Alla inlägg av fredriknasberg

Eskatologi - Historiens slut, Evangeliet

Vad är en kristen? En text om Ayaan Hirsi Alis konvertering till kristendomen

26 november, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Det har på sistone varit relativt stor uppståndelse kring Ayaan Hirsi Ali, en framstående före detta muslim och ateist, och hennes konvertering till kristendomen. Flera kända kristna företrädare, även svenska sådana, har gjort en stor sak av detta och menar att omvändelsen kan ge stora ringar på vattnet. Och visst är det förstås fantastiskt om nämnda Ali blivit frälst/kristen och kommit till tro på Jesus Kristus. Det kan förvisso skapa ringar på vattnet och leda till andra människors frälsning i tillägg.

Problemet är dock att det inte finns några riktiga belägg för att hon faktiskt förstått vad den kristna tron i grunden handlar om. I hennes relativt långa artikel om varför hon konverterat – ”Why I am now a Christian” (länk i slutet) – finns ingenting om vem Jesus är (Gud och människa), vad Han gjort för oss och varför det är så viktigt att tro på Honom och Hans frälsningsgärning på korset (att Han dog för våra synder för att vi genom tron på Honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv). Istället handlar hennes konvertering primärt om kulturell pragmatism och andlig tröst.

Innan jag går in på Alis vittnesbörd och problemen med detsamma vill jag dock betona att jag inte bortser från att människor kan ha olika vägar till frälsning och att vissa är längre än andra. Grundproblemet är istället kristnas okritiska accepterande av hennes identifiering som kristen.

Kulturell pragmatism

Kristendomen, eller den ”judeokristna traditionen” som hon också talar om, är enligt Ali den grund som det västerländska samhällsbygget står på. Och för att föra civilisationen framåt, och för att motverka de auktoritära krafter som hotar västerlandet (framför allt kommunism, islam och ”wokeideologi”), bör vi därför fortsätta bygga på den här grunden. Ali menar alltså att det är den livsåskådning som i praktiken fungerar bäst som ska omfamnas och anammas, inte nödvändigtvis den som är sann.

”So, what changed? Why do I call myself a Christian now? Part of the answer is global. Western civilisation is under threat from three different but related forces: the resurgence of great-power authoritarianism and expansionism in the forms of the Chinese Communist Party and Vladimir Putin’s Russia; the rise of global Islamism, which threatens to mobilise a vast population against the West; and the viral spread of woke ideology, which is eating into the moral fibre of the next generation.”

För att kunna möta den här överhängande faran för det västerländska samhällsbygget säger Ali att ”vi” måste ena oss och ”upprätthålla arvet från den judeokristna traditionen”. Vad är det då för arv som Hirsi syftar på? Jo, det är ”idéer och institutioner utformade för att skydda mänskligt liv, frihet och värdighet – från nationalstaten och rättsstaten till institutionerna för vetenskap, hälsa och lärande.”

Med andra ord bör mänskligheten omfamna kristendomen, eller snarare den judeokristna traditionen, eftersom den bäst skyddar liv, frihet och värdighet. Och om alla icketroende människor bara zoomar ut och tittar på vad som byggt västerlandet borde, enligt Hirsi, alla förstå det rationella och positiva med den kristna tron. En sådan förhoppning, hur god och välmenande den än må vara, är dock naiv och bygger på en förskönad bild av den fallna och i grunden gudsfientliga människan. I alla fall om biblisk kristendom åsyftas.

Vad som kan noteras här är också att hennes gruppidentifiering inte primärt är kristna utan västerlänningar. Hon säger nämligen återkommande ”vi” om den senare gruppen och gör därmed, till skillnad från Bibeln, ingen skillnad på kristna och ickekristna.

Andlig tröst

Alis andra huvudargument till varför hon konverterat till kristendomen är andligt. Kristendomen kan, på ett bättre sätt än islam och ateism, ”hantera tillvarons utmaningar”.

”Yet I would not be truthful if I attributed my embrace of Christianity solely to the realisation that atheism is too weak and divisive a doctrine to fortify us against our menacing foes. I have also turned to Christianity because I ultimately found life without any spiritual solace unendurable — indeed very nearly self-destructive. Atheism failed to answer a simple question: what is the meaning and purpose of life?”

Kristendomen ger alltså andlig tröst genom at svara på existentiella frågor om syfte och mening. Vad syftet och meningen är mer konkret beskrivs inte nämnvärt, förutom ”att möta tillvarons utmaningar” och det hon redan skrivit om positiv samhällsutveckling.

Konsekvenser och problem

Nedan beskriver jag problemen med Alis vittnesbörd och även om jag delar in dem i tre separata punkter hänger de tätt samman.

1. Omdefiniering av den kristna tron

”Kristen” är benämningen på alla som kommit till tro på evangeliet och därmed blivit pånyttfödda och tillhör Guds familj, Kristi kropp. Som nämnts ovan finns inget om evangeliet i Alis artikel/vittnesbörd och detta faktum borde göra kristna reserverade.

”A true Christian is a person who has put faith and trust in the person and work of Jesus Christ, including His death on the cross as payment for sins and His resurrection on the third day. John 1:12 tells us, ‘Yet to all who received him, to those who believed in his name, he gave the right to become children of God’… A true Christian is indeed a child of God, a part of God’s true family, and one who has been given new life in Jesus Christ.” (Gotquestion.com)

Med andra ord är det inte god moral, regelbundna kyrkobesök eller praktiserande av andliga övningar som gör en person kristen. Men tyvärr är det just detta som idag definierar kristendomen i hög grad. Att be, hjälpa behövande, gå i kyrkan, ta nattvarden, engagera sig politiskt, värna miljön etc. är i sig ingenting negativt (tvärtom), men det är alltså inget av detta som är det grundläggande kriteriet för att få kallas kristen.

”Unfortunately over time, the word ‘Christian’ has lost a great deal of its significance and is often used of someone who is religious or has high moral values but who may or may not be a true follower of Jesus Christ. Many people who do not believe and trust in Jesus Christ consider themselves Christians simply because they go to church or they live in a ‘Christian’ nation. But going to church, serving those less fortunate than you, or being a good person does not make you a Christian. Going to church does not make you a Christian any more than going to a garage makes you an automobile. Being a member of a church, attending services regularly, and giving to the work of the church does not make you a Christian.” (Gotquestion.com)

Inte ens kristna bekännelser är tillräckliga om inte bekännelserna konkretiseras, dvs. vad vederbörande menar med begreppet kristen. Jonas Gardell, som i sammanhanget är ett bra typexempel, kallar sig som bekant kristen trots att hans teologi inte alls ligger i linje med Bibelns uppenbarelse. Bibeln varnar för sådana som både utger för att vara kristna och utför tecken och under: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket… Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” (Matt 7:21-22)

Med andra ord är definitionen av begreppet kristen av yttersta vikt, i alla fall om man vill bevara den bibliska förståelsen av ordet. Vad som händer, och vad som faktiskt hänt i stor utsträckning, är att allt fler kallar sig kristna utan vara det enligt den klassiska definitionen. Och det här förändrar kyrkan inifrån och leder till avfall.

2. Ett med världen

Ett annat dilemma med Alis text är hennes identifiering med västerlandet istället för församlingen. Vidare är hennes syn på ondskan problematisk. Enligt henne ska människor med ”sunda värderingar” enas och besegra de onda krafter som hon varnar för (kommunism, islam och woke-ideologi). I detta ligger en bristande förståelse för biblisk separation och Bibelns syn på världen och den fallna människan. Skriften talar om världen och människan som i grunden ond och att kristna därför inte ska vara ”vän med världen” (Jak. 4:4) och inte gå ”som omaka par i ok med dem som inte tror” (2 Kor. 6:14). Det är alltså inte bara moraliskt förkastliga människor som i biblisk/frälsande mening är onda utan även moraliska och laglydiga samhällsmedborgare.

2 Tim 4:3-4 talar om att det ska komma en tid då människor inte längre står ut med att höra den sunda läran. Istället ska de dras till sådant som göder köttets begär. Dr. Andy Woods: ”Varför är det så mycket villoläror idag och så lite intresse för bibelstudier? För det är vad folk vill ha. Precis som på marknaden styrs församlingen idag av efterfrågan.”

I en tid där kyrkan blivit pragmatisk och främst fokuserar på församlingstillväxt för den egna verksamhetens skull är det lättare att vara ”vän med världen” och anpassa budskapet till sådant som är kulturellt relevant och inte anstötligt, exempelvis samhällspolitiska frågor till både vänster (ex. social rättvisa och klimatfrågor) och höger (ex. äktenskapet, familjen och lag och ordning). Och eftersom kulturen drivit allt längre bort från Gud och Bibeln har även den sökarvänliga kyrkan gjort detsamma.

Med detta menar jag inte att politik är irrelevant för kristna eller att Bibeln är tyst på området. Kristna som är intresserade och känner sig kallade kan definitivt vara salt och ljus även där och motverka, eller snarare begränsa, ondskans utbredning i världen. Och Bibelns förmaningar på politikens område, det som också delvis kan benämnas som den ”judeokristna traditionen”, är definitivt högerorienterade.

Men även om samhällsengagerade kristna kan dela många värderingar med företrädesvis konservativa och ickekristna människor bör man alltid ha i åtanke den grundläggande identiteten som kristen och skillnaden mellan trossyskon och ”världens barn”.

3. Fokusförflyttning och eskatologisk fara

För Ali tycks det övergripande målet med den kristna tron vara dels samhällsutveckling och implementering av god moral och dels en form av andlig tröst för att uppmuntra den redan relativt goda människan. Med andra ord är inte människors eviga frälsning det huvudsakliga. Det senare lyser som sagt helt med sin frånvaro i Alis texter och bara detta i sig är problematiskt nog. Därutöver tillkommer också en eskatologiskt aspekt.

Om man läser Skriften på ett naturligt sätt vet vi att den sista tiden kommer att präglas av enhetssträvan och doktrinär nedtoning. Upp 17:15 talar om en ”sköka” som kommer få inflytande över hela världen. Skökan representerar vanligtvis falsk religion och det ligger i linje med Upp 13:8 där det framgår att hela jordens befolkning kommer att tillbe ”vilddjuret”/Antikrist. Och om Antikrist ska få världsherravälde krävs det att han enar världen, något som inbegriper både religiöst och politiskt enande. Det här globalistiska projektet kommer sedan att dömas av Jesus när Han kommer tillbaka.

Ekumenik och religionsdialog är idag vanligt förekommande, inte minst inom kristenheten. Objektiv och exklusiv sanning har i västerlandet, inklusive den kristna församlingen, bytts ut mot subjektivism och tolerans för olika synsätt, perspektiv och tolkningar. Den inflytelserika Oprah Winfrey, som kan sägas företräda en New Age-inspirerad kristendom, illustrerar detta på ett bra sätt i följande kommentar.

”…ett av mänsklighetens största misstag är att tro att det bara finns en livsväg som är rätt. Det finns dock många vägar och stigar som kan kallas Gud.”

En omdefinierad kristendom, en sådan som undviker det exklusiva evangeliet och separation och istället fokuserar på politik och god moral, kommer tyvärr passa bra in i den sista tidens avfall och ekumenik.

Sammanfattning

Vad jag skrivit ovan är alltså att Alis argument till varför hon nu kallar sig kristen inte matchar Bibelns beskrivning av vad det innebär att kallas kristen. Istället för evangeliet handlar konverteringen om sunda värderingar för att göra världen till en bättre plats, i tillägg till att kristendomen fungerar bättre som själsligt och andligt plåster i tillvaron. Man skulle kunna tycka att detta är av mindre vikt och att ifrågasättande och problematisering av Alis kristna deklaration är onödigt och splittrande. Men texten är som sagt egentligen ingen kritik av henne utan av kristna som okritiskt omfamnar henne som en i den kristna familjen. Vi kan förvisso be för henne och hennes resa men utifrån vad hon säger är det inte rättvist mot varken henne eller Skriften att se henne som en kristen syster, i alla fall inte ännu.

Källor

https://unherd.com/2023/11/why-i-am-now-a-christian/?fbclid=IwAR26sHXYM-Pdq-F5qljt_ZxGtfiYm0w3BjmV8eqOthYJKM0urvycZOKZNO4

https://www.premierchristianity.com/apologetics/from-islam-to-atheism-to-christianity-the-unlikely-conversion-of-ayaan-hirsi-ali/16741.article?fbclid=IwAR2MFmOHlR4AVLwC64OQGxcLXVf4iVp4Wy3aELYW0rIaeqT03Fy0_bf6UGo

https://www.gotquestions.org/what-is-a-Christian.html

Eskatologi - Historiens slut, Hermeneutik - Texttolkning

Den inkompletta reformationen

9 november, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Nyligen var det reformationens dag, den dag då Martin Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i tyska Wittenberg. Vi ska vara väldigt tacksamma för att Luther började göra upp med det medeltida mörkret som då hade präglat kyrkan ända sedan Augustinus dagar på 300-talet. Utöver det faktum att Luther betonade frälsningen ”av nåd genom tro” allena började han restaurera och återvända till den tolkningsmetod som Bibelns författare och den tidiga församling använt sig av – den bokstavliga och historiskgrammatiska. Istället för att läsa in textfrämmande symboler och hemliga budskap ville man nu veta den objektiva och för alla begripliga sanning som Gud valt att uppenbara i Skriften.

Men Luther, som var barn av sin tid och präglad av den romerskkatolska bakgrunden, reformerade inte teologin på alla områden. På eskatologins område, ett område som berör den yttersta tiden, bevarade han mycket av de allegoriska tolkningar som Augustinus infört, framför allt amillennialism (att kristna här och nu regerar i ett redan upprättat och andligt Guds rike) och ett förandligande av löftena om en kommande upprättelse av Israel och det judiska folket. Dr. Andy Woods om Luthers och de andra reformatorernas inkompletta reformation:

Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.” Woods, Ever Reforming.

Med andra ord menar Woods, och jag tror att han har helt rätt, att reformationen fullbordades när Luthers (och Bibelns egen) tolkningsmetod användes konsekvent på hela Bibeln. Denna hermeneutiska ”slutstation” är dispensationalismen där man, genom att läsa texten naturligt/normalt, alltid försöker förstå vad Gud ville säga i varje given situation och historisk kontext. Denna normala, eller bokstavliga, tolkningsmetod bortser för övrigt inte från symboler och andra bildspråk som kritiker gärna (okunnigt) vill göra gällande.

Bibeln

Replik på artikeln ”Israel och de hednakristna – två vägar till Gud?”

29 oktober, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

I den här artikeln bemöter jag Oskar Skarsaunes argument mot dispensationalismen. Skarsaune, som är norsk professor emeritus i kyrkohistoria, har fått möjlighet att bemöta mina invändningar men efter inledande kontakt har hans svar uteblivit. Då jag finner ämnet särskilt relevant i den tid vi lever i, och eftersom Skarsaunes text är tillgänglig för allmänheten, vill jag offentligöra min replik här. Detta för att synen på dispensationalism i hög grad präglar synen på Israel, inte minst i den nuvarande konflikten, och i förlängningen synen på Gud. Länk till Skarsaunes artikel finns i slutet.

Innan jag går in på mina invändningar kan det vara bra att få en kortfattad sammanfattning av vad dispensationalism är och handlar om. Dispensation betyder ”hushållning” eller ”administration” och innebär att Gud, genom progressiv uppenbarelse (dvs. han har uppenbarat mer och mer), ”styr” världen genom att ge människorna direktiv att följa. Dessa direktiv, eller spelregler, har delvis förändrats genom historien till följd av ny uppenbarelse. Vi i den kristna församlingen är exempelvis inte skyldiga att följa de 613 buden från Mose lag eftersom dessa gällde Israel och judarna under specifik tid i historien. Vi ska inte heller bygga en stor ark, likt Noa och hans familj. Att nio av de tio budorden upprepas till den kristna församlingen gör dock att vissa bud står kvar.

Man kan förenklat säga att dispensationalismen bygger på en naturlig/bokstavlig och konsekvent tolkning av hela Bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken. Och detta resulterar främst i en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen, mellan lagens tidsålder/dispensation (Israel) och nådens tidsålder/dispensation (församlingen). Löftena som gavs till Israel och judarna i framför allt GT – landområde, Kung och välsignelse – kommer därför att uppfyllas till samma målgrupp under ett kommande tusenårigt rike efter Jesu återkomst. Jag har för övrigt skrivit en lite längre text om dispensationalismen och länk till den finns i slutet.

Förbundsteologi, som är den andra stora teologiska huvudfåran inom kristenheten, förminskar eller förnekar skillnaden mellan Israel och församlingen och menar istället att alla löften till Israel och judarna antingen förandligats och fått ny mottagare (församlingen/det nya eller andliga Israel) eller aldrig varit menade till någon annan grupp än till troende i alla tider (som de också kallar församlingen). För att få ihop detta system måste den ursprungliga och naturliga innebörden förkastas.

Man kan också se dispensationalismen som reformationens slutpunkt i bemärkelsen att man använde Luthers tolkningsmetod – den bokstavliga – på hela Bibeln, inte minst på eskatologins område. Dr. Andy Woods:

”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln. Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.”

Nedan följer en sammanställning av ett antal punkter där jag menar att Skarsaunes framställning antingen är missvisande eller felaktig. Med missvisande menar jag så kallade halmgubbar där han missrepresenterar vad dispensationalismen är och lär.

Upphov. Skarsaune menar att dispensationalismen var en ny företeelsen när Darby lanserade den på 1830-talet. Men det är en sanning som behöver nyanseras. Många dispensationalister skulle hålla med om att Darby var den som systematiserade dispensationalismen men ingen av Darbys läror och övertygelser var egentligen nya. Det finns dokumenterat i flera böcker:

”Dispensationalism before Darby: Seventeenth-Century and Eighteenth-Century English Apocalypticism” (2015) av historikern William Watson

”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New” (2018) av James C. Morris

”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century” (2023) av Dr. Cory Marsh och Dr. James Fazio

Dr. Wayne House skriver följande om den sistnämnda boken:

”Similar to William Watson’s Dispensationalism Before Darby, this more expansive work compellingly demonstrates that dispensational ideas have been prevalent in the church from the first century to the present. With contributions from a dozen scholars, Discovering Dispensationalism cohesively argues that dispensational viewpoints emerged from a commitment to the literal interpretation of Scripture advocated by the apostles, especially regarding the future of national Israel and the Church. I highly recommend this book as a corrective to the baseless claim that dispensational thought is a recent novelty.” H. Wayne House, ThD, JD, Distinguished Research Professor of Theology, Law, and Culture, Faith International University

I dessa böcker belägger författarna att dispensationalismen doktrinära kännetecken – företrädesvis skillnaden mellan Israel och församlingen, premillennialism med tron på en kommande upprättelse för Israel/det judiska folket och ett tidigt uppryckande – inte uppfanns av Darby på 1800-talet utan har djupa historiska rötter.

Definition. Många dispensationalister skulle inte hålla med Skarsaune om att dispensationalism är ett förutfattat teologiskt system som ”tvingas” på bibeltexten (som han antyder i sista delen) utan istället är resultatet av en konsekvent naturlig/bokstavlig hermeneutik (”literal, historical, grammatical, contextual method of interpretation”). Detta brukar för övrigt vara dispensationalisters kritik av förbundsteologin. Nu kan han förvisso tycka så ändå men jag vill i alla fall klargöra att dispensationalister brukar varna för samma sak. Dr. Charles Ryrie, en av den moderna dispensationalismens frontfigurer, utvecklar:

”The essence of dispensationalism, then, is the distinction between Israel and the church. This grows out of the dispensationalist´s consistent employment of normal or plain or historical-grammatical interpretation, and it reflects an understanding of the basic purpose of God in all His dealings with mankind as that of glorifying Himself through salvation and other purposes as well.” Ryrie, Dispenstionalism, s. 48.

Syftet med dispensationerna. Dispensationalister brukar poängtera att dispensationernas/historiens syfte är Guds ära, inte enbart frälsningen.

”To the normative dispensationalist, the soteriological, or saving, program of God is not the only program but one of the means God is using in the total program of gloryfying Himself.” Ryrie, Dispensationalism, s. 48.

Med andra ord menar jag att det blir lite missvisande att likt Skarsaune tala om ”frälsningshushållning”.

Profetiorna i GT. Skarsaune skriver vidare att dispensationalister menar att profetiorna i GT ”uteslutande” handlar om judarna och dess frälsning. Jag har dock inte hört någon dispensationalist som menar att löftena och profetiorna innan 1 Mos. 12 (ex. löftet/profetian om att kvinnans säd ska krossas och löftet/profetian om att Gud aldrig mer ska förgöra jorden med vatten) handlar om det judiska folket. Eller att Jes. 53 bara handlar om frälsning för judarna. Man brukar betona att en aspekt av löftet 1 Mos. 12:3 – att alla jordens släkter ska välsignade genom Abraham – är Abrahams säd/avkomma i singular, Jesus Kristus, och hans frälsningsverk på korset för hela världen.

Jordiskt och himmelskt. Skarsaune menar att dispensationalister har en närmast svartvit indelning mellan jordiskt och himmelskt, att det förstnämnda tillhör judarna och det senare den kristna församlingen. Dispensationalister brukar förvisso påpeka att frälsningen i GT nästan uteslutande syftade på fysisk räddning undan fiender. Det betyder dock inte att man bortser från den eviga och andliga frälsningen på den nya jorden för dessa GT-människor. Man brukar också tala om att det finns profetior som talar om andlig frälsning för judarna i framtiden, i anslutning till Jesu återkomst.

Man ska dock komma ihåg att alla människor i alla tider blir frälsta på den här jorden och att även den kristna församlingen, enligt dispensationalister, kommer att få fysiska uppståndelsekroppar och vara med både i det jordiska tusenårsriket och på den nya fysiska jorden. Vidare finns det himmelska och andliga välsignelser för judarna så även om det finns skillnader mellan grupperna är det ingen avgrundsskillnad. Men visst, det finns dispensationalister som överbetonat skillnaden.

”That dispensationalism denies a heavenly hope and future for redeemed Israel is simply not true… To sum up: the earthly-heavenly Israel-church distinction taught by dispensationalist is true, but it is not everything that dispensationalists teach about the ultimate destiny of the people included in these groups.” Ryrie, Dispensationalism, s. 160.

Och judarna i den kristna församlingen har, enligt alla dispensationalister jag läst och hört, del av alla andliga välsignelser som församlingen fått. Med andra ord blir även Skarsaunes påstående om att judarna ”inte har något med kyrkans andliga välsignelser att göra” missvisande. Alla frälsta genom alla tider, inklusive alla frälsta judar, kommer både få en fysisk uppståndelsekropp och frälsas ”andligt”.

Två vägar till Gud. Även om inte Skarsaune uttrycker det explicit finns det i rubriken (”två vägar till Gud”) en antydan om olika frälsningsvägar, en för judarna i GT och en för den kristna församlingen i NT. Det är förvisso sant om man frågar ”hyperdispensationalister” som brukar hävda att judarna i GT blev frälsta genom både tro och gärningar medan vi idag bara blir frälsta ”av nåd genom tro”. Men alla traditionella dispensationalister brukar betona att frälsningen alltid varit av nåd genom tro, oavsett tidsperiod/dispensation. Att innehållet i den tron har förändrats till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser är dock en annan sak. Människor som levde på Adams tid hade, av naturliga skäl, inte samma förståelse av Jesu person och verk på korset som vi har idag. Dr. Ryrie om detta fenomen:

”The basis of salvation in every age is the death of Christ; the requirement for salvation in every age is faith; the object of faith in every age is God; the content of faith changes in the various dispensations… When Adam looked upon the coats of skin with which God had clothed him and his wife, he did not see what the believer today sees looking back on the cross of Calvary. And neither did other Old Testament saints see what we can see today. There have to be two sides to this matter – that which God sees from His side and that which man sees from his side.”

Uppenbarelseboken. Ja, det är sant att dispensationalister menar att Uppenbarelseboken (i likhet med GT) i huvudsak handlar om en tid (vedermödan, Upp. 6-19) då den kristna församlingen inte ska vara med. Men även om inte all Skrift är skriven till oss personligen är den skriven för oss, dvs. den är trots allt ”nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”.

Hemlighet. Skarsaune menar att Darbys påstående om att den kristna församlingen, eller församlingens tidsålder, var ett tidigare okänt ”mysterium” (som uppenbarades efter judarnas nekande till det utlovade riket) är ”uppseendeväckande”. Och det får han förstås tycka och det är heller inget ”halmgubbeargument” eftersom de är vad dispensationalister lär. Men Darby, liksom andra dispensationalister, använder Bibelns egna ord, dvs. att den kristna församlingen – Kristi kropp – var en tidigare icke uppenbarad ”hemlighet” som bildades på pingstdagen (ex. Kol. 1:24-26, Ef. 2:12, 3:5-7) Att hedningarna i den kristna församlingen får del av löftena och inte längre kallas ”gäster och främlingar” var något nytt och revolutionerande som uppenbarades i NT. Ryrie refererar till professor J.B. Lightfoot vad gäller innebörden av ”mysteriet” som uppenbarades:

”The Greek scholar J.B. Lightfoot gives the meaning of the word as ‘simply a truth which once was hidden but now is revealed,’ ‘ a truth which without special revelationwould have been unknown.’ He expands on this definition: ‘But the one special ‘mystery’ which absorbs St. Paul’s thoughts in the Epistles to the Colossians and Ephesians is the free admission of the Gentiles on equal terms… This, though hidden from all time, was communicated to him by a special revelation.” Ryrie, Dispensationalism, s. 156.

Syftet med Jesu första ankomst. Dispensationalister menar att Jesus, vid sin första ankomst, förvisso kom för att frälsa sitt folk (som Skarsaune skriver) men de betonar också att han kom för att upprätta det utlovade riket åt Israel, om de tagit emot honom som frälsare först.

Nya Jerusalem. Dispensationalister menar att det ”nya Jerusalem” kommer ner efter tusenårsriket och således är det inte samtidigt som Hes. 40-48 som Skarsaune hävdar. Hes. 40-48 beskriver, enligt dispensationalister, förhållanden under nämnda rike.

Judarnas nationella omvändelse. Dispensationalister menar att judarna som folk blir frälsta i slutet på vedermödan, inte under tusenårsriket som Skarsaune skriver. Och det är bara en tredjedel av judarna som omvänder sig till Jesus, resten kommer att dö (Sak. 13:8).

Judemission. Skarsaune menar dispensationalismen leder till, eller kan leda till, att kristna ignorerar att evangelisera för judar. Men eftersom ingen dispensationalist, vad jag vet, menar att det finns frälsning efter döden (i tillägg till att majoriteten av judarna inte kommer att tro under vedermödan) finns det ingen rationell grund för att strunta i judemission. Personligen har jag heller aldrig hört om någon dispensationalist som undviker eller varnar för judemission.

Kopplingen till pingströrelsen. Dispensationalister brukar vanligtvis vara cessationister och det betyder att det inte finns någon direkt och naturlig koppling till pingströrelsen (som Skarsaune gör gällande), även om många pingstvänner både är Israelvänner och ”pretribbare”. Men det finns som bekant även likheter mellan protestanter och katoliker…

Olivträdet. Skarsaune menar att liknelsen om olivträdet i Rom. 11 motbevisar dispensationalismen. Men det bygger dels på en missförståelse av grenarna och dels på att göra för mycket av en liknelse. Rom. 11 och liknelsen om olivträdet talar, enligt dispensationalister, om primära grupper som får del av välsignelserna från Abrahamsförbundet. Judarna som grupp, och här åsyftas etniska och icketroende judar, har huggits av från den primära sits de haft i Guds plan sedan 1 Mos. 12 och får tills vidare vänta på att de åter ska ympas in. Hedningarna, som primärgrupp och bara troende sådana, får nu sitta i förarsätet och åtnjuta välsignelser som kommer från Abrahamsförbundets andliga säd – Jesus Kristus. Dr. Thomas Constable om dispensationalisters tolkning av olivträdet och dess feta rot:

”The ‘root’ probably refers to the Abrahamic Covenant, and the ‘branches’ probably refer to the believing and unbelieving Gentiles and Jews, in view of how Paul proceeded to develop this illustration in verses 17-24. Moo saw the root as the patriarchs and God’s promises to them. J. N. Darby and Arno Gaebelein believed that the root refers to Abraham. Others have held that the first piece of dough and the root refer to Abraham and the patriarchs.”

Dr. Charlie Bing betonar också Paulus användning av ”du” i singularis, vilket tydligt indikerar att han åsyftar grupper (inte individer) och att det handlar om välsignelser från Abrahamsförbundet.

”In verses 17-24 he clearly differentiates the two groups (Jews and Gentiles) by addressing the Gentiles as one group with the singular pronoun ”you” (Greek su). In the passage, Paul uses the illustration of a tree’s root and branches. Just as a holy source (”the firstfruit”) determines the holiness of what follows (”the lump”), so it is true of a tree’s root and branches (v. 16). The root evidently represents Abraham and the patriarchs as the source of the Jewish nation as well as God’s covenant promises that set them aside as holy. In the situation at Paul’s time, there is a faithful remnant of Jews (v. 5), but some of the natural branches are broken off (unbelieving Jews) and wild branches are grafted in (believing Gentiles; vv. 17-18). Paul’s sobering reminder is that the Jews are cut off because they do not believe in the Messiah, Jesus, and the Gentiles are grafted in because of their faith in Christ (vv. 19-20a). This is not a reason for the Gentiles to boast, but to be humbled by God’s grace toward them and to be reverent (v. 20b), because God can also cut off the Gentiles from His blessings (v. 21). After all, the Gentiles are only blessed because God first gave the promises to Israel: ”For salvation is of the Jews” (John 4:22).” https://www.gracelife.org/resources/gracenotes/?lang=eng&id=86

Med andra ord håller inte dispensationalister med Skarsaune om att grenarna representerar individer eller den kristna församlingen, även om troende hedningar och judar är en del av den senare idag. Så liknelsen är inte oförenlig med dispensationalism, i alla inte om tolkningarna av roten och grenarna ovan är korrekta (som jag tror att de är).

Sammanfattningsvis bygger Skarsaunes kritik av dispensationalismen nästan uteslutande på missrepresentationer, dvs. på sådant som inte stämmer med av dispensationalister faktiskt lär. Och då blir det ingen rättvis eller ärlig bild oavsett om man håller med eller inte. Sedan menar jag att hans två motbevisande texter inte på något sätt omkullkastar dispensationalismen. För att göra något sådant måste han till att börja med bemöta alla grundläggande argument för dispensationalism, primärt den konsekventa och bibliska tolkningsmetoden.

Länkar

Skarsaunes artikel: https://kallan.org/israel-och-de-hednakristna-tva-vagar-till-gud/

Min artikel om dispensationalism: https://godanyheterna.com/2021/07/23/dispensationalism-guds-overgripande-plan-for-historien/

Evangeliet

Ett gärningsfritt evangelium ÄR anstötligt

23 oktober, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Om vårt evangelium inte leder till anklagelser om ”laglöshet” och ett legitimerande av syndigt leverne är det stor risk att vi inte predikar Bibelns frälsande evangelium utan ett gärningsevangelium. När Paulus predikade detta nådens evangelium frågade hans lagiska åhörare, något implicit och föraktfullt, om de skulle synda mer för att nåden skulle bli ännu större (Rom. 3-6). Och även om Paulus så klart inte bejakade ett syndigt leverne var det en reell möjlighet, en möjlighet som inte påverkade evangeliet/frälsningen/rättfärdiggörelsen.

Eller som Paulus säger, ”där synden blev större, där överflödande nåden ännu mer.” Och detta är det mest anstötliga med evangeliet för den moraliska och självrättfärdiga människan, dvs. att inse den egna hjälplösheten/syndfullheten och att ingen av ens egna gärningar på något sätt är meriterande för frälsningen. Med andra ord är inte följande evangelium förenligt med nådens evangelium: ”tro på evangeliet och omvänd dig från x antal synder så skall du bli frälst.”

Några kristna röster om detta ”äkthetstest” av evangeliet:

Dr. Charlie Bing: ”The legalists were slandering Paul and twisting his words. No doubt they were saying things like, “Look at that Apostle Paul. He is telling people that they can continue living in sin because they are under grace. He is preaching ‘easy believism.’ He is teaching ‘cheap grace.’”

The litmus test for free grace is simply this. If a preacher is not being accused of what Paul was being accused of, then maybe there is something wrong with his gospel message.”

Dr. Martyn Lloyd Jones: ”The true preaching of the gospel of salvation by grace alone always leads to the possibility of this charge being brought against it. There is no better test as to whether a man is really preaching the New Testament gospel of salvation than this, that some people might misunderstand it and misinterpret it to mean that it really amounts to this, that because you are saved by grace alone it does not matter at all what you do; you can go on sinning as much as you like because it will redound all the more to the glory of grace. That is a very good test of gospel preaching. If my preaching and presentation of the gospel of salvation does not expose it to that misunderstanding, then it is not the gospel.”

Lance Latham: ”The doctrine of justification by faith is so provocative that it creates a question for many. “Will not belief in the grace of God alone produce a licentious living on the part of the people?” “Perhaps the people of God will live presumptuous lives when they realize that they are saved by grace and not by works.” We find the remarkable answer as we continue to consider the book of Romans. Paul asks the rhetorical question, “What shall we say then? Shall we continue in sin, that grace may abound?” (Rom. 6:1).”

William Mackay om varför vi bör ifrågasätta vårt evangelium om det inte leder till frågor om laglöshet: “Unless the gospel we preach, when presented to the natural mind, brings forth such a question, it is another Gospel than Paul’s.”

Alltså, när vi predikar frälsningen ”av nåd genom tro” allena kommer många anklaga oss för att legitimera synd. Men då, när vi får dessa anklagelser mot oss, ska vi veta att vi är i gott sällskap!

Eskatologi - Historiens slut

Israel och kristen sionism

9 oktober, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Som bibeltroende kristna vet vi att antisemitismen och attackerna mot Israel kommer att eskalera och kulminera under den så kallade vedermödan (den sjuåriga perioden som föregår Jesu återkomst till jorden), när världens alla länder – ledda av den kommande världsledaren Antikrist – ska gå till anfall mot Israel. Och även om en rest av det judiska folket, en tredjedel, kommer att omvända sig och bli räddade av ”Honom som de genomborrat” (Sak. 12:10) säger Bibeln att majoriteten av judarna, två tredjedelar, kommer att dödas under den här perioden (Sak. 13:8). Med andra ord kan dagens attacker, tyvärr, bara ses som en ”försmak” av vad som komma skall.

Betyder detta faktum att kristna inte ska bry sig om Israel och judarna eftersom grymheterna ligger i linje med vad Bibelns profetior förutsäger? Nej. Då de, utifrån det ovillkorade Abrahamsförbundet (som bland annat bekräftas i Rom. 9-11), fortfarande är det utkorade folket som Gud uppmanar alla människor att välsigna (1 Mos. 12:3) ska vi i generell mening alltid tala väl om det judiska folket.

Och om Gud har lovat att föra tillbaka folket till det utlovade landet – först i otro (av allt att döma återvändandet under 1800- och 1900-talet som kulminerade i staten Israels mirakulösa återfödelse) och sedan i tro (under vedermödan) – bör vi även vara på staten Israels sida. Detta utan att man nödvändigtvis måste hålla med om alla politiska beslut i landet.

Israels och judarnas återupprättelse är, om vi ska tro Bibelns profetior, det som kommer att realisera välsignelser för hela världen under det kommande Gudsriket på jorden. Och det vet ”ondskans andemakter” om. Med andra ord finns det en tydligt andlig dimension i synen på och aversionen mot Israel och det judiska folket och den dimensionen får inte glömmas bort. Dr. Tommy Ice om den andliga dimensionen:

”I believe that the battle for Israel and Jerusalem today is more than just human interaction over an issue. Instead, it involves a struggle over God’s plan for history and the opposition to that plan from Satan and his angels in the spiritual realm. To be on the wrong side on this issue is to oppose God Himself… If God has decreed it, then there is nothing anyone can do to stop it; not even Satan himself. If God has not decreed it, then it will not be accomplished. This is a book about how God is bringing to pass His plan from the foundation of the world for Israel. Yes, it does involve men and means, but ultimately God will bring it to pass in history.” Från boken ”The Case For Zionism: Why Christians Should Support Israel”

Antiisraeliska och antijudiska ställningstaganden kommer också – utifrån Guds löfte om ”förbannelse” av Israels/judarnas fiender 1 Mos. 12:3 – att få konsekvenser, både här och nu och vid Jesu återkomst.

Avslutningsvis kan man också betona att även om judarnas ännu gällande rätt till landet bygger på Guds oåterkalleliga beslut finns det även goda utombibliska argument. Dr. Ice igen: ”Even if one rejects the biblical teachings about Israel, as many do, it is important to also know international law totally supports the modern state of Israel and she has a right to all the land west of the Jordan River.”

Med andra ord finns det, även om världen kommer bli mer och mer fientligt inställd, inget att skämmas för när det gäller kristen sionism.

Kultur och politik

Jesus Revolution – en film att rekommendera?

8 september, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Många kristna i Sverige gör nu reklam för den relativt nya filmen ”Jesus Revolution” som släppts på svenska biografer i dagarna. Den bygger på den rörelse som främst växte fram i början på 1970-talet och som även benämndes ”Jesusrörelsen” och ”Jesusfolket”. Men är detta verkligen något att promota för bibeltroende kristna? I den här texten lyfter jag fram ett antal punkter och argument till varför den inte bör rekommenderas.

1. Felaktigt evangelium. Det frälsande evangeliet som presenteras i filmen bygger på gärningar, dvs. att vederbörande måste (i tillägg till att tro på Jesus och Hans frälsningsgärning för oss) omvända sig från visst mycket synd, uttala en frälsningsbön, döpa sig och följa Jesus i handling. Det är ett obibliskt gärningsevangelium som kräver lydnad. Dr. Bob Wilkin:

”Unfortunately, obedience is also presented as a condition of eternal salvation.

Which brings me to the negative side. The evangelistic message presented is a confusing form of Lordship Salvation. The hero of the movie is famous Lordship Salvation pastor Greg Laurie. When he is baptized in the ocean, he is asked if he has decided to follow Jesus yet. He answers, “No.” Lonnie Frisbee then asks him if he is ready to decide right then. “Yes.” So Frisbee leads him in a sinner’s prayer. Laurie confesses that he is a sinner, says that he is turning from his sins, and invites Jesus into his life to be his Lord and Savior. With that, he is baptized.

I don’t recall anyone in the movie saying that whoever believes in Jesus has everlasting life. ”

En annan sak som nedtonas i filmen är talet om den yttersta domen och Guds vrede över synden och syndarna. Johannes 3:16 citeras förvisso men den viktiga slutklämmen, ”inte ska gå förlorade utan ha evigt liv”, utelämnas.

2. Felaktigt fokus. Kristna ska inte vara revolutionära utan istället predika evangelium för att på så sätt förändra människor och samhällen inifrån (i den mån det är möjligt i denna alltmer avfallna tid). Jesus var inte heller revolutionär när han kom den första gången utan en lydig och underordnad Återlösare. Med andra ord sänder rörelsens och filmens namn fel (och politiskt vänstervridna – ja, många var inspirerade av 1960-talets vänstervåg där Vietnamkrigsmotståndet stod i centrum) signaler även om våld kanske aldrig var en uttalad metod. Pastor Taigen Joos:

”The best description of Jesus is not that he’s a revolutionary, but that he is a redeemer. Jesus did not come to overthrow some kind of political system. That is what the Jewish people of the first century wanted him to do, but that was not his purpose in coming. The salvation that Jesus provides is not meant to be a politically revolutionary movement either. Neither were those apostles who helped found the church revolutionaries either. They did not fight for political upheaval. They preached the good news of Jesus Christ and saw lives transformed for the glory of God.

3. Öppenhet för homosexualitet. Jesusrevolutionens grundare och filmens huvudperson, Lonnie Frisbee, levde i öppen och obekänd synd då han både skilde sig från sin fru och praktiserade homosexualitet. Han dog sedermera i AIDS som ett resultat av det senare. Detta är förvisso inte frälsningsavgörande men en sådan livsstil är högst oförenlig med kristet ledarskap.

4. Öppenhet för droger och sexuell lössläppthet. Många i den aktuella Jesusrörelsen, däribland många hippies, var både drogliberala och sexuellt frigjorda och detta ändrades inte nämnvärt efter konverteringen till kristendomen. Pastor Joos om den här problematiken:

”The converted hippies continued in their hippie lifestyle, still experimenting in drugs and sexual escapades. Their appearance identified themselves more with the unconverted hippie movement than with a new life and “new creature” values.”

5. Fokus på känslor, upplevelser och ekumenik. Då fokus i mångt och mycket låg (och ligger) på upplevelser och känslor tonas doktrinära skillnader ner, alternativt suddas ut helt. Detta har lett till ett accepterande av bland annat katolska kyrkan och ett omfamnande av ”världsliga” metoder (inklusive musik). Det senare präglar för övrigt filmen. Pastor Joos igen:

”The Jesus Movement was a major contributor to the modern Charismatic movement, as well as the modern Contemporary Christian Music movement. The trifecta of emotionalism, charismaticism, and cultural accommodation have been the key ingredients that have made the modern Contemporary Worship scene what it is today.”

Dr. John McArthur påpekar också att den ”marknadsdrivna” kyrkan, en kyrka som anpassar sig efter rådande kultur och samhällstrender för att bli mer populära och vinna fler åhörare, har sina rötter i denna Jesusrörelse. Eller som Alan Ray uttrycker det:

“If the Jesus movement was so effective since the 70s, where is the fruit? Is it not the lukewarm ecumenical ditch they call church?”

6. Hyllning av falska profeter och förkunnare. Filmen glorifierar exempelvis Kathryn Kuhlman, en kvinna som exempelvis profeterade fel, begick äktenskapsbrott och var en stor inspirationskälla för den välkände villoläraren Benny Hinn (falsk profet och förkunnare av framgångsteologi). Jesusrörelsens ledare har även förknippats med Rick Warren som är förgrundsfigur i den marknadsdrivna/världsanpassade kyrkan och författare till den storsäljande boken ”Purpose Driven Life”.

Att huvudrollsinnehavaren, Jonathan Roumie (som spelar ovannämnde Frisbee), är en New Age-inspirerad katolsk mystiker som blivit hyllad av påven gör sannerligen inte filmen bättre.

Sammanfattningsvis finns det alltså flera minst sagt problematiska inslag i filmen där det största felet är ett gärningsbaserat evangelium. Men även nedtoningen av synd, kompromissandet med läror till följd av fokus på känslor och upplevelser, världsanpassningen (inte minst musik) och ekumeniken är alla allvarliga avsteg från Bibelns undervisning, i synnerhet i en tid som denna. Mer om denna tid här: https://godanyheterna.com/2021/07/06/eskatologi-och-tidstecken/

Huvudkällor:

https://faithalone.org/blog/review-of-the-movie-jesus-revolution/

https://g3min.org/the-jesus-revolution/

Protologi - Historiens början

Evolutionslärans förödande konsekvenser

20 augusti, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Är evolutionsläran sekundär och harmlös? Nej, förutom att den bygger på obevisade (och gudsfientliga) antaganden kan den dessutom få allvarliga konsekvenser, i alla fall om man konsekvent tar den på allvar och handlar därefter.

Pekka-Eric Auvinen, en finsk student med darwinistiska övertygelser, mördade under 2007 sex personer eftersom han menade att dessa människor var skadliga/destruktiva för människosläktet. Människan hade försämrat det naturliga urvalet och därför kände han sig tvingad att hjälpa evolutionen på traven. Han menade också att människan inte är högre än något annat djur och att ett särskilt människovärde var ett påhitt. Död och dödande var, enligt honom, inte något negativt eftersom det hände naturligt i övriga djurvärlden.

P { margin-bottom: 0.21cm }

”Evolution is both a a theory and a fact, creationism is neither one… Religious people, your gods are nothing and exist only in your heads. Your slave morals means nothing… Human life is not sacred. Humans are just a species among other animals and the world does not exist only for humans. Death and killing is not tragedy, it happens in nature all the time. Not all human lives are important or worth saving.

Only superior (intelligent, self-aware, strong-minded) individuals should survive while inferior (stupid, retarded, weak-minded masses) should persih. Today the process of natural selection is totally misguided. It has reversed… Modern human race has not only betrayed its ancestors, but the future generations too. It’s time to put Natutal Selection and Survival of the Fittest back on track!” (Auvinen 2007)

Många skulle säga att Auvinen var en ond dåre men problemet är att han faktiskt tog Darwins evolutionslära på allvar och praktiserade sina övertygelser. Med andra ord finns egentligen inget utrymme att kritisera Auvinens beteende, i alla fall inte i en värld som bara består av planlös materia – utan särskilt och objektivt människovärde – och som drivs ”framåt” genom eliminering av svagare individer och grupper/raser.

Om människan bara är ett slumpmässigt djur där vissa individer och grupper/raser är mer utvecklade än andra kan vi, på samma sätt som inom djuravel, rättfärdiga människoavel och ”rashygien”. Med andra ord, i syfte att hjälpa evolutionen på traven (och därigenom skapa ett bättre samhälle och en bättre värld) bör inte mindre utvecklade individer och raser ”para sig” med mer utvecklade diton. Därför var det inte heller konstigt att rashygienrörelsen, med exempelvis tvångssterilisering, föddes i kölvattnet av Darwins genombrott. Även legitimeringen av abort under andra halvan av 1900-talet kan ses som en logisk konsekvens av evolutionsläran.

Det finns dock ett mer grundläggande problem för evolutionister med moraliska övertygelser. Om människan utvecklats från planlös materia (Big Bang), utan någon Skapare som menat något med sin skapelse (inklusive gott och ont), blir moralen i sig både grundlös och godtycklig. När allt kommer omkring (och när alla, som vanligtvis gudsförnekare tror, är döda och solen en dag slocknat), vad spelar det då för roll om världen blivit ”bättre” och utvecklats till en viss grad? Och vem bestämmer vad som är bra?

I den kristna världsbilden, där Gud uppenbarat sin objektiva moral i främst Bibeln och där människan fått ett unikt värde och en unik ställning i skapelsen, finns däremot en rationell grund för att värna om svaga och utsatta. Utifrån det faktum att alla människor är skapade i Guds avbild ålägger Bibeln kärlek till sin nästa – inklusive fiender och handikappade – och förbud mot godtyckligt dödande. Och här finns också ett övergripande syfte med att göra gott eftersom alla en dag ska göra räkenskap inför Skaparen (dock inte i frälsningshänseende eftersom den bara bygger på tron på Frälsaren). Vidare talar Bibeln om att döden, som inte var en naturlig del av den ursprungliga skapelsen utan kom in till följd av syndafallet, en dag ska vara borta.

Sammanfattningsvis spelar världsbilden – övertygelser om tillvarons fundamentala frågor såsom ursprung, syfte, moral och sanning – stor roll, inte minst om man likt Auvinen förkastar Gud och omfamnar evolutionsläran.

Bibeln, Okategoriserade

Pingströrelsen och kvinnligt ledarskap

4 maj, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Är pingströrelsens historia och framväxt beviset för att kvinnligt ledarskap är sanktionerat av Gud?

I en färsk text på Facebook argumenterade en relativt känd förkunnare inom den karismatiska rörelsen i Sverige för kvinnligt ledarskap i den kristna församlingen. Som stöd för sin tes hänvisade han till tre kända och framstående kvinnor i pingströrelsens historia: Kathryn Kuhlman, Aimee Semple McPherson och Maria Woodworth-Etter. Att ifrågasätta dessa kvinnliga ledares legitimitet angränsar enligt honom till hädelse eftersom de gjorde så mycket gott för Guds verk.

Avsikten med den här texten är emellertid inte att redogöra för de bibliska argumenten mot kvinnligt ledarskap, utan att belysa den (förment goda) frukt som kom genom ovannämnda kvinnors tjänst som ledare. En övergripande och kort artikel om Bibelns syn på pastorer och församlingsledare utifrån kön finns istället här: https://www.gotquestions.org/women-pastors.html

Så hur är det då, var frukten från dessa kvinnors liv och gärning sund och biblisk? Eller finns det tvärtom tydliga tecken på det motsatta?

David Cloud lyfter i boken ”The Pentecostal-Charismatic Movements: The History & Error” fram följande, högst problematiska, punkter om Kuhlman och hennes liv:

Som pastor inledde hon en romans med en gift man på 1930-talet, dvs. redan innan han hade skilt sig. Efter att han skilt sig och gift om sig med Kuhlman valde dock hon, efter bara några år, att skilja sig för att satsa ”helhjärtat” på Herren.

Kuhlman hade ett osedvanligt stort intresse för lyx i form av dyra kläder och smycken. Och detta finansierades med pengar från hennes ”ministry” som drog in 2-3 miljoner dollar per år (något som var väldigt mycket pengar på den tiden).

Hennes möten präglades av att folk blev ”slagna av Anden” (slayed in the Spirit) och föll till golvet. Det finns dock inget bibelstöd för detta fenomen.

Kuhlman var också den stora inspirationskällan för den kända heretikern Benny Hinn.

Hon lärde inte som hon levde vad gäller helanden, dvs. hon menade att vi var garanterade fysiskt helande här och nu men långt ifrån alla blev helade på hennes möten.

Det finns inga belägg eller någon dokumentation som styrker att helanden faktiskt inträffade på Kuhlmans möten, i alla fall inte i någon större omfattning. Cloud: ”While it was alleged that documented healings took place in Kuhlman’s meetings, they were not very many, certainly no more than the healings that are experienced by Christians who believe the sign gifts have ceased and who simply pray for healing, trusting God to do His perfect will.” Här kan också tilläggas att den sista tidens avfall ska, om man läser Bibeln på ett naturligt sätt, präglas av många under och tecken i Jesu namn. Så även om det faktiskt sker övernaturliga helande (exempelvis) betyder inte detta att sammanhanget i fråga är sunt.

Kuhlman var, precis som många andra karismatiker, ekumeniskt lagd och tonade ner doktrinära skillnader. Hon byggde exempelvis broar till katolska kyrkan och träffade även påven, ett möte/relation som hon beskrev som ”oneness”.

Aimee Semple McPherson tycks inte ha varit mycket bättre. Cloud igen:

Hon var gift tre gånger och skild två. Hon hade även, av allt att döma, en affär med en gift man.

Hon blandade också in ett särskilt andedop och fysiskt helande i evangeliet. Arno Gaebelein, som gjorde en grundlig undersökning av de påstådda helandeundren på hennes möten, hittade inga genuina helanden överhuvudtaget.

Precis som Kuhlman predikade hon ett ”positivt” budskap som tonade ner synden och frälsningen från helvetet.

Utöver att hon, i likhet med Kuhlman, praktiserade ”slagen av Anden” omfamnade hon även ”andlig fylla”.

Hon avslutade livet i ”sus och dus” och hon misshandlade även sin mamma i ett av deras många bråk. Hon dog sedan av en överdos 1944.

Alarmklockorna ringer även när man läser följande citat om Maria Woodworth-Etter (från samma bok):

”Her meetings were charaterized by ‘slaying in the spirit’, prophesying, trances, and general pandemonium. ‘She often went into trances during a service, standing like a statue for an hour or more with her hands raised while the service continued.’ (The Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements, p. 901). She was thus dubbed the ‘trance evangelist’ and the ‘voodoo priestess.’ She falsely prophesied that the San Francisco Bay area would be destroyed by an earthquake and tidal wave in 1890.”

Dessa punkter bevisar inte nödvändigtvis att kvinnligt ledarskap är felaktigt (det måste bedömas utifrån Bibeln, inte utifrån numerär tillväxt och vad som tycks ”fungera”), att pingströrelsen som sådan var/är osund eller att kvinnorna i fråga inte var frälsta. Men det visar med all önskvärd tydlighet att nämnda kvinnors liv och ”ministries” på intet sätt kan användas som bevis för det motsatta heller, dvs. att kvinnligt ledarskap är sanktionerat av Gud. Därutöver borde de aktuella kvinnornas stora inverkan på pingströrelsens framväxt leda till eftertanke och reflektion.

Som bibeltroende kristna ska vi alltid ha ett prövande sinnelag och vara redo att, utifrån bibelordet, ompröva uppfattningar som visar sig vara felaktiga. När jag påtalade ovannämnda punkter för den karismatiske förkunnaren blev kommentaren, liksom vår vänrelation på Facebook, genast borttagen. Det är, om något, att stoppa huvudet i sanden och blunda för sanningen.

Eskatologi - Historiens slut

Dömande i toleransens tidevarv

15 mars, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Nedanstående citat, som är från en ledande (och populär) förkunnare i den svenska kristenheten, återspeglar den gängse och utbredda uppfattningen bland många kristna: döm inte andra i lärofrågor och bibeltolkning.

Även om samfund och kyrkor skiljer sig åt så ska vi – i kärlekens och toleransens namn – bejaka, eller i alla fall acceptera, teologiska olikheter och fokusera på det som förenar. Att peka det som är ”fel” eller ”obibliskt” ses av dessa ofta som andligt högmod, lagiskhet och/eller ”fariseism” (eller som den aktuelle förkunnaren skriver i nedlåtande ton: ”professionella Heresy Hunters”). Detta eftersom 1) alla är syndare, 2) ingen har den kompletta och felfria kunskapen/bibeltolkningen och 3) det inte finns någon perfekt församling.

”Har Bethel rätt i allt de gör? Det har ingen frågat mig under de senaste 22 åren i Svenska kyrkan, eller under alla år av engagemang i den tanzaniska lutherska kyrkan. Finns det någon kyrka i världen som är perfekt? Som har 100 poäng av 100 möjliga på teologitesten? Där alla, i alla åldrar och med alla bakgrunder blir mottagna och stormtrivs?

Utifrån min världsbild är livet allt för kort för att fokusera på allt som möjligen är fel hos alla andra kyrkor och ledare på planeten, på det sätt en del professionella ‘Heresy hunters’ ägnar sig åt. De har ofta inte besökt eller talat med dem de kritiserar. Polarisering och splittring är tidens ‘buzzwords’. Teologisk förståelse och specifika uttrycksätt kan man naturligtvis tala om i respektabel ton… Eftersom jag inte är fullärd, lär jag mig från hela det kyrkohistoriska spektrat och är tacksam över att vara en del av den världsvida kyrkan. Jag väljer att välsigna och tala väl om de sammanhang och människor jag besöker.”

Det kan förvisso låta fint, ödmjukt och kärleksfullt men argumentationen är inte bibliskt hållbar. Ett sådant resonemang skulle i princip kunna appliceras på nästan vad som helst, allt från katolska kyrkan till Jehovas vittnen.

När det gäller Bethel Church i Redding, som förkunnaren uppenbarligen ser som en sund och bra församling (även om den, likt alla andra församlingar, inte är perfekt), har det skrivits mycket om genom åren och här är en bra sammanfattning om de många obibliska inslagen i den församlingen: https://www.gotquestions.org/Bethel-Church-Redding.html

I det här sammanhanget kan det för övrigt tilläggas att till och med många karismatiker är skeptiska till Bethel Church.

Men hur är det då, ska vi inte överlåta allt dömande till Herren eftersom alla är inkompletta syndare med bristande bibelförståelse och eftersom ingen församling är perfekt? Nej, om vi vill ta hela Bibeln på allvar är ”rätt” dömande centralt och viktigt. Att utifrån Skriften pröva, tillrättavisa och peka på det som är fel är minst lika viktigt som att peka på det som är sant och rätt. Jesus själv säger att vi ska ”döma rätt” (Joh. 7:24) och varnar samtidigt för ”många” falska profeter och läror (Matt. 7:15, 24:11, 24:24). Dessa falska lärare ska till råga på allt göra stora under och tecken i Jesu namn (Matt. 7:21-23, 2 Tess. 2:8-12) och tillta i både antal och ondska ju närmare slutet vi kommer (2 Tim. 3). Därför ska vi, likt folket i Berea, pröva allt vi hör och läser mot Bibelns utsagor (Apg. 17:11).

Prövande och dömande kännetecknar inte minst Jesus och Paulus som bland annat kallade sina åhörare för hycklande ”huggormsyngel”, ”dåraktiga” och ”förhäxade”. Sådana ”tillmälen” skulle knappast bedömas som kärleksfulla idag.

Dömande är för övrigt en naturlig del av det kristna budskapet. Om vi säger att Jesus är enda vägen, att människor är onda och förtjänar helvetet och att frälsningen endast vinns ”av nåd genom tro” har vi oundvikligen fällt ett antal domar. Med andra ord leder exklusiva sanningsanspråk per automatik till att alla motstridiga sanningsanspråk är falska. Jesus och Paulus anammade alltså inte den ovannämnde förkunnarens ”perfekthetsprincip” (dvs. eftersom ingen är människa eller församling är perfekt kan vi i praktiken strunta i teologiska skillnader och bara fokusera på likheter).

Betyder det att all kritik är sund och bra? Nej, det finns till och med kritik som är helt rätt i sak (och som faktiskt får beröm, Upp. 2:2-3) men trots allt kritiseras (bristande kärlek, Upp. 2:1-7). Men bara för att kritik och tillrättavisning, som med allt annat (exempelvis barnuppfostran och den sexuella akten), missbrukas kan vi inte avskaffa principen/praktiken som sådan, i synnerhet då Bibeln uppmanar till det.

Avslutningsvis finns dessutom en annan problematik med citatet ovan, ett problem som kan kopplas till tidens avslutning och Jesu återkomst. Om man läser Bibeln med den bokstavliga/naturliga tolkningsmetoden kommer den sista tiden präglas av en avfallen kristenhet som går in i en världsvid och synkretistisk ekumenik med Antikrist som ledare. För att en sådan ekumenik ska kunna blomstra måste läromässiga skillnader tonas ner och suddas ut och i ljuset av detta blir förkunnarens ord alltså än mer problematiska. Här vill jag citera Dr. Andy Woods, angående den sista tidens ”förvärldsligade”, ickedömande och politiserade kyrka:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andrakommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Betyder det jag skrivit ovan att jag inte ser den citerade förkunnaren som frälst? Nej, det gör det inte. Men det är, enligt mig, hur som helst allvarligt och talande för den tid vi lever i.

Evangeliet

Billig nåd?

6 mars, 2023 fredriknasberg Lämna en kommentar

Begreppet ”billig nåd” (eller ”cheep grace” eller ”hyper grace”) används inte sällan av, ofta välmenta, kristna för att peka på faran med postmodern liberalteologi där synd och dom mer eller mindre avskaffats. Vi ska, menar man, inte ”synda på nåden” utan leva ett helgat liv till Guds ära.

I det övergripande perspektivet finns förstås en stor poäng då vi lever i ett sekulariserat och, i biblisk mening, alltmer ”laglöst” samhälle. Även kyrkorna flyttar successivt gränserna och omdefinierar traditionella övertygelser, allt för att inte väcka anstöt och gå miste om potentiella kyrkobesökare/församlingsmedlemmar.

Problemet med begreppen är dock att de används alltför onyanserat, något som nästan alltid leder till ett obibliskt gärningsevangelium. Den så viktiga skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap, mellan rättfärdiggörelse och helgelse, försvinner och detta resulterar oundvikligen i en frälsning som bygger på gärningar. Ett sådant gärningsevangelium ligger i tydlig konflikt med nådens evangelium där frälsningen vinns ”av nåd genom tro”.

Och som brev på posten finns ingen grund för genuin frälsningsvisshet, dels för att alla syndar (omöjligt att veta var den frälsande ”syndagränsen” går) och dels för att framtida ”avfall” (som i sådana fall skulle bevisa att dina tidigare goda gärningar var falska och egenproducerade) inte kan uteslutas.

Istället för att, likt Paulus och övriga bibelförfattare, peka på hur redan frälsta bör leva sina liv så menar dessa kritiker att omvändelse från (ett visst mått av) synd antingen är ett frälsningskrav eller ett bevis på äkta frälsning. Och då blir det som sagt per automatik ett obibliskt gärningsevangelium, även om intentionerna är ”goda”. Nåden kan för övrigt aldrig vara billig då den per definition är gratis.

Dr. Tom Stegall undervisar här om den viktiga och fundamentala skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap:

Goda Nyheterna