I tidigare texter har jag som bekant argumenterat för att Guds rike är framtida och fysiskt och att ett upprättat Israel och judiskt folk spelar en central roll där. Vidare har jag visat på tydliga skillnader mellan de tre tidszonerna – nutid, Guds rike/Tusenårsriket och evigheten.

I den här texten tänkte jag fokusera en del på vanligt förekommande argument för att riket är en realitet här och nu, vilket både så kallad amillennialism och postmillennialism lär (mer info om dessa synsätt finns i tidigare texter).

Utöver symboliska och fantasifulla tolkningar av de ovillkorade förbunden (Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet) och övriga texter som talar om ett framtida rike med centrum i ett upprättat Israel, brukar ”Kingdom Now”-förespråkare peka på en handfull nytestamentliga verser för att finna stöd för sin tolkning. Och det är dessa jag tänkte bemöta nedan. Först några generella argument emot att riket redan är upprättat.

Det finns två grundläggande problem med den realiserade (och andliga) gudsrikesteologin och det är 1) att GT:s texter om Guds rike blir meningslösa och felaktiga till dess ursprungliga mottagare och 2) att GT lär att riket kommer att upprättas efter en aldrig tidigare skådad straffdom över världen och det har fortfarande inte skett.

Dr. Arnold Fruchtenbaum: ”Det är en sak att se uppfyllelse i NT, men det är en helt annan sak att se NT totalt omtolka GT så till den grad att GT:s texter blir nonsens.”

Dr. Renald Showers: ”Många skriftställen i GT gör gällande att Guds rike inte kommer att upprättas före Jesu återkomst… Ingenting i GT hintar om att riket består av två delar – en fysisk och en andlig del – som kommer att upprättas vid två olika tillfällen.”

Dr. Stanley Toussaint: ”Om riket upprättades vid Jesu första ankomst kan man undra var de förutsagda straffdomar som beskrivs i evangelierna är. Och man kan också fråga sig om GT:s profeter hade fel när de pratade om den sista tiden.”

Dr. Andy Woods: ”Sammanfattningsvis, huvudproblemet med att använda NT-verser för att argumentera för att det messianska riket redan existerar i en andlig form är att tolkningen av NT ligger i konflikt med GT och sådana konflikter finns inte i den ofelbara Bibeln.”

Hela principen om att testa undervisning mot uppenbarad Skrift, likt folket i Berea, faller för övrigt också till marken om ny uppenbarelse förändrar meningen av äldre.

Vanliga gudsrikesargument från NT

Det finns alltså ett antal NT-texter som brukar användas som bevis för att vi nu lever i riket och på ytan, och i vissa översättningar, kan det till viss del se ut som det. Men när texterna studeras noggrant ligger de helt i linje med GT:s undervisning och de ovillkorade förbunden.

1. ”Omvänd er, Guds rike är nära” (Mark 1:15, Matt 3:2). Vad Johannes döparen, Jesus och lärjungarna predikade var att riket var nära i och med att Kungen erbjöd riket till den generationens judar. Men eftersom Israel som nation sa nej till sin Kung upprättades aldrig riket då. ”Kingdom Now”-förespråkare brukar felaktigt översätta ”nära” med ”här” istället men det har inget stöd i varken grundtext eller kontext. Jakob 5:8-9 använder samma ord för ”nära” gällande Jesu återkomst men ingen skulle tolka det som redan här. Och det faktum att ingen av ovannämnda ”predikanter” introducerade en ny definition av Guds rike bekräftar bara att de bekände sig till den etablerade definitionen från GT. Avslutningsvis kan det tilläggas att Jesus påtalar för lärjungarna att be om rikets tillkommelse (Matt 6:10) och det rimmar illa med att riket redan skulle ha varit upprättat i Matt 3:2 exempelvis.

2. ”Guds rike är mitt ibland er” (Luk 17:20-21). En av orsakerna till att den här versen vantolkats är dåliga översättningar och då åsyftas främst ”Guds rike är inom er”. Svenska Folkbibeln (som använts här) har dock en korrekt översättning, dvs Guds rike var representerat av dess Kung som stod mitt ibland folket. Argument emot ”inom er”: 1) Jesus pratade med icketroende fariséer och Guds rike bor inte i sådana, 2) Skriften talar återkommande om att människor ska ”komma in i” Guds rike och det rimmar illa med att riket hade kommit in i människor, 3) Jesus själv talar i ett senare skede om riket som framtida och fysiskt (Matt 19:28, Matt 26:29) och det rimmar illa med att riket skulle kommit andligen i Luk 17:20-21. 4) Lärjungarna och Jakob och Johannes mor hade också en framtida och fysisk förväntan på riket som Jesus inte korrigerade (Apg 1:6-7, Matt 20:20-22), 5) Kopplingen mellan riket och rikets kung är tät i både GT och NT och därför är det inte konstigt att Guds rike används synonymt med Kungen (Jes 9:6-7, Dan 7:13-14, Luk 1:26-27, 32), 6) Den närliggande kontexten indikerar tydligt att riket fortfarande är framtida (Luk 17:22-37).

3. ”Mitt rike är inte av den här världen…” (Joh 18:36). Tre argument till varför detta inte annullerar GT:s definition av riket: 1) Erbjudandet om riket var inte längre aktuellt då Israel hade sagt nej vid tidpunkten för det här uttalandet. Och därför var det inte längre ett hot mot Pilatus världsliga makt. Att Jesus med dessa ord skulle ha menat att riket är andligt ligger också i strid med alla hans övriga uttalanden om riket, 2) Avslutningen av 18:36 säger ”men nu är mitt rike inte etablerat här”, dvs riket var inte upprättat där och då, 3) ”Mitt rike är inte av den här världen”. Prepositionen ”av” syftar till ursprung och källa, dvs Jesu rike kommer att upprättas när Jesus kommer från himlen med sitt rike och upprättar det teokratiska styret på jorden.

4. ”Jesus regerar på Davids tron i himlen” (Apg 2-3). Argument för varför detta inte stämmer: 1) Det står inte någonstans att Jesus nu regerar på Davids tron i himlen. Istället står det att han sitter på Faderns högra sida i väntan på att fienderna ska läggas under Jesu fötter för att därefter inta tronen på jorden. Distinktionen mellan dessa troner syns tydligt i Upp 3:21, 2) Löftet om den kommande Kungen i GT, dvs det som återfinns i Davidsförbundet (2 Sam 7:12-16), beskrivs i tid och rum (fysiskt), 3) Inkonsekvent hermeneutik. Att läsa in en ny och symbolisk tolkning av Davids tron – som alltså inte har något stöd i texten – är att använda olika tolkningsprinciper och att låta NT omtolka GT.

5. ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18-20). Argument för varför detta inte kan ses som stöd för ett upprättat rike: 1) Ordet rike (”basileia”) finns inte med i sammanhanget, 2) De stora skillnaderna mellan nuvarande tid och Guds rike (se separat text om de olika tidszonerna), 3) Och återigen, om Jesus skulle ha ändrat eller kommit med viktiga tillägg till GT:s definition av riket borde det ha lett till en utförlig redogörelse (vilket inte inträffade), 4) Det är skillnad på att ha all makt och att utöva den makten. David kan ses som ett bra exempel från GT, dvs han blev smord till kung innan han utövade den reella makten. Heb 10:12-13 bekräftar den här tolkningen då Jesus framställs som den väntande Kungen som inte praktiserar sin världsliga makt än, 5) Den världsvida missionsbefallningen till den kristna församlingen, i vilken ovanstående vers hör hemma, ska inte förväxlas med riket eftersom det sistnämnda kretsar kring Israel och Jerusalem.
6. ”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matt 21:43). Här menar man att Guds rike tagits ifrån Israel och getts till den kristna församlingen. Argument emot den tolkningen: 1) ”Er” syftar på den generationens icketroende judar som hade förkastat sin kung, i synnerhet översteprästerna och fariséerna vilket framgår i 21:45. Med andra ord syftade det inte på Israel som folk och nation i alla tider. 2) Den mest rimliga förståelsen av ”nationen” eller ”folket” till vilket riket ska ges (och som ligger i linje med övrig undervisning om riket) är att det handlar om det upprättade och troende Israel i framtiden. När ”nation”/”folk” nämns, i synnerhet när det handlar om riket, syftar det nästan uteslutande på Israel.

Med andra ord finns det inget bibliskt stöd för att riket är upprättat här och nu, varken andligen eller fysiskt.

Jag har tidigare argumenterat för att Guds rike är något framtida och fysiskt där Israel och judarna spelar en central roll. Vidare har jag försökt visa på farorna med de realiserade synsätten (amillennialism och postmillennialism), dvs tron på att riket redan är här och breder ut sig alltmer genom väckelse och den kristna församlingens infiltration av samhället.

För de som tror att Guds rike redan är här (eller breder ut sig mer och mer) blir det naturligt och ofrånkomligt att tro att evigheten börjar direkt när Jesus kommer tillbaka, dvs utan ett tusenårigt rike på jorden. Därför måste alla texter som tycks tala om ett framtida och jordiskt Tusenårsrike antingen uppfyllas nu eller i evigheten. Och detta måste göras med så kallad allegorisk/symbolisk bibeltolkning eftersom den bokstavliga och naturliga läsningen leder till en mängd motsägelser och inneboende konflikter i bibeltexten.

Nedan följer en tabell som belyser skillnaderna mellan de tre ”tidszonerna” och därigenom visar på det realiserade gudsrikets orimlighet.

Med andra ord är alltså de tre tidszonerna oförenliga, i alla fall om man läser bibeltexten på ett naturligt och normalt sätt. Och gör man det faller både amillennialismen och postmillennialismen som ett korthus.

Den typen av övertygelser är inte bara i konflikt med Bibelns utsagor i ämnet utan grumlar och förvanskar också församlingens syfte på jorden på följande fem sätt (som nämnts återkommande):

1. Evangeliet förändras och förvanskas. Istället för att fokusera på människans eviga frälsning ligger fokus på att rädda världen och skapa ett ”rättvist” samhälle.

2. Församlingen förenar sig med världen istället för att vara ”gäster och främlingar” i den ondes värld.

3. Osunda allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser.

4. Eskatologisk undervisning nedprioriteras och/eller upphör.

5. Församlingen engagerar sig i det kommande antikristliga riket som är nästa riket på horisonten.

Och dessa punkter är sannerligen inga bagateller utan handlar om kristendomens kärna.

I tidigare texter om Guds rike har jag försökt visa att Guds rike är ett framtida och fysiskt rike och att Israel och judarna fortfarande är dess primära målgrupp. Grunden för rikets framtida tillkommelse finns primärt i GT:s förbund där Israel utlovas 1) ett bestämt landområde, 2) en Kung som ska regera från Jerusalem och 3) en andlig och materiell välsignelse som kommer hela jorden till gagn.

Den här synen kallas i teologiska kretsar för Premillennialism, som betyder att Jesus kommer tillbaka före (”pre”) tusenårsrikets (”millennium”) början. Rikets längd definieras i Uppenbarelseboken 20:1-6 där ”tusen år” återkommer fem gånger.

Det finns dock två andra synsätt som är klart vanligare i dagens kristenhet och det är Amillennialism och Postmillennialism. Till skillnad från premillennialismen menar förespråkare för båda dessa att gudsriket är en realitet här och nu, att Jesus regerar från tronen i himlen och att evigheten tar vid när Jesus kommer tillbaka. Skillnaden ligger främst i att postmillennialister är mer optimistiska, dvs de tror att världen kommer att kristianiseras genom en allt större väckelse innan Jesus kommer tillbaka medan amillennialister i högre grad ser riket som andligt. Premillennialister tror vanligtvis att tiden före Jesu återkomst kommer präglas av avfall och en vedermöda med globala katastrofer. Med andra ord finns det diametrala skillnader mellan premillennialism och övriga två.

En annan tydlig och fundamental skillnad är hermeneutiken (texttolkningen). Premillennialismen, som var den allenarådande övertygelsen den första århundradena och kan spåras till apostlarnas lärosäte i Antiokia, tolkar Bibelns eskatologiska texter bokstavligt och naturligt. Amillennialismen och Postmillennialismen, som har sina hermeneutiska rötter i den grekiskinfluerade skolan i Alexandria, tolkar Bibelns profetiska delar allegoriskt. Mer om dessa texttolkningsskillnader finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bibeltolkning-i-historiens-ljus/

Konsekvensen av den allegoriska tolkningsmetoden blir i det här fallet så kallad ersättningsteologi, där löftena till Israel uppfylls symboliskt i ”det nya Israel” – den kristna församlingen.

Riketperspektivens historia

Den historiska utvecklingen av ovannämnda synsätt är intressant då det ger en bild av vilket system som var närmast apostlarna och den tidiga församlingen.

Premillennialism (Kiliasm)

Premillennialismen, eller kiliasm som det kallades under de första århundradena e. Kr., är alltså den äldsta eskatologiska övertygelsen i kyrkohistorien. Det är både konservativa och liberala kyrkohistoriker överens om. En av anledningarna till att premillennialismen betonades var gnosticismens inflytande under den här tiden.

J.N.D. Kelly, av många ansedd som den främste auktoriteten på den tidiga församlingen, säger följande om de eskatologiska övertygelserna under det andra århundradet e. Kr.:

”Konflikten som uppstod mellan kristendomen å ena sidan och judendomen och hedendomen å andra gjorde att kristna kände sig tvingade att formulera Bibelns läror på ett utförligt sätt. De gnostiska tendenserna att förvandla den kristna eskatologin till myten om ‘själens återgång till Gud’ var tvungen att bemötas. Det var bland annat därför som millennialismen, eller läran om att Jesus ska komma tillbaka och regera på jorden i 1000 år, betonades starkt vid den här tiden.”

Gnostikerna menade att det materiella var ont och kunde således inte tänka sig ett fysiskt gudsrike på jorden med en fysisk kung utan för dem var riket andligt. De främsta teologerna som följde efter apostlarna – däribland Ireneus, Tertullianus och Hippolytus – var alltså primärt fokuserade på att försvara den traditionella eskatologiska synen i syfte att hindra gnosticismens framfart.

Den första som överhuvudtaget ifrågasatte den här synen inom den kristna församlingen var en man vid namn Gaius i början på 200-talet. Han menade att ”tusen år” skulle förstås symboliskt och att Uppenbarelseboken inte skulle ingå i Bibelns kanon.

Dr. Gerald Stanton har gjort följande sammanfattning till varför Premillennialism, till skillnad från Amillennialism och Postmillennialism, är den bibliskt korrekta:

* Konsekvent bokstavlig tolkning

* Förbundens villkorslösa karaktär

* Abrahamsförbundet

* Gamla testamentet lär ett bokstavligt jordiskt rike

* Riket omdefinieras inte i Nya testamentet

* Jesus bekräftade den gammaltestamentliga uppfattningen om riket

* Det finns flera uppståndelser i Skriften, dvs både före och efter riket

* Uppenbarelseboken 20 beskriver Premillennialism

* Den tidiga kyrkan var Premillennial

* Amillennialismens och Postmillennialismens misslyckande

* Premillennialismen harmoniserar hela Bibeln

* Endast premillennialism ger en tillfredsställande avslutning på historien

Antimillennialism

Antimillennialismen är inget eskatologiskt system men det fungerade som en intressant brobyggare till amillennialismen. De första kritikerna mot den naturliga förståelsen av Uppenbarelsebokens tal om ”tusen år” presenterade inte en annan tolkning utan avfärdade istället hela bokens legitimitet. Orsaken till detta var att man insåg det orimliga med en annan tolkning än den bokstavliga.

Teologen Hans Bietenhard: ”Idag erkänner alla – med några få katolska undantag – att den premillennialistiska tolkningen av Uppenbarelseboken 20 är den enda exegetiskt rimliga. Alla andra tolkningar måste alltså bygga slutsatsen på annat än exegetik.”

Dr. Tommy Ice: ”Den här poängen måste fastslås: Antimillennialism uppstod inte till följd av noggranna bibelstudier utan snarare som ett resultat av känslostyrda individer som var präglade av grekiskt filosofi.”

Den ovannämnda bibelskolan i Alexandria var det lärosäte där antimillennialismen fick fäste och spridning under mitten av 200-talet. När sedan kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion blev det mer naturligt att börja tolka in ett aktualiserat gudsrike eftersom församlingen gick från förföljd till upphöjd och privilegierad. Många kristna började alltså förkasta den naturliga förståelsen av Guds rike på grund av de omvälvande samhällsförändringarna.

Historieprofessor Norman Cohn: ”Premillennialism var den dominerande uppfattningen i den kristna församlingen så länge den var en förföljd och impopulär minoritet. Men när den under 300-talet e. Kr. blev statsreligion och därigenom fick en upphöjd och skyddad status, försvann dessa övertygelser mer och mer.”

Origenes, som kan ses som amillennialismens ursprunglige fader, var starkt påverkad av grekisk filosofi och gnosticism. Han opponerade sig därför mot premillennialismen eftersom den talade om fysiska uppståndelsekroppar i en renoverad och fysisk skapelse.

Amillennialism

Jerome (347-420 e. Kr.) och Augustinus (354-430 e. Kr.) var de som på allvar populariserade amillennialismen under slutet av 300-talet. Uppfattningen om ett framtida och fysiskt tusenårsrike försvinner nästan helt under Augustinus ledarskap då denne förbjöd en sådan tolkning.

Det grekiska inflytande var en bidragande orsak till den bortförklarande och allegoriska tolkningen av Uppenbarelseboken 20, eftersom nämnda kapitel också talade om den fysiska uppståndelsen. Ett fysiskt rike med uppståndna, fysiska kroppar rimmade illa med den grekiska filosofin där det materiella och fysiska sågs som ont. Paulus tal i Aten illustrerar det här på ett bra sätt: ”När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom…” (Apg 17:32).

Nedan följer en övergripande lista med orsaker till Amillennialismens intåg och Premillennialismens uttåg.

1. Behov av omedelbar relevans. Man ville vara relevanta och populära för åhörarna och då var det mer lockande med det som hade betydelse för samtiden.

2. Mänsklig filosofi blev integrerad med teologi. Philo var den som på allvar började med att förena mänsklig filosofi med Bibeln då han hade en stor förkärlek till grekisk filosofi. När dessa mänskliga filosofier krockar med Bibelns läror allegoriserar man bibeltexten för att passa det filosofiska systemet.

3. Gnostisk dualism som säger att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt. Inte heller att han uppstod från det döda i en fysisk kropp. På grund av detta började man i Alexandria även förneka ett kommande fysiskt rike på jorden med fysiska människor.

4. Den hedniska dominansen och avsaknaden av judar gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskaper i GT, där talet om ett kommande jordiskt rike var central.

5. Konstantins påbud 313. Ända sedan år 64 och kejsar Neros dagar hade församlingen varit förföljd av Rom men nu ändrar kejsar Konstantin detta och gör kristendomen till statsreligion, främst för att stärka upp en vacklande romersk stat. Man blir alltså allmänt accepterad och får en upphöjd status, vilket leder till att kristna börjar tro att de är i riket och regerar.

6. Judarnas diaspora år 70-138 och förstörelsen av templet och djuroffren. Så länge judarna var ett samlat folk i sitt hemland kunde man tro på en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna om landets och folkets upprättelse men när romarna slog ner dem och intog landet blev det enklare att allegorisera dessa bibelställen.

Flera av punkterna är för övrigt högst relevanta även idag.

Postmillennialism

Det här perspektivet bygger alltså på samma grund som Anti-millennialismen, dvs ett förnekande av ett framtida och fysiskt tusenårsrike på jorden, och kan ses som en positivare form av Amillennialism. Man tänker sig att Guds rike bryter fram mer och mer och att världen kommer att kristianiseras till följd av global väckelse. Postmillennialismen växte fram på allvar efter reformationen på 1500-talet.

Kopplingen mellan postmillennialism och det ”sociala evangeliet” är påtaglig då fokus ligger på att ”rädda” och förbättra världen. Under och efter 1900-talets världskrig blev det dock en naturlig tillbakagång men från 1970-talet och framåt har synsättet spirat och vunnit många sympatisörer.

Gary Scott Smith: ”Postmillennialister gav exemplet, inspirationen och principerna för mycket av det sociala evangeliet. . . . millenniumets evangeliska ideologi gick samman utan att bryta in i det som kom att kallas det sociala evangeliet åren efter 1870.. . . dessa evangeliska arbetade lika kraftfullt för social förbättring som ledarna för sociala evangelier.”

Det är ingen slump att den här gruppen gärna tonar ner olika bibelläror och allierar sig med sekulära och humanitära organisationer för att överta världen. Människans eviga frälsning blir ofta sekundär (på sin höjd).

Hermeneutik

Den grundläggande skillnaden mellan ovannämnda synsätt är, som nämnts i inledningen, texttolkningsprincipen. Om Bibeln och dess profetiska texter tolkas på ett normalt och bokstavligt sätt är det bara premillennialismen som kan vara sann. Det erkänner också vissa amillennialister och postmillennialister.

Floyd Hamilton: ”Nu måste vi uppriktigt erkänna att en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets profetior ger oss just en sådan bild av en jordisk regering av Messias, precis som premillennialister hävdar. Det var den typen av messianskt rike som judarna på Kristi tid letade efter, på grundval av en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets löften.”

Oswald Allis: ”Om Gamla testamentets profetior tolkas bokstavligt kan de inte betraktas som ännu uppfyllda eller som kapabla att uppfyllas i denna nuvarande tid.”

Att tolka Bibeln bokstavligt betyder dock inte ett förnekande av exempelvis symbolspråk och genreskillnader.

Dr. Ice igen: ”Det faktum att människor vill blanda hermeneutik inom eskatologi visar för mig att de inte riktigt förstår bokstavlig tolkning till att börja med. Om man följer ordentlig hermeneutik, kommer igenkänning av symbolspråk och liknelser att bli uppenbart genom det bokstavliga tillvägagångssättet. Problemet är att människor inte gillar vad texten säger. Således grumlar de tolkningsprocessen med en massa utombibliska idéer.”

En mer utförlig text om varför den bokstavliga tolkningsmetoden är den enda hållbara finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/

Sammanfattning och konklusion

Premillennialism är det enda av ovanstående synsätt som klarar ett bibliskt test och det är skäl nog att avfärda de andra tolkningarna. Guds rike är framtida och fysiskt och tillhör framför allt Israel. Med andra ord är det inte en realitet här och nu. Det kommer att upprättas av Jesus när han kommer tillbaka och varar därefter i tusen år. Fram tills dess kommer ondskan breda ut sig alltmer och kulminera i ett antikristligt rike under vedermödan. Globalismen och staten Israels återfödelse är, utöver en mängd andra tecken, indikationer på att vi kan vara relativt nära den tiden nu.

Vissa kanske tycker att synen på den yttersta tiden är irrelevant och spekulativ men det får reella konsekvenser på församlingens syfte och verksamhet. Jag har återkommande citerat Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan och jag gör så igen:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.

Eftersom den dåtida världen präglades av avgudadyrkan i form av tidigare nämnda moderskulter valde Gud att påbörja något nytt och detta nya kom genom Abraham. Som tecken på det nya slöt Gud ett förbund med Abraham där han primärt lovar land, avkomma och välsignelse. Det här vidareutvecklas och förstärks sedan i mer preciserade sidoförbund – Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet. Mer om detta nedan.

Ett förbund är vanligtvis ett bindande kontrakt, eller överenskommelse, mellan två eller fler parter där parterna förbinder sig att utföra det man kommit överens om. Ett arbetsavtal förbinder exempelvis både arbetstagare och arbetsgivare att utföra vissa åtaganden (arbete mot lön etc). Det här kallas för ett bilateralt förbund där båda parterna är överens om villkoren och båda är skyldiga att hålla sin del av avtalet. Moseförbundet är exempelvis ett sådant förbund. Gud lovar att välsigna Israel om de håller sin del av det överenskomna förbundet.

I Bibeln finns också en annan typ av förbund där bara ena parten ger löften. Sådana förbund kallas istället unilaterala och innebär att det är ensidigt. Abrahamsförbundet och dess sidoförbund är exempel på unilaterala förbund. Gud ger alltså löften till Abraham – och hans efterkommande via Isak – som inte kräver någon motprestation för att Guds löften ska gälla.

1. Abrahamsförbundet (1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17; 15:1-21)

I 1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17 och 15:1-21 beskrivs ovannämnda förbund med Abraham. Att förbundet är unilateralt kan förstås utifrån det faktum att Gud säger ”jag ska” (dvs utan krav på motprestation), att Gud ensam medverkade i förbundsritualen (1 Mos 15), att förbundet beskrivs som evigt (1 Mos 17:7, 13, 19) och oföränderligt (Heb 6:13-18) och det faktum att förbundet återkommande bekräftas och upprepas trots Abrahams och hans efterkommandes synd och olydnad (1 Mos 22:17-18; 28:14-15. Jer 31:35-37).

a) Landförbundet (1 Mos 15:18-21, 5 Mos 29-30)

Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre för evigt.

Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).

Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 då haven är borta där.

b) Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17, 1 Krön 17:1-15)

I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen.

c) Nya förbundet (Jer 31:31-34)

Den utlovade välsignelsen till Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12:2-3) förstärks och specificeras i det nya förbundet som beskrivs i Jer 31:31-34. Gud lovar att skriva sin lag på de omvända judarnas hjärta så att de inte längre behöver några lärare. Alla judar ska alltså ha en nära relation med Herren. Det är för övrigt inte fallet idag.

Uppfyllelsen av dessa förbund kräver alltså ett framtida jordiskt rike då inget av dem har uppfyllts i historien.

2. Moseförbundet (2 Mos 19:5-6)

Utöver det ovillkorade Abrahamsförbundet slöt Gud ytterligare ett förbund med Israel, nämligen det mosaiska förbundet. Efter folkets avfall, med efterföljande slaveri i Egypten, upprättade Gud ett nytt förbund med Mose och Israel på Sinai berg (ca 1446 f. Kr.) och detta förbund var gällande fram till Jesu korsdöd.

Lagen innehåller totalt 613 bud där de mest centrala är de tio budorden. Syftet med lagen var bland annat följande: 1) Visa på Guds helighet, 2) Visa på människans synd, 3) Föra folket till Kristus, 4) Fördöma människan, 5) Att separera Israel från övriga folk.

Till skillnad från Abrahamsförbundet säger Gud här ”om ni håller mitt förbund och lyssnar till min röst”. Med andra ord var detta ett bilateralt förbund där det fanns krav på motprestation. Och Israel fick delvis åtnjuta välsignelserna från detta förbund under Israel teokrati (1446 f. Kr. – 586 f. Kr.) när de var självstyrande i det utlovade landet, hade en kung på Davids tron och Herrens härlighet (”Shekina Glory”) bodde i templet.

Sammantaget kan förbunden med Israel ses som ovillkorade men med villkorade välsignelser.

Dr. Andy Woods: ”Även om löftena och välsignelserna i Abrahamsförbundet är garanterade att infrias direkt till Israel och indirekt till hela världen, kommer de inte manifesteras förrän Israel som folk kommer till tro på sin Kung, Jesus Kristus.”

Utöver förbunden, som utöver dess ovillkorade natur också bekräftas som oåterkalleliga gåvor i NT (Rom 11:25-29), finns många andra skriftställen från både GT och NT som talar om Israels och judarnas framtida upprättelse. Här är några exempel: 5 Mos 30:1-6, Jer 16:14-15, 30:1-3, Hes 36-37, Joel 3:20, Sef 3:20, Matt 19:28, 23:37-39, Luk 13:34-35, Apg 1:6-7, Rom 11.

3. Staten Israels återfödelse

Mot den här bakgrunden kan den naturliga följdfrågan ställas, har den i huvudsak sekulära staten Israels bildande profetisk betydelse? En vanlig invändning från ersättningsteologer brukar vara att dagens Israel inte stämmer överens med ovannämnda profetior eftersom de inte har omvänt sig (i alla fall om man läser profetiorna någorlunda bokstavligt). Och det är delvis sant. Men det finns en viktig aspekt som de bortser från, nämligen att Bibeln talar om två återvändande i den sista tiden – ett i otro och ett i tro.

Dr. Woods igen: ”Det kommer först vara ett återsamlande i otro när Israel får rätt till en del av det utlovande landet. Detta återsamlande kommer att åtföljas av ett annat och framtida återsamlande i tro där de kommer att åtnjuta hela det utlovade landet. Det första handlar bara om ett återsamlande till landet och som lägger grunden för den kommande vedermödan och Israel omvändelse. Det andra återsamlandet kommer att ske efter Israels omvändelse och lägger grunden för det kommande riket åt Israel.”

Här följer några bibelord som talar om återvändandet innan vedermödan och Israels nationella omvändelse: Hes 20:33-38, 22:17-22, Sef 2:1-2, Jes 11:11-12.

Med andra ord är staten Israels pånyttfödelse högst relevant i det profetiska perspektivet.

Avslutningsvis är det värt att påminna sig om det ännu gällande löftet från Abrahamsförbundet: den som välsignar Israel ska bli välsignad och den som förbannar henne ska bli förbannad (1 Mos 12:1-3). Detta särskilt med tanke på Bibelns utsagor om den här tidens avslutning där antisemitismen kommer kulminera i den antikristliga vedermödan.

Inledning

I den förra texten beskrevs skillnaden mellan evangeliet om riket och nådens evangelium och om vikten av att hålla isär dessa begrepp. Kommande texter kommer att spinna vidare på det temat och fokusera på Guds rike, något som inbegriper både den bibliska teokratin genom historien och förbunden som ligger till grund för rikets bokstavliga uppfyllelse.

Vad är egentligen Guds rike? Är det, som många tror, ett andligt rike som sprider ut sig i en alltmer kristianiserad värld eller är det ett fysiskt rike som kommer upprättas när Jesus kommer tillbaka? Jag kommer nedan argumentera för det sistnämnda.

Idag finns det alltså en utbredd uppfattning om att kristna ska arbeta för att breda ut Guds rike på jorden, dels genom att predika evangeliet om riket och dels genom att infiltrera kulturen med kristen moral och kristna värderingar. Detta för att återställa skapelsen till dess ursprungliga kondition innan syndafallet.

I detta ligger bland annat arbete mot fattigdom, orättvisor, utanförskap och miljöproblem. Stort fokus finns också på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Inget av detta behöver isolerat sett vara fel men när det blir en central del av kyrkans verksamhet – samtidigt som det sker på bekostnad av bibeltrohet – bör kristna vara på sin vakt, i synnerhet med tanke på Bibelns undervisning om den sista tidens antikristliga ekumenik och globalism i godhetens namn. Eller som Henry G. Bohn skrev år 1855: ”Vägen till helvetet är belagd med goda intentioner”.

Emerging Church (den framväxande kyrkan), en populär evangelikal rörelse i dagens kristenhet, är ett exempel där stort fokus ligger på Guds rike och dess utbredning. Nedan följer några citat från företrädare inom nämnda rörelse.

Doug Pagitt: ”Och jag säger er, talet om Guds rike är verkligen utbrett inom Emerging Church.”

Brian McLaren: ”Jesus utvalde 12 lärjungar och tränade dem i ett nytt sätt att leva. Han sände sedan ut dem för att lära alla att leva ett sådant liv. Även om bara ett fåtal praktiserade den nya livsstilen skulle många dra fördelar av den. Förtryckta skulle sättas fria. Fattiga skulle lyftas ur fattigdomen. Minoriteter skulle mötas med respekt. Syndare skulle bli älskade, inte hatade. Industriidkare skulle inse att Gud bryr sig om miljön. Hemlösa skulle bli inbjudna i hemmen och få mat. Guds rike skulle komma – inte plötsligt och direkt utan gradvis likt en jäsande surdeg.”

McLaren igen: ”Uppenbarelseboken handlar inte om framtiden utan om Guds rike gestaltat här och nu för alla.”

Russell Moore: ”Centrum för Guds rike nu är den kristna församlingen där Jesus regerar som kung. Genom att leva ut det kristna livet tillsammans breder vi ut Guds rike i världen.”

Rick Warren: ”Jag kan med säkerhet säga att Gud kommer att använda er för att förändra världen. Jag tittar på en fullsatt arena med människor som säger till Gud att de är villiga att göra vad som helst för att etablera Guds rike på jorden såsom det är i himlen.”

Definitioner av Guds rike

När man talar om Guds rike är det i vanlig ordning viktigt med distinktioner och definitioner. Det är stor skillnad på Guds eviga och universella rike (Ps. 93:1-2, Ps 103:19) som alltid är närvarande och Guds teokratiska, framtida, nationella och temporära rike på jorden (1 Mos 15:1-21, Apg 1:6-7, Dan 2, Upp 20:1-10). Det förstnämnda är alltid existerande genom en Allsmäktig Gud medan det sistnämnda riket kommer att upprättas när Israel kommer till tro på sin Messias (Hos 3:4-5, Sak 12:10, Hes 36-37, Mal 4:5-6, Matt 3:2, 11:14, 23:37-39). En annan skillnad är att det eviga riket styrs direkt av en allsmäktig Gud medan det teokratiska riket kommer styras indirekt av en medlare, Jesus Kristus (Ps 2:6-9).

Teokrati

Teokrati innebär att människan, som underställd Gud, förvaltar och råder över skapelsen på Hans uppdrag. Med andra ord handlar det om att Gud styr världen indirekt genom olika representanter – Adam innan syndafallet, Israel efter förbundet vid Sinai berg och Jesus Kristus efter återkomsten. De två första teokratiska projekten misslyckades till följd av människans synd men det sista – även kallat Tusenårsriket – kommer präglas av rättfärdighet och fred då Jesus själv regerar världen från Jerusalem.

Edens lustgård – Teokratins intåg och fall genom den förste Adam (ca 4000 f. Kr)

1 Mos 1:26-28 visar hur Adam, som även kallas ”den förste Adam”, fick mandatet att styra världen som Guds utvalda representant. Det här styret missköttes dock och upphörde i och med syndafallet. Då kastades Adam och Eva ut ur lustgården och gemenskapen med Gud bröts. Satan blev istället den här världens härskare (Luk 4:5-8, Joh 12:31; 14:30; 16:11; 2 Kor 4:4, Ef 2:2, 1 Joh 5:19) och det kommer han vara fram tills Jesus kommer tillbaka och upprättar den sista teokratin på jorden. Noaförbundet i 1 Mos 9 bekräftar att Adams roll som ”rådsherre” var avskaffad eftersom just detta direktiv, dvs råda och lägga jorden under sig, är borttaget där (1 Mos 9:1).

Men varför behövs ett framtida jordiskt rike? Räcker det inte med ett himmelskt paradis och kungarike? Dr. Charles Ryrie svarar på dessa frågor här:

”Anledningen till det kommande jordiska riket är att Gud måste segra på det område där han tillsynes förlorade makten en gång. Det är på den här jorden som han har avvisats och gjorts till åtlöje och det är också därför som hans upphöjelse och segertåg tar sin början här när han återkommer och regerar världen i rättfärdighet.”

Bibelns röda tråd är alltså att den ursprungliga teokratin en gång ska upprättas genom ”den andre Adam”, Jesus Kristus, i ett kommande jordiskt rike. En dag kommer Fadern att återupprätta det som förlorades i Edens lustgård.

Israel – Teokratins partiella återkomst och fall (ca 1400 f. Kr. – 586 f. K.)

Tiden mellan Adam och Mose betecknas i Bibeln som ett andligt mörker, där synd och död regerade på ett särskilt sätt (Rom 5:13-14). Vid tiden för Guds utväljande av Abraham i 1 Mos 12, dvs ca 1900 år f. Kr., var den dåtida världen genomsyrad av avgudadyrkan – så kallade ”Moderskulter” – som hade spridit sig från Nimrods familj till i stort sett alla folk efter språkförbistringen och folkskingringen i Babel. På grund av den här världsvida avgudakulten bland alla folken utvalde Gud ett nytt och av kulten oberoende folk genom Abraham, som sedermera fick namnet Israel.

Efter Guds löften och folkets avfall (med efterföljande fångenskap i Egypten) kom folket tillbaka till det utlovade landet ca 1446 f. Kr. Där upprättades det teokratiska styret som hade förlorats i Edens lustgård, om än i begränsad form genom Israel. Detta gjordes primärt genom domare och kungar och varade ända till den babyloniska fångenskapen 586 f. Kr., då ”hedningarnas tider” tog vid. Efter fångenskapen styrdes judarna av hedniska folk och imperier och man hade således ingen kung på ”Davids tron”.

Utmärkande tecken för att ”hedningarnas tider” tog vid och Israels teokrati avslutades: 1) Avsaknaden av en kung på ”Davids tron” i Jerusalem, 2) Juda ockuperades av hedniska makter och 3) ”Herrens härlighet” (Shekina Glory) försvann från templet.

Vad som är viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget, och något som kommer att utvecklas i en kommande text, är Guds ovillkorade löften till Israel i Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – Landförbundet (löfte om fysiskt land i Israel), Davidsförbundet (löfte om en evig Kung av Davids ätt) och Nya förbundet (löfte om andlig välsignelse). Dessa förbund är en garant för att Gud ska återupprätta det judiska folket och realisera Guds rike åt Israel på jorden. Det kommer i sin tur att leda till världsvid välsignelse för alla folk (ex. 1 Mos 12:1-3 och Rom 11:11-14).

När Jesus kom till jorden första gången gjorde han det som Davids son och judarnas kung och genom släktledsbeskrivningar kopplas han ihop med både Abraham och David (Matt 1:17). Han erbjöd det utlovade riket – och detta utan att omdefiniera den etablerade judiska förståelsen av rikets natur (jordiskt och territoriellt rike med gudagiven Kung) – men den generationens judar accepterade honom inte. Det kommer de dock att göra i framtiden (exempelvis Hes 37:1-14, Sak 12:10, Matt 24:30-31, Rom 11:15, 26).

Församlingens tid – Teokratins senareläggning (ca 30 e. Kr. – Uppryckandet)

Efter drygt 400 år av tystnad till följd av Israels olydnad (inga profeter) kom så Jesus Kristus till jorden som judarnas konung för att erbjuda Israel det utlovade riket. Men till följd av judarnas nekande skapades en ny entitet, den kristna församlingen – Kristi kropp. I denna kropp försvann, i alla fall för tiden fram till uppryckandet och vedermödan, de tidigare etniska distinktionerna mellan ”jude och grek” (Gal 3:26-29). Det faktum att Jesus bara predikade evangeliet om riket till Israel och att den kristna församlingen beskrivs som ännu framtida i Matt 16:18 bekräftar att det sker ett ”programskifte” i och med Israels nekande (Matt 12), korsdödens nerbrutna skiljemur (Ef 2:13-18) och församlingens födelse på pingstdagen (Apg 2).

Att riket inte är upprättat nu syns också i Apg 1:6-7 där Jesus inte korrigerar lärjungarnas uppfattning om att riket – till Israel – ännu inte kommit. Liknelsen om punden, där Jesus istället korrigerar åhörarna för deras tro på ett nära förestående rike, är en annan bibelpassage som illustrerar senareläggningen.

Ett annat viktigt argument i sammanhanget är att beskrivningarna av det utlovade riket (mer om det nedan), som primärt ges i GT, inte alls passar in på nuvarande tid och förhållanden. Såvida inte starka allegoriska glasögon används, dvs att bortse från den naturliga innebörden och läsa in någon krystad symbolik istället. Att förandliga riket, som RKK och andra former av ersättningsteologi gör, ligger i direkt konflikt med Jesus och apostarnas förståelse och användning av begreppet.

Tusenårsriket – Teokratins fullbordan genom den andre Adam – Jesus Kristus (-1000 år)

Riket åt Israel kommer att fullbordas på ett bokstavligt sätt i framtiden. Då kommer judarnas konung, Davids son/Jesus Kristus, sitta på Davids tron och regera världen från Jerusalem och Herrens härlighet återkommer till ett framtida tempel i Jerusalem (Hes 43:1-5).

På samma sätt som den judiska förskingringen till och återvändandet från Egypten och Babylonien i GT gick i bokstavlig uppfyllelse kommer återvändandet från den nu nästan tvåtusenåriga judiska diasporan gå i bokstavlig uppfyllelse. Mot denna bakgrund blir det, i tillägg till att bortse från den naturliga förståelsen av texten, inkonsekvent att hävda att det bara är förskingringen (efter år 70) – dvs inte texterna om återvändandet – som ska förstås bokstavligt.

När riket upprättas i framtiden kommer Jerusalem vara världens centrum, både andligt och politiskt. Detta resulterar bland annat i perfekt rättvisa, fred, sämja i djurriket och en universell andlig kunskap. (ex. Jes 2:1-4, 11:6-9, 65:17-25).

Att rikets längd är 1000 år framgår i Upp 20:1-6 där ”tusen år” upprepas hela fem gånger. Just upprepningarna är en tydligt indikation på att det inte rör sig om symbolspråk. Tusenårsriket kan för övrigt ses som den första fasen av evigheten.

Skillnader mellan nuvarande tid och det kommande riket

1. Jesus beskrivs inte som församlingens kung, men väl Israels.
2. Församlingen symboliseras aldrig som riket.
3. Jesus regerar inte från Jerusalem nu, vilket han dock gör i riket.
4. Omedelbar rättvisa skipas inte nu, vilket det dock gör i riket.
5. Omoral och avfall präglar den här tiden, till skillnad från riket.
6. Världen har i hög grad övertagit församlingen, inte tvärtom som det är i riket.
7. Riket kommer abrupt och plötsligt genom stora katastrofer, församlingen byggs upp långsamt.
8. Församlingen beskrivs i NT som arvtagare av ett kommande rike (även om Israel är i centrum kommer församlingen också att åtnjuta rikets välsignelse), i kontrast till att vara regenter i riket här och nu.
9. NT talar om att lidanden i en fientlig värld är det normala för en bibeltrogen församling, vilket inte är fallet i riket.
10. Under församlingens tid går djävulen runt som ett rytande lejon för att förleda medan han under rikets tid är bunden.
11. Den jordiska teokratin försvann 586 f. Kr. och ska inte återvända förrän Jesus kommer tillbaka.
12. Jesus nuvarande position är på Faderns högra sida i himlen medan han i framtiden kommer att regera från Davids tron i Jerusalem.
13. Riket, till skillnad från församlingens tid, beskrivs som en tid av överflöd där ingen lider brist.
14. Kvarlevan av Israel (1/3) kommer att komma till tro på Jesus i samband med återkomsten. Det är inte fallet idag.
15. Israel kommer till skillnad från nu att besitta hela det utlovade landet, från Egypten till Irak.

Här följer ett citat från Andy Woods bok, The Coming Kingdom, som belyser vikten av att rätt förstå Bibelns undervisning om Guds rike. Det har förvisso använts tidigare men det tål att upprepas.

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Med andra ord finns det synnerligen goda skäl att vara reserverad till sammanhang med stort fokus på Guds rike. I nästa del kommer en utförligare redogörelse av förbunden som ligger till grund för riket, dvs det ovannämnda Abrahamsförbundet och dess sidoförbund.