Med anledning av Bulletinskribenten Janne Sjunnessons centrala frågor om kristendomen i Facebookgruppen ”Teologiska frågor” har jag här sammanställt svar på dessa. Utifrån kommentarerna till frågorna har jag även lagt till frågan om Jesu gudom. Svaren som presenteras nedan är generellt sett traditionella och i linje med vad bibelkonservativa varit övertygade om i alla tider. Med andra ord kommer jag inte med något revolutionerande nytt eller udda.
Hur kan Guds plan vara att korsfästa sig själv och stöder GT detta? Hur kan andras synder förlåtas genom Jesu korsfästelse och finns stöd i GT?
Svar: Eftersom syndens straff/lön är döden (Rom. 6:23, andlig sådan) och eftersom synden måste sonas genom blod (Heb. 9:22) offrades Jesus, av egen vilja (Joh. 10:18), för att möjliggöra frälsning för syndare (1 Kor. 15:3, 2 Kor. 5:15). Eller för att uttrycka det med andra ord, Han var Lammet som offrades ”för att ta bort världens synd” (Joh. 1:29). Även frälsningen av troende i GT baseras på Jesu korsdöd (Apg. 4:12, Heb. 5:9).
Då alla människor är förlorade i sig själva och inte kan betala priset för sin synd måste Gud, till följd av sin kärlek till människan och vilja om hennes eviga räddning, lösa problemet genom att sända den Ende som inte har det här syndaproblemet för att dö på ett kors. Med andra ord en som dels är värdig och dels kan dö, vilket bara kan innebära ”the God-man” – Jesus Kristus som både är 100% Gud och 100% människa. Dr. Charles Ryrie om människans oförmåga och Guds ställföreträdande lösning:
”… depravity does mean that because man’s entire being has been corrupted he can never do anything that would merit saving favor with God. In relation to salvation this means that help will have to come from someone who has not been affected with that corruption, someone who is sinless. The person involved in that sacrifice was the God-man. Only this kind of Being could have effected our salvation… This God-man, unique in all history, alone qualifies to be an adequate Savior. The Savior had to be human in order to be able to die, for God does not die, and the Savior had to be God in order to make that death an effective payment for sin. When a sinful person dies, he or she dies for his or her own sins. A sinless person can atone for the sins of others.” Basic Theology, s. 323-324
Vad som kan tilläggas, eller betonas, är att det således var Jesus mänskliga natur som dog, inte Hans gudom (eftersom Han som Gud inte kan dö).
Finns det något stöd för korsdöden i GT? Ja, det finns indikationer och tydliga hintar om detta även om detaljerna inte är explicita.
”There is nothing in Old Testament prophecy that explicitly mandates that the Messiah be crucified. At the same time, there are hints of the manner of His death in the Law and the Prophets. In Galatians 3:13, Paul applies Deuteronomy 21:22–23 to the death of Christ. Crucifixion allowed for the “piercing” mentioned in Zechariah 12:10 (cf. John 19.37). Crucifixion results in the shedding of blood, necessary for a sacrifice (Hebrews 9:22; cf. Leviticus 17:11). In crucifixion, the breaking of bones can be avoided (Exodus 12:46; cf. John 19.36). And the crucifixion of Christ perfectly fits the description of the anguish David faced in Psalm 22.” Från Gotquestion
William McDonald pekar, i sin bibelkommentar ”Believers Bible Commentary”, på Bibelns första antydan om Jesu korsdöd i 1 Mos. 3:15.
”This verse is known as the protoevangelium, meaning ‘The First Gospel.’ It predicts the perpetual hostility between Satan and the woman (representing all mankind), and between Satan’s seed (his agents) and her Seed (the Messiah). The woman’s Seed would crush the Devil’s head, a mortal wound spelling utter defeat. This defeat was administered at Calvary when the Savior decisively triumphed over the Devil. Satan, in turn, would bruise the Messiah’s heel. The heel wound here speaks of suffering and even physical death, but not of ultimate defeat. So Christ suffered on the cross, and even died, but He arose from the dead, victorious over sin, hell, and Satan.”
Här kan man dock tillägga att något inte nödvändigtvis behöver vara tydligt uppenbarat i GT för att vara giltigt eller gällande och ett bra exempel på detta är den kristna församlingen, Kristi kropp, som var en tidigare ”hemlighet” som uppenbarades i NT (Ef. 2-3).
Hur beräknas ens synder under livet inför Domedagen och hur registreras de?
Svar: Här gäller det att skilja på dom och dom. Kristna ska göra räkenskap inför Herren vid ”Kristi domstol” och där kommer var och en belönas efter mått av lydnad (2 Kor. 5:10). Med andra ord kommer det visa sig om vi burit mycket frukt och byggt våra liv med ”trä, hö och halm” (1 Kor. 3:12). Denna dom har dock inget att göra med frälsningen/det eviga livet som fås ”av nåd genom tro” allena i den stund människor förtröstar på evangeliet.
När det gäller domen vid den ”stora vita tronen” handlar den om en dom av icke troende utifrån vad de gjort, primärt att de inte trott på den enda ”räddningsplankan” Jesus Kristus. Dr. Thomas Constable:
”The dead before this throne are the unsaved of all time who then will stand trial, having been resurrected (v. 5; Dan. 12:2). They come from all classes and groups of humanity. The books contain a record of their deeds (cf. Deut. 32:34; Ps. 56:8; Isa. 65:6; Dan. 7:10; Mal. 3:16; Matt. 12:37). The book of life contains the names of God’s elect (3:5; 13:8; 17:8; 20:15; 21:27; Isa. 4:3; Ps. 69:28; Dan. 12:1; Luke 10:20; Phil. 4:3). God will condemn unbelievers, whom He will raise to face this judgment, based on their works, specifically their failure to believe in Jesus Christ (John 6:29). Or, if they never heard of Jesus Christ, they will be condemned because they did not seek God in response to the revelation of Himself that He has given in nature (Rom. 1). Since He will evaluate their deeds, there seems to be a difference in degrees of punishment, just as there will be differences in rewards for believers (cf. Matt. 11:20-24).”
Och på frågan om hur synderna ”registreras” kan vi lita på att en allsmäktig och allvetande Gud har fullständig koll på våra liv, både gärningar och tankar.
Är Jesus Gud?
Svar: Ja, det är den traditionella kristna övertygelsen och den har god biblisk grund. Jesus påstod sig själv vara Gud (vilket reaktionerna från hans motståndare bekräftade) och bevisade det genom sina under och mirakler.
”In conclusion, Christ claimed He was YHWH, that He was deity (not just “a god” but the one true God); His followers (Jews who would have been terrified of idolatry) believed Him and referred to Him as God. Christ proved His claims to deity through miracles, including the world-altering resurrection. No other hypothesis can explain these facts. Yes, the deity of Christ is biblical.” Från Gotquestion
Dr. Ryrie lyfter fram följande bibelbaserade argument för Jesu gudom: 1) Han är evig, utan början och slut (Joh. 8:58; 17:5), 2) Allestädes närvarande (Matt. 18:20; 28:20), 3) Allvetande (Matt. 16:21; Luk. 16:8; 11:17; Joh. 4:29), 4) Allsmäktig (Matt. 28:18; Mark: 5:11-15; Joh. 11:38-44), 5) Han utför gärningar som bara Gud kan göra (Mark. 2:1-12; Joh. 5:21; 11:43; 5:22, 27), 5) Gudsnamn (Joh. 10:36; Matt. 26:63-64), 6) Gudsproklamation (Joh. 10:30). Basic Theology, s. 284-286
På SVT-play kan man sedan en dryg månad tillbaka se en dokumentär med namnet ”I väntan på Armageddon”. I den försöker dokumentärskaparen koppla ihop både Donald Trumps framgång och Israel-Palestinakonflikten med kristen fundamentalism. Den senare består i huvudsak av tron på ett kommande storkrig, Armageddon, där kristna genom aktiv krigföring och erövrande av världen påskyndar Jesu återkomst. De sägs exempelvis att väckelsekristna, som de kristna fundamentalisterna också kallas, ”hoppas på och ber för jordens undergång.” Med andra ord är det bibeltroende fanatiker som är det stora globala hotet i världen.
Är detta en nyanserad och korrekt verklighetsbeskrivning? Nej, inte enligt mig. Den tydliga politiska vänstervridning som genomsyrar SVT generellt präglar även dokumentären. Tesen är redan given, bibeltroende kristna med högerpolitiska övertygelser (stöd för Israel, abortmotstånd, HBTQ-motstånd etc.) är roten till det onda. Och utifrån den tesen väljs sedan representanter för de båda ”sidorna” ut för att styrka ingångsantagandet. Därför är det inte överraskande att de högerkristna personerna som lyfts fram är högst ifrågasatta personer även inom bibeltroende kretsar, sådana som inte är kända för genomtänkta argument och noggranna bibelstudier. Den konservative och kristne debattören Ronie Berggren är inne på samma linje:
”SVT driver den trötta och i Sverige uttjatade tesen om att högerkristna Israelvänner i USA är knäppgökar i en ny insinuant dokumentär. Det enda SVT lyckas med är att bekräfta bilden av public service i Sverige som svårt vänstervridet och med klen förmåga.”
Även Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, är kritisk till dokumentären och menar att ”…debatten tjänar inte på dokumentärer med en viss slagsida, onyanserade definitioner och svepande omdömen.”
Jag kan bara instämma i Berggrens och Rudenstrands kritik. Dokumentären är fylld med så kallade halmdockor, överdrifter och felaktigheter – allt för att svartmåla Bibeln och bibeltroende kristna. Nedan följer ett antal punkter som belyser den här misskrediteringen.
1. Bön om straff och lidande. Själva titeln, tillika den springande punkten i dokumentären, slår fast att många kristna väntar på och ber om ett stort krig – Armageddon – och att detta sedan leder till jordens undergång. Problemet är bara att en sådan hållning inte är representativ för bibeltroende kristna, inte ens bland konservativa ”fundamentalister”. Majoriteten i den sistnämnda gruppen tror nämligen på ett tidigt ”uppryckande”, även kallat ”pretribulationalism”, innan den så kallade vedermödan och Armageddon bryter ut. Det brukar även kallas ”det välsignade hoppet”.
Men även bland ”posttribulationalists”, dvs. sådana som tror att kristna först ska gå igenom den sista tidens straffdomar över världen innan de rycks upp, är den vanliga inställningen att man ber om och längtar efter Jesu återkomst, i tillägg till att be för icketroendes frälsning.
Med andra ord längtar inte någon av dessa grupper efter vedermöda, lidande och helvete. Istället brukar man be för sina fiender och deras frälsning, inte att Herren ska komma och slänga dem i helvetet (även om detta är en realitet kristna tror på om inte människan kommer till tro på Jesus). Det är således stor skillnad på att tro på Bibelns ”negativa” utsagor om den yttersta tiden (straffdomar och krig) och att be för dess tillkommelse. Den överväldigande majoriteten av konservativt bibeltroende ber istället i linje med Jesu ord om att förlåta sina fiender och älska sin nästa.
Utifrån detta är det för mig uppenbart att dokumentären valt ut en ytterst marginaliserad uppfattning bland kristna, allt för att måla upp en så negativ bild som möjligt. När det är sagt kan det dock vara på sin plats med en liten nyansering. Även om kristna inte vanligtvis ber om och längtar efter krig är det inget fel att längta efter den dag då Gud ska göra upp med ondska och synd en gång för alla. Vi får inte glömma bort att den sista tidens straffdomar är rättfärdiga, utförda av en rättfärdig Gud på grund av människans synd.
2. Uppmaning till fysiskt våld. En av huvudpersonerna i dokumentären är Gary Burd, en motorcykelpastor som uppmanar sina medlemmar till fysiskt våld med bland annat svärd. Han tänker sig också att kristna, eller i alla fall han själv, ska vara med i den avslutande striden och utkämpa slaget tillsammans med Jesus. Även den karismatiske pastorn John Hagee, som står för så kallad framgångsteologi, är inne på samma spår när han säger att vi ska vara ”krigare” i striden och intrycket är att det handlar om bokstavligt krig under vedermödan.
Detta kan liknas vid kristen ”dominionism” och ”Kingdom Now”-teologi, där kristna ska ta över världen steg för steg innan Jesus kommer tillbaka till ett nästan dukat bord. Skillnaden är dock att majoriteten av de som tror på och jobbar för en alltmer kristendomspräglad värld menar att Guds rikes utbredande primärt sker på fredlig väg genom inflytande i politiken, kulturen, akademin, affärsvärlden etc. Återigen lyfts alltså en minoritetsuppfattning för att beskriva vad som karaktäriserar en stor grupp.
Vad som också kan tilläggas är att det omnämnda ”storkriget” inte är ett krig mellan två stora och jämbördiga parter, där USA är på Israels sida (som dokumentärskaparen och de kristna företrädarna mer eller mindre tycks tro), utan ett krig där jordens alla länder, inklusive USA, går emot Israel.
Här vill jag dock betona att även den fredliga ”herraväldesteologin” som nämnts ovan är obiblisk och förrädisk. Kristna, som är ”gäster och främlingar” i en ond och alltmer bibelavfallen värld, ska primärt predika evangeliet i hopp om att rädda människor för evigheten. Vi kan förvisso vara salt och ljus och bromsa ondskans utbredande genom olika former av samhällsengagemang, men det är inte detsamma som att kompromissa med bibliska läror. Det senare händer tyvärr ofta i den pragmatiska, samhällstillvända och idag utbredda ”nyevangelikalismen”. Mer om nyvangelikalismen här: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/
3. Eskatologi och bibeltolkning. I ett tidigt skede intervjuas Frank Schaeffer, son till den världsberömde teologen Francis Schaeffer. Han har lämnat den kristna tron bakom sig och är, föga förvånande, kritisk till en ”bokstavlig” förståelse av Bibeln i allmänhet och texterna om yttersta tiden i synnerhet. Eftersom det inte finns någon enhetlig syn på eskatologins område är det, om än något implicit, omöjligt att ha någon bestämd uppfattning, enligt Schaeffer. Huvudproblemet med den typen av argument är att det finns olika tolkningar av alla Bibelns läror. Därför skulle ett sådant argument i sådana fall kunna anföras mot alla bestämda övertygelser och det faller enligt mig på sin egen orimlighet, i alla fall om man som jag tror på Bibelns ofelbarhet, objektivitet och klarhet.
Att tolka Bibeln ”bokstavligt” (eller för bokstavligt), som är den återkommande kritiken av de som vill ta hela Bibeln på allvar och tror på en kommande vedermöda, är för övrigt en svepande och onyanserad missrepresentation. Dr. Charles Ryrie, professor i systematisk teologi och förespråkare av den bokstavliga (eller naturliga) förståelsen av Bibeln, säger följande om den här missuppfattningen: ”… literalism utesluter inte korrekt förståelse av symboler, illustrationer, apokalypser och andra genrer inom de grundläggande ramarna för bokstavlig tolkning.” Eller som den gode Luther uttryckte det:
”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions… An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”
Vidare säger Schaeffer, med kritisk ton, att kristna inte tror på någon varaktig fred i Mellanöstern och att detta stjälper fredsprocessen och gör så att ”palestinierna inte får tillbaka sitt land.” Det förstnämnda är förvisso sant men inte något negativt i sig. Att tro på Bibelns profetior om att alla världens länder i framtiden ska vända sig mot Israel är fullt förenligt med att göra gott mot alla människor och värna om fred. Det sistnämnda, dvs. att palestinierna inte får tillbaka sitt land, nämns helt okritiskt, som om det vore ett oomtvistligt faktum. Ett sådant påstående får inte bara problem Bibelns utsagor i frågan utan också med många historiska och juridiska argument.
Bibeln talar emellertid om en särskild välsignelse för dem som ber för och talar väl om det judiska folket. Utifrån den övertygelsen är det heller inget konstigt att kristna tar parti för nationen Israel och, i den mån möjlighet finns, verkar för dess säkerhet och utveckling. Det är heller inte fel att med bibelförenliga metoder propagera för att landets gränser ska utvidgas i enlighet med vad Gud fastställt i sitt Ord. Så vad dokumentären kallar för att ”motverka fredsprocessen” skulle jag kalla ”välsigna det utlovade folket och landet och värna dess existens”, i synnerhet när man betänker att den andra sidan (palestinierna/araberna) inte ens vill ha någon fred utan Israels och judarnas utplånande.
Till sist bör det det betonas att Israels bibliska gränser, till skillnad mot vad som sägs i dokumentären (utan några kristna citat), på intet sätt behöver bli verklighet för att Jesus ska kunna komma tillbaka. Det kommer Jesus att ordna när han sätter upp riket åt Israel efter sin återkomst till jorden i slutet på den sjuåriga vedermödan.
4. Mellanösternkonfliktens drivkraft. Lee Fang, reporter på den tydligt vänstervridna nättidningen The Intercept, antyder att (kristen) religiös extremism är det som främst driver på konflikten i Mellanöstern. Han lyfter dock inte fram några hållbara belägg för ett sådant påstående. Inte heller tar han upp något om det utbredda och religiöst betingade jude- och Israelhat som finns i arabvärlden, inklusive de palestinska områdena. För om man ska se nyktert och objektivt på saken så är den enda religiösa extremism som aktivt driver på konflikten muslimsk sådan.
Kärnproblemet i Israel-Palestinakonflikten är enligt Fang detsamma som i USA, nämligen ”för mycket polarisering och avhumanisering.” Nej, kärnproblemet är ur ett bibliskt perspektiv (det i grunden enda sanna perspektivet) människans synd och världens Israel- och judehat. Det senare är för övrigt inspirerat av mörkrets andemakter eftersom de vet att judarna spelar en central roll i tidens avslutning. Då är Fangs humanistiska och gudsfientliga enhetssträvan ett klart mycket större problem än kristna karismatiker (likt Hagee och Burd) med överdriven/felaktig eskatologi.
5. Etnisk rensning. Fang menar också att Israel, med stöd av USA, bedriver ”etnisk rensning” av palestinier i Israel. Återigen lyfts bara den palestinska/arabiska sidan fram och argumenten som framförs är ytliga känsloargument från berörda araber.
Journalisten Gidon Ben-Zvi menar istället att det som av araberna kallas etnisk rensning är juridiskt korrekta avhysningar. Domstolar har dömt till judarnas fördel i tvisterna om markområdena i Sheikh Jarrah, den plats som tas upp i dokumentären, men judarna har trots detta varit villiga att låta arabfamiljer bo kvar med ”skyddad status” mot en mindre avgift. Många araber var positiva till erbjudandet men fick då uppmaningar från Hamas och Palestinska Myndigheten att inte gå med på detta. De senare grupperna vill nämligen att konflikten ska fortsätta eftersom målet, enligt Ben-Zvi, inte är fred utan utrotning. Den enda part som uttryckligen talar om etnisk rensning är araberna/palestinierna/muslimerna. Ben-Zvi utvecklar:
”Sheikh Jarrah was thrust into the international spotlight when Israeli courts, following decades of legal proceedings over competing ownership claims, ordered the evictions of several Palestinian families. No Palestinian family had been removed from their residences in Sheikh Jarrah since 2017. According to a proposed compromise made by the court, the Palestinians living in the neighborhood would have been given ‘protected status’ and not be evicted in exchange for paying a small rent fee to whom the courts ruled were the legal owners.
Israel är dessutom, till skillnad från många andra länder, ett demokratiskt land som inte diskriminerar några etniciteter. Den arabiska befolkningen har växt kraftigt sedan 1967 och år 2019 växte den arabiska befolkningen mer än den judiska. I Jerusalem är det relativt marginell skillnad mellan araber och judar. Detta kan jämföras med den explicita och reella aversionen mot judar i de arabiska grannländerna.
6. Extrema högeridéer. Enligt Fang är traditionella kristna övertygelser – att homosexualitet, abort, HBTQ etc. är fel och får konsekvenser för både individer och samhällen i stort – något som kan betecknas som ”extrema högerradikala idéer” som annars bara hörs i ”internets mörka vrår”. Han är förstås fri att tycka som han tycker men vad man ska komma ihåg i sammanhanget är att hans egna idéer om samma företeelser var ännu mer extrema för hundra år sedan. Och då blir följdfrågan om den moraliska utvecklingen gått framåt eller bakåt. Läser man Bibeln och tror på det som står där är svaret på den frågan givet. Det betyder dock inte att kristna menar att samhället ska spärra in eller förfölja exempelvis homosexuella, som ofta görs gällande av kritikerna. Det är fullt möjligt att påtala synden utan att behandla vederbörande på ett nedvärderande och/eller kärlekslöst sätt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis har dokumentären, precis som väntat, en tydlig vänstervriden och kristendomsfientlig agenda. Udda figurer från den karismatiska delen kristenheten får agera representanter för konservativ och bibeltroende kristendom, vilket gör att den senare gruppen framstår som irrationella och blodtörstiga jihadister som är redo att erövra världen med våld. USA, Israel och bibeltroende kristna är de stora hoten mot mänskligheten medan alla andra grupper (ickereligiösa humanister, muslimer, Hamasterrorister etc.) lite förenklat ses som förtryckta minoriteter vars eventuella ondska bara är ett resultat av förtrycket från förstnämnda grupper.
Men som påtalats ovan ger dokumentären dels en verklighetsfrämmande bild av Mellanösternkonflikten och dels en felaktig bild av kristen konservatism. Bibeln lär förvisso att tiden innan Jesu återkomst kommer att föregås av en vedermöda med straffdomar och krig, men det är inget vi som kristna kan påverka eller påskynda genom politisk eller militär mobilisering. Jesus kommer själv att strida och döma Israels fiender, inklusive de som inte trott på evangeliet.
När jag för ett antal år sedan gick på en svensk bibelskola sa en av mina lärare att vi inte kunde använda Bibeln i försvaret av den kristna tron då detta, enligt honom, var ett (ogiltigt) cirkelresonemang. Istället skulle vi primärt använda utombibliska och filosofiska argument för att vinna åhörarnas intresse.
Problemet med det här förhållningssättet är att alla startar med så kallade axiom, en yttersta auktoritet som förutsätts eller tas för given utan att bevisas av något annat. Den ateistiska människans yttersta auktoritet är vanligtvis empirism eller rationalism eller en kombination av de båda. Något anses sant för att det prövats genom människans undersökningar och/eller genom hennes logiska och rationella tänkande.
I båda fallen förutsätts de mänskliga sinnenas tillförlitlighet, vilket också är en form av cirkelresonemang. En bibeltroende kristen kan dock börja med empirins och rationalismens förutsättning och grund, Bibelns Gud. Ett sådant ”cirkelresonemang” är det enda objektivt giltiga eftersom startpunkten är universums och människans Skapare, Han som är Sanningen personifierad och som genom hela historien bekräftat sina sanningsanspråk (till skillnad från vetenskapens ständiga justeringar och förändringar).
Dr. Peter Goeman: ”To prove the Bible by using the Bible is not a self-contained circle because it ultimately comes from the Supreme Authority, God, who starts the “circle” by revealing Himself through the Word.
People often chide Christians for using circular reasoning. However, when discussing ultimate authority, all reasoning involves some sort of circular reasoning. Using Scripture to prove that the Bible is reliable is not a foolish task. It is perfectly acceptable, and we should not be ashamed of using Scripture as evidence for our beliefs. It is after all the only ultimate authority in the world. For this reason, it is acceptable to quote your Bible to an unbeliever too.” https://petergoeman.com/using-the-bible-to-prove-the…/…
Med andra ord kan vi, precis som Jesus och Bibelns författare, frimodigt utgå från Bibelns sanningar när vi evangeliserar och försvarar den kristna tron i olika sammanhang. När vi använder Bibeln för att försvara och proklamera tron använder vi Guds tankar och Hans förstånd och inget kan mäta sig med det.
Har Bibeln något att säga om det idag så självklara praktiserandet av abort? Ja, det finns många bibelargument som kan anföras till stöd för abortförbud – exempelvis att Herren ser oss som särskilda individer i moderlivet (ex. Jer. 1:5, Ps. 139:13-16) och att mord (medvetet och orättfärdigt släckande av annans liv) är en grov synd.
Det kanske starkaste argumentet finns i 2 Mos. 21:22-23 där det sägs att den som slår en havande kvinna så att barnet i magen får allvarlig skada ska straffas därefter, dvs. om barnet dött till följd av våldet ska vederbörande våldsverkare också dö (i linje med den ännu gällande dödsstraffsprincipen i Noaförbundet, 1 Mos. 9). Med andra ord är det här uppenbart att barnet i magen ses som en människa med samma värde som redan födda människor. Dr. Jerry Bergman om det här tydliga bibelargumentet:
”The Jewish and Christian teaching against abortion is summarized in Exodus 21:22-23 which says, ‘if a man hits a pregnant woman and she gives birth prematurely but there is no serious injury, the offender must be fined. But if a serious injury resulting in death occurs, you are to take life for life. For comparision, the 1599 edition of the Geneva Bible says, if a man strikes ‘a woman with child, so that her child depart from her and death follow not, he shall be surely punished…as the judges determine. But if death follows, then thou shalt pay life for life’.”
Men är inte våldtäkt, som ofta brukar framhållas som argument bland abortförespråkare, ett rimligt och giltigt skäl till att utföra abort? Nej, två fel leder inte till ett rätt. Även om våldtäkt är en fruktansvärd handling är det trots allt inget som legitimerar abort i ett bibliskt perspektiv. Det är nämligen inte barnet som ska ta straffet för våldtäktsmannens grova synd. Och det är i sammanhanget ytterst få aborter som görs på grund av våldtäkt. Därutöver får man inte glömma bort det trauma som många kvinnor går igenom efter utförd abort, i tillägg till den glädje och tacksamhet många våldtäktsutsatta mammor trots allt känner när det till en början oönskade barnet fötts. Det kristna frågesajten Gotquestion utvecklar:
”A common argument against the Christian stance on abortion is ‘What about cases of rape and/or incest?. As emotionally difficult as it would be to face a pregnancy resulting from rape or incest, is the murder of a baby the solution? Two wrongs do not make a right. Intentionally killing the unborn child is not the answer. Also, keep in mind that having an abortion is itself a traumatic experience. It seems nonsensical to add an additional trauma to the woman. Too, abortion can be a means of rapists covering up their crimes. For example, if a minor is molested and becomes pregnant and then is taken to have an abortion, the molestation could continue without penalty. Abortion will never erase the pain of rape or incest, but it very well may add to it.”
Avslutningsvis vill jag betona att en utförd abort, även om det är fel, på intet sätt äventyrar någons frälsning då det senare är engångshändelse som sker ”av nåd genom tro”, oavsett om vederbörandes synder är blodröda (som det står). Därmed inte sagt att det inte får konsekvenser, likt annan synd.
Den inom den svenska kristenheten kände förkunnaren Peter Halldorf är för tillfället aktuell med en ny bok med titeln ”Guds Israel? I profeternas spår genom omstritt land”. I den vill han belysa den pågående konflikten mellan judar och palestinier och även utröna om det finns någon koppling mellan dagens Israel och Bibelns löften. Han tycks själv ha landat i någon slags mellanposition mellan två ytterligheter, å ena sidan de som menar att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst och å andra sidan ersättningsteologer som menar att judarna spelat ut sin roll i frälsningshistorien. Problemet är bara att Halldorfs förmenta mellanposition, en position som enligt honom inte är en ”partsinlaga” för någon sida, är ersättningsteologi i nya kläder. Mer om detta nedan.
Tyvärr har jag inte haft möjlighet att läsa boken men väl lyssnat på hans timslånga presentation av densamma. I den senare sammanfattar han bokens innehåll och det finns där ett antal punkter som jag vill lyfta fram och kommentera. Och det kan sägas redan nu, något som antyds i ingressen, att den stora majoriteten av mina noteringar är kritiska.
Till att börja med kan man dock konstatera att Halldorf har talets gåva. Hans framförande är både proffsigt och fängslande. Utöver den fina ”förpackningen” finns även en del innehållsmässigt som jag kan skriva under på, exempelvis att vi som kristna ska älska och be även för de som kallar sig palestinier och att Israel/judarna, som Guds utvalda folk, inte sällan tappat sin ödmjukhet och avfallit från Gud under historiens gång. Här följer kritiken, utan relevansordning:
1. En konflikt med jämbördiga kombattanter. Det genomgående intrycket som ges är att konflikten utkämpas mellan två relativt jämbördiga folk och att båda är lika skyldiga. Utifrån påståendet om att Jakob/Israel ”fortfarande håller ett fast grepp om Esaus häl” är det ingen orimlig slutsats att Halldorf faktiskt ser Israel och judarna som det stora och grundläggande problemet. Han nämner inget om de fundamentala skillnaderna, exempelvis att Israel/judarna aldrig startat något krig mot palestinierna/araberna, det utbredda judehatet bland palestinier/inom islam och de många fruktlösa eftergifter som Israel gjort genom åren för att uppnå fred. Det är alltså bara den ena sidan som vill den andra sidans ickeexistens. Att det finns enskilda araber/palestinier med en mer kärleksfull inställning till judarna förändrar inte den övergripande bilden.
Med andra ord är Benjamin Netanyahu verklighetsbeskrivning klart mer sanningsenlig: “If the Arabs put down their weapons today, there would be no more violence. If the Jews put down their weapons today, there would be no more Israel’”
Därutöver problematiserar inte Halldorf begreppet ”palestinier”. Att folknamnet kapades av tidigare avståndstagande araber för att skapa minoritetsstatus och därigenom vinna omvärldens sympatier nämns alltså inte.
2. Referenser. Halldorf använder många referenser och påfallande ofta är det högst tveksamma sådana, i alla fall från ett bibliskt perspektiv. Han citerar bland annat katoliker, ett ordensällskap, en kväkare, en vänsteraktivistisk rabbin och sekulära författare och filmregissörer. Vidare talar han om ”tre heliga platser” och ”tre stora religioner”, vilket för mig leder tankarna till interreligiositet och religionsblandning. Att använda ovannämnda referenser behöver isolerat sett inte vara fel, men när det blir ett återkommande mönster bör man som bibeltroende dra öronen åt sig. Att han fiskar i allehanda (och grumliga) vatten framgår även i Wikipedias artikel om honom där det står följande:
”Halldorf är en ekumenisk frontgestalt i svensk frikyrklighet, med ett långvarigt och nära samarbete med såväl svenska kyrkan som med den katolska och ortodoxa kyrkan.”
3. Viktig kyrka. Han menar att uppståndelsekyrkan i Jerusalem är ”kristenhetens utan jämförelse viktigaste kyrka”. Att uppståndelsen är viktig och central för kristna är förstås självklart. Problemet med detta uttalande är dock att NT inte fokuserar på kyrkobyggnader utan istället betonar den kristne som den helige Andes tempel och kristnas gemenskap. Ett annat och kanske större problem är att nämnda kyrka ägs, eller drivs, av ortodoxa och katolska samfund, vilka båda predikar gärningsevangelium (bland mycket annat obibliskt). Mer om det senare här: https://godanyheterna.com/2021/06/23/evangeliet-goda-nyheter-om-vad-del-3/.
4. Pacifism. Halldorfs lösning på konflikten är en ickevåldslösning där han tycks mena att israelisk pacifism, en form av ”vända andra kinden till”-strategi där de ska lämna eventuell hämnd till Gud, kommer göra palestinierna fredliga och kärleksfulla. Vad som förringas, eller bortses från, med den här naiva hållningen är bland annat följande saker:
Människans syndanatur. Den fallna människan tenderar vanligtvis att utnyttja godhet till sin egen fördel för att uppnå egna syften. Och palestinierna/araberna har inte visat sig vara något undantag här.
Palestiniernas grundmurade och religiöst präglade judehat. Att lägga ner vapnen skulle de facto leda till Israels utplåning, precis som Netanyahu påtalar ovan.
Historiens vittnesbörd. Om det är något historien lärt oss, genom brutna överenskommelser och fredsavtal, är det att palestinierna/araberna/muslimerna aldrig är nöjda förrän Israel och judarna är förintade.
Bibelns vittnesbörd. Bibeln förespråkar inte heller någon enkelspårig universalpacifism (i alla fall inte före den nya jordens intåg) även om fredliga lösningar alltid är att föredra. Många menar också att Bibeln, utifrån det ännu gällande Noaförbundet i 1 Mos. 9 och exempelvis Paulus ord i Apg. 25:11, förespråkar dödsstraff för mord.
”In short, personal pacifism should be the goal, to a large degree, of every follower of Christ. We are called to live in peace, as much as we are able to do so (Romans 12:18; Hebrews 12:14). We should be willing to turn the other cheek (Matthew 5:39), lend freely (Luke 6:30), and even be cheated if it means not dishonoring the name of Christ (1 Corinthians 6:7). When peace is an option, we should pursue it as far as it will go. But when the lives and liberties of others are threatened, a higher law draws us to their defense (Proverbs 24:11–12; John 15:13). When a nation needs to defend itself from those who would destroy its peace, true peacemakers join forces to protect it.” https://www.gotquestions.org/Bible-pacifism.html
5. Bibeltolkning. Halldorf refererar inledningsvis till en tradition inom judendomen där man förhåller sig till Bibelns böcker som texter ”som kan ha många och ibland motstridiga tolkningar” och där ”öppna och fördomsfria samtal” föredras framför, som det verkar, bestämda uppfattningar om textens enda innebörd. Bara detta allena borde väcka oro för en sanningssökande kristen. Bibelns texter, om man tror att de alltigenom är Guds ofelbara Ord, kan per definition inte ha flera och motstridiga tolkningar. Då måste minst en av dem vara fel. Bibelns författare, inklusive Jesus, utgår från att Skriften är begriplig och alltid har en given innebörd i varje givet sammanhang (även om innebörden inte alltid är lätt att utröna).
Även Halldorfs kärnfråga är relaterad till bibeltolkningens område, finns det någon koppling mellan Bibelns Israel och dagens Israel? Enligt honom finns två ytterligheter:
Den första ytterligheten är övertygelsen om att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst. Och denna uppfattning leder enligt Halldorf till att Israel måste återerövra de gränser de hade på Salomos tid. Återuppbyggandet av templet i Jerusalem är också ett viktigt eskatologiskt tecken och något som ska föregå judarnas omvändelse, Armageddon och den gamla världens undergång.
För det första ges ingen motivering till varför detta, dvs. att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst, ska ses som en ytterlighet eller varför den är felaktig (som intrycket är). För det andra är den vanliga, eller traditionella, tolkningen att Israels gränser kommer expandera först efter Jesu återkomst när Herren upprättar det tusenåriga riket åt Israel. Och när denna expansion sker kommer landområdet, enligt löftet, vara klart större än vad som var fallet under Salomos tid. Med det sagt finns det trots allt goda skäl och argument – juridiska, historiska och religiösa – för Israels rätt till nuvarande land och mer därtill. För det tredje ges heller inga belägg till varför återuppbyggandet av templet, judarnas nationella omvändelse och den sista tidens vedermöda skulle vara felaktig, i synnerhet då Bibeln explicit talar om detta i anslutning till ändens tid (om man läser texten naturligt och inte förandligar ordens innebörd). Den ”gamla världens undergång” brukar för övrigt placeras efter det tusenåriga riket på den nuvarande jorden så att koppla samman den med skeenden och händelser i anslutning till vedermödan, som Halldorf gör, blir dessutom lite missvisande.
Den andra ytterligheten är enligt Halldorf ersättningsteologin som lär att judarna spelat ut sin roll i Guds frälsningsplan och att judendomen därför är att betrakta som religiös fossil. Problemet är att han omdefinierar vad ersättningsteologi är för något och att han likställer judarna som etnisk folkgrupp med judendomen. Man kan, på god biblisk grund, både stödja och välsigna judarna som folk samtidigt som man tar avstånd från judendomen.
Övertygelsen att judarna fortfarande blir och kommer att bli frälsta i den kristna församlingen (som Halldorf tycks vara öppen för) är inget kvitto på att vederbörande inte omfamnar ersättningsteologi, alternativt ”fullbordansteologi”. Dessa senare lär nämligen att de särskilda löften som gavs till Israel och det judiska folket (nationell omvändelse/frälsning, återvändande till landet för det judiska folket, särställning i det kommande riket på jorden när de blir till välsignelse för alla folk) primärt uppfyllts eller kommer att uppfyllas på något andligt eller bildligt sätt i den kristna kyrkan. När Halldorf säger att Israel, genom Jesu verk vid den första ankomsten, helt och fullt blivit ”sig själv” och nått sin kallelses ”kulmen” är det svårt att tolka på något annat sätt än att de fysiska löftena till dem (land, Kung och välsignelse) gått i uppfyllelse. Den här tolkning förstärks när han sedan säger att etniska och geografiska gränser nu spelat ut sin roll.
Om bibliska texter och argument ska användas för att stödja och försvara dagens moderna Israel behöver också, enligt Halldorf, bibliska principer användas för att definiera vad som gör ett folk särskilt och för att utvärdera dess kallelse. Att dra en linje från det bibliska Israel till dagens moderna Israel, fortsätter han, riskerar att leda till att bibeltexterna hårdnar till en ideologi som inte tar förbundet på det allvar det förtjänar. Han verkar alltså mena att om dagens Israel ska kunna kopplas till det bibliska Israel måste man kunna se den goda (omvändelse)frukt som förbundet kräver.
Det första återvändandet kulminerar med ett fredsförbund med Antikrist, ett förbund som blir startskottet på den sjuåriga vedermödan. Om judarna, i Jerusalem i slutet av vedermödan, ska omvända sig och se upp till den som de genomborrat förutsätter det att folket är återsamlat i otro. Och även om Hallforf inte håller med om den tolkningen kan den vanliga uppfattningen, för tydlighetens skull, vara bra att nämna (och sedan presentera argument till varför han inte håller med i sådana fall). Dr. Arnold Fruchtenbaum om Israels två återvändanden och den ogrundade kritiken mot kristna som ser Israels återfödelse som profetiskt relevant:
”However, the real problem is the failure to see that the prophets spoke of two international returns. First, there was to be a regathering in unbelief in preparation for judgment, namely the judgment of the tribulation. This was to be followed by a second world-wide regathering in faith in preparation for blessing, namely the blessings of the messianic age. Once it is recognized that the Bible speaks of two such regatherings, it is easy to see how the present state of Israel fits into prophecy.” https://digitalcommons.liberty.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1023&context=pretrib_arch
Ett av Halldorfs huvudargument för att ifrågasätta Israels och judarnas fortsatta, eller snarare kommande, särställning tycks vara det välkända begreppet som Paulus använder i Galaterbrevet 6:16, nämligen ”Guds Israel”. Det är ett vanligt förekommande argument i ersättningsteologiska kretsar för att hävda att den kristna församlingen är det nya Israel. Men argumentet har varken bäring i den mindre eller större kontexten. Precis som Halldorf nämner förekommer uttrycket endast en gång och bara detta, tillsammans med det faktum att ”Israel” i alla övriga fall som det omnämns i NT (65 gånger) alltid åsyftar fysiska judar, bör leda till försiktighet och eftertänksamhet. Utifrån detta, i kombination med Paulus övriga texter (företrädesvis Rom. 9-11) och Skriftens samlade vittnesbörd, är den rimligaste slutsatsen och tolkningen att Paulus syftar på troende judar. Dr. Thomas Constable utvecklar:
”Paul wished that God’s peace and mercy would be the experience of all who would walk by the rule that he had expounded, namely, faith apart from works. Additionally, and probably with even greater feeling, Paul wished this for ”the Israel of God.” Many interpreters understand this phrase as referring to all believers in the church. But this unusual title refers to saved Jews: ”those who are of faith who are sons of Abraham” (3:7). It describes a second group in the verse, not the same group. Note the repetition of ”upon” that makes this distinction. Also, ”Israel” always refers to physical Jews everywhere else in the New Testament (65 times). So we would expect that meaning here unless clues to a different meaning are present, which they are not. Furthermore it would be natural for Paul to single out Christian Jews for special mention since in this epistle he sounded almost anti-Semitic. Therefore it is better to take this phrase in its regular usage than as a unique designation for the church as a whole as many non-dispensationalists do.”
En annan notering vad gäller bibeltolkning är Halldorfs påstående om att Jeremias texter skildrar händelser som ”dagligen utspelar sig runt om i vår värld”. Att det kan finnas likheter och paralleller till Jeremias texter i vår tid är en sak men när han säger ”skildrar” förringas lätt bibelförfattarens ursprungliga intention, både för dåtidens Israel och framtidens dito. Den ersättningsteologiska bilden förstärks ytterligare när han i samma sammanhang talar om profetiorna som ”poesi” och att profeterna inte uppehöll sig i framtiden. Profetiorna pekar bara, om jag tolkar honom rätt, på en riktning utifrån rådande läge, en riktning som kan förändras om folket vänder om. Med andra ord ska profetiorna ses mer som varningssignaler om vad som kan hända istället för utsagor om vad som de facto kommer att hända. Och det här är en högst problematisk uppfattning om man vill ta Gud på orden.
Därutöver säger han, med hänvisning till en teolog, att ”den profetiska teologins tema och anspråk är Guds omsorg om människan och människans relevans för Gud” och det är i bästa fall en grov förenkling. Många profetiorna kretsar nämligen kring dom och straff och, framför allt, Israels och judarnas upprättelse.
6. Vänsterideologi. Att Halldorf har politiska vänstersympatier är nog ingen långsökt gissning. Det finns i hans föreläsning återkommande indikationer om att så är fallet i alla fall, exempelvis de ovannämnda referenserna. Här följer två huvudpunkter där dessa sympatier kan skönjas:
* Han menar att ett nytt samhällsparadigm framträder efter pingstdagen, ett paradigm som går ut på gemensamt ägande. Vad han här tycks argumentera för, om något implicit, är en form av kristen socialism där det privata ägandet upphör eller kraftigt förminskas. Apostlagärningar ska dock inte ses som ett paradigmskifte vad gäller ägandeformer. För det första var det en särskild tid i församlingens linda, vilket bekräftas av att den privata äganderätten bekräftas både före och efter. För det andra var allt givande, till skillnad från socialism, frivilligt. Gotquestion.com om Paulus ”socialistiska” uttalande i Apostlagärningarna:
”The New Testament does not call for the church to embrace socialism within the church, much less in society at large. The one example often referred to, in Acts 4, specifically rejects any kind of mandatory socialism. The donations given in Acts 4 were completely voluntary. In the next chapter, Ananias and his wife, Sapphira, sold some land and contributed money to help the poor, but they kept back part of it for themselves. Peter condemns them not because they kept part of the money but because they lied, misrepresenting their gift and the extent of their generosity.
The early church demonstrated a pattern of generous giving as the Lord had blessed individuals and as He led them to give to help the poor. There is no mandated redistribution of wealth, and the example of the Jerusalem church was not meant to be taken as a model for national governments. Paul regularly collected offerings from churches to help believers in other places. He asked them to give generously, but the gift was not mandated. In writing to the Corinthians to remind them that he will be taking a collection for poor believers, Paul says, “Each of you should give what you have decided in your heart to give, not reluctantly or under compulsion, for God loves a cheerful giver” (2 Corinthians 9:7). The pattern in the New Testament is voluntary, joyful generosity (see also 1 Timothy 6:17–19).” https://www.gotquestions.org/Christian-socialism.html
Det faktum att troende kommer få olika lön utifrån hur de förvaltat sitt ”pund”, dvs. hur de levt sina liv, är ett annat argument mot socialismens ”lika mycket saft i glasen”-ideologi.
* När han i sin argumentation för ickevåldslösningar målar upp ett drömsamhälle där alla känner sig hemma och accepterade, ”utan murar byggda av ras, ålder, kön, klass, religion eller nationalitet”, får i alla fall jag intrycket av att han är påverkad av så kallad kulturmarxism. I den senare vill man gärna sudda ut alla skillnader inom nämnda områden för att på så sätt skapa paradiset på jorden. Den bibliska modellen, med naturliga skillnader och över- och underordning som genomgående princip, ses som något ont per se. Men bara för att denna modell har missbrukats genom historien kan man inte avfärda den som sådan. På samma sätt kan man inte, utifrån våldtäkters realitet, argumentera för att människor ska leva i celibat.
Och läser man de bibliska texterna på ett naturligt sätt kommer även det kommande gudsriket bestå av skillnader, utöver den individuella lön som nämnts ovan. Israel och judarna kommer på ett särskilt sätt, som inget annat folk, vara till välsignelse för hela världen. Vidare kommer Jesus regera världen från Jerusalem med rättfärdighet och det innebär att olydnad (som kommer att komma efterhand även i det tusenåriga riket) kommer att straffas omgående. ”Maktstrukturer”, som Halldorf nämner i negativa ordalag, är alltså inte nödvändigtvis något ont eftersom Jesus, tillsammans med den kristna församlingen och Israel/judarna, kommer att regera både i tusenårsriket och i evigheten (Upp. 22:5). Med andra ord blir det ”murar” mot all form av lögn och uppror, inklusive andra religioner. Bibeln ger även stöd för maktstrukturer här och nu inom exempelvis familj, företag och nationer. Avslutningsvis ett citat från min egen text om kulturmarxism:
”Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar. Exempel: Heteronormativitet = Homofobi, Biblisk nationalism = Rasism, Kärnfamilj = Heterosexism, Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck, Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi, Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism.” https://godanyheterna.com/2021/06/27/kulturmarxism-kritisk-teori-och-bibeln/
Sammanfattning
Även om den här texten är kritisk till mycket i Halldorfs presentation är det inget ifrågasättande av hans frälsning eller liknande. Och frågan om Israels och judarnas framtid är, trots att den är viktig och får konsekvenser, inte heller frälsningsavgörande.
När det är sagt menar jag dock att hans undervisning i stor utsträckning är osund och obiblisk. Det kanske mest oroväckande är inte hans syn på Israel utan hans okritiska förhållande till kyrkor och samfund (katolska och ortodoxa kyrkor) som enligt mig predikar ett annat evangelium. Hans ekumeniska och smått interreligiösa framtoning blir inte mindre allvarlig i ett eskatologiskt perspektiv, i alla fall inte om man som jag tror på en kommande globalistisk värld med Antikrist som ledare och en avfallen kyrka i släptåg.
Som kristna uppmanas vi att älska Herren av hela vårt ”förstånd”, att växa till i kunskap och vishet och att ständigt vara beredda att ”svara” var och en som vill att vi ”förklarar” tron. Med andra ord ska vi, utöver ”hjärta” och ”själ” (om vi för sakens skull utgår från att det går att göra en tydlig åtskillnad, något som inte är troligt), också använda vårt intellekt till Guds ära. Men många kristna har, framför allt sedan 1700-talets gudsfientliga upplysning och den efterföljande (liberala) bibelkritiken bland ”lärda” tänkare/akademiker, i stor utsträckning lagt huvudet och objektiva sanningsanspråk på hyllan för att istället fokusera på sådant som inte kan prövas och bekräftas (känslor, upplevelser och andliga tilltal) och som inte väcker så mycket anstöt i världens ögon.
Därför är det ingen slump att den karismatiska och pentekostala rörelsen växte fram i kölvattnet av det mänskliga förnuftets ”revolution”, denna genomgripande förändring som bland annat mynnade ut i humanism (människan som i grunden god och kapabel) och Darwins evolutionslära. Istället för att tänka/studera och bemöta den tilltagande bibelkritiken med bibelgrundade argument stoppade många kristna istället huvudet i sanden och hänvisade till sådant som inte direkt kunde avvisas av vetenskapen – andliga manifestationer, inre helande, förändrade liv och goda gärningar.
Detta är i huvudsak inget negativt men tar man bort, eller tonar ner, Bibeln som sanningens källa och högsta auktoritet undermineras grunden på vilken kristendomen vilar. Det blir det salt utan sälta. Eller för att vara mer krass, humanistisk mysticism förpackad i kristen förpackning. Till följd av bibelkritiken utvecklades inom framförallt karismatiska kretsar ett avståndstagande från detaljerade och noggranna bibelstudier. Att vara ledd av Anden stod enligt dessa närmast i kontrast till rationellt tänkande.
Upplysningens förändrade människosyn, där människan började ses som i grunden god och stadigt uppåtstigande, kan för övrigt också kopplas till karismatiska självförgudnings- och syndfrihetsläror.
Även om vi som kristna inte ska kasta pärlor åt svin ska vi är trots allt, precis som nämnts ovan, ge rationella, genomtänkta och bibelgrundade svar åt dem som frågar om vår tro. En sådant agerande både ärar Gud och skyddar mot omfamnande av bibelfrämmande läror. Det är ingen slump att många kristna lämnar sina kristna sammanhang till följd av att relevanta frågor, i brist på bibelkunskap, sopas under mattan. Och att andra kristna sammanhang drar till sig människor med utombibliska motiv och grunder.
Paul Miles fångar den här problematiken på ett bra sätt i följande citat: ”The Bible is intellectually satisfactory (actually it is way more than satisfactory), but a lot of people leave biblicism for empty alternatives. I wonder if a contributor to apostasy is simply that churches leave people intellectually unsatisfied… I wonder if the attraction to the charismatic branches is that they offer epistemological satisfaction that is outside of Scriptures, which is often wrought by an initial unsatisfaction with the Bible.”
Människan i allmänhet och kristna i synnerhet har en benägenhet att glömma/nedprioritera Herren när livet är smärtfritt och utan problem. Då förlitar man sig gärna på sin egen styrka och kapacitet. Men när svårigheter och livskriser kommer, och insikten om den egna otillräckligheten (eller syndfullheten) ökar, ja då ökar också antalet nyfrälsta och andelen bedjande och bibelläsande kristna.
Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, att det exempelvis inte var någon slump att 1800-talets folkväckelse i Sverige växte fram ur allmän misär (fattigdom, försupenhet, kriminalitet etc.) och att den efterkommande sekulariseringen sedan gått hand i hand med det ökade välståndet. Den här principen har tydliga likheter med Israel i GT, dvs. när judarna blev välsignade och ”feta” glömde de den Gud som hade gett dem allt det goda.
”Grow fat means “to prosper or thrive.” Through Moses, God warned Joshua that, as soon as the Israelites had eaten their fill and begun to grow rich and thrive in the Promised Land, the nation would turn away from the One True God to serve false gods. And because Israel would abandon the Lord, God would allow tragedy into their lives to bring them back to a place of repentance, dependence, and restored covenant relationship (Deuteronomy 31:21).
We can learn much from the Israelites as they grow fat. God told Moses to write the warning in a song for Israel to memorize so it would not be easily forgotten (Deuteronomy 31:19–21). First and foremost, we must remember, in times of plenty, when we are enjoying God’s blessings of prosperity and abundance, not to grow complacent and self-sufficient. We must never forget where our blessings come from (Deuteronomy 8:17–18). God is the source of every good thing (James 1:17). He expects and deserves our loyal love and faithfulness at all times (Deuteronomy 7:6; 10:12; Exodus 34:14). Unfortunately, just like Israel, we all have the fatal inclination to “grow fat” and forget the Lord whenever life is good and we are thriving (Psalm 14:2–3; Isaiah 53:6).” https://www.gotquestions.org/full-and-grown-fat.html
Vad man mer kan konstatera är kristna i sitt fallna men pånyttfödda tillstånd behöver prövningar för att växa och mogna och vara beroende av Jesus. Den Herren älskar den agar han som bekant. Och detta för att vi ska bära mer frukt. Dr. Dennis Rokser om vårt behov av motstånd för att hålla oss nära Honom:
”God allows trials in your life to keep you dependent on Him and growing in grace in order to make you more like His Son. This reminds me of the story about codfish, where, in the northeastern United States, these fish are not only delectable but are a big commercial business. At one point, the supply of such fish could not keep pace with the demand, especially the demand for fresh cod. At first, suppliers would freeze the fish and ship them to various places, but the freezing process took away much of the flavor. So they experimented with shipping the fish alive in tanks of seawater, but this proved to be even worse since it was not only very expensive but by the time of the cod arrived, they were soft and mushy. Finally, one creative person solved the problem with an innovative idea. The codfish were placed into a tank of water along with their natural enemy—the catfish. From the time the cod left the East Coast until they arrived at their western destinations, the catfish chased the cod all over the tank so that the cod were as fresh as they were when they were first caught! There was no loss of flavor and their texture was not adversely affected. If anything, the cod were better than before.
Could it be that God has allowed a catfish in your tank to keep you turning in faith to the Lord and growing spiritually, instead of getting soft, mushy, and flavorless? Can you name the catfish in your tank? Perhaps you live with one of them? Or it is someone you work with whose irritating presence drives you to your knees every day? Isn’t it time to stop the griping, complaining, and pity-party, and start thanking God for the catfish in your tank and how “all things are working together for good” (Rom. 8:28) in your life? Yes, you may ask the Lord to remove your “thorn in the flesh”—Paul did three times (2 Cor. 12:7-8). But be prepared for the Lord to say in essence to you, “My grace is sufficient for you. My strength is made perfect in weakness.” Someone has said that a Christian is like a teabag; he’s not of much use until he’s been through some hot water.” https://www.gracegospelpress.org/how-do-you-grow-spiritually/
Med andra ord ska vi i generell mening välkomna prövningar och glädja oss mitt i våra lidanden (även om det kan vara lättare sagt än gjort många gånger), i alla fall om det inte är uppenbart självförvållat till följd av dumma beslut. Det fanns en anledning till att Gud inte tog bort den välkända törntaggen i Paulus sida, nämligen att han inte skulle ”förhäva” sig och bli självtillräcklig. Detsamma gäller för oss tills den dag då vi får våra syndfria uppståndelsekroppar.
Det har på sistone varit relativt stor uppståndelse kring Ayaan Hirsi Ali, en framstående före detta muslim och ateist, och hennes konvertering till kristendomen. Flera kända kristna företrädare, även svenska sådana, har gjort en stor sak av detta och menar att omvändelsen kan ge stora ringar på vattnet. Och visst är det förstås fantastiskt om nämnda Ali blivit frälst/kristen och kommit till tro på Jesus Kristus. Det kan förvisso skapa ringar på vattnet och leda till andra människors frälsning i tillägg.
Problemet är dock att det inte finns några riktiga belägg för att hon faktiskt förstått vad den kristna tron i grunden handlar om. I hennes relativt långa artikel om varför hon konverterat – ”Why I am now a Christian” (länk i slutet) – finns ingenting om vem Jesus är (Gud och människa), vad Han gjort för oss och varför det är så viktigt att tro på Honom och Hans frälsningsgärning på korset (att Han dog för våra synder för att vi genom tron på Honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv). Istället handlar hennes konvertering primärt om kulturell pragmatism och andlig tröst.
Innan jag går in på Alis vittnesbörd och problemen med detsamma vill jag dock betona att jag inte bortser från att människor kan ha olika vägar till frälsning och att vissa är längre än andra. Grundproblemet är istället kristnas okritiska accepterande av hennes identifiering som kristen.
Kulturell pragmatism
Kristendomen, eller den ”judeokristna traditionen” som hon också talar om, är enligt Ali den grund som det västerländska samhällsbygget står på. Och för att föra civilisationen framåt, och för att motverka de auktoritära krafter som hotar västerlandet (framför allt kommunism, islam och ”wokeideologi”), bör vi därför fortsätta bygga på den här grunden. Ali menar alltså att det är den livsåskådning som i praktiken fungerar bäst som ska omfamnas och anammas, inte nödvändigtvis den som är sann.
”So, what changed? Why do I call myself a Christian now? Part of the answer is global. Western civilisation is under threat from three different but related forces: the resurgence of great-power authoritarianism and expansionism in the forms of the Chinese Communist Party and Vladimir Putin’s Russia; the rise of global Islamism, which threatens to mobilise a vast population against the West; and the viral spread of woke ideology, which is eating into the moral fibre of the next generation.”
För att kunna möta den här överhängande faran för det västerländska samhällsbygget säger Ali att ”vi” måste ena oss och ”upprätthålla arvet från den judeokristna traditionen”. Vad är det då för arv som Hirsi syftar på? Jo, det är ”idéer och institutioner utformade för att skydda mänskligt liv, frihet och värdighet – från nationalstaten och rättsstaten till institutionerna för vetenskap, hälsa och lärande.”
Med andra ord bör mänskligheten omfamna kristendomen, eller snarare den judeokristna traditionen, eftersom den bäst skyddar liv, frihet och värdighet. Och om alla icketroende människor bara zoomar ut och tittar på vad som byggt västerlandet borde, enligt Hirsi, alla förstå det rationella och positiva med den kristna tron. En sådan förhoppning, hur god och välmenande den än må vara, är dock naiv och bygger på en förskönad bild av den fallna och i grunden gudsfientliga människan. I alla fall om biblisk kristendom åsyftas.
Vad som kan noteras här är också att hennes gruppidentifiering inte primärt är kristna utan västerlänningar. Hon säger nämligen återkommande ”vi” om den senare gruppen och gör därmed, till skillnad från Bibeln, ingen skillnad på kristna och ickekristna.
Andlig tröst
Alis andra huvudargument till varför hon konverterat till kristendomen är andligt. Kristendomen kan, på ett bättre sätt än islam och ateism, ”hantera tillvarons utmaningar”.
”Yet I would not be truthful if I attributed my embrace of Christianity solely to the realisation that atheism is too weak and divisive a doctrine to fortify us against our menacing foes. I have also turned to Christianity because I ultimately found life without any spiritual solace unendurable — indeed very nearly self-destructive. Atheism failed to answer a simple question: what is the meaning and purpose of life?”
Kristendomen ger alltså andlig tröst genom at svara på existentiella frågor om syfte och mening. Vad syftet och meningen är mer konkret beskrivs inte nämnvärt, förutom ”att möta tillvarons utmaningar” och det hon redan skrivit om positiv samhällsutveckling.
Konsekvenser och problem
Nedan beskriver jag problemen med Alis vittnesbörd och även om jag delar in dem i tre separata punkter hänger de tätt samman.
1. Omdefiniering av den kristna tron
”Kristen” är benämningen på alla som kommit till tro på evangeliet och därmed blivit pånyttfödda och tillhör Guds familj, Kristi kropp. Som nämnts ovan finns inget om evangeliet i Alis artikel/vittnesbörd och detta faktum borde göra kristna reserverade.
”A true Christian is a person who has put faith and trust in the person and work of Jesus Christ, including His death on the cross as payment for sins and His resurrection on the third day. John 1:12 tells us, ‘Yet to all who received him, to those who believed in his name, he gave the right to become children of God’… A true Christian is indeed a child of God, a part of God’s true family, and one who has been given new life in Jesus Christ.” (Gotquestion.com)
Med andra ord är det inte god moral, regelbundna kyrkobesök eller praktiserande av andliga övningar som gör en person kristen. Men tyvärr är det just detta som idag definierar kristendomen i hög grad. Att be, hjälpa behövande, gå i kyrkan, ta nattvarden, engagera sig politiskt, värna miljön etc. är i sig ingenting negativt (tvärtom), men det är alltså inget av detta som är det grundläggande kriteriet för att få kallas kristen.
”Unfortunately over time, the word ‘Christian’ has lost a great deal of its significance and is often used of someone who is religious or has high moral values but who may or may not be a true follower of Jesus Christ. Many people who do not believe and trust in Jesus Christ consider themselves Christians simply because they go to church or they live in a ‘Christian’ nation. But going to church, serving those less fortunate than you, or being a good person does not make you a Christian. Going to church does not make you a Christian any more than going to a garage makes you an automobile. Being a member of a church, attending services regularly, and giving to the work of the church does not make you a Christian.” (Gotquestion.com)
Inte ens kristna bekännelser är tillräckliga om inte bekännelserna konkretiseras, dvs. vad vederbörande menar med begreppet kristen. Jonas Gardell, som i sammanhanget är ett bra typexempel, kallar sig som bekant kristen trots att hans teologi inte alls ligger i linje med Bibelns uppenbarelse. Bibeln varnar för sådana som både utger för att vara kristna och utför tecken och under: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket… Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” (Matt 7:21-22)
Med andra ord är definitionen av begreppet kristen av yttersta vikt, i alla fall om man vill bevara den bibliska förståelsen av ordet. Vad som händer, och vad som faktiskt hänt i stor utsträckning, är att allt fler kallar sig kristna utan vara det enligt den klassiska definitionen. Och det här förändrar kyrkan inifrån och leder till avfall.
2. Ett med världen
Ett annat dilemma med Alis text är hennes identifiering med västerlandet istället för församlingen. Vidare är hennes syn på ondskan problematisk. Enligt henne ska människor med ”sunda värderingar” enas och besegra de onda krafter som hon varnar för (kommunism, islam och woke-ideologi). I detta ligger en bristande förståelse för biblisk separation och Bibelns syn på världen och den fallna människan. Skriften talar om världen och människan som i grunden ond och att kristna därför inte ska vara ”vän med världen” (Jak. 4:4) och inte gå ”som omaka par i ok med dem som inte tror” (2 Kor. 6:14). Det är alltså inte bara moraliskt förkastliga människor som i biblisk/frälsande mening är onda utan även moraliska och laglydiga samhällsmedborgare.
2 Tim 4:3-4 talar om att det ska komma en tid då människor inte längre står ut med att höra den sunda läran. Istället ska de dras till sådant som göder köttets begär. Dr. Andy Woods: ”Varför är det så mycket villoläror idag och så lite intresse för bibelstudier? För det är vad folk vill ha. Precis som på marknaden styrs församlingen idag av efterfrågan.”
I en tid där kyrkan blivit pragmatisk och främst fokuserar på församlingstillväxt för den egna verksamhetens skull är det lättare att vara ”vän med världen” och anpassa budskapet till sådant som är kulturellt relevant och inte anstötligt, exempelvis samhällspolitiska frågor till både vänster (ex. social rättvisa och klimatfrågor) och höger (ex. äktenskapet, familjen och lag och ordning). Och eftersom kulturen drivit allt längre bort från Gud och Bibeln har även den sökarvänliga kyrkan gjort detsamma.
Med detta menar jag inte att politik är irrelevant för kristna eller att Bibeln är tyst på området. Kristna som är intresserade och känner sig kallade kan definitivt vara salt och ljus även där och motverka, eller snarare begränsa, ondskans utbredning i världen. Och Bibelns förmaningar på politikens område, det som också delvis kan benämnas som den ”judeokristna traditionen”, är definitivt högerorienterade.
Men även om samhällsengagerade kristna kan dela många värderingar med företrädesvis konservativa och ickekristna människor bör man alltid ha i åtanke den grundläggande identiteten som kristen och skillnaden mellan trossyskon och ”världens barn”.
3. Fokusförflyttning och eskatologisk fara
För Ali tycks det övergripande målet med den kristna tron vara dels samhällsutveckling och implementering av god moral och dels en form av andlig tröst för att uppmuntra den redan relativt goda människan. Med andra ord är inte människors eviga frälsning det huvudsakliga. Det senare lyser som sagt helt med sin frånvaro i Alis texter och bara detta i sig är problematiskt nog. Därutöver tillkommer också en eskatologiskt aspekt.
Om man läser Skriften på ett naturligt sätt vet vi att den sista tiden kommer att präglas av enhetssträvan och doktrinär nedtoning. Upp 17:15 talar om en ”sköka” som kommer få inflytande över hela världen. Skökan representerar vanligtvis falsk religion och det ligger i linje med Upp 13:8 där det framgår att hela jordens befolkning kommer att tillbe ”vilddjuret”/Antikrist. Och om Antikrist ska få världsherravälde krävs det att han enar världen, något som inbegriper både religiöst och politiskt enande. Det här globalistiska projektet kommer sedan att dömas av Jesus när Han kommer tillbaka.
Ekumenik och religionsdialog är idag vanligt förekommande, inte minst inom kristenheten. Objektiv och exklusiv sanning har i västerlandet, inklusive den kristna församlingen, bytts ut mot subjektivism och tolerans för olika synsätt, perspektiv och tolkningar. Den inflytelserika Oprah Winfrey, som kan sägas företräda en New Age-inspirerad kristendom, illustrerar detta på ett bra sätt i följande kommentar.
”…ett av mänsklighetens största misstag är att tro att det bara finns en livsväg som är rätt. Det finns dock många vägar och stigar som kan kallas Gud.”
En omdefinierad kristendom, en sådan som undviker det exklusiva evangeliet och separation och istället fokuserar på politik och god moral, kommer tyvärr passa bra in i den sista tidens avfall och ekumenik.
Sammanfattning
Vad jag skrivit ovan är alltså att Alis argument till varför hon nu kallar sig kristen inte matchar Bibelns beskrivning av vad det innebär att kallas kristen. Istället för evangeliet handlar konverteringen om sunda värderingar för att göra världen till en bättre plats, i tillägg till att kristendomen fungerar bättre som själsligt och andligt plåster i tillvaron. Man skulle kunna tycka att detta är av mindre vikt och att ifrågasättande och problematisering av Alis kristna deklaration är onödigt och splittrande. Men texten är som sagt egentligen ingen kritik av henne utan av kristna som okritiskt omfamnar henne som en i den kristna familjen. Vi kan förvisso be för henne och hennes resa men utifrån vad hon säger är det inte rättvist mot varken henne eller Skriften att se henne som en kristen syster, i alla fall inte ännu.
Nyligen var det reformationens dag, den dag då Martin Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i tyska Wittenberg. Vi ska vara väldigt tacksamma för att Luther började göra upp med det medeltida mörkret som då hade präglat kyrkan ända sedan Augustinus dagar på 300-talet. Utöver det faktum att Luther betonade frälsningen ”av nåd genom tro” allena började han restaurera och återvända till den tolkningsmetod som Bibelns författare och den tidiga församling använt sig av – den bokstavliga och historiskgrammatiska. Istället för att läsa in textfrämmande symboler och hemliga budskap ville man nu veta den objektiva och för alla begripliga sanning som Gud valt att uppenbara i Skriften.
Men Luther, som var barn av sin tid och präglad av den romerskkatolska bakgrunden, reformerade inte teologin på alla områden. På eskatologins område, ett område som berör den yttersta tiden, bevarade han mycket av de allegoriska tolkningar som Augustinus infört, framför allt amillennialism (att kristna här och nu regerar i ett redan upprättat och andligt Guds rike) och ett förandligande av löftena om en kommande upprättelse av Israel och det judiska folket. Dr. Andy Woods om Luthers och de andra reformatorernas inkompletta reformation:
”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln.
Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.” Woods, Ever Reforming.
Med andra ord menar Woods, och jag tror att han har helt rätt, att reformationen fullbordades när Luthers (och Bibelns egen) tolkningsmetod användes konsekvent på hela Bibeln. Denna hermeneutiska ”slutstation” är dispensationalismen där man, genom att läsa texten naturligt/normalt, alltid försöker förstå vad Gud ville säga i varje given situation och historisk kontext. Denna normala, eller bokstavliga, tolkningsmetod bortser för övrigt inte från symboler och andra bildspråk som kritiker gärna (okunnigt) vill göra gällande.
I den här artikeln bemöter jag Oskar Skarsaunes argument mot dispensationalismen. Skarsaune, som är norsk professor emeritus i kyrkohistoria, har fått möjlighet att bemöta mina invändningar men efter inledande kontakt har hans svar uteblivit. Då jag finner ämnet särskilt relevant i den tid vi lever i, och eftersom Skarsaunes text är tillgänglig för allmänheten, vill jag offentligöra min replik här. Detta för att synen på dispensationalism i hög grad präglar synen på Israel, inte minst i den nuvarande konflikten, och i förlängningen synen på Gud. Länk till Skarsaunes artikel finns i slutet.
Innan jag går in på mina invändningar kan det vara bra att få en kortfattad sammanfattning av vad dispensationalism är och handlar om. Dispensation betyder ”hushållning” eller ”administration” och innebär att Gud, genom progressiv uppenbarelse (dvs. han har uppenbarat mer och mer), ”styr” världen genom att ge människorna direktiv att följa. Dessa direktiv, eller spelregler, har delvis förändrats genom historien till följd av ny uppenbarelse. Vi i den kristna församlingen är exempelvis inte skyldiga att följa de 613 buden från Mose lag eftersom dessa gällde Israel och judarna under specifik tid i historien. Vi ska inte heller bygga en stor ark, likt Noa och hans familj. Att nio av de tio budorden upprepas till den kristna församlingen gör dock att vissa bud står kvar.
Man kan förenklat säga att dispensationalismen bygger på en naturlig/bokstavlig och konsekvent tolkning av hela Bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken. Och detta resulterar främst i en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen, mellan lagens tidsålder/dispensation (Israel) och nådens tidsålder/dispensation (församlingen). Löftena som gavs till Israel och judarna i framför allt GT – landområde, Kung och välsignelse – kommer därför att uppfyllas till samma målgrupp under ett kommande tusenårigt rike efter Jesu återkomst. Jag har för övrigt skrivit en lite längre text om dispensationalismen och länk till den finns i slutet.
Förbundsteologi, som är den andra stora teologiska huvudfåran inom kristenheten, förminskar eller förnekar skillnaden mellan Israel och församlingen och menar istället att alla löften till Israel och judarna antingen förandligats och fått ny mottagare (församlingen/det nya eller andliga Israel) eller aldrig varit menade till någon annan grupp än till troende i alla tider (som de också kallar församlingen). För att få ihop detta system måste den ursprungliga och naturliga innebörden förkastas.
Man kan också se dispensationalismen som reformationens slutpunkt i bemärkelsen att man använde Luthers tolkningsmetod – den bokstavliga – på hela Bibeln, inte minst på eskatologins område. Dr. Andy Woods:
”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln. Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.”
Nedan följer en sammanställning av ett antal punkter där jag menar att Skarsaunes framställning antingen är missvisande eller felaktig. Med missvisande menar jag så kallade halmgubbar där han missrepresenterar vad dispensationalismen är och lär.
Upphov. Skarsaune menar att dispensationalismen var en ny företeelsen när Darby lanserade den på 1830-talet. Men det är en sanning som behöver nyanseras. Många dispensationalister skulle hålla med om att Darby var den som systematiserade dispensationalismen men ingen av Darbys läror och övertygelser var egentligen nya. Det finns dokumenterat i flera böcker:
”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century” (2023) av Dr. Cory Marsh och Dr. James Fazio
Dr. Wayne House skriver följande om den sistnämnda boken:
”Similar to William Watson’s Dispensationalism Before Darby, this more expansive work compellingly demonstrates that dispensational ideas have been prevalent in the church from the first century to the present. With contributions from a dozen scholars, Discovering Dispensationalism cohesively argues that dispensational viewpoints emerged from a commitment to the literal interpretation of Scripture advocated by the apostles, especially regarding the future of national Israel and the Church. I highly recommend this book as a corrective to the baseless claim that dispensational thought is a recent novelty.” H. Wayne House, ThD, JD, Distinguished Research Professor of Theology, Law, and Culture, Faith International University
I dessa böcker belägger författarna att dispensationalismen doktrinära kännetecken – företrädesvis skillnaden mellan Israel och församlingen, premillennialism med tron på en kommande upprättelse för Israel/det judiska folket och ett tidigt uppryckande – inte uppfanns av Darby på 1800-talet utan har djupa historiska rötter.
Definition. Många dispensationalister skulle inte hålla med Skarsaune om att dispensationalism är ett förutfattat teologiskt system som ”tvingas” på bibeltexten (som han antyder i sista delen) utan istället är resultatet av en konsekvent naturlig/bokstavlig hermeneutik (”literal, historical, grammatical, contextual method of interpretation”). Detta brukar för övrigt vara dispensationalisters kritik av förbundsteologin. Nu kan han förvisso tycka så ändå men jag vill i alla fall klargöra att dispensationalister brukar varna för samma sak. Dr. Charles Ryrie, en av den moderna dispensationalismens frontfigurer, utvecklar:
”The essence of dispensationalism, then, is the distinction between Israel and the church. This grows out of the dispensationalist´s consistent employment of normal or plain or historical-grammatical interpretation, and it reflects an understanding of the basic purpose of God in all His dealings with mankind as that of glorifying Himself through salvation and other purposes as well.” Ryrie, Dispenstionalism, s. 48.
Syftet med dispensationerna. Dispensationalister brukar poängtera att dispensationernas/historiens syfte är Guds ära, inte enbart frälsningen.
”To the normative dispensationalist, the soteriological, or saving, program of God is not the only program but one of the means God is using in the total program of gloryfying Himself.” Ryrie, Dispensationalism, s. 48.
Med andra ord menar jag att det blir lite missvisande att likt Skarsaune tala om ”frälsningshushållning”.
Profetiorna i GT. Skarsaune skriver vidare att dispensationalister menar att profetiorna i GT ”uteslutande” handlar om judarna och dess frälsning. Jag har dock inte hört någon dispensationalist som menar att löftena och profetiorna innan 1 Mos. 12 (ex. löftet/profetian om att kvinnans säd ska krossas och löftet/profetian om att Gud aldrig mer ska förgöra jorden med vatten) handlar om det judiska folket. Eller att Jes. 53 bara handlar om frälsning för judarna. Man brukar betona att en aspekt av löftet 1 Mos. 12:3 – att alla jordens släkter ska välsignade genom Abraham – är Abrahams säd/avkomma i singular, Jesus Kristus, och hans frälsningsverk på korset för hela världen.
Jordiskt och himmelskt. Skarsaune menar att dispensationalister har en närmast svartvit indelning mellan jordiskt och himmelskt, att det förstnämnda tillhör judarna och det senare den kristna församlingen. Dispensationalister brukar förvisso påpeka att frälsningen i GT nästan uteslutande syftade på fysisk räddning undan fiender. Det betyder dock inte att man bortser från den eviga och andliga frälsningen på den nya jorden för dessa GT-människor. Man brukar också tala om att det finns profetior som talar om andlig frälsning för judarna i framtiden, i anslutning till Jesu återkomst.
Man ska dock komma ihåg att alla människor i alla tider blir frälsta på den här jorden och att även den kristna församlingen, enligt dispensationalister, kommer att få fysiska uppståndelsekroppar och vara med både i det jordiska tusenårsriket och på den nya fysiska jorden. Vidare finns det himmelska och andliga välsignelser för judarna så även om det finns skillnader mellan grupperna är det ingen avgrundsskillnad. Men visst, det finns dispensationalister som överbetonat skillnaden.
”That dispensationalism denies a heavenly hope and future for redeemed Israel is simply not true… To sum up: the earthly-heavenly Israel-church distinction taught by dispensationalist is true, but it is not everything that dispensationalists teach about the ultimate destiny of the people included in these groups.” Ryrie, Dispensationalism, s. 160.
Och judarna i den kristna församlingen har, enligt alla dispensationalister jag läst och hört, del av alla andliga välsignelser som församlingen fått. Med andra ord blir även Skarsaunes påstående om att judarna ”inte har något med kyrkans andliga välsignelser att göra” missvisande. Alla frälsta genom alla tider, inklusive alla frälsta judar, kommer både få en fysisk uppståndelsekropp och frälsas ”andligt”.
Två vägar till Gud. Även om inte Skarsaune uttrycker det explicit finns det i rubriken (”två vägar till Gud”) en antydan om olika frälsningsvägar, en för judarna i GT och en för den kristna församlingen i NT. Det är förvisso sant om man frågar ”hyperdispensationalister” som brukar hävda att judarna i GT blev frälsta genom både tro och gärningar medan vi idag bara blir frälsta ”av nåd genom tro”. Men alla traditionella dispensationalister brukar betona att frälsningen alltid varit av nåd genom tro, oavsett tidsperiod/dispensation. Att innehållet i den tron har förändrats till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser är dock en annan sak. Människor som levde på Adams tid hade, av naturliga skäl, inte samma förståelse av Jesu person och verk på korset som vi har idag. Dr. Ryrie om detta fenomen:
”The basis of salvation in every age is the death of Christ; the requirement for salvation in every age is faith; the object of faith in every age is God; the content of faith changes in the various dispensations… When Adam looked upon the coats of skin with which God had clothed him and his wife, he did not see what the believer today sees looking back on the cross of Calvary. And neither did other Old Testament saints see what we can see today. There have to be two sides to this matter – that which God sees from His side and that which man sees from his side.”
Uppenbarelseboken. Ja, det är sant att dispensationalister menar att Uppenbarelseboken (i likhet med GT) i huvudsak handlar om en tid (vedermödan, Upp. 6-19) då den kristna församlingen inte ska vara med. Men även om inte all Skrift är skriven till oss personligen är den skriven för oss, dvs. den är trots allt ”nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”.
Hemlighet. Skarsaune menar att Darbys påstående om att den kristna församlingen, eller församlingens tidsålder, var ett tidigare okänt ”mysterium” (som uppenbarades efter judarnas nekande till det utlovade riket) är ”uppseendeväckande”. Och det får han förstås tycka och det är heller inget ”halmgubbeargument” eftersom de är vad dispensationalister lär. Men Darby, liksom andra dispensationalister, använder Bibelns egna ord, dvs. att den kristna församlingen – Kristi kropp – var en tidigare icke uppenbarad ”hemlighet” som bildades på pingstdagen (ex. Kol. 1:24-26, Ef. 2:12, 3:5-7) Att hedningarna i den kristna församlingen får del av löftena och inte längre kallas ”gäster och främlingar” var något nytt och revolutionerande som uppenbarades i NT. Ryrie refererar till professor J.B. Lightfoot vad gäller innebörden av ”mysteriet” som uppenbarades:
”The Greek scholar J.B. Lightfoot gives the meaning of the word as ‘simply a truth which once was hidden but now is revealed,’ ‘ a truth which without special revelationwould have been unknown.’ He expands on this definition: ‘But the one special ‘mystery’ which absorbs St. Paul’s thoughts in the Epistles to the Colossians and Ephesians is the free admission of the Gentiles on equal terms… This, though hidden from all time, was communicated to him by a special revelation.” Ryrie, Dispensationalism, s. 156.
Syftet med Jesu första ankomst. Dispensationalister menar att Jesus, vid sin första ankomst, förvisso kom för att frälsa sitt folk (som Skarsaune skriver) men de betonar också att han kom för att upprätta det utlovade riket åt Israel, om de tagit emot honom som frälsare först.
Nya Jerusalem. Dispensationalister menar att det ”nya Jerusalem” kommer ner efter tusenårsriket och således är det inte samtidigt som Hes. 40-48 som Skarsaune hävdar. Hes. 40-48 beskriver, enligt dispensationalister, förhållanden under nämnda rike.
Judarnas nationella omvändelse. Dispensationalister menar att judarna som folk blir frälsta i slutet på vedermödan, inte under tusenårsriket som Skarsaune skriver. Och det är bara en tredjedel av judarna som omvänder sig till Jesus, resten kommer att dö (Sak. 13:8).
Judemission. Skarsaune menar dispensationalismen leder till, eller kan leda till, att kristna ignorerar att evangelisera för judar. Men eftersom ingen dispensationalist, vad jag vet, menar att det finns frälsning efter döden (i tillägg till att majoriteten av judarna inte kommer att tro under vedermödan) finns det ingen rationell grund för att strunta i judemission. Personligen har jag heller aldrig hört om någon dispensationalist som undviker eller varnar för judemission.
Kopplingen till pingströrelsen. Dispensationalister brukar vanligtvis vara cessationister och det betyder att det inte finns någon direkt och naturlig koppling till pingströrelsen (som Skarsaune gör gällande), även om många pingstvänner både är Israelvänner och ”pretribbare”. Men det finns som bekant även likheter mellan protestanter och katoliker…
Olivträdet. Skarsaune menar att liknelsen om olivträdet i Rom. 11 motbevisar dispensationalismen. Men det bygger dels på en missförståelse av grenarna och dels på att göra för mycket av en liknelse. Rom. 11 och liknelsen om olivträdet talar, enligt dispensationalister, om primära grupper som får del av välsignelserna från Abrahamsförbundet. Judarna som grupp, och här åsyftas etniska och icketroende judar, har huggits av från den primära sits de haft i Guds plan sedan 1 Mos. 12 och får tills vidare vänta på att de åter ska ympas in. Hedningarna, som primärgrupp och bara troende sådana, får nu sitta i förarsätet och åtnjuta välsignelser som kommer från Abrahamsförbundets andliga säd – Jesus Kristus. Dr. Thomas Constable om dispensationalisters tolkning av olivträdet och dess feta rot:
”The ‘root’ probably refers to the Abrahamic Covenant, and the ‘branches’ probably refer to the believing and unbelieving Gentiles and Jews, in view of how Paul proceeded to develop this illustration in verses 17-24. Moo saw the root as the patriarchs and God’s promises to them. J. N. Darby and Arno Gaebelein believed that the root refers to Abraham. Others have held that the first piece of dough and the root refer to Abraham and the patriarchs.”
Dr. Charlie Bing betonar också Paulus användning av ”du” i singularis, vilket tydligt indikerar att han åsyftar grupper (inte individer) och att det handlar om välsignelser från Abrahamsförbundet.
”In verses 17-24 he clearly differentiates the two groups (Jews and Gentiles) by addressing the Gentiles as one group with the singular pronoun ”you” (Greek su). In the passage, Paul uses the illustration of a tree’s root and branches. Just as a holy source (”the firstfruit”) determines the holiness of what follows (”the lump”), so it is true of a tree’s root and branches (v. 16). The root evidently represents Abraham and the patriarchs as the source of the Jewish nation as well as God’s covenant promises that set them aside as holy. In the situation at Paul’s time, there is a faithful remnant of Jews (v. 5), but some of the natural branches are broken off (unbelieving Jews) and wild branches are grafted in (believing Gentiles; vv. 17-18). Paul’s sobering reminder is that the Jews are cut off because they do not believe in the Messiah, Jesus, and the Gentiles are grafted in because of their faith in Christ (vv. 19-20a). This is not a reason for the Gentiles to boast, but to be humbled by God’s grace toward them and to be reverent (v. 20b), because God can also cut off the Gentiles from His blessings (v. 21). After all, the Gentiles are only blessed because God first gave the promises to Israel: ”For salvation is of the Jews” (John 4:22).” https://www.gracelife.org/resources/gracenotes/?lang=eng&id=86
Med andra ord håller inte dispensationalister med Skarsaune om att grenarna representerar individer eller den kristna församlingen, även om troende hedningar och judar är en del av den senare idag. Så liknelsen är inte oförenlig med dispensationalism, i alla inte om tolkningarna av roten och grenarna ovan är korrekta (som jag tror att de är).
Sammanfattningsvis bygger Skarsaunes kritik av dispensationalismen nästan uteslutande på missrepresentationer, dvs. på sådant som inte stämmer med av dispensationalister faktiskt lär. Och då blir det ingen rättvis eller ärlig bild oavsett om man håller med eller inte. Sedan menar jag att hans två motbevisande texter inte på något sätt omkullkastar dispensationalismen. För att göra något sådant måste han till att börja med bemöta alla grundläggande argument för dispensationalism, primärt den konsekventa och bibliska tolkningsmetoden.
Goda Nyheterna 