Det främsta argumentet för Israels rätt till det omtvistade landområdena är förvisso bibliskt och grundar sig på Guds ovillkorade och ännu gällande landförbund med Israel (1 Mos 12:1, 15:18-21, 35:12, 2 Mos 6:6-8, 5 Mos 29:1-29, 30:1-10, Hes 36:28, Rom 11:29-29). I den här texten kommer jag dock istället fokusera på de historiska och juridiska argumenten.

Konflikten mellan Israel och Palestina tycks vara närmast oändlig och olöslig och kan spåras till slutet av 1800-talet. Nya strider, som leder till död och lidande på båda sidor, blossar ständigt upp. I media beskrivs det ofta som en kamp mellan David och Goliat, där Israel anses vara den förtryckande jätten. Vanliga anklagelser är ockupation av palestinsk mark och användandet av oproportionerligt mycket våld.

När Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) nyligen uttalade sig om den aktuella konflikten tog hon tydligt parti för palestinierna när hon sa följande:

”Palestinierna har ju ingen egen stat. Israel är ju det land som ockuperar Palestina och annekterar Jerusalem och och då har man ett särskilt ansvar för att alla ska bo på ett säkert sätt.”

Men är det här en korrekt bild av verkligheten och historien? Eller är det som kritikerna säger, om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den till slut sann. Nedan kommer jag argumentera för det sistnämnda. Och det görs med vetskapen om att Israel och judarna också gör fel och på intet sätt är syndfria.

Innan jag går in på de stora och övergripande argumenten vill jag kort kommentera orsakerna till den senaste tidens oroligheter. Det sägs att den utlösande faktorn är att Israel beslutat vräka fyra arabiska familjer från sina hem i Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem.

Bakgrundsinformationen till vräkningen, dvs det av domstol utfärdade vräkningsbeslutet som säger att judarna har den historiska och juridiska rätten till markområdet i Sheikh Jarrah och därför har rätt att kräva hyra av de arabiska familjerna (en hyra som familjerna vägrar betala med invändningen att de äger marken), utelämnas dock ofta helt. Inte heller nämns det faktum att vräkningen bara är ett svepskäl för andra och större syften.

”Denna tvist handlar faktiskt inte om fyra hus i östra Jerusalem. Det handlar om att Hamas ser en chans att utnyttja situationen och öka sitt eget inflytande och kontroll över palestinier i Jerusalem. Köp inte deras falska nyheter för att späda ut sin egen skuld. Under de närmaste dagarna kommer judar och muslimer båda att dö för att Hamas ser våldet som ett politiskt framgångsmedel. Glöm det inte.” Bassem Eid, palestinsk politisk analytiker för israelisk radio och tv.

”Sakfrågan, dvs den stundande vräkningen, har alltså utnyttjats och gjorts viktigare än den egentligen är, framförallt av olika palestinska grupperingar… Nyhetsrapporteringen har sedan ofta gjort saken ännu värre: mycket känslor, lite fakta.” Paul Widen, Israelbaserad frilansjournalist.

Rubriker och bilder som skildrar unga pojkars död är förvisso tragiskt och hemskt men enskilda händelser, utan bakgrundsinformation, får inte ligga till grund för övergripande ställningstaganden i konflikten.

Som exempel kan nämnas det faktum att Hamas, den terrorstämplade organisationen som styr Gaza och som startade nuvarande strider med raketattacker mot civila mål i Israel, inte sällan offrar sin egen befolkning genom att använda dem som mänskliga sköldar. Detta för att vinna omvärldens sympatier. Därutöver är många palestinska/arabiska barn, till följd av antisemitisk och jihadistisk indoktrinering i hem och skola, villiga att offra sina egna liv i terrorattacker.

”Hamas gör allt de kan för att bädda in sin militära infrastruktur i den civila infrastrukturen. Allting är blandat. Det finns inga renodlade militära måltavlor.” Överstelöjtnant Jonathan Conricus, Israels militära presstalesperson.

”Vi blev attackerade av terrororganisationen Hamas. Tusentals raketer riktades mot vår civilbefolkning och då måste vi, precis som alla andra länder skulle ha gjort, skydda oss och försöka oskadliggöra hotet. Det är dock problematiskt då de bedriver sin terrorverksamhet bland civilbefolkning och använder dem som mänskliga sköldar. Men vi gör allt vi kan för enbart skada Hamas så därför ger vi, i motsats till Hamas, alltid besked i förväg när vi bombar mål som kan riskera civila dödsoffer.” Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister

För att få en övergripande förståelse av konflikten, och inte komma till förhastade slutsatser baserat på känsloargument och tidningsrubriker, måste man dock zooma ut och titta på den historiska och juridiska kontexten.

Historiska argument

1. Judarnas historiska koppling till landet går tillbaka 3000 år och det har, trots den långa diasporan (135 e. Kr. – 1870 e. Kr. ca), alltid funnits judar i Israel under den här tiden. Jerusalem har för övrigt alltid setts som Israels centrum och etablerades som huvudstad omkring år 1000 f. Kr. av kung David.

2. Uttrycket ”Palestina” härrör från den romerske kejsaren Hadrianus på 130-talet e. Kr. då han, efter att ha slagit ner det sista judiska upproret (132 e. Kr. – 135 e. Kr.), ville smäda det judiska folket genom att döpa om Judéen till Palestina, eftersom namnet anspelade på judarnas ärkefiende filistéerna. I sammanhanget kan nämnas att filistéerna sedan länge är ett utdött folkslag och alltså inte har några kopplingar till dagens araber.

3. Palestina har aldrig varit ett uteslutande arabiskt land, även om arabiskan gradvis kom att bli huvuddelen av befolkningens språk efter de muslimska erövringarna på 600-talet. Någon oberoende arabisk eller palestinsk stat har aldrig existerat. Det har istället varit en geografisk region inom olika historiska imperier (romarriket, bysantinska riket, mamluckernas rike och ottomanska riket). Mellan 1920 och 1948, efter första världskrigets slut och ottomanska rikets fall, var det sedan ett brittiskt mandat innan Israel utropades till självständig stat inom en liten del av nämnda mandat. Mer om det nedan.

Att Palestina aldrig varit en självständig stat bekräftades exempelvis när den arabisk-amerikanske historikern, professor Philip Hitti vid Princeton University, vittnade mot en delning av landet inför en brittisk-amerikansk kommitté 1946: ”Det existerar inget Palestina, absolut inte.”

Även arabiska ledare tog avstånd från begreppet Palestina: ”Något sådant land finns inte. Palestina är ett begrepp uppfunnet av sionisterna.” Auni Bey Abdul-Hadi, 1937.

Det var först när Yassir Arafat kom in på den politiska scenen som begreppet Palestina och palestinier kom att användas på allvar. För att vinna omvärldens sympatier var det klart fördelaktigt att definiera sig som en svag och förtryckt minoritet och då passade ”palestinier” bättre än ”araber”.

Israeldebattören och guiden Christina Åsbrink Toledo sammanfattar detta på ett bra sätt:

”På 1920-talet beskriver det brittiska mandatet inte befolkningen i Palestina som ”araber”, utan som ‘arabisktalande’. Det är inte förrän 1949, då FN-organet UNRWA (FN:s speciella flyktingorgan endast för palestinier) bildas, som det talas om en palestinsk identitet – och då som flyktingar. Man kan därför säga att själva flyktingskapet är det som definierar palestinierna. Enligt UNRWA är en palestinier en icke-judisk person som kom till det brittiska mandatet minst två år innan Israel utropade självständighet 1948. Med andra ord är man därmed klassad palestinier om man kom från Indonesien för att kämpa ett jihad mot judarna 1946. Så mycket för den palestinska ursprungsbefolkningen och dess historiska rötter!”

”Det palestinska folket finns inte. Skapandet av en palestinsk stat är bara ett medel i våra fortsatta strävanden mot den israeliska staten och för vår arabiska enhet… Vi talar om en palestinsk stat enbart av politiska och taktiska skäl… När vi återtar våra rättigheter till hela Palestina kommer vi inte att vänta en enda minut med att förena Palestina med Jordanien.” Zuheir Mushin, dåvarande administrativ styrelsemedlem i den Palestinska befrielserörelsen och chef för PLO:s militära ledning, i en intervju 1971

”Om palestinierna verkligen är en myt blir den naturliga följdfrågan: varför uppfinna ett fiktivt folk? Svaret är att myten om det palestinska folket tjänar som rättfärdigande för arabisk ockupation av Israels land. Medan araberna redan har 21 egna suveräna länder (mer än något annat enskilt folk på jorden) och kontrollerar en landmassa som är 800 gånger större än Israels land, är det tydligen inte tillräckligt för dem. De känner därför behovet av att beröva judarna sitt enda land, ett av de minsta på planeten. Tyvärr är många okunniga om regionens historia, inklusive mycket av världsmedia, alltför villiga att hjälpa till.” Från Israelnews.com

4. Judarna, som till följd av ökande antisemitism och förföljelse började återvända under 1800-talets andra hälft, byggde upp ett nästintill ödsligt land utan invånare. Det var tack vare den judiska inflyttningen och skapandet av arbetstillfällen som araber strömmade in från närområdena. Med andra ord stämmer inte den vanligt förekommande uppfattningen om judisk fördrivning av palestinska araber.

Mark Twain, som besökte Palestina 1867, beskrev landet som ”ett öde land vars jord är rik nog, med som fullständigt utlämnas åt ogräset – tysta sorgesamma vidder…här råder en ödslighet som inte ens fantasin kan pryda med prakten av liv och rörelse…Vi såg inte en enda människa på hela resan.”

Dawood Barakat, redaktör för den egyptiska dagstidningen Al-Ahram skrev följande 1913: ”Det är absolut nödvändigt att samförstånd uppnås mellan sionisterna och araberna, för ordkriget kan bara orsaka skada. Sionisterna är nödvändiga för landet: Pengarna som de för med sig, deras kunskap och intelligens, och den arbetsamhet som karakteriserar dem kommer utan tvivel att bidra till landets pånyttfödelse.”

Noteras bör också hur han beskriver den ena parten som ”araberna”, inte ”palestinierna”.

5. Den arabiska/palestinska aversionen gentemot judarna och Israel har djupa historiska rötter och är således inget nytt fenomen som uppstod på grund av det judiska återvändandet eller Israels återbildande 1948.

När islams grundare Muhammed intog Medina i början av 600-talet dödades 600-900 judiska män då de vägrade konvertera till den nya religionen. Under 800-talet införde Bagdads kalif ett gult märke för att man skulle kunna urskilja vem som var jude och detta kan ses som en föregångare till Hitlers ”judemarkering”.

Andra massmord på judar i arabiska länder inträffade i Marocko på 800-talet, där hela samhällen utplånades av den muslimska härskaren Idris I; massakern i Granada 1066, där tusentals judar mördades; Nordafrika på 1100-talet, där Almohaderna antingen tvångskonverterade eller decimerade flera judedominerade samhällen; slakten i Fez 1465, där åter tusentals judar miste livet; Libyen 1785, där Ali Burzi Pasha mördade hundratals judar; Alger, där judar massakrerades 1805, 1815 och 1830; och Marrakesh, Marocko, där mer än 300 hundra judar mördades mellan 1864 och 1880.

Listan kan göras längre. Med andra ord är historien full av exempel på arabiska illdåd mot judar.

6. Arabernas/palestiniernas konsekventa vägran att acceptera alla former av delningsförslag visar att målet inte är fredlig samexistens, utan Israels förintelse.

* År 1937 föreslog Peel-kommissionen att Palestina skulle delas och en arabisk stat bildas. Judarna var försiktigt positiva men araberna sa nej eftersom de inte accepterade en judisk stat.

* År 1947 skulle FN ha bildat en ännu större stat arabisk stat som en del av delningsplanen. Araberna sa återigen nej medan judarna accepterade förslaget. På grund av arabernas nej blev inte delningsförslaget juridiskt giltigt.

* Från 1948-1967 kontrollerade inte Israel Västbanken. Araberna/palestinierna kunde då ha krävt en oberoende stat av jordanierna (som då ockuperade landet) men så skedde inte, vilket kan ses som ett tydligt bevis på att problemet inte är land och egen statsbildning utan Israels existens.

* Osloprocessen som inleddes 1993 var på väg mot upprättandet av en palestinsk stat men palestinierna bröt mot sina egna åtaganden och backade ur avtalen.

* År 2000 erbjöd premiärminister Barak Arafat att bilda en palestinsk stat, men Arafat avvisade uppgörelsen.

* År 2005 lämnade Israel över Gaza i hopp om att utbyta land mot fred. Men återigen visade det sig att problematiken inte handlar om land eftersom terrorn mot Israel istället ökade.

Här följer ett antal arabiska/palestinska röster som styrker denna tes:

”Det finns ingen lösning på Palestinafrågan annat än genom Jihad (heligt krig).” Från Hamas stadgar

”Muslimer bör höja Allahs banér över varje tum av Palestina.” Från Hamas stadgar

”Den palestinska myndigheten, som styr palestiniernas områden på Västbanken, har tydligt deklarerat sina territoriella mål i sina läroböcker i skolorna… Det mest dramatiska uttrycket för deras mål finns på följande karta över Palestina som publicerades på den palestinska myndighetens websajt. Där täcker Palestina inte bara Västbanken och Gazaremsan, utan även hela Israel.” Från boken Myter och fakta från Israel och Arabvärlden

”Om vi går med på att utropa vår stat över det som nu utgör 22% av Palestina, alltså Västbanken och Gaza, är vårt slutmål att befria hela det historiska Palestina, från floden till havet… Vi skiljer mellan de strategiska, långsiktiga målen och de politiska delmålen, som vi tvingas acceptera för en tid på grund av internationella påtryckningar.” Faisal al-Husseini, palestinsk före detta politiker och talesperson

”Jag vill säga att detta är vårt Palestina, från Metulla (Israels nordligaste stad) till Rafiah (södra gränsen) och till Akaba (Israels sydligaste punkt), från Jordanfloden till Medelhavet, vare sig de vill det eller inte.” Dr Jareer Al-Kidwah, president Arafats rådgivare

Juridiska argument

I debatten hörs ofta argumentet att Israel ockuperar palestinsk mark och bryter mot internationell rätt. Israel bör därför ge tillbaka det man stulit. Här kommer jag argumentera för att så inte är fallet.

Israels juridiska rätt till landet går tillbaka till Nationernas Förbund ratificering av Balfourdeklarationen 1922. Deklarationen skapades av britterna, med stöd av amerikanerna, år 1917 och en central punkt i den handlade om att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i Palestinaområdet. En stor orsak till detta var för övrigt den utbredda judeförföljelsen, även kallad pogromer, i Europa vid den här tiden.

Från början var det dock tänkt att judarna skulle få hela nuvarande Jordanien också. Detta klubbades vid NF:s San Remo-konferens 1919 men ändrades vid mötet tre år senare då området öster om Jordanfloden, dvs 78% av det ursprungliga området, blev arabiskt land. Området väster om floden, dvs resterande 22%, blev judarnas legitima land.

Cynthia D. Wallace, filosofie doktor i internationell rätt vid universitetet Cambridge, påpekar att judarna har den juridiska rätten till återstående landområden i det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga all mark väster om Jordanfloden. Detta inkluderar Västbanken, Gaza och hela Jerusalem.

”In sum, the Mandate for Palestine, approved by the council of the League of Nations in July 1922, was an international treaty and, as such, was legally binding. The International Court of Justice has sinced confirmed that the Mandate instrument ‘in fact and in law, is an international agreement having the character of a treaty or convention’.” Cynthia D. Wallace

Även Stephen Schwebel, före detta president i internationella domstolen i Haag och professor i juridik vid universitetet i Harward, och juridikprofessor Talia Einhorn betonar Israels juridiska rätt till området.

”Immediately following the Six-Day War, experts on international law agreed that Israel had a more legitimate claim on Judea and Samaria and the Gaza Strip than its adversaries. Among these experts was professor Stephen M. Schwebel, who later became the president of the International Court of Justice.” Talia Einhorn, juridikprofessor

”The establishment of a Jewish homeland meant eventual statehood and hence the transfer to the Jewish people of sovereignty to all parts of the homeland including Judea, Samaria and Gaza.” Howard Grief, framliden advokat och expert på internationell rätt

”Canadian international lawyer Jacques Gauthier, who wrote a 1143-page PhD Thesis at the University of Geneva in Switzerland on this topic concluded: ‘After our examination of the principles of international law pertaining to belligirent occupation, we have concluded that Israel has the right to occupy the territories under its control since 1967, including East Jerusalem and its Old City, until a peace treaty is concluded.” Dr. Thomas Ice

”The Levy Report from 2012 did not present anything new in saying Judea and Samaria are not occupied territory according to international law.” Dr. Thomas Ice

Det är viktigt att förstå att internationell lag inte konstitueras genom FN:s resolutioner som generalförsamlingen röstar om. Internationell lag kan endast konstitueras genom fördrag eller avtal mellan nationer som är inblandade i en viss fråga. Vapenstillestånd eller överenskommelse om att stoppa ett krig kvalificeras inte som internationell lag. Baserat på internationell lag ockuperar Israel således inte arabiskt land. En sådan uppfattning är en myt som ständigt upprepas i media, vilket leder till att många tror att den är sann.

Britterna och fransmännen, som ansvarade för Ottomanska rikets områden efter dess fall, hade i Palestinamandatet uppdraget att främja statsbildningar i regionen. Detta lyckades också till stor del då Irak blev självständigt 1932, Syrien 1936 och Jordanien 1946. Men det nationella hemland som utlovats till judarna på området väster om Jordanfloden blev aldrig verklighet. Istället kom, som nämnts ovan, nya delningsförslag 1937 och 1947 på det redan reducerade judiska området. Förslag som alltså araberna tackade nej till.

Orsaken till detta var främst arabisk terrorism och en arabisk vägran att erkänna en judisk stat på muslimskt territorium. Britterna gav efter för det hårda arabiska trycket, vilket ledde till allt sämre villkor för det judiska folket.

Den som ledde den arabiska terrorismen under den här tiden var för övrigt Yassir Arafats farbror – Haj Amin al Husseini. Han var ansvarig för tusentals mord och sympatiserade dessutom med Hitler. Den hyllade och fredsprisbelönte Arafat uttryckte sin kärlek till sin nära släktning i en intervju från 2002: ”vår hjälte Al-Husseini”.

Orsak till konflikten

Det finns ett motiv som trumfar alla andra motiv i konflikten, nämligen det religiösa motivet. En israelisk kriminolog gjorde för ett antal år sedan en undersökning där fängslade palestinska terrorister intervjuades för att ta reda på motiven till terrordåden mot judar. De viktigaste och mest återkommande anledningarna var att tjäna Allah, följa Koranen och få en bättre tillvaro i paradiset.

Muslimers och arabers attityd gentemot judar återspeglas i olika verser genom hela Koranen, islams heliga bok. Judarna ”begår ondska” (sura 2:61) och motarbetar Allah, hans änglar och hans budbärare (sura 2:97-98). Här följer några fler exempel:

”Israels barn har ådragit sig fördömelse, förödmjukelse och vanära och har gjort sig själva till föremål för Guds vrede. Det är på grund av att de förkastade Guds uppenbarelse och dödade profeterna orättmätigt. Det är för att de inte lydde och för att de överträdde.” Sura 2:61

”Döda de otrogna (icke-muslimer) var du än hittar dem och ta dem som fångar och belägra dem och vänta på dem med alla slags bakhåll så om de omvänder sig (och blir muslimska) och utför bön.” Sura 9:5

”O du som tror! ta inte judarna och de kristna till vänner; de är varandras vänner; och den som bland er tar dem för en vän, han är verkligen en av dem; Allah leder med säkerhet inte de orättfärdiga människorna. ” Sura 5:51

”Vårt hat mot judarna härrör från Guds fördömande av dem för deras förföljelse och förkastelse av Isa (Jesus) och deras efterföljande förkastelse av hans utvalda profet (Muhammed). Om en muslim blir dödad av en jude, eller om han dödas av en jude, säkerställer det att han får omedelbart inträde i himlen och i den allsmäktige Gudens närvaro.” Saudiarabiens kung Ibn Saud 1937

”Judarna i vår tid är ättlingar till judarna som skadade profeten Muhammad. De förrådde honom, de bröt fördraget med honom och gick ihop med sina fiender för att bekämpa honom …” Egyptisk läroplan från 1967

Sammanfattning

Det som framkommit ovan är att ”Palestina” och ”palestinier”, till skillnad från Israel och judarna, inte har några historiska band till det omtvistade området, utan är politiska konstruktioner i syfte att på sikt utplåna judarna och staten Israel. Därutöver har Israel den juridiska rätten på sin sida.

Benjamin Netanyahu får sammanfatta konflikten med dessa avslutande ord:

”Om araberna lägger ner sina vapen idag skulle våldet upphöra. Om judarna lägger ner sina vapen idag skulle staten Israel upphöra.”

Dr. Neil Shenvi, framstående kristen apologet som specialiserat sig på kulturmarxism och den kritiska teoribildningen (”Critical Theory”), drar följande slutsats om dessa moderna fenomen som genomsyrar den västerländska kulturen och i stor utsträckning även kristenheten:

”Om du omfamnar kulturmarxismen måste du överge kristendomens grundläggande principer.”

Om hans slutsatser är korrekta är det med andra ord viktigt för kristna att förstå vad det är och på vilket sätt teorierna strider mot Bibeln. Han poängterar dock att kulturmarxismen innehåller ett visst mått av sanning – precis som inom många andra ideologier och religioner – och att den, i kombination med förföriskt och appellerande språkbruk (”rättvisa”, ”jämställdhet”, ”jämlikhet” etc.), därför kan vara svår att genomskåda. De farligaste villfarelserna är som bekant inte de som kommer med 100% lögn utan de som lanseras i godhetens tecken. Mer om de positiva aspekterna längre ned.

Rötterna till kulturmarxismen och kritisk teori kan spåras till något som kallas Frankfurtskolan och den kan i sin tur spåras till marxismen. När marxisterna under 1900-talets första hälft märkte att klasskampen, dvs arbetarklassens kamp mot överklassen, inte mynnade ut i det klasslösa paradiset på jorden ändrades planerna och man började istället tala om en förtryckande västerländsk kulturhegemoni. Kort sammanfattat: det var den styrande, patriarkala och judekristna kulturen som var roten till all ondska och alla orättvisa skillnader.

Den här onda hegemonin präglades av judekristna värderingar och vita heterosexuella män som växt upp i medel- och överklasshem, menade man. Alla som inte tillhörde majoritetskulturen – företrädesvis ickevita, ickekristna och kvinnor – sågs som ”goda” offer medan hegemonins människor – företrädesvis vita medelålders män – betraktades som ”onda” och priviligierade förtryckare.

Grundläggande föreställningar bland kulturmarxister är att skillnader i utfall alltid beror på förtryck och orättvisor och att detta förtryck till stor del beror på den judekristna kulturen (objektiv och exklusiv sanning, äganderätten, kärnfamiljen, biblisk nationalism, traditionell moral, lag och ordning, underordning etc) som präglat västerlandet. Men istället för väpnad och våldsam revolution, som uppenbarligen inte fungerade, insåg man vikten av att förändra hela kulturen inifrån genom rättsväsende, universitet, kyrkor, litteratur och medier.

Denna kulturtransformering tog sin organiserade form i den nymarxistiska Frankfurtskolan på 1930-talet. Herbert Marcuse, Max Horkheimer och Theodor Adorno var skolans ledande tänkare och det är hit som begreppen kulturmarxism, politisk korrekt och kritisk teori kan spåras. Man ville helt enkelt genomsyra och underminera den rådande samhällsordningen och därigenom successivt bana väg för den nya.

Här följer Dr. Shenvis beskrivning av kulturmarxismens fyra grundantaganden om verkligheten och samhället och därefter jämför jag dessa med Bibeln.

Premiss 1: Samhället kan delas in i två grupper, förtryckare och förtryckta.

Gruppidentiteter utifrån förtryck och maktförhållanden. Lite förenklat kan man säga att det är människans grupptillhörighet som avgör om hon är ond eller god, förtryckt eller förtryckare. Se bifogad bild.

Bibeln

* Alla människor är skapade till Guds avbild.

* Alla människor är syndare/”förtryckare” oavsett kön, makt och hudfärg.

* Alla människor är i behov av frälsning.

* Alla människor är unika och har olika förutsättningar och på en relativt fri marknad baserad på den privata äganderätten leder detta automatiskt till skillnader i utfall. Jesus kom för övrigt inte för att utplåna fattigdom utan sa att de fattiga alltid kommer att finnas bland oss (i alla fall till hans återkomst).

* Den främsta orsaken till personlig framgång och makt är studier, hårt arbete och vidareförädling av personliga talanger.

* Bibeln gör dock vissa gruppindelningar men det är inte i linje med ovanstående grupper (troende och icketroende, Israel/judar och hedningar, köttsliga och andliga kristna).

* Alla kristna, oavsett övrig kulturmarxistisk grupptillhörighet, är med rätta de mest priviligierade människorna i världen. Det främsta privilegiet är alltså frälsningen och en evighet med Gud.

* Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar.

Exempel:

Heteronormativitet = Homofobi

Biblisk nationalism = Rasism

Kärnfamilj = Heterosexism

Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck

Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi

Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism

Premiss 2: Förtrycket kommer från hegemonin – människor med makt

Den dominerande gruppens ideologi påtvingas övriga grupper. Med andra ord behöver det inte vara majoriteten utan de med makt. Traditionellt har förtryck förklarats av orättfärdiga och onda handlingar såsom grymhet, våld, orättvisa och tvång men nu är det istället gruppidentiteten som avgör. Förtrycket ligger alltså inbäddat i de ledande gruppernas värderingar, normer och symboler, vilka används för att upprätthålla makt.

Bibeln

* Förtryck är synd och kommer från syndiga individer.

* Människor med makt löper förvisso större risk att förtrycka andra människor men problemet är inte makten i sig utan människans syndanatur. Alla människor tenderar, mer eller mindre, att missbruka makt när tillfälle ges. Eller som Lord Acton sa i slutet på 1800-talet: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.”

* Makt i form av politik och civil rättsskipning är inte ont i sig själv utan har sin grund i Guds ännu gällande förbund med Noa i 1 Mos 9.

* Överheten och ”de styrande” är Guds tjänare (Rom 13) i syfte att begränsa ondskan. Det betyder dock inte att historiens alla presidenter och kungar agerat efter Guds vilja men själva tjänsten och uppdraget är av godo.

* Eftersom människan efter syndafallet är ond och ”absolut makt korrumperar absolut” instiftade Gud nationstanken i 1 Mos 10 och den principen gäller fortfarande. Genom nationerna delas världens makt på många olika individer, vilket begränsar ondskans spridning.

Premiss 3: Upplevelser ger förtryckta grupper priviligerad rätt till sanning

De förtryckande grupperna är blinda för sitt eget privilegium och därför räknas inte deras ord lika mycket. Objektiv sanning och rationellt tänkande är en del av den förtryckande kulturen och därför är det underordnat de förtryckta gruppernas känslor och upplevelser.

Bibeln

* Kristendomen bygger på objektiv sanning och rationellt tänkande.

* Känslor och upplevelser är inte oviktiga men de kan aldrig stå över den objektiva sanningen.

* Alla människor är priviligierade i den bemärkelsen att ingen, till följd av synden, förtjänar att leva.

* Alla icketroende människor är helt eller delvis blinda för sin egen synd.

Premiss 4: Social rättvisa kräver frigörelse av förtryckta grupper

Det överordnade målet är jämlikhet och jämställdhet i fråga om utfall och ändamålet helgar medlen. Med andra ord är det försvarligt med våld och andra omoraliska tillvägagångssätt för den goda sakens skull.

Bibeln

* Det överordnade målet med alla människors liv är att bli frälsta och ära Gud.

* Att sträva efter lika förutsättningar och likhet inför lagen är något gott och positivt. Att sträva efter att alla ska ha lika mycket saft i glasen, dvs lika utfall, är dock ingen biblisk tanke, i synnerhet inte genom våld (Antifa), stöld (progressiv skatt) och diskriminering (kvotering).

Som synes är det stora skillnader mellan kulturmarxismen och Bibeln. Skillnaderna belyses ännu mer grundläggande och överskådligt genom ett antal världsåskådningsfrågor:

1. Vilka är vi?

Kulturmarxism: Medlemmar i olika grupper

Bibeln: Guds skapelser

2. Vad är problemet?

Kulturmarxism: Förtryck (från människor med makt och tillgångar)

Bibeln: Synd (alla människor)

3. Vad är lösningen?

Kulturmarxism: Frigörelse

Bibeln: Jesus

4. Vad är vår kallelse?

Kulturmarxism: Frigöra de förtryckta

Bibeln: Älska Gud och vår nästa och sprida evangelium

5. Vad är vårt syfte?

Kulturmarxism: Arbeta för frigörelse och social rättvisa

Bibeln: Ära Gud

6. Historieutveckling?

Kulturmarxism: Big Bang → Förtryck → Aktivism → Frigörelse

Bibeln: Skapelse → Fall → Återlösning → Upprättelse

Kulturmarxismen bygger alltså på en gudsfientlig världsbild och är således inget kristna ska omfamna eller gå armkrok med. Och den bygger på samma synd som i lustgården, dvs avund och uppror mot Guds ordning.

Här följer några varnande och relevanta citat:

”För det första är det en obiblisk agenda i syfte att bryta ner den judekristna kulturen som präglat det framgångsrika västerlandet. För det andra leder den här agendan till att riktigt lidande och riktig synd inte blir adresserad. Om man exempelvis påtalar svarta mäns kriminella leverne anklagar man offret och det får man inte göra. De är enligt kulturmarxisterna offer för det felande systemet, för den kulturella hegemonins förtryck, och därmed inte personligt ansvariga. För det tredje är kristna den mest priviligierade gruppen på jorden.” Dr. Voddie Baucham (svart hudfärg för övrigt)

Kristna frågesajten Gotquestion.org ringar också in problematiken på ett bra sätt:

”Kristna behöver förstå att kulturmarxism inbegriper en andlig dimension. Det är ett obestridligt faktum att kristna värderingar är under attack i västvärlden. Men bakomliggande orsaken till attacken är inte enbart politisk, etnisk eller social. Den är andlig. Den traditionella västerländska kulturen reflekterar i hög grad bibliska sanningar och fundament och en attack på den kulturen blir per definition en attack på Gud.”

Men det finns som sagt också positiva aspekter med kulturmarxismen ur ett bibliskt perspektiv och Shenvi lyfter här fram dessa:

* Betoningen på förtryck visar på människans synd.

* Fokus på strukturer, system, lagar och normer som kan vara syndfulla. Slaveriet och Nazityskland var inte bara individuell synd utan innefattade lagar och normer som genomsyrade hela samhället. Abort kan ses som ett sådant exempel idag.

* Hegemonisk makt existerar. Externt skönhetsideal och utseendefixering är en dominerande kraft idag. Evolutionslärans och genusvetenskapens hegemoni på lärosäten är andra exempel.

Att det finns inbakade sanningar betyder dock inte att kristna bör söka samförstånd och plocka russinen ur kakan. Även islam har som bekant beröringspunkter med kristendomen men det är inget argument för synkretism och samarbete. Bibeln uppmanar istället till separation.

Avslutningsvis vill jag citera en av punkterna ovan, en punkt som konkretiserar och sammanfattar fientligheten och visar varför kristna bör ta avstånd från kulturmarxismen.

”Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar. Exempel: Heteronormativitet = Homofobi, Biblisk nationalism = Rasism, Kärnfamilj = Heterosexism, Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck, Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi, Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism.”

Är jorden och dess befolkning på väg att gå under till följd av klimatförändringar? Och ska bibeltroende kristna ställa sig i klimatrörelsens domedagskör för att rädda världen? Om man betraktar nedanstående citat är det lätt att svara jakande på dessa frågor.

2006: ”Humans may have only 10 years left to save the planet from turning into a total frying pan.” Al Gore, före detta amerikansk vicepresident, Nobelpristagare och miljöaktivist.

2007: ”If there’s no action before 2012, that’s too late. What we do in the next two to three years will determine our future. This is the defining moment.” Rajendra Pachauri, före detta ordförande i FN:s klimatpanel.

2017: ”Four years to save the Earth: 2020 is the deadline to avert climate catastrophe, experts claim in chilling commentary. ’When it comes to climate, timing is everything’ Nature commentary said. Letter was signed by former UN climate chief Christiana Figueres, three top climate scientists, and two sustainability experts from the business sector.”

2019: ”The world is going to end in 12 years if we don’t adress climate change.” Demokraten Alexandria Acacio Cortez.

2019: ”Människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början på en massutrotning.” Greta Thunberg.

2019: ”Vi är elva år från en klimatkollaps som är oåterkallelig.” Greta Thunberg.

Listan kan förstås göras mycket längre men av utrymmesskäl stannar jag här. Det stora och fundamentala problemet med alla dessa domedagsprofetior är att de ligger i konflikt med Bibeln. En allsmäktig och allvetande Gud har full kontroll på sin skapelse och han har redan uppenbarat hur allt kommer att sluta. Alla ovanstående uttalande blir ett direkt eller indirekt ifrågasättande av Guds allmakt och uppenbarelse, som om Gud sitter hjälplös i himlen och hoppas att människorna ska rädda planeten från en oplanerad och oförutsedd undergång.

Här följer ett antal bibelförankrade punkter som visar varför vi som kristna inte behöver vara oroliga för att ovannämnda varningar ska bli verklighet:

1. Gud har lovat att jorden kommer bestå tills dess Gud själv förgör den i framtiden (2 Pet 3:12-13, Upp 21:1).

2. Gud har lovat att årstiderna, inklusive kyla, kommer att bestå så länge jorden består (1 Mos 8:22).

3. Gud har lovat att jorden och dess invånare aldrig mer riskerar en global översvämning som ”utrotar allt liv och fördärvar jorden” (1 Mos 9:8-11),

4. Gud har satt gränser för havets utbredande (Job 38:10-11, Ord 8:29, Ps 104:9, Jer 5:22).

5. Gud uppenbarar vanligtvis extraordinära och världsomfattande skeenden och händelser i Bibeln, exempelvis den dåtida syndafloden och den framtida vedermödan. När Gud beskriver tecknen på tidens avslutning står det inget om någon människoorsakad klimatkris eller klimatkatastrof. Istället talas det om att människorna ska leva vanliga och normala liv (Matt 24:37-39) i ”fred och trygghet” (1 Thess 5:3).

6. Vi lever sedan syndafallet i en värld under förbannelse så relativ miljö- och klimatskada, exempelvis naturkatastrofer, är en del av verkligheten (Rom 8:18-25).

7. Gud har uppmanat kristna att inte oroa sig och vara rädda men alla ovanstående citat göder just detta.

8. Nästa globala miljö- och klimatkatastrof kommer att vara iscensatt av Gud själv under vedermödan (bland annat Upp 6:12-17, 8:5-13).

Människan kan förvisso använda jordens resurser på ett ansvarslöst sätt, ett sätt som har negativ inverkan på miljön och klimatet, men det är långtifrån detsamma som att vi står inför hot om undergång om inget görs (som de inledande citaten indikerar).

Utöver detta finns det heller inga bibliska uppmaningar om att ”rädda jorden” utan vår primära uppgift är att rädda människor för evigheten. Många kristna brukar åberopa ”skapelsemandatet” i 1 Mos 1:26-28, dvs att människan ska ”råda över skapelsen”, som stöd för miljö- och klimaträddningsarbete. Problemet med detta är dock att verserna svårligen kan appliceras på människan efter syndafallet då människans förmåga att råda över skapelsen har ändrats dramatiskt.

Dr. Christopher Cone utvecklar: ”Man was no longer qualified to govern creation, as evidenced by: (1) the curse that came to the earth as a result of Adam’s governance (3:17), (2) increased difficulty in working with the earth (3:17), (3) finite lifespan that would make discovery of nature far more difficult (3:19), and most importantly, (3) the image of God in man was now altered or augmented by the image of Adam – of fallen man (5:3). God’s subsequent description of human quality sounds nothing like an endorsement of human qualification for governing the earth:

Then the Lord saw that the wickedness of man was great on the earth, and that every intent of the thoughts of his heart was only evil continually. (6:5)

Later, after God judges the world and begins anew with Noah and his family, God repeats the “be fruitful and multiply” imperative (c.f., 1:28 and 9:7), but omits entirely any discussion of ruling or subduing. Clearly, humanity has lost both the ability and the priviledge to govern.” Från boken ”Authentic Social Justice, What does the Bible say about environmental responsibility”.

Efter syndafloden upprepar Gud det ursprungliga skapelsemandatet i förbundet med Noa i 1 Mos 9, men det finns en viktig skillnad: uppmaningen att råda över skapelsen och lägga den under sig är borttagen. Med andra ord är inte människan längre förmögen att råda över Guds skapelse. Och även om vi faktiskt skulle ha mandat att råda över skapelsen är det trots allt inte ett giltigt skäl att ställa sig bakom miljörörelsens skrämselpropaganda eftersom de alarmistiska varningarna fortfarande ligger i konflikt med Guds löften i punkterna ovan.

Betyder detta att vi som kristna ska strunta i miljön och klimatet? Nej. Men istället för att i oro försöka rädda planeten genom olika panikåtgärder (som dessutom ofta bygger på lösa antaganden som saknar vetenskapligt stöd) ska vi, i trygg förvissning om att Gud har full kontroll på sin skapelse, vara goda förvaltare av Guds ägodelar och resurser – till Hans ära. Vidare bör vi förstå att miljö- och klimatproblematiken bara är symptom på ett djupare problem.

Dr. Cone igen:”The disease isn’t simply an ecological crisis, but it is first and foremost a spiritual crisis that has many destructive manifestations in the world around us. The disease of sin can only be cured by the grace of God through faith in Jesus Christ. If we ignore the symptoms, then we are bad stewards, missing opportunities to show God’s love and compassion to His creation around us. If we ignore the disease itself, then we fail at one of the greatest stewardships He has provided us – the priviledge of presenting the cure, namely reconciliation to God.”

Avslutningsvis bör det tilläggas att det också finns en eskatologisk aspekt när det gäller klimatrörelsen, en aspekt som jag diskuterat lite utförligare i en tidigare text (länk nedan) och som handlar om den sista tidens obibliska globalism. Slutsatsen blir alltså att kristna varken ska oroa sig för jordens undergång eller alliera sig med bibelfientliga rörelser.

Evangeliet – Goda nyheter om vad? Del 4

Är socialismen förenlig med Bibeln? Finns det bibliska principer för hur kristna ska tänka politiskt?

Socialismen, som den utformades av Marx och Engels, var till sin natur mer omfattande än ”klasskampen”. Den var först och främst ett uppror mot Gud och den dominerande judekristna kulturen i västerlandet. Människan har ända sedan ursynden i Edens lustgård trotsat Gud och istället velat gå sin egen väg. Adam och Eva ville inte underordna sig Gud utan vara hans jämlikar. På ett liknande sätt ville Marx och Engels göra uppror mot Gud genom att avskaffa den privata äganderätten (som skapade klyftorna) och religion (som hade en lugnande effekt på massorna och därmed befäste klyftorna) för att uppnå ”jämlikhet” och ett ”rättvist” samhälle. Strävan efter jämlikhet är med andra ord inte unikt för socialismen utan har djupa historiska rötter.

I Bibeln framkommer ett annat tema än jämlikhetssträvan, nämligen underordning och ”ojämlikhet”. Kristna ska vara tjänare och underordna sig överheten, däribland arbetsgivare och arbetsledare. De ska inte heller ha begär till andras ägodelar utan vara tacksamma både som rika och fattiga. Bibeln talar också om en gudagiven rätt till privat ägande och rätten att njuta av frukten av arbete och inkomst. Att Gud dessutom gör vissa rika och andra fattiga och i framtiden ger kristna olika lön i himlen är i direkt konflikt med Marx och Engels ideologi. Utöver detta föds alla med olika förutsättningar, fallenheter och talanger vilket leder till naturliga skillnader i utfall.

Fattigdom, som är ett relativt begrepp (dvs det som ansågs som lyxigt överflöd för 200 år sedan kan ses som misär idag), är alltså en del av Guds plan och betyder inte orättvisa. Bibeln pekar på framförallt sex orsaker till fattigdom: 1) Olydnad mot Gud, 2) Personlig lathet, 3) Dumhet, 4) Förtryck, girighet eller annat orättfärdigt handlande, 5) Handikapp och brist på resurser, 6) Änkor och faderslösa. Med andra ord finns det fattigdom och lidande till följd av människans synd och ondska, men det är långt ifrån den största eller enda orsaken. Alla dessa orsaker står dock i bättre samklang med ett system som betonar förvaltarskap och ansvar, inte socialism. Och när det gäller rikedom beror den inte främst på den i vänsterkretsar vanligt förekommande uppfattningen om förtryck och exploatering av fattiga, utan på hårt arbete, rationellt tänkande och god arbetsmoral.

Bibeln är inte heller emot social hjälpverksamhet och rättvisa, tvärtom. Men hjälp ska främst ske på individuell och frivillig basis och rättvisan ska styras av lagar och rättsväsende. Att med tvång ta från de rika och ge till de fattiga, dvs genom högre procentuell skatt för höginkomsttagare, är stöld och inget Bibeln förespråkar. Det finns dock utrymme för statligt stöd till de mest utsatta människorna, de som inte kan arbeta och försörja sig.

Som skapad till Guds avbild har människan ett avancerat intellekt, fri vilja, kreativitet och känslor och det är mer kompatibelt med kapitalism. Stor statlig inblandning och styrning tar bort incitament för utveckling och hårt arbete medan den relativt fria marknaden leder till motivation, innovation, tillväxt och större välstånd för alla även om klyftorna ökar. Man kan därför påstå att huvudproblemet för många socialister är avundsjuka, inte fattigdom. Historien visar också att socialismen alltid misslyckats kapitalt överallt där den praktiserats.

Nedan följer en generell och övergripande jämförelse mellan Marx och Engels socialism och Bibeln.

Socialism

Gud: Ateism och självförgudning. Marx och Engels var uttalat gudsfientliga och målade istället upp människan som gudomlig. Ateism har dessutom präglat alla socialistiska länder.

Historiens drivkraft: Ekonomi och klasskamp.

Människans ursprung: Materialistisk evolution (dock oklart hur allt började).

Människovärde: Subjektivt och godtyckligt. Finns ingen grund för människovärde i en värld bestående av endast planlös materia. Marx menade att människans värde och identitet var identiskt hennes arbete och klasstillhörighet.

Människans natur: God (om man delvis bortser från den ”förtryckande” överklassen som skulle elimineras).

Människans syfte: Till följd av den materialistiska synen finns inget högre syfte då människan förmultnar när hon dör.

Människans problem: Externt. Kristendom och ”ojämlika” och ”orättvisa” samhällsstrukturer. Religion var enligt Marx ett opium för folket för att döva orättvisorna.

Människans lösning: Bekämpa kristendomen och den förtryckande överklassen.

Människans mål: Paradiset på jorden utan Gud, klasser och klyftor. Människan förmögen att uppnå målet.

Statens primära syfte: Utplåna klyftor genom våld och/eller stöld och därigenom uppnå ovanstående mål.

Äktenskapet och familjen: I det kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur man vill krossa familjen då den bygger på privat ägande. Kvinnans roll som hemmafru och underordnad mannen skulle också bort då det sågs som ojämlikhet och förtryck.

Uppfostran och utbildning: Primärt statens roll för att bryta med de judekristna idealen.

Ekonomi: Socialismens grundtanke om gemensamt/statligt ägande och avskaffande av privat ägande har historiskt sett alltid lett till diktatoriska och kollapsade samhällen.

Världsordning: Globalism. I det framtida kollektivistiska paradiset finns inga nationer och hierarkier.

Bibeln

Gud: Kristen teism. Gud finns.

Historiens drivkraft: Gud. Den allsmäktige och allvetande Guden har, trots den utbredda synden och ondskan i världen, full kontroll över historien och har uppenbarat i sitt Ord hur allt kommer att sluta.

Människans ursprung: Skapad av Gud och till Guds avbild.

Människovärde: Objektivt och okränkbart till följd av ursprunget.

Människans natur: Ond. Allt sedan syndafallet beskrivs människan som ond.

Människans syfte: Ära Gud genom att leva i enlighet med Guds uppenbarade vilja i Bibeln.

Människans problem: Internt. Människans synd och en kommande dom. Alla har syndat och står som skyldiga inför Gud.

Människans lösning: Frälsningen genom tron på Jesus Kristus och hans ställföreträdande död på korset. Den här världen är ond och kommer inte att återupprättas förrän Jesus kommer tillbaka med sitt rike.

Människans mål: Paradiset på jorden tillsammans med Gud. Människan oförmögen att uppnå målet i egen kraft.

Statens primära syfte: Begränsa ondskan.

Äktenskapet och familjen: Äktenskapet och kärnfamiljen instiftades av Gud och är grundpelarna för ett fungerande och Gud välbehagligt samhällsbygge.

Uppfostran och utbildning: Familjen har det övergripande ansvaret för barnens uppfostran och utbildning och där fyller Bibeln en central funktion.

Ekonomi: En relativt fri marknad där man värnar om den privata äganderätten.

Världsordning: Nationalism. Redan i Bibelns första bok uppmanade Gud människan att sprida ut sig över jorden och sedan, efter det globalistiska enhetsprojektet i Babel, leva separerat inom bestämda gränser. Enligt Bibeln kommer den här tidsåldern att avslutas med ett nytt globalt enhetsprojekt där Antikrist är ledare.

På ytan kan socialismens mål verka fromma och önskvärda men bakom döljer sig en hel världsbild som ligger i strid med Bibeln.