Temat för den här predikan var den kristna missionsbefallningen och förhållandet mellan å ena sidan evangelisation och å andra sidan politik och samhällsengagemang. Ska vi som kristna bara predika evangeliet och strunta samhällsfrågor? Eller ska vi göra det motsatta, bara fokusera på att fixa till världen med politiska verktyg utifrån en ”Kingdom Now”-agenda? Jag menar att båda dessa synsätt, om än något tillspetsade, är felaktiga i ett bibliskt perspektiv. Även om vår främsta uppgift alltid är spridandet av nådens evangelium ska vi som församling efter bästa förmåga försöka påverka den lagstadgande överheten (utan att för den skull ta kontroll över densamma/upprätta någon form av teokrati), inklusive den så viktiga skolan. I predikan, som börjar ca 21 min in i gudstjänsten, förklarar jag varför.
Kategoriarkiv: Kultur och politik
Micael Grenholms karikatyr av dispensationalismen
Micael Grenholm är en av de mest frispråkiga och inflytelserika rösterna i svensk kristenhet och jobbar till vardags som lärare på den teologiska ledarutbildningen ALT. I en nyskriven text på Facebook går han till attack på dispensationalismen eftersom den teologin, enligt honom, är roten till felaktiga förutsägelser om när Jesus ska rycka bort församlingen från jorden.
Innan jag går in på min kritik av Grenholms resonemang vill jag först lyfta fram några beröringspunkter. Vi är helt överens om att profetiska budskap om när Jesus ska komma tillbaka är obibliska. Detta främst för att vi inte kan veta den exakta tidpunkten. Eller som Jesus säger (som Micael också citerar): ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något.” Med andra ord ska vi inte sälja våra ägodelar och säga upp oss från jobbet utifrån vad någon självutnämnd profet säger. Jag håller även med Micael om att dålig eskatologi skadar och att ”hopp”, inte ”skräck”, ska prägla vår syn på framtiden. Vidare har han helt rätt i att ”teologisk källkritik” är viktigt och nödvändigt och att vi som kristna behöver ”församlingar, böcker och fördjupning” för att främja urskiljning och nyansering.
Så långt är allt bra. Problemen uppstår dock när han från detta både vill avfärda, eller skylla det ovannämnda på, läran om det tidiga uppryckandet och dispensationalismen som sådan. För även om det funnits (och säkert finns) ”date setters” bland uttalade dispensationalister så finns det inget i den dispensationalistiska teologin som ger något utrymme för detta. Och ingen respekterad dispensationalistisk teolog har någon gång försvarat ett sådant synsätt. Varför? Jo, för att läran om det tidiga uppryckandet bygger på ”imminence”, dvs. att det kan ske när som helst utan att några tidstecken och profetior först måste uppfyllas.
Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shephers Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Utifrån bland annat Timothy Webers bok, Living in the Shadow of the Second Coming: American Premillennialism 1875-1925, säger Goeman följande:
”What is often overlooked by those engaging in modern dispensational debates is that dispensational premillennialism was founded in response to the date-setting historicist premillennial position… The “new premillennialists,” who became known as dispensationalists, were partly a reaction against this date-setting propensity. Ironically, today, dispensationalists are often labeled as those who are crazy date-setters, but historically that was not the case… Opponents of dispensationalism often need to be corrected about their misunderstanding of the dispensational framework and expectation. At its core, dispensationalism believes in the imminent coming of Christ but denies we can pinpoint when it will occur. In fact, one of the core beliefs held by many of the first dispensationalists was the understanding that there would always be wars and rumors of wars, and we cannot be certain of any connection to the end times until the end actually happens. Remarkably, this view was even held throughout two massive world wars.” https://petergoeman.com/dispensationalism-and-the-interesting-history-of-date-setting/
Den kristna frågesajten Gotquestions säger så här om skillnaden mellan det plötsliga uppryckandet (som kan ske när som helst) och Jesu synliga återkomst till jorden (som föregås av en sjuårig vedermöda där de som överlever straffdomarna mer eller mindre kan veta när Jesus kommer tillbaka, dvs. när de sju åren har gått):
”At this point, it is good to distinguish between the second coming of Christ, proper, and the rapture of the church. The second coming of Christ, when He defeats His enemies and sets up His kingdom, will not occur until after certain other end-times events take place, including the tribulation (Matthew 24:15-30; Revelation chapters 6–18). Therefore, the second coming is not imminent. However, according to the pre-tribulational view, the rapture will take place before the tribulation. The rapture could occur at any moment (1 Thessalonians 4:13-18; 1 Corinthians 15:50-54) and can rightly be called “imminent.”
Med andra ord finns det ingen grund för att som dispensationalist/”pretribbare” tala om något specifikt datum för uppryckandet. Gör du det senare bör du i sådana fall definiera dig som något annat.
Läran om det plötsliga uppryckandet innan vedermödan är också synonymt med ett annat centralt pretrib-argument — ”the blessed hope”/det välsignade hoppet. Och det är just detta som pretrib-förespråkare brukar kritisera ”posttribbare” och ”midtribbare” för, dvs. att de senare grupperna skrämmer kristna med att vi ska gå igenom vedermödans straffdomar och därigenom förstör det välsignade hoppet. Så även om Grenholms summerande kommentar (”Dålig eskatologi skadar. Jesus kommer tillbaka, men det är ett hopp, inte en skräckkampanj, och inget att ruinera sig över.”) främst riktar sig till de falska profeter som hävdar att kristna ska sälja allt de äger för att förbereda sig för uppryckandet, så dras dispensationalister och ”pretribbare” med i samma slev eftersom argumentationen bygger på att det är dessa läror/övertygelser som är den grundläggande orsaken.
Nästa problem i Grenholms text är påståendet om att läran om uppryckandet, och indirekt dispensationalism, uppfanns med John Nelson Darby på 1800-talet. Att det inte var den dominerande uppfattningen under den mörka medeltiden, där allegorisk bibeltolkning präglade kyrkan, är inte särskilt konstigt. Detsamma kan för övrigt sägas om frälsningen ”av nåd genom tro allena” som återupptäcktes under reformationen (även om den alltid varit närvarande, om än i mindre utsträckning). Men trots detta finns tydliga belägg för att tron på ett plötsligt uppryckande (innan vedermödan) fanns långt innan Darby. Dr. Thomas Ice spårar nämnda övertygelse tillbaka till de tidiga kyrkofäderna: https://www.pre-trib.org/pretribfiles/pdfs/Ice-ABriefHistoryofTheRapture.pdf
Historikern William Watson är en annan som, i boken ”Dispensationalism Before Darby”, visat hur pretrib-övertygelsen var utbredd under 1600- och 1700-talen.
Grenholms beskrivning av dispensationalism är även den missvisande och onyanserad. Intrycket som ges är att det tidiga uppryckandet är en central och helt avgörande lära i dispensationalismen. Men så är inte fallet. Om man läser dispensationalistiska standardverk, förslagsvis Charles Ryries ”Dispensationalism”, så är inte uppryckandet något som definierar dispensationalismen. Ryries ”sine qua non” (fundamentala beståndsdelar) för dispensationalismen är: 1) En bokstavlig och historiskgrammatisk tolkning av hela Bibeln, 2) En åtskillnad mellan Israel och kyrkan/den kristna församlingen, 3) Det övergripande syftet med historien är Guds ära (dvs. större än bara människors frälsning).
Och här brukar man säga att de två sista punkterna är resultatet av den första punkten. Så vad som är direkt utmärkande för dispensationalismen är tron på att Guds löften till och förbund med Israel fortfarande gäller Israel, vilket innebär en tro på att judarna ska återsamlas till det utlovade landet. Där kommer de, i alla fall en tredjedel, i slutet på vedermödan att omvända sig och se upp till den som de genomborrat. Då kommer Jesus att upprätta ”riket åt Israel” och Guds plan med Israel och det judiska folket — att bli till välsignelse för hela världen — kommer att uppfyllas under det tusenåriga riket på den här jorden.
Och det här, dvs. tron på ett återupprättat Israel/judafolk i det utlovade landet i ändens tid, är sannerligen ingen ny tro som kom med Darby. Här finns, förutom Bibelns tydliga undervisning i ämnet (som förstås räcker), gott om historiska exempel som bekräftar Skriftens utsagor. Här är en text jag själv skrivit om detta: https://godanyheterna.com/2025/07/04/kyrkan-som-glomde-israel/
Andra som dokumenterat dispensationalismens djupa historiska rötter är följande teologer:
Dr. James Fazio och Dr. Cory Marsch i boken ”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century”
Dr. Michael J. Svigel i boken ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”
Dr. Christopher Cone (editor) i boken ”Forged From Reformation: Hos Dispensational Thought Advances the Reformed Legacy”
James C. Morris i boken ”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New”
När det gäller påståendet om att dispensationalister lär att ”historien är indelad i olika ´dispensationer´ – tidsperioder – där Gud på olika sätt handlat med sitt folk” finns det flera saker att anmärka på. För det första bejakar alla kristna detta mer eller mindre (om du inte slaktar djur på gudstjänsten så medger du att Gud ändrat ”spelreglerna” och handlat olika i olika tider) så själva principen är på intet sätt unik för dispensationalister. Skillnaden är istället att dispensationalister ser fler skillnader och distinktioner än ickedispensationalister, framför allt skillnaden mellan Israel och den kristna församlingen och att löftena till den tidigare gruppen fortfarande gäller dem. För det andra betyder inte dispensation (oikonomia) tidsperiod utan ”hushållning” eller ”administration” där fokus ligger på att beskriva människans förvaltarskap av gudagivna direktiv. Att detta förvaltarskap utspelar sig i olika tidsperioder är förvisso sant men det är trots allt inte den centrala innebörden. För det tredje, eftersom dispensationalister ser Israel och den kristna församlingen som distinkta entiteter finns det mer än ett ”sitt folk”.
I den här texten har jag inte för avsikt att grundligt argumentera för det tidiga uppryckandet, eller ”pretrib”-tolkningen, men vad som kan sägas kortfattat (som respons på Grenholms påstående om att uppryckandet ”bygger på ett komplicerat pussel av lösryckta bibelord”) är dock att denna övertygelse också kommer från ovannämnda bibeltolkningsprincip, dvs. en strävan efter att ta hela Bibeln på allvar och tolka den naturligt/normalt. Eftersom det finns så många olikheter i de aktuella bibeltexterna om uppryckandet/Jesu återkomst måste det helt enkelt handla om olika händelser och skeenden. Om så inte är fallet måste man landa i krystade tolkningar för att undvika inneboende konflikter i Skriften. Dr. Dennis Rokser går, i sin undervisning om uppryckandet, igenom tolv viktiga skillnader mellan uppryckandet och Jesu återkomst till jorden och alla dessa måste på något sätt negligeras/omtolkas för att avfärda läran om det tidiga uppryckandet. Här är länkarna till hans undervisning:
Del 1: The Rapture and Revelation Compared https://www.youtube.com/watchv=XzwuvkvOubQ&list=PLkMUW_k3_Np7U130kwGGCpFFrLZZA3b9M&index=22
Del 2: The Rapture and Revelation Compared
Ett återkommande argument som pretrib-kritiker brukar använda, ett argument som även Grenholm framför, är att ”möta Herren” i 1 Tess. 4:17 är en teknisk term som utifrån antika/hellenistiska texter handlar om att vi ska eskortera tillbaka kungen/Jesus till staden/jorden när han kommer. Problemet är dock att en sådan tolkning inte håller, varken bibliskt eller utombibliskt. Det grekiska ordet för ”möta” (apantesis) säger ingenting om vad som ska ske efteråt (dvs. återkomma till samma plats) och även om det gjorde det så finns det inget som säger att detta återvändande måste ske omedelbart (dvs. det skulle ändå inte utesluta en sjuårig period i himlen innan återvändandet). På de ställen ordet används i övrigt i Bibeln kan det på intet sätt slås fast att det är en teknisk term med den specifika innebörd som görs gällande av pretrib-kritikerna. Och så här säger Dr. Michael R. Cosby om hänvisningarna till utombibliska texter:
”One cannot responsibly claim that apantêsis is a technical term on the basis of its percentage of use in passages describing formal receptions. . . . Sometimes apantêsis describes a formal greeting of a dignitary, but often it does not. . . Yet only a minority of the uses of these terms describes formal receptions. . . Claiming that apantêsis was a technical term carrying with it a standard set of expectations is not convincing. Furthermore, even if one assumes that Paul understood apantêsis in this way, the evidence demonstrates that he did not read such meaning wholesale into his description of the Parousia.” https://www.pre-trib.org/dr-robert-thomas/message/the-meeting-in-the-sky/read#_ednref11
Så istället för att ogrundat läsa in något i texten som inte står där är det bättre att läsa som det står, dvs. att vi ska bli uppryckta och möta Herren i skyn. Joh. 14:1-3 ger oss sedan kompletterande information om vart vi, efter att ha mött Jesus i skyn, ska ta vägen. Där står det nämligen att Jesus ska komma och hämta oss till sig, till de rum som han förberett för oss i himlen. Eller som Dr. Ice säger i samma text som ovan:
”I take it from John 14:1-3, which I believe is a parallel passage to 1 Thessalonians 4:13-18 that Christ takes us back with Him to the Father’s house. Thus, what 1 Thessalonians 4:17 lacks, John 14:1-3 supplies. After more than seven years, Christ, His bride, and the elect angels will then return to planet earth, not as a dignitary to be welcomed by the world, but as One who returns as a conquering judge.”
Det är för övrigt inget principiellt problem med att Jesus först kommer tillbaka i skyn och sedan till jorden. Eftersom vi tror att Jesus också uppenbarade sig i GT (teofani/kristofani) har han redan kommit till jorden flertalet gånger så om han tillfälligt kommer två, tre, fyra eller fem gånger innan han slutligen kommer för att upprätta riket är egentligen oväsentligt.
Problemet med ”date setters” och sådana som säger att vi ska sälja allt vi äger är alltså inte dispensationalism eller läran om ett tidigt uppryckande. Det är snarare något som Grenholm själv står för, tron på den profetiska gåvan funktion idag. Den stora elefanten i rummet, den som Grenholm blundar för, är alltså falska profeter och falsk profetior. Pastorn som kom med dessa profetior om när Jesus skulle komma tillbaka fick inte övertygelsen efter noggranna bibelstudier utan från (förment) direkta uppenbarelser från Gud. Vad som är extra intressant i sammanhanget, och vad som gör kritiken ännu mer orimlig, är att dispensationalister nästan uteslutande är (partiella) cessationister, De tror alltså att de övernaturliga gåvorna, inklusive profetians gåva, hade ett specifikt syfte under församlingens tidiga uppbyggelse och sedan upphörde i och med att Bibeln blev komplett. Guds Ord är nu nedskrivet en gång för alla och i den har vi all uppenbarelse vi behöver fram tills Herren kommer tillbaka.
Avslutningsvis säger Grenholm att vi ska ”bygga Guds rike här och nu” och det brukar benämnas som ”Kingdom Now”-teologi där kyrkan på olika sätt ska etablera Guds rike på jorden innan Jesus kommer tillbaka. Det är däremot något obibliskt och jag tycker Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan är passande i sammanhanget:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.
Vi ska förvisso vara salt och ljus och motverka mörkrets utbredning i den mån det går. Men vi ska inte och kan inte bygga Guds rike här och nu för det leder oundvikligen till ovannämnda konsekvenser (mer eller mindre).
Sammanfattningsvis är Grenholms kritik både felaktig och alltför onyanserad. Därutöver ser han inte det stora problemet, falska profeter och falska profetior.
Kärlek och sanning
I den här texten skriver jag om de bibliska begreppen kärlek och sanning. Vad är kärlek och sanning? Och hur skiljer sig Bibelns syn på kärlek och sanning från mycket av den här kulturens?
Bakgrund
I våras var det en het debatt i svensk media där den ena sidan, bestående av svenskkyrkliga präster, oroade sig för en växande konservativ Jesustrend på nätet och den andra sidan, med Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Olof Edsinger i spetsen, omfamnade det nya Jesusintresset.
Vad är det då som är så oroande, enligt prästerna? Jo, en värdekonservativ kristendom som ses som radikaliserande, kärlekslös, dömande och intolerant. Och orsaken till detta är, menar man, en alltför bokstavlig läsning av Bibeln. Edsinger menar dock, trots att han också medger osunda avarter, att det inte handlar om blind bokstavstro utan om en rädsla för den naturliga och historiska förståelsen av ”kontroversiella” bibelpassager. Huvudproblemet är alltså inte hur dessa värdekonservativa kristna framför sina övertygelser utan vad de tror på.
Efter att ha gått igenom det mesta som sagts och skrivits kan jag bara hålla med Edsinger. Nedan listar jag åtta punkter, eller värdekonservativa övertygelser, som prästerna finner farliga och opponerar sig emot.
- Evangeliet om Jesus som enda exklusiva vägen till frälsning. Detta är dömande och intolerant.
- Dubbel utgång. Tron på himmel och helvete kan få folk att må dåligt.
- Heteronorm. Att se äktenskapet som något exklusivt för man och kvinna är dömande och kärlekslöst.
- Tvåkönsnorm. Att se könsidentitet som något biologiskt utifrån Guds skapelseordning, dvs. bara man och kvinna, är också det intolerant och inskränkande.
- Komplementär syn på könsroller. Olika roller för man och kvinna är förtryckande och förlegat.
- Barns underordning. Om man menar att barnen ska underordna sig föräldrarna och vara lydiga är man auktoritär och kärlekslös. Barnen ska istället utmana föräldrarnas normer och gränser.
- Världen ond. Att se världen som ond är polariserande.
- Objektiv sanning. Objektiva sanningsanspråk ska lysa med sin frånvaro. Stora existentiella frågor olösliga och man kan aldrig vara säker på någon tolkning. Det sistnämnda är dock självförgörande eftersom de tycks vara säkra på det påståendet. Därutöver tycks de vara likaledes säkra på att värdekonservativa övertygelser är felaktiga.
För att undvika det värdekonservativa diket efterfrågar prästerna ”en mer kärleksfull tolkning av tillvaron och Gud” samt att ”kärleksbudet ska vara nyckeln” i bibeltolkningen. Med andra ord ska deras liberala definition av kärlek trumfa bibeltextens naturliga innebörd i dessa frågor. Det kan förvisso låta fint men som vi ska se nedan är det inte bibliskt försvarbart. Tvärtom är det kärlekslöst att ignorera Bibelns tydliga undervisning. Kristna ska vara intoleranta mot det Bibeln säger att vi vara intoleranta mot, företrädesvis felaktiga läror och syndigt leverne. Och jag tror, likt majoriteten av kristna gjorde fram till den eskalerande liberaliseringen på 1960-talet, att Bibeln består av objektiv sanning som vi kan förstå och veta trots våra begränsningar, ryggsäckar och vissa svåra passager.
Varför viktigt?
Varför är det viktigt att opponera sig mot prästernas övertygelser? Det finns i huvudsak tre skäl och dessa utvecklas nedan.
För det första är det viktigt för andra människors eviga frälsning. Hela den kristna tron och frälsningen bygger på en objektiv, exklusiv och historisk sanning, dvs. att Jesus dog på korset för våra synder och uppstod på tredje dagen (som f.ö. också är den största kärlekshandlingen). Eller som Paulus: Om inte de facto uppstått, tron meningslös. Och i missionsbefallningen har vi i uppdrag att sprida detta evangelium om Jesus till andra människor. En bra liknelse är en bilist som är på väg ut för ett stup. Det är klart mer kärleksfullt att påtala det kommande stupet för bilisten än att vara tyst/”tolerant” och låta honom fortsätta sin färd mot en säker död.
För det andra är det viktigt för vår egen helgelse. När Jesus ber för sina lärjungar i Joh. 17:17 (”helga dem i sanningen, ditt ord är sanning”) påtalar han hur viktig Bibeln är för vår växt och mognad. Helgelsen bygger alltså på den objektiva sanningen i Skriften. Och när vi helgas växer vi även till i kärlek, som är det första som nämns när det talas om Andens frukt, så sanning och kärlek går hand i hand. Med andra ord kan man säga att sanningen, Guds Ord, producerar kärlek.
För det tredje viktigt för församlingens andliga hälsa, inte minst i vår tid. Om man som jag tror att det finns tecken som tyder på att vi lever relativt nära Jesu återkomst är det här extra viktigt och relevant eftersom den sista tiden, globalt sett, ska präglas av enhetssträvan, tolerans och kompromisser i kärlekens namn–även i kristenheten. Eller ”enhet i mångfald” som det också brukar heta. Detta bekräftas när Paulus, i 2 Tim. 4:3, beskriver den sista tidens avfallna kristenheten:
”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen.”
Den här postmoderna sanningsrelativismen och avståndstagandet från traditionella bibelvärderingar, som prästerna ger uttryck för och som eskalerat sedan främst 1960-talet, är tyvärr inte isolerad till Svenska Kyrkan utan (mer eller mindre) utbredd i frikyrkorna också. Och därför är det extra relevant och viktigt. Det postmoderna/subjektiva mantrat ”min sanning” har i kyrkan blivit ”min tolkning”. Färre och färre läror och övertygelser bedöms som säkra, vilket först leder till tolerans för andra tolkningar och sedan bejakande acceptans. Så även om många frikyrkor inte gått lika långt som Svenska Kyrkan finns det många som tyst tolererar bibelfrämmande doktriner och syndigt leverne. John Wesley fångade den här negativa processen på ett bra sätt: ”Vad en generation tolererar, är det som nästa generation bejakar.” En annan bra liknelse är den kokande grodan som dör vis gradvis upphettning. Om de aktuella prästerna hade framfört det ovannämnda överygelserna på 1950-talet hade mycket, om inte allt, blivit avfärdat omgående.
Utifrån detta är det därför inte oroande utan glädjande om unga människor längtar efter den klassiskt kristna tron, med objektiv sanning i centrum. Vi ska verkligen stå upp för Bibeln och predika ”hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27), från skapelseberättelsen till Uppenbarelseboken.
Guds kommunikationsmedel till oss, Bibeln, är både tydligt och begripligt och har förmågan att förändra människors liv för alltid. Eller som det står i Heb. 4:12: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar.”
Bibelns syn på sanning
Vad är sanning? Den treenige Guden är sanning. Fadern, Sonen och den Helige Anden beskrivs alla som sanningen i Bibeln. Sanningen utgår från Guds natur och allt som överensstämmer med Guds sinne är sant. Och det är den enda rationella grunden för all kunskap och sanning. För om vi är resultatet av någon kosmisk slump finns ingen anledning att lita på våra sinnen och vårt tänkande.
Eftersom sanningens Gud är oföränderlig och inte kan ljuga är dessutom hela Guds Ord sanning. Vad Han säger är sant, det är sant. Bibeln är därför vår primära sannings- och kunskapskälla och den högsta auktoriteten i allt vad den uttalar sig om–även när den tycks krocka med den moderna vetenskapen (uppståndelse från det döda, gå på vatten, hela sjukdomar, skapelsen ur intet för ca 6000 år sedan). Bibeln har också, som ingen annan bok, bekräftat sig själv genom över 2000 uppfyllda profetior, bokstavlig och historisk uppfyllelse).
Att Skriften är alltigenom sann och tillförlitlig bekräftas vidare i 2 Pet. 1:17-19 där Petrus säger att Skriften är säkrare kunskap än hans egen ögonvittnesskildring av mötet med Jesus på förklaringsberget (Matt. 17). Det ligger i linje med Jesu ord ”om de inte tror på Mose och profeterna (dvs. GT) kommer de heller inte tro om någon uppstår från det döda.” Med andra ord är det stora problemet inte bristande bevis utan människans inneboende fiendskap mot Gud. Alla vet redan att Gud finns men man undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom. 1:18).
Jesus och Bibelns övriga författare hade samma höga bibelsyn som Petrus, då de utgår från att hela Skriften är Guds ofelbara/objektiva Ord. Med orden ”har ni inte läst” och ”som det står skrivet” förutsätts också att mottagarna kunde förstå och följa den dittills redan uppenbarade Skriften och det finns ingen anledning att tro att vi är undantagna den uppfattningen. Vi ska, precis som folket i Berea, pröva allt utifrån Skriften (Apg. 17:11) och bevara budskapet rent och oförfalskat (1 Tim. 6:14). För att göra det behöver det finnas en objektiv måttstock mot vilken vi kan pröva vad som sägs och skrivs i vår samtid.
Att Jesus uppmanar oss att vara vaksamma på falska läror och förkunnare (Matt. 7:15-17; 21-23) innebär (likt pröva) att man måste kunna pröva och utvärdera utifrån det som inte är falskt, dvs. den sanna Skriften, och sedan fälla någon form av dom/komma till en slutsats om det var sunt eller osunt. Det var också därför många blev dödade, för att de hade en bestämd övertygelse om sanningen och inte tolererade lögn eller halvsanningar. Men den här objektiva synen, där vi generellt sett kan veta vad Bibeln lär, är tyvärr inte vanlig idag utan många gör mer eller mindre som de svenskkyrkliga prästerna. Dr. Robert Thomas, NT-professor från Dallas och författare till boken Evangelical Hermeneutics: The New Versus the Old, skriver så här om den förändrade synen på texttolkning:
”Det [fokuset på det subjektiva och relativa i tolkningsförfarandet] ger en viss grad av osäkerhet till alla slutsatser och hindrar därmed texttolkaren från att vara säker på Skriftens nedskrivna sanningar. Innan förändringen skedde inom evangelisk hermeneutik betonade teologiska lärosäten vikten av att undvika personlig partiskhet och därmed säkerställa objektiviteten genom att betona Guds förmåga att kommunicera snarare än den mänskliga oförmågan att ta emot kommunikationen. Vidare poängterades Andens upplysande roll och att Guds syfte med den särskilda uppenbarelsen är att just uppenbara… Och det är först när vi kommer tillbaka till dessa grunder som bibelläsare återigen kan se Bibeln som förklarande och objektivt upplysande istället för fördunklande.”
Man kan i sammanhanget göra en jämförelse med vetenskapen. I den föränderliga vetenskapen tror man sig kunna veta och vara säker på mycket trots osäkerhet på vissa områden och nämnda föränderlighet. Hur mycket mer kan då inte vi vara säker på den oföränderliga Bibeln trots vissa svårtolkade passager. Dr. Jason Lisle menar att de grundläggande orsakerna till varför det finns så många tolkningar inom kristenheten är människans syndanatur och en efterföljande ovilja att underordna sig Guds Ord.
”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention. All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.”
Med andra ord är inte problemet Bibelns otydlighet utan människors ovilja att underordna sig den naturliga innebörden. Steget från sanning till Bibelns syn på kärlek är, som redan diskuterats, inte långt och eftersom prästerna säger att det inte är kärleksfullt att tro på exklusiva sanningar och bibelkonservativa värderingar kommer här en kortare redogörelse av den bibliska kärleken.
Bibelns syn på kärlek
Vad är kärlek? Gud är kärlek och kärlekens källa (1 Joh. 4:7). Bibeln talar dock om olika typer av kärlek (sexuell, broderlig etc.) men här är det den självutgivande agapekärleken som är mest relevant. Agapekärleken handlar om att med glädje tänka på andras bästa och välbefinnande framför sin egen. Och det är ingen naturlig kärlek för vår köttsliga natur då vi gärna har en självisk tendens. En som dock inte hade detta problem var den personifierade kärleken, Jesus Kristus, som visade den yttersta kärlekshandlingen genom att dö på korset för våra synder. Även om vi inte kan dö för andra människors synder så uppmanas vi, i det dubbla kärleksbudet, att älska Gud och andra människor.
Älska Gud
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:37-39)
Och hur älskar vi Gud? Jo, genom att hålla/leva efter Guds Ord. Med andra ord att sätta Hans vilja framför vår egen köttsliga vilja.
”Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord… Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14:23-24)
”Och detta är kärleken till Gud, att vi håller hans ord.” (1 Joh. 5:3)
Kopplingen mellan kärleken och Guds Ord bekräftas också av Paulus i kärlekens lov i 1 Kor. 13 där han säger: ”Kärleken gläder sig inte i det som är orätt utan finner sin glädje i sanningen.” (1 Kor. 13:7)
Men vilka Guds Ord ska vi följa? Ska vi bygga en ark? Nej, även om hela Skriften är nyttig (till undervisning, tillrättavisning, upprättelse,) så är det främst NT undervisning till församlingen som direkt gällande för oss. Inte 613 buden till Israel, om de inte upprepas i NT. Men de värdekonservativa övertygelserna som nämnts ovan är, enligt mig, sådant som grundas i GT och bekräftas i NT och därför gäller oss idag. Alltså kan vår kärlek till Gud ses i den mån vi lever i enlighet med Hans Ord, som är Hans uppenbarade vilja. Kärleken till Gud går för övrigt ofta, men inte alltid, hand i hand med kärleken till andra människor.
Älska människor
Hur älskar vi våra medmänniskor? Som sagt, att sätta andra människor högre än oss själva. Att tänka på deras bästa framför vårt eget bästa. Jesus är som sagt det främsta exemplet då Han inte utnyttjade sin gudslikhet utan antog en tjänares gestalt (Fil. 2) och dog på korset för våra synder (1 Kor. 15:3-4). Men vad innebär andras bästa? Är det, som prästerna menar, att alltid vara tolerant och öppen för olika perspektiv? Att aldrig säga något som kan uppfattas som negativt eller kritiskt även om tycks gå emot Bibeln? Nej, det är inte Bibelns syn. Kärleken gläder sig som bekant bara i sanningen (1 Kor. 13:7).
Vidare säger Paulus, i 2 Tim. 3:16, att den alltigenom kärleksfulle Gudens Ord även är nyttigt till tillrättavisning och fostran i rättfärdighet. Samma tema framkommer i 2 Tim. 4:2 där Paulus säger att vi ska predika ordet, träda fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod. Och kontexten visar att det inte handlar om tillrättavisning av icketroende människor utan redan kristna i församlingen.
Heb. 12:5-11 bekräftar den här mångsidiga bilden av kärlek. Där står det att Herren agar den Han älskar och att Han fostrar oss genom tuktan och lidande. Och detta känns för stunden som en sorg men längre fram ger det frid och barmhärtighet som frukt (Heb. 12:11). Det är således uppenbart att vi inte ska tolerera allehanda tolkningar för enhetens och kärlekens skull.
Döma?
Men säger inte Bibeln att vi inte ska döma (Matt. 7:1-2)? Jo, men det är felaktigt dömande/hyckleriet som Jesus fördömer, inte dömandet som sådant. Först ska de ta ut bjälken i det egna ögat först och sedan flisan i broderns. Med andra ord är det hyckleriet som Jesus vill sätta fingret på här, dvs. de gör sådant som de själva dömer andra för.
Andra exempel på felaktigt dömande är om vi dömer på områden där vi har frihet, exempelvis mat och firandet av högtider som det talas om i Rom. 14. Vi ska heller inte döma på ett förtalande och kärlekslöst sätt där vi inte har den andres bästa för ögonen. Ett exempel på detta är Luk. 9:54 där lärjungarna ville kalla ner eld från himlen och förgöra de som inte ville ta emot Jesus. Men Jesus tillrättavisade dem.
Att Jesus inte dömer ut dömande som sådant märks även på det faktum att han i samma kontext kallar vissa för ”falska profeter” och ”rovlystna vargar” (Matt. 7:15) och på ett annat ställe kallar troende Petrus för Satan. Därutöver dömer han ut handeln i templet. Allt detta bekräftas i Joh. 7:24 där Jesus säger att vi ska fälla ”rätt domar”.
Paulus är om möjligt ännu kraftfullare i sina tillrättavisningar när han kallar troende galaterna för ”dåraktiga” och ”förhäxade”. De som predikar ett annat evangelium är under ”förbannelse” (Gal. 1:8-9). Dömandet är inte heller anonymiserat utan görs ofta med namn, exempelvis Hymeneus och Alexander som ska överlämnas till Satan för att tuktas (1 Tim. 1:18-20). Kärlekens apostel Johannes säger, i linje med ovannämnda, att vi ska ta avstånd från de med annan lära om Jesus (2 Joh. 1:10). Sidlow Baxter, pastor och teolog, om vikten av att applicera Johannes ord i våra liv:
”Det finns en ytlig och emotionell rädsla idag som ser Johannes ord som obarmhärtiga. Men ska vi tillrättavisa läkaren för att han är intolerant mot sjukdomar? Fråga någon av hans patienter! Skulle någon av oss medvetet välkomna dödliga virus i våra kroppar? Vi måste alla umgås med människor med olika åsikter och övertygelser, och som kristna troende ska vi verkligen älska deras själar; men att samarbeta med dem i obiblisk propaganda av något slag är ett svek mot vår kärlek till Herren som köpte oss.”
Ett avslutande exempel på temat är 2 Tess. 3 där Paulus talar om att ledas in i Guds kärlek för att därigenom hålla sig borta från varje broder som lever uppenbart obibliskt och inte följer den undervisning de fått (2 Tess. 3:4-6 +13-15). Det är därför uppenbart att tillrättavisning och dömande, rätt praktiserat, också är något som ryms inom kärleksbegreppet. Och tvärtemot vad många tycks tro i fråga om dömande är det primärt inom den kristna församlingen som detta ska bedrivas, inte den icketroende världen utanför (1 Kor. 5:9-13).
Varför ska vi då pröva, förmana, varna och döma? För att det finns mycket som är falskt och bibliskt osunt och som därför är skadligt för samhället i allmänhet och Kristi kropp i synnerhet. Att aktivt gå emot Guds uppenbarade vilja får konsekvenser både här och nu (tror inte att det är en slump att mår sämre och sämre) och vid Jesu återkomst då vi ska få lön för vårt livsverk.
Är det här alltid lätt? Nej, varken att ge eller ta emot. Det ÄR lättare att bara stryka medhårs och likt Israels folk säga att ”allt står väl till” när allt inte står väl till (Jer. 6:14). Det är även lättare att göra som de 400 framgångsprofeterna i 1 Kungaboken 22 som bara profeterade ett positivt lyckobudskap, till skillnad från den ende sanne profeten Mika.
Sammanfattning
Gud är sanningens källa och sanningen finns primärt i den objektiva och begripliga Bibeln. Gud är också kärlekens källa och vår kärlek till Honom visar sig i vår trohet till Hans Ord och vårt bemötande av våra medmänniskor. Bibeln säger åt oss att i ödmjukhet–utöver undervisa, upprätta och uppmuntra–tillrättavisa, varna, förmana och även döma och detta främst inom församlingen. Och detta görs utifrån vad Gud har uppenbarat i Bibeln. Med andra ord är Bibelns syn på sanning tätt kopplad till sanning och har en bredare innehörd än vad många vill göra gällande.
SvK-prästernas övertygelser är ett enligt mig ett tydligt exempel på där vi ska tillrättavisa/döma. Och istället för att som dem varna ska vi stötta de kristendomsintresserade ungdomarna och bejaka deras längtan till klassisk och biblisk kristen tro.
Det bästa sättet att älska en icketroende är att förmedla nådens evangelium som kan frälsa för evigheten och därefter undervisa Bibeln ”från A till O.” Och evangeliet är, likt de värdekonservativa övertygelserna, till sin natur dömande eftersom det säger att tron på Jesus är den vägen till evigheten med Gud.
Även om det, utifrån vad som framkommit ovan, kan vara betungande att leva i den här tiden vet vi att ”den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska bli vår.” (Rom. 8:18)
Björn Ranelid vs Ulf Danielsson
Den kände svenske författaren Björn Ranelid släppte nyligen en bok i vilken han ifrågasätter både Big Bang-teorin och evolutionsläran. Att någonting (tid, rum och materia) blev till från ingenting är inget som bevisats och bör enligt Ranelid därför ses som en tro, i synnerhet då teorin inte kan prövas med den vetenskapliga metoden som bygger på observation och upprepade tester. Han menar alltså att det inte finns några säkra belägg för att hävda att någonting blev till från ingenting – Big Bang – och att evolutionens hopp från en art till en annan är ett ickeobserverat antagande.
Och med anledning av den, i den svenska kontexten, kontroversiella boken blev han intervjuad av Anders Holmberg i programmet ”30 minuter”. I intervjun åberopade Holmberg den ateistiske kärnfysikern Ulf Danielsson som menar att Ranelids påståenden, eller ifrågasättande, är ”skadligt” och ”vetenskapsförnekande” samt något som kan ”förstöra” för skolungdomar. På vilket sätt då? Jo, det kan leda till ”fundamentalism”. Vad Danielsson menar med fundamentalism klargörs inte men med tanke på dagens svenska samhällskontext är det lätt att koppla ordet till terrorism och andra våldshandlingar. Och den kopplingen är sannerligen missvisande då ungjordskreationister, den kristna grupp som kritiserar Big Bang-teorin och evolutionsläran allra mest, på intet sätt utgör något hot mot samhällsordningen eller samhällsutvecklingen (till skillnad från så mycket annat, sådant som Danielsson inte tycks bry sig om nämnvärt).
Att Danielsson, utifrån världsbild, opponerar sig och tycker som han gör är naturligt. Detsamma kan sägas om Holmbergs motfrågor och smått aggressiva reaktion. Det ligger i linje med Bibelns utsagor om människans uppror och fientlighet mot Skaparen. Om man på förhand utesluter alla övernaturliga förklaringsmodeller och tänker sig att allt hänger ihop och har utvecklats i ungefär samma takt genom hela historien (uniformism) blir Ranelids ifrågasättande anstötligt, i synnerhet då det också öppnar dörren för Bibelns skapelseberättelse. Men det går inte, precis som Ranelid säger, komma ifrån det faktum att varken Big Bang och storskalig evolution, dvs. där ett ”slag” (ex. hund) övergår till ett annat ”slag” (ex. katt), har observerats. Det är en tro utifrån ovannämnda antaganden.
Och ska man vara petig är dessutom kristendomens hörnsten – Jesu uppståndelse från det döda – långt mer vetenskapsfientlig eftersom den företeelsen (om man bortser från Jesu gudom och det övernaturliga) går att testa/observera, i likhet med Jesu övriga mirakler. Så Danielsson borde i sådana fall, även om han just i det här fallet blev tillfrågad om just Big Bang och evolution, rikta in sig på tron på Jesu uppståndelse som är en klart större ”vetenskapsförnekelse”. För i slutändan bottnar det i just detta, att man på förhand uteslutit Gud och övernaturliga förklaringsmodeller.
Vad som är bra är i alla fall att Ranelid lyfter fram det i Sverige så negligerade faktum att det internationellt, inte minst i USA, finns relativt många vetenskapsmän med samma invändningar. Många bibeltroende vetenskapsmän går dessutom klart längre än Ranelid då de, utifrån vetenskapen och Bibeln, argumenterar för en relativt ung skapelse (ca. 6000 år) utan storskalig evolution (bara variation inom ”slagen”). Skulle för övrigt vara kul att se en debatt mellan Danielsson och ungjordskreationistiska fysiker såsom exempelvis Dr. Russel Humphreys eller Dr. Jason Lisle. Inte för att jag tror att Danielsson skulle ändra uppfattning om ungjordskreationister som ”vetenskapsförnekare” men det skulle i alla fall bli uppenbart för åhörarna att det finns genomtänkta svar på hans förmenta självklarheter.
Boken ”Busting Myths: 30 Ph.D. scientists who believe the Bible and its account of origins” är ett av många exempel på bibeltroende vetenskapsmän som tror på en ung skapelse och samtidigt förnekar den allmänna förståelsen av evolutionen.
”No real scientist believes in biblical creation? The 30 Ph.D. scientists interviewed in this book disagree! See why specialists in astronomy, biology, chemistry, genetics, geology, and physics affirm that science supports a straightforward reading of Genesis, and why they believe that evolution contradicts both science and Scripture. They stand in the long tradition of the biblical creationist founders of most branches of modern science, which historically and logically grew from a Christian world view.”
I väntan på Armageddon – SVT:s kristendomsfientliga vänsterpropaganda
På SVT-play kan man sedan en dryg månad tillbaka se en dokumentär med namnet ”I väntan på Armageddon”. I den försöker dokumentärskaparen koppla ihop både Donald Trumps framgång och Israel-Palestinakonflikten med kristen fundamentalism. Den senare består i huvudsak av tron på ett kommande storkrig, Armageddon, där kristna genom aktiv krigföring och erövrande av världen påskyndar Jesu återkomst. De sägs exempelvis att väckelsekristna, som de kristna fundamentalisterna också kallas, ”hoppas på och ber för jordens undergång.” Med andra ord är det bibeltroende fanatiker som är det stora globala hotet i världen.
Är detta en nyanserad och korrekt verklighetsbeskrivning? Nej, inte enligt mig. Den tydliga politiska vänstervridning som genomsyrar SVT generellt präglar även dokumentären. Tesen är redan given, bibeltroende kristna med högerpolitiska övertygelser (stöd för Israel, abortmotstånd, HBTQ-motstånd etc.) är roten till det onda. Och utifrån den tesen väljs sedan representanter för de båda ”sidorna” ut för att styrka ingångsantagandet. Därför är det inte överraskande att de högerkristna personerna som lyfts fram är högst ifrågasatta personer även inom bibeltroende kretsar, sådana som inte är kända för genomtänkta argument och noggranna bibelstudier. Den konservative och kristne debattören Ronie Berggren är inne på samma linje:
”SVT driver den trötta och i Sverige uttjatade tesen om att högerkristna Israelvänner i USA är knäppgökar i en ny insinuant dokumentär. Det enda SVT lyckas med är att bekräfta bilden av public service i Sverige som svårt vänstervridet och med klen förmåga.”
Även Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, är kritisk till dokumentären och menar att ”…debatten tjänar inte på dokumentärer med en viss slagsida, onyanserade definitioner och svepande omdömen.”
Jag kan bara instämma i Berggrens och Rudenstrands kritik. Dokumentären är fylld med så kallade halmdockor, överdrifter och felaktigheter – allt för att svartmåla Bibeln och bibeltroende kristna. Nedan följer ett antal punkter som belyser den här misskrediteringen.
1. Bön om straff och lidande. Själva titeln, tillika den springande punkten i dokumentären, slår fast att många kristna väntar på och ber om ett stort krig – Armageddon – och att detta sedan leder till jordens undergång. Problemet är bara att en sådan hållning inte är representativ för bibeltroende kristna, inte ens bland konservativa ”fundamentalister”. Majoriteten i den sistnämnda gruppen tror nämligen på ett tidigt ”uppryckande”, även kallat ”pretribulationalism”, innan den så kallade vedermödan och Armageddon bryter ut. Det brukar även kallas ”det välsignade hoppet”.
Men även bland ”posttribulationalists”, dvs. sådana som tror att kristna först ska gå igenom den sista tidens straffdomar över världen innan de rycks upp, är den vanliga inställningen att man ber om och längtar efter Jesu återkomst, i tillägg till att be för icketroendes frälsning.
Med andra ord längtar inte någon av dessa grupper efter vedermöda, lidande och helvete. Istället brukar man be för sina fiender och deras frälsning, inte att Herren ska komma och slänga dem i helvetet (även om detta är en realitet kristna tror på om inte människan kommer till tro på Jesus). Det är således stor skillnad på att tro på Bibelns ”negativa” utsagor om den yttersta tiden (straffdomar och krig) och att be för dess tillkommelse. Den överväldigande majoriteten av konservativt bibeltroende ber istället i linje med Jesu ord om att förlåta sina fiender och älska sin nästa.
Utifrån detta är det för mig uppenbart att dokumentären valt ut en ytterst marginaliserad uppfattning bland kristna, allt för att måla upp en så negativ bild som möjligt. När det är sagt kan det dock vara på sin plats med en liten nyansering. Även om kristna inte vanligtvis ber om och längtar efter krig är det inget fel att längta efter den dag då Gud ska göra upp med ondska och synd en gång för alla. Vi får inte glömma bort att den sista tidens straffdomar är rättfärdiga, utförda av en rättfärdig Gud på grund av människans synd.
2. Uppmaning till fysiskt våld. En av huvudpersonerna i dokumentären är Gary Burd, en motorcykelpastor som uppmanar sina medlemmar till fysiskt våld med bland annat svärd. Han tänker sig också att kristna, eller i alla fall han själv, ska vara med i den avslutande striden och utkämpa slaget tillsammans med Jesus. Även den karismatiske pastorn John Hagee, som står för så kallad framgångsteologi, är inne på samma spår när han säger att vi ska vara ”krigare” i striden och intrycket är att det handlar om bokstavligt krig under vedermödan.
Detta kan liknas vid kristen ”dominionism” och ”Kingdom Now”-teologi, där kristna ska ta över världen steg för steg innan Jesus kommer tillbaka till ett nästan dukat bord. Skillnaden är dock att majoriteten av de som tror på och jobbar för en alltmer kristendomspräglad värld menar att Guds rikes utbredande primärt sker på fredlig väg genom inflytande i politiken, kulturen, akademin, affärsvärlden etc. Återigen lyfts alltså en minoritetsuppfattning för att beskriva vad som karaktäriserar en stor grupp.
Vad som också kan tilläggas är att det omnämnda ”storkriget” inte är ett krig mellan två stora och jämbördiga parter, där USA är på Israels sida (som dokumentärskaparen och de kristna företrädarna mer eller mindre tycks tro), utan ett krig där jordens alla länder, inklusive USA, går emot Israel.
Här vill jag dock betona att även den fredliga ”herraväldesteologin” som nämnts ovan är obiblisk och förrädisk. Kristna, som är ”gäster och främlingar” i en ond och alltmer bibelavfallen värld, ska primärt predika evangeliet i hopp om att rädda människor för evigheten. Vi kan förvisso vara salt och ljus och bromsa ondskans utbredande genom olika former av samhällsengagemang, men det är inte detsamma som att kompromissa med bibliska läror. Det senare händer tyvärr ofta i den pragmatiska, samhällstillvända och idag utbredda ”nyevangelikalismen”. Mer om nyvangelikalismen här: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/
3. Eskatologi och bibeltolkning. I ett tidigt skede intervjuas Frank Schaeffer, son till den världsberömde teologen Francis Schaeffer. Han har lämnat den kristna tron bakom sig och är, föga förvånande, kritisk till en ”bokstavlig” förståelse av Bibeln i allmänhet och texterna om yttersta tiden i synnerhet. Eftersom det inte finns någon enhetlig syn på eskatologins område är det, om än något implicit, omöjligt att ha någon bestämd uppfattning, enligt Schaeffer. Huvudproblemet med den typen av argument är att det finns olika tolkningar av alla Bibelns läror. Därför skulle ett sådant argument i sådana fall kunna anföras mot alla bestämda övertygelser och det faller enligt mig på sin egen orimlighet, i alla fall om man som jag tror på Bibelns ofelbarhet, objektivitet och klarhet.
Att tolka Bibeln ”bokstavligt” (eller för bokstavligt), som är den återkommande kritiken av de som vill ta hela Bibeln på allvar och tror på en kommande vedermöda, är för övrigt en svepande och onyanserad missrepresentation. Dr. Charles Ryrie, professor i systematisk teologi och förespråkare av den bokstavliga (eller naturliga) förståelsen av Bibeln, säger följande om den här missuppfattningen: ”… literalism utesluter inte korrekt förståelse av symboler, illustrationer, apokalypser och andra genrer inom de grundläggande ramarna för bokstavlig tolkning.” Eller som den gode Luther uttryckte det:
”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions… An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”
Vidare säger Schaeffer, med kritisk ton, att kristna inte tror på någon varaktig fred i Mellanöstern och att detta stjälper fredsprocessen och gör så att ”palestinierna inte får tillbaka sitt land.” Det förstnämnda är förvisso sant men inte något negativt i sig. Att tro på Bibelns profetior om att alla världens länder i framtiden ska vända sig mot Israel är fullt förenligt med att göra gott mot alla människor och värna om fred. Det sistnämnda, dvs. att palestinierna inte får tillbaka sitt land, nämns helt okritiskt, som om det vore ett oomtvistligt faktum. Ett sådant påstående får inte bara problem Bibelns utsagor i frågan utan också med många historiska och juridiska argument.
Bibeln talar emellertid om en särskild välsignelse för dem som ber för och talar väl om det judiska folket. Utifrån den övertygelsen är det heller inget konstigt att kristna tar parti för nationen Israel och, i den mån möjlighet finns, verkar för dess säkerhet och utveckling. Det är heller inte fel att med bibelförenliga metoder propagera för att landets gränser ska utvidgas i enlighet med vad Gud fastställt i sitt Ord. Så vad dokumentären kallar för att ”motverka fredsprocessen” skulle jag kalla ”välsigna det utlovade folket och landet och värna dess existens”, i synnerhet när man betänker att den andra sidan (palestinierna/araberna) inte ens vill ha någon fred utan Israels och judarnas utplånande.
Till sist bör det det betonas att Israels bibliska gränser, till skillnad mot vad som sägs i dokumentären (utan några kristna citat), på intet sätt behöver bli verklighet för att Jesus ska kunna komma tillbaka. Det kommer Jesus att ordna när han sätter upp riket åt Israel efter sin återkomst till jorden i slutet på den sjuåriga vedermödan.
4. Mellanösternkonfliktens drivkraft. Lee Fang, reporter på den tydligt vänstervridna nättidningen The Intercept, antyder att (kristen) religiös extremism är det som främst driver på konflikten i Mellanöstern. Han lyfter dock inte fram några hållbara belägg för ett sådant påstående. Inte heller tar han upp något om det utbredda och religiöst betingade jude- och Israelhat som finns i arabvärlden, inklusive de palestinska områdena. För om man ska se nyktert och objektivt på saken så är den enda religiösa extremism som aktivt driver på konflikten muslimsk sådan.
Kärnproblemet i Israel-Palestinakonflikten är enligt Fang detsamma som i USA, nämligen ”för mycket polarisering och avhumanisering.” Nej, kärnproblemet är ur ett bibliskt perspektiv (det i grunden enda sanna perspektivet) människans synd och världens Israel- och judehat. Det senare är för övrigt inspirerat av mörkrets andemakter eftersom de vet att judarna spelar en central roll i tidens avslutning. Då är Fangs humanistiska och gudsfientliga enhetssträvan ett klart mycket större problem än kristna karismatiker (likt Hagee och Burd) med överdriven/felaktig eskatologi.
5. Etnisk rensning. Fang menar också att Israel, med stöd av USA, bedriver ”etnisk rensning” av palestinier i Israel. Återigen lyfts bara den palestinska/arabiska sidan fram och argumenten som framförs är ytliga känsloargument från berörda araber.
Journalisten Gidon Ben-Zvi menar istället att det som av araberna kallas etnisk rensning är juridiskt korrekta avhysningar. Domstolar har dömt till judarnas fördel i tvisterna om markområdena i Sheikh Jarrah, den plats som tas upp i dokumentären, men judarna har trots detta varit villiga att låta arabfamiljer bo kvar med ”skyddad status” mot en mindre avgift. Många araber var positiva till erbjudandet men fick då uppmaningar från Hamas och Palestinska Myndigheten att inte gå med på detta. De senare grupperna vill nämligen att konflikten ska fortsätta eftersom målet, enligt Ben-Zvi, inte är fred utan utrotning. Den enda part som uttryckligen talar om etnisk rensning är araberna/palestinierna/muslimerna. Ben-Zvi utvecklar:
”Sheikh Jarrah was thrust into the international spotlight when Israeli courts, following decades of legal proceedings over competing ownership claims, ordered the evictions of several Palestinian families. No Palestinian family had been removed from their residences in Sheikh Jarrah since 2017. According to a proposed compromise made by the court, the Palestinians living in the neighborhood would have been given ‘protected status’ and not be evicted in exchange for paying a small rent fee to whom the courts ruled were the legal owners.
Some of the families apparently wanted to accept the offer but were pressured not to do so by the Palestinian Authority and Hamas. These are the documented, verifiable facts related to the ongoing Sheikh Jarrah story. Nevertheless, media outlets have uncritically parroted the anti-Israel narrative that the Jewish state is somehow engaging in ‘ethnic cleansing’.” https://honestreporting.com/beyond-biased-headlines-disproving-the-israel-ethnic-cleansing-charge/
Israel är dessutom, till skillnad från många andra länder, ett demokratiskt land som inte diskriminerar några etniciteter. Den arabiska befolkningen har växt kraftigt sedan 1967 och år 2019 växte den arabiska befolkningen mer än den judiska. I Jerusalem är det relativt marginell skillnad mellan araber och judar. Detta kan jämföras med den explicita och reella aversionen mot judar i de arabiska grannländerna.
6. Extrema högeridéer. Enligt Fang är traditionella kristna övertygelser – att homosexualitet, abort, HBTQ etc. är fel och får konsekvenser för både individer och samhällen i stort – något som kan betecknas som ”extrema högerradikala idéer” som annars bara hörs i ”internets mörka vrår”. Han är förstås fri att tycka som han tycker men vad man ska komma ihåg i sammanhanget är att hans egna idéer om samma företeelser var ännu mer extrema för hundra år sedan. Och då blir följdfrågan om den moraliska utvecklingen gått framåt eller bakåt. Läser man Bibeln och tror på det som står där är svaret på den frågan givet. Det betyder dock inte att kristna menar att samhället ska spärra in eller förfölja exempelvis homosexuella, som ofta görs gällande av kritikerna. Det är fullt möjligt att påtala synden utan att behandla vederbörande på ett nedvärderande och/eller kärlekslöst sätt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis har dokumentären, precis som väntat, en tydlig vänstervriden och kristendomsfientlig agenda. Udda figurer från den karismatiska delen kristenheten får agera representanter för konservativ och bibeltroende kristendom, vilket gör att den senare gruppen framstår som irrationella och blodtörstiga jihadister som är redo att erövra världen med våld. USA, Israel och bibeltroende kristna är de stora hoten mot mänskligheten medan alla andra grupper (ickereligiösa humanister, muslimer, Hamasterrorister etc.) lite förenklat ses som förtryckta minoriteter vars eventuella ondska bara är ett resultat av förtrycket från förstnämnda grupper.
Men som påtalats ovan ger dokumentären dels en verklighetsfrämmande bild av Mellanösternkonflikten och dels en felaktig bild av kristen konservatism. Bibeln lär förvisso att tiden innan Jesu återkomst kommer att föregås av en vedermöda med straffdomar och krig, men det är inget vi som kristna kan påverka eller påskynda genom politisk eller militär mobilisering. Jesus kommer själv att strida och döma Israels fiender, inklusive de som inte trott på evangeliet.
Abort och Bibeln
Har Bibeln något att säga om det idag så självklara praktiserandet av abort? Ja, det finns många bibelargument som kan anföras till stöd för abortförbud – exempelvis att Herren ser oss som särskilda individer i moderlivet (ex. Jer. 1:5, Ps. 139:13-16) och att mord (medvetet och orättfärdigt släckande av annans liv) är en grov synd.
Det kanske starkaste argumentet finns i 2 Mos. 21:22-23 där det sägs att den som slår en havande kvinna så att barnet i magen får allvarlig skada ska straffas därefter, dvs. om barnet dött till följd av våldet ska vederbörande våldsverkare också dö (i linje med den ännu gällande dödsstraffsprincipen i Noaförbundet, 1 Mos. 9). Med andra ord är det här uppenbart att barnet i magen ses som en människa med samma värde som redan födda människor. Dr. Jerry Bergman om det här tydliga bibelargumentet:
”The Jewish and Christian teaching against abortion is summarized in Exodus 21:22-23 which says, ‘if a man hits a pregnant woman and she gives birth prematurely but there is no serious injury, the offender must be fined. But if a serious injury resulting in death occurs, you are to take life for life. For comparision, the 1599 edition of the Geneva Bible says, if a man strikes ‘a woman with child, so that her child depart from her and death follow not, he shall be surely punished…as the judges determine. But if death follows, then thou shalt pay life for life’.”
Men är inte våldtäkt, som ofta brukar framhållas som argument bland abortförespråkare, ett rimligt och giltigt skäl till att utföra abort? Nej, två fel leder inte till ett rätt. Även om våldtäkt är en fruktansvärd handling är det trots allt inget som legitimerar abort i ett bibliskt perspektiv. Det är nämligen inte barnet som ska ta straffet för våldtäktsmannens grova synd. Och det är i sammanhanget ytterst få aborter som görs på grund av våldtäkt. Därutöver får man inte glömma bort det trauma som många kvinnor går igenom efter utförd abort, i tillägg till den glädje och tacksamhet många våldtäktsutsatta mammor trots allt känner när det till en början oönskade barnet fötts. Det kristna frågesajten Gotquestion utvecklar:
”A common argument against the Christian stance on abortion is ‘What about cases of rape and/or incest?. As emotionally difficult as it would be to face a pregnancy resulting from rape or incest, is the murder of a baby the solution? Two wrongs do not make a right. Intentionally killing the unborn child is not the answer. Also, keep in mind that having an abortion is itself a traumatic experience. It seems nonsensical to add an additional trauma to the woman. Too, abortion can be a means of rapists covering up their crimes. For example, if a minor is molested and becomes pregnant and then is taken to have an abortion, the molestation could continue without penalty. Abortion will never erase the pain of rape or incest, but it very well may add to it.”
Avslutningsvis vill jag betona att en utförd abort, även om det är fel, på intet sätt äventyrar någons frälsning då det senare är engångshändelse som sker ”av nåd genom tro”, oavsett om vederbörandes synder är blodröda (som det står). Därmed inte sagt att det inte får konsekvenser, likt annan synd.
Jesus Revolution – en film att rekommendera?
Många kristna i Sverige gör nu reklam för den relativt nya filmen ”Jesus Revolution” som släppts på svenska biografer i dagarna. Den bygger på den rörelse som främst växte fram i början på 1970-talet och som även benämndes ”Jesusrörelsen” och ”Jesusfolket”. Men är detta verkligen något att promota för bibeltroende kristna? I den här texten lyfter jag fram ett antal punkter och argument till varför den inte bör rekommenderas.
1. Felaktigt evangelium. Det frälsande evangeliet som presenteras i filmen bygger på gärningar, dvs. att vederbörande måste (i tillägg till att tro på Jesus och Hans frälsningsgärning för oss) omvända sig från visst mycket synd, uttala en frälsningsbön, döpa sig och följa Jesus i handling. Det är ett obibliskt gärningsevangelium som kräver lydnad. Dr. Bob Wilkin:
”Unfortunately, obedience is also presented as a condition of eternal salvation.
Which brings me to the negative side. The evangelistic message presented is a confusing form of Lordship Salvation. The hero of the movie is famous Lordship Salvation pastor Greg Laurie. When he is baptized in the ocean, he is asked if he has decided to follow Jesus yet. He answers, “No.” Lonnie Frisbee then asks him if he is ready to decide right then. “Yes.” So Frisbee leads him in a sinner’s prayer. Laurie confesses that he is a sinner, says that he is turning from his sins, and invites Jesus into his life to be his Lord and Savior. With that, he is baptized.
I don’t recall anyone in the movie saying that whoever believes in Jesus has everlasting life. ”
En annan sak som nedtonas i filmen är talet om den yttersta domen och Guds vrede över synden och syndarna. Johannes 3:16 citeras förvisso men den viktiga slutklämmen, ”inte ska gå förlorade utan ha evigt liv”, utelämnas.
2. Felaktigt fokus. Kristna ska inte vara revolutionära utan istället predika evangelium för att på så sätt förändra människor och samhällen inifrån (i den mån det är möjligt i denna alltmer avfallna tid). Jesus var inte heller revolutionär när han kom den första gången utan en lydig och underordnad Återlösare. Med andra ord sänder rörelsens och filmens namn fel (och politiskt vänstervridna – ja, många var inspirerade av 1960-talets vänstervåg där Vietnamkrigsmotståndet stod i centrum) signaler även om våld kanske aldrig var en uttalad metod. Pastor Taigen Joos:
”The best description of Jesus is not that he’s a revolutionary, but that he is a redeemer. Jesus did not come to overthrow some kind of political system. That is what the Jewish people of the first century wanted him to do, but that was not his purpose in coming. The salvation that Jesus provides is not meant to be a politically revolutionary movement either. Neither were those apostles who helped found the church revolutionaries either. They did not fight for political upheaval. They preached the good news of Jesus Christ and saw lives transformed for the glory of God.
3. Öppenhet för homosexualitet. Jesusrevolutionens grundare och filmens huvudperson, Lonnie Frisbee, levde i öppen och obekänd synd då han både skilde sig från sin fru och praktiserade homosexualitet. Han dog sedermera i AIDS som ett resultat av det senare. Detta är förvisso inte frälsningsavgörande men en sådan livsstil är högst oförenlig med kristet ledarskap.
4. Öppenhet för droger och sexuell lössläppthet. Många i den aktuella Jesusrörelsen, däribland många hippies, var både drogliberala och sexuellt frigjorda och detta ändrades inte nämnvärt efter konverteringen till kristendomen. Pastor Joos om den här problematiken:
”The converted hippies continued in their hippie lifestyle, still experimenting in drugs and sexual escapades. Their appearance identified themselves more with the unconverted hippie movement than with a new life and “new creature” values.”
5. Fokus på känslor, upplevelser och ekumenik. Då fokus i mångt och mycket låg (och ligger) på upplevelser och känslor tonas doktrinära skillnader ner, alternativt suddas ut helt. Detta har lett till ett accepterande av bland annat katolska kyrkan och ett omfamnande av ”världsliga” metoder (inklusive musik). Det senare präglar för övrigt filmen. Pastor Joos igen:
”The Jesus Movement was a major contributor to the modern Charismatic movement, as well as the modern Contemporary Christian Music movement. The trifecta of emotionalism, charismaticism, and cultural accommodation have been the key ingredients that have made the modern Contemporary Worship scene what it is today.”
Dr. John McArthur påpekar också att den ”marknadsdrivna” kyrkan, en kyrka som anpassar sig efter rådande kultur och samhällstrender för att bli mer populära och vinna fler åhörare, har sina rötter i denna Jesusrörelse. Eller som Alan Ray uttrycker det:
“If the Jesus movement was so effective since the 70s, where is the fruit? Is it not the lukewarm ecumenical ditch they call church?”
6. Hyllning av falska profeter och förkunnare. Filmen glorifierar exempelvis Kathryn Kuhlman, en kvinna som exempelvis profeterade fel, begick äktenskapsbrott och var en stor inspirationskälla för den välkände villoläraren Benny Hinn (falsk profet och förkunnare av framgångsteologi). Jesusrörelsens ledare har även förknippats med Rick Warren som är förgrundsfigur i den marknadsdrivna/världsanpassade kyrkan och författare till den storsäljande boken ”Purpose Driven Life”.
Att huvudrollsinnehavaren, Jonathan Roumie (som spelar ovannämnde Frisbee), är en New Age-inspirerad katolsk mystiker som blivit hyllad av påven gör sannerligen inte filmen bättre.
Sammanfattningsvis finns det alltså flera minst sagt problematiska inslag i filmen där det största felet är ett gärningsbaserat evangelium. Men även nedtoningen av synd, kompromissandet med läror till följd av fokus på känslor och upplevelser, världsanpassningen (inte minst musik) och ekumeniken är alla allvarliga avsteg från Bibelns undervisning, i synnerhet i en tid som denna. Mer om denna tid här: https://godanyheterna.com/2021/07/06/eskatologi-och-tidstecken/
Huvudkällor:
Gud som haver barnen kär – recension av SVT:s dokumentärserie
Den här texten är en recension av den SVT-producerade dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” som sändes under vintern 2022. Serien handlar om barn som farit illa i religiösa miljöer (ex. Jehovas vittnen, mormonerna, pingstkyrkan, trosrörelsen, islam), främst till följd av påtryckningar från föräldrar. Barn ska, primärt med hänvisning till FN:s barnkonvention, fritt få välja religion istället för att pådyvlas en viss trosinriktning uppifrån. Personerna som framträder har, med ett undantag, valt att lämna (den förtryckande) religionen bakom sig och beskriver det nya livet som frigörande och lyckligt i förhållande till det gamla. Den som fortfarande har kvar sin gudstro, en homosexuell kristen, har lämnat det sammanhang han växte upp i och istället anslutit till en mer liberal och accepterande församling.
Förtjänster
Även om jag har en annan världsbild och opponerar mig mot mycket vill jag ändå inledningsvis lyfta fram dokumentärens förtjänster. För den är faktiskt intressant och belysande även från ett bibliskt perspektiv och här följer några punkter:
1. Gärningsläror. Gemensamt för alla olika grupper, inklusive de kristna, är att alla tror att frälsningen bygger på gärningar. Och detta framkommer återkommande i intervjuerna. Om vissa handlingar och synder begås, alternativt om vissa goda gärningar inte utförs, riskerar vederbörande att straffas med den eviga elden eller, som i fallet med Jehovas vittnen, dödas/utplånas i Harmageddon. En pingstvän uttrycker också rädsla för att förlora frälsningen och sedan behöva bli frälst på nytt.
På den här länken har jag skrivit mer ingående om skillnaderna mellan Bibelns/nådens evangelium och olika gärningsevangelier både i och utanför den traditionella kristenheten: https://godanyheterna.com/evangeliet/
2. Helvetesskrämsel. Den här punkten hänger delvis ihop med den första. Nästan alla i dokumentären uttrycker en rädsla för helvetet och även om det är en biblisk realitet som på intet sätt ska förringas eller förtigas (inte heller för barn) är det inte sunt att skrämma barn med detta faktum – i synnerhet inte om kravet för att slippa helvetet inbegriper gärningar (som det uppenbarligen har gjort här).
3. Demonbesättning och demonutdrivning. En annan återkommande kritik är fokuset på demoner, vilket också kan kopplas till ovanstående punkter. Här var det främst karismatiska sammanhang som kritiserades, vilket inte är chockerande eftersom sådan teologi och praktik är vanlig där. Men det betyder inte att det är bibliskt.
Här är en länk som förklarar varför kristna inte kan vara besatta av onda andar: https://www.gotquestions.org/demon-possession.html
Och här är en annan länk som förklarar varför kristna av allt att döma inte ska driva ut onda andar idag (i alla inte på det sättet som görs i karismatiska sammanhang): https://www.gotquestions.org/Christian-exorcism.html
Problem
Även om jag alltså håller med om en del av kritiken i serien är det, utifrån ett bibliskt/kristet perspektiv, ingen bra dokumentär och nedan listas orsakerna.
1. Religion istället för kristendom. Kristendom klumpas medvetet (och föga förvånande) ihop med all annan religion. Med andra ord smutsas ryktet för det sanna ”originalet” ner av alla fel och brister som finns i de falska ”kopiorna”.
2. Människan som högsta auktoritet. Människan – främst genom FN och barnkonventionen – är den högsta auktoriteten, inte Gud och Bibeln. Vad som är gott, sant och rätt avgörs alltså av människan. Och även om dokumentärfilmaren medger att familjen har rätt att uppfostra barnen efter sina egna övertygelser blir, trots allt, det bestående intrycket att staten och barnkonventionen vet bättre.
3. Obibliska antaganden. Dokumentären utgår, av allt att döma, från några subtila (och obibliska) antaganden: 1) att människan/barnet i grunden är god, 2) att människans/barnets primära mål är att bli lycklig, 3) att den här lyckan främst uppnås genom att människan/barnet får gå sin egen väg, följa sitt hjärta och slippa underordna sig gudagivna och ”frihetsinskränkande” påbud, 4) att samhället generellt är neutralt och gott och i evolutionistisk anda blir bättre och bättre, och 5) att ickereligiösa inte är troende och inte nämnvärt påverkar barnen med sin egen världsbild och sina egna värderingar (i den mån detta görs är det förment ”goda” värderingar).
Bibeln lär istället: 1) att människan (efter syndafallet) är ond, 2) att hennes syfte med jordelivet är frälsning och att leva ett liv till Guds ära, 3) att det målet uppnås genom att leva efter Guds vilja (uppenbarad i Bibeln) och inte följa den syndiga naturens lockelser och begär, 4) att världen och samhället är i den ”ondes våld” och i andlig mening blir sämre och sämre ju närmare Jesu återkomst vi kommer, och 5) att alla människor är troende och har en världsbild med olika värderingar som mer eller mindre pådyvlas omgivning.
Här har jag för övrigt skrivit om varför alla människor är troende och att neutralitet är en myt. https://godanyheterna.com/2021/06/25/alla-ar-troende/
En av de intervjuade säger att hon var tvungen att åsidosätta egna behov och drömmar – att hon var nyfiken, kreativ och fantasifull och ville utforska det men inte fick. Drömmar, nyfikenhet, kreativitet och fantasifullhet som ligger i linje med Bibeln är förstås inget negativt men om detta är finare, eller förtäckta, ord för det som Bibeln faktiskt beskriver som köttsligt och syndigt är det inget som ska bejakas och uppmuntras. I alla fall inte av bibeltroende föräldrar. Att döma av kommentaren från pingstvännen i dokumentären (typ ”När jag inte fick göra det jag ville, eftersom det var fel utifrån Bibeln, så ville jag inte längre vara kristen.”) kan man nog anta att behoven och drömmarna ofta är oförenliga med Bibeln.
4. Svartmålning av den dubbla utgången och eskatologisk undervisning. Helvetet och talet om yttersta tiden utmålas som hemskt att prata om. Psykologen i dokumentären säger till exempel att himmel och helvete bara är bilder som inte ska förstås bokstavliga realiteter. Även om det, som nämnts ovan, både finns osund teologi och dåliga presentationssätt är detta trots allt bibliska teman som inte får exkluderas. Himmel och helvete är en av de mest centrala lärorna i kristendomen och en hörnsten i evangeliet.
5. Svartmålning av separation. Separation från ”världen” och ickekristna ses som något ont och osunt. Bibeln är förvisso emot isolation men separation från synd och den fallna världen är en central biblisk tanke som är tätt förknippad med helgelsen. Kristna beskrivs exempelvis i Bibeln som ”gäster och främlingar” och ”ambassadörer” för ett annat rike.
6. Förlegad syn på homosexualitet och äktenskap. Homosexualitet och sex före äktenskapet betraktas som något sunt som ska bejakas i kärlekens namn. Bibeln lär dock det motsatta och därför ska vi inte, som den liberala och ångerfulla pingstmamman i dokumentären, beklaga oss över att församlingen inte ”kommit längre” och undervisningen inte blivit ”snällare”.
7. Smörgåsbord av trosuppfattningar. En av de intervjuade menar att barnen ska presenteras olika trosuppfattningar och sedan själv få välja. Ett sådant synsätt bortser dels från människans syndanatur och bristande förmåga att fatta bibliskt sunda beslut och dels Bibelns alla uppmaningar om att ”vänja den unge vid den väg han ska vandra” så att han inte viker av från den när han blir gammal (ex. Ord. 22:6, 5 Mos. 11:19). Det betyder förstås inte att kristna föräldrar kan eller ska tvinga sina barn till tro. Men det betyder att vi ska göra allt i vår makt för att implementera Bibelns sanningar och den kristna världsbilden.
8. Problem med en allsmäktig och allvetande Gud. Den tidigare Knutbymedlemmen har problem med en Gud som känner till våra tankar. Men en Gud som inte är allvetande är inte Bibelns Gud.
9. Skolan som frizon. En av de kristna tjejerna menar att skolan ska vara en frizon men precis som nämnts ovan bortser hon, förmodligen omedvetet, från det faktum att det inte finns någon neutralitet. Alla skolämnen är, mer eller mindre, präglade av sekulära politikers och lärares världsbild och värderingar (se tabell nedan).
”Att fara illa”
I dokumentären poängteras att inte alla barn från religiösa miljöer far illa. Och det är förvisso sant. Men från ett bibliskt perspektiv kan man dock säga att alla barn som inte växer upp med Bibelns Gud som grund far illa, däribland alla ”glada”/”lyckliga” och framgångsrika barn som lever tillsynes normala och fungerande liv. Allt beror på hur man definierar ”fara illa” – på världens vis eller på Bibelns vis.
Att barn far illa även i religiösa sammanhang är inget som kan bestridas, inte heller teologiskt/bibliskt sunda sammanhang är klanderfria. Om det senare sammanhanget emellertid jämförs med den utveckling som skett i samhället i stort går det inte ens att jämföra. Den sekulärhumanistiska ”statsreligionen” har, under det senaste århundradet, exempelvis ansvarat för över en miljard aborter och mer illa än så är det svårt att ”fara”.
Och i takt med den judekristna kulturens avskaffande och sekulärhumanismens (främst i form av kulturmarxism, https://godanyheterna.com/2021/06/27/kulturmarxism-kritisk-teori-och-bibeln/) och den sexuella revolutionens intåg har även den psykiska ohälsan bland i synnerhet unga ökat lavinartat. Det här perspektivet är, av naturliga skäl, ointressant och/eller osynligt för dokumentärens skapare och deltagare.
Nedan följer en tabell över den historiska och kulturella utvecklingen som framför allt eskalerat från 1960-talet och framåt:
| Judekristen kultur (-1750) | Humanistisk kultur (1750-) | |
| Personligt ansvar/arbete | *Eget ansvar *Underordning och tacksamhet *Mänskliga skyldigheter | *Statens ansvar *Uppror och avundsjuka *Mänskliga rättigheter |
| Äktenskapet | *Man och kvinna *Livslångt förbund *Sexuellt umgänge efter giftermål *En partner | *HBTQ-relationer *Inget förbund; samboskap och separationer *Sexuellt umgänge innan giftermål *Många partners |
| Familjen | *Kärnfamilj *Mannen ledare | *Regnbågs- och bonusfamiljer *Feministisk jämställdhet |
| Lag och ordning | *Laglydnad *Stor respekt för överheten | *Laglöshet *Liten respekt för överheten |
| Världsordning | *Nationalism | *Globalism |
| Människans identitet | *Guds avbild och skapelsens särskilda krona *Okränkbart och objektivt värde *I grunden ond | *Planlös materia *Subjektivt värde som kränks (abort och dödshjälp) *I grunden god |
| Livet | *Meningsfullt | *Meningslöst (ytterst sett) |
| Kläder | *Anständighet och skyla | *Utmanande och lättklätt/naket |
| Evangeliet | *Individuell frälsning från egen synd och kommande straffdom | *Kollektiv och samhällelig frälsning från orättvisor och klimatkriser här och nu |
Sammanfattning
Det finns, precis som dokumentären belyser, mycket osunt i den religiösa sfären idag – så även inom den kristna. Men oavsett fel och brister är det från ett bibliskt perspektiv inget som kan jämföras med den sekulära och gudsfientliga ”hjärntvätt” som skett i neutralitetens namn och som präglat, och i allt högre grad präglar, framför allt västerlandet det senaste millenniet. Den sekulärhumanistiska kulturen, som beskrivs i den högra spalten ovan, är inget alternativ för en bibeltroende kristen. Istället bör vi korrigera varandra utifrån Bibelns undervisning och leda människor tillbaka till ”den sunda läran” (2 Tim. 4:3, Tit. 2:1) och biblisk barnuppfostran.
Miss Li och Gud
Miss Li, som idag är en av Sveriges mest kända och populära artister, har på senare tid skrivit låtar med kristna referenser. I låtar som ”Instruktionsboken” och ”Hälsa Gud” framkommer inte bara en form av gudslängtan utan också flera ifrågasättanden av Bibelns Gud. Hon menar framför allt att Gud, om han finns, är tyst och frånvarande och alltför passiv i förhållande till den utbredda ondskan i världen.
I den förstnämnda låten säger hon sig ha letat överallt (frågat prästen, bett till Gud och plöjt Bibeln) men aldrig hittat rätt, inte funnit ”lösningen”. I den sistnämnda uttrycker hon, i ett förmodat krogsamtal med Jesus, en längtan om att få prata med Gud. Detta då hon behöver ”framtidstro” och något som kan ge hennes hjärta ”hopp” och ”lugn och ro”. Vidare menar hon att världen är ”körd” eftersom den är fylld av alldeles för mycket krig, svält, fattigdom och hat. Gud borde, enligt Miss Li, göra mycket mer.
Från ett bibliskt perspektiv finns det av naturliga skäl många problem med artistens invändningar och nedan kommenterar jag några av dessa. Invändningarna är för övrigt inte unika utan är vanligt förekommande bland många ickekristna.
Gud
- Jesus, som själv är Gud och har all makt i himlen och på jorden (Matt. 28:18), förringas sin gudom då han inte antas ha någon makt att åtgärda de problem som Miss Li framför.
- Bibeln säger, i motsats till Miss Li, att ingen människa – i generell mening – söker Gud (Rom. 3:11). Istället är det Han som söker och drar i oss i hopp om att vi ska kapitulera (Luk. 19:10, Joh. 6:44). Gud är alltså en aktiv sökare som både vill frälsa och hjälpa människan. Och de människor som faktiskt söker Gud med ett uppriktigt hjärta kommer alltid, och omgående, att finna Honom (i enlighet med ovanstående verser och den bibliska principen om att ”den som söker han finner”).
Människan, ondska och moral
- Alla människor vet också att Gud finns genom den allmänna uppenbarelsen – skapelsen (Ps. 19:1-4, Rom. 1:20), samvetet (Rom. 2:14-15) och en form av allmänt gudsmedvetande (Pred. 3:11). Därför är de också utan ursäkt när de undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom. 1:18-20). Med andra ord har redan Miss Li tillräckligt med grundläggande kunskap och information.
- Mänsklighetens främsta problem är inte externt och gudsorsakat (som Miss Li antyder) utan internt och människoorsakat, dvs. den inneboende synden och förkastandet av Jesu frälsningsverk (Rom. 5:12, 19; Joh. 16:9). Utifrån detta faktum är inte den stora frågan varför Gud tillåter ett visst mått av ondska, utan hur Han kan låta någon enda syndiga människa, inklusive Miss Li, leva överhuvudtaget. Med andra ord är det Guds stora och allmänna nåd gentemot alla människor som är det verkligt häpnadsväckande.
- Död och lidande var inte heller en del av Guds ursprungliga plan med skapelsen utan något som kom in i densamma till följd av Adams synd (1 Mos. 3, Rom. 5 och 1 Kor. 15). Så även om vi är personligt ansvariga för vår egen synd är det mänsklighetens ”fader” som är grundorsaken till all världens ondska, inte Gud.
- Från ett naturalistiskt och evolutionistiskt perspektiv, där allt bara är planlös materia och bygger på ”survival of the fittest”, finns det för övrigt ingen grund för att tala om vad som är gott och ont. Allt är bara vad det är.
Bibeln
- Guds Ord, som Miss Li säger sig ha plöjt utan resultat, är den alltigenom sanna och livsupplysande ”instruktionsboken” som behövs för att leva ett gott och meningsfullt liv. Den talar även om en kommande återlösning och upprättelse där död och lidande är borta. Med andra ord ger den svar på allt det som hon efterfrågar – framtidstro, hopp och frid.
Sammanfattningsvis ger Miss Li, i sina låttexter, uttryck för både en förvrängd gudsbild och människosyn. För det första är alltså inte Gud dold och ondskefull och för det andra är inte hon, i likhet med andra människor, den relativt goda och genuint gudssökande människan hon indirekt utger sig för att vara. Men som kristna kan vi förstås be för att hon ska omvända sig och komma till insikt om sanningen, i synnerhet eftersom Gud vill alla människors frälsning.
Skola och utbildning i Bibelns och historiens ljus
Att vara ”barn av sin tid” innebär bland annat en bristande förmåga att kunna bedöma den tid man själv lever i. Eller mer krasst, en blindhet för negativa företeelser i samtiden. Vissa saker tas för givet och ses som självklara eftersom det ”alltid” varit så och är så vedertaget. Detta gäller inte bara samhället i stort utan även kristenheten. Som kristen är det därför extra viktigt att jämföra den rådande kulturen med Bibeln och dessutom zooma ut för att se det historiska sammanhanget.
Ett bra exempel på ovannämnda fenomen är den svenska barn- och skolomsorgen. Majoriteten, inklusive många kristna, ser den statliga skolan som en sund och objektiv kunskapsförmedlare där eleverna lägger grunden för framtida yrkesliv. Och visst kan den många gånger fylla den funktionen. Men är den verkligen sund och objektiv ur ett bibliskt perspektiv?
I den här texten kommer jag argumentera för att den svenska skolan är ideologiskt styrd, primärt utifrån en sekulärhumanistisk världsbild. En sådan världsbild kan kortfattat beskrivas som gudsfrånvänd och människocentrerad (mer om detta nedan). Vidare kommer jag jämföra en gudscentrerad utbildning med en humanistisk dito, en jämförelse som i huvudsak utgår från kapitlet ”God-Centered vs. Man-Centered Education” i Doreen Clagetts bok Never Too Early. Min bakgrund som lärarstudent gör att jag också har personliga erfarenheter av detta ämne.
Utbildning i Bibelns och historiens ljus
Ur ett bibliskt perspektiv finns det några grundläggande principer vad gäller utbildning och kunskap: 1) All sann kunskap kommer från Gud (Ord. 1:7), 2) Guds vishet är inte som den här världens vishet (1 Kor 2), 3) Rätt uppfostran/utbildning lägger den tidiga grunden för ett i Guds ögon bra liv (Ord. 22:6), 4) Dåligt inflytande fördärvar goda vanor (1 Kor 15:33), 5) Värdslig vishet är ett jagande efter vind (Ord. 1:17-18) och gör människan högfärdig (1 Kor 1:8), 6) Falsk kunskap ska kristna vända sig bort ifrån (1 Tim 6:20), 7) All kunskap ska användas till Guds ära (Kol 3:22-25).
Mot denna bakgrund bör målet med utbildning vara att förstå Honom och Hans skapelse och vishet mer och mer och ära Honom i allt det vi företar oss.
Från historiens början fram till strax före Jesu tid (ca 4000-75 f. Kr) var utbildning tätt kopplat till hemmet och i Sverige dröjde det ända till 1842 innan vi fick den första folkskolan, dvs en obligatorisk skola för allmänheten som senare kom att ersättas av grundskolan. Med andra ord är den allmänna skolgången ett relativt modernt fenomen som merparten av Sveriges historiska befolkning aldrig upplevt. Vad som också bör nämnas i sammanhanget är kristendomens initiala inflytande över den svenska skolan. Fram till mitten av 1900-talet var bön och kristendomsundervisning en i det närmaste obligatorisk och allenarådande utgångspunkt i skolverksamheten, men därefter började en eskalerande sekulariseringsprocess.
Syftet med undervisning har också förändrats. På GT:s tid var det primära att lära barnen de hebreiska Skrifterna (ex. 5 Mos 6:5-9, Ords. 22:6), något som också bekräftas i NT (ex. 2 Tim 1:5). Fokus låg, i tillägg till grundläggande disciplin/lydnad och god moral, på att tidigt lära sig att tala och läsa. Därutöver var det vanligt att barnen fick arbeta i tidig ålder och därigenom lära sig både arbetsmoral och yrkeskunskaper. Lek och underhållning var alltså inte ledorden på den tiden (även om det inte var uteslutet).
”Utöver den bibliska utbildningen fick sönerna lära sig affärer och andra yrkesfärdigheter av sina pappor medan döttrarna fick lära sig hushållssysslor av sina mödrar. Båda könen fick lära sig att läsa.” Frank E. Gaebelein, Christian Education
Det finns för övrigt många historiska exempel på kopplingen mellan tidigt fokus på Bibeln och akademisk framgång, inte minst under den vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen.
”Många av de puritaner som växte upp med fokus på att lära sig Bibeln blev stora ledare och vetenskapsmän. Framgångarna på den tiden var nära förknippade med en ‘förståelse av religiösa angelägenheter’ och till en persons förhållande till Guds skrivna och levande Ord.” Doreen Claggett, Never Too Early
Sekularisering och nutida utbildning
Under 1800-talet, främst till följd av den kristendomsfientliga upplysningen, inleddes en stor förändring inom utbildningssfären. En av förgrundsfigurerna till detta skifte var den franske upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseau. Istället för att tillskansa sig kunskap genom förnuftet och böcker (i synnerhet Bibeln) menade han att man måste utbilda barnens sinnen.
Orsaken till att Rousseau landade i den slutsatsen var hans övertygelse om barnens inneboende godhet och oskuld, dvs inte att de var syndiga, i behov av uppfostran och tuktan. Barnen behövde släppas fria från ”förtryckande” auktoriteter – företrädesvis kristna föräldrar – för att på så sätt utveckla sin inre potential. Allt lärande börjar, enligt Rousseau, med barnens upplevelser och erfarenheter och kunskap ska därför aldrig komma uppifrån och utifrån. Med andra ord i strikt konflikt med den bibliska modellen där den primära kunskapen finns i Guds Ord och förmedlas via auktoriteter (föräldrar och/eller pastorer).
John Dewey (1859-1952), amerikansk filosof och pedagog, tog över stafettpinnen efter Rousseau och han ses idag som den allmänna skolans och den moderna pedagogikens fader. Under min tid på lärarutbildningen var han den stora auktoriteten som ofta citerades. Han opponerade sig starkt mot den judekristna traditionen vad gäller tidigt läsande.
Dewey växte upp i en tid där kristendomsfientligheten blomstrade. För det första var det liberalteologin (som underminerade Skriftens tillförlitlighet), för det andra var det den uniformistiska geologin (som beräknade jordens ålder till miljarder år), för det tredje var det Darwins evolutionslära (som menade att alla biologiska livsformer hade utvecklats från samma ursprung) och för det fjärde var det marxismen (som ville avskaffa Gud och omkullkasta den judekristna synen på familjen och privat ägande).
”Dewey var ansvarig för att överföra sin tids radikala, sekulära idéer till klassrummet genom sin inflytelserika akademiska post. Vad offentliga skolor blev, är till stor del ett resultat av Deweys framsynthet. Eftersom han var så inflytelserik i att forma amerikansk offentlig utbildning är det viktigt att förstå vad han trodde på och vad som är inbäddat i dagens offentliga skolor.” Brandon Clay, https://answersingenesis.org/public-school/failure-john-dewey/
Kännetecken på Deweys övertygelser och pedagogik är följande:
- Ingen absolut sanning. Detta är fundamentet för den kristna världsbilden, dvs att det finns en objektiv sanning och att den primärt finns uppenbarad i Bibeln. Och detta, dvs relativismen, är också grunden till att dagens pedagoger och lärare föredrar grupparbeten och dialog framför lärarledd katederundervisning där lärare förmedlar fakta.
- Ateism. Gud finns inte. Och detta kan ses som den grundläggande orsaken till ovanstående punkt.
- Skolan är instrumentet där det nya, kollektivistiska och sekulära samhället tar form. Här kan den marxistiska drömmen skönjas, ett globalistiskt enhetsprojekt där människor förenas och gränser suddas ut.
”Deweys rörelse hade en ny vision för skolor. Han ville använda skolor som instrument för samhällets återuppbyggnad. Dewey ville inte uppfostra barn att tänka själva: ‘Barn som vet hur de ska tänka själva förstör harmonin i det kollektiva samhället som kommer där alla är beroende av varandra.’ Hans vision avvek dramatiskt från det traditionella Kristus-centrerade förhållningssättet till utbildning.” Mark J. Koscak, Undoing John Dewey´s Impact on American Public Education
Även om försvararna av den allmänna skolan brukar peka på det faktum att långt fler får en utbildning idag (vilket förstås är bra) finns det en annan, och i bibliskt perspektiv, klart värre baksida. Andra parametrar tyder nämligen på att folkbildningen varit ett misslyckande. Efter att John Dewey hjälpte till att implementera ett mer sekulärt förhållningssätt till offentlig utbildning började många riktmärken för den allmänna moralen falla sönder. Vissa tog längre tid än andra, men effekterna var desamma.
Här följer statistik från det amerikanska samhället efter att sekulariseringen fått fäste i den allmänna skolan:
* Tron på Gud sjönk från 98 % 1944 till 87 % 2014 (Time.com).
* Kyrkans medlemsantal sjönk från 73 % 1937 till 47 % 2020 (Gallup.com).
* Födslar utanför äktenskapet har ökat från 28 % 1990 till 40 % 2018 (ChildTrends.org).
* Tron på abort som acceptabelt alternativ steg från 37 % 2003 till 47 % 2021 (Gallup.com).
* Stödet för samkönade ”äktenskap” ökade från 27 % 1996 till 70 % 2021 (Gallup.com).
Siffrorna lär knappast vara bättre i Sverige, i synnerhet inte när det gäller tron på Gud. Sedan bör man komma ihåg att gudsbegreppet år 2014 var något helt annat än 1944 så den reella siffran, dvs de som trodde på Bibelns Gud, lär inte ha varit i närheten av 87% år 2014. Nu finns det förstås fler orsaker till ovanstående statistik men skolans roll ska på intet sätt förringas.
”Det är sant att det offentliga skolsystemet inte är helt ansvarigt för medborgarnas moral. Och när det gäller vårt lands moraliska förfall kan vi inte bortse från varken individuellt ansvar eller föräldraansvar. Men när ett utbildningssystem tar på sig ansvaret att utbilda nästan hela befolkningen genom att ta bort grunden för människovärde och moral, är det inte orimligt att hävda att det bär en betydande del av det moraliska ansvaret – säkerligen mer än något annat offentligt system.” Brandon Clay, https://answersingenesis.org/public-school/failure-john-dewey/
Pedagogik och världsbild
Som nämnts ovan är barnen, enligt Rousseau och Dewey, goda och ska därför släppas fria i största möjliga mån. Det ska vara fria att utforska sin omgivning och lära genom att göra. Lärandet ska också vara lustfyllt eftersom det utgår från barnens vilja och intressen. Den traditionellt kristna synen – att barnen ofta är egoistiska, upproriska och lata och därför behöver disciplinering, krav och sund uppfostran – är enligt dessa herrar ett förlegat synsätt.
Nedan följer en jämförelse mellan den traditionella judekristna utbildningssynen och den progressiva synen från Rousseau och Dewey. Jämförelsen är hämtad från Doreen Clagetts ovannämnda bok.
| Biblisk världsbild | Sekulär världsbild |
| Gud är på tronen, Han är Frälsare och Herre. | Människan är på tronen, hon är sin egen frälsare. |
| Utbilda med Kristus i centrum. Andliga och moraliska sanningar lärs genom akademiska studier. | Utbilda utan Gud. |
| Barnens natur är syndfull, tuktan och disciplin behövs. | Barnens natur är oskyldig, de ska därför vara fria att leva ut sina lustar och begär. |
| Tidiga studier, inklusive läsning, är bra. | Böcker och skola kan vänta. Tidiga studier är skadligt. |
| Utbilda genom stegrande studier kombinerat med praktisk tillämpning. Att lära och göra gäller. | Utbildningen kretsar kring barnet och dennes erfarenhet. Lärande genom att göra betonas. |
| Memorering, verbalisering och läsning utgör en viktig grund. | Utbilda sinnena. Utflykter och demonstrationer är bäst. |
| Läraren är en förmedlare av kunskap, efter varje barns behov. | Läraren är en medhjälpare, efter barnets önskemål. |
| ”Arbetslek” är prioriterat. | ”Lekarbete” är prioriterat. |
| Utbilda för kristen mognad. | Låt barnen få vara ”barn”. |
Konsekvenser
Även om det i den svenska läroplanen, till följd av politiska kompromisser, finns beröringspunkter med den vänstra kolumnen ovan är det den högra som dominerar, i alla fall i praktiken. Att läroplanen talar om att främja en etik ”som förvaltats av kristen tradition” betyder ingenting om lärosätena och dess pedagogiska företrädare föraktar denna etik (som de gjorde på min utbildning).
Den statliga skolan har inte bara lett till en ökad sekularisering och bibelfrånvänd utbildning/pedagodik, utan även en demontering av den judekristna kulturen som i mångt och mycket byggt upp västerlandet.
Här följer en lista med ett antal punkter (punkter som delvis berörts ovan) som enligt mig, i alla fall delvis, kan skyllas på den statliga skolan och bidragit till det ”avfall” vi ser idag. Listan utgår i huvudsak från Bibelns så kallade ”Divine Institutions” (Personligt ansvar, Äktenskap, Familj, Civilt styre och Nationalism), dvs grundläggande och gudagivna samhällsinstitutioner från Bibelns elva första kapitel.
- Människovärde. Gud skapade människan till sin avbild och vi har därigenom ett särskilt och externt värde och syfte. Den sekulära skolan har ingen grund för att tala om människovärde eller mening, vilket sannolikt kan vara en bidragande orsak till den lavinartade ökningen av mental ohälsa i vår tid.
- Personligt ansvar. Vi lever i en ”offerkultur” där det personliga ansvaret förminskas eller suddas ut helt. Antingen ses människan och hennes tillkortakommanden som offer för arv (dvs för genetiska och medfödda anlag) eller miljö (dvs för andra människors eller gruppers tillkortakommanden/synder) eller en kombination av båda. Bibeln förnekar varken arv eller miljö men det personliga ansvaret är ändå det centrala.
- Äktenskapet. Gud instiftade äktenskapet mellan en man och en kvinna, inte mellan man och man eller kvinna och kvinna. Och äktenskapet är något heligt och livslångt som människan inte har rätt att bryta (om det inte rör sig om de undantag som Bibeln talar om). I detta ligger också tanken på att sex enbart ska praktiseras inom äktenskapet, något som är stick i stäv med den rådande skolkulturen. Därutöver talar Bibeln om mannen som ledare och kvinnan som hjälpare medan skolan förespråkar en egalitär syn på könsroller.
- Familjen. Det är i huvudsak familjen, inte staten/skolan eller kyrkan, som har ansvar för barnens utbildning och sin egen försörjning. Barnen ska underordna sig föräldrarna men i skolan råder ofta en Dewey-inspirerad revolt mot auktoriteter som vill bestämma. Det stämmer väl överens med 2 Tim 3:2 där det talas om att barnen, på ett aldrig tidigare skådat sätt, ska bli olydiga mot sina föräldrar.
- Civilt styre. Rättsväsendet ska straffa brottslingar, i synnerhet de som begår mord och därigenom kränker människovärdet. Skolorna lär ofta att de som begått brott också är offer (se punkten om personligt ansvar ovan) och därför behöver vård istället för straff.
- Nationalism. En gränslös och enad värld är det som mer eller mindre explicit propageras för i skolorna. Men för att begränsa ondskans utbredning har Gud bestämt att världen inte ska enas utan bestå av nationer. Allt tal om nationalism och kritik av ”mångkultur” brukar vanligtvis stämplas som rasism.
- Guds allmakt och löften. Gud har full kontroll över jorden och Han har förutsagt hur allting kommer att sluta. Och detta ligger i strid med skolornas tal om klimatkollaps. Som kristna ska vi värna om miljön och vara goda föredömen men det betyder alltså inte att vi ska oroa oss för jordens undergång före Jesu återkomst eller arbeta för att införa akuta och dyra panikåtgärder.
- Abort. Skolorna, i linje med den fria sexualiteten, propagerar för kvinnans rätt till sin egen kropp men eftersom Bibeln betonar att det handlar om fler än enbart kvinnan finns det inget bibliskt försvar för abort.
- Könsidentitet. Skolan lär ofta att kön bara är en social konstruktion som barnen själv kan välja efter tycke och smak. Men Bibeln lär att Gud skapade människan som man och kvinna och att detta inte är valbart.
Eftersom dessa kulturella förändringar skett gradvis och ”grodan kokats långsamt” är det, precis som jag nämnde inledningsvis, lätt att bli blind för sin egen samtid och bagatellisera/normalisera punkterna ovan. Men vi är kallade att kämpa den goda kampen och ta avstånd från det som är fel (ex. 2 Tim 4:7). Om kristna från tidigare generationer, i synnerhet före 1900-talets början, skulle se dagens kultur skulle de med stor sannolikhet bli chockerade.
Avslutningsvis kan det också vara bra att påminna om att ovanstående punkter ligger i linje med de tecken som ska föregå Jesu återkomst. Bibeln talar om en tilltagande laglöshet och ondska som ska breda ut sig över världen (ex. 2 Tim 3, 2 Tess 2, Matt 13) och Jesus frågar dessutom retoriskt om han ska finna någon tro på jorden vid sin återkomst (Luk 18:8).
Ord. 22:6 ”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.”
1 Kor 15:33 ”Låt inte bedra er. Dåligt sällskap fördärvar goda vanor.”
Goda Nyheterna 