Jag har tidigare, i separata artiklar, belyst och kritiserat Joel Halldorfs och Micael Grenholms osakliga kritik av dispensationalismen. Nu har det kommit en till text med liknande agenda och den är skriven av Uppsalapastorn Richard Hultmar på sajten teologiochledarskap.se. Anledningen till att jag återigen väljer att bemöta invändningarna är dels för att de ofta är missvisande och dels för att de riktas mot kristna som vill ta hela Bibeln på allvar och tolka alla delar, skapelseberättelsen och den yttersta tiden inkluderat, naturligt.

Dispensationalism kan kortfattat beskrivas som en konsekvent naturlig läsning av hela Bibeln, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. När man gör detta inser man att Gud uppenbarat sig successivt och att ”spelreglerna” för människorna ändrats efter hand (Mose lag bestående av 613 bud gäller exempelvis inte kristna idag, såvida inte något upprepas i NT). Den kanske mest centrala punkten är att dispensationalister, utifrån ovannämnda tolkningsprincip, menar att Guds löften till Israel fortfarande gäller Israel/det judiska folket (inte den kristna församlingen) och kommer att nå sitt klimax under ett kommande tusenårigt rike på jorden. Här är två mer utförliga artiklar om dispensationalismen, en från mig själv och en från den kristna frågasajten Gotquestion:

https://www.gotquestions.org/dispensationalism.html

Åter till Hultmar. Det är en sak att kritisera dispensationalismen men det är en annan sak att göra en karikatyr av densamma. Då jag är övertygad om att Hultmar inte läst något dispensationalistiskt standardverk (i sådana fall skulle artikeln knappast innehålla så många halmgubbar) är det bättre att skippa ordet dispensationalism och istället opponera sig mot de specifika karismatiska/eskatologiska tolkningar som präglade hans uppväxt. Annars blir det bara oseriöst. Här följer några kortare kommenterar till uppenbara förvrängningar:

• ”I den här läran förläggs tidstecknen i den sista perioden innan Herrens återkomst, alltså i vår nutid och nära framtid.”

• Kommentar: Dispensationalister och ”pretribbare” menar, till skillnad från ”midtribbers” och ”posttribbers”, att uppryckandet kan ske när som helst (”imminent”) och inget eskatologiskt tidstecken och inga profetior måste gå i uppfyllelse innan uppryckandet. Att det finns saker i nutiden som kan peka mot vad som komma skall (”setting the stage”, ex. staten Israels återupprättelse, globalism, ekumenik och avfall) är en dock en annan sak.

• ”I den dispensationalistiska modellen kommer de falska profeterna precis innan framträdandet av Antikrist.”

• Kommentar: Dispensationalister ser att Bibeln använder ”sista tiden” (ex. 1 Joh. 2:18), ”sista dagarna” och ”yttersta tiden” etc på olika sätt i olika kontexter, dvs. både på hela tiden från Jesu första ankomst till Jesu återkomst och på tiden strax före återkomsten. På samma sätt bejakar dispensationalister att falska profeter funnits i alla tider även om de tycks tillta i omfattning strax före Jesu återkomst.

• ”När uppryckandet predikades på 70-talet skrämde det upp både mig och många andra. Det var nog inte uppryckande predikanternas mening att skrämmas, men här misslyckades de. Den mörka framtidsbilden av tiden före vedermödan och risken att bli lämnad kvar, är problematisk när man ställer den mot Jesu uppmaning.”

• Kommentar: Dispensationalister brukar för det första benämna uppryckandet som ”det välsignade hoppet” (the blessed hope), där den kristna församlingen ska undgå de kommande straffdomarna över världen under vedermödan. Det är ett klart ”positivare” budskap än de som menar att vi helt eller delvis ska genomlida nämnda period (ovannämnda midtrib och posttrib). För det andra menar dispensationalister att Matt. 24 handlar om just denna vedermöda (dvs. när den kristna församlingen redan är uppryckt) och att orden som uttalas där primärt är riktade till den judiska generation som kommer vara med då (utifrån bland annat de judiska markörerna i kontexten – ex. ”Judéen” och ”sabbaten”). För det tredje är det faktum att någon blir skrämd inte heller något argument i sig. I sådana fall är läran om helvetet klart mycket allvarligare och mer skräckinjagande. När det är sagt ska så klart allt förkunnas i kärlek och ödmjukhet.

• ”Här har Gudsrikesteologins en fördel, med sin något mer positiva syn på den ytterst tiden med den tydliga betoningen på att vi redan är frälsta… och vissa händelser som Jesus och Uppenbarelseboken förutsäger kan alltså ligga i kyrkans tidigare historia. ”

• Kommentar: Dispensationalister menar att det utifrån kontexten i Matt. 24 (ex. fysisk förföljelse och flykt till bergen i Judéen) handlar om fysisk räddning för det judiska folket primärt, inte evig frälsning för människor/kristna i allmänhet. Därutöver känner jag inte till någon dispensationalist (och jag känner till många) som tror att den en gång frälste, den som blivit född på nytt, kan förlora sin frälsning. Hultmar tycks också omfamna ”preterism/partial preterism” där man i ”positivistiskt anda” mer eller mindre allegoriserar bort den naturliga innebörden av texterna som talar om den kommande vedermödan (främst Matt. 24 och Upp. 6-19). Mer info om det här synsättet här: https://www.gotquestions.org/partial-preterism.html

• ”Inom dispensationalismens bokstavliga bibeltolkning finns en stor tro på att det går att räkna fram både hur gammal jorden är och året för Jesu återkomst, bland annat utifrån Bibelns årsangivelser och Daniels profetia om årsveckorna.”

• Kommentar: Att dispensationalister tror på den historiska och naturliga förståelsen av skapelseberättelsen (ungjordskreationism) är de facto sant och inget man skäms för. När det gäller datum för Jesu återkomst är det något helt annat och inget som bör förknippas med dispensationalister, i synnerhet då de tror att uppryckandet (vilket borde vara det som han här åsyftar, inte Jesu återkomst till jorden efter vedermödan) kan ske när som helst utan krav på profetiska uppfyllelser. Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shepherds Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Har skrivit mer om detta här: https://godanyheterna.com/2025/09/30/micael-grenholms-karikatyr-av-dispensationalismen/

• ”Det har medfört en stark betoning på att missionsuppdraget brådskar och enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet, när det kommer.”

• Kommentar: Att dispensationalister har en stark betoning på missionsuppdraget och att detta brådskar kan mycket väl vara sant. Det är dock inget obibliskt med det, snarare tvärtom. Att det ”enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet” är dock inget jag känner igen bland dispensationalister. När vi tror på nådens evangelium, vem Jesus är och vad han gjorde på korset för oss, är vi för alltid frälsta och rättfärdigförklarade och detta oavsett hur ”redo” vi är för uppryckandet.

• ”Gudsrikesteologerna framhåller att Paulus är tydlig med att församlingen nu är Guds tempel (t ex Ef 2:21–22) och att Uppenbarelseboken visar att det inte kommer att finnas något tempel i det nya Jerusalem. Denna tolkning innebär att laglöshetens människa tar plats i församlingen och säger sig vara Gud.”

• Kommentar: Dispensationalister förnekar på intet sätt Ef. 2:21-22 (eller 1 Kor. 3:17) där det talas om kristna som den helige Andes tempel. De förnekar inte heller att det i det nya Jerusalem inte kommer att finnas något tempel (dock en stad med murar och portar). Men precis som med mycket annat i Bibeln så har ord flera betydelser (ordet ”frälsning”, som i GT nästan uteslutande syftar på fysisk frälsning, är ett av många exempel) så dessa faktum är inget argument som utesluter kommande tempel, dels i vedermödan (ex. Matt. 24 och 2 Tess 2) och dels i Tusenårsriket (Hes. 40-48).

• ”En vanlig tolkning i båda tolkningsmodellerna är att fikonträdet handlar om Israel… På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren.”Allt detta handlar inte bara om Israel utom det Jesus redan talat om: falska messiasgestalter, folk mot folk, hungersnöd och jordbävningar på många platser.”

• Kommentar: Dispensationalister tolkar generellt sett inte in Israels återfödelse i Matt. 24:32 (finns andra passager för det). Det ses istället som en allmän jämförelse, när folket som lever i den tiden ser dessa profetior (dvs. det som nämns i 24:4-28) gå i uppfyllelse så vet dem att Jesus återkomst till jorden är nära. Dr. Walvoord utvecklar: ”Just as the fig tree was a harbinger of summer, so these signs (24:4-28) Jesus had been speaking of clearly indicating that His coming would follow shortly.” Och en naturlig läsning av texten (bl a att en sådan nöd aldrig tidigare inträffat sedan skapelsens begynnelsen), leder till slutsatsen att dessa profetior väntar på sin uppfyllelse.

• ”Vi kan med hjälp av jämförelsen med fikonträdet inse att sommaren är nära, alltså att säsongen för Jesu återkomst är mycket nära, men mer exakta förutsägelser kan vi inte ge, eftersom det bara är Fadern som vet när tiden är inne.”

• Kommentar: Utifrån vad som skrivits ovan menar alltså dispensationalister att vi, utifrån jämförelsen med fikonträdet, inte kan inse att sommaren är nära. För det första tror inte dispensationalister att den där passagen talar om uppryckandet och för det andra menar de att inga av de tecken som beskrivs där har gått i uppfyllelse. Att det finns andra passager och tecken som kan tyda på att vi lever i en sen tid är förvisso något som dispensationalister bejakar men det är en annan sak.

• ”Betoningen på att Jesus kommer snart, som en del av evangeliet, är trots allt en styrka i dispensationalismen.”

• Kommentar: Återigen, jag känner inte till någon seriös dispensationalist som bakar in läran om uppryckandet i evangeliet/frälsningsläran. Vi blir frälsta ”av nåd genom tro” på vad Jesus, sann Gud och sann människa, gjorde för oss på korset (dog för våra synder).

• ”Jag har svårt att vara tvärsäker kring hur Bibeln ska tolkas när den talar om den framtid som fortfarande ligger framför oss, men lutar personligen som du kanske märker åt Gudsrikesteologin, även om ångesten över att bli lämnad kvar skrämde mig till Jesus som tioåring.”

• Kommentar: Dispensationalister menar som sagt att frälsningen är evigt säkrad i det ögonblick man kommer till tro på evangeliet. Och nästan alla dispensationalister menar dessutom att alla frälsta, oavsett hur ”redo” du är, kommer att vara med i uppryckandet. Den lilla minoritet som tror på ”outer darkness”, dvs. de som tror att frälsta/kristna som inte är redo vid uppryckandet kommer att missa det tusenåriga riket, tror trots allt att dessa människor är evigt frälsta. Därutöver tror dispensationalister att de människor som blir kvar efter uppryckandet, dvs. alla icketroende, kan omvända sig och bli frälsta under vedermödan. Om man jämför det med alternativen (att alla kristna ska genomlida vedermödan eller ett abrupt slut utan vedermöda där den tidens icketroende inte får en ”andra chans”) så är de senare klart mer ångestladdade om du frågar mig.

• ”Jag är ödmjuk inför att det är svårt att navigera i det eskatologiska landskapet, tolkningen av bibeltexterna och hur det ska gå till när Jesus kommer tillbaka. Eftersom de teologiska modeller jag jämfört gör väldigt olika teologiska tolkningar av Bibeln finns det en stor risk att vi fastnar i olikheter och polarisering, vilket jag tycker att vi behöver motverka. Vi behöver försöka vara överens om att Jesus kommer tillbaka och att vi behöver ta fasta på hans uppmaningar och predika dem med stor frimodighet, även om vi inte är överens om hur allt exakt ska gå till: Se till att ingen bedrar er!”

• Kommentar: Ödmjukhet, även i frågor som rör bibeltolkning och den yttersta tiden, är förstås något bra och eftersträvansvärt. Men det betyder inte att Bibeln är diffus och omöjlig att förstå på eskatologins område. Om man läser och studerar Bibeln på ett naturligt sätt och konsekvent använder Bibelns egen hermeneutik kommer man väldigt långt. Anledningen till att det finns så många tolkningar är vanligtvis inte att Gud varit otydlig utan att människor, av olika anledningar (rädsla, inte tillräckligt ”positivt”, önskan av att bli accepterad av det omgivande samhället etc), inte vill underordna sig vad Gud sagt. Och eftersom Bibeln uppmanar oss att förkunna ”hela Guds vilja och plan”, dvs. inte bara det faktum att Gud skapat världen, att Han dog på korset och att han ska komma tillbaka, ska vi också predika om hur och varför (om han uppenbarat detta). Tycker Dr. Jason Lisle sätter fingret på problemet med olika tolkningar, i synnerhet alternativa tolkningar av skapelseberättelsen: ”the Bible isn’t inherently difficult to understand but people resist its truth due to pride, a desire to live apart from God’s commands, and a preference for secular worldviews, making the interpretation challenging not due to the text itself, but human unwillingness to submit to its authority and God’s revealed truth.”

Att ”fastna i olikheter och polarisering” är inte heller nödvändigtvis något negativt. Att vara vaken och inte låta sig bedras (något som Hultmar bejakar) inbegriper inte bara evangeliet och/eller att Gud skapat och ska komma tillbaka. Gränsen för vad som kan accepteras har under de senaste 70 åren ständigt utvidgats och det ligger i linje med Paulus varning om att människor i den sista tiden inte längre ska stå ut med ”den sunda läran”.

Fler saker skulle kunna diskuteras, ex. skillnaden mellan nådens evangelium och evangeliet om riket, men det är i sammanhanget underordnat. Grundproblemet med Hultmars, Grenholms och Halldorfs texter är enligt mig att de, medvetet eller omedvetet, underminerar förtroendet för (den naturliga förståelsen av) Bibeln och spär på den toleranta och kompromissande hållningen som kommer att prägla den sista tidens kristenhet.

Med anledningen av den rådande konflikten mellan Israel och Iran samt diverse debatter och inlägg–bland annat debatten mellan Tucker Carlson (anti-Israel) och Ted Cruz (pro-Israel) och Joel Halldorfs Israelkritiska artikel i tidningen Flamman–har jag försökt bemöta de vanligaste invändningarna mot kristen sionism. Det sistnämnda handlar om att som kristen välsigna det judiska folket för vilka de är, Guds utvalda folk, (dvs. inte primärt för vad de gör) och ha en allmänt positiv inställning till judarnas profetiska återvändande till det historiska och utlovade landet. Alla invändningar är, direkt eller indirekt, kopplade till Abrahamsförbundet i 1 Mos. 12:1-3. Den här responsen fokuserar på vad Bibeln har att säga i ämnet och berör således inte politiska sakfrågor i utgångspunkt.

Vanlig invändning 1: ”Kristna sionister stöttar alltid Israel och sympatiserar med allt de gör.”

Kristna måste inte nödvändigtvis alltid stötta eller hålla med staten Israel och dess handlande. Man kan likt Bibelns profeter både kritisera sådant som är fel men samtidigt bejaka Israels unika utkorelse och framtida välsignelse för världen. Det målas ofta upp en falsk dikotomi där Israel antingen är felfria och aldrig kan kritiseras eller felande och därmed förkastade som folk. Men det är alltså fullt möjligt att ha synpunkter på Israels agerande i olika frågor och samtidigt ha en positiv och välsignande inställning till dem överlag.

När det är sagt finns det dock många grundläggande argument för Israels agerande i nuvarande konflikter, inte minst att de till skillnad från sina fiender är den enda demokratiska staten i området samt att fienderna i hög utsträckning vill Israels och judarnas utplåning.

Vanlig invändning 2: ”Det som står om välsignelse och förbannelse i 1 Mos. 12:1-3 gäller inte längre. Om det fortfarande skulle gälla handlar det om hur troende behandlas, de som är Abrahams riktiga avkomma.”

Det finns åtskilliga bibliska exempel på hur både individer och nationer blivit välsignade och förbannade utifrån behandlingen av Israel/judarna. Det kanske mest kända exemplet är Egypten som fick utstå tio hemska plågor till följd av vad de gjorde och inte gjorde mot det judiska folket (för övrigt ett upproriskt folk som till följd av detta senare gick under i öknen). Ett annat exempel är ammoniterna i Hes. 25 som blir förbannade av Herren för att de gladde sig över att det ogudaktiga Israel straffades. Man kan även se förbannelsens princip i Sak. 1:15-16 och 2:8-9 där de som behandlade judarna illa straffades. Eller som Sakarja uttrycker saken: ”Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten. Se, jag lyfter min hand mot dem, och de ska plundras av sina slavar.”

Och om Gud straffar det icketroende Israels fiender under vedermödan, utifrån den första Gog och Magog-invasionen (Hes. 38-39), bekräftas löftenas fortsatta giltighet ytterligare. Att vi, i enligthet med Abrahamsförbundet, inte ska förbanna de etniska judarna (eller ”tala illa om” som är en bättre översättning) ligger även i linje med Rom. 11:18 där det sägs att ickejudar inte ska ”förhäva” sig över icketroende etniska judar. Därutöver ger Sandra Teplinsky, i boken ”Why Still Care For Israel?”, följande exempel på förbannelser som mer eller mindre tycks ha drabbat individer och nationer i efterbiblisk tid:

• Romerska imperiets fall (400-talet). När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion på 300-talet infördes också många judefientliga lagar och inte långt därefter föll imperiet. Och kyrkan gick in i den i andlig bemärkelse mörka medeltiden.
• Korstågen (1096-1291). På sin väg mot att ”befria” Jerusalem dödades många judar (i Jesu namn) och strax efter detta utbröt böldpesten/digerdöden (1346-1353) och det längsta kriget i historien, hundraårskriget (1337-1453).
• Spaniens nedgång och fall (1600-). Efter att judar migrerat till Spanien och hjälp nationen till en världsledande ställning började nationen att falla efter de så kallade inkvisitionen på 1500-talet, där judar torterades och dödades.
• Brittiska imperiets fall (1900-talet). Efter att först, likt Spanien, ha behandlat judarna väl och hjälpt dem återvända till det historiska hemlandet i slutet av 1800-talet ändrades inställningen efter första världskrigets slut. Att britterna, i Palestinamandadet, gav 78% av landet till araberna (nuvarande Jordanien) och sedan ströp judarnas rätt att komma in i landet under andra världskriget (på grund av oljeintressen) kan ses som en orsak till imperiets minskade inflytande globalt.
• Sovjetunionens fall (1991). Kommunistlandet präglades av mycket antisemitism och när det till slut föll det i bitar kunde över en miljon judar fly.
• Arabländerna. Vad som präglar de i mångt och mycket jude- och Israelhatande arabländerna i Mellanöstern och Nordafrika är förtryckande andligt mörker, fattigdom, social orättvisa och diktaturstyre.

Nu kan det förvisso finnas andra orsaker till dessa historiska skeenden, i tillägg till att den nämnda orsaksförklaringen ovan inte går att leda i något slutgiltigt bevis (av naturliga skäl). Men det ena behöver inte utesluta det andra och det är hur som helst intressanta iakttagelser. Och Guds förbannelse skulle dessutom, i varierande utsträckning, kunna vara den underliggande orsaken till andra orsaker.

Det finns även flera exempel på det motsatta (välsignelser), exempelvis skökan Rahab som trots att hon ljög blev välsignad för att ha räddat de judiska spejarna (Jos. 2-6). Även Egypten som land blev rikt välsignat när man tog emot Josef och behandlade honom väl, i likhet med de egyptiska barnmorskorna som blev välsignade efter att ha skyddat de judiska barnen fyrahundra år senare (2 Mos. 1:17-20). Ett annat bibliskt exempel där välsignelse tycks följa som en konsekvens av människors handlande gentemot judarna är Luk. 7:1-10. I det fallet helar Jesus officerens tjänare efter att de äldste sagt: ””Han är värd att du gör det för honom. Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss.”

Många menar också att domen som liknas med får och getter i Matt. 25 bottnar i löftet i 1 Mos. 12. Den domen grundar sig på vad folken gjort mot ”dessa mina minsta bröder”, ett uttryck som troligtvis syftar på troende judar under vedermödan. Dr. Robert Dean utvecklar:

”So when Jesus is talking about ‘my brethren’, He is talking about first and foremost of those who are ethnically related to Him. The term brethren, as we will see, is a term that’s used to refer to Jesus’ literal physical brothers in the Scripture. Secondly, it is used to refer to those who are believers in Him. When you put that together, you realize that this is talking about those who are Jewish believers in the tribulation period… It is not just talking about Christians. He’s talking about those who are His brethren: that is, spiritually alive Jews in the kingdom. This is talking about Philo-Semitism. That may be a new word for you. It’s the opposite of anti-Semitism. Philo is a Greek word for love, and someone who is Philo-Semitic is someone who loves and supports the Jewish people because they’re under the Abrahamic Covenant of God.”

Dr. Peter Goeman ser också en trolig koppling mellan löftet i 1 Mos. 12:3 och USA:s världsledande ställning på många områden. Han pekar på hur landet, med landsfadern George Washington i spetsen, var ett av få länder med positiv inställning till judarna och att detta kan ha medfört välsignelser från Gud.

Det är inte heller särskilt långsökt att finna ett möjligt samband mellan det moderna Israelhatet (som gradvis accelererat efter statens bildande 1948) och den kraftiga ökning av depressioner och mental ohälsa som ägt rum de senaste decennierna. Det senare är dessutom, enligt flera akademiska studier, klart mer utbrett bland liberaler och politiskt vänsterorienterade. Och även om dessa studier, också av naturliga skäl, drar andra slutsatser vad gäller orsaken/orsakerna till den psykiska ohälsan är det ett känt faktum att liberaler och vänsteranhängare, utöver sin allmänna guds- och bibelfientlighet, har en ”inbyggd” aversion mot Israel. Dr. Daniel Goepfrich säger följande om den här möjliga kopplingen: ”I think it’s a great point. General misery and a heart of destruction can be a curse, even in the midst of great wealth.” Den här eventuella kopplingen betyder förstås inte att alla mentala problem beror på människors inställning till Israel.

Sammantaget bör alltså bibeltroende kristna alltid ha en positiv inställning till Israel och det judiska folket. Men den här grundinställningen betyder som sagt inte att man alltid måste hålla med landets styre i alla enskilda beslut och frågor. Om regeringen exempelvis vill gå med på ytterligare landdelningar kan och bör kristna stå upp för Israels/judarnas rätt till hela landet (och mer därtill) utifrån det nedan omnämnda landförbundet. Att diskutera och problematisera Israel användningen av våld är inte heller utanför ramen.

Vanlig invändning 3: ”Den moderna staten Israel har inget att göra med Bibelns löften och profetior.”

Tucker Carlson gör en stor sak av att staten Israel inte nämns i löftet i 1 Mos. 12:1-3. Men även om 1 Mos. 12:1-3 inte uttryckligen nämner (den moderna) staten Israel så inbegrips den i det ovillkorade löftet/förbundet eftersom den grundades av och i huvudsak utgörs av Abrahams fysiska avkomma judarna.

Förutom Abrahamsförbundet sluter Gud dessutom tre sidoförbund kopplade till Abrahamsförbundet–Landförbundet, Davidsförbundet och Nya Förbundet. Kort sammanfattat går dessa förbund ut på att det judiska folket, när de i framtiden omvänt sig till Herren, ska besitta ett specifikt landområde (1 Mos. 15) där Davids Son, Jesus Kristus, ska regera som Kung över hela jorden. Då ska judarna också bli till välsignelse för hela världen, precis som var avsikten från början. Dessa förbund är, till skillnad från förbundet med Mose, ovillkorade och för att de ska kunna gå i uppfyllelse behöver Israel finnas som nation.

Dr. John Walvoord ger följande argument till varför dessa förbund och löften är ovillkorade och väntar på sin uppfyllelse: 1) Det är bara Gud som är aktiv och går mellan köttstyckena när förbundet officiellt sluts i 1 Mos. 15, 2) Inga krav eller motprestationer nämns i varken 1 Mos. 12 eller 15 utan språket präglas av Guds ”jag ska”, 3) Abrahamsförbundet beskrivs som evigt och oföränderligt (ex. 1 Mos. 17 och Heb. 6:13-18) och 4) Löftenas upprepning och bekräftelse trots Abrahams olydnad (ex. 1 Mos. 13:14-17, 22:17-18). Eller som Dr. Andy Woods skriver om den sista punkten i ett bredare perspektiv:

”Moreover, the covenant is reaffirmed to Jacob (Gen. 28:14-15), whos very name means ‘deceiver’, in spite of the fact that he cheated his own brother out of his birthright (Gen. 27). Furthermore, no matter how wicked each generation became (Jer. 7:18; 44:15-19), God perpetually reaffirmed the covenant to Israel (Jer. 31:35-37). If the covenant were conditioned upon Israel’s performance, it would be revoked long ago due to Israel’s disobedience rather than continually reaffirmed.”

Att löftena inte blivit uppfyllda än bekräftas bland annat av att Israel aldrig haft hela det område som utlovas i 1 Mos. 15, att Israel och judarna blivit uppryckta och fördrivna, vilket inte ligger i linje med löftet om att landet ska vara deras ”egendom för alltid” (1 Mos. 17:7-8) och att de ”aldrig mer ska ryckas upp” ur det land som Gud gett dem (Amos 9:15). Israel ska, efter en framtida upprättelse, aldrig mer behöva undervisning och Jerusalem kommer aldrig mer förstöras (Jer. 31). Detta tillstånd har uppenbarligen aldrig uppfyllts i historien. Som om inte det vore nog ger Gud ett ytterligare löfte i Jer. 31, nämligen att fysiska Israel kommer vara Guds utvalda folk så länge som solen och månen finns på himlen (Jer. 31:35-37) och den ordningen har uppenbarligen inte upphört.

När Dr. Michael Vlach sammanfattar alla GT-löften om Israels upprättelse gör han det på följande sätt: 1) Återupprättelsen består av både andlig frälsning och fysiska välsignelser, inklusive det utlovade landet, 2) Återupprättelsen baseras primärt på Guds utkorelse av Israel och Hans karaktär, inte Israels godhet, 3) Återupprättelsen sker efter folkets olydnad och Guds straff.

Vanlig invändning 4: ”Löftena till Israel gick i uppfyllelse vid Jesu första ankomst och/eller i den kristna församlingen. Det bekräftas framför allt i Gal. 3 där det står att Jesus är den verklige avkomman från Abraham och/eller alla som är ‘i Kristus’ genom tron på Honom.”

I tillägg till det som skrivits ovan, fakta som egentligen är tillräcklig för att bemöta även denna variant på invändning, bekräftas Israels utkorelse också i NT. Vlach påpekar att det för det första inte finns någon NT-text som uttryckligen omintetgör löftena till etniska Israel och att vi därför ska förvänta oss, eller utgå från, att den naturliga förståelsen av GT:s löften och förbund kvarstår.För det andra finns dessutom flertalet NT-passager som bekräftar Israels fortsatt utvalda roll och löftena som givits dem. Här följer några exempel:

• Apg. 3:11-26, Rom. 9:4-5 och 11:28-29. Här talar Lukas och Paulus om icketroende Israel, dvs. inte de judar som kommit till tro på Jesus och är en del av den kristna församlingen, och hur de fortfarande (trots sin otro) är del av förbunden och löftena. Gud kan nämligen inte bryta sitt avtal och ”ångra” sina gåvor och sin kallelse för de judiska folket. Dr. Robert Saucy menar att användningen av presens (de ”har”…förbunden, Rom. 9:4) bekräftar att löftena och förbunden fortfarande är bindande, även för ett Israel i otro.

• Rom. 11:26-27. Här kopplar Paulus det judiska folkets framtida upprättelse till det nya förbundet och därigenom också till landet, eftersom det senare är en del av löftet i det nya förbundet med Israel (Jer. 31:31-40).

• Matt. 19:28 och Luk. 22:30. I båda dessa passager är det tydligt att Jesus, genom att säga att lärjungarna ska döma Israels tolv stammar när Han kommer tillbaka/vid den Messianska tidsålderns inträde, förväntar sig en upprättelse av Israel. Att ”äta”, ”dricka” och ”döma” handlar om något konkret och fysiskt. Att Jesus och Lukas skulle syfta på ett ”andligt” Israel, bestående av den kristna församlingen, rimmar illa med deras övriga användning av Israel. Med andra ord, Jesus gör alltid en tydlig åtskillnad mellan judar och hedningar och Lukas och Matteus åsyftar aldrig den kristna församlingen när de talar om Israel. Eller som Harrington säger: ”There no reason to interpret the twelve tribes as a symbol for the Church.” Och det finns ingen indikation på att lärjungarna uppfattade Jesu ord på det sättet heller. Detta bekräftas för övrigt av deras fråga till Jesus i Apg. 1:6 (”Herre, är tiden nu inne då du ska upprätta riket åt Israel?”) efter att ha fått undervisning om riket i 40 dagar.

• Matt. 23:37-39 och Luk. 13:34-35. Jesus säger att judarnas tempel (”ert hus”) ska lämnas öde och att de, som folk, inte kommer att se honom igen ”förrän” de säger ”välsingad är han som kommer i Herrens namn.” Detta sa han innan templets förstörelse och efter att han hade ridit in i Jerusalem på åsnan och folket skanderat dessa ord. Med andra ord syftar Jesus på något framtida, när ett framtida Israel omvänt sig till Honom och jublar över sin Frälsare (jf. Ps. 118:26). Och detta ligger i linje med Sakarja 12:10 och Luk. 21:24 där det dels talas om att Israel ska se upp till Honom de genomborrat och dels att Jerusalem ska trampas av hedningar ”tills” hedningarnas tider är fullbordade. Båda verserna kopplar för övrigt Israels upprättelse till den yttersta tiden.

• Apg. 1:6-7. Som nämnts ovan frågar lärjungarna Jesus, precis innan Jesu himmelsfärd och efter att Jesus undervisat dem om riket i 40 dagar, om tiden nu var inne för Jesus att upprätta ”riket åt Israel.” Och Jesus svarar inte med någon tillrättavisning om deras förväntan utan bara att det inte är deras sak att veta tidpunkten. I Lukasevangeliet och Apostlagärningar, som båda författas av Lukas, nämns ”Israel” och ”israeliter” 32 gånger och syftar då alltid på Israel som nationell entitet. Utifrån detta är det orimligt att lärjungarnas fråga i Apg. 1:6-7 skulle handla om något annat Israel.

• Matt. 24:15-20, 2 Tess. 2:3-4 och Upp. 11:1-2 (i kombination med Dan. 9:24-27). Det faktum att Judéen, Jerusalem och templet nämns i eskatologiska sammanhang (även om det, som här, handlar om dom till att börja med) bekräftar att Israel måste återupprättas. Eller som Vlach retoriskt frågar: ”…if the nation Israel has no future significance in the plan of God, then why is there prophetic significance to Judea, Jerusalem, and the temple? If the church is the new Israel that transcends geographical and ethnic boundaries, why would Jesus be so concerned about the land of Israel and its temple? The better conclusion is that the land of Israel and the temple have a future significance because Israel itself has future significance in the plan of God.”

• Upp. 7:4-8 och 21:10-14. Här beskrivs hur 144 000 från ”Israels tolv stammar” kommer att beskyddas under vedermödan då Gud straffar världen för dess ondska. Att stammarna nämns specifikt ger en tydlig signal om att det inte handlar om symbolspråk. I den andra passagen ges dessutom en indikation om att Israel och Jerusalem kommer att existera in i evigheten. Och eftersom Johannes gör en åtskillnad mellan ”Israels tolv stammar” (21:12) och ”Lammets tolv apostlar” (21:14) finns det inga skäl att sammanblanda dem.

• Apg. 3:12, 4:8-10, 5:21-35 och 21:28. I alla dessa passager adresseras eller omnämns Israel som nation i kontrast till hedningarna och kristna församlingen och detta efter församlingens bildande på pingstdagen. Det ligger i linje med den övergripande bilden i NT där Israel nämns 73 gånger och alltid syftar på etniska Israel (eller, ibland, troende judar i Israel).

När det gäller Gal. 3:16 och Jesus som Abrahams enda avkomma är det viktigt att se den stora bilden och vad texten säger och inte säger. Det faktum att Jesus, i Gal. 3:16, är Abrahams avkomma i singular annullerar inte andra avkommor. Det finns många exempel i Bibeln där ord och uttryck har flera betydelser beroende på kontext. Att Bibeln är Guds Ord förändras exempelvis inte av det faktum att Jesus också beskrivs som Guds Ord i Joh. 1.

På samma sätt blir det nonsens om man hävdar att alla skillnader mellan man och kvinna har upphört bara för att Paulus i samma kontext säger ”här är inte… man eller kvinna” (Gal. 3:26), åsyftandes den positionella ställningen ”i Kristus”. Argumentationen kan även jämföras med att dopet nu bara är andligt (eller bara fysiskt) utifrån Paulus ord om ”ett dop” (Ef. 4:6). Goeman lyfter också fram hur Skriften använder ”Guds söner” och ”människoson” med olika betydelser beroende på kontext och att detta ligger i linje med Bibelns mångfasetterade bruk av ”Abrahams säd.” Vlach skriver så här i sin kritik av ”antingen eller”-tolkningar av avkomman i Gal. 3 och varför inte 2 Kor. 1:20, där det talas om att alla löften har ”fått sitt ja” i Honom, omintetgör framtida uppfyllelse av löftena till etniska Israel:

”Or supersessionists claim that since Jesus is the fulfillment of the seed of Abraham (see Gal. 3:16), then the promises to the believing ethnic seed of Abraham through Jacob are no longer in effect. But the concept of ‘seed of Abraham’ is not an either or concept. There are multiple senses of ‘seed of Abraham’ in Scripture with no one sense cancelling out the meaning of the others. Also, supersessionists, in rightly claiming that Jesus is the fulfillment of the OT, mistakenly assume that the details of OT prophecies are absorbed into Christ in some Hindu or Platonic-like way that makes the specifics of these prophecies no longer relevant. In actuality, though, the NT often affirms OT expectations concerning Israel as a nation, the temple, the coming of a personal Antichrist, and the day of the Lord. In contrast, the nonsupersessionist position is built on many explicit biblical passages that predict a coming salvation and restoration of the nation Israel.”

Här är en tabell som visar Abrahams olika avkommor i Bibeln:

Precis som Goeman påpekar skulle man faktiskt också kunna lägga till den del av Abrahams fysiska avkomma som inte står under löftena, exempelvis Ismael. Att den naturliga och icketroende avkomman fortfarande har en plats i Guds framtida plan bekräftas som sagt på många ställen, både i GT och NT (ex. Hes. 36, Jer. 31 och Rom. 9-11). Man måste alltså, bildligt talat, kunna hålla flera bollar i luften samtidigt när Bibeln tolkas.

Om man hävdar att avkomman alltid syftar på Jesus, och/eller indirekt den kristna församlingen (alternativt troende i alla tider), blir många GT-passager dessutom nonsens–exempelvis 1 Mos. 12:4-7, 1 Mos. 15:4-13, 1 Mos. 17:8 där Gud säger att Abrahams avkomma ska bli oräknelig, att Kanaans land ska ges till hans efterkommande till evig tid och att dessa efterkommande dessutom ska bli slavar i Egypten. Varken Jesus eller den kristna församlingen var slavar i Egypten. Och hävdar man att denna del av ”avkomman”, dvs. den naturliga/fysiska, ändrade eller fick en avsmalnad innebörd i och med Jesus eller den kristna församlingen undermineras förtroendet för Skriften och Guds löften.

Mer om Abrahams olika avkommor utifrån Gal. 3 finns här (Dr. Goemans undervisning): https://www.youtube.com/watch?v=eXPZJV2c0lA

Vanlig invändning 5: ”Eftersom Bibeln talar om att det framtida och upprättade Israel ska föregås av ett omvänt folk kan inte den moderna staten Israel, i alla fall inte än, vara en uppfyllelse av profetior/ha med Gud att göra eftersom folket som helhet fortfarande inte kommit till tro på Jesus.”

Problemet med det här argumentet är att man inte tar hänsyn till att Bibeln talar om två olika globala återvändanden för det judiska folket–ett första i otro och ett andra i tro. Inte heller räknar man med en kommande vedermöda där ett icketroende Israel inledningsvis ska sluta förbund med Antikrist. Den första återsamlingen är alltså i otro och inbegriper bara delar av det utlovade landet, precis som är fallet idag. Det här lägger också grunden för den Herrens tuktan som under vedermödan leder till att en kvarleva av det judiska folket omvänder sig (Sak. 13:8, Rom. 11:26). Här följer några bibliska argument till varför judarnas återvändande i otro är profetiskt relevant:

• Matt. 24:15-16, Dan. 9:25-27 och Sak. 12:10. Om de här profetiorna om yttersta tiden tolkas naturligt/bokstavligt krävs, i den framtida perioden, ett judiskt folk i Jerusalem med omnejd. Och eftersom de sluter ett förbund med Antikrist och eftersom de nyomvända judarna beskrivs som ”Jerusalems invånare” behöver de först bo i landet som icketroende.
• Jes. 11:11-12. Här talas det om att Herren ”för andra gången” ska friköpa en rest av judarna och återsamla dem från ”jordens fyra hörn”. I det här sammanhanget är det ett omvänt judiskt folk som ska återsamlas och få uppleva välsignelserna i ett kommande fridsrike. Och eftersom detta är den sista återsamlingen, som beskrivs som den andra, kan det bara vara en global återsamling innan denna. Dr. Arnold Fruchtenbaum utvecklar:”Isaiah numbers the final worldwide regathering in faith in preparation for the messianic Kingdom as the second time. In other words, the last one is only the second one. If the last one is the second one, how many can there be before that? Only one. The first one could not have been the return from Babylon since that was not an international gathering from the four corners of the world, only a migration from one country (Babylon) to another (Judea). The Bible does not allow for several worldwide regatherings in unbelief; it allows for one worldwide regathering in unbelief, followed by the last one, the one in faith, which is the second one. This text only permits two worldwide regatherings from the four corners of the earth. Therefore, the present Jewish state is relevant to Bible prophecy.”

• Hes. 20:33-38. Här beskrivs hur Herren ska samla judarna från ”folken” (plural) och samla dem från ”de länder ” (plural) dit de skingrats. Och syftet med det här omfattande återvändandet är primärt straff (v. 34), i kontrast till den världsvida återsamlingen i exempelvis Hes. 36:24-28 där det bara talas om välsignelser.

Otro och olydnad präglade för övrigt Israel under stora delar av Bibelns tid och detta utan att Gud förkastade dem permanent. Det ligger exempelvis i linje med Guds handlande i 2 Kung. 13:23 där det framgår att Gud beskyddade och hjälpte det olydiga Israel, inte för folkets lydnad utan på grund av förbundet med Abraham, Isak och Jakob. Så att Gud, som på förhand visste om folkets olydnad, skulle utvälja Israel och sedan permanent förkasta dem rimmar illa med Hans karaktär och löften. Syftet med utkorelsen, att bli till välsignelse för hela världen, kommer att gå i uppfyllelse i det kommande tusenårsriket när folken ska komma till Jerusalem (Mika 4:2).

Vanligt invändning 6: ”Löftena om judarnas återvändande till landet gick i uppfyllelse när de kom tillbaka från Babylon.”

Halldorf menar att kristna sionister, dvs. sådana som ser judarnas återvändande till det historiska landet som uppfyllelse av bibliska profetior, bygger sin tro på profetior som handlade om det judiska folkets återvändande från Babylon på 500-talet f. Kr. Han hänvisar till Jer. 29:14 och Hes. 20:42 som stöd för sin tes.

Det grundläggande problemet här är att han godtyckligt väljer ut två i sammanhanget perifera bibelverser, sådana som inte är centrala för dispensationalister/kristna sionister (där en dessutom handlar om en världsvid återsamling, Hes. 20:33-44), och sedan drar en övergripande och ogrundad slutsats. Förutom att han ignorerar dispensationalisters distinktion mellan profetiorna om återvändandet från Babylon och återvändandet från hela världen ignorerar han även de huvudsakliga argumenten för judarnas eskatologiska återvändande till landet (ex. Hes. 36-37, Jer. 16, Amos 9, Jes. 11, Jer. 30-31, Sak. 8-14, Joel 3, Matt. 23:37-39/Luk. 13:34-35 och indirekt Rom. 9-11), inklusive det ovillkorade landförbundet (5 Mos. 29-30). Inte heller diskuterar han det faktum att flera av de profetior som talar om ett världsvida återsamlande skrevs ner efter återvändandet från Babylon.

Om Halldorfs kritik på något sätt ska tas seriöst bör han åtminstone försöka interagera med motståndarsidans huvudargument. Att han sedan efterfrågar en ”mer detaljerad” bibelläsning (för att undvika dispensationalismen) blir nästan komiskt. Den vanliga, men likaledes felaktiga, kritiken mot dispensationalister är att de läser Bibeln för bokstavligt och detaljerat.

Vanlig invändning 7: ”Den nuvarande konflikten mellan Israel och Iran har ingen profetisk betydelse. Det blir bara spekulationer.”

Det är förvisso sant att vi inte kan veta och att det därför blir lite spekulativt. Men det är en sak att prata om datum och en annan att se tendenser som pekar mot en kommande och relativt snar vedermöda. Och även om det inte skulle vara så snart som man kanske tror så är det alltid positivt att leva med en förhoppning och ständig förväntan om Herrens plötsliga ankomst. Det senare leder till, eller i alla fall bör leda till, en iver efter att leva ett liv till Herrens ära och ta vara på tiden på bästa sätt.

Vad gäller konflikten mellan Israel och Iran finns det många dispensationalister som ser detta som något som skulle kunna leda till (det första) Gog och Magog-kriget som omskrivs i Hes. 38-39. Det kriget brukar tidsmässigt placeras i början eller mitten på vedermödan och länderna som angriper Israel är bland annat Iran i koalition med fyra andra (där ett sannolikt är Ryssland). Om den tolkningen stämmer bör man också notera att Herren återigen kommer att slå ner Israel fiender ”för sitt namns skull” i enlighet med förbunden, eftersom de då ännu inte omvänt sig.

Vanlig invändning 8: ”Dagens judar har ingen koppling till Abraham och löftet som gavs till honom och hans efterkommande. Nej, de förlorade sin etniska identitet genom att beblanda sig med khazarer på 700-talet e. Kr.”

Att dagens judar är en etnisk folkgrupp som har sina rötter i Bibelns patriarker–Abraham, Isak och Jakob–bekräftas inte bara av Bibelns ovillkorade löften till folket utan också av modern DNA-teknik och historiska bevis. Khazarteorin, som menar att nutidens judar egentligen är khazarer (till följd av blandäktenskap/rasblandning) och därför inte har någon koppling till det judiska folket som beskrivs i Bibeln, ligger alltså i strid med såväl Bibeln som genetisk och historisk forskning. Blandäktenskap har för övrigt funnits genom hela den bibliska och judiska historien, utan att för den skull utplåna eller äventyra den judiska etniciteten/identiteten. Utförligare text om den här invändningen finns här: https://godanyheterna.com/2022/04/14/ar-dagens-judar-attlingar-till-abraham-isak-och-jakob/

Vanlig invändning 9: ”Kristen sionism, tron på judarnas profetiska återvändande till det historiska landet, är relativt ny i kyrkohistorien. John Nelson Darby var den som under 1800-talet lanserade idén för första gången.”

Joel Halldorf menar att tron på judarnas (profetiska) återvändande till det historiska landet inte fanns i den kristna kyrkan förrän John Nelson Darby kom in på scenen på 1800-talet. Han säger vidare att ingen kristen trodde att de gamla profetiorna om judarnas återvändande skulle gå i uppfyllelse ”en gång till”, dvs. förutom återvändandet från Babylon på 500-talet f. Kr. Innan jag bemöter det första påståendet bör det först påpekas att hans andra påstående är en missrepresentation av meningsmotståndaren, i alla fall enligt traditionella dispensationalister/kristna sionister. Dispensationalister, som betonar principen om ”single meaning” (dvs. att varje bibelpassage bara kan ha en betydelse, dock flera tillämpningar), skiljer nämligen på profetiorna om återvändandet från Babylon och profetiorna som talar om ett återvändande från ”alla folk”. Med andra ord tror inte dispensationalister att profetiorna om återvändandet från Babylon ska gå i uppfyllelse en andra gång. Det är istället olika profetior som talar om olika skeenden.

När det gäller det första påståendet är det antingen en direkt lögn eller ett uttryck för bristande kunskaper i kyrkohistoria. För det finns nämligen otaliga exempel som motbevisar Halldorfs uppfattning. Här följer några som bland annat bekräftar tron på 1) en återsamling av det judiska folket i det historiska landet, 2) en framtida nationell omvändelse för judarna, 3) ett framtida tempel i Jerusalem, 4) en kommande vedermöda där Antikrist kommer att sitta i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och 5) ett framtida tusenårsrike med Jerusalem som huvudstad.

* Tolv patriarkernas testamente, Asher 7.6-7 (100-200 e. Kr.): ”And therefore shall ye be scattered as Gad and Dan my brethren, and ye shall know not your own lands, tribe, and tongue. But the Lord will gather you together in faith through His tender mercy, and for the sake of Abraham, Isaac, and Jacob.”

Dr. Michael J. Svigel, teologiprofessor med fokus på den patristiska eran och författare till boken The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church, poängterar att det i citatet ovan finns en tydlig grammatisk koppling till det profetiska och världsvida återvändandet i Mark. 13:27. Och trots att dessa testamenten är judiska apokryfer ger de en bra bild av den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser, eftersom det finns en kristen version av texterna från andra århundradet. Dr. Svigel skriver så här om texternas signifikans i sammanhanget:

”How are the fictional words of Israel’s patriarchs, written centuries after those twelve sons of Israel lived, helpful in answering the question of a future restoration of Israel in the early church? Because the Christianized version of the Testaments comes from sometime between the first and the second centuries, the content of the prophetic portions of the speeches function like a window into the beliefs of the early Christian community that originally produced and received the Testaments.”

Efter sin genomgång av dokumenten, med många liknande citat, drar Dr. Svigel slutsatsen att kristna under det andra århundradet, om än inte alla, ”expected a future repentence, regathering, and restoration of ethnic Israel to the land” i enlighet med GT:s skrifter.

* Kyrkofadern Ireneus (185 e. Kr.): ”But when this Antichrist shall have devastated all the things in the world, he will reign for three years and six month, and sit in the Temple at Jerusalem; and then the Lord will come from heaven in clouds, in the glory of the Father, sending this man and those who follow him into the lake of fire; but bringing in for the righteous the times of the Kingdom, that is, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance in which Kingdom the Lord declared, that ‘many coming from the east and from the west should sit down with Abraham, Isaac, and Jacob.” Från Dr. Thomas Ice bok ”The Case for Zionism: Why Christians Should Support Israel”

Huruvida han i ovannämnda citat bara åsyftar judar när han skriver ”many coming from…” är oklart men att han trodde på en profetisk och från den kristna församlingen särskild framtid för etniska judar bekräftas i alla fall av hans bokstavliga tolkning av Israels tolv stammar i Upp. 7.

* Kyrkofadern Justinus Martyren (någon gång mellan 100-160 e. Kr.): ”But I and every other completely orthodox Christian feel certain that there will be a resurrection of the flesh, followed by a thousand years in the rebuilt, embellished, and enlarged city of Jerusalem as was announced by the prophets Ezekiel, Isaiah, and the others.” Från Dr. Andy Woods bok ”Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation”

Även om Justinus, likt Irenaeus, också gjorde uttalanden som kan ses som frön till ersättningsteologi (församlingen som det ”sanna Israel”) så trodde han, enligt Dr. Svigel, hur som helst på en återupprättelse av etniska Israel i den yttersta tiden. Han var övertygad om att Israel, med hänvisning till bland annat Sakarja, skulle omvända sig och bli återsamlade till det utlovade landet.

* Kyrkofadern Tertullian (160-240 e. Kr.): ”Christ is exalted at the right hand of God, as Peter declares in the Acts; is the Lord of hosts, because all things are by the Father made subject to Him; is the King of Israel because to Him has especially been committed the destiny of that Nation.” Från Dr. Svigels ovannämnda bok ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”

Att Tertullian, med ”nationens öde”, åsyftar en framtida upprättelse bekräftas när han i sin bok ”On Modesty” liknar judarna vid den förlorade sonen och talar om ”the restoration of Israel.”

Philipp Schaff, erkänd kyrkohistoriker under 1800-talet, summerar den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser på följande sätt (trots att han, tyvärr, inte höll med): ”The most striking point in the eschatology of the anti-Nicene age [ca. 100-325 e. Kr.] is the prominent chiliasm, or millenariansm, that is the belief of a visible reign of Christ in glory on earth with the risen saints for a thousand years, before the general resurrection and judgment. It was… a widely current opinion of distinguished teachers, such as Barnabas, Papias, Justin Martyr, Irenaeus, Tertullian, Methodius, and Lactanius… The Jewish chiliasm rested on a carnal misapprenhension of the Messianic Kingdom, a literal interpretation of prophetic figures, and an overestimate of the importance of the Jewish people and the holy city as the centre of that kingdom.” Från historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby”

Men på grund av flera orsaker (judarnas diaspora, judarnas numerära marginalisering i den kristna församlingen, de efterföljande kunskapsluckorna vad gäller GT:s skrifter, inflytande från grekisk filosofi och allegorisk/andlig bibeltolkning, önskan om omedelbar relevans, aversion mot judarna för Jesu korsfästelse, kyrkans förening med makten på 300-talet som ledde till tron på gudsrikets uppfyllelse) började kyrkan snabbt tappa tron på dels Israels återupprättelse och dels ett framtida och jordiskt tusenårsrike. Detta kom dock att ändras efter reformationen när fler och fler återigen började läsa Bibeln naturligt/bokstavligt.

Reformatorn Theodore Beza (1519-1605), biskopen John Bale (1495-1563), kyrkohistorikern John Foxe (1517-1587), anglikanen Edmund Bunny (1540-1619), prästen Frances Kett (1547-1589), teologen Thomas Draxe (-1618) och juristen och politikern Sir Henry Finch (1558-1625) är bara några exempel på kristna som uttryckligen talade om judarnas nationella omvändelse och dessutom återvändande till det bibliska landet, i enlighet med profetiorna. Följande citat från Finch är talande:

”Where Israel, Judah, Zion, Jerusalem are named in this argument, the Holy Ghost meant not the spiritual Israel, or Church of God collected of the Gentiles… but Israel properly descended out of Jacob’s loynes. These and such like are not Allegories… but meant really and literally of the Jews… that one they shall come to Jerusalem again, be kings and chiefe monarches of the earth, sway and govern all.” Från Finch bok ”The Worlds Great Restauration. Or the Calling of the Jews”

En annan grupp som Watson särskilt lyfter fram är puritanerna under 1600-talet.

”Many Puritans no longer applied Old Testament narratives solely to themselves as reembodied Israel. Rather, they now believed that the covenant remained in effect for the Hebrews´physical descendants. And the Jews´return to Zion was, for them, the necessary prelude to the coming of the Messiah.” Från Dr. Watsons ovannämnda bok ”Dispensationalism Before Darby”

Och trots att den allegoriska ersättningsteologin dominerade under (den mörka) medeltiden, en tid där folken inte heller hade tillgång till Skrifterna och därför inte kunde pröva vad som förkunnades, fanns det undantag även där. Dr. Ice lyfter fram den italienske munken Gerard av Borgo San Donnino (runt 1255) och alkemisten (och ”eskatologen”) John av Rupescissa (1310-1366) som exempel på kristna som trodde på ett upprättat judiskt folk i det historiska landet.

Med andra ord är det ett faktum att Darby på intet sätt var den förste som hade sionistiska tankegångar, dvs. en tro på ett återupprättat judiskt folk i det utlovade landet i samband med Jesu återkomst. Han var inte ens framträdande i den politiska sionistiska rörelsen som spirade under 1800-talet, till följd av antisemitismen och judeförföljelsen. Dr. Ice menar att detta är en upprepad och seglivad myt då Darby inte var involverad politiskt. Hans inflytande kan ses som ytterst marginellt, vilket bekräftas i detta citat:

”I have never found, within the writings of the specialists on Christian Zionism, anyone who makes more than a brief mention of Darby. No one includes him among those who could be considered even a quasi-significant Restorationist. In fact, Barbara Tuchman, whose work ‘Bible and the Sword’ is considered the most significant and comprehensive treatment of British Christian Zionism, does not even mention Darby at all.”

Vad som dock bör tilläggas är att historiska argument inte är bibliska argument, så även om den historiska tron på Israels återupprättelse kan vara en indikation på dess riktighet är det inget bärande argument i frågan.

Sammanfattning

Vad jag argumenterat för ovan är att bibeltroende kristna alltid bör ha en positiv grundinställning till det judiska folket/Abrahams fysiska avkomma och den judiska staten Israel, eftersom de fortfarande är det utvalda folket och eftersom löftena till dem fortfarande gäller trots att majoriteten inte ännu kommit till tro på Jesus som Messias och Frälsare. Hur vi ser på och uttalar oss om dem får, nu eller senare, konsekvenser utifrån löftet i 1 Mos. 12:3. Detta betyder dock inte att vi inte kan vara kritiska till nationen och dess styre i olika sakfrågor, exempelvis mängden våld gentemot fienderna och olika förslag på delningsplaner av landet. Vidare har jag visat att den kristna sionismen kan spåras genom hela kyrkohistorien och därför inte är någon ny företeelse som initierades av Darby på 1800-talet.

Källor

Andy Woods, The Coming Kingdom (2016)

William Watson, Dispensationalism Before Darby (2017)

Andy Woods, Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation (2018)

Michael J. Vlach, Has The Church Replaced Israel? A Theological Evaluation (2010)

Thomas Ice, The Case For Zionism: Why Christians Should Support Israel (2017)

Michael J. Svigel, The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century (2025)

Cory Marsh och James Fazio, Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century (2023)

Sandra Teplinsky, Why Still Care About Israel? (2013)

Joel Halldorf: https://www.flamman.se/efter-gaza-maste-frikyrkorna-valja-vag/

Robert Dean: https://deanbibleministries.org/new-testament-menuitem/matthew-menuitem/message/162-philo-semitism-and-the-gospel-of-the-kingdom-matthew-25-31-46/read

Peter Goeman: https://www.youtube.com/watch?v=eXPZJV2c0lA

Tucker Carlson: https://www.youtube.com/watch?v=smemFVe0l5E

Efter den senaste tidens eskalerade konflikt mellan Israel och Iran, och de efterföljande debatter som ägt i rum i framför allt kristna medier, har kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf skrivit en relativt lång artikel i den socialistiska tidningen Flamman där han kritiserar den kristna sionismen. Även om jag inte blir särskilt förvånad över hans ståndpunkt och argumentation är det trots allt fascinerande att en professor i kyrkohistoria inte har koll på just kyrkohistoria.

Som kristen mystiker (där det andliga trumfar det fysiska) och politiskt vänsterorienterad (där Israel nästan alltid ses som den onda förtryckaren) är det förstås inte uppseendeväckande att han kritiserar kristna som på olika sätt stöttar det judiska folket och försvarar deras rätt till det historiska och utlovade (och fysiska) hemlandet. Men det är en sak att inte hålla med och en annan att fara med osanning och historiska felaktigheter. Tyvärr är det det sistnämnda som präglar Halldorfs text och eftersom han är relativt inflytelserik och respekterad i den svenska kristenheten finner jag det viktigt att påtala felaktigheterna. Här följer mina viktigaste invändningar i nummerordning och jag börjar med det som är direkt felaktigt:

1. Helt ny uppfattning under 1800-talet?

Halldorf menar att tron på judarnas (profetiska) återvändande till det historiska landet inte fanns i den kristna kyrkan förrän John Nelson Darby kom in på scenen på 1800-talet. Han säger vidare att ingen kristen trodde att de gamla profetiorna om judarnas återvändande skulle gå i uppfyllelse ”en gång till”, dvs. förutom återvändandet från Babylon på 500-talet f. Kr. Innan jag bemöter det första påståendet bör det först påpekas att hans andra påstående är en missrepresentation av meningsmotståndaren, i alla fall enligt traditionella dispensationalister/kristna sionister. Dispensationalister, som betonar principen om ”single meaning” (dvs. att varje bibelpassage bara kan ha en betydelse, dock flera tillämpningar), skiljer nämligen på profetiorna om återvändandet från Babylon och profetiorna som talar om ett återvändande från ”alla folk”. Med andra ord tror inte dispensationalister att profetiorna om återvändandet från Babylon ska gå i uppfyllelse en andra gång. Det är istället olika profetior som talar om olika skeenden.

När det gäller det första påståendet är det antingen en direkt lögn eller ett uttryck för bristande kunskaper i kyrkohistoria. För det finns nämligen otaliga exempel som motbevisar Halldorfs uppfattning. Här följer några som bland annat bekräftar tron på 1) en återsamling av det judiska folket i det historiska landet, 2) en framtida nationell omvändelse för judarna, 3) ett framtida tempel i Jerusalem, 4) en kommande vedermöda där Antikrist kommer att sitta i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och 5) ett framtida tusenårsrike med Jerusalem som huvudstad.

* Tolv patriarkernas testamente, Asher 7.6-7 (100-200 e. Kr.): ”And therefore shall ye be scattered as Gad and Dan my brethren, and ye shall know not your own lands, tribe, and tongue. But the Lord will gather you together in faith through His tender mercy, and for the sake of Abraham, Isaac, and Jacob.”

Dr. Michael J. Svigel, teologiprofessor med fokus på den patristiska eran och författare till boken The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church, poängterar att det i citatet ovan finns en tydlig grammatisk koppling till det profetiska och världsvida återvändandet i Mark. 13:27. Och trots att dessa testamenten är judiska apokryfer ger de en bra bild av den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser, eftersom det finns en kristen version av texterna från andra århundradet. Dr. Svigel skriver så här om texternas signifikans i sammanhanget:

”How are the fictional words of Israel’s patriarchs, written centuries after those twelve sons of Israel lived, helpful in answering the question of a future restoration of Israel in the early church? Because

the Christianized version of the Testaments comes from sometime between the first and the second centuries, the content of the prophetic portions of the speeches function like a window into the beliefs of the early Christian community that originally produced and received the Testaments.”

Efter sin genomgång av dokumenten, med många liknande citat, drar Dr. Svigel slutsatsen att kristna under det andra århundradet, om än inte alla, ”expected a future repentence, regathering, and restoration of ethnic Israel to the land” i enlighet med GT:s skrifter.

* Kyrkofadern Ireneus (185 e. Kr.): ”But when this Antichrist shall have devastated all the things in the world, he will reign for three years and six month, and sit in the Temple at Jerusalem; and then the Lord will come from heaven in clouds, in the glory of the Father, sending this man and those who follow him into the lake of fire; but bringing in for the righteous the times of the Kingdom, that is, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance in which Kingdom the Lord declared, that ‘many coming from the east and from the west should sit down with Abraham, Isaac, and Jacob.” Från Dr. Thomas Ice bok ”The Case for Zionism: Why Christians Should Support Israel”

Huruvida han i ovannämnda citat bara åsyftar judar när han skriver ”many coming from…” är oklart men att han trodde på en profetisk och från den kristna församlingen särskild framtid för etniska judar bekräftas i alla fall av hans bokstavliga tolkning av Israels tolv stammar i Upp. 7.

* Kyrkofadern Justinus Martyren (någon gång mellan 100-160 e. Kr.): ”But I and every other completely orthodox Christian feel certain that there will be a resurrection of the flesh, followed by a thousand years in the rebuilt, embellished, and enlarged city of Jerusalem as was announced by the prophets Ezekiel, Isaiah, and the others.” Från Dr. Andy Woods bok ”Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation”

Även om Justinus, likt Irenaeus, också gjorde uttalanden som kan ses som frön till ersättningsteologi (församlingen som det ”sanna Israel”) så trodde han, enligt Dr. Svigel, hur som helst på en återupprättelse av etniska Israel i den yttersta tiden. Han var övertygad om att Israel, med hänvisning till bland annat Sakarja, skulle omvända sig och bli återsamlade till det utlovade landet.

* Kyrkofadern Tertullian (160-240 e. Kr.): ”Christ is exalted at the right hand of God, as Peter declares in the Acts; is the Lord of hosts, because all things are by the Father made subject to Him; is the King of Israel because to Him has especially been committed the destiny of that Nation.” Från Dr. Svigels ovannämnda bok ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”

Att Tertullian, med ”nationens öde”, åsyftar en framtida upprättelse bekräftas när han i sin bok ”On Modesty” liknar judarna vid den förlorade sonen och talar om ”the restoration of Israel.”

Philipp Schaff, erkänd kyrkohistoriker under 1800-talet, summerar den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser på följande sätt (trots att han, tyvärr, inte höll med): ”The most striking point in the eschatology of the anti-Nicene age [ca. 100-325 e. Kr.] is the prominent chiliasm, or millenariansm, that is the belief of a visible reign of Christ in glory on earth with the risen saints for a thousand years, before the general resurrection and judgment. It was… a widely current opinion of distinguished teachers, such as Barnabas, Papias, Justin Martyr, Irenaeus, Tertullian, Methodius, and Lactanius… The Jewish chiliasm rested on a carnal misapprenhension of the Messianic Kingdom, a literal interpretation of prophetic figures, and an overestimate of the importance of the Jewish people and the holy city as the centre of that kingdom.” Från historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby”

Men på grund av flera orsaker (judarnas diaspora, judarnas numerära marginalisering i den kristna

församlingen, de efterföljande kunskapsluckorna vad gäller GT:s skrifter, inflytande från grekisk filosofi och allegorisk/andlig bibeltolkning, önskan om omedelbar relevans, aversion mot judarna för Jesu korsfästelse, kyrkans förening med makten på 300-talet som ledde till tron på gudsrikets uppfyllelse) började kyrkan snabbt tappa tron på dels Israels återupprättelse och dels ett framtida och jordiskt tusenårsrike. Detta kom dock att ändras efter reformationen när fler och fler återigen började läsa Bibeln naturligt/bokstavligt.

Reformatorn Theodore Beza (1519-1605), biskopen John Bale (1495-1563), kyrkohistorikern John Foxe (1517-1587), anglikanen Edmund Bunny (1540-1619), prästen Frances Kett (1547-1589), teologen Thomas Draxe (-1618) och juristen och politikern Sir Henry Finch (1558-1625) är bara några exempel på kristna som uttryckligen talade om judarnas nationella omvändelse och dessutom återvändande till det bibliska landet, i enlighet med profetiorna. Följande citat från Finch är talande:

”Where Israel, Judah, Zion, Jerusalem are named in this argument, the Holy Ghost meant not the spiritual Israel, or Church of God collected of the Gentiles… but Israel properly descended out of Jacob’s loynes. These and such like are not Allegories… but meant really and literally of the Jews… that one they shall come to Jerusalem again, be kings and chiefe monarches of the earth, sway and govern all.” Från Finch bok ”The Worlds Great Restauration. Or the Calling of the Jews”

En annan grupp som Watson särskilt lyfter fram är puritanerna under 1600-talet.

”Many Puritans no longer applied Old Testament narratives solely to themselves as reembodied Israel. Rather, they now believed that the covenant remained in effect for the Hebrews´physical descendants. And the Jews´return to Zion was, for them, the necessary prelude to the coming of the Messiah.” Från Dr. Watsons ovannämnda bok ”Dispensationalism Before Darby”

Och trots att den allegoriska ersättningsteologin dominerade under (den mörka) medeltiden, en tid där folken inte heller hade tillgång till Skrifterna och därför inte kunde pröva vad som förkunnades, fanns det undantag även där. Dr. Ice lyfter fram den italienske munken Gerard av Borgo San Donnino (runt 1255) och alkemisten (och ”eskatologen”) John av Rupescissa (1310-1366) som exempel på kristna som trodde på ett upprättat judiskt folk i det historiska landet.

Med andra ord är det ett faktum att Darby på intet sätt var den förste som hade sionistiska tankegångar, dvs. en tro på ett återupprättat judiskt folk i det utlovade landet i samband med Jesu återkomst. Han var inte ens framträdande i den politiska sionistiska rörelsen som spirade under 1800-talet, till följd av antisemitismen och judeförföljelsen. Dr. Ice menar att detta är en upprepad och seglivad myt då Darby inte var involverad politiskt. Hans inflytande kan ses som ytterst marginellt, vilket bekräftas i detta citat:

”I have never found, within the writings of the specialists on Christian Zionism, anyone who makes more than a brief mention of Darby. No one includes him among those who could be considered even a quasi-significant Restorationist. In fact, Barbara Tuchman, whose work ‘Bible and the Sword’ is considered the most significant and comprehensive treatment of British Christian Zionism, does not even mention Darby at all.”

Vad som dock bör tilläggas är att historiska argument inte är bibliska argument, så även om den historiska tron på Israels återupprättelse kan vara en indikation på dess riktighet är det inget bärande argument i frågan.

2. Bibelns profetior talar bara om ett judiskt återvändande från Babylon?

Halldorf menar att kristna sionister, dvs. sådana som ser judarnas återvändande till det historiska landet som uppfyllelse av bibliska profetior, bygger sin tro på profetior som handlade om det

judiska folkets återvändande från Babylon på 500-talet f. Kr. Han hänvisar till Jer. 29:14 och Hes. 20:42 som stöd för sin tes.

Det grundläggande problemet här är att han godtyckligt väljer ut två i sammanhanget perifera bibelverser, sådana som inte är centrala för dispensationalister/kristna sionister (där en dessutom handlar om en världsvid återsamling, Hes. 20:33-44), och sedan drar en övergripande och ogrundad slutsats. Förutom att han ignorerar dispensationalisters distinktion mellan profetiorna om återvändandet från Babylon och återvändandet från hela världen ignorerar han även de huvudsakliga argumenten för judarnas eskatologiska återvändande till landet (ex. Hes. 36-37, Jer. 16, Amos 9, Jes. 11, Jer. 30-31, Sak. 8-12, Joel 3, Matt. 23:37-39/Luk. 13:34-35 och indirekt Rom. 9-11), inklusive det ovillkorade landförbundet (5 Mos. 29-30). Inte heller diskuterar han det faktum att flera av de profetior som talar om ett världsvida återsamlande skrevs ner efter återvändandet från Babylon.

Om Halldorfs kritik på något sätt ska tas seriöst bör han åtminstone försöka interagera med motståndarsidans huvudargument. Att han sedan efterfrågar en ”mer detaljerad” bibelläsning (för att undvika dispensationalismen) blir nästan komiskt. Den vanliga, men likaledes felaktiga, kritiken mot dispensationalister är att de läser Bibeln för bokstavligt och detaljerat.

Sammanfattnings kan man alltså säga att Joel Halldorf är en kyrkohistoriker som dels har bristande kunskaper i kyrkohistoria och dels återger meningsmotståndare på ett i bästa fall slarvigt sätt.