu regerar på Davids tron i himlen. Istället står det att han sitter på Faderns högra sida i väntan på att fienderna ska läggas under Jesu fötter för att därefter inta tronen på jorden. Distinktionen mellan dessa troner syns tydligt i Upp 3:21, 2) Löftet om den kommande Kungen i GT, dvs det som återfinns i Davidsförbundet (2 Sam 7:12-16), beskrivs i tid och rum (fysiskt), 3) Inkonsekvent hermeneutik. Att läsa in en ny och symbolisk tolkning av Davids tron – som alltså inte har något stöd i texten – är att använda olika tolkningsprinciper och att låta NT omtolka GT.
  1. Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18-20). Argument för varför detta inte kan ses som stöd för ett upprättat rike: 1) Ordet rike (”basileia”) finns inte med i sammanhanget, 2) De stora skillnaderna mellan nuvarande tid och Guds rike (se separat text om de olika tidszonerna), 3) Och återigen, om Jesus skulle ha ändrat eller kommit med viktiga tillägg till GT:s definition av riket borde det ha lett till en utförlig redogörelse (vilket inte inträffade), 4) Det är skillnad på att ha all makt och att utöva den makten. David kan ses som ett bra exempel från GT, dvs han blev smord till kung innan han utövade den reella makten. Heb 10:12-13 bekräftar den här tolkningen då Jesus framställs som den väntande Kungen som inte praktiserar sin världsliga makt än, 5) Den världsvida missionsbefallningen till den kristna församlingen, i vilken ovanstående vers hör hemma, ska inte förväxlas med riket eftersom det sistnämnda kretsar kring Israel och Jerusalem.
  2. Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matt 21:43). Här menar man att Guds rike tagits ifrån Israel och getts till den kristna församlingen. Argument emot den tolkningen: 1) ”Er” syftar på den generationens icketroende judar som hade förkastat sin kung, i synnerhet översteprästerna och fariséerna vilket framgår i 21:45. Med andra ord syftade det inte på Israel som folk och nation i alla tider. 2) Den mest rimliga förståelsen av ”nationen” eller ”folket” till vilket riket ska ges (och som ligger i linje med övrig undervisning om riket) är att det handlar om det upprättade och troende Israel i framtiden. När ”nation”/”folk” nämns, i synnerhet när det handlar om riket, syftar det nästan uteslutande på Israel.

Med andra ord finns det inget bibliskt stöd för att riket är upprättat här och nu, varken andligen eller fysiskt.

Bibeltolkning och bibelförståelse har betydelse

Varför är inte kristna skyldiga att lyda det bibliska direktivet om att bygga en jättelik ark likt Noa (1 Mos 6:14-16)? Och varför ska de som arbetar på sabbaten (lördagen) inte stenas till döds (4 Mos 15:32-36)?

I en tidigare text har jag berört texttolkningens grundprinciper och varför det är viktigt att förstå att ”hela Bibeln är skriven för oss men hela Bibeln är inte skriven till oss”. Med andra ord finns det påbud och förbud som gällde andra människor i andra tider och därför inte kan åläggas kristna idag.

Det vanligaste exemplet på feltolkning är att kristna vill ta delar av Mose lag och göra den gällande för oss idag. Men Paulus och övriga NT-författare efter korset behandlar lagen som en avskaffad enhet efter Jesu korsdöd. Det betyder dock inte att lagen är ointressant (hela Skriften är nyttig till undervisning…2 Tim 3:16) men det är bara det som upprepas efter korset som är direkt gällande för den kristna församlingen, exempelvis nio av de tio budorden. Kristna kan lära sig andliga och generella principer från Mose lag utan att för den skull vara bunden att följa de 613 buden.

Nedan följer ett antal konkreta exempel på varför bibeltolkning är viktigt.

  • Varför invaderade Katolska kyrkan det heliga landet i de så kallade korstågen under medeltiden?

Bland annat för att de inte gjorde korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läste in påven och kyrkan i texter och direktiv till andra i en annan tid – i det här fallet primärt Jesus och Israel i samband med Jesu återkomst och Tusenårsriket (ex. Joel 3, Hes 36-37, Upp 20:1-6).

  • Varför använder sig Katolska kyrkan av benämningen ”präst” och varför har dessa präster en särskild och exklusiv klädsel?

Bland annat för att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel och den särskilda prästtjänsten i Mose lag (2 Mos 28).

  • Varför har Katolska kyrkan ett hierarkisk ämbetsstruktur och ett särskilt prästerskap?

Bland annat för att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel och det levitiska prästerskapet och översteprästen i Mose lag (2 Mos 28:1-4, 4 Mos 18:7, 2 Krön 19:11)

  • Varför praktiserar exempelvis Svenska kyrkan barndopet?

Bland annat för att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel under Mose lag (symbolisk tolkning av omskärelsen, 1 Mos 17:10).

  • Varför lät reformatorn John Calvin döda ”avfällingar” och tvångstransformera människor genom att implementera Mose lag i Geneve på 1500-talet?

Bland annat för att han inte gjorde korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läste in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel under Mose lag (3 Mos 24:16) och Jesus i Tusenårsriket (Ps 2:8-9).

  • Varför håller Sjundedagsadventisterna sabbatsdagen så helig (ibland frälsningsavgörande)?

För att de inte gör bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv som gällde andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel under Mose lag (ex. 2 Mos 31:14).

  • Varför har Sjundedagsadventister strikta kostregler?

I huvudsak för att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet människorna före syndafloden (1 Mos 1:29) och Israel under Mose lag (ex. 3 Mos 11:1-47).

  • Varför predikar många kristna pastorer om vikten av att ge tionde?

Bland annat för att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel under Mose lag (ex. Mal 3:9-10).

  • Varför går Jehovas vittnen två och två när de evangeliserar?

För att de inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Jesu lärjungar innan Israel hade förkastat sin Kung (Mark 6:7, Luk 10:1).

  • Varför tror vissa kristna att de inte längre behöver någon lärare?

Bland annat för att det inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel i framtiden (Jer 31:31-34).

  • Varför predikar många kristna pastorer evangeliet om riket?

För att det inte gör korrekta bibliska uppdelningar (2 Tim 2:15) utan läser in den kristna församlingen i texter och direktiv till andra människor i en annan tid – i det här fallet Israel på Jesu tid (Matt 4:23, Matt 15:24).

Ovannämnda exempel visar varför det är så viktigt med korrekt bibeltolkning och att förstå den ovannämnda principen om att ”hela Bibeln är skriven för den kristna församlingen men hela Bibeln är inte skriven till den kristna församlingen”.

Det här är för övrigt grunden för så kallad ”dispensationalism”, dvs att Gud uppenbarat mer och mer genom historien och att ”spelreglerna” därför delvis har ändrats – i synnerhet vad gäller skillnaderna mellan Israel under Mose lag och den kristna församlingen. Dispensationalism är egentligen bara ett annat ord för att läsa hela Bibeln på ett normalt och naturligt sätt, vilket inte bara leder till insikten om viktiga skillnader och kategoriseringar utan också till att se Guds stora och övergripande plan för historien.

Guds Rike vs. Nutiden och Evigheten

Jag har tidigare argumenterat för att Guds rike är något framtida och fysiskt där Israel och judarna spelar en central roll. Vidare har jag försökt visa på farorna med de realiserade synsätten (amillennialism och postmillennialism), dvs tron på att riket redan är här och breder ut sig alltmer genom väckelse och den kristna församlingens infiltration av samhället.

För de som tror att Guds rike redan är här (eller breder ut sig mer och mer) blir det naturligt och ofrånkomligt att tro att evigheten börjar direkt när Jesus kommer tillbaka, dvs utan ett tusenårigt rike på jorden. Därför måste alla texter som tycks tala om ett framtida och jordiskt Tusenårsrike antingen uppfyllas nu eller i evigheten. Och detta måste göras med så kallad allegorisk/symbolisk bibeltolkning eftersom den bokstavliga och naturliga läsningen leder till en mängd motsägelser och inneboende konflikter i bibeltexten.

Nedan följer en tabell som belyser skillnaderna mellan de tre ”tidszonerna” och därigenom visar på det realiserade gudsrikets orimlighet.

NuTusenårsriket Evigheten
Känt som: Den ondes värld (1 Joh 5:19, Joh 14:30)Känt som: Tusenårsriket (Upp 20:1-6), Guds rike (Mark 1:15), Himmelriket (Matt 19:23), Davids kungadöme (2 Sam 7:11-16)Känt som : Den nya himlen och den nya jorden (Upp. 21:1) och Nya Jerusalem (Upp 21:2)
Invånare: Troende och icke-troende av alla folkslagInvånare: Troende judar och hedningar från vedermödan – under Jesus, apostlarnas, martyrernas och församlingens styre (Jer 23:5-6; Mika 4:1-2; 2 Tim 2:12; Upp 5:10)Invånare: Bara änglar och frälsta människor i uppståndelsekroppar (Heb 12:22-24)
Längd: OklartLängd: 1000 år (Upp 20:1-6)Längd: Evigheters evighet (Upp 22:5)
Föregås av människans synd (1 Mos 3)Föregås av vedermödan (Upp 19:1, Upp 20:1-6) – en period av dom mot Israel (för nekandet av Messias) och de övriga folken (för nekandet av evangeliet)Föregås av uppror (Upp 20:7-10)
Plats: Nuvarande jordPlats: Nuvarande jorden (1 Mos 13:17)Plats: En ny jord (Upp 21:1)
Haven finns på jorden (1 Mos 1:9-10)Haven finns på jorden (1 Mos 15:18)Inget hav (Upp 21:1)
Jorden är under förbannelse till följd av synden (Rom 8)Jorden kommer att renoveras och bli mycket bördig (Jes 65:17, 2 Pet 3:13). Vissa delar kommer dock vara obeboeliga Babylon/Södra Irak (Jes 13:19-22; Jer 50:39-40; 51:41-43; Upp 18:1-3).Ny jord (Upp 21:1, 2 Pet 3:10) och nytt Jerusalem (Upp 21:9-27)
De flesta gör uppror (Luk 18:8)Vissa gör uppror (Sak 14:16-18)Ingen gör uppror (Upp 21:4)
Synd och andlig förförelse är utbredd då djävulen går runt som ett ”rytande lejon” (1 Pet 5:8)Synd existerar men ingen andlig förförelse då djävulen är bunden (Hes 45:22)Ingen synd och ingen förförelse eller djävul (Upp 21:4)
Kroppsligt tempel (1 Kor 3:16-17)Judiska templet återuppbyggt (Hes 40-46)Inget tempel (Upp 21:22)
Rättsskipning: Civil rättsskipning (Rom 13).Rättskipning: Kommer ske genom Jesus Kristus, världens konung (Sak 14:9, 1 Kor 15:24-26,  Upp 11:15), under ett system av teokratiska lagar (Jes 2:2-3, Mika 4:1-2)Rättskipning: Kommer inte vara nödvändigt eftersom synden är borta (Upp 21:27) men Gud Fadern kommer att regera eftersom alla fiender har blivit besegrade av Sonen (Ps 110:1, 1 Kor 15:24-26)
Död – alla, förutom troende som lever vid uppryckandet, dör (Heb 9:27)Död – de med syndanatur (dvs troende som överlevt vedermödan) kommer att dö ung vid en ålder av 100 år (Jes 65:20)Ingen mer död (Upp 21:4)
Samhällstillstånd: På det stora hela mycket negativt (2 Tim 3:1-9, Matt 24)Samhällstillstånd: På det stora hela mycket bra. Men vissa fattiga (Mika 4:4), visst lidande, i alla fall initialt (Jes 35:5-6), vissa kommer att säga nej till Jesus (Jes 11:4, 65:20; Upp 20:7-9), vissa kommer inte fira lövhyddohögtiden och kommer därför bli straffade (Sak 14:19), vissa nationer kommer gå under eller lida av torka (Jes 60:12, Sak 14:16-19, Upp 20:9).Samhällstillstånd: Perfekt – inga fler tårar, ingen sorg, ingen klagan (Upp 21:4)
Fängelse och dödsstraff (Apg 26:31)Straffad med järnspira av Jesus (Ps 2:6-8)Ingen bestraffning (Upp 21:8)
Djävulen: En realitet som förleder människor (1 Pet 5:8)Djävulen: Bunden (Upp 20:2)Djävulen: Kastad i eldsjön i evigheters evighet (Upp 20:10)
Djävulens makt: Den här världens härskare som går runt som ett rytande lejon (1 Pet 5:8)Djävulens makt: Släpps lös i slutet av Tusenårsriket för att förleda nationerna (Upp 20:8)Djävulen är makt och inflytande är borta (Upp 20:10)
Solen existerar (1 Mos 1:14-16)Solen existerar (Jes 30:26)Ingen sol (Up 21:23; 22:25) – ljuset strålar istället från Sonen
Israels status: Återupprättad i otro (Hes 20:33-38, Jes 11:11-12)Israels status: Återupprättad i tro (Rom 9:27-29) och troende judar kommer bebo löfteslandet i fred, trygghet och välsignelse (Hes 28:25-26; 34:25-31; Jes 30:23-26)Israels status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:12, 24)
Församlingens status: Ambassadörer för ett annat rike (2 Kor 5:20) och gäster och främlingar i den ondes värld (Heb 11:13)Församlingens status: Regerar tillsammans med Kristus (1 Tess 4:16, Judas 1:14-15)Församlingens status: Tillsammans med Kristus på den nya jorden (Upp 21:9-10)
Hedningarnas status: Troende hedningar är en del av församlingen, Kristi kropp (Gal 3:28)Hedningarnas status: Troende från GT, i tillägg till frälsta hedningar under vedermödan, är på jorden och lovprisar Herren i Jerusalem (Ps 72:8-11; Sak 14:16-21; Upp 20:1-7)Hedningarnas status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:24)

Med andra ord är alltså de tre tidszonerna oförenliga, i alla fall om man läser bibeltexten på ett naturligt och normalt sätt. Och gör man det faller både amillennialismen och postmillennialismen som ett korthus.

Den typen av övertygelser är inte bara i konflikt med Bibelns utsagor i ämnet utan grumlar och förvanskar också församlingens syfte på jorden på följande fem sätt (som nämnts återkommande):

1. Evangeliet förändras och förvanskas. Istället för att fokusera på människans eviga frälsning ligger fokus på att rädda världen och skapa ett ”rättvist” samhälle.

2. Församlingen förenar sig med världen istället för att vara ”gäster och främlingar” i den ondes värld.

3. Osunda allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser.

4. Eskatologisk undervisning nedprioriteras och/eller upphör.

5. Församlingen engagerar sig i det kommande antikristliga riket som är nästa riket på horisonten.

Och dessa punkter är sannerligen inga bagateller utan handlar om kristendomens kärna.

Guds Rike – Amillennialism och Postmillennialism

I tidigare texter om Guds rike har jag försökt visa att Guds rike är ett framtida och fysiskt rike och att Israel och judarna fortfarande är dess primära målgrupp. Grunden för rikets framtida tillkommelse finns primärt i GT:s förbund där Israel utlovas 1) ett bestämt landområde, 2) en Kung som ska regera från Jerusalem och 3) en andlig och materiell välsignelse som kommer hela jorden till gagn.

Den här synen kallas i teologiska kretsar för Premillennialism, som betyder att Jesus kommer tillbaka före (”pre”) tusenårsrikets (”millennium”) början. Rikets längd definieras i Uppenbarelseboken 20:1-6 där ”tusen år” återkommer fem gånger.

Det finns dock två andra synsätt som är klart vanligare i dagens kristenhet och det är Amillennialism och Postmillennialism. Till skillnad från premillennialismen menar förespråkare för båda dessa att gudsriket är en realitet här och nu, att Jesus regerar från tronen i himlen och att evigheten tar vid när Jesus kommer tillbaka. Skillnaden ligger främst i att postmillennialister är mer optimistiska, dvs de tror att världen kommer att kristianiseras genom en allt större väckelse innan Jesus kommer tillbaka medan amillennialister i högre grad ser riket som andligt. Premillennialister tror vanligtvis att tiden före Jesu återkomst kommer präglas av avfall och en vedermöda med globala katastrofer. Med andra ord finns det diametrala skillnader mellan premillennialism och övriga två.

En annan tydlig och fundamental skillnad är hermeneutiken (texttolkningen). Premillennialismen, som var den allenarådande övertygelsen den första århundradena och kan spåras till apostlarnas lärosäte i Antiokia, tolkar Bibelns eskatologiska texter bokstavligt och naturligt. Amillennialismen och Postmillennialismen, som har sina hermeneutiska rötter i den grekiskinfluerade skolan i Alexandria, tolkar Bibelns profetiska delar allegoriskt. Mer om dessa texttolkningsskillnader finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bibeltolkning-i-historiens-ljus/

Konsekvensen av den allegoriska tolkningsmetoden blir i det här fallet så kallad ersättningsteologi, där löftena till Israel uppfylls symboliskt i ”det nya Israel” – den kristna församlingen.

Riketperspektivens historia

Den historiska utvecklingen av ovannämnda synsätt är intressant då det ger en bild av vilket system som var närmast apostlarna och den tidiga församlingen.

Premillennialism (Kiliasm)

Premillennialismen, eller kiliasm som det kallades under de första århundradena e. Kr., är alltså den äldsta eskatologiska övertygelsen i kyrkohistorien. Det är både konservativa och liberala kyrkohistoriker överens om. En av anledningarna till att premillennialismen betonades var gnosticismens inflytande under den här tiden.

J.N.D. Kelly, av många ansedd som den främste auktoriteten på den tidiga församlingen, säger följande om de eskatologiska övertygelserna under det andra århundradet e. Kr.:

”Konflikten som uppstod mellan kristendomen å ena sidan och judendomen och hedendomen å andra gjorde att kristna kände sig tvingade att formulera Bibelns läror på ett utförligt sätt. De gnostiska tendenserna att förvandla den kristna eskatologin till myten om ‘själens återgång till Gud’ var tvungen att bemötas. Det var bland annat därför som millennialismen, eller läran om att Jesus ska komma tillbaka och regera på jorden i 1000 år, betonades starkt vid den här tiden.”

Gnostikerna menade att det materiella var ont och kunde således inte tänka sig ett fysiskt gudsrike på jorden med en fysisk kung utan för dem var riket andligt. De främsta teologerna som följde efter apostlarna – däribland Ireneus, Tertullianus och Hippolytus – var alltså primärt fokuserade på att försvara den traditionella eskatologiska synen i syfte att hindra gnosticismens framfart.

Den första som överhuvudtaget ifrågasatte den här synen inom den kristna församlingen var en man vid namn Gaius i början på 200-talet. Han menade att ”tusen år” skulle förstås symboliskt och att Uppenbarelseboken inte skulle ingå i Bibelns kanon.

Dr. Gerald Stanton har gjort följande sammanfattning till varför Premillennialism, till skillnad från Amillennialism och Postmillennialism, är den bibliskt korrekta:

* Konsekvent bokstavlig tolkning

* Förbundens villkorslösa karaktär

* Abrahamsförbundet

* Gamla testamentet lär ett bokstavligt jordiskt rike

* Riket omdefinieras inte i Nya testamentet

* Jesus bekräftade den gammaltestamentliga uppfattningen om riket

* Det finns flera uppståndelser i Skriften, dvs både före och efter riket

* Uppenbarelseboken 20 beskriver Premillennialism

* Den tidiga kyrkan var Premillennial

* Amillennialismens och Postmillennialismens misslyckande

* Premillennialismen harmoniserar hela Bibeln

* Endast premillennialism ger en tillfredsställande avslutning på historien

Antimillennialism

Antimillennialismen är inget eskatologiskt system men det fungerade som en intressant brobyggare till amillennialismen. De första kritikerna mot den naturliga förståelsen av Uppenbarelsebokens tal om ”tusen år” presenterade inte en annan tolkning utan avfärdade istället hela bokens legitimitet. Orsaken till detta var att man insåg det orimliga med en annan tolkning än den bokstavliga.

Teologen Hans Bietenhard: ”Idag erkänner alla – med några få katolska undantag – att den premillennialistiska tolkningen av Uppenbarelseboken 20 är den enda exegetiskt rimliga. Alla andra tolkningar måste alltså bygga slutsatsen på annat än exegetik.”

Dr. Tommy Ice: ”Den här poängen måste fastslås: Antimillennialism uppstod inte till följd av noggranna bibelstudier utan snarare som ett resultat av känslostyrda individer som var präglade av grekiskt filosofi.”

Den ovannämnda bibelskolan i Alexandria var det lärosäte där antimillennialismen fick fäste och spridning under mitten av 200-talet. När sedan kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion blev det mer naturligt att börja tolka in ett aktualiserat gudsrike eftersom församlingen gick från förföljd till upphöjd och privilegierad. Många kristna började alltså förkasta den naturliga förståelsen av Guds rike på grund av de omvälvande samhällsförändringarna.

Historieprofessor Norman Cohn: ”Premillennialism var den dominerande uppfattningen i den kristna församlingen så länge den var en förföljd och impopulär minoritet. Men när den under 300-talet e. Kr. blev statsreligion och därigenom fick en upphöjd och skyddad status, försvann dessa övertygelser mer och mer.”

Origenes, som kan ses som amillennialismens ursprunglige fader, var starkt påverkad av grekisk filosofi och gnosticism. Han opponerade sig därför mot premillennialismen eftersom den talade om fysiska uppståndelsekroppar i en renoverad och fysisk skapelse.

Amillennialism

Jerome (347-420 e. Kr.) och Augustinus (354-430 e. Kr.) var de som på allvar populariserade amillennialismen under slutet av 300-talet. Uppfattningen om ett framtida och fysiskt tusenårsrike försvinner nästan helt under Augustinus ledarskap då denne förbjöd en sådan tolkning.

Det grekiska inflytande var en bidragande orsak till den bortförklarande och allegoriska tolkningen av Uppenbarelseboken 20, eftersom nämnda kapitel också talade om den fysiska uppståndelsen. Ett fysiskt rike med uppståndna, fysiska kroppar rimmade illa med den grekiska filosofin där det materiella och fysiska sågs som ont. Paulus tal i Aten illustrerar det här på ett bra sätt: ”När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom…” (Apg 17:32).

Nedan följer en övergripande lista med orsaker till Amillennialismens intåg och Premillennialismens uttåg.

1. Behov av omedelbar relevans. Man ville vara relevanta och populära för åhörarna och då var det mer lockande med det som hade betydelse för samtiden.

2. Mänsklig filosofi blev integrerad med teologi. Philo var den som på allvar började med att förena mänsklig filosofi med Bibeln då han hade en stor förkärlek till grekisk filosofi. När dessa mänskliga filosofier krockar med Bibelns läror allegoriserar man bibeltexten för att passa det filosofiska systemet.

3. Gnostisk dualism som säger att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt. Inte heller att han uppstod från det döda i en fysisk kropp. På grund av detta började man i Alexandria även förneka ett kommande fysiskt rike på jorden med fysiska människor.

4. Den hedniska dominansen och avsaknaden av judar gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskaper i GT, där talet om ett kommande jordiskt rike var central.

5. Konstantins påbud 313. Ända sedan år 64 och kejsar Neros dagar hade församlingen varit förföljd av Rom men nu ändrar kejsar Konstantin detta och gör kristendomen till statsreligion, främst för att stärka upp en vacklande romersk stat. Man blir alltså allmänt accepterad och får en upphöjd status, vilket leder till att kristna börjar tro att de är i riket och regerar.

6. Judarnas diaspora år 70-138 och förstörelsen av templet och djuroffren. Så länge judarna var ett samlat folk i sitt hemland kunde man tro på en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna om landets och folkets upprättelse men när romarna slog ner dem och intog landet blev det enklare att allegorisera dessa bibelställen.

Flera av punkterna är för övrigt högst relevanta även idag.

Postmillennialism

Det här perspektivet bygger alltså på samma grund som Anti-millennialismen, dvs ett förnekande av ett framtida och fysiskt tusenårsrike på jorden, och kan ses som en positivare form av Amillennialism. Man tänker sig att Guds rike bryter fram mer och mer och att världen kommer att kristianiseras till följd av global väckelse. Postmillennialismen växte fram på allvar efter reformationen på 1500-talet.

Kopplingen mellan postmillennialism och det ”sociala evangeliet” är påtaglig då fokus ligger på att ”rädda” och förbättra världen. Under och efter 1900-talets världskrig blev det dock en naturlig tillbakagång men från 1970-talet och framåt har synsättet spirat och vunnit många sympatisörer.

Gary Scott Smith: ”Postmillennialister gav exemplet, inspirationen och principerna för mycket av det sociala evangeliet. . . . millenniumets evangeliska ideologi gick samman utan att bryta in i det som kom att kallas det sociala evangeliet åren efter 1870.. . . dessa evangeliska arbetade lika kraftfullt för social förbättring som ledarna för sociala evangelier.”

Det är ingen slump att den här gruppen gärna tonar ner olika bibelläror och allierar sig med sekulära och humanitära organisationer för att överta världen. Människans eviga frälsning blir ofta sekundär (på sin höjd).

Hermeneutik

Den grundläggande skillnaden mellan ovannämnda synsätt är, som nämnts i inledningen, texttolkningsprincipen. Om Bibeln och dess profetiska texter tolkas på ett normalt och bokstavligt sätt är det bara premillennialismen som kan vara sann. Det erkänner också vissa amillennialister och postmillennialister.

Floyd Hamilton: ”Nu måste vi uppriktigt erkänna att en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets profetior ger oss just en sådan bild av en jordisk regering av Messias, precis som premillennialister hävdar. Det var den typen av messianskt rike som judarna på Kristi tid letade efter, på grundval av en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets löften.”

Oswald Allis: ”Om Gamla testamentets profetior tolkas bokstavligt kan de inte betraktas som ännu uppfyllda eller som kapabla att uppfyllas i denna nuvarande tid.”

Att tolka Bibeln bokstavligt betyder dock inte ett förnekande av exempelvis symbolspråk och genreskillnader.

Dr. Ice igen: ”Det faktum att människor vill blanda hermeneutik inom eskatologi visar för mig att de inte riktigt förstår bokstavlig tolkning till att börja med. Om man följer ordentlig hermeneutik, kommer igenkänning av symbolspråk och liknelser att bli uppenbart genom det bokstavliga tillvägagångssättet. Problemet är att människor inte gillar vad texten säger. Således grumlar de tolkningsprocessen med en massa utombibliska idéer.”

En mer utförlig text om varför den bokstavliga tolkningsmetoden är den enda hållbara finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/

Sammanfattning och konklusion

Premillennialism är det enda av ovanstående synsätt som klarar ett bibliskt test och det är skäl nog att avfärda de andra tolkningarna. Guds rike är framtida och fysiskt och tillhör framför allt Israel. Med andra ord är det inte en realitet här och nu. Det kommer att upprättas av Jesus när han kommer tillbaka och varar därefter i tusen år. Fram tills dess kommer ondskan breda ut sig alltmer och kulminera i ett antikristligt rike under vedermödan. Globalismen och staten Israels återfödelse är, utöver en mängd andra tecken, indikationer på att vi kan vara relativt nära den tiden nu.

Vissa kanske tycker att synen på den yttersta tiden är irrelevant och spekulativ men det får reella konsekvenser på församlingens syfte och verksamhet. Jag har återkommande citerat Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan och jag gör så igen:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.

Guds Rike – Förbundens betydelse

Eftersom den dåtida världen präglades av avgudadyrkan i form av tidigare nämnda moderskulter valde Gud att påbörja något nytt och detta nya kom genom Abraham. Som tecken på det nya slöt Gud ett förbund med Abraham där han primärt lovar land, avkomma och välsignelse. Det här vidareutvecklas och förstärks sedan i mer preciserade sidoförbund – Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet. Mer om detta nedan.

Ett förbund är vanligtvis ett bindande kontrakt, eller överenskommelse, mellan två eller fler parter där parterna förbinder sig att utföra det man kommit överens om. Ett arbetsavtal förbinder exempelvis både arbetstagare och arbetsgivare att utföra vissa åtaganden (arbete mot lön etc). Det här kallas för ett bilateralt förbund där båda parterna är överens om villkoren och båda är skyldiga att hålla sin del av avtalet. Moseförbundet är exempelvis ett sådant förbund. Gud lovar att välsigna Israel om de håller sin del av det överenskomna förbundet.

I Bibeln finns också en annan typ av förbund där bara ena parten ger löften. Sådana förbund kallas istället unilaterala och innebär att det är ensidigt. Abrahamsförbundet och dess sidoförbund är exempel på unilaterala förbund. Gud ger alltså löften till Abraham – och hans efterkommande via Isak – som inte kräver någon motprestation för att Guds löften ska gälla.

1. Abrahamsförbundet (1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17; 15:1-21)

I 1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17 och 15:1-21 beskrivs ovannämnda förbund med Abraham. Att förbundet är unilateralt kan förstås utifrån det faktum att Gud säger ”jag ska” (dvs utan krav på motprestation), att Gud ensam medverkade i förbundsritualen (1 Mos 15), att förbundet beskrivs som evigt (1 Mos 17:7, 13, 19) och oföränderligt (Heb 6:13-18) och det faktum att förbundet återkommande bekräftas och upprepas trots Abrahams och hans efterkommandes synd och olydnad (1 Mos 22:17-18; 28:14-15. Jer 31:35-37).

a) Landförbundet (1 Mos 15:18-21, 5 Mos 29-30)

Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre för evigt.

Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).

Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 då haven är borta där.

b) Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17, 1 Krön 17:1-15)

I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen.

c) Nya förbundet (Jer 31:31-34)

Den utlovade välsignelsen till Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12:2-3) förstärks och specificeras i det nya förbundet som beskrivs i Jer 31:31-34. Gud lovar att skriva sin lag på de omvända judarnas hjärta så att de inte längre behöver några lärare. Alla judar ska alltså ha en nära relation med Herren. Det är för övrigt inte fallet idag.

Uppfyllelsen av dessa förbund kräver alltså ett framtida jordiskt rike då inget av dem har uppfyllts i historien.

2. Moseförbundet (2 Mos 19:5-6)

Utöver det ovillkorade Abrahamsförbundet slöt Gud ytterligare ett förbund med Israel, nämligen det mosaiska förbundet. Efter folkets avfall, med efterföljande slaveri i Egypten, upprättade Gud ett nytt förbund med Mose och Israel på Sinai berg (ca 1446 f. Kr.) och detta förbund var gällande fram till Jesu korsdöd.

Lagen innehåller totalt 613 bud där de mest centrala är de tio budorden. Syftet med lagen var bland annat följande: 1) Visa på Guds helighet, 2) Visa på människans synd, 3) Föra folket till Kristus, 4) Fördöma människan, 5) Att separera Israel från övriga folk.

Till skillnad från Abrahamsförbundet säger Gud här ”om ni håller mitt förbund och lyssnar till min röst”. Med andra ord var detta ett bilateralt förbund där det fanns krav på motprestation. Och Israel fick delvis åtnjuta välsignelserna från detta förbund under Israel teokrati (1446 f. Kr. – 586 f. Kr.) när de var självstyrande i det utlovade landet, hade en kung på Davids tron och Herrens härlighet (”Shekina Glory”) bodde i templet.

Sammantaget kan förbunden med Israel ses som ovillkorade men med villkorade välsignelser.

Dr. Andy Woods: ”Även om löftena och välsignelserna i Abrahamsförbundet är garanterade att infrias direkt till Israel och indirekt till hela världen, kommer de inte manifesteras förrän Israel som folk kommer till tro på sin Kung, Jesus Kristus.”

Utöver förbunden, som utöver dess ovillkorade natur också bekräftas som oåterkalleliga gåvor i NT (Rom 11:25-29), finns många andra skriftställen från både GT och NT som talar om Israels och judarnas framtida upprättelse. Här är några exempel: 5 Mos 30:1-6, Jer 16:14-15, 30:1-3, Hes 36-37, Joel 3:20, Sef 3:20, Matt 19:28, 23:37-39, Luk 13:34-35, Apg 1:6-7, Rom 11.

3. Staten Israels återfödelse

Mot den här bakgrunden kan den naturliga följdfrågan ställas, har den i huvudsak sekulära staten Israels bildande profetisk betydelse? En vanlig invändning från ersättningsteologer brukar vara att dagens Israel inte stämmer överens med ovannämnda profetior eftersom de inte har omvänt sig (i alla fall om man läser profetiorna någorlunda bokstavligt). Och det är delvis sant. Men det finns en viktig aspekt som de bortser från, nämligen att Bibeln talar om två återvändande i den sista tiden – ett i otro och ett i tro.

Dr. Woods igen: ”Det kommer först vara ett återsamlande i otro när Israel får rätt till en del av det utlovande landet. Detta återsamlande kommer att åtföljas av ett annat och framtida återsamlande i tro där de kommer att åtnjuta hela det utlovade landet. Det första handlar bara om ett återsamlande till landet och som lägger grunden för den kommande vedermödan och Israel omvändelse. Det andra återsamlandet kommer att ske efter Israels omvändelse och lägger grunden för det kommande riket åt Israel.”

Här följer några bibelord som talar om återvändandet innan vedermödan och Israels nationella omvändelse: Hes 20:33-38, 22:17-22, Sef 2:1-2, Jes 11:11-12.

Med andra ord är staten Israels pånyttfödelse högst relevant i det profetiska perspektivet.

Avslutningsvis är det värt att påminna sig om det ännu gällande löftet från Abrahamsförbundet: den som välsignar Israel ska bli välsignad och den som förbannar henne ska bli förbannad (1 Mos 12:1-3). Detta särskilt med tanke på Bibelns utsagor om den här tidens avslutning där antisemitismen kommer kulminera i den antikristliga vedermödan.

Guds rike – Teokratins fall och återkomst

Inledning

I den förra texten beskrevs skillnaden mellan evangeliet om riket och nådens evangelium och om vikten av att hålla isär dessa begrepp. Kommande texter kommer att spinna vidare på det temat och fokusera på Guds rike, något som inbegriper både den bibliska teokratin genom historien och förbunden som ligger till grund för rikets bokstavliga uppfyllelse.

Vad är egentligen Guds rike? Är det, som många tror, ett andligt rike som sprider ut sig i en alltmer kristianiserad värld eller är det ett fysiskt rike som kommer upprättas när Jesus kommer tillbaka? Jag kommer nedan argumentera för det sistnämnda.

Idag finns det alltså en utbredd uppfattning om att kristna ska arbeta för att breda ut Guds rike på jorden, dels genom att predika evangeliet om riket och dels genom att infiltrera kulturen med kristen moral och kristna värderingar. Detta för att återställa skapelsen till dess ursprungliga kondition innan syndafallet.

I detta ligger bland annat arbete mot fattigdom, orättvisor, utanförskap och miljöproblem. Stort fokus finns också på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Inget av detta behöver isolerat sett vara fel men när det blir en central del av kyrkans verksamhet – samtidigt som det sker på bekostnad av bibeltrohet – bör kristna vara på sin vakt, i synnerhet med tanke på Bibelns undervisning om den sista tidens antikristliga ekumenik och globalism i godhetens namn. Eller som Henry G. Bohn skrev år 1855: ”Vägen till helvetet är belagd med goda intentioner”.

Emerging Church (den framväxande kyrkan), en populär evangelikal rörelse i dagens kristenhet, är ett exempel där stort fokus ligger på Guds rike och dess utbredning. Nedan följer några citat från företrädare inom nämnda rörelse.

Doug Pagitt: ”Och jag säger er, talet om Guds rike är verkligen utbrett inom Emerging Church.”

Brian McLaren: ”Jesus utvalde 12 lärjungar och tränade dem i ett nytt sätt att leva. Han sände sedan ut dem för att lära alla att leva ett sådant liv. Även om bara ett fåtal praktiserade den nya livsstilen skulle många dra fördelar av den. Förtryckta skulle sättas fria. Fattiga skulle lyftas ur fattigdomen. Minoriteter skulle mötas med respekt. Syndare skulle bli älskade, inte hatade. Industriidkare skulle inse att Gud bryr sig om miljön. Hemlösa skulle bli inbjudna i hemmen och få mat. Guds rike skulle komma – inte plötsligt och direkt utan gradvis likt en jäsande surdeg.”

McLaren igen: ”Uppenbarelseboken handlar inte om framtiden utan om Guds rike gestaltat här och nu för alla.”

Russell Moore: ”Centrum för Guds rike nu är den kristna församlingen där Jesus regerar som kung. Genom att leva ut det kristna livet tillsammans breder vi ut Guds rike i världen.”

Rick Warren: ”Jag kan med säkerhet säga att Gud kommer att använda er för att förändra världen. Jag tittar på en fullsatt arena med människor som säger till Gud att de är villiga att göra vad som helst för att etablera Guds rike på jorden såsom det är i himlen.”

Definitioner av Guds rike

När man talar om Guds rike är det i vanlig ordning viktigt med distinktioner och definitioner. Det är stor skillnad på Guds eviga och universella rike (Ps. 93:1-2, Ps 103:19) som alltid är närvarande och Guds teokratiska, framtida, nationella och temporära rike på jorden (1 Mos 15:1-21, Apg 1:6-7, Dan 2, Upp 20:1-10). Det förstnämnda är alltid existerande genom en Allsmäktig Gud medan det sistnämnda riket kommer att upprättas när Israel kommer till tro på sin Messias (Hos 3:4-5, Sak 12:10, Hes 36-37, Mal 4:5-6, Matt 3:2, 11:14, 23:37-39). En annan skillnad är att det eviga riket styrs direkt av en allsmäktig Gud medan det teokratiska riket kommer styras indirekt av en medlare, Jesus Kristus (Ps 2:6-9).

Teokrati

Teokrati innebär att människan, som underställd Gud, förvaltar och råder över skapelsen på Hans uppdrag. Med andra ord handlar det om att Gud styr världen indirekt genom olika representanter – Adam innan syndafallet, Israel efter förbundet vid Sinai berg och Jesus Kristus efter återkomsten. De två första teokratiska projekten misslyckades till följd av människans synd men det sista – även kallat Tusenårsriket – kommer präglas av rättfärdighet och fred då Jesus själv regerar världen från Jerusalem.

Edens lustgård – Teokratins intåg och fall genom den förste Adam (ca 4000 f. Kr)

1 Mos 1:26-28 visar hur Adam, som även kallas ”den förste Adam”, fick mandatet att styra världen som Guds utvalda representant. Det här styret missköttes dock och upphörde i och med syndafallet. Då kastades Adam och Eva ut ur lustgården och gemenskapen med Gud bröts. Satan blev istället den här världens härskare (Luk 4:5-8, Joh 12:31; 14:30; 16:11; 2 Kor 4:4, Ef 2:2, 1 Joh 5:19) och det kommer han vara fram tills Jesus kommer tillbaka och upprättar den sista teokratin på jorden. Noaförbundet i 1 Mos 9 bekräftar att Adams roll som ”rådsherre” var avskaffad eftersom just detta direktiv, dvs råda och lägga jorden under sig, är borttaget där (1 Mos 9:1).

Men varför behövs ett framtida jordiskt rike? Räcker det inte med ett himmelskt paradis och kungarike? Dr. Charles Ryrie svarar på dessa frågor här:

”Anledningen till det kommande jordiska riket är att Gud måste segra på det område där han tillsynes förlorade makten en gång. Det är på den här jorden som han har avvisats och gjorts till åtlöje och det är också därför som hans upphöjelse och segertåg tar sin början här när han återkommer och regerar världen i rättfärdighet.”

Bibelns röda tråd är alltså att den ursprungliga teokratin en gång ska upprättas genom ”den andre Adam”, Jesus Kristus, i ett kommande jordiskt rike. En dag kommer Fadern att återupprätta det som förlorades i Edens lustgård.

Israel – Teokratins partiella återkomst och fall (ca 1400 f. Kr. – 586 f. K.)

Tiden mellan Adam och Mose betecknas i Bibeln som ett andligt mörker, där synd och död regerade på ett särskilt sätt (Rom 5:13-14). Vid tiden för Guds utväljande av Abraham i 1 Mos 12, dvs ca 1900 år f. Kr., var den dåtida världen genomsyrad av avgudadyrkan – så kallade ”Moderskulter” – som hade spridit sig från Nimrods familj till i stort sett alla folk efter språkförbistringen och folkskingringen i Babel. På grund av den här världsvida avgudakulten bland alla folken utvalde Gud ett nytt och av kulten oberoende folk genom Abraham, som sedermera fick namnet Israel.

Efter Guds löften och folkets avfall (med efterföljande fångenskap i Egypten) kom folket tillbaka till det utlovade landet ca 1446 f. Kr. Där upprättades det teokratiska styret som hade förlorats i Edens lustgård, om än i begränsad form genom Israel. Detta gjordes primärt genom domare och kungar och varade ända till den babyloniska fångenskapen 586 f. Kr., då ”hedningarnas tider” tog vid. Efter fångenskapen styrdes judarna av hedniska folk och imperier och man hade således ingen kung på ”Davids tron”.

Utmärkande tecken för att ”hedningarnas tider” tog vid och Israels teokrati avslutades: 1) Avsaknaden av en kung på ”Davids tron” i Jerusalem, 2) Juda ockuperades av hedniska makter och 3) ”Herrens härlighet” (Shekina Glory) försvann från templet.

Vad som är viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget, och något som kommer att utvecklas i en kommande text, är Guds ovillkorade löften till Israel i Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – Landförbundet (löfte om fysiskt land i Israel), Davidsförbundet (löfte om en evig Kung av Davids ätt) och Nya förbundet (löfte om andlig välsignelse). Dessa förbund är en garant för att Gud ska återupprätta det judiska folket och realisera Guds rike åt Israel på jorden. Det kommer i sin tur att leda till världsvid välsignelse för alla folk (ex. 1 Mos 12:1-3 och Rom 11:11-14).

När Jesus kom till jorden första gången gjorde han det som Davids son och judarnas kung och genom släktledsbeskrivningar kopplas han ihop med både Abraham och David (Matt 1:17). Han erbjöd det utlovade riket – och detta utan att omdefiniera den etablerade judiska förståelsen av rikets natur (jordiskt och territoriellt rike med gudagiven Kung) – men den generationens judar accepterade honom inte. Det kommer de dock att göra i framtiden (exempelvis Hes 37:1-14, Sak 12:10, Matt 24:30-31, Rom 11:15, 26).

Församlingens tid – Teokratins senareläggning (ca 30 e. Kr. – Uppryckandet)

Efter drygt 400 år av tystnad till följd av Israels olydnad (inga profeter) kom så Jesus Kristus till jorden som judarnas konung för att erbjuda Israel det utlovade riket. Men till följd av judarnas nekande skapades en ny entitet, den kristna församlingen – Kristi kropp. I denna kropp försvann, i alla fall för tiden fram till uppryckandet och vedermödan, de tidigare etniska distinktionerna mellan ”jude och grek” (Gal 3:26-29). Det faktum att Jesus bara predikade evangeliet om riket till Israel och att den kristna församlingen beskrivs som ännu framtida i Matt 16:18 bekräftar att det sker ett ”programskifte” i och med Israels nekande (Matt 12), korsdödens nerbrutna skiljemur (Ef 2:13-18) och församlingens födelse på pingstdagen (Apg 2).

Att riket inte är upprättat nu syns också i Apg 1:6-7 där Jesus inte korrigerar lärjungarnas uppfattning om att riket – till Israel – ännu inte kommit. Liknelsen om punden, där Jesus istället korrigerar åhörarna för deras tro på ett nära förestående rike, är en annan bibelpassage som illustrerar senareläggningen.

Ett annat viktigt argument i sammanhanget är att beskrivningarna av det utlovade riket (mer om det nedan), som primärt ges i GT, inte alls passar in på nuvarande tid och förhållanden. Såvida inte starka allegoriska glasögon används, dvs att bortse från den naturliga innebörden och läsa in någon krystad symbolik istället. Att förandliga riket, som RKK och andra former av ersättningsteologi gör, ligger i direkt konflikt med Jesus och apostarnas förståelse och användning av begreppet.

Tusenårsriket – Teokratins fullbordan genom den andre Adam – Jesus Kristus (-1000 år)

Riket åt Israel kommer att fullbordas på ett bokstavligt sätt i framtiden. Då kommer judarnas konung, Davids son/Jesus Kristus, sitta på Davids tron och regera världen från Jerusalem och Herrens härlighet återkommer till ett framtida tempel i Jerusalem (Hes 43:1-5).

På samma sätt som den judiska förskingringen till och återvändandet från Egypten och Babylonien i GT gick i bokstavlig uppfyllelse kommer återvändandet från den nu nästan tvåtusenåriga judiska diasporan gå i bokstavlig uppfyllelse. Mot denna bakgrund blir det, i tillägg till att bortse från den naturliga förståelsen av texten, inkonsekvent att hävda att det bara är förskingringen (efter år 70) – dvs inte texterna om återvändandet – som ska förstås bokstavligt.

När riket upprättas i framtiden kommer Jerusalem vara världens centrum, både andligt och politiskt. Detta resulterar bland annat i perfekt rättvisa, fred, sämja i djurriket och en universell andlig kunskap. (ex. Jes 2:1-4, 11:6-9, 65:17-25).

Att rikets längd är 1000 år framgår i Upp 20:1-6 där ”tusen år” upprepas hela fem gånger. Just upprepningarna är en tydligt indikation på att det inte rör sig om symbolspråk. Tusenårsriket kan för övrigt ses som den första fasen av evigheten.

Skillnader mellan nuvarande tid och det kommande riket

  1. Jesus beskrivs inte som församlingens kung, men väl Israels.
  2. Församlingen symboliseras aldrig som riket.
  3. Jesus regerar inte från Jerusalem nu, vilket han dock gör i riket.
  4. Omedelbar rättvisa skipas inte nu, vilket det dock gör i riket.
  5. Omoral och avfall präglar den här tiden, till skillnad från riket.
  6. Världen har i hög grad övertagit församlingen, inte tvärtom som det är i riket.
  7. Riket kommer abrupt och plötsligt genom stora katastrofer, församlingen byggs upp långsamt.
  8. Församlingen beskrivs i NT som arvtagare av ett kommande rike (även om Israel är i centrum kommer församlingen också att åtnjuta rikets välsignelse), i kontrast till att vara regenter i riket här och nu.
  9. NT talar om att lidanden i en fientlig värld är det normala för en bibeltrogen församling, vilket inte är fallet i riket.
  10. Under församlingens tid går djävulen runt som ett rytande lejon för att förleda medan han under rikets tid är bunden.
  11. Den jordiska teokratin försvann 586 f. Kr. och ska inte återvända förrän Jesus kommer tillbaka.
  12. Jesus nuvarande position är på Faderns högra sida i himlen medan han i framtiden kommer att regera från Davids tron i Jerusalem.
  13. Riket, till skillnad från församlingens tid, beskrivs som en tid av överflöd där ingen lider brist.
  14. Kvarlevan av Israel (1/3) kommer att komma till tro på Jesus i samband med återkomsten. Det är inte fallet idag.
  15. Israel kommer till skillnad från nu att besitta hela det utlovade landet, från Egypten till Irak.

Här följer ett citat från Andy Woods bok, The Coming Kingdom, som belyser vikten av att rätt förstå Bibelns undervisning om Guds rike. Det har förvisso använts tidigare men det tål att upprepas.

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Med andra ord finns det synnerligen goda skäl att vara reserverad till sammanhang med stort fokus på Guds rike. I nästa del kommer en utförligare redogörelse av förbunden som ligger till grund för riket, dvs det ovannämnda Abrahamsförbundet och dess sidoförbund.

Evangeliet om Riket vs. Nådens evangelium

I den här texten kommer jag visa på skillnaderna mellan evangeliet om riket och nådens evangelium och varför kristna inte ska predika det förstnämnda.

Evangeliet betyder som bekant ”goda nyheter” och används ca 100 gånger i NT. Den vanligaste uppfattningen är att det alltid syftar på nådens och trons evangelium om Jesus Kristus och hans frälsningsgärning på korset. Men en sådan förståelse är enligt mig både ytlig och felaktig. När Bibeln studeras är det viktigt att lägga märke till både likheter och skillnader. På samma sätt som ordet frälsning har olika innebörd beroende på kontext har de goda nyheterna också olika meningar i olika sammanhang.

Två exempel:

Markus 1:14 ”Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse kom Jesus till Galileen och predikade evangeliet om Guds rike.” (Svenska Reformationsbibeln)

Apg 20:24 ”Men inte något av detta rör mig, inte heller anser jag att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast med glädje få fullborda mitt lopp och den tjänst som jag har tagit emot av Herren Jesus, att vittna om Guds nåds evangelium.” (Svenska Reformationsbibeln)

I de aktuella verserna predikar alltså Jesus evangeliet om riket medan Paulus predikar evangeliet om nåd och det är en viktig distinktion att lägga märke till. Innan jag går in på varför och likheter och skillnader mellan evangelierna vill jag först belysa en övergripande fråga, nämligen varför Jesus kom till jorden första gången. Utan den bakgrundsförståelsen blir det svårt att förstå evangeliet om riket.

Varför kom Jesus till jorden?

  1. För att uppenbara (”reveal”) Gud för människorna (Joh 1:18).
  2. För att regera (”reign”) som Israels utlovade kung (Matt 1-2, Luk 1). Är kopplat till evangeliet om riket.
  3. För att återlösa (”redeem”) de förlorade genom frälsningsverket (Gal 4:3-5). Är kopplat till nådens evangelium.

Likheter mellan evangeliet om riket och nådens evangelium

  • Båda evangelierna är från Gud till människor
  • Båda beskrivs som evangelium eftersom båda innehåller goda nyheter från Gud

Skillnader mellan evangeliet om riket och nådens evangelium

1. Innehållet

  • Riket: När evangeliet om riket predikas uppmanas åhörarna att omvända sig för att Guds rike är nära (Matt 3:1-2, 4:17, 23; 9:35; 16:18, 21); Rom 15:8-12). Att omvända sig handlar primärt om ett förändrat tänkande (”a change of mind”) och i den här kontexten förändrat sinnelag gentemot Jesus, den i GT utlovade konungen, och om sin olydnad. För att Jesus skulle upprätta riket åt Israel krävdes, i generell mening, både tro och lydnad men det inträffade inte (betyder dock inte att frälsningen krävde lydnad, då den alltid varit ”av nåd genom tro”). Någon ny innebörd av ”Guds rike” gavs inte heller utan mottagarna förväntades förstå vad som åsyftades, nämligen det rike som det profeterats om i GT (Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – ”land, regent och välsignelse”). Att riket var nära berodde på att kungen själv, dvs Jesus, erbjöd dem riket men folket (i huvudsak dess ledare) trodde inte att Jesus var den utlovade Messias och därför är rikets upprättande fördröjt till denna dag. Men eftersom Abrahamsförbundet är ett ovillkorat förbund, om än med villkorad välsignelse, kommer det att uppfyllas när Israel omvänder sig i framtiden. Att riket inte är upprättat och att det primärt berör Israel bekräftas av bland annat Apg 1:6-7, där apostlarna frågar Jesus om tiden var inne att upprätta riket åt Israel. Jesus korrigerar inte apostlarnas förståelse av riket, dvs att det tillhör Israel och att det inte hade kommit ännu.
  • Nåden: Nådens evangelium handlar om Jesu frälsningsverk – hans ställföreträdande död och uppståndelse – och att alla som tror på detta är frälsta och har evigt liv (Matt 16:21; 1 Kor 15:1-4, 11; Rom 1:16).

2. Mottagare och uppdrag

Riket: Lärjungarna till Israel. Jesus säger åt de tolv lärjungarna att endast gå till de förlorade fåren av Israels hus (Matt 10:1-6).

Nåden: Den kristna församlingen till hela världen. Den kristna församlingen ska gå ut i hela världen och predika nådens evangelium (Matt 28:19-20; Mark 16:15; Apg 1:8; 2 Kor 5:18-20).

3. Förberedelser för evangelisationen

Riket: När de tolv skulle predika evangeliet om riket uppmanas de att inte ta med sig extra tillhörigheter såsom kläder och pengar (Matt 10:8-14).

Nåden: När lärjungarna får instruktioner om evangelisationen av nådens evangelium är det nya direktiv som gäller. Här ska de dessutom beväpna sig med svärd för att kunna skydda sig ute i den vida världen (Luk 22:35-38).

Evangeliet om riket predikas för övrigt bara i evangelierna, innan Israels avfärdande av sin närvarande kung. Paulus pratar förvisso om riket vid några tillfällen i Apostlagärningarna (Apg 20:24-25, Apg 28:23,31) men aldrig evangeliet om riket. På samma sätt kan och ska vi som kristna också tala om det kommande riket men inte predika evangeliet om riket.

Det kommer dock att predikas igen, om än i något modifierad form (eller i kombination med nådens evangelium) och till en bredare publik till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser, när riket står för dörren (Matt 24:14) och då kommer Israel att omvända sig, ropa på Herren och se upp till Honom som de har genomborrat. Matt 24-25, som har en tydlig judisk karaktär och beskriver en kommande vedermöda (den sjuttionde årsveckan för Israel), är alltså ett framtida skeende och det är min övertygelse att församlingen då är uppryckt. Men mer om vedermödan och argumenten för ett tidigt uppryckande i en annan text.

En vanlig invändning mot ovanstående förståelse är att Jesu korsdöd var ”plan b”, dvs ”plan a” var att judarna skulle acceptera sin konung. Men det är inget giltigt argument. Nej, lika lite som Jesu korsdöd var ”plan b” i förhållande till Adam och Eva, dvs ”plan a” var att Adam och Eva skulle vara lydiga. Och även om judarna hade accepterat sin konung och riket hade upprättats är det inget som utesluter Jesu frälsningsverk.

Konsekvenser av missuppfattningar om riket

Idag är det inom kristenheten vanligt att prata om att ”bygga Guds rike” och ”utbreda riket”, men som jag påvisat ovan är det inte den kristna församlingens uppdrag. Vår kallelse är att predika nådens evangelium till frälsning för alla människor.

Dr. Andy Woods fångar problematiken på ett bra sätt i boken The Coming Kingdom – What is the Kingdom and How is the Kingdom Now Theology Changing the Focus of the Church?:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike.”

Att förstå skillnaderna mellan evangeliet ovanstående evangelier och den kristna missionsbefallningen är fundamentalt för den kristna tron och kan inte överskattas. För att riket ska kunna upprättas måste kungen vara närvarande och det är han inte nu. Nästa rike på horisonten är istället det antikristliga riket och det, om något, borde mana till vaksamhet, bibelstudier och samtidsanalys.

En längre text om Guds rike – dess syfte och löften och orsaker till förvirring – kommer för övrigt i en senare text.

Dispensationalism – Guds övergripande plan för historien

Inledning

Teologiska begrepp såsom frälsning, nåd och evangelisation är begripliga för majoriteten av kristna runt om i världen. Sedan finns det andra som är mindre kända och få känner till innebörden av. Ett sådant begrepp är dispensationalism. Och eftersom detta hjälpte mig att förstå Bibeln på ett mycket bättre sätt – dess övergripande struktur och plan från A till Ö – vill jag gärna vidareförmedla informationen till andra.

Till en början kan termen låta invecklad och akademisk men i själva verket bygger dispensationalismen på en väldigt enkel princip – att läsa hela Bibeln på ett naturligt, normalt och bokstavligt sätt. Nämnda tolkningsprincip, som också kallas för bokstavlig och historisk-grammatisk, är dock inte bokstavligt fyrkantig (som många kritiker vill påskina) utan tar också hänsyn till exempelvis symbolspråk och Bibelns olika genrer. Mer om detta här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/

Dispensationalismen, som teologiskt system, är förvisso relativt ny (1800-talet) men dess fundament, ovannämnda tolkningsprincip, var allenarådande bland Bibelns författare och den första församlingen. Under reformationen fick den en tydlig renässans och detta mynnade sedermera ut i dispensationalismen på 1800-talet.

Dr. Andy Woods: ”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln. Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.”

Här är tre utmärkande punkter, eller kännetecken, för dispensationalismen, där punkt två och tre är en naturlig följd av punkt ett:

1. En konsekvent bokstavlig och historisk-grammatisk tolkningsmetod. Vad menade författaren, indirekt Gud själv, när texten skrevs? Texttolkarens uppgift är att hitta den ursprungliga intentionen och meningen med bibeltexten. Hela Bibeln är skriven för oss men inte hela Bibeln är skriven till oss. Mer om detta i länken ovan.

2. En distinktion mellan Guds plan för Israel och Guds plan för församlingen. Den kristna församlingen som bildades på pingstdagen i Apostlagärningarna 2 är alltså inte det nya Israel, vilket betyder att alla ouppfyllda löften till Israel i GT fortfarande väntar på sin uppfyllelse. Det betyder också att vi inte står under någon del av Mose lag eftersom den gällde Israel före korset. Hela Skriften är dock nyttig till undervisning (2 Tim 3:16) så nämnda faktum betyder inte att kristna inte kan lära sig något från Israels lag.

3. Det övergripande syftet och målet med Guds plan för skapelsen är att allt är till för Guds ära. Även om frälsningen är av yttersta vikt för mänskligheten kan det inte sägas vara den överordnade drivkraften för Gud. Ett bra bevis för detta är att de fallna änglarna, till skillnad från människorna, inte är inbegripna i Guds frälsningsplan.

Definition

Dispensation betyder administration, eller huslag ordagrant, och syftar till Guds olika förhållningsregler för mänskligheten inom en viss tidsperiod i historien. Adam och Eva, Noa och Israel fick exempelvis inte samma direktiv från Gud då de levde under olika administrationer. Varken vi eller Israel ska bygga en stor ark likt Noa. Inte heller ska vi stena äktenskapsbrytare till döds likt de som levde under Mose lag. Och till skillnad från Adam och Eva får vi äta från alla fruktträd.

Dr. Dennis Roksers definition: ”Administration, regler/instruktioner för människan inom en viss period av tid.”

Dr. Robert Deans definition: ”1) Gudomlig hushållning och administration av värdsliga ting. 2) Ettsystem av regler, principer och löften utställda och administrerade av Gud. 3) En period i historien under vilken en särskild gudomlig uppenbarelse har dominerat världsliga ting.”

Här följer några konkreta exempel på hur Guds administration och regler har ändrats från lagens dispensation till nådens dispensation:

  • Sexuell synd (dödstraff – tillrättavisning)
  • Falsk profet (dödsstraff – avståndstagande)
  • Mat (förbud mot viss mat – ät all mat)
  • Evangelisation (bara till Israel – till hela världen)
  • Evangeliet (Rikets evangelium – Nådens evangelium).

När man inte lägger märke till dessa skillnader kan det få förödande konsekvenser. Jehovas vittnen predikar till exempel evangeliet om riket och går, enligt Lukas 10:1, två och två. Evangeliet om riket och nådens evangelium skiljer sig både vad gäller mottagare, metod och innehåll men mer om det i en separat text.

Dispensationalismen är alltså ett teologiskt system som primärt lägger märke till skillnader och förändringar i Guds uppenbarelse, Bibeln, utifrån ovannämnda tolkningsprincip. Men det finns också en övergripande struktur och återkommande bud som gäller alla människor i alla tider, till exempel att Gud är nådig trots människornas ständiga misslyckanden och att frälsningen alltid varit ”av nåd genom tro” även om innehållet i den tron varierat till följd av progressiv uppenbarelse (i GT predikades det av naturliga skäl inte explicit om Jesu ställföreträdande död och uppståndelse).

Kännetecknande för en dispensation

  • Auktoritet – Förvaltare. En part som bestämmer reglerna (Gud) och en annan part (Adam, Noa, hedningarna, judarna, församlingen, Kristus) som är förvaltare och ansvarig att följa dessa regler.
  • Ny uppenbarelse/nåd → Ansvar/test → Misslyckande → Dom → Ny uppenbarelse/nåd. Den här cykeln är återkommande genom hela historien.
  • Vissa regler, principer och ansvarsområden återkommer i dispensationerna (Gud är alltid helig, frälsningen alltid av nåd genom tro, bön, Gud vill alltid ha relation med människorna, gudagivna samhällsinstitutioner etc) medan andra är temporära (Mose lag exempelvis).

Historiens olika dispensationer

Det som återkommer och är utmärkande i nedanstående dispensationer är alltså att Gud ger människan instruktioner och direktiv som alltid slutar med misslyckande och synd. Även i det kommande Tusenårsriket kommer mänskligheten – trots perfekt ”politiskt” styre av Jesus – till slut att göra uppror. Vilka lärdomar kan dras av detta? Att Gud är allsmäktig och att människan utan Gud är felande och totalt beroende av Guds nåd. Vad leder det till? Att Gud får all ära och att glädjen och tacksamheten flödar.

Antalet dispensationer kan, lite beroende på definitioner, variera en aning bland dispensationalister men sju är den vanliga uppfattningen.

1. Oskuld (1 Mos 1:28- 1 Mos 3:7) – Från skapelsen till syndafallet

Ny uppenbarelse och instruktion: Adam och Eva ska vara fruktsamma, föröka sig, sprida ut sig över jorden, lägga jorden under sig, råda över skapelsen, odla och bevara lustgården och inte äta av kunskapens träd. Kvinnan ska vara mannens hjälpare. De ska äta örter och frukt.

Test: Ormens lockelse.

Synd: De åt av kunskapens träd.

Straff: Andlig och fördröjd fysisk död, utkastade ur lustgården, föda med smärta, jobba hårt, maktkamp mellan man och kvinna.

Nåd: Löfte om en kommande frälsare. Kvinnans säd ska krossa huvudet på ormens säd.

Folk: Hedningar.

Huvudperson: Adam.

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Skapade till Guds avbild.
  • Adam trodde på Guds löfte vilket indikeras av att han gav kvinnan namnet Eva.
  • Vara fruktsamma och försöka sig.
  • Sprida ut sig över jorden.
  • Kvinnan mannens hjälpare.

2. Samvete (1 Mos 3:8- 1 Mos 8:22) – Från syndafallet till syndafloden

Ny uppenbarelse och instruktion: Att följa sitt samvete och göra det som är rätt enligt de direktiv som Adam delvis redan fått (minus lustgården). Men att göra det med syndens konsekvenser som ny skillnad. Människan faller i synd och inser att hon är naken och skäms för Herren, vilket indikerar att de genom samvetet visste att det hade syndat. Människan får kunskap om gott och ont men väljer ändå det onda.

Test: Lyda Gud genom samvetet. Ska människorna klara av att leva i enlighet med samvetet och regera sin syndanatur? Det är en form av självstyre.

Synd: Jorden var korrupt och full av ondska. Människans döttrar väljer också att ingå sexuella relationer med fallna änglar.

Straff: Världsvid flod.

Nåd: Aldrig mer översvämma jorden och tecknet på detta är regnbågen. Om det bara var en lokal översvämning ljög Gud eftersom det har varit många tsunamis och översvämningar sedan dess.

Folk: Hedningar.

Huvudperson: Adam

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Att lyda Gud är viktigt.
  • Arbete är en börda.
  • Kvinnan föder med smärta.
  • Maktkamp i äktenskapet.
  • Samvetet ger signaler om rätt och fel.
  • Gud lovar att sända en återlösare som ska besegra Satan och möjliggöra frälsning för människorna.
  • Utan blodutgjutelse ges ingen förlåtelse för synd. Det ställföreträdande blodsoffret som Gud introducerar (1 Mos 3:21) ligger i linje med Jesu slutgiltiga och ställföreträdande försoningsdöd (Heb 9:22).

3. Mänskligt styre (1 Mos 8:23- 1 Mos 11:32) – Från syndafloden till folkförskingringen efter Babels torn

Anledningen till att detta inrättas är att samvetet inte är tillräckligt för att begränsa ondskan. Nu kommer dödsstraffet in i bilden för att skydda människolivet som är skapat till Guds avbild.

Ny uppenbarelse och instruktion: Fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden (”Lägg den under er och råd över alla djur” är dock borttaget). Från och med nu blir alla jordens djur rädda för människorna och människorna får börja äta djurens kött (dock inte blodkött, dvs kött som har liv i sig). Dödsstraffet inrättas också för dem som mördar en annan människa.

Förbund: Gud lovar att aldrig låta floden fördärva hela jorden igen. Ovillkorat och ännu gällande förbund.

Test: Att regera rättfärdigt, att föröka sig och uppfylla jorden. Gud är inte längre närvarande på jorden utan han delegerar styret till människan.

Synd: Man spred inte ut sig över hela jorden utan slog sig ner i Sinars land och byggde Babels torn.

Straff: Herren förbistrade språket så att de inte förstod varandra och kunde fortsätta på det globalistiska projektet.

Nåd: Bevarar och utväljer Abraham. Nationer, som är en frukt av språkförbistringen och utspridningen, blir en välsignelse för mänskligheten då det begränsar ondskans utbredande.

Folk: Hedningarna.

Huvudpersoner: Noa.

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Gud kommer aldrig mer dränka jorden med vatten.
  • Dödsstraffet för mord introduceras och är ett sätt att begränsa ondskans utbredande. Det är alltså en evig princip som även gäller idag.
  • Nationer är också en samhällsinstitution som instiftas med samma syfte.
  • Be för överheten.

4. Löfte (1 Mos 12:1- 2 Mos 18:27) – Från Abrahams kallelse till slaveriet i Egypten

Ny uppenbarelse och instruktion: Abram blir tillsagd att lämna sitt land och gå till Kanaans land.

Förbund: Herren lovar att göra Abrahams efterkommande till ett stort folk och att genom detta folk ska alla folk bli välsignade. Ovillkorat och ännu gällande förbund.

Test: Tro på löftet, vara lydiga och hålla sig separerade från andra folk för att skydda Abrahams släktled (i vilket Kristus skulle komma).

Synd:

  • Israels synd: Beblandade sig med kananéerna.
  • Abrams synd: Han flydde till Egypten när det blev hungersnöd trots att Herren lovat honom Kanaans land och han ljög om sin hustru för att rädda sitt eget skinn.
  • Isaks synd: Han ljög om sin hustru (1 Mos 26).
  • Jakobs synd: Han och hans mor lurade Isak och stal Esaus välsignelse trots att han redan var välsignad.
  • Jakobs söners synd: De blir avundsjuka på Josef eftersom Jakob älskar honom mer. De planerade att mörda honom men sålde honom istället som slav till Egypten. De ljög också för Jakob om var Josef var.
  • Jakobs söner drar inte tillbaka till löfteslandet efter att de kommit till Josef i Egypten.

Straff: Slavar i Egypten. En ny kung äntrar tronen och denne känner inte Josef. (2 Mos 1:8-14).

Nåd:

  • Gud bevarar folket både etniskt och andligt i Egypten och de får skörda framgång i fångenskapen.
  • Uttåget ur Egypten.

Folk: Israel.

Huvudperson: Abraham.

Direktiv och principer applicerbara idag:

  • Gud håller alltid sina löften.
  • Abrahamsförbundet – med löften om ”land, regent och välsignelse” till Israel – är ett evigt och ännu gällande förbund som väntar på sin uppfyllelse.

5. Lagen (2 Mos 20:1- Gal 3:13, Gal 3:24, Rom 10:4) Från Sinai berg till Golgata kors

Ny uppenbarelse och instruktion: Mose får Lagen med dess 613 bud på berget Sinai och det är den som folket ska leva efter. Tecknet på detta förbund mellan Gud och Israel är sabbaten.

Test: Att hålla hela lagen och acceptera Messias som profeten och den kommande återlösaren.

Synd: Folket bryter återkommande det villkorade förbundet med Herren genom avgudadyrkan (man tog efter folken runt omkring), otro, gnäll, otukt och dödandet av Jesus.

Straff: 1) Assyriska fångenskapen (722 f Kr), 2) Babyloniska fångenskapen (605 f Kr), 3) Den temporära förkastelsen av Israel efter deras förkastande av Jesus, 4) 400-årig tystnad efter profeten Malaki, 5) Korsfästelsen av judarnas Konung.

Nåd: 1) Djuroffer som temporär soning för synder i relationell mening, dvs så som syndabekännelse i NT. Dels försoningsdagen för hela nationen och dels offer för individuell synd. 2) Messias kommer trots deras synd. 3) Folket och landet kommer att upprättas.

Folk: Israel.

Huvudperson: Mose.

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Lagen gällde för Israel men den kan delvis, exempelvis nio av tio budord eftersom de upprepas i NT, användas i evangelisationssyfte för att visa på människans synd.
  • Gud straffar och tuktar olydiga människor, både troende och icketroende, genom historien.
  • Gud har inte övergivit sitt folk trots deras många synder.

Syftet med lagen: 1) Att Israel skulle vara en helig, mäktig och unik nation i världen. Lagen kunde helga nationen. 2) Att visa Israel och alla människor deras synd och skuld. 3) Att ingen människa kan bli rättfärdiggjord genom lagen. 4) Att fungera som ”uppfostrare”/vägvisare till Kristus. Lagen kan och bör användas även idag men då bara för att visa på människors synd vid evangelisation.

6. Nåden/Församlingen (Apg 2:1- Upp 3:21) – Från pingstdagen till uppryckandet

Guds nåd har alltid varit närvarande genom hela historien och utan den hade ingen människa fått leva eller bli frälst. Med andra ord är inte nåden något nytt men i vår tid men den gestaltar sig på ett särskilt sätt efter Jesu frälsningsverk på korset och församlingens födelse på pingstdagen.

Ny uppenbarelse och instruktion: Betoning av kärleksbudet, Anden bor permanent i alla troende, nytt böneprivilegium, möjlighet att ha relation med Kristus och att vandra i Anden, andlig enhet/ett i Kristus, Andens gåvor, missionsbefallningen.

Test: Tro på nådens evangelium, vara lydig/vandra i Anden, sprida evangelium till hela världen.

Synd: Merparten tror inte på evangelium och laglösheten kommer att tillta även bland kristna.

Straff: Helvetet för icke troende och tuktan och ”löneavdrag” för kristna.

Nåd: Uppryckandet. Kristna kommer genom uppryckandet att bli skonade från Guds straffdom över världen under vedermödan. Ickekristna kommer fortsatt att kunna omvända sig och tro under vedermödan.

Folk: Församlingen Kristi kropp.

Huvudpersoner: Jesus och Paulus.

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Vi har större privilegier än människorna som levde innan Kristus eftersom vi har fått Anden som permanent inneboende hjälpare.
  • Men precis som i övriga dispensationer kommer det sluta med avfall och straffdom.

7. Tusenårsriket (Upp 20:1-15) – Från Jesu återkomst till den nya jorden

Ny uppenbarelse och instruktion: Jesus regerar jorden från Jerusalem och människorna ska underordna sig hans styre. Alla är till en början troende men vid rikets slut blir det återigen ett uppror och avfall, precis som i tidigare dispensationer.

Test: Lydnad.

Synd: Folken gör uppror tillsammans med djävulen.

Straff: Kastas i eldsjön.

Nåd: De dödas uppståndelse och en evighet med Gud på den nya jorden.

Folk: Initialttroende från alla nationer.

Huvudperson: Jesus.

Direktiv, löften och principer applicerbara idag:

  • Inte ens perfekta samhälleliga förutsättningar, dvs när Jesus själv regerar mänskligheten, leder till en gudfruktig och god värld. Detta lär oss att människan är hopplöst förlorad och hjälplös utan Guds nåd och den kommande uppståndelsekroppen.
  • Gud kommer att döma alla icketroende till en evighet i helvetet.

Dispensationalismen är som sagt inget komplicerat och människokonstruerat teologiskt system utan frukten av en naturlig och normal läsning och tolkning av hela Bibeln. Poängen och fördelarna med dispensationalism kan beskrivas på följandesätt: 1) Framhåller skillnader och distinktioner i Bibeln (Israel vs. Församlingen, Uppryckandet vs. Jesu återkomst, Lagen vs. Nåden, Evangeliet om riket vs. Nådens evangelium). 2) Framhåller och betonar det faktum att Bibeln består av progressiv uppenbarelse, dvs Paulus visste mer om Guds rådslut än exempelvis Noa.

Sammanfattning

Att se den stora bilden och strukturen i Guds plan för historien är verkligen berikande och det blir dessutom lättare att förstå enskilda bibelböcker och verser. Kategoriseringar och distinktioner hjälper till att förklara många till synes svårbegripliga passager och skenbara motsägelser. Om Bibeln är 100% Guds Ord kan vi veta att den är alltigenom sann och inte har en enda motsägelse.