Inledning

Efter att nyligen ha sett den i kristna sammanhang omtalade dokumentären ”Guds gäng” på SVT Play känner jag mig manad att dela några tankar. Dokumentären, som är uppdelad i två delar, handlar om Sebastian Stakset och hans livresa – från gängkriminell rappare till kringresande evangelist och samhällsreformator.

Mina reflektioner har bollats med AI utifrån ett bibelkonservativt perspektiv, mer precist ”Free Grace Dispensational” (ett perspektiv som finns utförligare beskrivet i andra artiklar på hemsidan och som enligt mig kan sammanfattas med att ta hela Bibeln på allvar) och huvuddelen av texten består, om än i något reviderad form, av AI:s sammanfattning av vår ”dialog”. AI-texten presenteras i grön färg för att tydliggöra skillnaden.

Inledningsvis vill jag först säga att Staksets omvändelse är något fantastiskt, något som alla kristna bör glädjas åt. Vi kan också jubla över alla som kommit till tro genom Staksets arbete och evangelisation. Frälsningen är nämligen det största och viktigaste i människans liv eftersom den har eviga konsekvenser. Eller som Lukas uttrycker saken i Luk. 9:25 och 15:10 : ”För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad?… På samma sätt blir det, säger jag er, glädje ibland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Så även om kritiker, exempelvis ickekristne Jack Hilldén på Aftonbladet Kultur (artikel från 17/8 2026), framför befogade invändningar mot Staksets agerande i dokumentären (återkommer till det nedan) är det förstås ingen grund för Hilldéns svartmålning av Staksets gudstro. Vi kan, i alla fall delvis (återkommer även om detta, dvs. varför jämförelsen haltar), påminna oss om Paulus ord i Fil. 1:15-18 där han uttrycker glädje över att evangeliet predikas trots osunda motiv. Med andra ord kan vi alltid glädja oss så länge som bibliska sanningar proklameras.

Men trots ovanstående glädjeämnen kan det sägas redan nu att den här texten i huvudsak är kritisk till både dokumentären och Staksets övergripande teologi och verksamhet. Ovannämnde Hilldén fångar en del av problematiken i följande citat:

”Ändå [hans goda samhällsinsatser till trots] är det med en skavande känsla man tar sig igenom dokumentären. Stakset försöker spela ner bilden av sig själv som frälsare, men det är så besökarna på mötena beskriver honom. Och man undrar hur mycket han egentligen motsätter sig. Han pratar gärna om guds kärlek på scen, men har svårt att koncentrera sig på vad hans barn säger, de sällsynta tillfällen då schemat tillåter att de ses. Han säger sig villig att dö för Jesus och att sälja huset om det krävs för att få ihop pengarna till 3 arena. En logik som känns bakvänd, även med kristna mått mätt.

Stakset och hans vänner – de som enligt dokumentären är ”Guds gäng” – ägnar också obehagligt mycket tid åt att resonera kring vilken sorts våld som är okej inom religionen. Det är tydligen en pappas jobb att berätta för sin dotters pojkvän att ”om du krossar hennes hjärta så krossar jag ditt ansikte”. Det låter som något man lika gärna kunde sagt i gängen de har lämnat bakom sig, och jag hade så att säga inte känt mig helt trygg om jag var beroende av deras kristna förlåtelse.”

När till och med ickekristne Hilldén ser sådant som är bibliskt problematiskt borde varningsklockorna ringa för den kristne. Det som är mest oroande för mig är dock Staksets syn på evangeliet och hans pragmatiska och gränsöverskridande ”Kingdom Now”-teologi. I nämnda dokumentär framkommer exempelvis inte frälsningens evangelium en enda gång, dvs. att Jesus Kristus dog på korset för våra synder för att var och en som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv (1 Kor. 15:3-4, Joh. 3:16, Ef. 2:8-9).

Varför är det här viktigt? Jo, för att Stakset nästan blivit som en ”kristusgestalt” i svensk kristenheten, en frispråkig och hyllad predikant som blir inbjuden i nästan alla kyrkliga sammanhang. Om då teologin och verksamheten är bibliskt osund blir det lätt som en surdeg som sprider sig i Kristi kropp. Detta blir extra viktigt om vi tror att den här typen av kristendom ska prägla den sista tidens avfallna församling. I textens avslutning bemöter jag också den vanliga invändningen om att Staksets arbete lett många människor till frälsning och därför bör bejakas helhjärtat, trots eventuella snedsteg och doktrinära felaktigheter.

AI:s sammanfattning

Från ett Free Grace-dispensationalistiskt teologiskt perspektiv finns det flera grundläggande och systematiska problem med Sebastian Staksets teologi och verksamhet.

Även om en bibelkonservativ gläds över att Stakset lämnat ett kriminellt liv, krockar hans pingstkarismatiska teologi, frälsningslära, eskatologiska övertygelser, antropologi (människosyn), ledarskapskultur och politiska bakgrund fundamentalt med Free Grace-rörelsens syn på frälsning, helgelse, kyrkans uppdrag och Andens gåvor.

Nedan följer de huvudsakliga teologiska konflikterna i punktform. Den första delen (mer ”Free Grace”-relaterad) kan ses som den viktigaste, utan att för den skull förringa betydelsen av den andra (mer ”Dispensational”-relaterad):

Del 1: ”Free Grace”

1. Frälsningssynen: Det ”dyra” vs det ”fria” evangeliet
Free Grace-teologins absoluta kärna är att frälsningen är en gratis gåva som tas emot enbart genom tro på Jesus Kristus (vem Han är och vad Han gjorde), utan krav på livsstilsförändring eller efterföljelse som villkor.

• Gärningar i frälsningsekvationen: Stakset betonar ofta i sina predikningar och offentliga uttalanden att en radikal livsstilsförändring är ett nödvändigt villkor. Han har bland annat tagit avstånd på sociala medier från vad han kallar ”billig nåd” och betonat att ”predikan om omvändelse från synd är helt nödvändig”. Genom att lyfta fram att ”tron utan gärningar är död” och göra en aktiv livsstilsförändring till en del av själva frälsningen, blandar han ihop frälsning (gratis) med lärjungaskap (som kan kosta allt). Ja, helgelsen är de facto viktig men den får aldrig blandas ihop med frälsningen för då blir det automatiskt ett evangelium baserat på gärningar.

• Paradoxen i förkunnelsen: Här uppstår en djup teologisk motsägelse. Å ena sidan betonar Stakset (utifrån en grundlig genomgång av hans undervisning) att sann tro måste leda till en omedelbar och synlig livsstilsförändring. Å andra sidan präglas hans eget liv fortfarande av en okorrigerad gatuidentitet, köttslig hederskultur med våldsretorik och ansvarslös ekonomi. Om livsstilen är beviset sätter Stakset krokben för sig själv eftersom hans egen frälsning kan ifrågasättas på samma grunder. Hans retorik rör sig i gränslandet mellan den arminianska synen (där uteblivna gärningar/köttsligt leverne leder till eller riskerar att leda till att du förlorar frälsningen) och den kalvinistiska synen (där köttsligt leverne är ett kvitto på att du aldrig var frälst från början).

• Här-och-nu-frälsning vs Evigheten: Som framgår tydligt i SVT:s dokumentär ”Guds gäng” framställs Jesus ofta som en räddning från ett dåligt liv här och nu (droger och kriminalitet) snarare än den bibliska räddningen från syndens eviga straff (helvetet). Frälsningen handlar om vår ställning inför en helig Gud i evigheten utifrån Kristi fullbordade verk, inte om social framgång på jorden. ”Här-och-nu”-aspekten är förvisso viktig i det kristna livet men det är inte det som frälsningen handlar om. Nu skulle förmodligen inte Stakset förneka evighetens realitet på en rak fråga men intrycket som ges i dokumentären och mycket av hans övriga undervisning är trots allt att frälsningen handlar om en räddning från ett destruktivt liv här och nu.

• Subjektiva upplevelser vs Objektiv sanning: Stakset betonar starkt att frälsningens gåva i hög grad är själva känslan av att vara älskad och förlåten, och att alla måste få ”känna” det. För en Free Grace-troende är detta en farlig, emotionell grund. Frälsningsvisshet bygger inte på subjektiva känslor, utan på den objektiva sanningen i Guds skrivna Ord.

2. Människosyn: Offer vs Ansvarig och skyldig

• Människan som offer: Staksets förflutna i Kartellen präglades av revolutionär vänsterretorik där systemet bär skulden. Detta arv lyser igenom idag: människan framställs primärt som ett passivt offer för dåliga omständigheter (samhälle, familj, utanförskap) snarare än en aktiv rebell mot en helig Gud. Det är förvisso sant att alla människor, mer eller mindre, är ”offer” för omständigheter man inte valt. Men Bibeln är ändå tydlig med att grundproblemet är människans inneboende ondska och upproriskhet.

• ”Positivt” budskap: Budskapet som förmedlas fokuserar på att tala om för människor hur värdefulla och älskade de är och det stora problemet är att ”världen” intalat dem något annat. Detta är ett budskap som ”kliar i öronen” (2 Tim 4:3) och smickrar det mänskliga egot. Det blir på sin höjd halvsanningar eftersom människan inte primärt behöver få sitt egenvärde och sin självbild upprättad, utan insikt om att hon är en förlorad syndare under Guds vrede, vars enda räddning är tron på Jesu ställföreträdande död på korset. Jesus och apostlarna blev som bekant inte dödade för att de förklarade för människor hur älskade och värdefulla de är (även om det också är sant).

3. Helgelsens bortglömda roll

• Den ”automatiska” förvandlingens lögn: Staksets förkunnelse ger intrycket av att livsstilsförändringen nästan sker automatiskt: ”kom till Jesus så blir du omedelbart fri.” Detta blandar ihop vår positionella rättfärdiggörelse (vår omedelbara status som nya skapelser inför Gud) med vår progressiva helgelse (den långsamma, ofta krokiga tillväxten).

• Glorifiering av synden och brist på helgelse: Som berörts tidigare blir det högst motsägelsefullt när han ena stunden predikar omvändelse från synd som ett frälsningskrav och nästa stund uppvisar allt annat än helgat leverne. Att sitta på en parkbänk (i full Adidasutrustning/”gängklädsel”) och skratta nostalgiskt åt att kriminaliteten höll en ”hög nivå” visar att det gamla livet fortfarande har en coolhetsfaktor. Från ett bibliskt perspektiv ska det förflutna syndalivet bemötas med skam (Rom 6:21). Att dessutom klaga på att samhället ”stämplar” ex-kriminella blottar en offerkofta där man vägrar inse att samhällets misstänksamhet är en naturlig reaktion (Rom 13) mot de gängsignaler man själv väljer att fortsätta sända ut genom klädstil, musikstil, rökning och gatuslang med svordomar och våldsretorik.

• Köttslig mansroll och hederskultur: I diskussionen om att vara en beskyddande pappa och man används grov våldsretorik (”om du krossar min dotters hjärta så krossar jag ditt ansikte” och ”om någon lägger en loska i min frus ansikte så kommer näsbenet ryka”). Detta blottar en total förväxling mellan bibliskt beskydd och köttslig hämnd. Att ta lagen i egna händer på gatan strider mot Guds monopol på hämnd (Rom 12:19) och statens roll (Rom 13). I samma diskussion säger en kvinna att pappan ska ”tala in värde” i barnet, vilket påminner om det som sagts ovan och bekräftar den terapeutiska andan och synen på människan som offer. Bibliska uppmaningar om fostran och disciplinering av en ung syndanatur lyser alltså med sin frånvaro.

• Ansvarslöst förvaltar- och ledarskap: Att ta två blancolån och pantsätta guldsmycken för att finansiera en gala på Tele2 Arena framställs som heroiskt troshandlande, men är i själva verket ett ansvarslöst förvaltande i strid med biblisk vishet (Ordspr 22:7). Pengar och att upprätthålla organisationens och de egna lönerna lyser igenom som en central motor, och Staksets skämt om att hans loge var en ”luffarloge” för att han ”ville ha guld” lämnar en besk eftersmak av vinningslystnad (1 Tim 3:3). När han sedan hävdar att han offrat sin ”psykiska hälsa” för projektet men ”skiter i vad folk tycker”, blottar han ett sekulärt martyrskap fött ur att driva köttsliga projekt i egen kraft, snarare än det bibliska lidandet för Kristi ord.

• Problem med underordning: Stakset har under hela sin kristna tid haft svårt att underordna sig traditionella församlingsstrukturer under längre perioder. Han har rört sig från etablerade pingstförsamlingar till att i hög grad driva sin egen organisation (Heart of Evangelism). Detta är samma ensamvargskultur som präglade hans sekulära liv – en ovilja att underordna sig ett kollektivt ledarskap eller äldsteråd som har mandat att pröva hans läror, karaktär eller metoder. Under åren med Kartellen byggde Staksets ledarskap på en extrem gatuauktoritet. Han var den lojala frontfiguren som samlade unga män kring en gemensam vision, där lojalitet mot gruppen och ett gemensamt hat mot systemet var centralt. När han blev kristen flyttades exakt samma lojalitets- och ledarskapsstruktur över till den karismatiska sfären. Gatuauktoriteten byttes ut mot en andlig ”smörjelse”, och Kartellens lojalitetskrav förvandlades till ett krav på att inte ifrågasätta Guds utvalda redskap (återigen, ”skiter i vad folk tycker”).

• Avsaknaden av ”Faith-Rest Life”: I förkunnelsen lyser det nytestamentliga fokuset på andlig växt och mognad med sin frånvaro. Det finns ingen undervisning om Faith-Rest Life/Drill – att dagligen tillämpa Guds löften i tro, vila i Hans fullbordade verk och medvetet låta Ordet förnya sinnet för att därigenom disciplinera syndanaturen (Rom 12:2). När känslostormen lägger sig och köttet gör sig påmint lämnas de nyfrälsta utan verktyg, drabbas av fördömelse och tror att deras tro inte var ”äkta”, i stället för att förstå att frälsningen bara var startskottet för ett andligt spädbarn.

Del 2: ”Dispensationalism”

1. Ersättningsteologi/Kingdom Now-teologi

• Israels löften överflyttade till församlingen. Stakset och den karismatiska rörelsen tillämpar ofta löften från Gamla testamentet (som handlar om det teokratiska Israel) direkt på dagens församling eller specifika länder (t.ex. att ”Gud ska hela Sverige” utifrån 2 Krön 7:14). Dispensationalister ser detta som ett allvarligt fel; kyrkan har inte ersatt Israel, och löftena till det etniska Israel ska inte förvandlas till karismatiska slagord för sekulära nationer. Den här punkten hänger tätt samman med den tidigare omnämnda ”här-och-nu-frälsningen” och den nedan diskuterade herraväldesteologin där fokus ligger på att förändra samhällsstrukturer och människans laster. Vi bör förvisso vara salt och ljus som bromsar ondskans utbredning men vi har inga påbud eller löften om någon positiv samhällstransformation, i synnerhet inte genom läromässiga kompromisser i pragmatismens namn.

• Israelfientlig. Det vänsterpolitiska tänkandet, som diskuterats ovan, krockar också med Staksets syn på Israel. Han skrev först under ett bojkottupprop mot Israel 2024 men intar nu en praktisk ”neutralitet” för att, som det tycks, inte skada sina ekumeniska samarbeten och relationen till karismatiska Israelvänner. Guds profetiska plan för det etniska Israel är dock ingen politisk åsikt man kan vara neutral inför – det är en fundamental biblisk sanning. Att tona ner detta för att rädda sin plattform är pragmatism framför doktrin.

2. Kyrkans uppdrag: Evangelisation vs Socialt evangelium och Utopism

• Sociala reformer i fokus. Precis som föregående punkt introducerar innebär inte en dispensationalistisk syn på historien (där varje tidsepok avslutas med avfall och Guds dom, inklusive den kommande vedermödan som avslutning på församlingens tidsålder) en apatisk isolering från världen; politiken och nationerna har en gudagiven funktion och auktoritet att begränsa ondskans utbredning (Rom 13). Men kyrkans primära fokus måste ligga på att rädda själar genom att förkunna nådens evangelium för evigheten. Staksets fokus på sociala reformer tenderar att glida över i ett ”socialt evangelium” som försöker laga en värld som Bibeln säger andligen kommer att förvärras fram till uppryckandet.

• Stor väckelse och ”herraväldesteologi”: Verksamheten vilar på den karismatiska rörelsens populära budskap om en global ”jätteväckelse” i ändens tid (Kingdom Now-teologi). Det är en form av karismatisk postmillennialism som lär att kyrkan ska erövra och reformera samhället. Staksets jämförelse mellan sin Tele2-gala och Churchills militära insats i Dunkirk visar att han ser kyrkan som en humanitär och revolutionär reformrörelse. En dispensationalist vet att kyrkans primära uppdrag inte är att reparera ett sjunkande skepp genom sekulära samarbeten, utan att vara en ”livbåt” som räddar enskilda själar för evigheten.

• ”Jesus Revolution” och Sökarvänlig (Seeker-Sensitive) pragmatism: Planschen med ”Jesus Revolution” på kontoret bekräftar denna modell. Man anpassar sig efter världen genom sekulär klädstil, dunkande housemusik och discostämning i kyrkolokalen för att få oomvända att trivas. Denna marknadsorienterade pragmatism suddar ut gränsen mellan det heliga och det profana och utgår felaktigt från att syndarens problem med kyrkan är sociologiskt (utanförskap) och externt snarare än andligt och internt (uppror mot Gud). Om du lockar besökare med världsliga metoder och inslag kommer du också att behöva fortsätta på den världsliga vägen för att behålla dem.

• ”Napp på kommunen” och sekulära allianser: Frågan ”Får ni några napp på kommunen?” blottar hur verksamheten söker politisk legitimitet och sekulära projektmedel. För att få ”napp” hos en sekulär myndighet och kunna hylla bredden i alliansen (”allt från politiker till före detta kriminella, från ateister till troende”) måste det andliga budskapet om synd och evigt straff (i tillägg till mycket annat) tonas ner till förmån för rumsrena, sociala säljargument. Det leder oundvikligen till teologiska kompromisser för att passa det sekulära systemet (Rom 12:2).

3. Tecken, under och karismatik

• Cessationism vs Continuationism: De flesta dispensationalister har den mer traditionella uppfattningen att de övernaturliga gåvorna och extraordinära kraftgärningar, ex. att bota sjuka genom egen befallning (Apg. 3:6) och andeutdrivning (Apg. 16:16-18), hade ett särskilt syfte i den tidiga församlingens uppbyggnad (att bekräfta apostlarnas nya budskap) och är därför inte längre aktiva idag. Majoriteten av gåvorna – exempelvis att undervisa, tjäna, ge och visa barmhärtighet – är dock fortfarande verksamma och gällande. Därutöver tror cessationister att Gud fortfarande kan göra under, till exempel att hela sjuka som svar på bön. Scenerna i dokumentären präglas av den historiskt nyare övertygelsen om att allt ovanstående, inklusive en nytolkning av tungotalet (oigenkännliga läten istället för riktiga språk), fortfarande är aktivt.

• Andeutdrivning: På ett förbönsmöte hörs det att någon i Staksets team befaller och skriker åt onda andar. Med andra ord en form av andeutdrivning. Från ett ”Free Grace Dispensational”-perspektiv uppmanas vi att stå emot djävulen genom att förbli fasta i tron (1 Pet 5:9) och hålla oss till Ordet, snarare än att driva karismatiska exorcism-shower.

• Utombibliska uppenbarelser: Stakset hävdar: ”Evangeliet har jag fått genom en uppenbarelse av Jesus själv”. Genom att låna aposteln Paulus ord (Gal 1:12) likställer han, om än något implicit, sina egna upplevelser med den unika apostoliska auktoriteten. För en dispensationalist undergräver detta principen om Skriftens tillräcklighet (Sola Scriptura). Evangeliet är objektiva, nedskrivna fakta i Bibeln. Att bygga en verksamhet på privata uppenbarelser gör också ledaren immun mot doktrinär prövning.

Sammanfattning av skillnaderna

Frälsningen: Stakset betonar tro + radikal livsstilsförändring, emotionella upplevelser samt en existentiell ”här-och-nu”-räddning från sociala problem. Människan ses mer som offer än skyldig syndare och lockas med ett positivistiskt budskap som ”kliar folk i öronen” (kärlek, värde, syfte och andliga upplevelser). Free Grace betonar människans skuld och tron på Jesus Kristus, vem Han är och vad han gjort för oss (grundat på Guds ord), för en evig räddning från syndens straff (helvetet).

Helgelsen: Helgelseprocessen lyser med sin frånvaro, dels doktrinärt och dels genom konkreta exempel i dokumentären. Det sistnämnda blir dubbelt problematiskt eftersom han själv menar att det är nödvändigt för frälsning. Stakset präglas av en okorrigerad gatuidentitet, köttslig hederskultur med våldsretorik, glorifiering av det gamla syndalivet, oförmåga att underordna sig och ta emot kritik samt ansvarslös ekonomi med blancolån. Free Grace betonar vikten av lära och livsstil i lärjungaskapet där ledaren ska vandra i helgelse (Faith-Rest life), bibliskt förvaltarskap och uppträda med kristen värdighet avskilt från världen.

Ersättningsteologi/fullbordansteologi: Stakset blandar Israel och kyrkan och använder löften givna till Israel på den kristna församlingen och/eller Sverige som nation. Därutöver har han allierat sig med Israelfientliga vänsterkrafter, vilket påminner om hans politiska vänsterbakgrund. En dispensationalist ser den fortsatta utkorelsen för Israel/judarna och väntar på löftenas bokstavliga uppfyllelse (”Land, Seed and Blessing”), primärt i det kommande Tusenårsriket. Och medan vi gör det ska vi välsigna det judiska folket i enlighet med det ovillkorade Abrahamsförbundet (1 Mos. 12:1-3).

Kyrkans uppdrag: Stakset landar i ett ”socialt evangelium”, eskatologisk utopism/jätteväckelse, sekulära kommunala samarbeten och en marknadsanpassad ”sökarvänlig” kyrkostil som appellerar till köttet. Free Grace Dispensationalism betonar biblisk evangelisation, sund lära och separation från den sista tidens ekumeniska och kompromissande kyrka och samhälle. Detta är särskilt allvarligt om man tror att den sista tidens avfall kommer att ske i godhetens namn (”the road to hell is paved with good intentions”).

Karismatik: Andlig krigföring och utombibliska uppenbarelser är återkommande inslag hos Stakset. Inom Free Grace Dispensationalism betonas Skriftens fulla tillräcklighet och bön till en suverän Gud, medan teckengåvorna upphört. Detta hänger även ihop med fokus på upplevelser och känslor snarare än Skriftens objektiva sanning.

Invändning

En vanlig invändning från de som försvarar Stakset och andra likasinnade är att hans arbete trots allt leder till god frukt, att människor blir frälsta och kommer ur destruktiva liv. Med andra ord får det positiva konsekvenser både för evigheten och för samhället här och nu. AI utvecklar ett bibelförankrat svar på den här invändningen på följande sätt (lite redigerat av mig):

En Free Grace-dispensationalist har ett mycket tydligt, teologiskt grundat svar på detta argument. Denna invändning är extremt vanlig och vilar på vad man kan kalla för karismatisk pragmatism (idén att synliga resultat bevisar Guds godkännande).

Från ett Free Grace-perspektiv bemöts detta argument genom att man plockar isär vad man faktiskt menar med ”frukt” och ”frälsning”. Svaret kan delas upp i tre huvudsakliga punkter:

1. Hur definieras ”frukt” och ”frälsning” i sammanhanget?

När den pragmatiska invändningen talar om ”rik frukt” syftar man nästan uteslutande på synliga, sociala och emotionella resultat: att människor gråter vid altaret, lämnar kriminalitet, slutar med droger och får ordning på sina liv.

• Den sociala frukten är inte lika med biblisk frälsning: Free Grace-teologin skiljer strikt på social rehabilitering och evig rättfärdiggörelse. Att en människa förändrar sitt liv är fantastiskt på ett mänskligt och samhälleligt plan, men det är inte det bibliska beviset på att personen är född på nytt för evigheten.

• Fruktinspektionens blinda fläck: Om det synliga resultatet är beviset på Guds godkännande, hur förklarar man då sekulära tolvstegsprogram (som Anonyma Narkomaner), islamiska center i förorterna eller psykologisk terapi som uppnår exakt samma sociala resultat? Social förändring kan ske genom mänsklig beslutsamhet, gruppdynamik och starka känsloupplevelser – det kräver inte det bibliska evangeliet.

2. Framgång bevisar inte ren doktrin (Guds suveränitet)

Att människor faktiskt blir frälsta i karismatiska sammanhang (vilket absolut sker) beror inte på att Staksets hybridteologi är korrekt, utan på att Gud i sin suveränitet är trofast mot sitt eget ord, även när det presenteras i en högst grumlig förpackning.

• Om en sökande människa mitt i housemusiken, känslostormarna och lagkraven hör/förstår det enkla bibliska faktumet att Jesus dog för deras synder och uppstod, och i sitt hjärta förlitar sig på det – då frälser Gud den människan i det ögonblicket.

• Men detta innebär att personen blev frälst trots det osunda i förkunnelsen, inte tack vare den. Att Gud i sin nåd plockar ut sanningens korn och frälser enskilda individer är ett bevis på Guds godhet, inte en teologisk kvalitetsstämpel på Staksets plattform, hans sociala evangelium eller herraväldesteologi.

3. Skriften, inte statistiken, är domaren

Att uppmana någon att ”inte vara så petig” med doktrinen är en direkt överträdelse av de nytestamentliga brevens ständiga uppmaningar till vaksamhet och doktrinär renhet.

• Paulus och Galaterna: Paulus var extremt ”petig”. När galaterna behöll tron på Kristus men lade till ett litet, till synes obetydligt villkor (omskärelsen), så sa Paulus inte: ”Äsch, titta på all frukt vi ser, var inte så doktrinärt stelbenta.” Han sa att budskapet var förvridet och att de som predikade det var under förbannelse (Gal 1:6–9).

• Lära och motiv: Vi kan inte använda Filippierbrevet 1:15-18 för att ge Staksets rörelse en generell teologisk stämpel av godkännande. Paulus accepterade osunda predikanter (korrekt lära med osunda motiv), men han accepterade aldrig osund lära. När budskapet ändrades (som i Galatien) använde han inte Filippierbrevets logik (”huvudsaken att de pratar om Jesus”), utan han uttalade ett stenhårt fördömande (Anathema) över dem som förkunnade ett annat evangelium [Gal 1:8–9].”

• Slutskedets avfall: Dispensationalismen har en eskatologi som lär att den sista tiden ska kännetecknas av en falsk enhet och stora, framgångsrika rörelser som samlar massorna genom att ”klia i öronen” (2 Tim 4:3–4). Att en verksamhet drar tusentals människor till Tele2 Arena och får politisk och medial framgång är utifrån ett dispensationalistiskt perspektiv snarare ett tecken på tidsandan än ett tecken på Guds smörjelse. Det finns även många megakyrkor som växer så det knakar trots osund teologi. Eller som Johannes säger till kyrkan i Sardes: ”Du har namn om dig att du lever, men du är död.” Här kan man även påminna sig om Paulus ord i 2 Tim. 3:5 där han talar om hur människorna (och han talar till kristna) i de sista dagarna inte längre ska stå ut med den sunda läran. Det kanske kan låta hårt och dömande men det är Guds Ord som varnar oss.

Sammanfattande svar i en mening:

”Vi gläds över varje människa som får sitt jordiska liv upprättat och varje själ som Gud i sin suveränitet frälser mitt i det osunda, men Bibeln ger oss aldrig rätten att offra nådens evangelium och sund lära på den numerära framgångens och den sociala pragmatismens altare, i synnerhet inte i den så förföriska sista tiden.”

Utvärdering

Hur bör en bibelkonservativ (”Free Grace-dispensationalist”) förhålla sig till Staksets verksamheten och teologi? Det bibliska svaret är, när allt tas i beaktande, att varna och separera. Utifrån principerna om biblisk separation styrs förhållningssättet av att skydda evangeliet och den sunda läran, både för oss själva och för andra:

• Faran med den ekumeniska hållningen: Staksets kampanjer bygger på en bred, pragmatisk ekumenik där doktrinära skillnader tonas ner för ”den goda sakens skull.” Från ett eskatologiskt perspektiv är detta extremt allvarligt. Den sista tidens avfall (apostasi) ska kännetecknas av just en sådan enhet på bekostnad av sanningen. Eftersom Antikrists framträdande sker som en ”ljusets ängel” (2 Kor 11:14) och villfarelsen ska bli stor, är det livsfarligt och naivt att ryckas med i budskapet om en ändtidsväckelse och öppna dörren för en ekumenik som suddar ut gränserna mot teologiskt liberala eller rent sekulära sammanhang. Man kan inte dela plattform med ett budskap som blandar ihop tro och gärningar.

• Tacksamhet för social upprättelse: Man kan på ett allmänmänskligt plan glädjas över att människor lämnar kriminalitet och missbruk. Vi kan också glädjas på samma sätt som Paulus i Filippierbrevet 1:15-18 i de specifika stunder under kampanjerna då namnet Jesus nämns och sanningens korn (att Jesus dog för synder) faktiskt uttalas, och lita på att en suverän Gud kan frälsa enskilda individer mitt i en grumlig förkunnelse. Men vi kan inte använda detta för att ge rörelsen en generell teologisk stämpel av godkännande; Paulus accepterade osunda predikanters motiv, men han accepterade aldrig osund lära (Gal 1:6-9).

• Inte demonisera, men varna: Stakset ses inte nödvändigtvis som en medveten bedragare, utan som en person som själv blivit villfaren inom det karismatiska, terapeutiska, utopiska och strukturellt präglade systemet. Man bör dock varna troende för felaktigheterna och vägleda sökande till mer bibelförankrad undervisning: att frälsningen är en absolut gratis gåva (Joh 3:16, Ef 2:8-9) helt fri från krav på egna prestationer och livsstilsförändring. Därutöver handlar det kristna uppdraget om att sprida nådens evangelium och växa till i nåd och sanning, inte om numerär tillväxt och samhällsreformer där ändamålet helgar medlen. Människan behöver i första hand räddas för evigheten, inte för ett bättre liv här och nu grundat på tillfälliga upplevelser, underhållning eller köttslig retorik.

---

Avslutning

Syftet med den här texten är att nyansera och problematisera den, enligt mig, lite naiva och godtrogna bild som har präglat synen på Sebastian Stakset. Hans liv och arbete är på många sätt fascinerande och många människor har säkerligen blivit välsignade på ett eller annat sätt. Men problemen som framkommit i den här texten är så pass allvarliga att de inte kan sopas under mattan. Vi bör istället göra som folket i Berea som dagligen forskade i Skrifterna för att själva kontrollera om Paulus undervisning stämde överens med det nedskrivna Ordet (Apg. 17:11). Vi kan också tillämpa principen om att pröva allt och behålla det goda (1 Tess. 5:21). När detta är gjort är min samlade bedömning att Stakset för tillfället bör undvikas, ljusglimtarna till trots.