Temat för den här predikan var den kristna missionsbefallningen och förhållandet mellan å ena sidan evangelisation och å andra sidan politik och samhällsengagemang. Ska vi som kristna bara predika evangeliet och strunta samhällsfrågor? Eller ska vi göra det motsatta, bara fokusera på att fixa till världen med politiska verktyg utifrån en ”Kingdom Now”-agenda? Jag menar att båda dessa synsätt, om än något tillspetsade, är felaktiga i ett bibliskt perspektiv. Även om vår främsta uppgift alltid är spridandet av nådens evangelium ska vi som församling efter bästa förmåga försöka påverka den lagstadgande överheten (utan att för den skull ta kontroll över densamma/upprätta någon form av teokrati), inklusive den så viktiga skolan. I predikan, som börjar ca 21 min in i gudstjänsten, förklarar jag varför.
Kategoriarkiv: Evangeliet
De goda nyheterna
Joel Halldorf och hans kritiker
Kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf är kanske den mest framträdande kristna rösten i Sverige idag. Hans texter och uttalanden når ut till en stor publik, däribland många ickekristna. Nyligen debatterade han exempelvis Guds existens i SVT:s Aktuellt på bästa sändningstid. Och eftersom han innehar akademisk titel, professor i kyrkohistoria, har han på många håll blivit en respekterad representant för den kristna tron. Men hur väl stämmer egentligen Halldorfs bild av kristendomen överens med Bibeln? I den här texten kommer jag dels belysa viktiga skillnader, skillnader som för 100 år sedan hade klassats som grava och oförenliga, och dels reflektera över den ovannämnda tv-debatten.
Bakgrund
Joel Halldorf är son till den för äldre generationer mer kände Peter Halldorf, tidigare pingstpastor och flitig författare. Joel har, i likhet med sin far, ett ekumeniskt sinnelag och en tydlig öppenhet för österländska och katolska kyrkotraditioner, där fokus ofta ligger på andliga praktiker (såsom meditation och fasta) framför bibelstudier. Vurmen för ekumenik och brobyggande har även lett till att ”bokstavstroende”, sådana som läser som det står och tror att hela Bibeln är sann och begriplig (även om vissa passager kan vara svårare än andra), ses som den stora faran för kristenheten. Halldorfs texter präglas för övrigt av få bibelreferenser och ett återkommande intresse av mystik och katolska sakrament. Mer om detta nedan.
Nyevangelikalism
När jag läste Halldorfs verk insåg jag efterhand att hans övertygelser nästan är identiska med vad som kännetecknar nyevangelikalismen, den kompromissande rörelse som växte fram ur striden mellan fundamentalister och modernister under 1900-talets första hälft. Utåt sett ville de nyevangelikala gärna framstå som en mildare form av fundamentalism – bibeltrogen, rationell och inkluderande – men i själva verket var det enligt kritikerna sminkad och förförisk liberalteologi. Och när man tittar på ”sakfrågorna” är det inte svårt att hålla med. Nedan följer en lista på dessa utifrån David Clouds bok New Evangelicalism: Its History, Characteristics and Fruit. För en utförligare beskrivning av punkterna hänvisas den intresserade till boken eller min egen sammanfattning på följande länk: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/.
• Avståndstagande från separation
• Dialog
• Kärlek till positivism och en icke-dömande attityd
• Upphöjande av kärlek och enhet över läran
• En mjuk och icke-dogmatisk inställning
• Mjuk attityd mot villolärare
• Pragmatism
• Rationalism
• Anti-fundamentalism
• Inkonsekvens och motsägelser
• Viktigt och mindre viktigt
• Fokus på social rättvisa
• Andlig pacifism
• Filosofisk apologetik
• Mysticism och karismatik
Halldorfs teologi passar, möjligen med något enstaka undantag, in som handen i handsken på alla dessa punkter. I min genomgång nedan kommer jag dock fokusera på utvalda och enligt mig särskilt viktiga delar. Här är några röster om nyevangelikalismen:
David Cloud, pastor och författare till ovannämnda bok:
”Till följd av det enorma inflytande som dessa nyevangelikala företrädare har så har nyevangelikalismen svept över jorden. Nästan alla som kallar sig evangelikala idag är nyevangelikala.”
John Ashbrook, pastor och författare till boken Axioms of Separation:
“[New Evangelicalism] har varit som en bomb som detonerat i alla kristenhetens riktningar. Denna spridning har inte gjort någon skada på liberalteologin utan enbart på konservativt bibeltroende. Överallt där den spridit sig har den nedmonterat Bibelns auktoritet och tillförlitlighet.”
I likhet med de nyevangelikala kan man hos Halldorf skönja samma mönster och röda tråd, en önskan om att bli accepterad och omtyckt av det omgivande sekulära samhället. En sådan önskan leder oundvikligen till ett förvanskat och nedtonat evangelium och förändrat missionsuppdrag.
Skillnader
Nedan listas de enligt mig viktigaste skillnaderna mellan Halldorf och Bibeln. Och trots att den första punkten kan klassas som den viktigaste är det den andra punkten som lägger grunden för de övriga.
- Frälsningen
Den traditionella kristna synen på frälsningen är räddning från en kommande dom och evigt fördärv, skild från Gud. Halldorf tycks dock se frälsningen som något inomvärldsligt – en räddning från sådant som kommersialism, nationalism och individualism. Den kristna församlingens djupaste kallelse är inte missionsbefallningen, dvs. att sprida evangelium och göra människor till lärjungar, utan att i ekumenisk och pragmatisk anda ”skapa fred och överbrygga motsättningar.” Vidare skriver han att evangeliet handlar om ”enhet, gästfrihet och barmhärtighet” utan att nämna något om Jesu person och frälsningsverk på korset. Den definitionen ligger i linje med uppfattningen att tron ska ses som något praktiskt, kollektivistiskt och ett sätt att betrakta världen , inte som individens förtröstan på evangeliets löften (ex. Joh. 3:16, Ef. 2:8-9 och 1 Kor. 15:3-4). Eller som Halldorf och Hagman uttrycker det: ”Men ingen kan tro allena, ensam och skild från en troende gemenskap. Om tron är ett sätt att betrakta världen och dessutom leva i den, då behöver vi dela den med andra människor för att den ska bli levande.”
Utifrån detta ”här och nu”-fokus, där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro, är det inte särskilt orimligt att tolka Halldorfs ord om att ”allt är på väg att återvända hem” (i ett sammanhang där han vill sudda ut skillnaden mellan kristen och sekulär) som universalism. Med andra ord att alla människor till slut blir frälsta.
Att Halldorf sammanblandar frälsningen med helgelsen märks också tydligt när han motsägelsefullt skriver att ”nåden är en gåva, men kostar allt”, åsyftandes förändrad karaktär. Frälsningen är dock en avgiftsfri gåva som tas emot genom tro allena – oavsett grad av karaktärsförändring – medan efterföljelsen/lärjungaskapet däremot kan kosta allt. För om nåden blandas med någon form av gärningar, som karaktärsförändring de facto innebär, så är det inte längre nåd (ex. Rom. 11:6).
Denna sammanblandning bekräftas i Halldorfs och Hagmans bok om Luther, ”Inte Allena”, där de med hänvisning till Wesley (det är för mig oklart om Wesley verkligen hade sagt så men det är av underordnad betydelse) argumenterar för att frälsningen sker i flera steg och att helgelsesteget ingår i den här frälsningsprocessen. Att helgelsen är viktig och att nåden även kan forma oss till att bli mer Kristuslika bejakas även av bibelkonservativa, men det är något helt annat än att baka in växt och gärningar i frälsningsekvationen.
Vad som i övrigt kan noteras i samma kontext är deras syn på evangeliet. De skriver, återigen med hänvisning till Wesley, att frälsningens första och förlåtande del handlar om att komma till insikt om att man duger som man är, trots brister och tillkortakommanden. Bibeln och evangeliet lär dock det motsatta, dvs. att vi först måste komma till insikt om vår skuld och ondska och att vi inte duger som vi är. Med andra ord att vi i oss själva är hjälplösa syndare vars enda räddning är tron på Jesus och Hans ställföreträdande korsverk. Nådens betydelse är för övrigt att få del av ”oförtjänt godhet”, vilket bekräftar den senare uppfattningen.
Sammanfattningsvis tycks alltså Halldorf ändra på både frälsningens mål och metod, dvs. dess innebörd (inte räddad från helvetet utan bli en god och Jesuslik människa här och nu) och hur man når dit (inte ”av nåd genom tro” utan genom gärningar, växt och enhet).
- Bibelsyn, kunskapssyn och bibeltolkning
Den mest grundläggande skillnaden mellan Halldorf och bibelkonservativa, eller bibeltroende om man vill vara lite krass, är synen på Bibeln och hur Bibeln ska och kan tolkas. När man läser Halldorfs böcker är det bestående intrycket, i linje med det som skrivits ovan, att bestämda uppfattningar om ”läran” eller ”läror” är både farligt och omöjligt. Vi kan enligt honom inte vara lika säkra på Bibelns utsagor som det man med säkerhet ”vet” inom naturvetenskapen och därför måste vi ha ett öppet och ickedogmatiskt förhållningsätt i lärofrågor. Med andra ord är inte Bibeln den högsta auktoriteten när det gäller sanning och kunskap. Han hävdar vidare att ”kristendomen inte på någon punkt kan vara i konflikt med det som kan slås fast vetenskapligt.” Men vad är det som kan ”slås fast vetenskapligt”? Om man frågar gemene vetenskapsman är det fastställt att man varken kan gå på vattnet eller uppväcka människor från det döda.
En biblisk kunskaps- och sanningssyn (epistemologi) utgår från Gud och Skriften som grund för all annan kunskap. Utan Bibelns Gud finns ingen grund för rationellt tänkande överhuvudtaget och det finns då heller ingen grund för att lita på våra sinnen. Alla människor vet dessutom – utifrån skapelsen, samvetet och en inre form av gudsmedvetande – att denna Gud finns, men majoriteten väljer trots allt att förneka och undertrycka den självklara sanningen (ex. Rom. 1:18-23, 2:14-16; Pred. 3:11). Detta ska dock inte förväxlas med ”blind tro”, även kallad fideism, eftersom Gud – genom ovannämnda skapelse, samvete och gudsmedvetande (samt Skriften) – uppenbarat sig själv på ett för människan tillräckligt tydligt sätt.
För bara 200 år sedan var för övrigt den självklara utgångspunkten för många människor att Gud finns och hade skapat världen. Att tro något annat var udda och uppseendeväckande. Idag är det istället tvärtom. När den kände sekulärhumanisten Christer Sturmark säger att ”extraordinära påståenden kräver extraordinära skäl” så är Gud det extraordinära som ska bevisas. Men för tidigare generationers människor var det som sagt det motsatta, vilket också ligger i linje med Bibelns undervisning. Det var lika självklart som att förutsätta någon form av arkitekt bakom byggnader eller en ingenjör bakom diverse maskiner. Eller för att uttrycka på ett annat sätt, en tanke bakom skapandet.
Här följer tre citat där författarna opponerar sig mot den bibel- och kunskapssyn som Halldorf representerar:
”Att förlita sig på Guds Ord som fundament för allt tänkande och förnuft betyder inte att vi måste acceptera allt genom ‘blind tro’. Gud förväntar sig sannerligen att vi tänker och begrundar. Men vårt tänkande måste ha ett fundament – vi måste börja någonstans. Utan Bibeln som grund skulle vi inte ens ha någonstans att inleda våra resonemang. Vi måste lära oss att bygga vår världsbild på klippan Guds Ord, inte på osäker sand av mänskliga åsikter (Matt. 7:24-27).” Dr. Jason Lisle och Tim Chaffey från boken Old-Earth Creationism on Trial
”Vad som är kännetecknande för dagens filosofer är att de antingen förnekar att det finns absolut sanning eller att vi aldrig kan vara säkra på sanningen. Med andra ord att den antingen inte finns eller är oåtkomlig. Men vad Gud har uppenbarat för oss i sitt Ord är att vi kan veta sanningen med säkerhet (Ord. 22:20-21). Sanningen är tillgänglig!” Dr. Greg Bahnsen från boken Always Ready: Directions for Defending the Faith
”Om den fallna människan levde utifrån sin självständighet och gudsfrånvända världsbild, skulle kunskap vara omöjlig. Enhetlighet i naturen, regelbundenhet i fysikens lagar och förutsägbara utfall är inkonsekventa i ett slumpmässigt universum som styrs av slumpen. Dessutom kan man inte lita på människans tolkning av världen om människan är den slutliga domaren eftersom människans begränsningar utesluter uttömmande kunskap om någonting. Ändå vet vi saker, vi kan förutsäga saker, och vi kan faktiskt komma till samförstånd i frågor som 2+2=4. Därför antar de (ogrundat utifrån världsbilden) i sin kunskapsinhämtning just de saker som den kristna världsbilden förutsätter: enhetlighet, regelbundenhet, syfte, värdighet, sinnenas tillförlitlighet m.m.” Stephen Feinberg från boken We Destroy Arguments: How presuppositional apologetics empowers believers to refute unbelief
Med andra ord är ingen människa neutral utan alla startar med så kallade axiom, obevisbara och grundläggande antaganden om tillvaron. Och har man människans förnuft som utgångspunkt finns ingen grund för att lita på detta förnuft och argumenten leder i bästa fall till hög sannolikhet. Om vi däremot, likt Jesus, utgår från det självklara – att Gud finns och är det rationella tänkandets källa och att Guds Ord är alltigenom sant – kan vi ha kunskapsvisshet om det som blivit oss uppenbarat (och som genom historien, likt ingen annan religion eller ideologi, bekräftat sin egen övernaturliga tillförlitlighet genom uppfyllda profetior). Att Skriften uppmanar oss att ”pröva allt” och kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga förutsätter också att vi har en objektiv och begriplig måttstock.
På postmodernt vis ifrågasätter Halldorf och Hagman Luthers bibelsyn genom att hävda att reformatorn överskattade bibeltextens klarhet och människans förmåga att läsa och förstå. De skriver: ”Luther menar alltså, på fullt allvar, att Bibelns mysterier går att lösa genom noggranna grammatiska studier.” Men på samma sätt som Jesus och NT:s författare kunde förstå och vara säkra på det som nedtecknats över 1000 år tidigare, kan också vi vara säkra på hela Guds Ord trots att det skrevs i en annan tid och kultur. Det betyder inte att allt är lika enkelt att förstå (det är bland annat därför Gud insatt pastorer och lärare för sin församling), men det är trots allt en generell sanning. Vad som mer kan noteras i citatet ovan är, föga förvånande, Halldorfs och Hagmans ogrundade användning av ordet ”mysterier”.
Eftersom Gud primärt valde att uppenbara sanningen för oss genom mänskliga språk i Bibeln kan vi, som skapade till Guds avbilder, förutsätta att den går att upptäcka och förstå. Med andra ord är inte Skriften fylld med mysterier som kan betyda lite vad som helst. Nej, det är objektiv sanning som åsyftar en oföränderlig, bestämd och för oss begriplig innebörd. Dr. Cory Marsh. NT-professor och författare till boken A Primer on Biblical Literacy, säger följande om detta faktum:
”En guidande princip i den här boken är att Bibeln kan (och bör) förstås. Att ‘uppenbara’ något innebär att författarens intention är begriplighet och Bibeln är den nedskrivna uppenbarelsen från Gud. Den har uppenbarats för oss och vi kan förstå den. Det är rimligt att anta att om Gud uppenbarade sig själv i Bibeln så vill Han att vi ska förstå den eftersom bibelförståelse är synonymt med att förstå Gud och Hans vilja.
Dr. Lisle betonar också vikten av biblisk hermeneutik och att hitta den objektiva innebörden i varje passage.
”Det är min övertygelse att Bibeln har en korrekt tolkning – författarens intention med texten. Och jag är viss om att en allsmäktig Gud vet hur Han ska kommunicera på ett begripligt sätt med sina skapelser och att Han har gjort det i Bibeln… Även om det finns en del svåra passager som kräver noggranna studier är jag övertygad om att gemene man kan läsa och förstå de huvudsakliga och basala lärorna i Bibeln.”
Att varje passage bara kan ha en innebörd är enligt Lisle en fundamental förutsättning för all kommunikation, då alla övriga alternativ leder till ovisshet och förvirring. Det sistnämnda är för övrigt inte i samklang med Bibelns utsagor om sin egen kommunikation. Han får medhåll av Dr. Thomas som, med hänvisning till bland andra Dr. Milton S. Terry och Dr. Bernard Ramm, betonar att tolkningsförfarandet måste utgå från att varje bibelställe har en given och objektiv innebörd. Att denna innebörd de facto kan ha många olika tillämpningar i olika situationer och sammanhang är en annan sak.
Detta kan jämföras med Halldorfs och Hagmans postmoderna syn där de med hänvisning till allegoriska mystiker från fornkyrkan (Origenes och Gregorios av Nyssa, sådana som ville hitta textens andliga innebörd mellan raderna istället för på desamma) säger följande: ”…för den tidiga kyrkan var Guds ande inte bara verksam när texten kom till, utan minst lika mycket i själva läsandet av texten. Anden är fri att ge olika tolkningar av samma text åt olika människor i olika situationer… Vi lyssnar, vi lär oss kanske något – och vi vet att nästa gång denna text eller detta tema utläggs kommer vi att få höra något annat. Och det är inte ett problem, för vi vet att det kan finnas många olika goda och sanna tolkningar av en text.”
Med andra ord gör de inte den viktiga distinktionen mellan texten objektiva mening och skilda tillämpningar utifrån denna mening. En sådan distinktion innebär att vi inte både vara frälsta ”av nåd genom tro allena” och genom tro plus gärningar/sakrament samtidigt. Inte heller är biblisk kreationism förenlig med teistisk evolution, för att nämna ett av många andra exempel.
Halldorfs och Hagmans kanske främsta invändning mot den här synen är att det finns så många olika samfund, kyrkor och tolkningar. Och anledningen till detta är enligt dem att varje individ och generation kommer till texten med olika förutfattade meningar och övertygelser, vilka sedan styr tolkningen. De skriver: ”Faktum är att det aldrig har varit möjligt att skapa enhet inom kyrkan enbart baserat på en text… Redan det att etablera en texts historiska betydelse är komplicerat, och hur vi sedan tolkar och tillämpar den i vår egen tid bygger inte bara på vad vi tycker oss finna i texten, utan också på vad vi har med oss när vi närmar oss den… Den moderna, och för den delen också postmoderna, hermeneutiken har, som vi berörde ovan, lärt oss att förståelsen av en text inte bara handlar om texten själv, eller ens det historiska studiet bakom texten, utan också om var jag som läser befinner mig. Världen framför texten, som det ibland kallas.”
Dr. Christopher Cone beskriver den här postmoderna tolkningsmetoden så här, en beskrivning som i hög grad ligger i linje med vad Halldorf och Hagman skriver:
”Several defining characteristics are evident: (1) neither universal authority nor absolute truth exists, (2) reality and value are relative and based upon the experiential rather than the rational, and (3) meaning is relative and is reconstructed by the subculture of the interpreter. Because of the inherent impact of the context and the perspective of the interpreter, determining authorial intent becomes less an objective task and more a probabilistic one. Certainty cannot be achieved, and probability is the endgame… Of concern to the postmodern here is not the correct interpretation, but rather the perspective of the interpreters. The authority no longer belongs to the text itself but to the interpreter.”
Men det här postmoderna och subjektiva tänkandet är inte hållbart. Det fanns redan på Bibelns tid många olika, och felaktiga, tolkningar men det hindrade på intet sätt Jesus, apostlarna och den tidiga kyrkan från att vara dogmatiska och strikta i lärofrågor, inte minst när det gäller evangeliet (läs förslagsvis Galaterbrevet). Den kristna frågasajten Gotquestion utvecklar och problematiserar den här postmoderna ”dekonstruktionsmetoden”, där sanningen och innebörden är föränderlig och styrs av läsarens sinne och kultur:
”Deconstructionism is basically a theory of textual criticism or interpretation that denies there is any single correct meaning or interpretation of a passage or text. At the heart of the deconstructionist theory of interpretation are two primary ideas. First is the idea that no passage or text can possibly convey a single reliable, consistent, and coherent message to everyone who reads or hears it. The second is that the author who wrote the text is less responsible for the piece’s content than are the impersonal forces of culture such as language and the author’s unconscious ideology. Therefore the very basic tenets of deconstructionism are contrary to the clear teaching of the Bible that absolute truth does exist and we can indeed know it (Deuteronomy 32:4; Isaiah 65:16; John 1:17–18; John 14:6; John 15:26–27; Galatians 2:5). The deconstructionist approach to interpreting the Bible comes out of postmodernism and is therefore simply another denial of the existence of absolute truth, which is one of the most serious logical fallacies anyone can commit.”
Och problemet är inte bara att förhållningssättet är obibliskt, det är också självförgörande eftersom sökandet efter dolda och kulturellt präglade agendor (både hos avsändaren och mottagaren), som sedan förklarar den dolda och subjektiva innebörden av Bibelns texter, kan appliceras på ”dekonstruktionisterna” själva. Detta leder till att vi inte heller kan lita på vad de säger eftersom de är präglade av sin egen samtid och sina egna föreställningar. Med andra ord ett evigt sökande efter subjektiva och godtyckliga tolkningsnycklar. En sådan hållning skulle för övrigt aldrig accepteras i tolkandet av sekulära ”lagtexter”. Gotquestion igen:
”The deconstructionist does not study the Bible in order to find out the meaning intended by the writer but to attempt to discern the cultural and social motives behind what was written. The deconstructionist is only limited in his interpretation of a passage by his own imagination. To the deconstructionist there is no right or wrong interpretation, and the meaning of the text becomes whatever the reader wants it to be. One might imagine what would happen if legal documents such as wills and deeds were read this way. This approach to Scripture fails to recognize the fundamental truth that the Bible is God’s objective communication to mankind and that the meaning of the passages comes from God.”
Dr. Lisle pekar, till skillnad från Halldorf och Hagman, på en annan huvudorsak till varför det finns så många olika tolkningar av Bibeln: människans syndanatur och den medföljande oviljan att underordna sig Guds vilja. ”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention.” All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas enligt Lisle naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.
När Paulus talar om att Guds Ord är dårskap för den oandliga människan handlar det inte om att textens grammatiska innebörd är svårbegriplig utan om att den för icketroende är frånstötande och irrelevant. Gotquestion igen:
”Nor does the doctrine of perspicuity mean that all the meaning of Scripture is fully comprehensible to sinful man. First Corinthians 2:14 says that the things of the Spirit are foolish to the man without the Spirit, and he cannot understand them. It is not that an unsaved person cannot understand what the words of Scripture are saying. Rather, he cannot have a spiritual understanding. The Word is understandable to an unsaved person on an external level. He comprehends the words, the syntax, and the sentence structure. Scripture is clear on that level, but, sadly, its spiritual meaning is either insignificant to him, or, worse, it is incredible. The doctrine of perspicuity must be coupled with the doctrine of illumination; the Holy Spirit must illumine the mind of the reader or hearer of Scripture if he is to grasp its spiritual significance.”
För vidare läsning av den bibliska tolkningsmetoden – den bokstavliga, historisk-grammatiska och kontextuella tolkningsmetoden (som egentligen är andra ord för att konsekvent läsa hela Bibeln på ett normalt eller naturligt sätt) som präglade stora delar av den kristna församlingen fram till 300-talet och sedan började återupptäckas i och med reformationen – har jag skrivit mer här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/
Sammanfattningsvis är intrycket av Halldorf att han inte tror på absolut sanning, i alla fall ingen vi har tillgång till, och att man därför inte kan ha bestämda uppfattningar om Bibeln och dess läror. Vi får helt enkelt, på nyevangelikalt och postmodernt vis, leva med subjektiva och osäkra tolkningar och uppenbara motsättningar i den förmenta kärlekens och enhetens namn. Och det sistnämnda är temat för nästa avsnitt.
- Ekumenik och synkretism
Ekumenik handlar här om en strävan att uppnå enhet inom den stora ”kyrkofamiljen” och då framförallt mellan protestanter och katoliker. Precis som Wikipedia säger förutsätter ekumeniken ”likriktning och konformism” , vilket i praktiken betyder läromässiga kompromisser och/eller acceptans av motstridiga övertygelser – exempelvis den protestantiska frälsningen ”av nåd genom tro” allena och den katolska frälsningen genom tro plus goda gärningar/sakrament.
Synkretism är en ännu bredare form av enhet, en sådan som främst strävar efter enhet över religionsgränserna. Men det handlar, precis som Brannon Howse skriver i boken Marxianity, även om hur kristendomen sammanblandas med ideologier. Howse beskriver hur Georg Hegels dialektala tänkande, ett tänkande som för övrigt kom i kölvattnet av 1700-talets bibelfientliga upplysning, har infiltrerat kyrkorna och därigenom stimulerat kompromisser och liberalisering. Dialektiken går ut på att allt på ett närmast evolutionärt vis utvecklas genom att stötas mot och formas av dess motsats, något som sedan mynnar ut i en mer fulländad och sanningsenlig kompromiss. Eller, om man så vill, ett ”befruktat ideal”. Det här brukar även förkortas som ”tes+antites=syntes” där kristendomen och den judekristna kulturen är den traditionella normen, eller tesen, som sedan ska omformas och ”förfinas” (syntes) av motsatta idéer och övertygelser (antiteserna).
Man ville alltså på olika sätt förändra och omkullkasta den judekristna kulturen och moralen. Nedan följer ett antal förenande exempel som Howse listar i ovannämnda bok :
Kristendom (tes) + Marxism/Socialism (antites) = Socialt evangelium/befrielseteologi (syntes)
Kristendom (tes) + Islam (antites) = Chrislam (syntes).
Kristendom (tes) + Hinduism (antites) = Kristen yoga (syntes)
Kristendom (tes) + HBTQ (antites) = Kristen HBTQ (syntes)
Kristendom/biblisk kreationism (tes) + Evolution (antites) = Teistisk evolution (syntes)
Kapitalism (tes) + Socialism (antites) = Kommunitarism (syntes mellan höger och vänster, vänster i ekonomiska frågor och höger i sociala frågor)
Absolut sanning (tes) + Ingen absolut sanning (antites) = Relativism och olika perspektiv (syntes)
Dessa synteser, eller kompromisser, bildar sedan nya teser och antiteser vilket lett till att alltmer bibelfrämmande synteser och ”sanningar” växt fram. Kyrkan har enligt Howse blivit en institution för icketroende där målet är inomvärldslig ”frälsning” istället för den eviga diton. Och för att uppnå det här jordiska paradiset används de obibliska kompromisserna som listats ovan.
När det gäller Halldorfs syn på ekumenik och religionssynkretism är det, utifrån vad som framkommit i punkterna om frälsning och bibelsyn ovan, ingen överraskning att han har en positiv sådan. Han talar återkommande om ”vi”, åsyftande mänskligheten i stort, och målar gärna upp en drömvärld där kristna och muslimer förenas i bön. I boken ”Inte Allena” sägs uttryckligen att utgångspunkten för Halldorf och Hagman är ekumenisk och att de båda influerats av teologer från alla stora kyrkofamiljer. Och i boken ”Gud: Återkomsten”, där Halldorf argumenterar för religion i allmänhet, förstärks den inkluderande hållningen. Idealsamhället tycks enligt Halldorf bestå av en salig mix av livsåskådningar och ideologier. ”Min tes är att den politiska liberalismen kompletteras med mer robusta etiska traditioner: kristna, judiska och muslimska – och kanske en del sekulära alternativ.”
Vidare uppmanar Halldorf människor, i en kontext som innefattar både muslimer och kristna, till respekt för och nyfikenhet på ”grannarnas gudabilder”. Han tycks även tro att muslimer och kristna tillber samma Gud. Det viktiga är inte den rätta läran utan att kunna leva livet i praktiskt samförstånd. Idealet är enligt Halldorf att ”man inte bara tolererar den andre utan faktiskt tillber dennes heliga symboler.” Den här bilden bekräftas när han i inledningen på boken ”Gud: Jakten” säger att ambitionen med densamma är att den ickekristne läsaren ska få en större förståelse för kristendomen för att därigenom kunna fördjupas i ”sin egen tradition”. Med andra ord är inte målet att övertyga någon om kristendomens och Bibelns sanningsanspråk.
Att Halldorf dessutom är positiv till homosexualitet, talar nedlåtande om ungjordskreationism, har politisk vänsterlutning och en öppenhet för österländska andliga praktiker tar bort alla tvivel om att han passar in på de listade synteserna/kompromisserna ovan.
Vad säger då Bibeln om ekumenik, synkretism och den kristnes identitet? Bibelns författare är till att börja med tydliga med distinktioner, primärt mellan troende och icketroende (sekundärt mellan judar och hedningar). Det kristna i första hand ska kalla för ”vi” är den kristna församlingen bestående av Jesustroende bröder och systrar.
Och även om inte kristna ska verka för en teokrati, där kyrkan med politiska medel försöker upprätta det fysiska rike som Jesus kommer att realisera vid sin återkomst, bör vi på olika sätt engagera oss och påverka samhällsutvecklingen i den mån vi förmår. Men när vi gör detta är det återigen Bibeln som är den högsta auktoriteten och den primära ”manualen” i frågor om etik och moral (ja, i allt som den berör). Detta leder också till en sund distans till ”världen” och dess tankebyggnader. En utmärkt bok på det området är för övrigt Dr. Wayne Grudems Politics According to the Bible: A Comprehensive Resource for Understanding Modern Political Issues in Light of Scripture. Halldorf tycks dock inte ha samma manual som utgångspunkt utan hänvisar återkommande till i hög grad bibelkolliderande och sekulärt präglade vetenskapsfält som sociologi och psykologi. Resultatet blir då inte sällan det Howse varnar för ovan.
Att Halldorf har slagsida åt det katolska hållet märks för övrigt tydligt när han likställer katolikernas ”ibland” för höga syn på Maria med protestanternas för låga dito. Den fundamentala skillnaden är att katolska kyrkan, i officiella skrivelser, gör henne gudomlig – en syndfri ”medåterlösare” som kristna ska be till – och ingen protestantisk ”nedvärdering” kan jämföras med detta. Men det största problemet med katolska kyrkan är trots allt det gärningsbaserade evangeliet där sakramenten spelar en viktig roll för den, enligt dem, slutgiltiga frälsningen.
TV-debatten
Debatten mellan Joel Halldorf och Aftonbladets Eric Rosén i SVT:s Aktuellt berör egentligen alla ovannämnda punkter, även om den kanske mest knyter an till den om kunskapssyn och bibelsyn. För när Rosén svingar och hävdar att ingeting tyder på att Gud finns försvarar sig Halldorf med att Gud inte kan bevisas och att vi inte kan veta sådant med vetenskaplig säkerhet. Bibeln säger dock att hela skapelsen ”vittnar” om Skaparen och att detta är ett oemotsägligt bevis för alla människor (ex. Rom. 1:18-23, Ps. 19:1-4). Därutöver skulle han ha kunnat lyfta fram det ovannämnda och universella samvetet (Rom. 2:14-16) samt det faktum att Bibeln själv bekräftat sin egen sanningshalt genom mängder av uppfyllda profetior. Det senare är ett bibliskt försvar av den kristna tron, ett försvar som utgår från Gud och Hans felfria Ord istället för människans felande.
Att Halldorf ser vetenskapen som en säkrare och högre kunskapskälla framgår när han säger att religionen (märk väl inte kristendomen) kan vara ett bra komplement till politiken och vetenskapen när de senare visar sig ”otillräckliga”. Han går sedan vidare och hävdar att om man vill utforska de stora frågorna kan man hämta mycket visdom i ”kyrkor, moskéer och synagogor”, något som förstärker den inklusivistiska och synkretistiska bild som beskrivits tidigare. Men han har helt rätt i att Gud per definition inte kan bevisas som oskapad av vetenskapen och att Han ”står över det som kan observeras i ett labb.” När det är sagt måste man dock komma ihåg att Jesus, som själv är Gud, uppenbarade sig själv för många människor och trots detta valde majoriteten bort Honom. Till och med ”de äldste”, som bevisligen måste ha insett att Jesus faktiskt uppstod från de döda (Matt. 28:11-14), förkastade Honom. Inte ens det största empiriska/vetenskapliga beviset, att någon uppstår från det döda, är alltså någon garanti för tro (Luk. 16:31).
Efter debatten var det några kristna röster som, med rätta, tyckte att Halldorf var alltför vag i sin argumentation. Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, skriver exempelvis på Facebook att det inte räcker att tala om Gudstron som ”tilldragande och estetisk.” Men istället för att ge argument utifrån Bibeln, sådana jag gett exempel på ovan, där Gud är den självklara och objektiva utgångspunkten för all annan kunskap menar han att kristna också har ”bevisbördan”. Hur ska vi då bevisa Gud? Jo, genom att framställa Gud och den kristna tron som den bästa förklaringsmodellen utifrån ”filosofiska gudsargument, aktuell forskning om kristendomens historiska källmaterial och vetenskapens kristna rötter.”
Olof Edsinger, generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, är inne på samma linje när han hänvisar till en artikel om det teleologiska gudsargumentet (Gud existerar eftersom universum tycks vara designat och finjusterat). Artikelförfattaren sammanfattar där, utifrån utombibliska och vetenskapliga argument, sin text med att ”design” (dvs. inte specifikt Bibelns Gud) framstår ”som en mycket rimlig förklaring.”
Problemet med den här typen av utombiblisk argumentation där Gud ska försöka bevisas är att den dels är obiblisk (Bibeln är inte den högsta auktoriteten och det var inte så Bibelns författare argumenterade) och dels bara leder till sannolikhetsargument (Gud är den mest rimliga slutsatsen utifrån människokonstruerade parametrar). Med andra ord underminerar man sin egen position när man utgår från en förment neutral position där Gud sitter på den åtalades plats och ska bedömas utifrån vetenskapens förment högre och säkrare sanningar. Dr. Christopher Cone om varför man måste utgå från Bibelns Gud, inte försöka bevisa Hans existens:
”Thus there is no consistent epistemology other than that which presupposes the existence of the Biblical God. In fact, there is no truth, logic, or fact without the existence of the Biblical God. As Van Til suggests, ‘unless you believe in God you can logically believe in nothing else.’ Any argument for the existence of God that does not begin with His existence is wrongheaded.”
Paul F. Taylor har samma uppfattning och betonar att Bibeln, i egenskap av Guds Ord, måste vara den högsta auktoriteten. Annars blir det något annat som tar Guds plats och blir ”Guds Ord”.
”Those who propose the use of evidence to ‘prove’ the Bible are well-meaning. Their concern is their own high view of Scripture. I have indulged in such evidential apologetics myself for many years because I wanted people to trust the Bible. Yet my very attempts to prove the Bible actually undermine the Bible! Now suppose that I could find a piece of evidence, which will call Evidence E. I use Evidence E to convince someone that the Bible is true. For that person, which evidence has the higher authority? Is it the Bible, or is it Evidence E? Clearly, it is Evidence E that proves the Bible to be true. However, the Bible claims to be the highest authority. Yet, in this example, it does not have as high an authority as Evidence E. Therefore, Evidence E has not actually proved the Bible to be true. The very existence of Evidence E disproves the idea that the Bible is the highest authority. Therefore, the proof of the Bible by the use of Evidence E is literally self-refuting.”
Cone är också kritisk till användningen av de filosofiska gudsargumenten (företrädesvis ontologiska, kosmologiska, teleologiska och moraliska), i alla fall när de används på fel sätt, och han har samma typ av kritik som Taylor – sannolikhetsargument för en allmän Gud och något annat som tar Guds plats som högsta auktoritet:
”These arguments lack a sound epistemological grounding. While at best they serve to demonstrate probabilistically the existence of God, at worst, due to the failure to acknowledge Solomon’s definition of sound epistemology, they give rise and credibility to atheistic arguments which deftly identify the logical flaws in the theistic arguments. In essence, by seeking to prove the existence of God, the failure here is in assuming an empirical standard to which He must submit. Logically, if such a standard exists to which God must be submitted, then it is that standard itself which must be greater than God.”
Konsekvenser och risker
Är det inte bättre med en stor och kompromissad kyrka än en liten och ”dogmatisk”? Och blir inte människor frälsta även i relativt osunda sammanhang? Ingen församling eller enskild kristen har ju heller en alltigenom felfri lära så varför strida och vara ”petig” i lärofrågor? Från ett pragmatiskt perspektiv, där ändamålet tros helga medlen, är det kanske lätt att argumentera för den öppnare och mer inkluderade hållningen.
Det är förvisso sant att människor faktiskt blir frälsta i alla möjliga kontexter, även i mycket osunda sådana. Det är också sant att ingen av oss kommer att bli helt ”renläriga” på den här sidan graven (eller uppryckandet). Men dessa faktum är trots allt inte giltiga argument för att tumma på de bibliska metoderna och strunta i Bibelns uppmaningar om vaksamhet och urskiljning. Vi ska exempelvis inte anpassa oss ”efter den här världen” (Rom. 12:3) utan ”avsky det onda och hålla fast vid det goda” (Rom. 12:9) och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” (Jud. 1:3). Vidare ska vi ”förkunna hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27, dvs. inte bara enstaka verser som alla är mer eller mindre överens om) och ”forska i skrifterna dagligen” (Apg. 17:11) för att se om det som sägs stämmer. Eller som Paulus säger i 2 Tim 2:4, ”predika ordet, träd fram i tid och otid, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning.” Och allt detta ska göras i kärlek (Ef. 4:15) för att vi inte ska vara som ”ekande brons eller en skrällande cymbal.” (1 Kor. 13:1).
Att något i våra ögon tycks fungera (pragmatism) är alltså inte ett bibliskt acceptabelt skäl till att kompromissa med Bibelns uttryckliga direktiv. Gotquestion utvecklar:
”Christians cannot follow both pragmatism and the Bible. Scripture indicates that truth is not defined by our experiences or our opinions (Proverbs 14:12). In fact, the Bible teaches that our fallible perspective can lead us to make mistakes (1 Corinthians 2:14). Particularly when it comes to moral issues, Christianity and pragmatism are entirely incompatible. Whether or not we like the outcome (Matthew 6:9–13), and whether or not we personally benefit (Philippians 2:3; 2 Corinthians 12:8–9), right and wrong are defined in relationship to God (Job 38:1–5; Romans 2:4). What “works” for us in our limited human minds, in the end, is not necessarily what’s true or what “works” from an eternal perspective (Romans 8:17–19; Matthew 7:21–23).”
Brannon Howse betonar också hur sanning blandad med lögn blir farligare och mer förrädisk än ren lögn. Och så har det varit ända sedan lögnens fader gjorde entré i lustgården. Ormen, även kallad djävulen, kom inte med helt osanna påståenden utan mixade lögnerna (”Ni ska visst inte dö…”) med sanning (”…ni ska bli som Gud med kunskap om gott och ont.”). Lite surdeg syrar, eller förgiftar, som bekant hela degen (Gal. 5:9).
”Perhaps Satan’s greatest strategy for deception is the mixing of truth and error. People more readily believe something that is almost true or sounds like it could be true. That’s why Scripture repeatedly warns us to avoid false teachers and to reject false doctrine. We are even to be aware of men rising from within the church to draw away disciples into falsehoods. Second Corinthians 6:14-17 tells why: “What fellowship does light have with darkness? The things of God with the things of Baal?” The answer, of course, is nothing. There is no fellowship to be had between light and darkness.”
Det finns även en eskatologisk aspekt i fråga om konsekvenser och risker. Halldorf pratar på flera ställen om hur Guds rike kan och bör bryta igenom här och nu , en slags realiserad eskatologi som på engelska brukar kallas för Kingdom Now-theology (herraväldesteologi). Med andra ord att ”vi”, alla människor gemensamt, kan skapa ett slags himmelrike på jorden genom att samarbeta, kompromissa och bryta ner skiljemurar. Men om man, precis som Bibelns egna författare, läser Bibeln naturligt framkommer det att ett helt annat rike är näst på tur, nämligen Antikrists rike under den kommande vedermödan. Här är ett talande och varnande citat från Dr. Andy Woods bok ”The Coming Kingdom: What Is the Kingdom and How Is Kingdom Now Theology Changing the Focus of thr Church?”:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer den att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”
Man skulle kunna sammanfatta de här fem punkterna med att kyrkan gifter sig med världen (och i förlängningen Antikrist) genom att ändra både mål och metoder.
Sammanfattning
Vad den här genomgången visat är att Joel Halldorf på en rad olika och viktiga områden avviker från Bibelns undervisning. Hans låga bibelsyn i kombination med stor ”kärlek till världen” leder till ett förvrängt evangelium där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro. Istället propagerar han för en slags humanistisk drömvärld med låga trösklar och gränsöverskridande samarbeten. Och det är en sådan enad värld som Bibeln förutsäger i den yttersta tiden, en värld som kommer att styras av en kommande Antikrist. Därför är det alltså av flera skäl viktigt att förstå faran och inte låta sig påverkas av Halldorfs version av kristen tro.
Jag menar också att Halldorfs kritiker, i det här fallet Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand, med rätta kritiserar honom men att kritiken samtidigt är bristfällig. Vi ska inte sätta Gud på den åtalades plats och försöka leda honom i bevis utifrån en förment högre och säkrare kunskapskälla. Nej, vi kan med frimodighet istället argumentera utifrån Guds självklara existens och Hans ofelbara Ord. Detta eftersom alla människor redan vet att Gud finns och undertrycker den sanningen i orättfärdighet.
Vad är en kristen? En text om Ayaan Hirsi Alis konvertering till kristendomen
Det har på sistone varit relativt stor uppståndelse kring Ayaan Hirsi Ali, en framstående före detta muslim och ateist, och hennes konvertering till kristendomen. Flera kända kristna företrädare, även svenska sådana, har gjort en stor sak av detta och menar att omvändelsen kan ge stora ringar på vattnet. Och visst är det förstås fantastiskt om nämnda Ali blivit frälst/kristen och kommit till tro på Jesus Kristus. Det kan förvisso skapa ringar på vattnet och leda till andra människors frälsning i tillägg.
Problemet är dock att det inte finns några riktiga belägg för att hon faktiskt förstått vad den kristna tron i grunden handlar om. I hennes relativt långa artikel om varför hon konverterat – ”Why I am now a Christian” (länk i slutet) – finns ingenting om vem Jesus är (Gud och människa), vad Han gjort för oss och varför det är så viktigt att tro på Honom och Hans frälsningsgärning på korset (att Han dog för våra synder för att vi genom tron på Honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv). Istället handlar hennes konvertering primärt om kulturell pragmatism och andlig tröst.
Innan jag går in på Alis vittnesbörd och problemen med detsamma vill jag dock betona att jag inte bortser från att människor kan ha olika vägar till frälsning och att vissa är längre än andra. Grundproblemet är istället kristnas okritiska accepterande av hennes identifiering som kristen.
Kulturell pragmatism
Kristendomen, eller den ”judeokristna traditionen” som hon också talar om, är enligt Ali den grund som det västerländska samhällsbygget står på. Och för att föra civilisationen framåt, och för att motverka de auktoritära krafter som hotar västerlandet (framför allt kommunism, islam och ”wokeideologi”), bör vi därför fortsätta bygga på den här grunden. Ali menar alltså att det är den livsåskådning som i praktiken fungerar bäst som ska omfamnas och anammas, inte nödvändigtvis den som är sann.
”So, what changed? Why do I call myself a Christian now? Part of the answer is global. Western civilisation is under threat from three different but related forces: the resurgence of great-power authoritarianism and expansionism in the forms of the Chinese Communist Party and Vladimir Putin’s Russia; the rise of global Islamism, which threatens to mobilise a vast population against the West; and the viral spread of woke ideology, which is eating into the moral fibre of the next generation.”
För att kunna möta den här överhängande faran för det västerländska samhällsbygget säger Ali att ”vi” måste ena oss och ”upprätthålla arvet från den judeokristna traditionen”. Vad är det då för arv som Hirsi syftar på? Jo, det är ”idéer och institutioner utformade för att skydda mänskligt liv, frihet och värdighet – från nationalstaten och rättsstaten till institutionerna för vetenskap, hälsa och lärande.”
Med andra ord bör mänskligheten omfamna kristendomen, eller snarare den judeokristna traditionen, eftersom den bäst skyddar liv, frihet och värdighet. Och om alla icketroende människor bara zoomar ut och tittar på vad som byggt västerlandet borde, enligt Hirsi, alla förstå det rationella och positiva med den kristna tron. En sådan förhoppning, hur god och välmenande den än må vara, är dock naiv och bygger på en förskönad bild av den fallna och i grunden gudsfientliga människan. I alla fall om biblisk kristendom åsyftas.
Vad som kan noteras här är också att hennes gruppidentifiering inte primärt är kristna utan västerlänningar. Hon säger nämligen återkommande ”vi” om den senare gruppen och gör därmed, till skillnad från Bibeln, ingen skillnad på kristna och ickekristna.
Andlig tröst
Alis andra huvudargument till varför hon konverterat till kristendomen är andligt. Kristendomen kan, på ett bättre sätt än islam och ateism, ”hantera tillvarons utmaningar”.
”Yet I would not be truthful if I attributed my embrace of Christianity solely to the realisation that atheism is too weak and divisive a doctrine to fortify us against our menacing foes. I have also turned to Christianity because I ultimately found life without any spiritual solace unendurable — indeed very nearly self-destructive. Atheism failed to answer a simple question: what is the meaning and purpose of life?”
Kristendomen ger alltså andlig tröst genom at svara på existentiella frågor om syfte och mening. Vad syftet och meningen är mer konkret beskrivs inte nämnvärt, förutom ”att möta tillvarons utmaningar” och det hon redan skrivit om positiv samhällsutveckling.
Konsekvenser och problem
Nedan beskriver jag problemen med Alis vittnesbörd och även om jag delar in dem i tre separata punkter hänger de tätt samman.
1. Omdefiniering av den kristna tron
”Kristen” är benämningen på alla som kommit till tro på evangeliet och därmed blivit pånyttfödda och tillhör Guds familj, Kristi kropp. Som nämnts ovan finns inget om evangeliet i Alis artikel/vittnesbörd och detta faktum borde göra kristna reserverade.
”A true Christian is a person who has put faith and trust in the person and work of Jesus Christ, including His death on the cross as payment for sins and His resurrection on the third day. John 1:12 tells us, ‘Yet to all who received him, to those who believed in his name, he gave the right to become children of God’… A true Christian is indeed a child of God, a part of God’s true family, and one who has been given new life in Jesus Christ.” (Gotquestion.com)
Med andra ord är det inte god moral, regelbundna kyrkobesök eller praktiserande av andliga övningar som gör en person kristen. Men tyvärr är det just detta som idag definierar kristendomen i hög grad. Att be, hjälpa behövande, gå i kyrkan, ta nattvarden, engagera sig politiskt, värna miljön etc. är i sig ingenting negativt (tvärtom), men det är alltså inget av detta som är det grundläggande kriteriet för att få kallas kristen.
”Unfortunately over time, the word ‘Christian’ has lost a great deal of its significance and is often used of someone who is religious or has high moral values but who may or may not be a true follower of Jesus Christ. Many people who do not believe and trust in Jesus Christ consider themselves Christians simply because they go to church or they live in a ‘Christian’ nation. But going to church, serving those less fortunate than you, or being a good person does not make you a Christian. Going to church does not make you a Christian any more than going to a garage makes you an automobile. Being a member of a church, attending services regularly, and giving to the work of the church does not make you a Christian.” (Gotquestion.com)
Inte ens kristna bekännelser är tillräckliga om inte bekännelserna konkretiseras, dvs. vad vederbörande menar med begreppet kristen. Jonas Gardell, som i sammanhanget är ett bra typexempel, kallar sig som bekant kristen trots att hans teologi inte alls ligger i linje med Bibelns uppenbarelse. Bibeln varnar för sådana som både utger för att vara kristna och utför tecken och under: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket… Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” (Matt 7:21-22)
Med andra ord är definitionen av begreppet kristen av yttersta vikt, i alla fall om man vill bevara den bibliska förståelsen av ordet. Vad som händer, och vad som faktiskt hänt i stor utsträckning, är att allt fler kallar sig kristna utan vara det enligt den klassiska definitionen. Och det här förändrar kyrkan inifrån och leder till avfall.
2. Ett med världen
Ett annat dilemma med Alis text är hennes identifiering med västerlandet istället för församlingen. Vidare är hennes syn på ondskan problematisk. Enligt henne ska människor med ”sunda värderingar” enas och besegra de onda krafter som hon varnar för (kommunism, islam och woke-ideologi). I detta ligger en bristande förståelse för biblisk separation och Bibelns syn på världen och den fallna människan. Skriften talar om världen och människan som i grunden ond och att kristna därför inte ska vara ”vän med världen” (Jak. 4:4) och inte gå ”som omaka par i ok med dem som inte tror” (2 Kor. 6:14). Det är alltså inte bara moraliskt förkastliga människor som i biblisk/frälsande mening är onda utan även moraliska och laglydiga samhällsmedborgare.
2 Tim 4:3-4 talar om att det ska komma en tid då människor inte längre står ut med att höra den sunda läran. Istället ska de dras till sådant som göder köttets begär. Dr. Andy Woods: ”Varför är det så mycket villoläror idag och så lite intresse för bibelstudier? För det är vad folk vill ha. Precis som på marknaden styrs församlingen idag av efterfrågan.”
I en tid där kyrkan blivit pragmatisk och främst fokuserar på församlingstillväxt för den egna verksamhetens skull är det lättare att vara ”vän med världen” och anpassa budskapet till sådant som är kulturellt relevant och inte anstötligt, exempelvis samhällspolitiska frågor till både vänster (ex. social rättvisa och klimatfrågor) och höger (ex. äktenskapet, familjen och lag och ordning). Och eftersom kulturen drivit allt längre bort från Gud och Bibeln har även den sökarvänliga kyrkan gjort detsamma.
Med detta menar jag inte att politik är irrelevant för kristna eller att Bibeln är tyst på området. Kristna som är intresserade och känner sig kallade kan definitivt vara salt och ljus även där och motverka, eller snarare begränsa, ondskans utbredning i världen. Och Bibelns förmaningar på politikens område, det som också delvis kan benämnas som den ”judeokristna traditionen”, är definitivt högerorienterade.
Men även om samhällsengagerade kristna kan dela många värderingar med företrädesvis konservativa och ickekristna människor bör man alltid ha i åtanke den grundläggande identiteten som kristen och skillnaden mellan trossyskon och ”världens barn”.
3. Fokusförflyttning och eskatologisk fara
För Ali tycks det övergripande målet med den kristna tron vara dels samhällsutveckling och implementering av god moral och dels en form av andlig tröst för att uppmuntra den redan relativt goda människan. Med andra ord är inte människors eviga frälsning det huvudsakliga. Det senare lyser som sagt helt med sin frånvaro i Alis texter och bara detta i sig är problematiskt nog. Därutöver tillkommer också en eskatologiskt aspekt.
Om man läser Skriften på ett naturligt sätt vet vi att den sista tiden kommer att präglas av enhetssträvan och doktrinär nedtoning. Upp 17:15 talar om en ”sköka” som kommer få inflytande över hela världen. Skökan representerar vanligtvis falsk religion och det ligger i linje med Upp 13:8 där det framgår att hela jordens befolkning kommer att tillbe ”vilddjuret”/Antikrist. Och om Antikrist ska få världsherravälde krävs det att han enar världen, något som inbegriper både religiöst och politiskt enande. Det här globalistiska projektet kommer sedan att dömas av Jesus när Han kommer tillbaka.
Ekumenik och religionsdialog är idag vanligt förekommande, inte minst inom kristenheten. Objektiv och exklusiv sanning har i västerlandet, inklusive den kristna församlingen, bytts ut mot subjektivism och tolerans för olika synsätt, perspektiv och tolkningar. Den inflytelserika Oprah Winfrey, som kan sägas företräda en New Age-inspirerad kristendom, illustrerar detta på ett bra sätt i följande kommentar.
”…ett av mänsklighetens största misstag är att tro att det bara finns en livsväg som är rätt. Det finns dock många vägar och stigar som kan kallas Gud.”
En omdefinierad kristendom, en sådan som undviker det exklusiva evangeliet och separation och istället fokuserar på politik och god moral, kommer tyvärr passa bra in i den sista tidens avfall och ekumenik.
Sammanfattning
Vad jag skrivit ovan är alltså att Alis argument till varför hon nu kallar sig kristen inte matchar Bibelns beskrivning av vad det innebär att kallas kristen. Istället för evangeliet handlar konverteringen om sunda värderingar för att göra världen till en bättre plats, i tillägg till att kristendomen fungerar bättre som själsligt och andligt plåster i tillvaron. Man skulle kunna tycka att detta är av mindre vikt och att ifrågasättande och problematisering av Alis kristna deklaration är onödigt och splittrande. Men texten är som sagt egentligen ingen kritik av henne utan av kristna som okritiskt omfamnar henne som en i den kristna familjen. Vi kan förvisso be för henne och hennes resa men utifrån vad hon säger är det inte rättvist mot varken henne eller Skriften att se henne som en kristen syster, i alla fall inte ännu.
Källor
https://www.gotquestions.org/what-is-a-Christian.html
Ett gärningsfritt evangelium ÄR anstötligt
Om vårt evangelium inte leder till anklagelser om ”laglöshet” och ett legitimerande av syndigt leverne är det stor risk att vi inte predikar Bibelns frälsande evangelium utan ett gärningsevangelium. När Paulus predikade detta nådens evangelium frågade hans lagiska åhörare, något implicit och föraktfullt, om de skulle synda mer för att nåden skulle bli ännu större (Rom. 3-6). Och även om Paulus så klart inte bejakade ett syndigt leverne var det en reell möjlighet, en möjlighet som inte påverkade evangeliet/frälsningen/rättfärdiggörelsen.
Eller som Paulus säger, ”där synden blev större, där överflödande nåden ännu mer.” Och detta är det mest anstötliga med evangeliet för den moraliska och självrättfärdiga människan, dvs. att inse den egna hjälplösheten/syndfullheten och att ingen av ens egna gärningar på något sätt är meriterande för frälsningen. Med andra ord är inte följande evangelium förenligt med nådens evangelium: ”tro på evangeliet och omvänd dig från x antal synder så skall du bli frälst.”
Några kristna röster om detta ”äkthetstest” av evangeliet:
Dr. Charlie Bing: ”The legalists were slandering Paul and twisting his words. No doubt they were saying things like, “Look at that Apostle Paul. He is telling people that they can continue living in sin because they are under grace. He is preaching ‘easy believism.’ He is teaching ‘cheap grace.’”
The litmus test for free grace is simply this. If a preacher is not being accused of what Paul was being accused of, then maybe there is something wrong with his gospel message.”
Dr. Martyn Lloyd Jones: ”The true preaching of the gospel of salvation by grace alone always leads to the possibility of this charge being brought against it. There is no better test as to whether a man is really preaching the New Testament gospel of salvation than this, that some people might misunderstand it and misinterpret it to mean that it really amounts to this, that because you are saved by grace alone it does not matter at all what you do; you can go on sinning as much as you like because it will redound all the more to the glory of grace. That is a very good test of gospel preaching. If my preaching and presentation of the gospel of salvation does not expose it to that misunderstanding, then it is not the gospel.”
Lance Latham: ”The doctrine of justification by faith is so provocative that it creates a question for many. “Will not belief in the grace of God alone produce a licentious living on the part of the people?” “Perhaps the people of God will live presumptuous lives when they realize that they are saved by grace and not by works.” We find the remarkable answer as we continue to consider the book of Romans. Paul asks the rhetorical question, “What shall we say then? Shall we continue in sin, that grace may abound?” (Rom. 6:1).”
William Mackay om varför vi bör ifrågasätta vårt evangelium om det inte leder till frågor om laglöshet: “Unless the gospel we preach, when presented to the natural mind, brings forth such a question, it is another Gospel than Paul’s.”
Alltså, när vi predikar frälsningen ”av nåd genom tro” allena kommer många anklaga oss för att legitimera synd. Men då, när vi får dessa anklagelser mot oss, ska vi veta att vi är i gott sällskap!
Billig nåd?
Begreppet ”billig nåd” (eller ”cheep grace” eller ”hyper grace”) används inte sällan av, ofta välmenta, kristna för att peka på faran med postmodern liberalteologi där synd och dom mer eller mindre avskaffats. Vi ska, menar man, inte ”synda på nåden” utan leva ett helgat liv till Guds ära.
I det övergripande perspektivet finns förstås en stor poäng då vi lever i ett sekulariserat och, i biblisk mening, alltmer ”laglöst” samhälle. Även kyrkorna flyttar successivt gränserna och omdefinierar traditionella övertygelser, allt för att inte väcka anstöt och gå miste om potentiella kyrkobesökare/församlingsmedlemmar.
Problemet med begreppen är dock att de används alltför onyanserat, något som nästan alltid leder till ett obibliskt gärningsevangelium. Den så viktiga skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap, mellan rättfärdiggörelse och helgelse, försvinner och detta resulterar oundvikligen i en frälsning som bygger på gärningar. Ett sådant gärningsevangelium ligger i tydlig konflikt med nådens evangelium där frälsningen vinns ”av nåd genom tro”.
Och som brev på posten finns ingen grund för genuin frälsningsvisshet, dels för att alla syndar (omöjligt att veta var den frälsande ”syndagränsen” går) och dels för att framtida ”avfall” (som i sådana fall skulle bevisa att dina tidigare goda gärningar var falska och egenproducerade) inte kan uteslutas.
Istället för att, likt Paulus och övriga bibelförfattare, peka på hur redan frälsta bör leva sina liv så menar dessa kritiker att omvändelse från (ett visst mått av) synd antingen är ett frälsningskrav eller ett bevis på äkta frälsning. Och då blir det som sagt per automatik ett obibliskt gärningsevangelium, även om intentionerna är ”goda”. Nåden kan för övrigt aldrig vara billig då den per definition är gratis.
Dr. Tom Stegall undervisar här om den viktiga och fundamentala skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap:
Evangeliet om Riket vs. Nådens evangelium
I den här texten kommer jag visa på skillnaderna mellan evangeliet om riket och nådens evangelium och varför kristna inte ska predika det förstnämnda.
Evangeliet betyder som bekant ”goda nyheter” och används ca 100 gånger i NT. Den vanligaste uppfattningen är att det alltid syftar på nådens och trons evangelium om Jesus Kristus och hans frälsningsgärning på korset. Men en sådan förståelse är enligt mig både ytlig och felaktig. När Bibeln studeras är det viktigt att lägga märke till både likheter och skillnader. På samma sätt som ordet frälsning har olika innebörd beroende på kontext har de goda nyheterna också olika meningar i olika sammanhang.
Två exempel:
Markus 1:14 ”Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse kom Jesus till Galileen och predikade evangeliet om Guds rike.” (Svenska Reformationsbibeln)
Apg 20:24 ”Men inte något av detta rör mig, inte heller anser jag att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast med glädje få fullborda mitt lopp och den tjänst som jag har tagit emot av Herren Jesus, att vittna om Guds nåds evangelium.” (Svenska Reformationsbibeln)
I de aktuella verserna predikar alltså Jesus evangeliet om riket medan Paulus predikar evangeliet om nåd och det är en viktig distinktion att lägga märke till. Innan jag går in på varför och likheter och skillnader mellan evangelierna vill jag först belysa en övergripande fråga, nämligen varför Jesus kom till jorden första gången. Utan den bakgrundsförståelsen blir det svårt att förstå evangeliet om riket.
Varför kom Jesus till jorden?
- För att uppenbara (”reveal”) Gud för människorna (Joh 1:18).
- För att regera (”reign”) som Israels utlovade kung (Matt 1-2, Luk 1). Är kopplat till evangeliet om riket.
- För att återlösa (”redeem”) de förlorade genom frälsningsverket (Gal 4:3-5). Är kopplat till nådens evangelium.
Likheter mellan evangeliet om riket och nådens evangelium
- Båda evangelierna är från Gud till människor
- Båda beskrivs som evangelium eftersom båda innehåller goda nyheter från Gud
Skillnader mellan evangeliet om riket och nådens evangelium
1. Innehållet
- Riket: När evangeliet om riket predikas uppmanas åhörarna att omvända sig för att Guds rike är nära (Matt 3:1-2, 4:17, 23; 9:35; 16:18, 21); Rom 15:8-12). Att omvända sig handlar primärt om ett förändrat tänkande (”a change of mind”) och i den här kontexten förändrat sinnelag gentemot Jesus, den i GT utlovade konungen, och om sin olydnad. För att Jesus skulle upprätta riket åt Israel krävdes, i generell mening, både tro och lydnad men det inträffade inte (betyder dock inte att frälsningen krävde lydnad, då den alltid varit ”av nåd genom tro”). Någon ny innebörd av ”Guds rike” gavs inte heller utan mottagarna förväntades förstå vad som åsyftades, nämligen det rike som det profeterats om i GT (Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – ”land, regent och välsignelse”). Att riket var nära berodde på att kungen själv, dvs Jesus, erbjöd dem riket men folket (i huvudsak dess ledare) trodde inte att Jesus var den utlovade Messias och därför är rikets upprättande fördröjt till denna dag. Men eftersom Abrahamsförbundet är ett ovillkorat förbund, om än med villkorad välsignelse, kommer det att uppfyllas när Israel omvänder sig i framtiden. Att riket inte är upprättat och att det primärt berör Israel bekräftas av bland annat Apg 1:6-7, där apostlarna frågar Jesus om tiden var inne att upprätta riket åt Israel. Jesus korrigerar inte apostlarnas förståelse av riket, dvs att det tillhör Israel och att det inte hade kommit ännu.
- Nåden: Nådens evangelium handlar om Jesu frälsningsverk – hans ställföreträdande död och uppståndelse – och att alla som tror på detta är frälsta och har evigt liv (Matt 16:21; 1 Kor 15:1-4, 11; Rom 1:16).
2. Mottagare och uppdrag
Riket: Lärjungarna till Israel. Jesus säger åt de tolv lärjungarna att endast gå till de förlorade fåren av Israels hus (Matt 10:1-6).
Nåden: Den kristna församlingen till hela världen. Den kristna församlingen ska gå ut i hela världen och predika nådens evangelium (Matt 28:19-20; Mark 16:15; Apg 1:8; 2 Kor 5:18-20).
3. Förberedelser för evangelisationen
Riket: När de tolv skulle predika evangeliet om riket uppmanas de att inte ta med sig extra tillhörigheter såsom kläder och pengar (Matt 10:8-14).
Nåden: När lärjungarna får instruktioner om evangelisationen av nådens evangelium är det nya direktiv som gäller. Här ska de dessutom beväpna sig med svärd för att kunna skydda sig ute i den vida världen (Luk 22:35-38).
Evangeliet om riket predikas för övrigt bara i evangelierna, innan Israels avfärdande av sin närvarande kung. Paulus pratar förvisso om riket vid några tillfällen i Apostlagärningarna (Apg 20:24-25, Apg 28:23,31) men aldrig evangeliet om riket. På samma sätt kan och ska vi som kristna också tala om det kommande riket men inte predika evangeliet om riket.
Det kommer dock att predikas igen, om än i något modifierad form (eller i kombination med nådens evangelium) och till en bredare publik till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser, när riket står för dörren (Matt 24:14) och då kommer Israel att omvända sig, ropa på Herren och se upp till Honom som de har genomborrat. Matt 24-25, som har en tydlig judisk karaktär och beskriver en kommande vedermöda (den sjuttionde årsveckan för Israel), är alltså ett framtida skeende och det är min övertygelse att församlingen då är uppryckt. Men mer om vedermödan och argumenten för ett tidigt uppryckande i en annan text.
En vanlig invändning mot ovanstående förståelse är att Jesu korsdöd var ”plan b”, dvs ”plan a” var att judarna skulle acceptera sin konung. Men det är inget giltigt argument. Nej, lika lite som Jesu korsdöd var ”plan b” i förhållande till Adam och Eva, dvs ”plan a” var att Adam och Eva skulle vara lydiga. Och även om judarna hade accepterat sin konung och riket hade upprättats är det inget som utesluter Jesu frälsningsverk.
Konsekvenser av missuppfattningar om riket
Idag är det inom kristenheten vanligt att prata om att ”bygga Guds rike” och ”utbreda riket”, men som jag påvisat ovan är det inte den kristna församlingens uppdrag. Vår kallelse är att predika nådens evangelium till frälsning för alla människor.
Dr. Andy Woods fångar problematiken på ett bra sätt i boken The Coming Kingdom – What is the Kingdom and How is the Kingdom Now Theology Changing the Focus of the Church?:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike.”
Att förstå skillnaderna mellan evangeliet ovanstående evangelier och den kristna missionsbefallningen är fundamentalt för den kristna tron och kan inte överskattas. För att riket ska kunna upprättas måste kungen vara närvarande och det är han inte nu. Nästa rike på horisonten är istället det antikristliga riket och det, om något, borde mana till vaksamhet, bibelstudier och samtidsanalys.
En längre text om Guds rike – dess syfte och löften och orsaker till förvirring – kommer för övrigt i en senare text.
Vanliga invändningar mot nådens evangelium
Varför protesterar människor mot nådens evangelium och evig säkerhet? Det beror på en naturlig aversion mot nåden till följd av en inneboende stolthet. Det här leder till ett missförstånd av Guds fantastiska nåd och infogande av mänskliga prestationer och meriter. Guds kostnadsfria nåd verkar för bra för att vara sant. Men evangeliet om gratis nåd – att var och en som tror på Jesus Kristus som sin personlige Frälsare har evigt liv – är det enda budskapet som ger troende full försäkran om evig frälsning. Och viktigast av allt: det enda evangeliet som klarar en biblisk granskning.
Nedan följer nio vanliga argument som brukar anföras mot detta evangelium.
Invändning 1: ”Nådens evangelium förenklar något komplext och svårt till att bara handla om enkel tro, så kallad ‘easy believism’.”
* Ingen menar att det är lätt att tro. För många är det tvärtom väldigt svårt att tro på nådens evangelium, precis som Bibeln också påtalar. Att förstå sitt eget syndaproblem och Guds lösning i form av Jesu ställföreträdande död och uppståndelse är inte lätt för det mänskliga förståndet, i synnerhet inte med ett gudsfientligt och syndafördärvat sinnelag.
* Även om det ofta är svårt att tro är det dock enkelt i den meningen att det bara finns ett krav: tro på Jesus Kristus som Frälsare.
* Hur komplicerat är det att bli frälst enligt exempelvis Joh 3:16 och Apg 16:31? Vi ska inte lägga till krav som inte Bibeln ställer.
* Varför skulle Gud göra frälsningen komplicerad när han vill alla människors frälsning? Just därför har han undvikit överlåtelse, lydnad eller uthållighet som krav eller test för frälsningen.
Invändning 2: ”Nådens evangelium förnekar att den ofrälste måste omvända sig från synd för att kunna bli frälst.”
* Den här invändningen är sann men inte biblisk. Omvändelse är ett återkommande ord i NT men Bibeln talar aldrig om omvändelse från synd i något frälsningssammanhang. Omvändelse betyder i strikt mening ”förändrat sinnelag” och handlar alltså om att ändra sitt tänkande. Omvändelsen för en ofrälst innebär att inse sin egen synd och förtrösta på Jesu frälsningsgärning.
* Om omvändelse från synd är ett frälsningskrav är det omöjligt att veta om omvändelsen är tillräckligt ”radikal” eftersom ingen människa är syndfri, varken före eller efter frälsningen.
* I Johannesevangeliet och Romarbrevet, som är de mest frälsningsfokuserade bibelböckerna, lyser omvändelsen med sin frånvaro och det rimmar illa med synen på att omvändelse från synd skulle vara ett frälsningskrav.
Invändning 3: ”Nådens evangelium innebär att en frälst person inte behöver bära god frukt och göra goda gärningar för att bevisa frälsningens äkthet. Detta är i konflikt med ‘döda gärningar’ i Jakob 2:14-26.”
* Även denna invändning stämmer i hög grad men sista delen är obiblisk. Att kristna bör bära mycket frukt och göra många goda gärningar råder det inget tvivel om men det är en avgörande skillnad mellan bör och måste. Gärningar kan vara ett tecken på någons frälsning men aldrig ett avgörande bevis. Det är fullt möjligt för en kristen att leva ett helt liv präglat av synd och ”köttsligt” leverne (1 Kor 3 ett av många tydliga exempel).
* Alla sant troende bär någon form av god frukt men denna frukt är inte alltid synlig eller uppenbar för andra så det är därför omöjligt att använda detta som definitivt bevis för någons frälsning.
* Sedan måste goda gärningar definieras. Även ofrälsta gör många ”goda gärningar” i andra människors ögon men vad som räknas är goda gärningar i Guds ögon. Och det är att göra Hans vilja i Hans kraft. Kristna kan med andra ord också göra tillsynes goda gärningar i egen kraft och med själviska motiv. Det kommer dock att påverka den framtida lönen. Utifrån detta är det därför bara Gud som verkligen kan veta vad som är genuint goda gärningar.
* Om gärningar är det avgörande beviset för frälsningens äkthet blir det omöjligt att ha frälsningsvisshet (som vi kan ha, 1 Joh 5:13), eftersom vi aldrig kan veta om vi gjort tillräckligt många goda gärningar. Det finns alltså ingen objektiv standard utan allt blir subjektivt och leder till antingen självrättfärdighet eller självfördömelse. Vad vi kan veta är dock vad Jesus Kristus gjort för oss och vad han lovat alla som tror på Honom.
* Jakob 2:14-26 är ett klassikt bibelställe som ofta tas upp för att baka in gärningar som frälsningskrav. Den gode Luther ville som bekant riva ur Jakobs brev för att hans förståelse av brevet inte passade in med Bibelns övriga undervisning om nåd och tro. Problemet med invändningen är dock att verserna är ryckta ur sitt sammanhang och blir därför en blandning av äpplen och päron. Jakobs brev är skrivet till redan troende och de aktuella verserna handlar om hur frälsta människor kan bli lösta från en overksam tro. Precis som ett äktenskap kan vara juridiskt giltigt (frälst) och dött och fruktlöst på samma gång kan tron vara frälsande och död samtidigt. Jak 2:21-23 visar också på skillnaden mellan att vara erkänd som rättfärdig inför människor genom gärningar (v. 21) och att bli rättfärdig inför Gud genom tron (v. 23). Att tron ”fullbordas” (v. 22) handlar om gärningar och helgelse, inte tro och frälsning.
Invändning 4: ”Nådens evangelium leder till falsk frälsningsvisshet.”
* Enbart frälsningen som är ”av nåd genom tro” möjliggör full frälsningsvisshet eftersom den baseras på en objektiv verklighet utanför mig själv – Jesu frälsningsverk och löften.
* Frälsningsvisshet kommer från tron på en objektiv sanning som aldrig förändras, inte från subjektiva gärningar och skiftande känslor.
* Bibeln lär som sagt att troende kan ha full frälsningsvisshet genom tron (1 Joh 5:13).
Invändning 5: ”Nådens evangelium leder till ett rättfärdigande av synd och att kristna kan ‘synda på nåden’.”
* Det här är en så kallad halmgubbe då ingen ledande företrädare för nådens evangelium ser nåden som en ursäkt för att leva ett liv i synd.
* Ofta leder frälsningen till lydnad och tjänst för Herren, inte till synd. Den som inser sin egen syndfullhet och hjälplöshet och storheten i Guds nåd och Jesu frälsningsverk brukar vanligtvis, utifrån tacksamhet och glädje, vilja behaga Herren med ett helgat liv.
* Nåd är dock nåd och därför är helgelsen ingen garanti. Paulus alla förmaningar om bättring och helgelse till redan troende blir poänglösa om helgelsen sker automatiskt vid frälsningen.
* Nåden är inget vi kan förtjäna genom att leva rättfärdigt (Tit 3:5) utan den lär kristna att leva rättfärdigt (Tit 2:11-13).
* Troende är ansvariga för sina liv och ska en dag göra räkenskap inför Kristus (Rom 14:10, 2 Kor 5:10).
Invändning 6: ”Nådens evangelium gör nåden ‘billig’ (‘cheap grace’) genom att inte kräva överlåtelse och goda gärningar.”
* Nåden kan per definition inte vara billig – eller kostsam överhuvudtaget – eftersom den är gratis och oförtjänt (Rom 3:24, 11:6).
* Även om nåden inte kräver överlåtelse eller goda gärningar motiverar den troende att leva gudfruktiga liv (Rom 12:1-2, Ef 2:8-10, Tit 2:11-13).
* Överlåtelse och goda gärningar handlar om helgelse och lärjungaskap, inte om frälsningen. När dessa begrepp blandas ihop blir Bibeln full av motsägelser och frågetecken.
Invändning 7: ”Nådens evangelium leder till laglöshet.”
* Återigen är definitioner av yttersta vikt. Bibeln beskriver en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen (där det inte är någon skillnad på ”jude och grek”). Israel levde under Mose lag och den lagen är inte längre aktiv och gällande (Rom 6:14, 7:4, 10:4).
* Det betyder dock inte att kristna är ”laglösa” utan vi står istället under Kristi lag (Gal 2:8) och den kungliga lagen (Jak 2:8).
* Därför betonas både ansvar och skyldigheter i det kristna livet och ett laglöst liv leder till disciplinering och konsekvenser (Heb 12:5-11). Ihärdigt syndade kan dessutom leda till för tidig fysisk död (1 Joh 5:16).
Invändning 8: ”Nådens evangelium lär att en person kan avfalla från den kristna tron och ändå vara frälst.”
* Först måste man ta reda på om vederbörande verkligen förstått och trott på evangeliet, eftersom det är möjligt att personen i fråga har ett falskt vittnesbörd och därför aldrig varit frälst.
* Bibeln är dock full med exempel på troende som avfallit från tron utan några indikationer på att de aldrig var frälsta eller förlorade frälsningen.
* Hebreerbrevet varnar för allvarliga konsekvenser när troende avfaller men ingen av dessa är förlust av frälsningen.
* Guds nåd täcker alla synder – dåtida, nutida och framtida. En frälsning som inte kan erhållas genom gärningar kan inte heller förloras genom gärningar. Och även om den frälste till och med mister sin tro är Gud trots allt trofast sina löften (2 Tim 2:11-13).
Invändning 9: ”Nådens evangelium är en relativt ny lära inom kristenheten.”
* Frälsningen ”av nåd genom tro” har alltid predikats av Guds tidlösa Ord. Ingen har någonsin blivit frälst på något annat sätt (1 Mos 15:6, Rom 4:3-4, Gal 3:5-9).
* Nådens evangelium har varit kontroversiellt ända sedan församlingens födelse, kanske främst illustrerat av det ”lagiska” motstånd som Paulus stötte på och konfronterade i Galatien.
* Nådens evangelium fick en tydlig renässans under reformationen med Luther i spetsen. De insåg den stora skillnaden mellan det katolska gärningsevangeliet och Bibelns nådesevangelium.
Den angörande faktorn i bedömningen av evangelier och teologiska system måste som sagt vara en korrekt tolkning av Skriften. Många invändningar mot nådens evangelium kommer från dåliga och traditionsbundna tolkningar av Bibeln, missförstånd eller retoriska vinklingar.
Den fria nåden upphöjer en nåderik Gud, Jesu Kristi herravälde och Kristi fullbordade verk för alla människor. Endast en korrekt förståelse av Guds nåd och frälsning kan ge människor full försäkran om frälsning och därigenom frigöra dem att älska, växa i nåd och dela den med andra.
Evig säkerhet – en gång frälst, alltid frälst
Kan kristna förlora frälsningen? Om en kristen exempelvis mördar någon måste väl Gud i alla fall kräva bot och bättring för att vederbörande ska kunna beskrivas som frälst igen? Nej och åter nej.
I Sverige, där arminianistisk soteriologi är dominerande, skulle de flesta svara ja på dessa frågor. Ett sådant synsätt betonar människans fria vilja både före och efter frälsningen och leder därför till tron att kristna kan ”avfalla” från frälsningen genom antingen synder eller otro.
Detta kan för övrigt ses i kontrast till kalvinismens predestinationslära där människans fria vilja ersätts av Guds allsmäktiga och förutbestämda vilja. Den Gud på förhand har utvalt till frälsning kommer, enligt kalvinisten, förr eller senare att tro och därefter leva ett alltmer gudfruktigt liv som bevis på ”pånyttfödelsen”. Utöver dessa uppfattningar är den katolska frälsningsläran också utbredd inom kristenheten. Där blir man frälst först på yttersta dagen när Gud summerar alla människors gärningar.
Som jag varit inne på i tidigare texter kan man säga att katolikerna förtjänar, kalvinisterna bevisar och arminianisterna behåller frälsningen genom uthållig tro och goda gärningar. Och även om kalvinisterna håller med om ”en gång frälst, alltid frälst” utifrån Guds utväljande finns det ingen stabil grund för frälsningsvisshet och evig säkerhet i någon av ovanstående frälsningsläror eftersom alla, på ett eller annat sätt, involverar fortgående gärningar och tro för att bedöma frälsningens äkthet och giltighet.
Ovanstående frälsningsläror resulterar också vanligtvis i självrättfärdighet eller självfördömelse och oro.
Katoliken: ”Titta på mig. Min tro och mina gärningar kommer nog/kommer nog inte att leda till min slutliga frälsning på den yttersta dagen.”
Kalvinisten: ”Titta på mig. Min fortgående/bristande tro och mina goda/onda gärningar bevisar att jag är utvald och frälst/inte utvald och frälst.”
Arminianisten: ”Titta på mig. Genom min fortgående tro/otro och mina goda/onda gärningar behåller/förlorar jag min frälsning.”
Den naturliga följdfrågan blir då om Bibelns samlade vittnesbörd bejakar läran om evig säkerhet och om kristna verkligen kan ha visshet om sin slutdestination. Nedan kommer jag argumentera för ett bifall utifrån bland annat följande vers:
Rom 5:8-10 ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?”
Definition av evig säkerhet: ”En person som blivit genuint frälst av Guds nåd genom tro på Jesus Kristus riskerar aldrig att komma under Guds vredesdom utan är för alltid räddad av Guds nåd och kraft.”
Att förneka evig säkerhet innebär följande:
1. Tar bort de goda nyheterna ur evangeliet.
2. Förvanskar evangeliet.
3. Förgör frälsningsvisshet.
4. Ignorerande av direkta påståenden i Bibeln.
5. Tar bort grunden för genuin kristen växt.
6. Fruktan för helvetet istället för Kristi kärlek blir ofta den drivande motivationen i det kristna livet.
7. Tar bort vissheten och det välsignade hoppet om uppryckandet.
Att bejaka evig säkerhet betyder dock inte:
1. Att alla som säger sig vara kristna är genuint frälsta.
2. Att de som förtröstar på sina gärningar i kombination med tron är genuint frälsta.
3. Att man som kristen bör leva ett liv som man själv önskar.
Här följer 29 bibelgrundade argument för evig säkerhet:
1. När du väl kommit till tro är du Guds barn för alltid (Joh 1:11-13). Att vara någons barn förändras inte av olydnad, otro eller uppror. När man väl är Guds barn genom pånyttfödelsen är det oåterkalleligt.
2. Evigt liv varar för evigt och kan således inte förloras (Joh 3:14-16).
3. Synd kan inte döma troende till helvetet (Joh 3:17-18).
4. Alternativen är att du antingen innehar evigt liv eller att du aldrig haft det (Joh 3:36).
5. Om man kunde förlora frälsningen skulle man ”törsta” igen men Bibeln säger att den troende aldrig mer ska törsta (Joh 4:13-14).
6. Jesus lovar troende att de har evigt liv och att de ska aldrig ska drabbas av domen (Joh 5:24).
7. Jesus lovar att aldrig ”visa bort” de som kommer till Honom (Joh 6:35-37).
8. Det är Guds vilja att troende aldrig ska gå förlorade utan alla ska uppstå till liv (Joh 6:38-40).
9. Jesus lovar att troende aldrig någonsin ska gå förlorade (Joh 10:27-28).
10. Ingen kan rycka troende ur Faderns hand (Joh 10:28).
11. Det är omöjligt för Gud att bryta sina frälsningslöften till troende (Rom 5:8-10).
12. Gud har bestämt, utifrån sitt allvetande och sin förkunskap, att alla som kommer till tro också kommer att bli förhärligade i framtiden (Rom 8:28-30).
13. Som troende är Gud för dig och Jesus frälsningsverk säkerställer att ingen kan anklaga dig i framtiden eller fördöma dig i nuet (Rom 8:31-34, Heb 7:25, 1 Joh 2:1-2, Upp 12:9-10).
14. Ingen och ingenting, varken människans otro eller synd, kan skilja den troende från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8:35-39).
15. Frälsningen är en kostnadsfri och oåterkallelig gåva (Rom 6:23, 11:29).
16. Troende är accepterade, återlösta och förlåtna av Guds nåd (Ef 1: 6-7). Om man måste göra något för att behålla frälsningen är det inte längre nåd.
17. Alla troende är förseglade med den Helige Ande fram tills återlösningens dag (Ef 1:13-14, 4:30). Vi har alltså en garanti om en framtida och förhärligad uppståndelsekropp.
18. Frälsningen varken erhålls eller upprätthålls genom goda gärningar eller heligt liv (Ef 2:8-10).
19. Frälsningen är en permanent verklighet sedan den erhållits (Ef 2:8).
20. Gud ser redan nu den troende som innehavare av det himmelska medborgarskapet (Fil 3:20-21).
21. Den troendes liv är dolt med Kristus i Gud och när Kristus återkommer ska alla troende träda fram i härlighet tillsammans med honom, utan krav på varken uthållighet eller goda gärningar (Kol 3:3-4).
22. Alla troende har dött med Kristus och därför kommer de också att leva med honom i evighet (2 Tim 2:11).
23. Även om troende kan vara otrogna mot Jesus, kommer han alltid att vara trogen mot dem och sina löften. Även om vi tappar tron förblir han trofast. Om vi däremot är uthålliga och trogna kommer vi att regera med honom, men om vi förnekar honom kommer han att förneka oss vad gäller belöningar. Uthållighet garanteras inte men Gud garanterar att positionen som frälsta bevaras (2 Tim 2:12-13).
24. Troende är för alltid positionellt fullkomnade till följd av Jesu slutgiltiga försoningsoffer (Heb 10:10-14).
25. Jesus har lovat att han aldrig ska lämna eller överge troende (Heb 13:5).
26. Troende bevaras av Guds kraft och har ett oförstörbart arv i himlen som aldrig kan förloras (1 Pet 1:3-5).
27. Alla synder – dåtida, nutida och framtida – är positionellt förlåtna för alltid (Ps 103:12).
28. Även om kristna faller riskerar de inte att falla ur Herrens hand (Ps 37:23-24).
29. Troende kan gå miste om lön till följd av syndigt leverne men Gud garanterar trots allt deras frälsning (1 Kor 3:11-15).
Bibeln: ”Titta på Jesus och Hans löften. Hans ställföreträdande frälsningsgärning på korset är grunden för den frälsning som erhålls av nåd allena genom tron allena och med säkerhet bevaras av Guds makt och löften.”
Denna argumentation är som sagt på intet sätt ett försvar för liberalteologi eller rättfärdigande av ett liv i synd. Men det är en viktig grund för det kristna livet.
Frälsning vs. Lärjungaskap
När man läser Bibeln och ska dra läromässiga slutsatser är det viktigt att lägga märke till både likheter och skillnader. Om inte detta görs blir Bibeln full av motsägelser och frågetecken, vilket kan leda till både svag tro och bristande växt i den kristnes liv. Inte sällan resulterar det dessutom i ett ifrågasättande av den egna frälsningen. Med andra ord rör det sig inte om teologiska hårklyverier utan om grundläggande sanningar som får reella och praktiska konsekvenser i vardagen.
Att frälsningen genom alla tider varit ”av nåd genom tro” är ett exempel på en central biblisk likhet. En av de viktigaste distinktionerna är däremot skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap. Ordet lärjunge, som i generell mening betyder ”följare” eller ”elev”, används 264 gånger i NT och återfinns enbart i de fem första böckerna, evangelierna och apostlagärningarna. Dess innebörd varierar beroende på kontexten: Jesu tolv lärjungar (Luk 6:13), troende som inte följde Jesus offentligt (Joh 19:38), offentliga följare som inte trodde på Jesus (Joh 6:60-66) och de som både trodde och följde Jesus (Joh 8:30-32). Alla troende är alltså inte nödvändigtvis sanna lärjungar.
Dr. Stegall: ”Alla genuina Jesu lärjungar är Jesustroende men inte alla Jesustroende är genuina Jesu lärjungar.”
Nedan följer en lista på diametrala skillnader mellan frälsningen och det sanna lärjungaskapet.
1. Frälsningen är gratis (Rom 3:24) – Lärjungaskapet kostar (Luk 14:25-31)
2. Frälsningens krav är tro (Joh 3:16) – Lärjungaskapets krav är att ”förbli” i Kristus (Joh 15:4-5)
3. Frälsningen handlar om Jesu kors (1 Pet 2:24) – Lärjungaskapet handlar om den kristnes kors (Luk 14:27)
4. Frälsningen handlar om vad Gud ger till oss (Rom 6:23) – Lärjungaskapet handlar om vad vi ger upp för Kristus (Mark 8:35)
5. Frälsningen handlar om att ”komma till Kristus” (Joh 6:35) – Lärjungaskapet handlar om att ”följa efter Kristus” (Mark 8:34-35)
6. Frälsningen är en ögonblickshändelse när någon kommer till tro (Joh 3:16) – Lärjungaskapet är en process över tid (Luk 9:23)
7. Frälsningen är inget vi förtjänar (Ef 2:8) – Lärjungaskapet leder till förtjänst/lön (Ef 6:8)
Om man som kristen blandar ihop dessa begrepp (vilket jag själv gjorde i flera år) blir som sagt Bibeln ytterst svårbegriplig och motsägelsefull. Därutöver leder det ofta till ett liv utan frälsningsvisshet, där man hela tiden tittar på sina egna gärningar och uppoffringar för att validera sin frälsning.
Julens budskap – Oss är en Frälsare född
Även om Bibeln inte säger något specifikt om tidpunkten för Jesu födelse (av allt att döma inte i december) finns det alltid anledning till eftertanke och tacksamhet för det som hände för ca 2000 år sedan. Gud själv steg ner i sin skapelse för att åtgärda det som hände i Edens lustgård.
Den förste Adam – syndens och dödens orsak
Adam, den första människan och som i Bibeln beskrivs som ”den förste Adam”, är upphovet till hela skapelsens stora problem: synden och döden. Som första människa var han representant för hela mänskligheten och därför ledde hans synd till alla människors synd och död (Rom 5:12, 1 Kor 15:22). Efter Adams fall föds alla människor med en kropp som, i tillägg till att vara självcentrerad och gudsfientlig, är begränsad av död, sjukdom och lidande. Och eftersom en alltigenom helig och rättvis Gud inte kan se mellan fingrarna på orättfärdighet och synd står vi alla som rättmätigt skyldiga. Nedan följer en lista på syndens konsekvenser i skapelsen:
Människan: Andlig och fysisk död. Adam och Eva dör den andliga döden omgående och blir utkastade från gemenskapen med Gud i lustgården och detta leder sedermera till den fysiska döden.
Mannen: Krävande arbete och bristande förmåga att leda äktenskapet i kärlek.
Kvinnan: Födslovåndor och bristande förmåga att underordna sig mannen i äktenskapet.
Jorden: Hela skapelsen är lagd under förgängelsen och ”suckar och våndas” i väntan på upprättelsen. Detta leder till bland annat till naturkatastrofer.
Djuren: Också djuren påverkas av syndens förbannelse och dör den fysiska döden.
Djävulen: Även om en allsmäktig Gud alltid har full kontroll beskriver Bibeln hur djävulen, sedan syndafallet och med Guds tillåtande vilja, är den här världens och tidsålderns härskare.
I Gamla Testamentet talas det återkommande om en framtida återlösare som ska åtgärda syndens problem permanent och denne Frälsare introduceras redan i 1 Mos 3:14-15, där det talas om hur ”ormens” huvud ska komma att krossas av ”kvinnans avkomma”. Med hela Bibeln till vårt förfogande är det lätt att se att detta syftar på Jesu seger över djävulen på korset och i förlängningen ondskans slutgiltiga utplånande. Här följer ytterligare profetiska kännetecken från GT på Frälsarens första ankomst:
1. ”Kvinnans avkomma”, Jesus Kristus, som skulle krossa djävulen (1 Mos 3:14-15 → Matt 1:25, Gal 4:4, 1 Joh 3:8, Joh 19:30)
2. En man (1 Mos 3:15 → Matt 1:1).
3. En evig och mäktig Man (Jes 9:6 → Matt 28:18, Mark 14:62).
4. Abrahams ättling (1 Mos 12:7, 22:18 → Matt 1:1-17, Gal 3:16).
5. Isaks ättling (1 Mos 21:12, 25:19-26 → Matt 1:1-17) .
6. Jakobs ättling (1 Mos 25:23, 27:27-29 → Matt 1:1-17).
7. Davids ättling (2 Sam 7:12-13 → Matt 1:1-17).
8. Från Juda stam (1 Mos 49:8-12 → Heb 7:14-16, Upp 5:5).
9. Född av en jungfru (Jes 7:14 → Matt 1:22-25).
10. Född i Betlehem (Mika 5:2 → Matt 2:1).
11. Föregicks av Johannes Döparen (Jes 40:3 → Matt 3:3)
12. Herodes barnamord (Jer 31:15 → Matt 2:18).
13. Återkomsten från Egypten (Hos 11:1 → Matt 2:15).
14. Ställföreträdande lidande och död för mänskligheten (Jes 53 → 1 Kor 15:3, Joh 8:46, Mark 9:12, Joh 1:29, 7:48, Matt 8:17).
Alla dessa profetior gick i bokstavlig uppfyllelse. Det är för övrigt lätt att betrakta Bibelns släktträd som tråkiga och intetsägande men när poängen med dessa klargörs är det intressant och berikande läsning. I 1 Mos 5 och 11 och Matt 1 kan den förutsagda släktkopplingen mellan den första och felande representanten för mänskligheten (Adam) och den sista och felfria representanten (Jesus Kristus) skådas.
Den siste Adam – syndens och dödens lösning
Eftersom Gud inte bara är fullkomligt helig och rättvis utan också är fullkomligt nådig och kärleksfull sände Han sin egen Son för att lösa problemet som Adam åsamkat. När Jesus Kristus, den felfria människan och som i Bibeln kallas ”den siste Adam”, dog på korset och uppstod på den tredje dagen betalade han priset för människans synd och besegrade döden. Bibeln utlovar därför att alla troende en dag ska få samma typ av uppståndelsekropp som Jesus hade vid sin uppståndelse, en kropp fri från död, lidande och synd.
Precis som den förste Adam representerade alla människor i sin olydnad representerade Jesus, den siste Adam, hela mänskligheten i sin lydnad på korset. Och genom tron på Jesu person och frälsningsverk får vi alltså tillräkna oss Hans rättfärdighet och glädja oss för frälsning och evigt liv! Hela skapelsen ska för övrigt återupprättas när Jesus kommer tillbaka och då ska det ursprungliga paradiset förverkligas på jorden.
Rom 5:18 ”Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor. Liksom de många stod som syndare genom en enda människas olydnad, så ska också de många stå som rättfärdiga genom den endes lydnad.”
1 Kor 15:21-22 ”Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus.”
Det stora hindret för många människor är dock självrättfärdighet och brist på ”sjukdomsinsikt”, dvs insikten om den inneboende synden och den kommande domen. Eller som Jesus säger i Luk 5:31: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”
Goda Nyheterna 