Martin Luther var på intet sätt felfri men hans övertygelse om Bibelns auktoritet och ofelbarhet banande vägen för kyrkohistoriens största reformation. Han ville tillbaka till Skriften och Skriften allena.
Och även om inte Luthers reformation blev komplett och fullbordad kom hans bibelsyn och tolkningsprinciper, dvs den bokstavliga bibeltolkningen som präglade församlingen under de första århundradena, att spela stor roll för kommande generationer. Luthers ambition och övertygelse – Sola Scriptura – kan ses som en frukt av Bibelns tre sista verser.
Upp 22:18-20 ”För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen, kom Herre Jesus!”
Dr. Charlie Bing: ”Varningarna gäller inte de som kommer fram till olika tolkningar av svåra bibelpassager. Det är mer en kraftfull varning att inte manipulera eller på annat sätt förvanska Guds uppenbarelse uppsåtligen. Med andra ord är det viktigt att studera Guds Ord med gott uppsåt och underordnat hjärta.”
Dr. John MacArthur: ”Skriften är ett slutet system av sanning; komplett, tillräckligt och förbjudet att addera till (Jud 3, Upp 22:18-20)….På samma sätt som GT:s fullbordan följdes av tystnad (400 år) har NT:s fullbordan följts av fullständig frånvaro av gudomlig uppenbarelse. Sedan Uppenbarelsebokens slut har varken någon skriftlig eller muntlig profetia varit allmänt accepterad av den kristna församlingen som gudomlig sanning från Gud… Skriften är tillräcklig för alla kristna (2 Tim 3:16-17).”
På den bifogade bilden följer ett axplock av historiska rörelser, någorlunda kronologiskt, som i större eller mindre utsträckning har/har haft Bibeln som urkund men som samtidigt lagt till eller dragit ifrån innehåll.

