Nedanstående citat, som är från en ledande (och populär) förkunnare i den svenska kristenheten, återspeglar den gängse och utbredda uppfattningen bland många kristna: döm inte andra i lärofrågor och bibeltolkning.

Även om samfund och kyrkor skiljer sig åt så ska vi – i kärlekens och toleransens namn – bejaka, eller i alla fall acceptera, teologiska olikheter och fokusera på det som förenar. Att peka det som är ”fel” eller ”obibliskt” ses av dessa ofta som andligt högmod, lagiskhet och/eller ”fariseism” (eller som den aktuelle förkunnaren skriver i nedlåtande ton: ”professionella Heresy Hunters”). Detta eftersom 1) alla är syndare, 2) ingen har den kompletta och felfria kunskapen/bibeltolkningen och 3) det inte finns någon perfekt församling.

”Har Bethel rätt i allt de gör? Det har ingen frågat mig under de senaste 22 åren i Svenska kyrkan, eller under alla år av engagemang i den tanzaniska lutherska kyrkan. Finns det någon kyrka i världen som är perfekt? Som har 100 poäng av 100 möjliga på teologitesten? Där alla, i alla åldrar och med alla bakgrunder blir mottagna och stormtrivs?

Utifrån min världsbild är livet allt för kort för att fokusera på allt som möjligen är fel hos alla andra kyrkor och ledare på planeten, på det sätt en del professionella ‘Heresy hunters’ ägnar sig åt. De har ofta inte besökt eller talat med dem de kritiserar. Polarisering och splittring är tidens ‘buzzwords’. Teologisk förståelse och specifika uttrycksätt kan man naturligtvis tala om i respektabel ton… Eftersom jag inte är fullärd, lär jag mig från hela det kyrkohistoriska spektrat och är tacksam över att vara en del av den världsvida kyrkan. Jag väljer att välsigna och tala väl om de sammanhang och människor jag besöker.”

Det kan förvisso låta fint, ödmjukt och kärleksfullt men argumentationen är inte bibliskt hållbar. Ett sådant resonemang skulle i princip kunna appliceras på nästan vad som helst, allt från katolska kyrkan till Jehovas vittnen.

När det gäller Bethel Church i Redding, som förkunnaren uppenbarligen ser som en sund och bra församling (även om den, likt alla andra församlingar, inte är perfekt), har det skrivits mycket om genom åren och här är en bra sammanfattning om de många obibliska inslagen i den församlingen: https://www.gotquestions.org/Bethel-Church-Redding.html

I det här sammanhanget kan det för övrigt tilläggas att till och med många karismatiker är skeptiska till Bethel Church.

Men hur är det då, ska vi inte överlåta allt dömande till Herren eftersom alla är inkompletta syndare med bristande bibelförståelse och eftersom ingen församling är perfekt? Nej, om vi vill ta hela Bibeln på allvar är ”rätt” dömande centralt och viktigt. Att utifrån Skriften pröva, tillrättavisa och peka på det som är fel är minst lika viktigt som att peka på det som är sant och rätt. Jesus själv säger att vi ska ”döma rätt” (Joh. 7:24) och varnar samtidigt för ”många” falska profeter och läror (Matt. 7:15, 24:11, 24:24). Dessa falska lärare ska till råga på allt göra stora under och tecken i Jesu namn (Matt. 7:21-23, 2 Tess. 2:8-12) och tillta i både antal och ondska ju närmare slutet vi kommer (2 Tim. 3). Därför ska vi, likt folket i Berea, pröva allt vi hör och läser mot Bibelns utsagor (Apg. 17:11).

Prövande och dömande kännetecknar inte minst Jesus och Paulus som bland annat kallade sina åhörare för hycklande ”huggormsyngel”, ”dåraktiga” och ”förhäxade”. Sådana ”tillmälen” skulle knappast bedömas som kärleksfulla idag.

Dömande är för övrigt en naturlig del av det kristna budskapet. Om vi säger att Jesus är enda vägen, att människor är onda och förtjänar helvetet och att frälsningen endast vinns ”av nåd genom tro” har vi oundvikligen fällt ett antal domar. Med andra ord leder exklusiva sanningsanspråk per automatik till att alla motstridiga sanningsanspråk är falska. Jesus och Paulus anammade alltså inte den ovannämnde förkunnarens ”perfekthetsprincip” (dvs. eftersom ingen är människa eller församling är perfekt kan vi i praktiken strunta i teologiska skillnader och bara fokusera på likheter).

Betyder det att all kritik är sund och bra? Nej, det finns till och med kritik som är helt rätt i sak (och som faktiskt får beröm, Upp. 2:2-3) men trots allt kritiseras (bristande kärlek, Upp. 2:1-7). Men bara för att kritik och tillrättavisning, som med allt annat (exempelvis barnuppfostran och den sexuella akten), missbrukas kan vi inte avskaffa principen/praktiken som sådan, i synnerhet då Bibeln uppmanar till det.

Avslutningsvis finns dessutom en annan problematik med citatet ovan, ett problem som kan kopplas till tidens avslutning och Jesu återkomst. Om man läser Bibeln med den bokstavliga/naturliga tolkningsmetoden kommer den sista tiden präglas av en avfallen kristenhet som går in i en världsvid och synkretistisk ekumenik med Antikrist som ledare. För att en sådan ekumenik ska kunna blomstra måste läromässiga skillnader tonas ner och suddas ut och i ljuset av detta blir förkunnarens ord alltså än mer problematiska. Här vill jag citera Dr. Andy Woods, angående den sista tidens ”förvärldsligade”, ickedömande och politiserade kyrka:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andrakommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Betyder det jag skrivit ovan att jag inte ser den citerade förkunnaren som frälst? Nej, det gör det inte. Men det är, enligt mig, hur som helst allvarligt och talande för den tid vi lever i.

Introduktion

I den här texten kommer jag bemöta ett antal ersättningsteologiska argument som lyfts fram i en diskussion i den kristna Facebookgruppen ”Värnet”. Då flera av gruppens medlemmar, utöver att vara inflytelserika pastorer och förkunnare i den svenska frikyrkligheten, är aktiva röster i kristen media och företrädare för den i Sverige klart dominerande synen på Israel – ersättningsteologi – är det enligt mig viktigt att ge goda bibliska skäl till varför den inte bör omfamnas och bejakas.

I det här fallet väljer jag att inte namnge den aktuella personen då det centrala är argumenten, inte vem som framför dem.

Varför är detta viktigt? Det övergripande skälet är att vår inställning till Israel och det judiska folket får konsekvenser både i vårt kristna liv idag (1 Mos. 12:3) och i den framtida domen för troende (2 Kor. 5:10). Och mer konkret grumlar det vårt uppdrag och budskap.

Dr. Andy Woods refererar här till Clarence Larkins varning för ”Kingdom Now”-teologi (en teologi som kommer ur ersättningsteologin där den kristna kyrkan realiserar och etablerar Guds rike på jorden):

”Idéer och tolkningar får konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Definitioner

Innan jag går in på argumenten och mina motargument vill jag först definiera vissa begrepp som förekommer i texterna, begrepp som kan vara komplicerade för den oinvigde.

Ersättningsteologi: Innebär att den kristna församlingen har ersatt Israel permanent i Guds plan och att alla löften som gavs till Israel och det judiska folket (primärt land, Kung och välsignelse) antingen går i andlig uppfyllelse i församlingen eller slutade gälla till följd av olydnad. Man menar vidare att vi är det nya Israel och att Guds folk, församlingen, alltid varit detsamma – troende människor i alla tider. Inte sällan leder detta till att kristna i varierande utsträckning är bunden till Mose lag.

Kristna med den här övertygelsen anammar vanligtvis någon form av herraväldesteologi (”Kingdom Now”-teologi) där Guds rike är 1) andligt och redan etablerat i den kristna församlingen (Amilennialism) eller 2) fysiskt och successivt etablerat i en alltmer kristnad värld genom den kristna församlingen (Postmillennialism).

Notera att både uppfattningarna omtolkar den naturliga/bokstavliga innebörden av texterna om riket i GT – från Israel och judarna till den kristna församlingen.

Här har jag skrivit mer om Amillennialism och Postmillennialism: https://godanyheterna.com/2021/08/26/guds-rike-amillennialism-och-postmillennialism/

Dispensationalism: Kan förenklat sammanfattas med att Gud har handlat olika med olika grupper i olika tider. Israel och den kristna församlingen är olika entiteter och har olika roller i Guds plan för historien. Dispensationalismen grundar sig i en normal/bokstavlig läsning av hela Bibeln (något som inte utesluter symboler och andra bildspråk) vilket resulterar i en tro på en framtida upprättelse av Israel och det judiska folket. Löftena som gavs till dem i Abrahamsförbundet var, till skillnad från det villkorade förbundet med Mose, ovillkorade och kommer, i likhet med alla andra bibliska profetior, att gå i bokstavlig uppfyllelse.

Den kristna församlingen, Kristi kropp, var en tidigare hemlighet som avslöjades i NT och är alltså inte en fortsättning på eller expansion av Israel. Därför är vi inte heller under någon del av Mose lag då den endast gavs till Israel och upphörde att gälla i och med Jesu korsdöd. Det som upprepas i NT, exempelvis nio av tio budord (sabbaten undantagen), är dock gällande även för oss.

Israel kommer att vara en särskild och unik grupp även under Tusenårsriket när riket upprättas åt Israel (GT-löften+Apg. 1:6-7) och har således en annan roll än den kristna församlingen.

Dispensationalismens beståndsdelar är följande (där punkt 2 och 3 är ett resultat av punkt 1):

1. Konsekvent bokstavlig tolkning. Läs hela Bibeln normalt/bokstavligt om inte texten tydligt indikerar något annat. Även symbolspråk har en given och bestämd mening.
2. Skillnad mellan Israel och den kristna församlingen. Israel är tillfälligt förkastade som Guds primära ”verktyg” i världen men när den kristna församlingen – bestående av troende judar och hedningar – rycks upp till Herren återgår strålkastarljuset på Israel och i det kommande Tusenårsriket kommer Israel vara den ledande nationen som blir till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet och Rom. 11.
3. Det övergripande syftet med historien är Guds ära, dvs. allt är skapat med syfte att ära Skaparen och manifestera Hans storhet (Ef. 1:6, 12, 14). Och det är ett större syfte än enbart människors frälsning som förbundsteologer/ersättningsteologer menar. Änglarna skapades exempelvis inte med syfte att frälsas.

Här har jag skrivit mer om både det ovillkorade Abrahamsförbundet och det villkorade förbundet med Mose: https://godanyheterna.com/2021/08/22/guds-rike-forbundens-betydelse/

Att den kristna församlingen, som Abrahams ”andliga säd”, också är välsignade genom Abrahamsförbundet annulerar inte Abrahams fysiska avkomma och löftena som gavs till dem.

Dr. Thomas Constable klargör skillnaderna mellan ovannämnda grupper på ett bra sätt i följande citat:

”Varför kan den amillennialistiska ståndpunkten som representeras ovan inte vara korrekt? Anledningen är att Skriften talar om den kristna församlingen som en enhet skild från Israel (Ef. 2:11-22). Etniska judar (både troende och icketroende) – och hedningar som konverterade till judendomen – utgjorde Israel. Kyrkan består av både judar och hedningar och inträdeskravet för båda grupperna är tro (Ef 2:16; jfr 1 Kor 10:32). Vidare kallade Paulus judisk och ickejudisk jämlikhet i kyrkan för ett mysterium, något unikt och inte tidigare uppenbarat i Skriften (Ef. 3:5). Kyrkan började på pingstdagen, inte i Gamla testamentet (Apg 1:5; 11:15-16; 1 Kor. 12:13; Kol. 1:18).

Troende från alla epoker är alla Guds folk. Trots det har Gud handlat olika med olika grupper i olika tider, allt eftersom mänsklighetens historia har utvecklats.

Ärver kyrkan löftena till Abraham? Det ärver bara några av dem. Judarna kommer att ärva de särskilda löften som ges till Abrahams fysiska ättlingar. Alla troende (hedningar och judar) kommer att ärva de som ges till Abrahams andliga ättlingar. Frälsta judar (judiska kristna) kommer att ärva de som ges till de fysiska ättlingarna som också är andliga ättlingar. I bibelstudier är det mycket viktigt att notera den eller de personer som ett givet löfte gavs till.”

Dr. Arnold Fruchtenbaum om huvudproblematiken med alla former av ersättningsteologi:

”Det är en sak att se uppfyllelse i NT, men det är en helt annan sak att se NT totalt omtolka GT så till den grad att GT:s texter blir nonsens.”

Ersättningsteologiska argument

Nedan följer citatet från skribenten i gruppen Värnet.

”Jag kommenterar här och delar bara ett axplock av mina egna tankar kring ett par (för mig) vägledande texter, och är genuint intresserad av att få höra ett/flera dispensationalistisk(t/a) svar på dem.

I Apostlagärningarna 2:17 inleder Petrus sin kända utläggning av Joel-profetian genom att först citera den i sin helhet. Men, som inledning till profetian byter han ut introduktionsfrasen i Joel mot en fras som förekommer bara en enda gång i hela LXX (den grekiska översättningen av GT, vilken i majoriteten av fall brukas av NTs författare i citat): ἐν ταῖς ἐσχάταις ἡμέραις. Det ställe där denna fras förekommer (och, som då så verkar att Lukas/Petrus vill att den uppmärksamme läsaren ska föra tankarna till) är Jesaja 2:2, där det majestätiska löftet om kullen med Herrens hus som ska upprättas till vilken jordens alla folk ska strömma. Rimligt verkar alltså vara utifrån denna uttryckliga koppling (som, återigen, inte finns någon annanstans i LXX) att Petrus avser att Jesaja 2:2-4 är uppfyllt genom Pingstdagen såväl som Joel-profetian.

Alltså; detta framtida löfte som, läst i sin ursprungliga kontext i Jesaja, verkar tala om ett fysiskt återupprättande av tempelberget (där Guds närvaro manifesteras) någon gång i framtiden för alla folkgruppers fördel, sägs här uppfyllas genom Kristus och skänkandet av Anden (Guds närvaro) på Pingstdagen för alla folkgruppers fördel. Likheterna är, när man tänker på det, slående (för mig). Är detta ett ”förandligande” av ett konkret GT-löfte? Eller är det så att alla löften i Kristus har fått sitt ”ja” (2 Kor 1:20)?

Detta för mig vidare in på min nästa tanke. Som bekant är en återkommande spik för oss förbunds/nyförbunds-teologer att slå på 2 Kor 1:20: ”Alla Guds löften (ἐπαγγελίαι) har i honom fått sitt ja.” Den enda gången därutöver i 2 Kor då ἐπαγγελία förekommer är i 7:1. Här säger Paulus då, intressant i relation till 1:20; ”När VI nu har dessa löften (τὰς ἐπαγγελίας), mina älskade…” (min emfas) Alltså; Paulus logik verkar löpa som sådan att:

1. Kristus är det Sanna Israel, lydig förbundet & lagen där alla tidigare israeliter har visat sig olydiga.

2. Därför har alla Guds löften fått sitt ”ja” i Honom (2 Kor 1:20), eftersom Han och endast Han är förtjänt av dem.

3. Vi som Guds folk karaktäriseras ytterst sett (enligt Paulus) av att vi är ”i Kristus.”

4. Därför, eftersom vi är iklädda Honom i vilken alla Guds löften har fått sina ”ja”, har vi nu dessa löften (2 Kor 7:1).

Vad är då dessa för löften, som inneslutna i en inclusio mellan de två förekomsterna av ἐπαγγελία? Det är löften om det Nya Uttåget som lovades genom profeten Jesaja (2 Kor 5:17 som alluderar till bl.a. Jes 43:19). Det är löften om att det fysiska templet nu är passé, eftersom vi är iklädda Kristus (Guds tempel, Joh 1:14; Joh 2) och därför nu har Guds närvaro genom Hans Ande boendes inom oss (2 Kor 6:16a). Det är löften som tillskrevs Davids Son i 2 Sam 7:14 som nu är våra (2 Kor 6:16b) som Guds söner och döttrar.

Ett tredje och sista axplock. I Amos 9 ger profeten en avslutande vision om hur Herren ska straffa alla syndare i Israels hus (9:8-10). De som i högmod lever utan fruktan för olyckan är just de som ska drabbas av den. Därefter följer ett löfte om hur Davids hydda ska upprättas igen för att hednafolket som Herren har talat ut sitt namn över (och därmed proklamerat ägandeskap) ska hamna i hans besittning (9:11-12). Denna profetia lyfts sedan fram av Jakob i Apostlagärningarna 15:16-18. Scofield menar intressant nog att ”Dispensationally, this is the most important passage in the N.T. It gives the divine purpose for this age, and for the beginning of the next.” Frågan är: vilken händelse åsyftar denna profetia i Amos 9, och hur sägs denna uppfyllas av Jakobs tillämpning i Apostlagärningarna 15?

Jag tolkar det som att profetian i Amos 9:11-12 uppfylldes, inte genom en ”bokstavlig” (ogillar starkt denna beskrivningen av dispensationalistisk hermeneutik) genom evangeliets spridning till hedningarna, av flera anledningar.

För det första anpassar Jakob citatet i Apostlagärningarna 15:16 genom att temporalt förstärka förhållandet mellan Amos 9:10-11. MT och LXX lyder ”på den dagen” (בַּיּוֹם הַהוּא respektive ἐν τῇ ἡμέρᾳ) och Jakob inleder citatet med μετὰ ταῦτα ”efter detta”, som för att göra en temporal distinktion från det som tidigare har hänt i Amos 9:8-10. Israels förstörelse och diasporan beskrivs i de föregående verserna, och i vers 11 beskrivs nu det som sker i samband med mötet i Jerusalem. Den litterära kontext som citatet från Amos 9:11-12 finns i (vilken var uppenbar för de första åhörarna) talar alltså emot den dispensationalistiska tolkningen.

För det andra breddar LXX och Jakob profetian till att inte bara handla om erövringen av Edom, utan att ”alla andra människor ska söka Herren, alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts” (Apg 15:17). Ingen del av kontexten i apostlamötet uttrycker något slags geografiskt eller politiskt intresse; det aktuella ämnet är vilka som tillhör gudsfolket.

För det tredje tjänar hela Amoscitatet syftet för Jakob att förklara varför hedningarnas inträde till gudsfolket inte ska kompliceras (διό ”därför” i 15:19). Argumentationen faller platt om Jakob citerar en profetia som har att göra med en eskatologisk uppfyllelse.

Avslutningsvis uppfattar jag den dispensationalistiska distinktionen i Jakobs citation av Amos 9 som krystad. Det göder en skepticism till att ta avstånd från alla profetior som inte i minutiöst ”bokstavlig” detalj uppfylls – även när NT (här Jakob) verkar ha en mer generös syn.

Jag ser fram emot repliker med god ton! Jag ber om ursäkt om det upplevs som ”prettigt” med att grekiska och hebreiska ord kastas in i texten, jag menar det inte som något slags ”härskarteknikande.” Gud välsigne er!” (Slut citat)

Min replik

Även om vi kommer till diametralt olika slutsatser uppskattar jag skribentens öppenhet och, vad det verkar, vilja att förstå andra tolkningar. Och trots att frågan på intet sätt är oviktig är den inte frälsningsavgörande. Med andra ord ifrågasätter jag inte vederbörandes frälsning.

I sammanhanget kan det först vara bra att vara medveten om att det finns så kallade ”progressiva dispensationalister” som ser en partiell uppfyllelse i den kristna församlingen av löften givna till Israel och judarna i GT. Traditionella dispensationalister kritiserar dock en sådan förståelse och menar att de använder inkonsekvent hermeneutik, så kallad ”complementary hermeneutics”, i ett försök att tona ner skillnader mellan ersättningsteologer och dispensationalister. Denna position brukar även kallas ”already not yet”. Jag kommer emellertid argumentera utifrån ett traditionellt dispensationalistiskt perspektiv.

Svaret nedan delas upp i tre delar, utifrån skribentens argumentation: Apg. 2, Joel 2 och Jesaja 2 – 2 Kor 1:20, 7:1, 5:17 – Amos 9 och Apg. 15.

Apg. 2, Joel 2 och Jesaja 2

Det grundläggande problemet med ”uppfyllelsetolkningen” av Apg. 2 är att nästan ingenting av det Joel pratar om händer på Pingstdagen och det underminerar inte bara Skriftens tillförlitlighet utan också förtroendet för Guds ofelbara uppenbarelse. Om inte de ovillkorade löftena till Israel och judarna fortfarande gäller dem, kan inte heller vi i den kristna församlingen vara säkra på att Gud står fast vid sina löften till oss.

Istället för att se Apg. 2 som en uppfyllelse är det klart rimligare att förstå citeringen som en analogi, en jämförelse mellan två liknande men olika händelser.

Dr. Andy Woods argument för den analoga tolkningen (parallell/jämförelse) av Apg. 2

1. Allt kött. Joels profetia talar om att Gud kommer att utgjuta sin ande över ”allt kött” och i kontexten handlar det om ett framtida och nyomvänt Israel (dvs. en direkt massutgjutelse över den omvända nationen). Det var inte fallet på pingstdagen då bara de tolv apostlarna, i tillägg till de 120 och så småningom 3000 (Apg. 2:41), omvände sig.

Woods: ”This number represents but a microscopic fraction of the over one million Jews living in the land of Israel at that time. This number was certainly not the ”all flesh” that Joel predicted.’

2. Olika händelser. Det är uppenbart att det som Joel profeterar om i 2:28-32 inte går i uppfyllelse i Apg. 2 eftersom solen inte förmörkades och månen inte vändes i blod. Ett relaterat argument är att Petrus avbryter sitt citerande mitt i vers 32 där Joel talar om Israels kommande upprättelse i Jerusalem.

”Thus, the rest of verse 32 deals with Israel´s deliverance in Mount Zion and in Jerusalem. Such deliverance was not fulfilled on Pentecost. Rather, the nation of Israel went off into discipline just a few decades later at the hands of Titus of Rome in AD 70, resulting in the deaths of million Jews.”

Vidare nämns i Apg. 2 inget om blod, eld, rökpelare, söner och döttrar som profeterar, unga som ser syner eller gamla som har drömmar. Det finns istället händelser i Apg. 2 som inte Joel profeterar om, i synnerhet tungotalet (2:4).

3. Annan formulering. Woods påpekar att Petrus inte citerar ordagrant utan ändrar formuleringar, vilket ytterligare förstärker den analoga tolkningen. ”Och det ska ske härefter” förändras av Petrus till ”Och det ska ske i de sista dagarna”. På samma sätt förändrar Petrus Joels profetia när han i Apg 2:18 lägger till ”och de ska profetera”.

Woods: ”Such editing seems to indicate that Peter himself , did not believe that the prophecies in Joel 2 were being fulfilled in Acts 2.”

Med andra ord menar Woods, till skillnad från skribenten, att Petrus omformulering indikerar det motsatta.

Och om Petrus hade velat att åhörarna skulle ha förstått händelserna på pingstdagen som en uppfyllelse av Joel 2 borde han i sådana fall använt det ordet, precis som han gjorde i Apg. 1:16.

Woods: ”If Peter wanted to indicate that the prophecies in Joel 2 were being fulfilled in Acts 2, he could have easily indicated this by using and inserting the word ”fulfilled” like he did in his previous speech in Acts 1:16.”

Med andra ord menar Woods, till skillnad från skribenten, att Petrus omformuleringen är en indikation på det motsatta.

Personligen tycker jag för övrigt att kopplingen mellan Apg. 2 och Jes. 2 är minst sagt långsökt. Jes. 2 handlar om när ett upprättat Juda och Jerusalem ska vara till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet. Dessa beskrivningar (global fred, Kungen som regerar från Jerusalem, folken som strömmar dit, undervisning som utgår från Jerusalem) passar bra in på den renoverade jorden med Israel i centrum under Tusenårsriket, inte på dagens ”Laodicea-församling”.

Här har jag skrivit mer om de grundläggande (och många) skillnaderna mellan församlingens tidsålder, tusenårsriket och den nya jorden: https://godanyheterna.com/2021/08/31/guds-rike-vs-nutiden-och-evigheten/

Det är för mig än mer långsökt och krystat att läsa in uppfyllelse av Jes. 2 i den kristna församlingen än Apg. 2 och det håller teologen Ian Alexander Hicks med om:

”Well, that is clearly a non-sequitur fallacy, just because similar phrasing is used doesn’t mean that there is a direct fulfillment to another text. Unless there is a clear allusion or a clear quotation to Isaiah 2:2-4 then we shouldn’t see it fulfilled. Acts 2 doesn’t mirror Isaiah other than the phrase in the last days, but that also assumes that Acts 2 is the fulfillment of Joel 2 (in totality), and dispensationalists don’t agree with this.”

Nedan följer några citat som motsäger den allegoriska tolkningen av ”Juda och Jerusalem”, ”i den yttersta tiden” och ”berget med Herrens hus” i Jes. 2.

Dr. Thomas Constable om strukturen i Jes. 2-6: ”This second major segment of the introduction to the book (chs. 1—5) contrasts what God intended Israel to be (2:1-5), with what she was (2:6—4:1), and what God will make of her in the future (4:2-6). Thus the progress of thought is from the ideal to the real and back to the ideal.”

Dr. Franz Delitzsch, teologiprofessor med hebreiska som specialitet, om varför ”yttersta tiden” i Jes. 2:2 är relaterat till Jesu återkomst och Israels slutliga upprättelse:

”The expression ‘the last days’ (acharith hayyamim, ‘the end of the days’), which does not occur anywhere else in Isaiah, is always used in an eschatological sense. It never refers to the course of history immediately following the time being, but invariably indicates the furthest point in the history of this life—the point which lies on the outermost limits of the speaker’s horizon.”

Dr. Constable om ”berget med Herrens hus”: ”The reference to ”the mountain of the house of the LORD”(v. 2), indicate that the prophet had a literal meaning in mind. He may have meant that the actual mountain on which the temple stood would be thrust higher in elevation. This may happen (cf. Ezek. 40:2; Zech. 14:4, 10), but the primary meaning seems to be that Israel and Yahweh will be exalted in the world. There is no basis for equating ”the mountain of the house of the LORD” with Christianity, as some interpreters do.”

Sammantaget är det alltså så pass många olikheter mellan å ena sidan Apg. 2 och å andra sidan Joel 2 och Jesaja 2 att en uppfyllelse av de senare i den första tycks orimlig, i alla fall om vi vill bevara en normal förståelse av Joel 2.

Vanligt motargument: ”Det står ju trots allt ‘Det är detta’ som profeten Joel talar om så det måste vara någon form av andlig uppfyllelse och omtolkning av Joel, helt eller delvis.”

Svar: Det grekiska uttrycket som används för ”det är detta” används på andra ställen i NT i analogiskt syfte och måste alltså inte syfta på uppfyllelse. Uttrycket används exempelvis på samma sätt om nattvarden (”detta är min kropp”) och där är det, såvida man inte är katolik, uppenbart att det används illustrativt.

Dr. Woods: ”The Greek expression translated ”this is what/that” is ‘touto estin to’. The expression need not indicate fulfillment since it is also used elsewhere in the New Testament to convey an analogy. For example, the identical expression is found in 1 Corinthians 11:24, which says, ‘This is my body, which is for you, do this in remembrance of Me’. Obviously, contrary to Roman Catholicism’s doctrine of Transubstantiation, Paul was not using this expression to convey that the elements of communion were the actual body and blood of Christ. Rather, Paul´s point is that the communion elements are merely analogical to the body and blood of Christ, thereby causing the believer to remember Christ´s sacrifice on His behalf.”

Andra traditionella dispensationalister med samma övertygelse/tolkning om Apg 2:16:

Dr. Charles Ryrie: ”Peter was not saying that the prophecy was fulfilled at Pentecost or even that it was partially fulfilled; knowing from Joel what the Spirit could do, he was simply reminding the Jews that they should have recognized what they were then seeing as a work of the Spirit also. He continued to quote from Joel at length only in order to be able to include the salvation invitation recorded in verse 21.”

Dr. Merrill F. Unger: ”It seems quite obvious that Peter did not quote Joel’s prophecy in the sense of its fulfillment in the events of Pentecost, but purely as a prophetic illustration of those events. As a matter of fact, to avoid confusion, Peter’s quotation evidently purposely goes beyond any possible fulfillment at Pentecost by including events in the still future day of the Lord, preceding kingdom establishment (Acts 2:19-20). … In the reference there is not the slightest hint at a continual fulfillment during the church age or a coming fulfillment toward the end of the church age.”

C.I. Scofield: ”Peter did not state that Joel’s prophecy was fulfilled on the day of Pentecost. The details of Joel 2:30-32 (cp. Acts 2:19-20) were not realized at that time. Peter quoted Joel’s prediction as an illustration of what was taking place in his day, and as a guarantee that God would yet completely fulfill all that Joel had prophesied. The time of that fulfillment is stated here (‘afterward,’ cp. Hos. 3:5), i.e. in the latter days when Israel turns to the LORD.”

2 Kor 1:20, 7:1, 5:17

Att Guds alla löften fått sitt ”ja” i Kristus betyder på intet sätt att alla löften gått i uppfyllelse eller upphört att gälla. Alla ouppfyllda och ovillkorade löften till Israel och judarna, som ratificerades/bekräftades i Jesus, står fortfarande kvar. Vi kan exemplevis fortfarande vara säkra på att Gud inte kommer att dränka världen med vatten utifrån det ännu gällande förbundet mellan Gud och allt levande. Detsamma kan sägas om den sista tidens straffdomar, Jesu återkomst och det kommande riket.

Ian Alexander Hicks om det orimliga med en sådan tolkning av 2 Kor. 1:20:

”All the promises that God has made to his people, are made in Christ, ergo, they are ratified by and through him. None of these promises will ever fail, because our Lord’s words are true, but what Paul is not saying is that all of the promises have already been fulfilled, which is the error of using this passage to say that the promises are no longer active and valid. Just because the Lord has come doesn’t mean that the Noahic Covenant (Eternal Promise) somehow becomes obsolete, and that he will now judge by flooding the earth again, or that Jesus won’t come again, because they find their yes and amen in him. Christ is the end goal, this doesn’t negate his Covenant promises and blessings, but will see them all consummated when the Lord gives back the Kingdom to the Father.”

Att ”löften” omtalas i både 2 Kor. 1:20 och 7:1 betyder inte per automatik att det finns någon koppling däremellan (finns många exempel där samma grekiska uttryck används med olika mening, även i samma bibelbok). Det är först och främst den närliggande kontexten som bestämmer den aktuella meningen och i det här fallet är det slutet på 1 Kor. 6 som är tolkningsnyckel. Där talas det om Guds löften och att Han ska vara med oss om vi vandrar i gemenskap med Herren, alternativt att vi bör leva heligt utifrån vår positionella gemenskap med Honom.

Ian Alexander Hicks om att koppla 2 Kor. 7:1 till 1:20: ”Context is king right, we can’t just play word games and see parallel words and assume that a text is directly paralleling or fulfilling something else.”

Detsamma kan för övrigt sägas om ”kopplingen” mellan Jes. 43:19 och 2 Kor. 5:17 (och 2 Sam 7:14 och 2 Kor 6:16). Det blir oundvikligen långsökt allegori. Att Gud gjorde något ”nytt” både under lagens tid med Israel (primärt att Han banade en ny väg ut från fångenskapen i Babylon, precis som han hade banat en väg ut ur Egypten) och i församlingens tid med kristna (det nya livet i Kristus, dvs. från det gamla ofrälsta livet till det nya frälsta) betyder inte att Guds löften till Israel och det judiska folket är annullerade eller att 2 Kor. 5:17 på något sätt uppfyller Jes. 43:19.

På samma sätt finns det ingen grund för att hävda att 2 Kor. 6:16-7:1 uppfyllt det ovillkorade, fysiska och av Jesus och apostlarna icke omdefinierade Davidsförbundet (som även bekräftas i Jer. 23:5; 30:9; Jes. 9:7; 11:1; Luk. 1:32, 69; Apg. 1:6-7; 13:34; och Upp 3:7).

Dr. David K. Lowery, NT-professor, om vad löftena i 2 Kor. 7:1 åsyftar: ”These promises refer to God´s assurance of His presence (6:16) and fellowship (6:17b-18). This obedience requires purification (let us purify ourselves), which here implies separation (katharisomen; cf. Matt 8:3, Deut. 19:13) from everything that contaminates body and spirit and from every person who pollutes the truth (2 Cor 2:17, 4:2). ‘Body and spirit’ refers to the whole person in his external and internal aspects (cf. 7:5). In an attitude of reverance for God (cf. 5:11) which produces obedience, sanctification (holiness) can be perfected, that is, completed or matured. This is a maturing, growing holiness, an increased Christlikeness (3:18), a progressive sanctification (not sinless perfection).”

Dr. Thomas Constable om samma vers: ”‘Having these promises’ of intimate fellowship with God as an incentive for obedience, Christians should avoid certain probable sources of spiritual contamination. These sources of defilement may be external or internal: in relation to other people or in relation to God. Flesh (or body, Gr. sarx) and spirit, as used here, is a merism for the whole person (cf. 5:9; 1 Cor. 7:34). Instead of living contaminated lives we should press on in our continual struggle against sin, all the while fearing God (cf. 5:11). This verse stresses what we must do (‘cleanse ourselves’) in order to progress in practical sanctification (‘perfecting holiness’), and it reminds us that this process is ongoing.”

När det gäller Paulus citeringar av GT i 2 Kor. 6:16-18 är det för att visa på paralleller med Israel, inte uppfyllelse av profetia. 3 Mos. 26:12, som Paulus citerar i 2. Kor 6:16, är inte heller en profetia utan ett löfte om välsignelse vid lydnad under lagens tid för Israel.

Dr. Constable om 2. Kor 6:16-18: ”Paul quoted several Old Testament passages in order to support his contention. The first is a gracious promise that God gave the Israelites in the wilderness (”I will dwell in them and walk among them”). Therefore they needed to be holy (Lev. 26:11-12; cf. Exod. 25:8; 29:45). Paul had taught the Corinthians that they were the temple of God (1 Cor. 3:16-17; 6:19). Therefore it was only appropriate that they set themselves apart to God since He inhabited them. The second quotation is from Exodus 6:7 and Leviticus 26:12 (cf. Jer. 32:38; Ezek. 37:27). The essential relationship between God and the people whom He has chosen for special blessing requires that those so blessed remain faithful to Him: ‘I will be their God, and they shall be My people.’”

Att vi i den kristna församlingen (som är en ny entitet och ett tidigare mysterium som uppenbarades under NT:s tid) också kallas ”mitt folk” (2 Kor. 6:18) ska inte förstås som om Gud permanent förkastat sitt ursprungliga folk Israel. Tvärtom ska deras upptagande leda till världsvid välsignelse i framtiden, i enlighet med Abrahamsförbundet och Rom 9-11.

Dr. Hans Bietenhard om att vi också kallas för ”Guds folk”: ”This is not, of course, to say that in the NT the church has simply taken the place of Israel as the people of God, as if Israel had lost the priority given to her by God. This is perhaps the major problem that Paul wrestles with in Rom. His conclusion is that Israel is and remains God´s people, and has not been rejected by God (cf. Rom 9-11).”

Upp 21:3, som beskriver den nya himlen och den nya jorden i framtiden (efter Tusenårsriket, enligt dispensationalister), talar också i samma termer som i 3 Mos. 26:12 och 2 Kor. 6:16 och det kan svårligen, eller snarare omöjligen, ha fått sin uppfyllelse i den kristna församlingen. Med andra ord kan samma ord användas till olika grupper utan att förringa eller förkasta dess separata och specifika innebörd.

Det finns för övrigt många grundläggande skillnader mellan Guds folk i GT (Israel) och Guds folk efter pingstdagen (församlingen, Kristi kropp), framför allt det faktum Israel bestod av både troende och icketroende.

När NT:s författare citerar GT och skriftställen riktade till Israel och använder de i texter riktade till den kristna församlingen ska det alltså inte ses som ett omtolkande/uppfyllelse av GT:s texter utan snarare ny tillämpning av existerande uppenbarelse.

Dr. Robert L. Thomas menar att NT:s författare, när det citerar GT, ibland lägger till en ytterligare mening till den redan existerande – dock utan att annullera den ursprungliga betydelsen:

”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”

Dr. Christopher Cone, som jag tror står för den bästa förklaringen, menar att NT:s författare lägger till ett syfte utan att för den skull ändra eller lägga till någon mening till GT:s text:

”While some of John’s references to fulfillment are connected to predictive prophecy, the references John cites as fulfilled are most often not overtly predictive. They typically contain no internal signifiers of being directly predictive. In their application to Jesus it is evident that they were foreshadowing or illustrative of something that would take place in Jesus’ context. In light of these fulfillments of non-predictive prophecy, it is evident that John is using fulfillment (πληρόω) and completion (τελειωθῇ) as closely synonymous. He doesn’t indicate any changed or augmented meaning of the OT referent, but rather John assigns purpose to the OT passage. Psalm 69:21 was not complete until something similar or identical happened to Jesus.”

Amos 9 och Apg. 15

Här har vi delvis samma övergripande problemtik som i jämförelsen mellan Apg. 2 och Joel 2, dvs. det som står i Amos 9:11-15 gick inte i uppfyllelse i Apg. 15. Det finns flera möjliga tolkningar av Apg. 15:14-18 som inte förändrar eller våldför sig på den naturliga förståelsen av Amos 9.

Här är några fler argument för att inte tolka Apg. 2:14-18 som en uppfyllelse av Amos 9.

1. Det står inte att Amos profetia uppfylldes i Apg. 15 utan att den överensstämmer med profeternas ord.
2. Profeterna står i plural och syftar antingen på GT:s profeter eller GT:s profetböcker.
3. Jakob citerar inte ordagrant utan gör förändringar.
4. Verserna 13-15 har uppenbarligen inte gått i uppfyllelse och det vore synnerligen märkligt att inkludera även dessa i någon allegorisk tolkning i den kristna församlingen.
5. Verbet som används för ”vända tillbaka” (15:16) syftar av allt att döma på en fysisk återkomst, precis som i Lukas andra användning av ordet (Luk. 5:22). Detta ligger också i linje med den naturliga förståelsen av Amos 9:11.
6. Jesus sitter på Guds högra sida i himlen nu och inte på Davids tron. Hans nuvarande ”ämbete” i himlen beskrivs, i övriga NT, inte som att han sitter på Davids tron.
7. Den kristna församlingen, som är det som åsyftas i Apg. 15, var ett mysterium i GT och kan således inte vara en referens i Amos 9.

Dr. Robert Dean om de inledande punkterna: ”He doesn’t use the term ‘fulfillment.’ He just says the idea of God saving Gentiles is not new. The prophets agreed with that. He uses the word ”prophets” in the plural and that doesn’t just mean a plurality of prophets, it relates to the entire second division of the Hebrew Scriptures. James isn’t talking about individual prophets, he is talking about that section that is called ‘the prophets.’”

John Nelson Darby om användningen av Amos 9 i Apg. 15: ”Verses 11 & 12 of this chapter in Amos are quoted in Acts 15, not for the purpose of showing that the prophecy had then come to pass but to prove that God had all along determined to have a people from out of the Gentiles, and that therefore the language of the prophets agreed with that which Simon Peter had been relating of what God had done in his days. It is not the accomplishment of a prophecy but the establishment of a principle by the mouth of the prophets as well as the Word of the Spirit by Simon Peter.”

Dr. Paul Lee Tan om varför ”överensstämmer med profeterna” inte är detsamma som uppfyllelse: ”The fact that James uses the words ”To this agree the words of the prophets”-an introductory formula never used in the Bible to introduce an actual fulfillment-is an evidence that he did not mean to quote Amos’ prophecy as an actual fulfillment. The prophecy of Amos is cited by James to unfold the sequence of God’s future program. The argument of James is that, since even in the kingdom age there will be the categories of Gentile and Jewish believers, there is no reason why Gentiles should now be required to become Jewish proselytes.””

Dr. Dwight Pentecost om den kronologiska tolkningen av Apg. 15: ”A close examination of this passage [vv. 14-17] reveals that there is a progression of thought leading to James’ conclusion. First, God visits the Gentiles, taking from them a people for His name. In other words, God has promised to bless the Gentiles as well as Israel, but each in his own order. The Gentile blessing is first. Second, Christ will return—after the outcalling of the people for His name. Third, as a result of the coming of the Lord, the tabernacle of David will be built again; that is, the kingdom will be established exactly as promised in the Davidic Covenant. Amos clearly declared that this rebuilding will be done ‘as it used to be’ (Amos 9:11); that is, the blessings will be earthly and national and will have nothing to do with the church. Fourth, the residue of men will seek the Lord; that is, all the Gentiles will be brought to a knowledge of the Lord after the kingdom is established. This same truth is taught in passages like Isaiah 2:2; 11:10; 40:5; and 66:23.”

Dr. Constable sammanfattar olika tolkningar, inklusive den ersättningsteologiska amillennialismen:

”There have been three main interpretations of James’ use of Amos’ prophecy (Amos 9:11-12). Some interpreters believe that James meant that the inclusion of Gentiles in the church fulfilled God’s promise through Amos. These (generally amillennial) interpreters see the church as fulfilling God’s promises to Israel. This view seems to go beyond what Amos said, since his prophecy concerns the tabernacle of David, which literally interpreted would involve Israel, not the church.

Second, some interpreters believe James meant that God would include Gentiles when He fulfilled this promise to Israel in the future. However, there was no question among the Jews that God would bless the Gentiles through Israel in the future. The issue was whether He would do this apart from Judaism, and this interpretation contributes nothing to the solution of that problem. This view does not seem to go far enough.

A third view is that James meant that the present inclusion of Gentiles in the church is consistent with God’s promise to Israel through Amos (cf. Rom. 16:25; Eph. 3:9). In other words, the present salvation of Gentiles, apart from Judaism, does not contradict anything Amos said about future Gentile blessing. This seems to be the best interpretation.”

Alltså, att Gud utväljer ett folk bland hedningarna under församlingens tid ligger i linje med det som profeterna redan sagt ska hända när Israels upprättas, dvs. när Amos 9:11-15 går i uppfyllelse och hedningarna välsignas genom Israel (också i linje med Rom. 11:15).

Några ytterligare punkter utifrån skribentens argument om att Amos 9 uppfylls i Apg. 15:

1. Ordet uppfyllelse används alltså inte.
2. Ändrad formulering indikerar ny tillämpning av äldre uppenbarelse, inte uppfyllelse eller omtolkning av Amos 9.

Dr. Dean om Jakobs ändring från ”på den dagen” till ”därefter” i 15:16 (som är relaterat till Thomas och Cones synsätt ovan):

”This is where the quote comes into play in Acts 15. ”In that day …” In Acts 15 it doesn’t begin ”In that day,” it begins ”After that.” That isn’t found in the LXX either. This is what has been identified as an inspired ”sensus plenior application.” Sensus plenior is just a Latin phrase for the full meaning of the text. Something is said in the Old Testament, and you would never get from the Old Testament the application that is used in the New Testament.

Sensus plenior is pulling something that is out of the text that you wouldn’t normally get just reading the text. So when we look at this passage: ”I will raise up the fallen booth of David, And wall up its breaches; I will also raise up its ruins And rebuild it as in the days of old,” the application of that to the church isn’t evident in that passage. James is going to apply it (not say it is fulfilled) to what is happening in their circumstance in Acts 15. Under the inspiration of the Holy Spirit he has the authority to expand the meaning of that text (but we don’t, because we don’t have the inspiration of the Holy Spirit). This is an inspired use of the Old Testament that goes beyond the original meaning of the text of the Old Testament.”

3. Kopplingen mellan 9:8-10 och 11-15 är inte litterärt problematisk. Först görs en sammanfattande beskrivning av domen mot Israel och sedan följer verser som talar om dess framtida upprättelse. En bokstavlig/normal läsning av straffdomarna mot Israel kan för övrigt innefatta både historisk antisemitism och den kommande vedermödan då 2/3 av det judiska folket ska dödas (precis innan återupprättelsen av den troende kvarlevan) och i ljuset av det kan verserna 9-10 ses som naturliga ”övergångsverser”.

James C. Morris om relationen mellan straffdomarna och den kommande upprättelsen: ”This judgment began in ancient times, and continues through the present into the end times. That is why it begins with things that obviously happened in ancient times and continues to things that have still not happened, even to this day.”

C.F. Keil: ”The historical realization or fulfilment of this threat took place, so far as Israel of the ten tribes was concerned, when their kingdom was destroyed by the Assyrians, and in the case of Judah, at the overthrow of the kingdom and temple by the Chaldeans; and the shaking of Israel in the sieve is still being fulfilled upon the Jews who are dispersed among all nations.”

Dr. Dean: ”On that day” is in relation to the conclusion of the judgments that are mentioned in the previous three chapters. It all comes to a head and God finalizes the judgment on His people in vv. 9, 10. Then He says, ‘In that day I will raise up the fallen booth [tabernacle] of David.’…Literal interpretation here means that this relates to the house of David. You can’t transfer it to the church. That is what covenant theology does and what replacement theology does. They leave behind literal interpretation and say this has to refer to the church, the tabernacle of David here is the church, and they try to make this restoration of the tabernacle of David fit with what happened on the day of Pentecost.”

Dr. Thomas Finley, GT-professor, ser även en kiastisk struktur i Amos och den strukturen förstörs om den kristna församlingen är det nya Israel/Davids fallna hydda.

”A     Judgment of the Land (1:2)

B       Judgment of the Nations (1:3—2:3)

C       Judgment of Judah and Israel (2:4—9:10)

C’      Restoration of Judah and Israel (9:11)

B’      Restoration of the Nations (9:12)

A’      Restoration of the Land (9:13-15)”

En amillennialistisk förståelse blir i sådana fall också ”litterärt” problematisk eftersom den världsvida judiska diasporan började på 130-talet e. Kr. (på sin höjd år 70 e. Kr.) och apostlamötet i Jerusalem var år 50 e. Kr. Med andra ord kommer församlingen först och sedan Israels förstörelse och diaspora, inte tvärtom som antyds i skribentens text.

3. I Apg. 15:17 breddar (eller omtolkar) inte Jakob innebörden av Edom till alla gälla människor utan den mest rimliga förklaringen är att Amos 9:12 syftar på Adam (som det står i LXX), inte Edom (som det står i den masoretiska texten).

Dr. Dean igen: ”In verse 12 we have an interesting reference: ”That they may possess the remnant of Edom.” You can hear the similarity between Edom and Adam. What are the consonants of Edom? DM. What are the consonants in Adam? DM. How do you tell which is which if there are no vowels or no vowel points? You just have the same two consonants. So context has to tell you what it is. You can change the vowels and in one case it is Adam and in the other case it is Edom. If it is Edom then this is talking about a historical fulfillment that has to do with the people of the Edomites. But if the original is Adam, which is also the word for mankind, it would be ”that they may possess the remnants of mankind,” and then this becomes related to a messianic prophecy related to the coming of the Messiah to rule over all of the human race. That is exactly what we have in this particular passage.”

The same verse in the LXX (the pronouns all fit): ”In that day I will raise up the tent of David which has fallen, and I will rebuild its ruins [the house of David]; and its remains I will raise up. And I shall rebuild it as in the days of old [12] so that the remnant of men [not Edom] shall seek [believers of all history, both Jew and Gentile], and all the Gentiles upon whom my name is called, says the Lord who shall do these things.”  The LXX makes more sense, but the Masoretic Text got messed with in terms of the pronouns and the meaning to obfuscate the messianic prophecy in the text. The ancient rabbinic view is that this is a messianic prophecy. The Masoretes obfuscated that by the way they added different vowel points to change the meaning so that it wouldn’t appear to be a messianic prophecy.”

5. Det tredje argumentet som anförs till stöd för att Apg. 15 uppfyller Amos 9, dvs. att syftet med Jakobs användning av Amos är att förklara varför hedningarnas inträde (i de nya entiteten Kristi kropp) inte ska kompliceras, ligger i linje med ovannämnda citat och faller alltså inte platt. Han påminner dem om att hednavälsignelse stämmer överens med vad som redan är utlovat i framtiden och därför bör man inte komplicera dess inträde i församlingen.
6. Skriften säger aldrig att Jesus är det sanna Israel och därför bör inte heller vi göra det.

Sammanfattning och konsekvenser

Sammanfattningsvis finns det med andra ord inget i de aktuella bibelverserna som rättfärdigar slutsaten de ovillkorade löftena givna till Israel och judarna nu övertagits av den kristna församlingen. Alla tolkningar som landar i att Israel och judarna spelat ut sin roll permanent och att löftena som gavs till dem uppfylls andligen i den kristna församlingen leder oundvikligen till olika former av ”Kingdom Now”-teologi. Och det i sin tur får, som nämndes i inledningen, förödande konsekvenser på kristnas uppdrag och fokus idag.

Vad är egentligen en jude? Och spelar den definitionen någon större roll?

Den traditionella synen har varit att judarna är ättlingar till de bibliska patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Men på senare år har det blivit allt vanligare att förkasta den uppfattningen till förmån för mer subjektiva alternativ.

En vanlig invändning bland många ersättningsteologer, dvs. sådana som menar att den kristna församling ersatt Israel och judarna och tagit över alla löften och välsignelser kopplade till Israel, är att dagens judar inte har någon etnisk koppling till Bibelns judar och att löftena om återupprättelse – primärt folkets fysiska återkomst till landet och ett andligt uppvaknande – därför inte kan vara bokstavliga.

Ersättningsteologen James B. Jordan: ”Genom det gamla förbundets avskaffande finns det inte längre någon som kan kallas jude i biblisk mening… det finns inte en droppe av Abrahams blod i någon av dagens judar.”ⁱ

Om det skulle vara som Jordan säger ovan, att dagens judar inte har någon koppling till Abraham (1 Mos 12:1-3) och landförbundet (5 Mos 29-30, 1 Mos 15:18-21), finns det ingen biblisk legitimitet (dock juridisk) till staten Israels existens.

Är det här en rimlig och välgrundad invändning? Nedan argumenterar jag för att så inte är fallet och varför det är viktigt.

Khazarteorin

Khazarteorin lanserades av den kommunistiske juden Arthur Koestler 1976 och går ut på att judarna, genom blandäktenskap/”rasblandning”, förlorade sin etniska identitet i staden Khazar under medeltiden. Hans teori omfamnades av bland annat araber, muslimer, nazister, förintelseförnekare, vänsterideologiska judar och ersättningsteologer.

Dr. Robert B. Thieme Jr., pastor och teolog, om implikationerna av nämnda teori:

”Om khazarer, inte de bibliska israeliterna, är de verkliga förfäderna till europeiska judar så har dessa judar ingen koppling till Guds utvalda folk i GT och är därmed inte beskyddade av löftena i 1 Mosebok 12:1-3. Och eftersom europeiska judar utgör den största delen av judar i både Israel och USA blir det därför lätt för antisemitiska krafter att använda detta som argument för att rättfärdiga förföljelse.”ⁱⁱ

Med andra ord leder Khazarteorins utbredning inte sällan till ökad antisemitism. Och inte bara det, den kan även användas som argument för ovannämnda ersättningsteologi.

Dr. Thomas Ice, pastor och teolog: ”Att omfamna khazarteorin kan leda till en signifikant förvrängning av den kristna förståelsen av Guds Ord.”ⁱⁱⁱ

Ett av problemen med Khazarteorin är att den inte bygger på evidens utan spekulation. Det är också därför den aldrig blivit accepterad i akademiska kretsar.

Historikern Bernard Lewis: ”Khazarteorin, som först började utvecklas av en österrikisk antropolog i början av 1900-talet, bygger inte på några bevis överhuvudtaget. Den har för längesedan avfärdats av alla seriösa forskare, inklusive forskare från Arabvärlden.”^iv

Khazarteorin förklarad och utvärderad

Ingen förnekar att det fanns ett land som hette Khazarien under medeltiden. Inte heller förnekar någon judarnas närvaro i landet eller att den kungliga familjen i landet konverterade till judendomen.

En av de främsta orsakerna till att judarna bosatte sig i Khazarien var den för tiden unika religionsfriheten i landet. När judar i det bysantinska riket och de muslimska delarna av världen hörde om judendomens accepterande i Khazar var det många som immigrerade dit eftersom de ofta var förföljda. Och de immigrerade judarna utgjorde en stor andel av den totala befolkningen i Khazar, långt större än de khazarer som konverterat till judendomen.

År 740 e. Kr. beslutade sig den khazariske kungen för att konvertera till en kompromissad form av judendom, främst till följd av att judar arbetat sig upp på höga poster i statsapparaten och påverkade kungen. Och trots att judendomen därefter blev den officiella statsreligionen fortsatte toleransen för andra religioner. Nämnda religionsfrihet i kombination med den motbjudande omskärelsen var huvudorsakerna till att det bara var en liten del av khazarerna som faktiskt konverterade till judendomen. Khazarteorin, som till stor del bygger på att majoriteten av khazarerna konverterade och ingick blandäktenskap med judarna, undermineras av detta faktum.

Ett annat problem med Khazarteorin är att det fanns judar i hela Europa vid den här tiden och det faller på sin egen orimlighet att också dessa skulle ha mist sin etniska identitet även om teorin varit sann.

DNA-forskaren Cameron Sawyer: ”Om ashkenazijudarna, som är den största gruppen judar, egentligen härstammar från khazarerna, vad hände då med alla ”riktiga” judar i Europa? Khazarerna konverterade endast till judendomen under 700-talet. Judar – ättlingar till judar från det bibliska Israel – har levt vid Svarta havets kust, Södra Ryssland och Kaukasien sedan före Jesu födelse. För att inte nämna alla judar i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Försvann alla dessa judar plötsligt över en natt och blev ersatta av konverterade khazarer?”^v

De flesta ashkenazijudar har dessutom germanska förnamn och sedvänjor. Därutöver har deras språk Yiddish tyska rötter, inte khazariska. När riket upplöstes 965 e. Kr. flydde judarna primärt till Kiev och andra delar av Ryssland medan de överlevande khazarerna flydde till Ungern och blev kristna.

Utifrån ovanstående information kan man alltså konstatera att judarna behöll sin egna identitet och att blandäktenskap, precis som under fångenskapen i Egypten, var högst ovanligt. Detta bekräftas också av modern vetenskap och DNA-analyser.

DNA

Med den utvecklade teknik som existerar idag finns det alltså ytterligare belägg för att dagens judar, i synnerhet majoritetsgruppen ashkenazijudar, är etniska ättlingar till Abraham, Isak och Jakob. Här följer några citat om DNA-kopplingen från experter på området.

Kevin A. Brooks, ledande Khazarforskare: ”Vi behöver inte längre förlita oss på spekulation. Det är nu ett känt FAKTUM att tyska judar förenade sig med andra judar när de drev österut. Det är också bevisat att forntida judar har samma Y-DNA som dagens sefardiska, ashkenaziska, kurdiska och indiska judar…Sammanfattningsvis visar DNA-analysen att dagens östeuropeiska judar härstammar från antikens judar i Mellanöstern.”^vi

Sawyer igen: ”Hur som helst, modern genetisk forskning ger oss väldigt exakt information om blodlinjer, migrationer och genetiska förhållanden mellan folk och har därigenom fastslagit frågan en gång för alla. Ashkenaziska judar är faktiskt nära släktingar till sefardiska judar och andra judiska grupper och är till övervägande del ättlingar till hebréerna som levde i Israel för 2000 år sedan.”^vii

Rabbi Yaakov Kleiman, författare till boken DNA & Tradition: The Genetic Link to the Ancient Hebrews:

”De genetiska studierna av judiska män från alla stora judiska kluster runt om i världen bekräftar att den ursprungliga judiska befolkningen härstammar från Mellanöstern och de därifrån spreds ut i världen, precis som Bibeln förutspådde.

Vad som också förutses i Bibeln är att de trots världsvid utspridning skulle behålla sin unika nationella och etniska identitet och sedan återvända till det utlovade landet. De genetiska studierna har visat att detta osannolika scenario de facto också har uppfyllts i vår tid.”^viii

Det är inte bara judar i generell mening som kan spåras utan även en specifik del av folket – det judiska prästerskapet. I en DNA-studie från 2009 undersöktes 200 judiska präster från olika judiska befolkningsgrupper och där visade det sig att släktlinjerna för 46% av prästerna härstammar från Mellanöstern och sammanfaller vid en tidpunkt som matchar Aron, fadern till det aronitiska/levitiska prästerskapet. Vad man också kunde se var att många av prästerna i denna grupp hade ”identiskt utseende på ett flertal genetiska markörer på Y-kromosomen”.^ix

Matematikprofessor Ola Hössjer, molekylärbiologen Sebastian Ibstedt och miljömedicinprofessor Lennart Möller från Claphaminstitutet skriver följande om denna intressanta koppling:

”Bibeltexten ger en spännande koppling. Alla präster som ordinerats enligt den mosaiska lagens föreskrifter antas vara ättlingar till Moses bror Aron, som enligt Biblisk kronologi levde för ca 3500 år sedan. I så fall skulle en stor andel av dagens judiska präster vara ättlingar till Aron, medan de övriga prästerna kan tänkas vara ättlingar till personer av icke-Aronitisk härkomst som ordinerats för prästtjänst. Det är intressant att notera att modern DNA-teknik kan kopplas till de urgamla bibeltexterna.”^x

Biblisk definition av jude

Den tidigare citerade Jordan menar att den judiska identiteten inte har med etnicitet att göra utan något som sker genom omskärelsen.

Jordan: ”Enligt Bibeln är en jude någon som ingått förbund med de judiska folket genom omskärelse. Vad detta visar är att det är förbundet, inte rasen, som alltid varit den avgörande markören för judiskhet.” ^xi

Problemet med den definitionen är att den inte stämmer överens med vad Bibeln faktiskt säger i frågan. Den säger istället att det är de som etniskt härstammar från Abraham, Isak och Jakob som utgör Israel och det judiska folket (1 Mos 12:1-3, 13:15-16, 15:4-5, 26:2-5, 24, 28:13-15). Jude är man alltså oavsett religiösa övertygelser.

Dr. Arnold Fruchtenbaum, jude och kristen teolog: ”Israel är alla avkomlingar av Abraham, Isak och Jakob; också känt som judarna, det judiska folket, israeliterna, hebréerna, etc.”^xii

Nazisterna gjorde för övrigt ingen distinktion mellan religiösa och sekulära judar under andra världskriget och det, alla grymheter till trots, ligger i linje med hur Gud ser på sitt folk. På samma sätt gör inte heller muslimer någon skillnad på judars religiösa övertygelser när de utför sina terrorattacker.

Och lika lite som kineser eller thailändare upphör att vara en distinkt etnisk folkgrupp till följd av ingifte/”rasblandning”, upphör judarna att vara det. Den långlivade antisemitismen i kombination med bibliska övertygelser (Guds utvalda folk) har också lett till att judarna bevarat sin etniska homogenitet mer än något annat folk. Blandäktenskap var förekommande även på Bibelns tid och till och med Jesus har ”hednablod” i sitt släktled. Men detta ändrar inte den etablerade definitionen på jude.

Dr. Ice igen: ”Det faktum att dagens judar ingått blandäktenskap med hedningar ogiltigförklarar deras judiskhet lika lite som blandäktenskapen i GT ogiltigförklarade den tidens judars identitet. Jesus själv hade ett antal hedningar i sitt släktträd och trots detta var han i högsta grad jude. På NT:s tid sågs dessa fortfarande som judar – ättlingar till Abraham, Isak och Jakob. Jesus refererade till sin samtids israeliter som judar. När man läser NT tycks det inte heller vara något problem att identifiera vilka som var judar på Jesu tid. Föreställningen att judar inte kan ha Abrahams, Isaks, och Jakobs blod i sin kropp är påhittat av de med antisemitisk dragning.”^xiii

Guds löften om Israels och judarnas upprättelse

Trots att ovannämnda argument är välgrundade och pålitliga finns ett ännu starkare skäl till att dagens judar verkligen har koppling till patriarkerna, nämligen Guds löften om Israels och det judiska folkets upprättelse. För om inte folket finns kvar, hur ska då löftena till dem kunna uppfyllas? Om vi tror att Bibeln är Guds ofelbara Ord och att Gud inte kan ljuga måste det finnas ett judiskt folk som kan åberopa de ovillkorade förbunden till Israel och judarna.

En mer utförlig redogörelse om förbunden och löftena finns här: https://godanyheterna.com/2021/08/22/guds-rike-forbundens-betydelse/

Inte nog med det, enligt Uppenbarelseboken 7 kommer dessutom Israels tolv stammar fortfarande vara en existerande realitet under den kommande vedermödan. Och även om vi kan tycka att det låter häpnadsväckande och orimligt är det inte orimligt för Gud.

Dr. Ice igen: ”Uppenbarelseboken 7 demonstrerar inte bara att judar kommer existera i framtiden utan också att Gud kommer att kunna identifiera dem. Det betyder inte bara att Bibeln ser judarna som distinkt från hedningarna utan att de också i framtiden kommer att vara det. Bibeln säger inte bara att judiska ättlingar från Abraham, Isak och Jakob kan identifieras som en särskild etnisk folkgrupp efter nästan 4000 år utan också att Gud kommer att kunna se deras stamidentitet i framtiden. Detta kan enbart betyda att det finns en judiskt etnicitet idag.”^xiv

Att likt ersättningsteologer hävda att löftena uppfylls andligen i den kristna församlingen eller att Israel försakat sin chans är att göra våld på bibeltexten och inte resultatet av biblisk/naturlig hermeneutik.

Paulus ord från Romarbrevet 9-11 förstärker tesen som presenterats ovan. I dessa utvalda verser bekräftar han både judarnas etnicitet och framtida upprättelse.

Rom 9:3-5 ”Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.”

Rom 11:25-29: ”Bröder, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktighet från Jakob. Och detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder. När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.”

När kung Ludvig XIV på 1700-talet frågade den framstående matematikern och filosofen Blaise Pascal om bevis för det övernaturliga svarade den till kristendomen nyomvände Pascal: ”Why, the Jews, your Majesty, the Jews.”

Bakgrunden till svaret var att Pascal, som av många anses vara sannolikhetslärans fader, hade studerat Bibelns profetior och kombinerat detta med sina matematiska sannolikhetsteorier. Han kom då fram till att sannolikheten för att profetiorna om judarna skulle gå i bokstavlig uppfyllelse, utan gudomlig inblandning, var obefintlig. Till saken hör att Pascal, av naturliga skäl, inte sett uppfyllelsen av löftena om Israels och judarnas återupprättelse men hans övertygelse var ändå orubblig. Detta efter att han studerat judarnas historia och alla uppfyllda profetior fram till den tiden, bland annat det faktum att judarna på ett mirakulöst sätt lyckats behålla sin särprägel och identitet trots ständigt förtryck och förföljelse.^xv

Sammanfattning

Vad som framkommit i den här texten är att dagens judar är en etnisk folkgrupp som har rötter i Bibelns patriarker – Abraham, Isak och Jakob. Detta faktum bekräftas inte bara av Bibelns ovillkorade löften till folket utan också av modern DNA-teknik. Khazarteorin, som menar att nutidens judar egentligen är khazarer och därför inte har någon koppling till det judiska folket som beskrivs i Bibeln, ligger alltså i strid med såväl Bibeln som genetisk och historisk forskning.

i James B. Jordan, Future of Israel (Del 1, 1991), s. 4.

ii Robert B. Thieme Jr., Anti-Semitism (1991), s. 77.

iii Thomas Ice, The Case for Zionism (2017), s. 132.

iv Bernard Lewis, Semites and Anti-Semites: An Inquiry into Conflict and Prejudice (1999), s. 48.

v Cameron Sawyer, ”Zionism and the Talmud”, World Association of International Studies, Blog Archive at cgi.stanford.edu/group/wais/cgi-bin/index-php?p=108

vi Kevin Alan Brook, ”Re: Jews and the Khazars” on the Jewish Genealogy Forum, www.genealogy.com, postad 4 augusti 2004.

vii Sawyer, ”Zionism and the Talmud”.

viii Rabbi Yakoov Kleiman, DNA & Tradition: The Genetic Link to the Ancient Hebrews (2004), s. 169.

ix Ola Hössjer, Sebastian Ibstedt, Lennart Möller, https://claphaminstitutet.se/uncategorized/dna-analys-av-judar-i-samklang-med-bibeln/

x Ibid.

xi Jordan, Christian Zionism and Messianic Judaism (1986), s. 177.

xii Arnold Fruchtenbaum, Israelology: The Missing Link in Systematic Theology (1992), s. 2.

xiii Ice, The Case for Zionism (2017), s. 142.

xiv Ice, The Case for Zionism (2017), s. 145.

xv Blaise Pascal och profetior, https://godanyheterna.com/2021/06/23/blaise-pascal-och-profetior/

Apologia, en svensk förening med fokus på den kristna trons försvar, har genom Ray Baker nyligen publicerat ett antal Youtube-videos där de tre vanligaste synsätten om den yttersta tiden – premillennialism, postmillennialism och amillennialism – presenteras. Intentionen, som jag förstår den, är att göra en kort och objektiv sammanfattning av varje tolkning och dessutom belysa en ”extrem” variant av varje perspektiv.

I den första videon (länk nedan) behandlas premillennialismen och dess ”avart” dispensationalismen och eftersom jag själv menar att dispensationalismen bäst fångar Bibelns budskap kommer jag här bemöta några av de påståenden som görs i videon.

Om någon först vill bekanta sig med dispensationalismen och de olika perspektiven ovan kommer först några länkar där jag diskuterar dessa lite mer ingående. Dispensationalismen är för övrigt inget teologiskt system genom vilket Bibeln tolkas utan resultatet av en normal läsning av hela Bibeln, dvs en bokstavlig tolkning om inte texten och kontexten tydligt indikerar motsatsen.

Premillennialism, postmillennialism och amillennialism: https://godanyheterna.com/2021/08/26/guds-rike-amillennialism-och-postmillennialism/

Dispensationalism: https://godanyheterna.com/2021/07/23/dispensationalism-guds-overgripande-plan-for-historien/

Länk till Apologias video: https://www.youtube.com/watch?v=0psikL1KiGU

1. Baker beklagar sig inledningsvis över den, enligt honom, profetiska hysteri som rådde inom kristenheten på 1970-talet, då många tolkade Bibeln utifrån nyhetstidningen. Att kristna förkunnare, även (förmenta) dispensationalister, undervisat om uppfyllda profetior i sin egen samtid är inget jag bestrider. Men den klassiska tolkningen inom dispensationalismen är att uppryckandet är ”imminent”, dvs att det kan ske när som helst utan att några profetior först måste gå i uppfyllelse. Det är främst posttrib-förespråkare som tror att vi ska kunna se alla de tecken som ska föregå återkomsten, i huvudsak de som beskrivs i Matt. 24 och Uppenbarelseboken. Israels återfödelse kan dock ses som ett tecken på den sista tidens närhet då nationens existens är nödvändig för det, enligt dispensationalister, kommande fredsförbundet mellan Antikrist och Israel som blir startskottet på vedermödan.

2. Dispensationalister skulle, av naturliga skäl, inte heller köpa Bakers epitet ”extrem” och ”premillennialism på steroider” utan istället säga att det är resultatet av konsekvent hermeneutik – en så kallad ”literal, contextual, grammatical-historical method of interpretation”. I videon framgår inte heller varför, eller på vilket sätt, den skulle vara extrem.

3. Man kan förvisso säga, likt Baker, att John Nelson Darby (1800-1882) var den som ”utvecklade” – eller systematiserade – dispensationalismen men de centrala tankegångarna, dvs en tydlig skillnad mellan Israel (Lagens tid) och den kristna församlingen (Nådens tid) och ett tidigt uppryckande följt av ett fysiskt tusenårsrike med ett upprättat Israel i centrum, har djupa historiska rötter. Det framkommer bland annat i historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby” och James C. Morris bok ”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New”.

3. En kommentar angående påståendet att dispensationalister bara ser Uppenbarelseboken som framtid är också nödvändig. Traditionella dispensationalister brukar vanligtvis se Uppenbarelseboken som både dåtid (1), nutid (2-3) och framtid (4-22).

Dr. Thomas Constable om bokens tre tempus i 1:19: ”This verse provides an inspired outline of the Book of Revelation, though God may not have intended it as such. Some of what John was to record he had already ”seen,” namely, the Man standing among the seven golden lampstands with the seven stars in His hand (vv. 12-16). Some had to do with present conditions in the churches (”things which are”), as exemplified by the seven churches (chs. 2—3). Some had to do with revelations about the times (”things which will take place”) ”after” the conditions represented by the seven churches (”these things”) ended (chs. 4—22).”

4. När det gäller uttrycket ”vad som snart måste ske” i Upp 1:1 finns det rimligare tolkningar än att det skulle syfta på den närliggande framtiden (som preterister hävdar).

Dr. Robert Dean om ”snart” i Upp 1:1: ”Then it says, ‘things which must shortly take place’. The idea is not that they will take place shortly, i.e. in a short time from now, but that once they begin they will take place quickly. Once the Rapture occurs these events will domino very rapidly in succession.”

Dr. John Walvoord på samma tema: ”The word ‘soon’ (en tachei) means that the action will be sudden when it comes, not necessarily that it will occur immediately. Once the end-time events begin, they will occur in rapid succession (cf. Luk 18:8, Acts 12:7, 22:18, 25:4, Rom 16:20).”

Jag tycker för övrigt att Tim LaHaye fångar det orimliga med den preteristiska tolkningen (dvs att hela eller nästan hela Uppenbarelseboken gick i uppfyllelse det första århundradet):

”How can preterists possibly prove that Nero was the Antichrist, as they claim? He was never in Jerusalem, he did not desacrate the temple… How can preterists prove from historical evidence that the 21 judgments of the Tribulation… occurred in the seven years prior to the destruction of Jerusalem in A.D. 70? These judgments describe the turning of water to blood, three earthquakes… a worldwide war that wipes out 25 percent of the earth’s population… three plagues that wipe out one-third of the remaining population… the Antichrist’s demands to be worshiped, and the taking of his mark or being guillotined to death… The truth is, Revelation 6-19 has never even come close to happening in history. It is still future.”

Och är man inte ”full preterist” och menar att hela Uppenbarelsboken gått i uppfyllelse sitter man dessutom i samma båt, dvs de menar också att vissa kapitel är framtida (vanligtvis 20-22). Med andra ord kan inte deras definition av ”snart” appliceras på hela boken och det blir därmed godtyckligt.

5. Avslutningsvis menar jag att det är en missuppfattning att Bibelns alla texter måste ha direkt relevans för de ursprungliga mottagarna (som Baker tycks mena). Många av de profetior som GT:s profeter profeterade om Jesu första och andra ankomst var inte särskilt ”aktuella” för den tidens läsare (”none of the original audience of Psalms 22 or Isaiah 53, for example, understood it”) och det ligger också i sakens natur att om Gud ville uppenbara den yttersta tidens skeenden långt in i framtiden hade det inte någon direkt koppling till den historiska kontext i vilken de gavs. På samma sätt kan man i sådana fall fråga vilken tröst det var för Israel och Juda att få profetior om Jesu första ankomst många hundra år senare. Personligen finner jag dock stor tröst i Uppenbarelsebokens avslutning och det tror jag många kristna gjort genom hela historien.

Den här texten är primärt en respons på Anders Gärdeborns You Tube-video om Uppryckandet (länk i slutet). I den argumenterar han för den så kallade ”Posttrib”-tolkningen – läran att den kristna församlingen ska genomlida den kommande sjuåriga vedermödan. Min övertygelse är att församlingen kommer att ryckas upp till himlen strax före nämnda vedermöda och att vi ska komma tillbaka till jorden tillsammans med Jesus vid vedermödans slut. Den tolkningen kallas i teologiska kretsar för ”Pretrib”.

Gärdeborn är för övrigt verksam inom skapelseföreningen Genesis och har där gjort ett förtjänstfullt arbete i försvaret av den historiska och bokstavliga förståelsen av 1 Mos 1-11.

Intentionen var att posta det här svaret som kommentar till videon men textens omfång tillät inte detta. Min tanke är också att när tid ges skriva en något mer kortfattad text om ”Pretrib”-tolkningen och varför jag tror att den är den bibliskt korrekta.

Innan jag går in på mina invändningar vill jag först säga att jag inte ser detta som en frälsningsavgörande fråga. Med andra ord är det en ”in the house”-diskussion. Vad som också kan sägas är att jag själv, efter att ha blivit övertygad av bibliska argument, bytt ståndpunkt i den här frågan. Och även om inte Gärdeborns argumentation får mig att återigen ändra uppfattning så ska det sägas att hans presentation är välgjord och genomarbetad. Det fanns även några bibelverser/argument som jag inte tidigare reflekterat över.

Ett övergripande problem med presentationen och argumentationen är enligt mig fokuseringen på likheter på bekostnad av skillnader. Det finns exempelvis många likheter mellan en bil och en lastbil eller ett träd och en buske, men det är trots allt inte samma sak eftersom det finns viktiga skillnader. Eller för att ta ett mer bibelrelaterat exempel så finns det många likheter mellan människa och djur men det är skillnaderna som separerar de båda grupperna. På samma sätt finns det likheter mellan uppryckandet och Jesu återkomst samtidigt som det också finns viktiga skillnader. Mer om dessa skillnader i slutet.

En vanlig orsak till att många landar i ”Posttrib”-tolkningen är någon form av ”ersättningsteologi” – tron på att den kristna församlingen är det nya Israel och att löftena om Israels och judarnas upprättelse uppfylls symboliskt i nämnda församling. En sådan syn leder till att viktiga distinktioner mellan Guds handlande med Israel och den kristna församlingen i ändens tid suddas ut, exempelvis skillnaden mellan uppryckandet och Jesu synliga återkomst. Det leder också till många bibliska motsägelser och konflikter.

Men spelar det någon större roll eftersom det inte är frälsningsavgörande? Ja, dels för att alla bibelläror är viktiga och dels för att det påverkar det dagliga kristna livet. Det är stor skillnad på att vänta på Antikrist och att vänta på det ”välsignade hoppet” – uppryckandet. Läran om ett tidigt uppryckande blir dessutom levande för alla kristna genom hela den kristna historien, dvs det måste inte föregås av en mängd tecken och Antikrists globala styre över jorden.

Nedan följer först mina kommentarer till argumenten som framförs i videon (citaten är parafraseringar och skrivna i kursiv stil). Rubrikerna utgår från Gärdeborns presentation.

————————————————————————————————————

Definitioner

”Det är bara kyrkan, dvs de hednakristna, som kommer att ryckas upp medan judarna kommer att vara kvar på jorden.”

* Detta stämmer delvis. Det är sant att dispensationalister ser den sjuåriga vedermödan som den ”sjuttionde årsveckan” och att denna primärt handlar om en straffdom mot Israel. Men de menar också att Kristi kropp, dvs församlingen/kyrkan som bildades på pingstdagen, består av både troende judar och hedningar (dvs människor av alla folkslag) och således är det inte bara hednakristna som kommer ryckas upp.

”Församlingen har alltid varit en och densamma, frälsta i alla tider.”

* Pretribbare menar att den kristna församlingen, dvs Kristi kropp, bildades på pingstdagen och var ett tidigare mysterium som uppenbarades i NT efter himmelsfärden (Ef. 3:1-13). Jesu ord i Matt 16:15 bekräftar den uppfattningen när han säger att han ska (futurum) bygga församlingen i framtiden. Att frälsningen alltid varit ”av nåd genom tro” ligger inte i konflikt med att Gud har olika ”program” för Israel och den kristna församlingen. Det finns för övrigt många skillnader mellan Israel i GT och den kristna församlingen i NT: http://www.middletownbiblechurch.org/dispen/israelch.htm

”Vi kommer att vara kvar på jorden men kommer att skyddas på ett särskilt sätt precis som Noa.”

* En del troende kommer att dödas under vedermödan (Upp 6:9-11). Med andra ord finns en tydlig skillnad mellan Noas beskydd under syndafloden och vedermödans martyrer (Upp 6:9-11, 20:4).

————————————————————————————————————

Är det viktigt?

”Pretribbare kommer stå oförberedda om posttrib är sann.”

* Detsamma skulle i princip kunna sägas om exempelvis islam också: ”Kristna kommer stå oförberedda om islam är sann”. Det är alltså inget argument i sig utan dessa läror ska i sådana fall bestridas utifrån bibliska argument.

* Skriften manar återkommande – ända sedan apostlarnas dagar – till vaksamhet då djävulen och ”antikristers” går runt som rytande lejon redan nu så det är fullt möjligt att vara vaksam på ondskan även utan postribtolkningen. Därutöver lever vi i en gudsfientlig värld som Bibeln också varnar för. Och dispensationalister/pretribbare är traditionellt sett de som tar Bibelns undervisning om separation, dels från världen och dels från en avfallen kyrka, på störst allvar och därför blir argumentet mindre passande.

* Dispensationalister/pretribbare är de som generellt sett har störst kännedom om vedermödans detaljer så även om de skulle tolka detta fel, dvs ett tidigt uppryckande, är de till skillnad från majoriteten av kristenheten väl medvetna om att det ska komma en Antikrist så sannolikheten är trots allt stor att de i sådana fall skulle korrigera sin uppfattning.

”Jesus sätter här ett villkor på frälsningen, att hålla ut till änden.”

* Matteus 24 handlar, enligt dispensationalister/pretribbare, i huvudsak om det judiska folket och Israel under vedermödans tid. Och i kontexten är det tydligt att det handlar om fysisk förföljelse och fysisk räddning/frälsning, precis som ordet ”frälst” nästan uteslutande används i GT. Vi vet från många andra skriftställen att den eviga frälsningen, till skillnad från relationen med Herren, inte kan förloras (vilket Upp 13:8 bekräftar för troende under vedermödan). Mer argument för evig säkerhet här, även om det är lite off-topic: https://godanyheterna.com/2021/06/24/evig-sakerhet-en-gang-fralst-alltid-fralst/

”Pretribbare menar att församlingen kommer att slippa undan lidandet.”

* Både ja och nej. Ja, i den bemärkelsen att vi kommer att slippa Guds vredesdomar under vedermödan. Nej, i bemärkelsen att vi vet att lidanden är en del av det kristna livet i en fallen och ond värld där djävulen härskar.

————————————————————————————————————

Kommer Jesus överraskande?

”Jesus kommer inte överraskande.”

* Det är sant att pretrib lär att Jesus kan komma när som helst. Men det betyder inte att de som lever i den sista generationen inte kan se hur manegen krattas för vedermödans tid (Israels återsamlande, globalism, avfall/ekumenik etc).

* Poängen med det plötsliga uppryckandet är att det ska leda till vaksamhet och ett helgat liv och den poängen förstörs, i alla fall delvis, om Antikrist och vedermödan måste komma före.

* Kristna under den apostoliska perioden (33-100 e. Kr.) trodde att Jesus kunde komma tillbaka när som helst.

* Jesus talade inte om några tecken i anslutning till Joh. 14:1-3. Mer om detta nedan.

”Uppryckandet sker efter vedermödan när Jesus samlar sina utvalda enligt Matt 24:29-31.”

Dr. Stanley Toussaint om Matt 24:29-31 från boken ”Behold the King: A Study of Matthew”: ”When He comes the King will send forth His angels to regather His people Israel from the extremeties of the earth… For several important reasons it is evident that the faithful of Israel are in view. First of all, the word ‘elect’ is used in the Old Testament of Israel (1 Chronicles 16:13, Ps. 105:6, 43; 106:5, Isaiah 41:8, 43:20; 45:4). It was not only used of Israel as a nation but also of the faithful ones in that nation (Isaiah 65:9, 15, 22). It is in this latter sense that Christ uses it here. When He comes again, the believing remnant of Israel will be regathered from the corners of the earth to be placed in the land. This is prophesied clearly in the Old Testament (Jeremiah 16:14-15; Isaiah 11:11-16; 27:13). Herein is the second evidence that the church is not in view in this passage. A third is found in the Jewish context of the discourse from Matthew 24:3-25:30. Such terms as the gospel of the Kingdom (24:14), the holy place (24:15), the sabbath (24:20) and the Messiah (24:23-24) indicate that Israel as a nation is in view. Fourthly, the discourse relates to the end time described in Daniel´s prophecy of the seventieth week (24:15).”

* 1 Kor 15:50-51 påtalar att läran om uppryckandet är en ”hemlighet” som där och då uppenbaras, dvs en tidigare icke uppenbarad lära. Med andra ord är det ännu ett argument till varför Matt 24:30-31 inte handlar om uppryckandet eftersom Matteus skrevs tidigare. Detta blir också ett argument för att det handlar om två olika skeenden i tidens avslutning.

* ”Samla” och ”rycka upp” är inte heller samma ord i grundtexten.

”Uppståndelsen måste ske före uppryckandet enligt 1 Tess 4:16-17.”

* Det här är pretribbare helt överens om. Men eftersom det i praktiken (precis som du också är inne på) är samma händelse, eller i mycket nära anslutning, är det inget argument emot att Jesus kan komma överraskande.

”Den sista basunens ljud i 1 Kor 15:51 måste vara densamma som den sjunde basunen Upp 11.”

* Även om det kan tyckas vara en obetydlig detalj så är det olika benämningar på dessa ställen, dvs det står inte ”den sista basunen” i Upp 11:15 utan ”den sjunde ängelns ljud”. Nu kan man dock utläsa från Upp 8:2 att detta rör sig om en basun men det står hur som helst inte ”den sista basunen”, vilket inte är helt irrelevant.

* Basuner är omnämnt på olika ställen i Bibeln och används i olika syften beroende på kontext. I exempelvis i 4 Mos. 10 är det ett basunljud för när Israel skulle samlas och ett annat för när de skulle gå och detta kan ses som två olika kategorier av ”sista basuner”, en för att samlas och en för att gå. På samma sätt är 1 Kor 15:51-52 och Upp 11:15-18 två olika kategorier av basuner. Basunen i 1 Kor 15 står i singularis och nämns i ett sammanhang av uppståndelse och härlighet medan basunen i Upp 11 är en av sju domsbasuner. Med andra ord blir det för onyanserat att okritiskt likställa dessa bibelställen.

”There are no sufficient grounds for supposing that there is here any reference to the seventh Apocalyptic trumpet (Rev. xi. 15), or to the seventh and last trumpet.” Charles J. Ellicott, St. Paul’ s First Epistle to the Corinthians: With a Critical and Grammatical Commentary

”If he had thought of this trumpet as one of seven, he would undoubtedly have said something like the following: ”For when the trumpets will be sounded and the time comes for the last one to sound, the dead in Christ shall be raised.” At any rate, there is no ground for identifying the ”trump” in 1 Cor. 15:52 with the seventh trumpet in Rev. 11:15. Those in the Revelation introduce fearful judgments upon the world and mankind; this one calls the dead in Christ out of their graves and summons both the ones raised and the believers still living into the Lord’ s presence.” Henry C. Thiessen, Will the Church Pass Through the Tribulation?

* Ett annat argument till varför det rör sig om olika basuner är att den sjunde basunen efterföljs av månader av flera andra straffdomar över världen, vilket inte är i harmoni med en posttribtolkning av 1 Kor 15:51-52 i sådana fall.

”If the seventh trumpet in Revelation and the last trumpet in 1 Corinthians 15:52 are supposed to be a reference to the same thing, then why are there many more months of judgment that follow the supposed last trumpet in Revelation 11. The view that equates the last trumpet in 1 Corinthians 15:52 with the seventh trumpet of Revelation does not harmonize in any way.” Dr. Tommy Ice, https://www.pre-trib.org/articles/all-articles/message/the-last-trumpet/read

”Eftersom avfallet och laglöshetens människa måste träda fram innan Herrens dag kan inte uppryckandet ske före vedermödan.”

* Det finns i alla fall två alternativa tolkningar som ligger inom ramen för pretribförståelsen här:

1. Att dessa händelser, dvs ett särskilt andligt avfall och intåget av laglöshetens människa, inträffar innan vedermödans straffdomar, dvs ”Herrens dag”. I GT kan ”Herrens dag” syfta på både de avslutande straffdomarna och det kommande tusenåriga riket så är alltså inte en specifik och enskild dag som avses här. Orsaken till att Paulus skrev 2 Tess. var att uppmuntra tessalonikerna då dessa börjat tro att de levde i just vedermödan till följd av lidande och förföljelse och falska brev(1:4-5, 2:2). Och orsaken till att han nämner uppryckandet i 2:1 är att han tidigare (1 Tess) talat om att detta ska komma och rädda dem från Guds vredesdomar.

2. Att ”avfallet” i 2:3 syftar på uppryckandet. Längre argumentation för den här tolkningen här: https://pre-trib.org/pretribfiles/pdfs/Ice-TheDepartureIn2Thess2-3.pdf

”Jesus talar i Matt 24 om stegrande födslovåndor vilket indikerar att vi, precis som den havande kvinnan, kommer gå igenom en längre period av lidande innan uppryckandet.”

* Matt. 24 utspelar sig, precis som nämnts ovan, i en judisk kontext som beskriver skeendet efter uppryckandet och tecknen för hans synliga återkomst till jorden. Uppryckandet var som bekant ett ännu icke uppenbarat mysterium här.

”Överraskningsmomentet är villkorat, enligt 1 Tess 5:4.”

* 1 Tess 5:4 handlar om Herrens dag, dvs vedermödan då Guds vredesdomar kommer över världen. Och detta kommer efter 1 Tess 4 som talar om uppryckandet. De som lever i ljuset är alltså kristna som kommer ryckas upp innan vedermödan.

”Upp 3:3 beskriver att det bara är sovande kristna som kommer att överraskas av uppryckandet.”

* Upp 3:3 handlar om disciplinering av kristna, inte om uppryckandet.

Dr. Thomas Constable om Upp 3:3: ”Failure to heed these warnings would result in Jesus Christ sending severe and sudden discipline on the believers that would surprise them (”I will come like a thief”)!”

Dr. Robert Dean om Upp 3:3: ”If therefore you will not watch, I will come on you as a thief, and you will not know what hour I will come.” This is coming in judgment. If they don’t straighten up there are going to be consequences and the Lord is going to come with judgment. It may end up in the sin unto death or some other form of serious divine discipline, but they won’t know when it is coming. The principle: Don’t wait for the Lord to start discipline, the wake up call is right now: ”Become watchful and strengthen what remains.”

”När vi kommer att se alla dessa tecken som beskrivs i Matt 24 då vet vi att uppryckandet är nära.”

* Matt 24:33 syftar, enligt traditionella dispensationalister/pretribbare, på den framtida judiska generationen som får se dessa tecken (utifrån den judiska kontexten av Matt 24 som nämnts tidigare).

————————————————————————————————————

1 Tess 4 – När sker uppryckandet?

1. Pretribbare brukar göra en tydlig distinktion mellan 1 Tess 4 och 5, dvs kapitel 4 talar om uppryckandet medan kapitel 5 talar om vedermödans domar. Sista versen i kap 4 knyter ihop säcken om uppryckandet medan kap 5 börjar med ett nytt tema.

2. Att det finns likheter betyder inte att det rör sig om samma sak. Och precis som jag sa i inledningen, även om det finns många likheter mellan en traktor och en bil, en buske och ett träd och en apa och en människa är det ändå inte samma sak. Det finns även likheter mellan Jesu första ankomst, dvs när han levde på jorden, och återkomsten. Men också tydliga skillnader vilket många judar hade svårt att förstå.

3. Att Jesus kommer från himlen vid både uppryckandet och återkomsten är en oomtvistad likhet. Men det finns också viktiga skillnader och distinktioner här. När Jesus kommer synligt vid återkomsten (Matt 24:30) kommer han komma ner till jorden och sätta sina fötter på Oljeberget. När Jesus kommer ner från himlen i 1 Tess 4:16 kommer han rycka upp församlingen och möta dem i himlen (1 Tess 4:17). Därifrån ska de fara till himlen och fira bröllopsfest med Herren (Upp 19:7-10, Joh 14:1-3).

4. Att ”basunljud” och ”Guds basun” används är, som påvisats ovan, inget starkt argument för att det rör sig om samma händelse.

5. 1 Tess 4 talar inte om att änglarna ska bli utsända och samla människor, vilket det gör i Matt 24.

6. Samlandet av de utvalda i Matt 24 handlar om det judiska folkets återsamlande till Israel från världens alla hörn i slutet av vedermödan (vilket profeterats om i GT på många ställen också) medan uppryckandet handlar om att möta Herren i himlen. Och återigen, det är olika ord som används för ”samla” och ”ryckas upp”.

7. I Matt 24:43 är det Jesus, inför sin synliga återkomst till jorden, som liknas vid tjuven medan det i 1 Tess 5:2 är Herrens dag, dvs vedermödans tid, som åsyftas som en tjuv för icketroende. Med andra ord finns det viktiga skillnader även här.

8. Att vara vaken och nykter är ett genomgående tema för alla troende i alla tider (även om det kan beskrivas med olika ord) så det faktum att vaksamhet och nykterhet nämns i både Matt 24 och 1 Tess 5 är naturligt.

————————————————————————————————————

1 Tess 4 – Vad innebär uppryckandet?

1. Pretribbare håller med om att ord kan ha olika betydelse i olika sammanhang. Kontexten är det som avgör vad ”harpazo” syftar till och här talas det om ”skyar” och att möta Herren i rymden (”meet the Lord in the air”), vilket pekar på ett himmelskt möte.

2. Även om det finns goda skäl att inte tolka Henoks och Elias bortryckande som jordiska förflyttningar är inte det något avgörande argument för läran om uppryckandet då denna kan jämföras med Jesu himmelsfärd. Jesus ”lyftes upp” till himlen och Han säger att han ska bereda plats för de sina dit han går. Utifrån detta är det rimligt att anta att vi också ska lyftas upp, eller ryckas upp, till himlen på samma sätt som Jesus i Apg. 1. En sådan tolkning är alltså rimlig oavsett var Henok och Elia tog vägen.

”Henok blev förflyttad till en annan jordisk plats.”

* 1 Mos 5:23-24 sägs att Henok först levde 365 år och sedan blev ”bortryckt” (dvs hans jordeliv slutade i och med bortryckandet) och det stämmer inte särskilt bra med att han skulle ha fortsatt leva på ett annat ställe. Den naturliga förståelse är att ”uppryckandet” skedde i direkt samband med slutet på jordelivet. Sedan står också att Henok blev ”hämtad” (både i 1 Mos 5 och Heb 11), dvs inte ”förflyttad”, vilket ytterligare indikerar att han blev tagen hem till Herren utan att dö den jordiska döden. ”Hämta” återfinns för övrigt i en annan central text om uppryckandet, nämligen Joh 14:1-3. ”Mordisk omgivning” står heller inte nämnt i kontexten.

* Henok nämns inte som ”jordiskt” levande efter bortryckandet, vilket hade varit rimligt om de hade flyttats till en annan jordisk plats. I fallet med Fillippus i Apg 8 ges information om den nya fysiska platsen, till vilken han hade flyttats, i direkt anslutning till bortryckandet.

* Kontexten i Heb 11 indikerar att ”alla” som dog inte syftar på hela kapitlet utan på de som inte hade fått de som var ”utlovat”, dvs det som hade blivit utlovat i Abrahamsförbundet (ett löfte som inte Henok hade fått).

Dr. Thomas Constable: ”All these” probably refers to Abraham, Sarah, Isaac, and Jacob (vv. 8-9, 11), who lived as exiled strangers, or aliens, by ”faith,” not all whom the writer had listed to this point.[652] ”Strangers and exiles” is probably a hendiadys meaning ”exiled strangers.” Verses 13-16 interrupt the recital of Abraham’s acts of faith. Evidently the writer decided to preach a little at this point, the middle of his exposition of the patriarchs’ example. He emphasized the eschatological perspective that is the point of this entire unit (vv. 8-22).”

* David Wright visar också på kapitlets (Heb 11) naturliga versindelningar: https://answersingenesis.org/bible-characters/to-die-or-not-to-die/
”Elia blev också förflyttad till en annan jordisk plats.”

* Även om det inte är ett argument i sig så kan man lägga märke till hur bibelöversättningarna väljer att rubriksätta 2 Kung 2: ”Elias himmelsfärd” (Folkbibeln), Elijah Ascends to Heaven (NKJV).

* I 2 Kung 2:15-18 säger Elisha att profetlärjungarna inte ska leta efter honom men han låter dem ändå göra det eftersom de tjatar. Elishas svar i vers 18, ”sade jag inte till er att ni inte skulle gå?”, indikerar att han redan från början visste att letandet var lönlöst eftersom han inte gick att finna. Profetlärjungarnas envisa vädjande kan väl till viss del jämföras med tvivlaren Tomas som var tvungen att känna på spikhålen för att kunna tro på det övernaturliga.

* I 2 Kung 2:1 står det att Herren tog upp Elia till himlen (dvs inte bara att Elia for upp till himlen), vilket förstärker intrycket av att Elia for upp till Herren i himlen.

* När det gäller Elias brev till Joram finns det ett antal förklaringsmodeller till hur Elia kunde ha skrivit detta, modeller som ligger i linje med ett permanent eller semipermanent uppryckande: https://answersingenesis.org/contradictions-in-the-bible/did-elijah-write-a-letter-from-heaven/

* Även om det mod förmodan skulle vara så att Elia kom tillbaka för att ge brevet så ligger det trots allt i linje med andra ”återkomster efter bortryckande” – hans egen på förklaringsberget och församlingens vid Jesu återkomst.

* I GT är det vanligt att centrala personers död omnämns (exempelvis Elishas) men det står inget om Elias död.

* När det gäller John 3:13 finns det även här rimligare och vanligare tolkningar än att ingen hade varit i himlen före Jesus. https://www.compellingtruth.org/John-3-13.html; https://www.gotquestions.org/John-3-13.html

————————————————————————————————————

Övriga händelser på Herrens dag

Punkterna här bygger till stor del på att uppryckandet och återkomsten är samma händelse/skeende så därför blir det här ”bara” en frukt av detta, enligt mig, felaktiga antagande.

* Pretribbare skulle hålla med om att Matt 24:30, Upp 1:7, 14:14 och Dan 7:13 talar om att Jesus kommer synligt på himlen men den skulle säga att detta inte syftar på uppryckandet (som alltså var ett mysterium som inte var uppenbarat i GT).

* Pretibbare skulle också hålla med om att återkomsten sker till Olivberget.

* Pretribbare skulle också hålla med om uppståndelsen och förvandlingen men inte att det sker i samband med Jesu synliga återkomst utan vid uppryckandet.

* Pretribbare håller också med om att Herren ska samla sina utvalda vid den synliga återkomsten men skillnaden är att de tror detta återsamlande, utifrån GT:s profetior och den judiska kontexten i Matteus 24, handlar om judarna i slutet av vedermödan (som nämnts tidigare).

* Pretribbare menar att 2 Tess 2:1, utifrån kontexten (skrivet efter församlingens bildande och introducerandet av hemligheten om uppryckandet, bland annat i slutet av 1 Tess 4), syftar på uppryckandet.

* Pretibbare menar att Upp 14 och Joel 3 primärt syftar till Guds vredesdom mot Israels fiender i slutet av vedermödan. Texterna som talar om uppryckandet är inte förknippade med straffdomar.

* Pretribbare menar att 1 Tess 4:14 bara talar om döda/insomnade i Kristus (dvs inte alla kristna, som borde ha uttryckts om det rört sig om alla kristna) och att Paulus poäng är dessa också ska tas med (”will bring with him”, NKJV) i uppryckandet. I NKJV finns alltså ingen koppling till någon eskortering, vilket inte ”föra fram” ur gravarna heller gör om du frågar mig.

* Pretribbare tror också att församlingen ska komma tillsammans med Kristus när han sätter sina fötter på Oljeberget.

————————————————————————————————————

Mörker

”Den kronologiska ordningen är Vedermödan → Mörker → Herrens dag, enligt Apg 2:20 och Joel 2:31.”

* Det Joel åsyftar med ”den stora och strålande Herrens dag” är Israels upprättelse (judarnas kollektiva omvändelse), domen mot Israels fiender i slutet av vedermödan och den kommande välsignelsen för landet och folket under Tusenårsriket. Det bekräftas också i Joel 3.

* Apg. 2 är ingen uppfyllelse av Joels profetia eftersom ingenting av det som Joel profeterade om gick i uppfyllelse på pingstdagen. En rimligare tolkning är att det var en illustration av Guds särskilda verk i historien genom Anden.

Dr. Constable: ”Peter did not state that Joel’s prophecy was fulfilled on the day of Pentecost. The details of Joel 2:30-32 (cp. Acts 2:19-20) were not realized at that time. Peter quoted Joel’s prediction as an illustration of what was taking place in his day, and as a guarantee that God would yet completely fulfill all that Joel had prophesied. The time of that fulfillment is stated here (‘afterward,’ cp. Hos. 3:5), i.e. in the latter days when Israel turns to the LORD.”

* Och uppryckandet var som sagt ännu inte uppenbarat i GT.

————————————————————————————————————

Pre-triblärans uppkomst

”Före 1820 uppvisar kyrkohistorien inga spår av en pretriblära. Och det finns inga säkra bevis på att de första kristna trodde på pre-trib.”

* Pretribförespråkare skulle först och främst säga att läran finns dokumenterad i Bibeln så utifrån det, dvs om den är sann, finns rötterna i kristendomens kärna.

* Sedan måste man i sammanhanget komma ihåg att den mörka och i många hänseenden bibelfrånvända medeltiden (där bibeltrogna ofta förföljdes och vars verk brändes upp) gjorde at vi idag inte har särskilt många spår av bibelförankrad undervisning från den tiden. Detsamma kan sägas om Luthers ”upptäckter” på 1500-talet. Det var bibelförankrade läror som till stor del hade slumrat under många århundraden.

* Läran om ett tidigt uppryckandet finns dock omnämnt i många historiska dokument innan 1800-talet. Dr. Tommy Ice har bland annat skrivit om detta i kapitlet ”A History of the Rapture Teaching” i boken ”The Popular Handbook of the Rapture”. Även historiken William Watson vederlägger den här uppfattningen i den genomarbetade boken ”Dispensationalism Before Darby”.

”Pretrib-läran är alltså varken ursprunglig eller kommen ur gedigna bibelstudier.”

* Darby började av allt att döma tro på pretrib i slutet av 1826 och hade under 1827 en fast övertygelse. Och denna övertygelse kom efter långa bibelstudier, inte efter påverkan från McDonald eller Irving på 1830-talet. Den välkände teologen FF Bruce, som själv inte är pretribbare, är inne på samma linje:

”Where did he [Darby] get it? The reviewer’s answer would be that it was in the air in the 1820s and 1830s among eager students of unfulfilled prophecy,. . . direct dependence by Darby on Margaret Macdonald is unlikely. John Walvoord’s assessment is likely close to the truth: any careful student of Darby soon discovers that he did not get his eschatological views from men, but rather from his doctrine of the church as the body of Christ, a concept no one claims was revealed supernaturally to Irving or Macdonald. Darby’s views undoubtedly were gradually formed, but they were theologically and biblically based rather than derived from Irving’s pre-Pentecostal group.”

* Det finns heller inga bra historiska belägg för att McDonald verkligen trodde på ett tidigt uppryckande. Historikern Ernest R. Sandeen om pretribkritikernas påstående om att läran uppstod i sektliknande och karismatiska sammanhang:

”This seems to be a groundless and pernicious charge. Neither Irving nor any member of the Albury group advocated any doctrine resembling the secret rapture. . . . Since the clear intention of this charge is to discredit the doctrine by attributing its origin to fanaticism rather than Scripture, there seems little ground for giving it any credence.”

* Och precis som jag sa i en tidigare kommentar var Darby, liksom alla andra dispensationalister (vad jag känner till), cessationister. Det är dock sant att läran varit relativt vanlig inom pingstkretsar men det är inget argument i sig.

————————————————————————————————————

Argument 1 för Pretrib – Vredesdomen

”Vi kommer att skonas från vredesdomen men inte lidandet.”

* Alla martyrer som dör under vedermödan drabbas av vredesdomen, inte bara lidandet. Den stora skillnaden är också att lidandet under vedermödan, till skillnad från den här världens lidanden, kommer att vara iscensatt av Gud själv, dvs Guds vrede, och det är den vi är lovade att slippa, enligt 1 Tess 5:9 och 1 Tess 1:10 (räddas ”från” vredesdomen).

”Lindringen för tessalonikerna (2 Tess 1:7) kommer när Jesus uppenbarar sig från himlen, vilket inte rimmar med ett tidigt uppryckande.”

* Det här var en vers jag inte hade reflekterat över och vid en första anblick kan den tyckas peka mot att uppryckandet sker när Jesus kommer till jorden. Men i det stora sammanhanget är det enligt mig en isolerad vers som inte förändrar den övergripande bilden. Och det finns rimliga pretrib-förklaringar här också:

Dr. Constable: ”At first reading, it may appear that verses 5-10 offer hope that God would judge the Thessalonians’ persecutors very soon, and that the Thessalonian Christians would find ”relief” (v. 7) in the Rapture. However, the return of Christ in ”fire” (v. 7), dealing out punishment (vv. 8-9) when He comes ”with His saints” (v. 10), must refer to the Second Coming. Thus it appears in this section as though the Second Coming follows the Rapture immediately. This is what posttribulationists believe.[29] It is also what amillennialists and postmillennialists believe.[30] However, the seven-year Tribulation will first precede the Second Coming, as posttribulationists agree. This passage needs to be understood in the context of what Paul had written previously in 1 Thessalonians. There he made clear the course of future events, specifically an imminent pretribulational Rapture that is distinct from the Second Coming.”

Dr. Robert L. Thomas: ”Many have chosen to limit apokalypsei (‘revelation,’ ‘appearance’) to a single event, identifying it with Christ’s return to earth at the close of the tribulation. The role of ‘his powerful angels’ in the revelation favors this understanding in the light of Matthew 24:30, 31; 25:31. It is more persuasive, however, to explain apokalypsei as a complex of events, including various phases of end-time happenings. The present context associates the word with Christ’s coming for his own as well as his coming to deal with opponents. Since the primary thrust of vv. 5-10 is to encourage suffering Christians, the meaning of apokalypsei for them should receive the emphasis. God’s dealings with the rest of the world are included only to enhance the ‘relief’ experienced by believers at the righteous judgment of God.”

”Domen är selektiv.”

* Att domen är selektiv håller pretribbare med om i den bemärkelsen att alla inte kommer att dödas. Men även troende kommer att dödas under vedermödan (Upp 6:9-11) och det stämmer alltså inte med löftet till församlingen, Kristi kropp, om att slippa vredesdomen. Att exemplen från GT inte handlar om ett kollektivt uppryckande till himlen beror som sagt på att detta var en hemlighet/mysterium som uppenbarades i NT. Exemplen från GT visar också på att dessa inte drabbades av död, till skillnad från martyrerna i vedermödan.
”De som beskrivs i Upp 7:13-14 är inte martyrer utan människor som genomlevt vedermödan.”

”Upp 7:13-14 handlar om troende som genomlidit vedermödan, inte dött.”

* Även om Upp 7:13-14 inte skulle syfta på martyrer under vedermödan (som jag tror det finns goda skäl att tro) är martyrskapet tydligt från Upp 6:9-11 och Upp 20:4.

* Luk 21:36 handlar, precis som Matt 24:15-28, primärt om judarnas flykt i den kommande vedermödan (vilket 21:35 vittnar om, ”hela jorden”). Den kristna församlingen Kristi kropp bildades som bekant på pingstdagen och var här fortfarande ett mysterium. Men även kristna i församlingen ska alltid vara aktivt vakna och be om kraft att motstå/undfly djävulens och världens angrepp så det finns en andlig princip för oss också som ligger i linje med övrig undervisning till församlingen.

”Det finns inga explicita verser som talar om ett tidigt uppryckande.”

* Att det inte finns explicita verser råder det av naturliga skäl delade meningar om. Men även om det skulle vara på det sättet är det inget avgörande argument eftersom det finns andra (självklara) läror som har samma ”problem”, treenigheten exempelvis.

* Det finns goda exegetiska skäl att tolka Upp 3:10-11 som en beskrivning av uppryckandet och Upp 4-5 som församlingens himmelska tillvaro under vedermödan. Dr. Dean om Upp 3:10: https://deanbibleministries.org/new-testament-menuitem/revelation-menuitem/message/2004-revelation-079b/read

————————————————————————————————————

Argument 2 för Pretrib – 24 äldste

”De 24 äldste är andevarelser, inte representanter för församlingen.”

* Att 24 äldste och de fyra varelserna skulle betecknas som ”en stor skara” är förvisso inte omöjligt men det är inte sannolikt. Upp 7:9-11, som beskriver ett skeende i himlen, gör en distinktion mellan ”en stor skara som ingen kunde räkna” och ”de äldste och de fyra varelserna”. Så om man lägger ihop Upp 7:9-11 med Upp 19:1-7 tycks den stora skaran vara mycket stor och särskild från de äldste och dessutom i himlen.

* Att de fyra varelser är andevarelser betyder inte att de 24 äldste också är det. Man skulle faktiskt kunna göra det omvända argumentet, dvs om de också hade varit andevarelser hade det varit mer naturligt att skriva 28 varelser (eller ”äldstevarelser”).

* Upp. 8:4 är, trots likheten med böner, inget bevis för att de äldste i Upp 5:8 är andevarelser. I synnerhet inte med tanke på vad jag nämnt ovan.

Dr. Dean: There are some questions that are often raised which we will try to answer. 1)  First of all, we have to understand that even though the 24 elders are always grouped with the four creatures who are angels before the throne of God that doesn’t mean they have to be classified as angels. In many of the scenes in Revelation the Lamb is present also, but the Lamb obviously is not an angel either. 2)  The elders offer bowls of incense which represent prayer, as do the angels, but the angels are not the only ones who are involved in intercessory prayer.

* När det gäller Upp 5:9-10 blir det en helt annan betydelse om man läser exempelvis KJV eller NKJV där det står ”redeemed us”. Och eftersom inte änglar är en del av Jesu frälsningsverk är det en orimlig tolkning att de skulle sjunga så.

Dr. Dean igen: ”If angels are singing then that would not be singing because angels are not redeemed by the death of Christ on the cross. If we are reading the NASB or the NIV we are going to be led to the conclusion that it is the angels singing, and so the 24 elders would be angels, and if you are reading a KJV or NKJV we would say it must not be angels, it must be human beings that are singing this. So we have to understand what is behind this.”

Han går vidare med en lång utläggning om varför KJV är den mest korrekta och i linje med majoritetstexten: https://deanbibleministries.org/new-testament-menuitem/revelation-menuitem/message/2004-revelation-107b/read

————————————————————————————————————

Argument 3 för Pretrib: Rummen i min fars hus

”Joh 14:1-3 syftar på korsfästelsen och uppståndelsen och Petrus martyrskap blir en parallell till korsfästelsen.”

* Petrus ord om att ge sitt liv för Jesus var tomma ord, dvs Jesus korrigerar honom om detta i vers 38. Utöver detta finns det inga bibelverser eller säkra historiska källor som bekräftar att Petrus faktiskt blev martyr, så martyrskapsparallellen bygger på vag grund.

* En rimligare tolkning är att Jesus i Joh 13:33-38 talar om att ”gå” till Fadern i himlen eftersom det är den betydelsen ordet har på andra ställen i Johannes evangelium (7:33, 8:14, 8:21). Ordet som används för ”nu” syftar enligt Dean på en tidsperiod. Även den mer närliggande kontexten stärker uppfattningen om att Jesus går till Fadern i himlen (14:6 och 14:12).

Dr. Dean: ”.When the Lord says that he is going He uses the word hupago [u(pagw], present active indicative, second person singular, meaning to go, to take a journey….Generally in John it is used of Jesus going to the Father. It is characteristic in John to use it of Jesus…What Jesus is saying is, ”You can’t follow me now,” and it is important to understand the Greek here. The word for ”now” is nun [nun], a general time frame, meaning now at this general time period. Now at this time or during this age it is not for you to come to me. In other words, there is more going on here and I have another plan for you.”

* Det finns dock pretribbare som tolkar 13:36 som att det syftar på korsfästelsen och martyrdöden, men utan att för den skull tolka Joh 14:1-3 på samma sätt.

* Pretribbare håller med om att Joh 16:16-20 mest sannolikt talar om tiden mellan korsfästelsen och uppståndelsen så de ser inget nödvändigt samband mellan Joh 14:1-3 och Joh 16:16-20. Och personligen kan jag inte heller se vad som gör att det måste tala om samma händelse.

”Att Jesus bereder plats syftar på blodet i korsfästelsen, dvs han öppnar vägen för frälsningen.”

* Att Jesus bereder plats med sitt blod blir en långsökt allegorisk tolkning, enligt mig. Den naturliga tolkningen är som sagt att han går till Fadern i himlen och där bereder plats för församlingen.

”Min fars hus syftar på det jordiska templet i tusenårsriket, inte på himlen.”

* ”Min fars hus” har bara ett parallellställe och det är Joh 2:16. Men det finns en viktig skillnad mellan ställena och det är att Jesus i Joh 2:16 använder ett maskulint ord som syftar på det jordiska templet medan ordet som används i Joh 14:2 mer syftar på en generell ”uppehållsplats”. Därför är det inte onaturligt för lärjungarna att koppla ”Faderns hus” till Faderns tron i himlen.

Dr. Dean: ”The phrase ‘My Father´s house’ has only one other similar use. In John 2:16, Jesus used a similar phrase to refer to the temple. The important distinction between the two phrases is that in John 2:16 Jesus used the masculine noun ‘oikos’, but in John 14:2 He used the femine noun ‘oikia’. Though these terms are cognate, there does appear to be a subtle distinction in their use. ‘Oikos’ is typically used with ‘of God’ as a designation for the temple in the Septuagint, as well as in John 2:16, but ‘oikia’ never is. ‘Oikia’ is used of a standard house or dwelling place, and never for the temple of God. This indicates an important distinction, showing that Jesus was not speaking of the temple in John 14:2. By the analogy of Scripture we discover that the place to which Jesus was going the right hand of the Father’s throne (Ps 110:1; cf. Acts 2:33-35; Revelation 3:21).”

* Joh 14:2 talar för övrigt om ”många rum” medan Hes 40:44-46 bara talar om två rum, vilket gör jämförelsen mindre trovärdig.

* 1 Pet 2:8-10 talar om det allmänna prästerskapet som gäller hela Kristi kropp (eller ett ”folk” som det står), dvs inte bara apostlarna. Upp 20:6 beskriver hur vedermödans alla martyrer kommer att vara präster under tusenårsriket och det rimmar inte heller med de få rummen som beskrivs i Hes 40.

————————————————————————————————————

Argument 4 för Pretrib: Judisk bröllopssed

Det här utombibliska argumentet har jag faktiskt inte hört så det har jag inga egentliga invändningar emot. Men de flesta pretribbare skulle inte köpa ditt motargument eftersom det är från liknelsen om de tio jungfrurna under vedermödans tid, dvs efter uppryckandet. Inte heller skulle de säga att Matt 26:27-29 är detsamma som bröllopsfesten i himlen.

————————————————————————————————————

Tilläggsargument (min egen rubrik)

Utöver det som skrivits ovan finns det fler argument som talar för ett tidigt uppryckande, argument som inte behandlas i videon (med viss reservation). Och det jag främst vill fokusera på är de många skillnader som finns mellan texterna om uppryckandet och texterna om Jesu synliga återkomst till jorden.

1. Skillnader mellan uppryckandet och Jesu återkomst.

a) När Jesus kommer vid uppryckandet kommer alla troende att förvandlas och få uppståndelsekroppar. En sådan förvandling nämns aldrig i samband med den synliga återkomsten. Troende som dör under vedermödan kommer också få uppståndelsekroppar men det får inte troende som lever när Jesus kommer tillbaka utan det är dessa som kommer befolka det tusenåriga riket. Detta är ett stort problem för posttrib, dvs det finns inga som kan befolka det tusenåriga riket vars avkommor senare kommer avfalla och göra uppror mot Gud tillsammans med Satan i slutet av de tusen åren.

b) I texterna om uppryckandet nämns inget om domar över jorden men det gör det återkommande i texterna om återkomsten.

c) Uppryckandet berör bara troende medan återkomsten berör alla människor.

d) I texterna om uppryckandet nämns inget om Satan men i texterna om återkomsten sägs det att hans makt ska krossas och att han ska bindas i tusen år.

e) Vid uppryckandet kommer han för/till församlingen medan han vid återkomsten kommer tillsammans med församlingen.

f) Kristi domstol, där alla kristna ska få sin lön utifrån gärningar, och bröllopet mellan Kristus och bruden (församlingen) sker i himlen. Och därför är det rimligare att anta ett glapp mellan uppryckandet och återkomsten. När det gäller bröllopsfesten, dvs den sista delen av bröllopet, finns det lite olika synsätt bland pretribbare. En del menar att den också äger rum i himlen medan andra menar att den äger rum på jorden under tusenårsriket. Personligen lutar jag mot den senare tolkningen.

g) Vid uppryckandet kommer han ”bland molnen” medan han vid återkomsten kommer till jorden.

h) Församlingen väntar på det ”välsignade hoppet” och det blir krystat att tala om detta om Antikrist först ska komma och regera världen.

i) Uppryckandet nämns som plötsligt medan texterna om återkomsten är fyllda med specifika tecken. Dessa verser brukar anföras för ett plötsligt uppryckande: Joh 14:1-3, 1 Kor 1:7, Fil 3:20, 4:5, 1 Tess 1:9-10, Tit 2:13, Jak 5:7-9, 1 Joh 2:28, 3:2-3, Upp 3:11, 22:7, 12, 17, 20.

k) Uppryckandet är förknippat med ”Kristi dag” (1 Kor 1:8, 2 Kor 1:14, Fil 1:6, 10) medan texterna om återkomsten beskrivs som ”Herrens dag”.

2. Daniel 70:e årsvecka. Detta, dvs att den sjuåriga vedermödan primärt är en ”straffvecka” för Israel (inte församlingen), är ett fundamentalt argument för pretrib. Mer utförligt om detta här: https://digitalcommons.liberty.edu/pretrib_arch/109/

3. Församlingen ska röjas ur vägen. 2 Tess 2:6-7 är ett annat tungt argument för det tidiga uppryckandet, dvs innan Antikrist träder fram måste ”Han” först röjas ur vägen. Och den mest rimliga tolkningen är att detta är den helige Ande som bor i församlingens alla lemmar (vilket dock inte betyder att Guds Ande, som är allestädes närvarande, försvinner.)

4. Välsignade hoppet. Församlingen väntar på det ”välsignade hoppet” (Titus 2:13) och det blir krystat att säga det om Antikrist först ska komma och regera världen.

5. Församlingens frånvaro under vedermödan.

Upp 1-3: Behandlar församlingens tidsålder, dåtid, nutid och framtid. Israel nämns här 3 gånger och församlingen 19.

Upp 4-18: Händelser under Daniels 70:e årsvecka. Israel nämns 26 gånger och församlingen inte någon gång (i alla fall inte explicit och på jorden).

Upp 19-22: Händelser som berör Jesu synliga återkomst och ända fram till evigheten. Israel nämns en gång och församling 6 gånger.

Avslutning

Utifrån ovanstående utläggning menar jag att Pretrib-tolkningen är den tolkning som beaktar och tar hänsyn till detaljerna och Skriftens samlade vittnesbörd vad gäller uppryckandet. Ofta grundar sig dessa tolkningsskillnader i synen på Israel och judarna, dvs de som tror att församlingen är det nya Israel tenderar i större utsträckning att omfamna Posttrib-synen.

Och som jag sa inledningsvis har läran om uppryckandet betydelse för det dagliga kristna livet. Det är skillnad att vänta på Antikrist eller Jesus Kristus.

Länk till Gärdeborns video här: https://www.youtube.com/watch?v=0BekNcvqScw&t=2540s

I tidigare texter har jag som bekant argumenterat för att Guds rike är framtida och fysiskt och att ett upprättat Israel och judiskt folk spelar en central roll där. Vidare har jag visat på tydliga skillnader mellan de tre tidszonerna – nutid, Guds rike/Tusenårsriket och evigheten.

I den här texten tänkte jag fokusera en del på vanligt förekommande argument för att riket är en realitet här och nu, vilket både så kallad amillennialism och postmillennialism lär (mer info om dessa synsätt finns i tidigare texter).

Utöver symboliska och fantasifulla tolkningar av de ovillkorade förbunden (Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet) och övriga texter som talar om ett framtida rike med centrum i ett upprättat Israel, brukar ”Kingdom Now”-förespråkare peka på en handfull nytestamentliga verser för att finna stöd för sin tolkning. Och det är dessa jag tänkte bemöta nedan. Först några generella argument emot att riket redan är upprättat.

Det finns två grundläggande problem med den realiserade (och andliga) gudsrikesteologin och det är 1) att GT:s texter om Guds rike blir meningslösa och felaktiga till dess ursprungliga mottagare och 2) att GT lär att riket kommer att upprättas efter en aldrig tidigare skådad straffdom över världen och det har fortfarande inte skett.

Dr. Arnold Fruchtenbaum: ”Det är en sak att se uppfyllelse i NT, men det är en helt annan sak att se NT totalt omtolka GT så till den grad att GT:s texter blir nonsens.”

Dr. Renald Showers: ”Många skriftställen i GT gör gällande att Guds rike inte kommer att upprättas före Jesu återkomst… Ingenting i GT hintar om att riket består av två delar – en fysisk och en andlig del – som kommer att upprättas vid två olika tillfällen.”

Dr. Stanley Toussaint: ”Om riket upprättades vid Jesu första ankomst kan man undra var de förutsagda straffdomar som beskrivs i evangelierna är. Och man kan också fråga sig om GT:s profeter hade fel när de pratade om den sista tiden.”

Dr. Andy Woods: ”Sammanfattningsvis, huvudproblemet med att använda NT-verser för att argumentera för att det messianska riket redan existerar i en andlig form är att tolkningen av NT ligger i konflikt med GT och sådana konflikter finns inte i den ofelbara Bibeln.”

Hela principen om att testa undervisning mot uppenbarad Skrift, likt folket i Berea, faller för övrigt också till marken om ny uppenbarelse förändrar meningen av äldre.

Vanliga gudsrikesargument från NT

Det finns alltså ett antal NT-texter som brukar användas som bevis för att vi nu lever i riket och på ytan, och i vissa översättningar, kan det till viss del se ut som det. Men när texterna studeras noggrant ligger de helt i linje med GT:s undervisning och de ovillkorade förbunden.

1. ”Omvänd er, Guds rike är nära” (Mark 1:15, Matt 3:2). Vad Johannes döparen, Jesus och lärjungarna predikade var att riket var nära i och med att Kungen erbjöd riket till den generationens judar. Men eftersom Israel som nation sa nej till sin Kung upprättades aldrig riket då. ”Kingdom Now”-förespråkare brukar felaktigt översätta ”nära” med ”här” istället men det har inget stöd i varken grundtext eller kontext. Jakob 5:8-9 använder samma ord för ”nära” gällande Jesu återkomst men ingen skulle tolka det som redan här. Och det faktum att ingen av ovannämnda ”predikanter” introducerade en ny definition av Guds rike bekräftar bara att de bekände sig till den etablerade definitionen från GT. Avslutningsvis kan det tilläggas att Jesus påtalar för lärjungarna att be om rikets tillkommelse (Matt 6:10) och det rimmar illa med att riket redan skulle ha varit upprättat i Matt 3:2 exempelvis.

2. ”Guds rike är mitt ibland er” (Luk 17:20-21). En av orsakerna till att den här versen vantolkats är dåliga översättningar och då åsyftas främst ”Guds rike är inom er”. Svenska Folkbibeln (som använts här) har dock en korrekt översättning, dvs Guds rike var representerat av dess Kung som stod mitt ibland folket. Argument emot ”inom er”: 1) Jesus pratade med icketroende fariséer och Guds rike bor inte i sådana, 2) Skriften talar återkommande om att människor ska ”komma in i” Guds rike och det rimmar illa med att riket hade kommit in i människor, 3) Jesus själv talar i ett senare skede om riket som framtida och fysiskt (Matt 19:28, Matt 26:29) och det rimmar illa med att riket skulle kommit andligen i Luk 17:20-21. 4) Lärjungarna och Jakob och Johannes mor hade också en framtida och fysisk förväntan på riket som Jesus inte korrigerade (Apg 1:6-7, Matt 20:20-22), 5) Kopplingen mellan riket och rikets kung är tät i både GT och NT och därför är det inte konstigt att Guds rike används synonymt med Kungen (Jes 9:6-7, Dan 7:13-14, Luk 1:26-27, 32), 6) Den närliggande kontexten indikerar tydligt att riket fortfarande är framtida (Luk 17:22-37).

3. ”Mitt rike är inte av den här världen…” (Joh 18:36). Tre argument till varför detta inte annullerar GT:s definition av riket: 1) Erbjudandet om riket var inte längre aktuellt då Israel hade sagt nej vid tidpunkten för det här uttalandet. Och därför var det inte längre ett hot mot Pilatus världsliga makt. Att Jesus med dessa ord skulle ha menat att riket är andligt ligger också i strid med alla hans övriga uttalanden om riket, 2) Avslutningen av 18:36 säger ”men nu är mitt rike inte etablerat här”, dvs riket var inte upprättat där och då, 3) ”Mitt rike är inte av den här världen”. Prepositionen ”av” syftar till ursprung och källa, dvs Jesu rike kommer att upprättas när Jesus kommer från himlen med sitt rike och upprättar det teokratiska styret på jorden.

4. ”Jesus regerar på Davids tron i himlen” (Apg 2-3). Argument för varför detta inte stämmer: 1) Det står inte någonstans att Jesus nu regerar på Davids tron i himlen. Istället står det att han sitter på Faderns högra sida i väntan på att fienderna ska läggas under Jesu fötter för att därefter inta tronen på jorden. Distinktionen mellan dessa troner syns tydligt i Upp 3:21, 2) Löftet om den kommande Kungen i GT, dvs det som återfinns i Davidsförbundet (2 Sam 7:12-16), beskrivs i tid och rum (fysiskt), 3) Inkonsekvent hermeneutik. Att läsa in en ny och symbolisk tolkning av Davids tron – som alltså inte har något stöd i texten – är att använda olika tolkningsprinciper och att låta NT omtolka GT.

5. ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” (Matt 28:18-20). Argument för varför detta inte kan ses som stöd för ett upprättat rike: 1) Ordet rike (”basileia”) finns inte med i sammanhanget, 2) De stora skillnaderna mellan nuvarande tid och Guds rike (se separat text om de olika tidszonerna), 3) Och återigen, om Jesus skulle ha ändrat eller kommit med viktiga tillägg till GT:s definition av riket borde det ha lett till en utförlig redogörelse (vilket inte inträffade), 4) Det är skillnad på att ha all makt och att utöva den makten. David kan ses som ett bra exempel från GT, dvs han blev smord till kung innan han utövade den reella makten. Heb 10:12-13 bekräftar den här tolkningen då Jesus framställs som den väntande Kungen som inte praktiserar sin världsliga makt än, 5) Den världsvida missionsbefallningen till den kristna församlingen, i vilken ovanstående vers hör hemma, ska inte förväxlas med riket eftersom det sistnämnda kretsar kring Israel och Jerusalem.
6. ”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matt 21:43). Här menar man att Guds rike tagits ifrån Israel och getts till den kristna församlingen. Argument emot den tolkningen: 1) ”Er” syftar på den generationens icketroende judar som hade förkastat sin kung, i synnerhet översteprästerna och fariséerna vilket framgår i 21:45. Med andra ord syftade det inte på Israel som folk och nation i alla tider. 2) Den mest rimliga förståelsen av ”nationen” eller ”folket” till vilket riket ska ges (och som ligger i linje med övrig undervisning om riket) är att det handlar om det upprättade och troende Israel i framtiden. När ”nation”/”folk” nämns, i synnerhet när det handlar om riket, syftar det nästan uteslutande på Israel.

Med andra ord finns det inget bibliskt stöd för att riket är upprättat här och nu, varken andligen eller fysiskt.

Jag har tidigare argumenterat för att Guds rike är något framtida och fysiskt där Israel och judarna spelar en central roll. Vidare har jag försökt visa på farorna med de realiserade synsätten (amillennialism och postmillennialism), dvs tron på att riket redan är här och breder ut sig alltmer genom väckelse och den kristna församlingens infiltration av samhället.

För de som tror att Guds rike redan är här (eller breder ut sig mer och mer) blir det naturligt och ofrånkomligt att tro att evigheten börjar direkt när Jesus kommer tillbaka, dvs utan ett tusenårigt rike på jorden. Därför måste alla texter som tycks tala om ett framtida och jordiskt Tusenårsrike antingen uppfyllas nu eller i evigheten. Och detta måste göras med så kallad allegorisk/symbolisk bibeltolkning eftersom den bokstavliga och naturliga läsningen leder till en mängd motsägelser och inneboende konflikter i bibeltexten.

Nedan följer en tabell som belyser skillnaderna mellan de tre ”tidszonerna” och därigenom visar på det realiserade gudsrikets orimlighet.

Med andra ord är alltså de tre tidszonerna oförenliga, i alla fall om man läser bibeltexten på ett naturligt och normalt sätt. Och gör man det faller både amillennialismen och postmillennialismen som ett korthus.

Den typen av övertygelser är inte bara i konflikt med Bibelns utsagor i ämnet utan grumlar och förvanskar också församlingens syfte på jorden på följande fem sätt (som nämnts återkommande):

1. Evangeliet förändras och förvanskas. Istället för att fokusera på människans eviga frälsning ligger fokus på att rädda världen och skapa ett ”rättvist” samhälle.

2. Församlingen förenar sig med världen istället för att vara ”gäster och främlingar” i den ondes värld.

3. Osunda allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser.

4. Eskatologisk undervisning nedprioriteras och/eller upphör.

5. Församlingen engagerar sig i det kommande antikristliga riket som är nästa riket på horisonten.

Och dessa punkter är sannerligen inga bagateller utan handlar om kristendomens kärna.

I tidigare texter om Guds rike har jag försökt visa att Guds rike är ett framtida och fysiskt rike och att Israel och judarna fortfarande är dess primära målgrupp. Grunden för rikets framtida tillkommelse finns primärt i GT:s förbund där Israel utlovas 1) ett bestämt landområde, 2) en Kung som ska regera från Jerusalem och 3) en andlig och materiell välsignelse som kommer hela jorden till gagn.

Den här synen kallas i teologiska kretsar för Premillennialism, som betyder att Jesus kommer tillbaka före (”pre”) tusenårsrikets (”millennium”) början. Rikets längd definieras i Uppenbarelseboken 20:1-6 där ”tusen år” återkommer fem gånger.

Det finns dock två andra synsätt som är klart vanligare i dagens kristenhet och det är Amillennialism och Postmillennialism. Till skillnad från premillennialismen menar förespråkare för båda dessa att gudsriket är en realitet här och nu, att Jesus regerar från tronen i himlen och att evigheten tar vid när Jesus kommer tillbaka. Skillnaden ligger främst i att postmillennialister är mer optimistiska, dvs de tror att världen kommer att kristianiseras genom en allt större väckelse innan Jesus kommer tillbaka medan amillennialister i högre grad ser riket som andligt. Premillennialister tror vanligtvis att tiden före Jesu återkomst kommer präglas av avfall och en vedermöda med globala katastrofer. Med andra ord finns det diametrala skillnader mellan premillennialism och övriga två.

En annan tydlig och fundamental skillnad är hermeneutiken (texttolkningen). Premillennialismen, som var den allenarådande övertygelsen den första århundradena och kan spåras till apostlarnas lärosäte i Antiokia, tolkar Bibelns eskatologiska texter bokstavligt och naturligt. Amillennialismen och Postmillennialismen, som har sina hermeneutiska rötter i den grekiskinfluerade skolan i Alexandria, tolkar Bibelns profetiska delar allegoriskt. Mer om dessa texttolkningsskillnader finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bibeltolkning-i-historiens-ljus/

Konsekvensen av den allegoriska tolkningsmetoden blir i det här fallet så kallad ersättningsteologi, där löftena till Israel uppfylls symboliskt i ”det nya Israel” – den kristna församlingen.

Riketperspektivens historia

Den historiska utvecklingen av ovannämnda synsätt är intressant då det ger en bild av vilket system som var närmast apostlarna och den tidiga församlingen.

Premillennialism (Kiliasm)

Premillennialismen, eller kiliasm som det kallades under de första århundradena e. Kr., är alltså den äldsta eskatologiska övertygelsen i kyrkohistorien. Det är både konservativa och liberala kyrkohistoriker överens om. En av anledningarna till att premillennialismen betonades var gnosticismens inflytande under den här tiden.

J.N.D. Kelly, av många ansedd som den främste auktoriteten på den tidiga församlingen, säger följande om de eskatologiska övertygelserna under det andra århundradet e. Kr.:

”Konflikten som uppstod mellan kristendomen å ena sidan och judendomen och hedendomen å andra gjorde att kristna kände sig tvingade att formulera Bibelns läror på ett utförligt sätt. De gnostiska tendenserna att förvandla den kristna eskatologin till myten om ‘själens återgång till Gud’ var tvungen att bemötas. Det var bland annat därför som millennialismen, eller läran om att Jesus ska komma tillbaka och regera på jorden i 1000 år, betonades starkt vid den här tiden.”

Gnostikerna menade att det materiella var ont och kunde således inte tänka sig ett fysiskt gudsrike på jorden med en fysisk kung utan för dem var riket andligt. De främsta teologerna som följde efter apostlarna – däribland Ireneus, Tertullianus och Hippolytus – var alltså primärt fokuserade på att försvara den traditionella eskatologiska synen i syfte att hindra gnosticismens framfart.

Den första som överhuvudtaget ifrågasatte den här synen inom den kristna församlingen var en man vid namn Gaius i början på 200-talet. Han menade att ”tusen år” skulle förstås symboliskt och att Uppenbarelseboken inte skulle ingå i Bibelns kanon.

Dr. Gerald Stanton har gjort följande sammanfattning till varför Premillennialism, till skillnad från Amillennialism och Postmillennialism, är den bibliskt korrekta:

* Konsekvent bokstavlig tolkning

* Förbundens villkorslösa karaktär

* Abrahamsförbundet

* Gamla testamentet lär ett bokstavligt jordiskt rike

* Riket omdefinieras inte i Nya testamentet

* Jesus bekräftade den gammaltestamentliga uppfattningen om riket

* Det finns flera uppståndelser i Skriften, dvs både före och efter riket

* Uppenbarelseboken 20 beskriver Premillennialism

* Den tidiga kyrkan var Premillennial

* Amillennialismens och Postmillennialismens misslyckande

* Premillennialismen harmoniserar hela Bibeln

* Endast premillennialism ger en tillfredsställande avslutning på historien

Antimillennialism

Antimillennialismen är inget eskatologiskt system men det fungerade som en intressant brobyggare till amillennialismen. De första kritikerna mot den naturliga förståelsen av Uppenbarelsebokens tal om ”tusen år” presenterade inte en annan tolkning utan avfärdade istället hela bokens legitimitet. Orsaken till detta var att man insåg det orimliga med en annan tolkning än den bokstavliga.

Teologen Hans Bietenhard: ”Idag erkänner alla – med några få katolska undantag – att den premillennialistiska tolkningen av Uppenbarelseboken 20 är den enda exegetiskt rimliga. Alla andra tolkningar måste alltså bygga slutsatsen på annat än exegetik.”

Dr. Tommy Ice: ”Den här poängen måste fastslås: Antimillennialism uppstod inte till följd av noggranna bibelstudier utan snarare som ett resultat av känslostyrda individer som var präglade av grekiskt filosofi.”

Den ovannämnda bibelskolan i Alexandria var det lärosäte där antimillennialismen fick fäste och spridning under mitten av 200-talet. När sedan kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion blev det mer naturligt att börja tolka in ett aktualiserat gudsrike eftersom församlingen gick från förföljd till upphöjd och privilegierad. Många kristna började alltså förkasta den naturliga förståelsen av Guds rike på grund av de omvälvande samhällsförändringarna.

Historieprofessor Norman Cohn: ”Premillennialism var den dominerande uppfattningen i den kristna församlingen så länge den var en förföljd och impopulär minoritet. Men när den under 300-talet e. Kr. blev statsreligion och därigenom fick en upphöjd och skyddad status, försvann dessa övertygelser mer och mer.”

Origenes, som kan ses som amillennialismens ursprunglige fader, var starkt påverkad av grekisk filosofi och gnosticism. Han opponerade sig därför mot premillennialismen eftersom den talade om fysiska uppståndelsekroppar i en renoverad och fysisk skapelse.

Amillennialism

Jerome (347-420 e. Kr.) och Augustinus (354-430 e. Kr.) var de som på allvar populariserade amillennialismen under slutet av 300-talet. Uppfattningen om ett framtida och fysiskt tusenårsrike försvinner nästan helt under Augustinus ledarskap då denne förbjöd en sådan tolkning.

Det grekiska inflytande var en bidragande orsak till den bortförklarande och allegoriska tolkningen av Uppenbarelseboken 20, eftersom nämnda kapitel också talade om den fysiska uppståndelsen. Ett fysiskt rike med uppståndna, fysiska kroppar rimmade illa med den grekiska filosofin där det materiella och fysiska sågs som ont. Paulus tal i Aten illustrerar det här på ett bra sätt: ”När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom…” (Apg 17:32).

Nedan följer en övergripande lista med orsaker till Amillennialismens intåg och Premillennialismens uttåg.

1. Behov av omedelbar relevans. Man ville vara relevanta och populära för åhörarna och då var det mer lockande med det som hade betydelse för samtiden.

2. Mänsklig filosofi blev integrerad med teologi. Philo var den som på allvar började med att förena mänsklig filosofi med Bibeln då han hade en stor förkärlek till grekisk filosofi. När dessa mänskliga filosofier krockar med Bibelns läror allegoriserar man bibeltexten för att passa det filosofiska systemet.

3. Gnostisk dualism som säger att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt. Inte heller att han uppstod från det döda i en fysisk kropp. På grund av detta började man i Alexandria även förneka ett kommande fysiskt rike på jorden med fysiska människor.

4. Den hedniska dominansen och avsaknaden av judar gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskaper i GT, där talet om ett kommande jordiskt rike var central.

5. Konstantins påbud 313. Ända sedan år 64 och kejsar Neros dagar hade församlingen varit förföljd av Rom men nu ändrar kejsar Konstantin detta och gör kristendomen till statsreligion, främst för att stärka upp en vacklande romersk stat. Man blir alltså allmänt accepterad och får en upphöjd status, vilket leder till att kristna börjar tro att de är i riket och regerar.

6. Judarnas diaspora år 70-138 och förstörelsen av templet och djuroffren. Så länge judarna var ett samlat folk i sitt hemland kunde man tro på en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna om landets och folkets upprättelse men när romarna slog ner dem och intog landet blev det enklare att allegorisera dessa bibelställen.

Flera av punkterna är för övrigt högst relevanta även idag.

Postmillennialism

Det här perspektivet bygger alltså på samma grund som Anti-millennialismen, dvs ett förnekande av ett framtida och fysiskt tusenårsrike på jorden, och kan ses som en positivare form av Amillennialism. Man tänker sig att Guds rike bryter fram mer och mer och att världen kommer att kristianiseras till följd av global väckelse. Postmillennialismen växte fram på allvar efter reformationen på 1500-talet.

Kopplingen mellan postmillennialism och det ”sociala evangeliet” är påtaglig då fokus ligger på att ”rädda” och förbättra världen. Under och efter 1900-talets världskrig blev det dock en naturlig tillbakagång men från 1970-talet och framåt har synsättet spirat och vunnit många sympatisörer.

Gary Scott Smith: ”Postmillennialister gav exemplet, inspirationen och principerna för mycket av det sociala evangeliet. . . . millenniumets evangeliska ideologi gick samman utan att bryta in i det som kom att kallas det sociala evangeliet åren efter 1870.. . . dessa evangeliska arbetade lika kraftfullt för social förbättring som ledarna för sociala evangelier.”

Det är ingen slump att den här gruppen gärna tonar ner olika bibelläror och allierar sig med sekulära och humanitära organisationer för att överta världen. Människans eviga frälsning blir ofta sekundär (på sin höjd).

Hermeneutik

Den grundläggande skillnaden mellan ovannämnda synsätt är, som nämnts i inledningen, texttolkningsprincipen. Om Bibeln och dess profetiska texter tolkas på ett normalt och bokstavligt sätt är det bara premillennialismen som kan vara sann. Det erkänner också vissa amillennialister och postmillennialister.

Floyd Hamilton: ”Nu måste vi uppriktigt erkänna att en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets profetior ger oss just en sådan bild av en jordisk regering av Messias, precis som premillennialister hävdar. Det var den typen av messianskt rike som judarna på Kristi tid letade efter, på grundval av en bokstavlig tolkning av Gamla testamentets löften.”

Oswald Allis: ”Om Gamla testamentets profetior tolkas bokstavligt kan de inte betraktas som ännu uppfyllda eller som kapabla att uppfyllas i denna nuvarande tid.”

Att tolka Bibeln bokstavligt betyder dock inte ett förnekande av exempelvis symbolspråk och genreskillnader.

Dr. Ice igen: ”Det faktum att människor vill blanda hermeneutik inom eskatologi visar för mig att de inte riktigt förstår bokstavlig tolkning till att börja med. Om man följer ordentlig hermeneutik, kommer igenkänning av symbolspråk och liknelser att bli uppenbart genom det bokstavliga tillvägagångssättet. Problemet är att människor inte gillar vad texten säger. Således grumlar de tolkningsprocessen med en massa utombibliska idéer.”

En mer utförlig text om varför den bokstavliga tolkningsmetoden är den enda hållbara finns här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/

Sammanfattning och konklusion

Premillennialism är det enda av ovanstående synsätt som klarar ett bibliskt test och det är skäl nog att avfärda de andra tolkningarna. Guds rike är framtida och fysiskt och tillhör framför allt Israel. Med andra ord är det inte en realitet här och nu. Det kommer att upprättas av Jesus när han kommer tillbaka och varar därefter i tusen år. Fram tills dess kommer ondskan breda ut sig alltmer och kulminera i ett antikristligt rike under vedermödan. Globalismen och staten Israels återfödelse är, utöver en mängd andra tecken, indikationer på att vi kan vara relativt nära den tiden nu.

Vissa kanske tycker att synen på den yttersta tiden är irrelevant och spekulativ men det får reella konsekvenser på församlingens syfte och verksamhet. Jag har återkommande citerat Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan och jag gör så igen:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.

Eftersom den dåtida världen präglades av avgudadyrkan i form av tidigare nämnda moderskulter valde Gud att påbörja något nytt och detta nya kom genom Abraham. Som tecken på det nya slöt Gud ett förbund med Abraham där han primärt lovar land, avkomma och välsignelse. Det här vidareutvecklas och förstärks sedan i mer preciserade sidoförbund – Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet. Mer om detta nedan.

Ett förbund är vanligtvis ett bindande kontrakt, eller överenskommelse, mellan två eller fler parter där parterna förbinder sig att utföra det man kommit överens om. Ett arbetsavtal förbinder exempelvis både arbetstagare och arbetsgivare att utföra vissa åtaganden (arbete mot lön etc). Det här kallas för ett bilateralt förbund där båda parterna är överens om villkoren och båda är skyldiga att hålla sin del av avtalet. Moseförbundet är exempelvis ett sådant förbund. Gud lovar att välsigna Israel om de håller sin del av det överenskomna förbundet.

I Bibeln finns också en annan typ av förbund där bara ena parten ger löften. Sådana förbund kallas istället unilaterala och innebär att det är ensidigt. Abrahamsförbundet och dess sidoförbund är exempel på unilaterala förbund. Gud ger alltså löften till Abraham – och hans efterkommande via Isak – som inte kräver någon motprestation för att Guds löften ska gälla.

1. Abrahamsförbundet (1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17; 15:1-21)

I 1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17 och 15:1-21 beskrivs ovannämnda förbund med Abraham. Att förbundet är unilateralt kan förstås utifrån det faktum att Gud säger ”jag ska” (dvs utan krav på motprestation), att Gud ensam medverkade i förbundsritualen (1 Mos 15), att förbundet beskrivs som evigt (1 Mos 17:7, 13, 19) och oföränderligt (Heb 6:13-18) och det faktum att förbundet återkommande bekräftas och upprepas trots Abrahams och hans efterkommandes synd och olydnad (1 Mos 22:17-18; 28:14-15. Jer 31:35-37).

a) Landförbundet (1 Mos 15:18-21, 5 Mos 29-30)

Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre för evigt.

Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).

Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 då haven är borta där.

b) Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17, 1 Krön 17:1-15)

I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen.

c) Nya förbundet (Jer 31:31-34)

Den utlovade välsignelsen till Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12:2-3) förstärks och specificeras i det nya förbundet som beskrivs i Jer 31:31-34. Gud lovar att skriva sin lag på de omvända judarnas hjärta så att de inte längre behöver några lärare. Alla judar ska alltså ha en nära relation med Herren. Det är för övrigt inte fallet idag.

Uppfyllelsen av dessa förbund kräver alltså ett framtida jordiskt rike då inget av dem har uppfyllts i historien.

2. Moseförbundet (2 Mos 19:5-6)

Utöver det ovillkorade Abrahamsförbundet slöt Gud ytterligare ett förbund med Israel, nämligen det mosaiska förbundet. Efter folkets avfall, med efterföljande slaveri i Egypten, upprättade Gud ett nytt förbund med Mose och Israel på Sinai berg (ca 1446 f. Kr.) och detta förbund var gällande fram till Jesu korsdöd.

Lagen innehåller totalt 613 bud där de mest centrala är de tio budorden. Syftet med lagen var bland annat följande: 1) Visa på Guds helighet, 2) Visa på människans synd, 3) Föra folket till Kristus, 4) Fördöma människan, 5) Att separera Israel från övriga folk.

Till skillnad från Abrahamsförbundet säger Gud här ”om ni håller mitt förbund och lyssnar till min röst”. Med andra ord var detta ett bilateralt förbund där det fanns krav på motprestation. Och Israel fick delvis åtnjuta välsignelserna från detta förbund under Israel teokrati (1446 f. Kr. – 586 f. Kr.) när de var självstyrande i det utlovade landet, hade en kung på Davids tron och Herrens härlighet (”Shekina Glory”) bodde i templet.

Sammantaget kan förbunden med Israel ses som ovillkorade men med villkorade välsignelser.

Dr. Andy Woods: ”Även om löftena och välsignelserna i Abrahamsförbundet är garanterade att infrias direkt till Israel och indirekt till hela världen, kommer de inte manifesteras förrän Israel som folk kommer till tro på sin Kung, Jesus Kristus.”

Utöver förbunden, som utöver dess ovillkorade natur också bekräftas som oåterkalleliga gåvor i NT (Rom 11:25-29), finns många andra skriftställen från både GT och NT som talar om Israels och judarnas framtida upprättelse. Här är några exempel: 5 Mos 30:1-6, Jer 16:14-15, 30:1-3, Hes 36-37, Joel 3:20, Sef 3:20, Matt 19:28, 23:37-39, Luk 13:34-35, Apg 1:6-7, Rom 11.

3. Staten Israels återfödelse

Mot den här bakgrunden kan den naturliga följdfrågan ställas, har den i huvudsak sekulära staten Israels bildande profetisk betydelse? En vanlig invändning från ersättningsteologer brukar vara att dagens Israel inte stämmer överens med ovannämnda profetior eftersom de inte har omvänt sig (i alla fall om man läser profetiorna någorlunda bokstavligt). Och det är delvis sant. Men det finns en viktig aspekt som de bortser från, nämligen att Bibeln talar om två återvändande i den sista tiden – ett i otro och ett i tro.

Dr. Woods igen: ”Det kommer först vara ett återsamlande i otro när Israel får rätt till en del av det utlovande landet. Detta återsamlande kommer att åtföljas av ett annat och framtida återsamlande i tro där de kommer att åtnjuta hela det utlovade landet. Det första handlar bara om ett återsamlande till landet och som lägger grunden för den kommande vedermödan och Israel omvändelse. Det andra återsamlandet kommer att ske efter Israels omvändelse och lägger grunden för det kommande riket åt Israel.”

Här följer några bibelord som talar om återvändandet innan vedermödan och Israels nationella omvändelse: Hes 20:33-38, 22:17-22, Sef 2:1-2, Jes 11:11-12.

Med andra ord är staten Israels pånyttfödelse högst relevant i det profetiska perspektivet.

Avslutningsvis är det värt att påminna sig om det ännu gällande löftet från Abrahamsförbundet: den som välsignar Israel ska bli välsignad och den som förbannar henne ska bli förbannad (1 Mos 12:1-3). Detta särskilt med tanke på Bibelns utsagor om den här tidens avslutning där antisemitismen kommer kulminera i den antikristliga vedermödan.