Kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf är kanske den mest framträdande kristna rösten i Sverige idag. Hans texter och uttalanden når ut till en stor publik, däribland många ickekristna. Nyligen debatterade han exempelvis Guds existens i SVT:s Aktuellt på bästa sändningstid. Och eftersom han innehar akademisk titel, professor i kyrkohistoria, har han på många håll blivit en respekterad representant för den kristna tron. Men hur väl stämmer egentligen Halldorfs bild av kristendomen överens med Bibeln? I den här texten kommer jag dels belysa viktiga skillnader, skillnader som för 100 år sedan hade klassats som grava och oförenliga, och dels reflektera över den ovannämnda tv-debatten.

Bakgrund
Joel Halldorf är son till den för äldre generationer mer kände Peter Halldorf, tidigare pingstpastor och flitig författare. Joel har, i likhet med sin far, ett ekumeniskt sinnelag och en tydlig öppenhet för österländska och katolska kyrkotraditioner, där fokus ofta ligger på andliga praktiker (såsom meditation och fasta) framför bibelstudier. Vurmen för ekumenik och brobyggande har även lett till att ”bokstavstroende”, sådana som läser som det står och tror att hela Bibeln är sann och begriplig (även om vissa passager kan vara svårare än andra), ses som den stora faran för kristenheten. Halldorfs texter präglas för övrigt av få bibelreferenser och ett återkommande intresse av mystik och katolska sakrament. Mer om detta nedan.

Nyevangelikalism
När jag läste Halldorfs verk insåg jag efterhand att hans övertygelser nästan är identiska med vad som kännetecknar nyevangelikalismen, den kompromissande rörelse som växte fram ur striden mellan fundamentalister och modernister under 1900-talets första hälft. Utåt sett ville de nyevangelikala gärna framstå som en mildare form av fundamentalism – bibeltrogen, rationell och inkluderande – men i själva verket var det enligt kritikerna sminkad och förförisk liberalteologi. Och när man tittar på ”sakfrågorna” är det inte svårt att hålla med. Nedan följer en lista på dessa utifrån David Clouds bok New Evangelicalism: Its History, Characteristics and Fruit. För en utförligare beskrivning av punkterna hänvisas den intresserade till boken eller min egen sammanfattning på följande länk: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/.

• Avståndstagande från separation
• Dialog
• Kärlek till positivism och en icke-dömande attityd
• Upphöjande av kärlek och enhet över läran
• En mjuk och icke-dogmatisk inställning
• Mjuk attityd mot villolärare
• Pragmatism
• Rationalism
• Anti-fundamentalism
• Inkonsekvens och motsägelser
• Viktigt och mindre viktigt
• Fokus på social rättvisa
• Andlig pacifism
• Filosofisk apologetik
• Mysticism och karismatik

Halldorfs teologi passar, möjligen med något enstaka undantag, in som handen i handsken på alla dessa punkter. I min genomgång nedan kommer jag dock fokusera på utvalda och enligt mig särskilt viktiga delar. Här är några röster om nyevangelikalismen:

David Cloud, pastor och författare till ovannämnda bok:

”Till följd av det enorma inflytande som dessa nyevangelikala företrädare har så har nyevangelikalismen svept över jorden. Nästan alla som kallar sig evangelikala idag är nyevangelikala.”

John Ashbrook, pastor och författare till boken Axioms of Separation:

“[New Evangelicalism] har varit som en bomb som detonerat i alla kristenhetens riktningar. Denna spridning har inte gjort någon skada på liberalteologin utan enbart på konservativt bibeltroende. Överallt där den spridit sig har den nedmonterat Bibelns auktoritet och tillförlitlighet.”

I likhet med de nyevangelikala kan man hos Halldorf skönja samma mönster och röda tråd, en önskan om att bli accepterad och omtyckt av det omgivande sekulära samhället. En sådan önskan leder oundvikligen till ett förvanskat och nedtonat evangelium och förändrat missionsuppdrag.

Skillnader
Nedan listas de enligt mig viktigaste skillnaderna mellan Halldorf och Bibeln. Och trots att den första punkten kan klassas som den viktigaste är det den andra punkten som lägger grunden för de övriga.

1. Frälsningen
   Den traditionella kristna synen på frälsningen är räddning från en kommande dom och evigt fördärv, skild från Gud. Halldorf tycks dock se frälsningen som något inomvärldsligt – en räddning från sådant som kommersialism, nationalism och individualism. Den kristna församlingens djupaste kallelse är inte missionsbefallningen, dvs. att sprida evangelium och göra människor till lärjungar, utan att i ekumenisk och pragmatisk anda ”skapa fred och överbrygga motsättningar.” Vidare skriver han att evangeliet handlar om ”enhet, gästfrihet och barmhärtighet” utan att nämna något om Jesu person och frälsningsverk på korset. Den definitionen ligger i linje med uppfattningen att tron ska ses som något praktiskt, kollektivistiskt och ett sätt att betrakta världen , inte som individens förtröstan på evangeliets löften (ex. Joh. 3:16, Ef. 2:8-9 och 1 Kor. 15:3-4). Eller som Halldorf och Hagman uttrycker det: ”Men ingen kan tro allena, ensam och skild från en troende gemenskap. Om tron är ett sätt att betrakta världen och dessutom leva i den, då behöver vi dela den med andra människor för att den ska bli levande.”

Utifrån detta ”här och nu”-fokus, där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro, är det inte särskilt orimligt att tolka Halldorfs ord om att ”allt är på väg att återvända hem” (i ett sammanhang där han vill sudda ut skillnaden mellan kristen och sekulär) som universalism. Med andra ord att alla människor till slut blir frälsta.

Att Halldorf sammanblandar frälsningen med helgelsen märks också tydligt när han motsägelsefullt skriver att ”nåden är en gåva, men kostar allt”, åsyftandes förändrad karaktär. Frälsningen är dock en avgiftsfri gåva som tas emot genom tro allena – oavsett grad av karaktärsförändring – medan efterföljelsen/lärjungaskapet däremot kan kosta allt. För om nåden blandas med någon form av gärningar, som karaktärsförändring de facto innebär, så är det inte längre nåd (ex. Rom. 11:6).

Denna sammanblandning bekräftas i Halldorfs och Hagmans bok om Luther, ”Inte Allena”, där de med hänvisning till Wesley (det är för mig oklart om Wesley verkligen hade sagt så men det är av underordnad betydelse) argumenterar för att frälsningen sker i flera steg och att helgelsesteget ingår i den här frälsningsprocessen. Att helgelsen är viktig och att nåden även kan forma oss till att bli mer Kristuslika bejakas även av bibelkonservativa, men det är något helt annat än att baka in växt och gärningar i frälsningsekvationen.

Vad som i övrigt kan noteras i samma kontext är deras syn på evangeliet. De skriver, återigen med hänvisning till Wesley, att frälsningens första och förlåtande del handlar om att komma till insikt om att man duger som man är, trots brister och tillkortakommanden. Bibeln och evangeliet lär dock det motsatta, dvs. att vi först måste komma till insikt om vår skuld och ondska och att vi inte duger som vi är. Med andra ord att vi i oss själva är hjälplösa syndare vars enda räddning är tron på Jesus och Hans ställföreträdande korsverk. Nådens betydelse är för övrigt att få del av ”oförtjänt godhet”, vilket bekräftar den senare uppfattningen.

Sammanfattningsvis tycks alltså Halldorf ändra på både frälsningens mål och metod, dvs. dess innebörd (inte räddad från helvetet utan bli en god och Jesuslik människa här och nu) och hur man når dit (inte ”av nåd genom tro” utan genom gärningar, växt och enhet).

2. Bibelsyn, kunskapssyn och bibeltolkning

Den mest grundläggande skillnaden mellan Halldorf och bibelkonservativa, eller bibeltroende om man vill vara lite krass, är synen på Bibeln och hur Bibeln ska och kan tolkas. När man läser Halldorfs böcker är det bestående intrycket, i linje med det som skrivits ovan, att bestämda uppfattningar om ”läran” eller ”läror” är både farligt och omöjligt. Vi kan enligt honom inte vara lika säkra på Bibelns utsagor som det man med säkerhet ”vet” inom naturvetenskapen och därför måste vi ha ett öppet och ickedogmatiskt förhållningsätt i lärofrågor. Med andra ord är inte Bibeln den högsta auktoriteten när det gäller sanning och kunskap. Han hävdar vidare att ”kristendomen inte på någon punkt kan vara i konflikt med det som kan slås fast vetenskapligt.” Men vad är det som kan ”slås fast vetenskapligt”? Om man frågar gemene vetenskapsman är det fastställt att man varken kan gå på vattnet eller uppväcka människor från det döda.

En biblisk kunskaps- och sanningssyn (epistemologi) utgår från Gud och Skriften som grund för all annan kunskap. Utan Bibelns Gud finns ingen grund för rationellt tänkande överhuvudtaget och det finns då heller ingen grund för att lita på våra sinnen. Alla människor vet dessutom – utifrån skapelsen, samvetet och en inre form av gudsmedvetande – att denna Gud finns, men majoriteten väljer trots allt att förneka och undertrycka den självklara sanningen (ex. Rom. 1:18-23, 2:14-16; Pred. 3:11). Detta ska dock inte förväxlas med ”blind tro”, även kallad fideism, eftersom Gud – genom ovannämnda skapelse, samvete och gudsmedvetande (samt Skriften) – uppenbarat sig själv på ett för människan tillräckligt tydligt sätt.

För bara 200 år sedan var för övrigt den självklara utgångspunkten för många människor att Gud finns och hade skapat världen. Att tro något annat var udda och uppseendeväckande. Idag är det istället tvärtom. När den kände sekulärhumanisten Christer Sturmark säger att ”extraordinära påståenden kräver extraordinära skäl” så är Gud det extraordinära som ska bevisas. Men för tidigare generationers människor var det som sagt det motsatta, vilket också ligger i linje med Bibelns undervisning. Det var lika självklart som att förutsätta någon form av arkitekt bakom byggnader eller en ingenjör bakom diverse maskiner. Eller för att uttrycka på ett annat sätt, en tanke bakom skapandet.

Här följer tre citat där författarna opponerar sig mot den bibel- och kunskapssyn som Halldorf representerar:

”Att förlita sig på Guds Ord som fundament för allt tänkande och förnuft betyder inte att vi måste acceptera allt genom ‘blind tro’. Gud förväntar sig sannerligen att vi tänker och begrundar. Men vårt tänkande måste ha ett fundament – vi måste börja någonstans. Utan Bibeln som grund skulle vi inte ens ha någonstans att inleda våra resonemang. Vi måste lära oss att bygga vår världsbild på klippan Guds Ord, inte på osäker sand av mänskliga åsikter (Matt. 7:24-27).” Dr. Jason Lisle och Tim Chaffey från boken Old-Earth Creationism on Trial

”Vad som är kännetecknande för dagens filosofer är att de antingen förnekar att det finns absolut sanning eller att vi aldrig kan vara säkra på sanningen. Med andra ord att den antingen inte finns eller är oåtkomlig. Men vad Gud har uppenbarat för oss i sitt Ord är att vi kan veta sanningen med säkerhet (Ord. 22:20-21). Sanningen är tillgänglig!” Dr. Greg Bahnsen från boken Always Ready: Directions for Defending the Faith

”Om den fallna människan levde utifrån sin självständighet och gudsfrånvända världsbild, skulle kunskap vara omöjlig. Enhetlighet i naturen, regelbundenhet i fysikens lagar och förutsägbara utfall är inkonsekventa i ett slumpmässigt universum som styrs av slumpen. Dessutom kan man inte lita på människans tolkning av världen om människan är den slutliga domaren eftersom människans begränsningar utesluter uttömmande kunskap om någonting. Ändå vet vi saker, vi kan förutsäga saker, och vi kan faktiskt komma till samförstånd i frågor som 2+2=4. Därför antar de (ogrundat utifrån världsbilden) i sin kunskapsinhämtning just de saker som den kristna världsbilden förutsätter: enhetlighet, regelbundenhet, syfte, värdighet, sinnenas tillförlitlighet m.m.” Stephen Feinberg från boken We Destroy Arguments: How presuppositional apologetics empowers believers to refute unbelief

Med andra ord är ingen människa neutral utan alla startar med så kallade axiom, obevisbara och grundläggande antaganden om tillvaron. Och har man människans förnuft som utgångspunkt finns ingen grund för att lita på detta förnuft och argumenten leder i bästa fall till hög sannolikhet. Om vi däremot, likt Jesus, utgår från det självklara – att Gud finns och är det rationella tänkandets källa och att Guds Ord är alltigenom sant – kan vi ha kunskapsvisshet om det som blivit oss uppenbarat (och som genom historien, likt ingen annan religion eller ideologi, bekräftat sin egen övernaturliga tillförlitlighet genom uppfyllda profetior). Att Skriften uppmanar oss att ”pröva allt” och kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga förutsätter också att vi har en objektiv och begriplig måttstock.

På postmodernt vis ifrågasätter Halldorf och Hagman Luthers bibelsyn genom att hävda att reformatorn överskattade bibeltextens klarhet och människans förmåga att läsa och förstå. De skriver: ”Luther menar alltså, på fullt allvar, att Bibelns mysterier går att lösa genom noggranna grammatiska studier.” Men på samma sätt som Jesus och NT:s författare kunde förstå och vara säkra på det som nedtecknats över 1000 år tidigare, kan också vi vara säkra på hela Guds Ord trots att det skrevs i en annan tid och kultur. Det betyder inte att allt är lika enkelt att förstå (det är bland annat därför Gud insatt pastorer och lärare för sin församling), men det är trots allt en generell sanning. Vad som mer kan noteras i citatet ovan är, föga förvånande, Halldorfs och Hagmans ogrundade användning av ordet ”mysterier”.

Eftersom Gud primärt valde att uppenbara sanningen för oss genom mänskliga språk i Bibeln kan vi, som skapade till Guds avbilder, förutsätta att den går att upptäcka och förstå. Med andra ord är inte Skriften fylld med mysterier som kan betyda lite vad som helst. Nej, det är objektiv sanning som åsyftar en oföränderlig, bestämd och för oss begriplig innebörd. Dr. Cory Marsh. NT-professor och författare till boken A Primer on Biblical Literacy, säger följande om detta faktum:

”En guidande princip i den här boken är att Bibeln kan (och bör) förstås. Att ‘uppenbara’ något innebär att författarens intention är begriplighet och Bibeln är den nedskrivna uppenbarelsen från Gud. Den har uppenbarats för oss och vi kan förstå den. Det är rimligt att anta att om Gud uppenbarade sig själv i Bibeln så vill Han att vi ska förstå den eftersom bibelförståelse är synonymt med att förstå Gud och Hans vilja.

Dr. Lisle betonar också vikten av biblisk hermeneutik och att hitta den objektiva innebörden i varje passage.

”Det är min övertygelse att Bibeln har en korrekt tolkning – författarens intention med texten. Och jag är viss om att en allsmäktig Gud vet hur Han ska kommunicera på ett begripligt sätt med sina skapelser och att Han har gjort det i Bibeln… Även om det finns en del svåra passager som kräver noggranna studier är jag övertygad om att gemene man kan läsa och förstå de huvudsakliga och basala lärorna i Bibeln.”

Att varje passage bara kan ha en innebörd är enligt Lisle en fundamental förutsättning för all kommunikation, då alla övriga alternativ leder till ovisshet och förvirring. Det sistnämnda är för övrigt inte i samklang med Bibelns utsagor om sin egen kommunikation. Han får medhåll av Dr. Thomas som, med hänvisning till bland andra Dr. Milton S. Terry och Dr. Bernard Ramm, betonar att tolkningsförfarandet måste utgå från att varje bibelställe har en given och objektiv innebörd. Att denna innebörd de facto kan ha många olika tillämpningar i olika situationer och sammanhang är en annan sak.

Detta kan jämföras med Halldorfs och Hagmans postmoderna syn där de med hänvisning till allegoriska mystiker från fornkyrkan (Origenes och Gregorios av Nyssa, sådana som ville hitta textens andliga innebörd mellan raderna istället för på desamma) säger följande: ”…för den tidiga kyrkan var Guds ande inte bara verksam när texten kom till, utan minst lika mycket i själva läsandet av texten. Anden är fri att ge olika tolkningar av samma text åt olika människor i olika situationer… Vi lyssnar, vi lär oss kanske något – och vi vet att nästa gång denna text eller detta tema utläggs kommer vi att få höra något annat. Och det är inte ett problem, för vi vet att det kan finnas många olika goda och sanna tolkningar av en text.”

Med andra ord gör de inte den viktiga distinktionen mellan texten objektiva mening och skilda tillämpningar utifrån denna mening. En sådan distinktion innebär att vi inte både vara frälsta ”av nåd genom tro allena” och genom tro plus gärningar/sakrament samtidigt. Inte heller är biblisk kreationism förenlig med teistisk evolution, för att nämna ett av många andra exempel.

Halldorfs och Hagmans kanske främsta invändning mot den här synen är att det finns så många olika samfund, kyrkor och tolkningar. Och anledningen till detta är enligt dem att varje individ och generation kommer till texten med olika förutfattade meningar och övertygelser, vilka sedan styr tolkningen. De skriver: ”Faktum är att det aldrig har varit möjligt att skapa enhet inom kyrkan enbart baserat på en text… Redan det att etablera en texts historiska betydelse är komplicerat, och hur vi sedan tolkar och tillämpar den i vår egen tid bygger inte bara på vad vi tycker oss finna i texten, utan också på vad vi har med oss när vi närmar oss den… Den moderna, och för den delen också postmoderna, hermeneutiken har, som vi berörde ovan, lärt oss att förståelsen av en text inte bara handlar om texten själv, eller ens det historiska studiet bakom texten, utan också om var jag som läser befinner mig. Världen framför texten, som det ibland kallas.”

Dr. Christopher Cone beskriver den här postmoderna tolkningsmetoden så här, en beskrivning som i hög grad ligger i linje med vad Halldorf och Hagman skriver:

”Several defining characteristics are evident: (1) neither universal authority nor absolute truth exists, (2) reality and value are relative and based upon the experiential rather than the rational, and (3) meaning is relative and is reconstructed by the subculture of the interpreter. Because of the inherent impact of the context and the perspective of the interpreter, determining authorial intent becomes less an objective task and more a probabilistic one. Certainty cannot be achieved, and probability is the endgame… Of concern to the postmodern here is not the correct interpretation, but rather the perspective of the interpreters. The authority no longer belongs to the text itself but to the interpreter.”

Men det här postmoderna och subjektiva tänkandet är inte hållbart. Det fanns redan på Bibelns tid många olika, och felaktiga, tolkningar men det hindrade på intet sätt Jesus, apostlarna och den tidiga kyrkan från att vara dogmatiska och strikta i lärofrågor, inte minst när det gäller evangeliet (läs förslagsvis Galaterbrevet). Den kristna frågasajten Gotquestion utvecklar och problematiserar den här postmoderna ”dekonstruktionsmetoden”, där sanningen och innebörden är föränderlig och styrs av läsarens sinne och kultur:

”Deconstructionism is basically a theory of textual criticism or interpretation that denies there is any single correct meaning or interpretation of a passage or text. At the heart of the deconstructionist theory of interpretation are two primary ideas. First is the idea that no passage or text can possibly convey a single reliable, consistent, and coherent message to everyone who reads or hears it. The second is that the author who wrote the text is less responsible for the piece’s content than are the impersonal forces of culture such as language and the author’s unconscious ideology. Therefore the very basic tenets of deconstructionism are contrary to the clear teaching of the Bible that absolute truth does exist and we can indeed know it (Deuteronomy 32:4; Isaiah 65:16; John 1:17–18; John 14:6; John 15:26–27; Galatians 2:5). The deconstructionist approach to interpreting the Bible comes out of postmodernism and is therefore simply another denial of the existence of absolute truth, which is one of the most serious logical fallacies anyone can commit.”

Och problemet är inte bara att förhållningssättet är obibliskt, det är också självförgörande eftersom sökandet efter dolda och kulturellt präglade agendor (både hos avsändaren och mottagaren), som sedan förklarar den dolda och subjektiva innebörden av Bibelns texter, kan appliceras på ”dekonstruktionisterna” själva. Detta leder till att vi inte heller kan lita på vad de säger eftersom de är präglade av sin egen samtid och sina egna föreställningar. Med andra ord ett evigt sökande efter subjektiva och godtyckliga tolkningsnycklar. En sådan hållning skulle för övrigt aldrig accepteras i tolkandet av sekulära ”lagtexter”. Gotquestion igen:

”The deconstructionist does not study the Bible in order to find out the meaning intended by the writer but to attempt to discern the cultural and social motives behind what was written. The deconstructionist is only limited in his interpretation of a passage by his own imagination. To the deconstructionist there is no right or wrong interpretation, and the meaning of the text becomes whatever the reader wants it to be. One might imagine what would happen if legal documents such as wills and deeds were read this way. This approach to Scripture fails to recognize the fundamental truth that the Bible is God’s objective communication to mankind and that the meaning of the passages comes from God.”

Dr. Lisle pekar, till skillnad från Halldorf och Hagman, på en annan huvudorsak till varför det finns så många olika tolkningar av Bibeln: människans syndanatur och den medföljande oviljan att underordna sig Guds vilja. ”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention.” All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas enligt Lisle naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.

När Paulus talar om att Guds Ord är dårskap för den oandliga människan handlar det inte om att textens grammatiska innebörd är svårbegriplig utan om att den för icketroende är frånstötande och irrelevant. Gotquestion igen:

”Nor does the doctrine of perspicuity mean that all the meaning of Scripture is fully comprehensible to sinful man. First Corinthians 2:14 says that the things of the Spirit are foolish to the man without the Spirit, and he cannot understand them. It is not that an unsaved person cannot understand what the words of Scripture are saying. Rather, he cannot have a spiritual understanding. The Word is understandable to an unsaved person on an external level. He comprehends the words, the syntax, and the sentence structure. Scripture is clear on that level, but, sadly, its spiritual meaning is either insignificant to him, or, worse, it is incredible. The doctrine of perspicuity must be coupled with the doctrine of illumination; the Holy Spirit must illumine the mind of the reader or hearer of Scripture if he is to grasp its spiritual significance.”

För vidare läsning av den bibliska tolkningsmetoden – den bokstavliga, historisk-grammatiska och kontextuella tolkningsmetoden (som egentligen är andra ord för att konsekvent läsa hela Bibeln på ett normalt eller naturligt sätt) som präglade stora delar av den kristna församlingen fram till 300-talet och sedan började återupptäckas i och med reformationen – har jag skrivit mer här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/

Sammanfattningsvis är intrycket av Halldorf att han inte tror på absolut sanning, i alla fall ingen vi har tillgång till, och att man därför inte kan ha bestämda uppfattningar om Bibeln och dess läror. Vi får helt enkelt, på nyevangelikalt och postmodernt vis, leva med subjektiva och osäkra tolkningar och uppenbara motsättningar i den förmenta kärlekens och enhetens namn. Och det sistnämnda är temat för nästa avsnitt.

3. Ekumenik och synkretism
   Ekumenik handlar här om en strävan att uppnå enhet inom den stora ”kyrkofamiljen” och då framförallt mellan protestanter och katoliker. Precis som Wikipedia säger förutsätter ekumeniken ”likriktning och konformism” , vilket i praktiken betyder läromässiga kompromisser och/eller acceptans av motstridiga övertygelser – exempelvis den protestantiska frälsningen ”av nåd genom tro” allena och den katolska frälsningen genom tro plus goda gärningar/sakrament.

Synkretism är en ännu bredare form av enhet, en sådan som främst strävar efter enhet över religionsgränserna. Men det handlar, precis som Brannon Howse skriver i boken Marxianity, även om hur kristendomen sammanblandas med ideologier. Howse beskriver hur Georg Hegels dialektala tänkande, ett tänkande som för övrigt kom i kölvattnet av 1700-talets bibelfientliga upplysning, har infiltrerat kyrkorna och därigenom stimulerat kompromisser och liberalisering. Dialektiken går ut på att allt på ett närmast evolutionärt vis utvecklas genom att stötas mot och formas av dess motsats, något som sedan mynnar ut i en mer fulländad och sanningsenlig kompromiss. Eller, om man så vill, ett ”befruktat ideal”. Det här brukar även förkortas som ”tes+antites=syntes” där kristendomen och den judekristna kulturen är den traditionella normen, eller tesen, som sedan ska omformas och ”förfinas” (syntes) av motsatta idéer och övertygelser (antiteserna).

Man ville alltså på olika sätt förändra och omkullkasta den judekristna kulturen och moralen. Nedan följer ett antal förenande exempel som Howse listar i ovannämnda bok :

Kristendom (tes) + Marxism/Socialism (antites) = Socialt evangelium/befrielseteologi (syntes)
Kristendom (tes) + Islam (antites) = Chrislam (syntes).
Kristendom (tes) + Hinduism (antites) = Kristen yoga (syntes)
Kristendom (tes) + HBTQ (antites) = Kristen HBTQ (syntes)
Kristendom/biblisk kreationism (tes) + Evolution (antites) = Teistisk evolution (syntes)
Kapitalism (tes) + Socialism (antites) = Kommunitarism (syntes mellan höger och vänster, vänster i ekonomiska frågor och höger i sociala frågor)
Absolut sanning (tes) + Ingen absolut sanning (antites) = Relativism och olika perspektiv (syntes)

Dessa synteser, eller kompromisser, bildar sedan nya teser och antiteser vilket lett till att alltmer bibelfrämmande synteser och ”sanningar” växt fram. Kyrkan har enligt Howse blivit en institution för icketroende där målet är inomvärldslig ”frälsning” istället för den eviga diton. Och för att uppnå det här jordiska paradiset används de obibliska kompromisserna som listats ovan.

När det gäller Halldorfs syn på ekumenik och religionssynkretism är det, utifrån vad som framkommit i punkterna om frälsning och bibelsyn ovan, ingen överraskning att han har en positiv sådan. Han talar återkommande om ”vi”, åsyftande mänskligheten i stort, och målar gärna upp en drömvärld där kristna och muslimer förenas i bön. I boken ”Inte Allena” sägs uttryckligen att utgångspunkten för Halldorf och Hagman är ekumenisk och att de båda influerats av teologer från alla stora kyrkofamiljer. Och i boken ”Gud: Återkomsten”, där Halldorf argumenterar för religion i allmänhet, förstärks den inkluderande hållningen. Idealsamhället tycks enligt Halldorf bestå av en salig mix av livsåskådningar och ideologier. ”Min tes är att den politiska liberalismen kompletteras med mer robusta etiska traditioner: kristna, judiska och muslimska – och kanske en del sekulära alternativ.”

Vidare uppmanar Halldorf människor, i en kontext som innefattar både muslimer och kristna, till respekt för och nyfikenhet på ”grannarnas gudabilder”. Han tycks även tro att muslimer och kristna tillber samma Gud. Det viktiga är inte den rätta läran utan att kunna leva livet i praktiskt samförstånd. Idealet är enligt Halldorf att ”man inte bara tolererar den andre utan faktiskt tillber dennes heliga symboler.” Den här bilden bekräftas när han i inledningen på boken ”Gud: Jakten” säger att ambitionen med densamma är att den ickekristne läsaren ska få en större förståelse för kristendomen för att därigenom kunna fördjupas i ”sin egen tradition”. Med andra ord är inte målet att övertyga någon om kristendomens och Bibelns sanningsanspråk.

Att Halldorf dessutom är positiv till homosexualitet, talar nedlåtande om ungjordskreationism, har politisk vänsterlutning och en öppenhet för österländska andliga praktiker tar bort alla tvivel om att han passar in på de listade synteserna/kompromisserna ovan.

Vad säger då Bibeln om ekumenik, synkretism och den kristnes identitet? Bibelns författare är till att börja med tydliga med distinktioner, primärt mellan troende och icketroende (sekundärt mellan judar och hedningar). Det kristna i första hand ska kalla för ”vi” är den kristna församlingen bestående av Jesustroende bröder och systrar.

Och även om inte kristna ska verka för en teokrati, där kyrkan med politiska medel försöker upprätta det fysiska rike som Jesus kommer att realisera vid sin återkomst, bör vi på olika sätt engagera oss och påverka samhällsutvecklingen i den mån vi förmår. Men när vi gör detta är det återigen Bibeln som är den högsta auktoriteten och den primära ”manualen” i frågor om etik och moral (ja, i allt som den berör). Detta leder också till en sund distans till ”världen” och dess tankebyggnader. En utmärkt bok på det området är för övrigt Dr. Wayne Grudems Politics According to the Bible: A Comprehensive Resource for Understanding Modern Political Issues in Light of Scripture. Halldorf tycks dock inte ha samma manual som utgångspunkt utan hänvisar återkommande till i hög grad bibelkolliderande och sekulärt präglade vetenskapsfält som sociologi och psykologi. Resultatet blir då inte sällan det Howse varnar för ovan.

Att Halldorf har slagsida åt det katolska hållet märks för övrigt tydligt när han likställer katolikernas ”ibland” för höga syn på Maria med protestanternas för låga dito. Den fundamentala skillnaden är att katolska kyrkan, i officiella skrivelser, gör henne gudomlig – en syndfri ”medåterlösare” som kristna ska be till – och ingen protestantisk ”nedvärdering” kan jämföras med detta. Men det största problemet med katolska kyrkan är trots allt det gärningsbaserade evangeliet där sakramenten spelar en viktig roll för den, enligt dem, slutgiltiga frälsningen.

TV-debatten
Debatten mellan Joel Halldorf och Aftonbladets Eric Rosén i SVT:s Aktuellt berör egentligen alla ovannämnda punkter, även om den kanske mest knyter an till den om kunskapssyn och bibelsyn. För när Rosén svingar och hävdar att ingeting tyder på att Gud finns försvarar sig Halldorf med att Gud inte kan bevisas och att vi inte kan veta sådant med vetenskaplig säkerhet. Bibeln säger dock att hela skapelsen ”vittnar” om Skaparen och att detta är ett oemotsägligt bevis för alla människor (ex. Rom. 1:18-23, Ps. 19:1-4). Därutöver skulle han ha kunnat lyfta fram det ovannämnda och universella samvetet (Rom. 2:14-16) samt det faktum att Bibeln själv bekräftat sin egen sanningshalt genom mängder av uppfyllda profetior. Det senare är ett bibliskt försvar av den kristna tron, ett försvar som utgår från Gud och Hans felfria Ord istället för människans felande.

Att Halldorf ser vetenskapen som en säkrare och högre kunskapskälla framgår när han säger att religionen (märk väl inte kristendomen) kan vara ett bra komplement till politiken och vetenskapen när de senare visar sig ”otillräckliga”. Han går sedan vidare och hävdar att om man vill utforska de stora frågorna kan man hämta mycket visdom i ”kyrkor, moskéer och synagogor”, något som förstärker den inklusivistiska och synkretistiska bild som beskrivits tidigare. Men han har helt rätt i att Gud per definition inte kan bevisas som oskapad av vetenskapen och att Han ”står över det som kan observeras i ett labb.” När det är sagt måste man dock komma ihåg att Jesus, som själv är Gud, uppenbarade sig själv för många människor och trots detta valde majoriteten bort Honom. Till och med ”de äldste”, som bevisligen måste ha insett att Jesus faktiskt uppstod från de döda (Matt. 28:11-14), förkastade Honom. Inte ens det största empiriska/vetenskapliga beviset, att någon uppstår från det döda, är alltså någon garanti för tro (Luk. 16:31).

Efter debatten var det några kristna röster som, med rätta, tyckte att Halldorf var alltför vag i sin argumentation. Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, skriver exempelvis på Facebook att det inte räcker att tala om Gudstron som ”tilldragande och estetisk.” Men istället för att ge argument utifrån Bibeln, sådana jag gett exempel på ovan, där Gud är den självklara och objektiva utgångspunkten för all annan kunskap menar han att kristna också har ”bevisbördan”. Hur ska vi då bevisa Gud? Jo, genom att framställa Gud och den kristna tron som den bästa förklaringsmodellen utifrån ”filosofiska gudsargument, aktuell forskning om kristendomens historiska källmaterial och vetenskapens kristna rötter.”

Olof Edsinger, generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, är inne på samma linje när han hänvisar till en artikel om det teleologiska gudsargumentet (Gud existerar eftersom universum tycks vara designat och finjusterat). Artikelförfattaren sammanfattar där, utifrån utombibliska och vetenskapliga argument, sin text med att ”design” (dvs. inte specifikt Bibelns Gud) framstår ”som en mycket rimlig förklaring.”

Problemet med den här typen av utombiblisk argumentation där Gud ska försöka bevisas är att den dels är obiblisk (Bibeln är inte den högsta auktoriteten och det var inte så Bibelns författare argumenterade) och dels bara leder till sannolikhetsargument (Gud är den mest rimliga slutsatsen utifrån människokonstruerade parametrar). Med andra ord underminerar man sin egen position när man utgår från en förment neutral position där Gud sitter på den åtalades plats och ska bedömas utifrån vetenskapens förment högre och säkrare sanningar. Dr. Christopher Cone om varför man måste utgå från Bibelns Gud, inte försöka bevisa Hans existens:

”Thus there is no consistent epistemology other than that which presupposes the existence of the Biblical God. In fact, there is no truth, logic, or fact without the existence of the Biblical God. As Van Til suggests, ‘unless you believe in God you can logically believe in nothing else.’ Any argument for the existence of God that does not begin with His existence is wrongheaded.”

Paul F. Taylor har samma uppfattning och betonar att Bibeln, i egenskap av Guds Ord, måste vara den högsta auktoriteten. Annars blir det något annat som tar Guds plats och blir ”Guds Ord”.

”Those who propose the use of evidence to ‘prove’ the Bible are well-meaning. Their concern is their own high view of Scripture. I have indulged in such evidential apologetics myself for many years because I wanted people to trust the Bible. Yet my very attempts to prove the Bible actually undermine the Bible! Now suppose that I could find a piece of evidence, which will call Evidence E. I use Evidence E to convince someone that the Bible is true. For that person, which evidence has the higher authority? Is it the Bible, or is it Evidence E? Clearly, it is Evidence E that proves the Bible to be true. However, the Bible claims to be the highest authority. Yet, in this example, it does not have as high an authority as Evidence E. Therefore, Evidence E has not actually proved the Bible to be true. The very existence of Evidence E disproves the idea that the Bible is the highest authority. Therefore, the proof of the Bible by the use of Evidence E is literally self-refuting.”

Cone är också kritisk till användningen av de filosofiska gudsargumenten (företrädesvis ontologiska, kosmologiska, teleologiska och moraliska), i alla fall när de används på fel sätt, och han har samma typ av kritik som Taylor – sannolikhetsargument för en allmän Gud och något annat som tar Guds plats som högsta auktoritet:

”These arguments lack a sound epistemological grounding. While at best they serve to demonstrate probabilistically the existence of God, at worst, due to the failure to acknowledge Solomon’s definition of sound epistemology, they give rise and credibility to atheistic arguments which deftly identify the logical flaws in the theistic arguments. In essence, by seeking to prove the existence of God, the failure here is in assuming an empirical standard to which He must submit. Logically, if such a standard exists to which God must be submitted, then it is that standard itself which must be greater than God.”

Konsekvenser och risker
Är det inte bättre med en stor och kompromissad kyrka än en liten och ”dogmatisk”? Och blir inte människor frälsta även i relativt osunda sammanhang? Ingen församling eller enskild kristen har ju heller en alltigenom felfri lära så varför strida och vara ”petig” i lärofrågor? Från ett pragmatiskt perspektiv, där ändamålet tros helga medlen, är det kanske lätt att argumentera för den öppnare och mer inkluderade hållningen.

Det är förvisso sant att människor faktiskt blir frälsta i alla möjliga kontexter, även i mycket osunda sådana. Det är också sant att ingen av oss kommer att bli helt ”renläriga” på den här sidan graven (eller uppryckandet). Men dessa faktum är trots allt inte giltiga argument för att tumma på de bibliska metoderna och strunta i Bibelns uppmaningar om vaksamhet och urskiljning. Vi ska exempelvis inte anpassa oss ”efter den här världen” (Rom. 12:3) utan ”avsky det onda och hålla fast vid det goda” (Rom. 12:9) och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” (Jud. 1:3). Vidare ska vi ”förkunna hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27, dvs. inte bara enstaka verser som alla är mer eller mindre överens om) och ”forska i skrifterna dagligen” (Apg. 17:11) för att se om det som sägs stämmer. Eller som Paulus säger i 2 Tim 2:4, ”predika ordet, träd fram i tid och otid, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning.” Och allt detta ska göras i kärlek (Ef. 4:15) för att vi inte ska vara som ”ekande brons eller en skrällande cymbal.” (1 Kor. 13:1).

Att något i våra ögon tycks fungera (pragmatism) är alltså inte ett bibliskt acceptabelt skäl till att kompromissa med Bibelns uttryckliga direktiv. Gotquestion utvecklar:

”Christians cannot follow both pragmatism and the Bible. Scripture indicates that truth is not defined by our experiences or our opinions (Proverbs 14:12). In fact, the Bible teaches that our fallible perspective can lead us to make mistakes (1 Corinthians 2:14). Particularly when it comes to moral issues, Christianity and pragmatism are entirely incompatible. Whether or not we like the outcome (Matthew 6:9–13), and whether or not we personally benefit (Philippians 2:3; 2 Corinthians 12:8–9), right and wrong are defined in relationship to God (Job 38:1–5; Romans 2:4). What “works” for us in our limited human minds, in the end, is not necessarily what’s true or what “works” from an eternal perspective (Romans 8:17–19; Matthew 7:21–23).”

Brannon Howse betonar också hur sanning blandad med lögn blir farligare och mer förrädisk än ren lögn. Och så har det varit ända sedan lögnens fader gjorde entré i lustgården. Ormen, även kallad djävulen, kom inte med helt osanna påståenden utan mixade lögnerna (”Ni ska visst inte dö…”) med sanning (”…ni ska bli som Gud med kunskap om gott och ont.”). Lite surdeg syrar, eller förgiftar, som bekant hela degen (Gal. 5:9).

”Perhaps Satan’s greatest strategy for deception is the mixing of truth and error. People more readily believe something that is almost true or sounds like it could be true. That’s why Scripture repeatedly warns us to avoid false teachers and to reject false doctrine. We are even to be aware of men rising from within the church to draw away disciples into falsehoods. Second Corinthians 6:14-17 tells why: “What fellowship does light have with darkness? The things of God with the things of Baal?” The answer, of course, is nothing. There is no fellowship to be had between light and darkness.”

Det finns även en eskatologisk aspekt i fråga om konsekvenser och risker. Halldorf pratar på flera ställen om hur Guds rike kan och bör bryta igenom här och nu , en slags realiserad eskatologi som på engelska brukar kallas för Kingdom Now-theology (herraväldesteologi). Med andra ord att ”vi”, alla människor gemensamt, kan skapa ett slags himmelrike på jorden genom att samarbeta, kompromissa och bryta ner skiljemurar. Men om man, precis som Bibelns egna författare, läser Bibeln naturligt framkommer det att ett helt annat rike är näst på tur, nämligen Antikrists rike under den kommande vedermödan. Här är ett talande och varnande citat från Dr. Andy Woods bok ”The Coming Kingdom: What Is the Kingdom and How Is Kingdom Now Theology Changing the Focus of thr Church?”:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer den att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Man skulle kunna sammanfatta de här fem punkterna med att kyrkan gifter sig med världen (och i förlängningen Antikrist) genom att ändra både mål och metoder.

Sammanfattning
Vad den här genomgången visat är att Joel Halldorf på en rad olika och viktiga områden avviker från Bibelns undervisning. Hans låga bibelsyn i kombination med stor ”kärlek till världen” leder till ett förvrängt evangelium där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro. Istället propagerar han för en slags humanistisk drömvärld med låga trösklar och gränsöverskridande samarbeten. Och det är en sådan enad värld som Bibeln förutsäger i den yttersta tiden, en värld som kommer att styras av en kommande Antikrist. Därför är det alltså av flera skäl viktigt att förstå faran och inte låta sig påverkas av Halldorfs version av kristen tro.

Jag menar också att Halldorfs kritiker, i det här fallet Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand, med rätta kritiserar honom men att kritiken samtidigt är bristfällig. Vi ska inte sätta Gud på den åtalades plats och försöka leda honom i bevis utifrån en förment högre och säkrare kunskapskälla. Nej, vi kan med frimodighet istället argumentera utifrån Guds självklara existens och Hans ofelbara Ord. Detta eftersom alla människor redan vet att Gud finns och undertrycker den sanningen i orättfärdighet.