I den här artikeln bemöter jag Oskar Skarsaunes argument mot dispensationalismen. Skarsaune, som är norsk professor emeritus i kyrkohistoria, har fått möjlighet att bemöta mina invändningar men efter inledande kontakt har hans svar uteblivit. Då jag finner ämnet särskilt relevant i den tid vi lever i, och eftersom Skarsaunes text är tillgänglig för allmänheten, vill jag offentligöra min replik här. Detta för att synen på dispensationalism i hög grad präglar synen på Israel, inte minst i den nuvarande konflikten, och i förlängningen synen på Gud. Länk till Skarsaunes artikel finns i slutet.
Innan jag går in på mina invändningar kan det vara bra att få en kortfattad sammanfattning av vad dispensationalism är och handlar om. Dispensation betyder ”hushållning” eller ”administration” och innebär att Gud, genom progressiv uppenbarelse (dvs. han har uppenbarat mer och mer), ”styr” världen genom att ge människorna direktiv att följa. Dessa direktiv, eller spelregler, har delvis förändrats genom historien till följd av ny uppenbarelse. Vi i den kristna församlingen är exempelvis inte skyldiga att följa de 613 buden från Mose lag eftersom dessa gällde Israel och judarna under specifik tid i historien. Vi ska inte heller bygga en stor ark, likt Noa och hans familj. Att nio av de tio budorden upprepas till den kristna församlingen gör dock att vissa bud står kvar.
Man kan förenklat säga att dispensationalismen bygger på en naturlig/bokstavlig och konsekvent tolkning av hela Bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken. Och detta resulterar främst i en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen, mellan lagens tidsålder/dispensation (Israel) och nådens tidsålder/dispensation (församlingen). Löftena som gavs till Israel och judarna i framför allt GT – landområde, Kung och välsignelse – kommer därför att uppfyllas till samma målgrupp under ett kommande tusenårigt rike efter Jesu återkomst. Jag har för övrigt skrivit en lite längre text om dispensationalismen och länk till den finns i slutet.
Förbundsteologi, som är den andra stora teologiska huvudfåran inom kristenheten, förminskar eller förnekar skillnaden mellan Israel och församlingen och menar istället att alla löften till Israel och judarna antingen förandligats och fått ny mottagare (församlingen/det nya eller andliga Israel) eller aldrig varit menade till någon annan grupp än till troende i alla tider (som de också kallar församlingen). För att få ihop detta system måste den ursprungliga och naturliga innebörden förkastas.
Man kan också se dispensationalismen som reformationens slutpunkt i bemärkelsen att man använde Luthers tolkningsmetod – den bokstavliga – på hela Bibeln, inte minst på eskatologins område. Dr. Andy Woods:
”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln. Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.”
Nedan följer en sammanställning av ett antal punkter där jag menar att Skarsaunes framställning antingen är missvisande eller felaktig. Med missvisande menar jag så kallade halmgubbar där han missrepresenterar vad dispensationalismen är och lär.
Upphov. Skarsaune menar att dispensationalismen var en ny företeelsen när Darby lanserade den på 1830-talet. Men det är en sanning som behöver nyanseras. Många dispensationalister skulle hålla med om att Darby var den som systematiserade dispensationalismen men ingen av Darbys läror och övertygelser var egentligen nya. Det finns dokumenterat i flera böcker:
”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century” (2023) av Dr. Cory Marsh och Dr. James Fazio
Dr. Wayne House skriver följande om den sistnämnda boken:
”Similar to William Watson’s Dispensationalism Before Darby, this more expansive work compellingly demonstrates that dispensational ideas have been prevalent in the church from the first century to the present. With contributions from a dozen scholars, Discovering Dispensationalism cohesively argues that dispensational viewpoints emerged from a commitment to the literal interpretation of Scripture advocated by the apostles, especially regarding the future of national Israel and the Church. I highly recommend this book as a corrective to the baseless claim that dispensational thought is a recent novelty.” H. Wayne House, ThD, JD, Distinguished Research Professor of Theology, Law, and Culture, Faith International University
I dessa böcker belägger författarna att dispensationalismen doktrinära kännetecken – företrädesvis skillnaden mellan Israel och församlingen, premillennialism med tron på en kommande upprättelse för Israel/det judiska folket och ett tidigt uppryckande – inte uppfanns av Darby på 1800-talet utan har djupa historiska rötter.
Definition. Många dispensationalister skulle inte hålla med Skarsaune om att dispensationalism är ett förutfattat teologiskt system som ”tvingas” på bibeltexten (som han antyder i sista delen) utan istället är resultatet av en konsekvent naturlig/bokstavlig hermeneutik (”literal, historical, grammatical, contextual method of interpretation”). Detta brukar för övrigt vara dispensationalisters kritik av förbundsteologin. Nu kan han förvisso tycka så ändå men jag vill i alla fall klargöra att dispensationalister brukar varna för samma sak. Dr. Charles Ryrie, en av den moderna dispensationalismens frontfigurer, utvecklar:
”The essence of dispensationalism, then, is the distinction between Israel and the church. This grows out of the dispensationalist´s consistent employment of normal or plain or historical-grammatical interpretation, and it reflects an understanding of the basic purpose of God in all His dealings with mankind as that of glorifying Himself through salvation and other purposes as well.” Ryrie, Dispenstionalism, s. 48.
Syftet med dispensationerna. Dispensationalister brukar poängtera att dispensationernas/historiens syfte är Guds ära, inte enbart frälsningen.
”To the normative dispensationalist, the soteriological, or saving, program of God is not the only program but one of the means God is using in the total program of gloryfying Himself.” Ryrie, Dispensationalism, s. 48.
Med andra ord menar jag att det blir lite missvisande att likt Skarsaune tala om ”frälsningshushållning”.
Profetiorna i GT. Skarsaune skriver vidare att dispensationalister menar att profetiorna i GT ”uteslutande” handlar om judarna och dess frälsning. Jag har dock inte hört någon dispensationalist som menar att löftena och profetiorna innan 1 Mos. 12 (ex. löftet/profetian om att kvinnans säd ska krossas och löftet/profetian om att Gud aldrig mer ska förgöra jorden med vatten) handlar om det judiska folket. Eller att Jes. 53 bara handlar om frälsning för judarna. Man brukar betona att en aspekt av löftet 1 Mos. 12:3 – att alla jordens släkter ska välsignade genom Abraham – är Abrahams säd/avkomma i singular, Jesus Kristus, och hans frälsningsverk på korset för hela världen.
Jordiskt och himmelskt. Skarsaune menar att dispensationalister har en närmast svartvit indelning mellan jordiskt och himmelskt, att det förstnämnda tillhör judarna och det senare den kristna församlingen. Dispensationalister brukar förvisso påpeka att frälsningen i GT nästan uteslutande syftade på fysisk räddning undan fiender. Det betyder dock inte att man bortser från den eviga och andliga frälsningen på den nya jorden för dessa GT-människor. Man brukar också tala om att det finns profetior som talar om andlig frälsning för judarna i framtiden, i anslutning till Jesu återkomst.
Man ska dock komma ihåg att alla människor i alla tider blir frälsta på den här jorden och att även den kristna församlingen, enligt dispensationalister, kommer att få fysiska uppståndelsekroppar och vara med både i det jordiska tusenårsriket och på den nya fysiska jorden. Vidare finns det himmelska och andliga välsignelser för judarna så även om det finns skillnader mellan grupperna är det ingen avgrundsskillnad. Men visst, det finns dispensationalister som överbetonat skillnaden.
”That dispensationalism denies a heavenly hope and future for redeemed Israel is simply not true… To sum up: the earthly-heavenly Israel-church distinction taught by dispensationalist is true, but it is not everything that dispensationalists teach about the ultimate destiny of the people included in these groups.” Ryrie, Dispensationalism, s. 160.
Och judarna i den kristna församlingen har, enligt alla dispensationalister jag läst och hört, del av alla andliga välsignelser som församlingen fått. Med andra ord blir även Skarsaunes påstående om att judarna ”inte har något med kyrkans andliga välsignelser att göra” missvisande. Alla frälsta genom alla tider, inklusive alla frälsta judar, kommer både få en fysisk uppståndelsekropp och frälsas ”andligt”.
Två vägar till Gud. Även om inte Skarsaune uttrycker det explicit finns det i rubriken (”två vägar till Gud”) en antydan om olika frälsningsvägar, en för judarna i GT och en för den kristna församlingen i NT. Det är förvisso sant om man frågar ”hyperdispensationalister” som brukar hävda att judarna i GT blev frälsta genom både tro och gärningar medan vi idag bara blir frälsta ”av nåd genom tro”. Men alla traditionella dispensationalister brukar betona att frälsningen alltid varit av nåd genom tro, oavsett tidsperiod/dispensation. Att innehållet i den tron har förändrats till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser är dock en annan sak. Människor som levde på Adams tid hade, av naturliga skäl, inte samma förståelse av Jesu person och verk på korset som vi har idag. Dr. Ryrie om detta fenomen:
”The basis of salvation in every age is the death of Christ; the requirement for salvation in every age is faith; the object of faith in every age is God; the content of faith changes in the various dispensations… When Adam looked upon the coats of skin with which God had clothed him and his wife, he did not see what the believer today sees looking back on the cross of Calvary. And neither did other Old Testament saints see what we can see today. There have to be two sides to this matter – that which God sees from His side and that which man sees from his side.”
Uppenbarelseboken. Ja, det är sant att dispensationalister menar att Uppenbarelseboken (i likhet med GT) i huvudsak handlar om en tid (vedermödan, Upp. 6-19) då den kristna församlingen inte ska vara med. Men även om inte all Skrift är skriven till oss personligen är den skriven för oss, dvs. den är trots allt ”nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”.
Hemlighet. Skarsaune menar att Darbys påstående om att den kristna församlingen, eller församlingens tidsålder, var ett tidigare okänt ”mysterium” (som uppenbarades efter judarnas nekande till det utlovade riket) är ”uppseendeväckande”. Och det får han förstås tycka och det är heller inget ”halmgubbeargument” eftersom de är vad dispensationalister lär. Men Darby, liksom andra dispensationalister, använder Bibelns egna ord, dvs. att den kristna församlingen – Kristi kropp – var en tidigare icke uppenbarad ”hemlighet” som bildades på pingstdagen (ex. Kol. 1:24-26, Ef. 2:12, 3:5-7) Att hedningarna i den kristna församlingen får del av löftena och inte längre kallas ”gäster och främlingar” var något nytt och revolutionerande som uppenbarades i NT. Ryrie refererar till professor J.B. Lightfoot vad gäller innebörden av ”mysteriet” som uppenbarades:
”The Greek scholar J.B. Lightfoot gives the meaning of the word as ‘simply a truth which once was hidden but now is revealed,’ ‘ a truth which without special revelationwould have been unknown.’ He expands on this definition: ‘But the one special ‘mystery’ which absorbs St. Paul’s thoughts in the Epistles to the Colossians and Ephesians is the free admission of the Gentiles on equal terms… This, though hidden from all time, was communicated to him by a special revelation.” Ryrie, Dispensationalism, s. 156.
Syftet med Jesu första ankomst. Dispensationalister menar att Jesus, vid sin första ankomst, förvisso kom för att frälsa sitt folk (som Skarsaune skriver) men de betonar också att han kom för att upprätta det utlovade riket åt Israel, om de tagit emot honom som frälsare först.
Nya Jerusalem. Dispensationalister menar att det ”nya Jerusalem” kommer ner efter tusenårsriket och således är det inte samtidigt som Hes. 40-48 som Skarsaune hävdar. Hes. 40-48 beskriver, enligt dispensationalister, förhållanden under nämnda rike.
Judarnas nationella omvändelse. Dispensationalister menar att judarna som folk blir frälsta i slutet på vedermödan, inte under tusenårsriket som Skarsaune skriver. Och det är bara en tredjedel av judarna som omvänder sig till Jesus, resten kommer att dö (Sak. 13:8).
Judemission. Skarsaune menar dispensationalismen leder till, eller kan leda till, att kristna ignorerar att evangelisera för judar. Men eftersom ingen dispensationalist, vad jag vet, menar att det finns frälsning efter döden (i tillägg till att majoriteten av judarna inte kommer att tro under vedermödan) finns det ingen rationell grund för att strunta i judemission. Personligen har jag heller aldrig hört om någon dispensationalist som undviker eller varnar för judemission.
Kopplingen till pingströrelsen. Dispensationalister brukar vanligtvis vara cessationister och det betyder att det inte finns någon direkt och naturlig koppling till pingströrelsen (som Skarsaune gör gällande), även om många pingstvänner både är Israelvänner och ”pretribbare”. Men det finns som bekant även likheter mellan protestanter och katoliker…
Olivträdet. Skarsaune menar att liknelsen om olivträdet i Rom. 11 motbevisar dispensationalismen. Men det bygger dels på en missförståelse av grenarna och dels på att göra för mycket av en liknelse. Rom. 11 och liknelsen om olivträdet talar, enligt dispensationalister, om primära grupper som får del av välsignelserna från Abrahamsförbundet. Judarna som grupp, och här åsyftas etniska och icketroende judar, har huggits av från den primära sits de haft i Guds plan sedan 1 Mos. 12 och får tills vidare vänta på att de åter ska ympas in. Hedningarna, som primärgrupp och bara troende sådana, får nu sitta i förarsätet och åtnjuta välsignelser som kommer från Abrahamsförbundets andliga säd – Jesus Kristus. Dr. Thomas Constable om dispensationalisters tolkning av olivträdet och dess feta rot:
”The ‘root’ probably refers to the Abrahamic Covenant, and the ‘branches’ probably refer to the believing and unbelieving Gentiles and Jews, in view of how Paul proceeded to develop this illustration in verses 17-24. Moo saw the root as the patriarchs and God’s promises to them. J. N. Darby and Arno Gaebelein believed that the root refers to Abraham. Others have held that the first piece of dough and the root refer to Abraham and the patriarchs.”
Dr. Charlie Bing betonar också Paulus användning av ”du” i singularis, vilket tydligt indikerar att han åsyftar grupper (inte individer) och att det handlar om välsignelser från Abrahamsförbundet.
”In verses 17-24 he clearly differentiates the two groups (Jews and Gentiles) by addressing the Gentiles as one group with the singular pronoun ”you” (Greek su). In the passage, Paul uses the illustration of a tree’s root and branches. Just as a holy source (”the firstfruit”) determines the holiness of what follows (”the lump”), so it is true of a tree’s root and branches (v. 16). The root evidently represents Abraham and the patriarchs as the source of the Jewish nation as well as God’s covenant promises that set them aside as holy. In the situation at Paul’s time, there is a faithful remnant of Jews (v. 5), but some of the natural branches are broken off (unbelieving Jews) and wild branches are grafted in (believing Gentiles; vv. 17-18). Paul’s sobering reminder is that the Jews are cut off because they do not believe in the Messiah, Jesus, and the Gentiles are grafted in because of their faith in Christ (vv. 19-20a). This is not a reason for the Gentiles to boast, but to be humbled by God’s grace toward them and to be reverent (v. 20b), because God can also cut off the Gentiles from His blessings (v. 21). After all, the Gentiles are only blessed because God first gave the promises to Israel: ”For salvation is of the Jews” (John 4:22).” https://www.gracelife.org/resources/gracenotes/?lang=eng&id=86
Med andra ord håller inte dispensationalister med Skarsaune om att grenarna representerar individer eller den kristna församlingen, även om troende hedningar och judar är en del av den senare idag. Så liknelsen är inte oförenlig med dispensationalism, i alla inte om tolkningarna av roten och grenarna ovan är korrekta (som jag tror att de är).
Sammanfattningsvis bygger Skarsaunes kritik av dispensationalismen nästan uteslutande på missrepresentationer, dvs. på sådant som inte stämmer med av dispensationalister faktiskt lär. Och då blir det ingen rättvis eller ärlig bild oavsett om man håller med eller inte. Sedan menar jag att hans två motbevisande texter inte på något sätt omkullkastar dispensationalismen. För att göra något sådant måste han till att börja med bemöta alla grundläggande argument för dispensationalism, primärt den konsekventa och bibliska tolkningsmetoden.
Om vårt evangelium inte leder till anklagelser om ”laglöshet” och ett legitimerande av syndigt leverne är det stor risk att vi inte predikar Bibelns frälsande evangelium utan ett gärningsevangelium. När Paulus predikade detta nådens evangelium frågade hans lagiska åhörare, något implicit och föraktfullt, om de skulle synda mer för att nåden skulle bli ännu större (Rom. 3-6). Och även om Paulus så klart inte bejakade ett syndigt leverne var det en reell möjlighet, en möjlighet som inte påverkade evangeliet/frälsningen/rättfärdiggörelsen.
Eller som Paulus säger, ”där synden blev större, där överflödande nåden ännu mer.” Och detta är det mest anstötliga med evangeliet för den moraliska och självrättfärdiga människan, dvs. att inse den egna hjälplösheten/syndfullheten och att ingen av ens egna gärningar på något sätt är meriterande för frälsningen. Med andra ord är inte följande evangelium förenligt med nådens evangelium: ”tro på evangeliet och omvänd dig från x antal synder så skall du bli frälst.”
Några kristna röster om detta ”äkthetstest” av evangeliet:
Dr. Charlie Bing: ”The legalists were slandering Paul and twisting his words. No doubt they were saying things like, “Look at that Apostle Paul. He is telling people that they can continue living in sin because they are under grace. He is preaching ‘easy believism.’ He is teaching ‘cheap grace.’”
The litmus test for free grace is simply this. If a preacher is not being accused of what Paul was being accused of, then maybe there is something wrong with his gospel message.”
Dr. Martyn Lloyd Jones: ”The true preaching of the gospel of salvation by grace alone always leads to the possibility of this charge being brought against it. There is no better test as to whether a man is really preaching the New Testament gospel of salvation than this, that some people might misunderstand it and misinterpret it to mean that it really amounts to this, that because you are saved by grace alone it does not matter at all what you do; you can go on sinning as much as you like because it will redound all the more to the glory of grace. That is a very good test of gospel preaching. If my preaching and presentation of the gospel of salvation does not expose it to that misunderstanding, then it is not the gospel.”
Lance Latham: ”The doctrine of justification by faith is so provocative that it creates a question for many. “Will not belief in the grace of God alone produce a licentious living on the part of the people?” “Perhaps the people of God will live presumptuous lives when they realize that they are saved by grace and not by works.” We find the remarkable answer as we continue to consider the book of Romans. Paul asks the rhetorical question, “What shall we say then? Shall we continue in sin, that grace may abound?” (Rom. 6:1).”
William Mackay om varför vi bör ifrågasätta vårt evangelium om det inte leder till frågor om laglöshet: “Unless the gospel we preach, when presented to the natural mind, brings forth such a question, it is another Gospel than Paul’s.”
Alltså, när vi predikar frälsningen ”av nåd genom tro” allena kommer många anklaga oss för att legitimera synd. Men då, när vi får dessa anklagelser mot oss, ska vi veta att vi är i gott sällskap!
Som bibeltroende kristna vet vi att antisemitismen och attackerna mot Israel kommer att eskalera och kulminera under den så kallade vedermödan (den sjuåriga perioden som föregår Jesu återkomst till jorden), när världens alla länder – ledda av den kommande världsledaren Antikrist – ska gå till anfall mot Israel. Och även om en rest av det judiska folket, en tredjedel, kommer att omvända sig och bli räddade av ”Honom som de genomborrat” (Sak. 12:10) säger Bibeln att majoriteten av judarna, två tredjedelar, kommer att dödas under den här perioden (Sak. 13:8). Med andra ord kan dagens attacker, tyvärr, bara ses som en ”försmak” av vad som komma skall.
Betyder detta faktum att kristna inte ska bry sig om Israel och judarna eftersom grymheterna ligger i linje med vad Bibelns profetior förutsäger? Nej. Då de, utifrån det ovillkorade Abrahamsförbundet (som bland annat bekräftas i Rom. 9-11), fortfarande är det utkorade folket som Gud uppmanar alla människor att välsigna (1 Mos. 12:3) ska vi i generell mening alltid tala väl om det judiska folket.
Och om Gud har lovat att föra tillbaka folket till det utlovade landet – först i otro (av allt att döma återvändandet under 1800- och 1900-talet som kulminerade i staten Israels mirakulösa återfödelse) och sedan i tro (under vedermödan) – bör vi även vara på staten Israels sida. Detta utan att man nödvändigtvis måste hålla med om alla politiska beslut i landet.
Israels och judarnas återupprättelse är, om vi ska tro Bibelns profetior, det som kommer att realisera välsignelser för hela världen under det kommande Gudsriket på jorden. Och det vet ”ondskans andemakter” om. Med andra ord finns det en tydligt andlig dimension i synen på och aversionen mot Israel och det judiska folket och den dimensionen får inte glömmas bort. Dr. Tommy Ice om den andliga dimensionen:
”I believe that the battle for Israel and Jerusalem today is more than just human interaction over an issue. Instead, it involves a struggle over God’s plan for history and the opposition to that plan from Satan and his angels in the spiritual realm. To be on the wrong side on this issue is to oppose God Himself… If God has decreed it, then there is nothing anyone can do to stop it; not even Satan himself. If God has not decreed it, then it will not be accomplished. This is a book about how God is bringing to pass His plan from the foundation of the world for Israel. Yes, it does involve men and means, but ultimately God will bring it to pass in history.” Från boken ”The Case For Zionism: Why Christians Should Support Israel”
Antiisraeliska och antijudiska ställningstaganden kommer också – utifrån Guds löfte om ”förbannelse” av Israels/judarnas fiender 1 Mos. 12:3 – att få konsekvenser, både här och nu och vid Jesu återkomst.
Avslutningsvis kan man också betona att även om judarnas ännu gällande rätt till landet bygger på Guds oåterkalleliga beslut finns det även goda utombibliska argument. Dr. Ice igen: ”Even if one rejects the biblical teachings about Israel, as many do, it is important to also know international law totally supports the modern state of Israel and she has a right to all the land west of the Jordan River.”
Med andra ord finns det, även om världen kommer bli mer och mer fientligt inställd, inget att skämmas för när det gäller kristen sionism.
Många kristna i Sverige gör nu reklam för den relativt nya filmen ”Jesus Revolution” som släppts på svenska biografer i dagarna. Den bygger på den rörelse som främst växte fram i början på 1970-talet och som även benämndes ”Jesusrörelsen” och ”Jesusfolket”. Men är detta verkligen något att promota för bibeltroende kristna? I den här texten lyfter jag fram ett antal punkter och argument till varför den inte bör rekommenderas.
1. Felaktigt evangelium. Det frälsande evangeliet som presenteras i filmen bygger på gärningar, dvs. att vederbörande måste (i tillägg till att tro på Jesus och Hans frälsningsgärning för oss) omvända sig från visst mycket synd, uttala en frälsningsbön, döpa sig och följa Jesus i handling. Det är ett obibliskt gärningsevangelium som kräver lydnad. Dr. Bob Wilkin:
”Unfortunately, obedience is also presented as a condition of eternal salvation.
Which brings me to the negative side. The evangelistic message presented is a confusing form of Lordship Salvation. The hero of the movie is famous Lordship Salvation pastor Greg Laurie. When he is baptized in the ocean, he is asked if he has decided to follow Jesus yet. He answers, “No.” Lonnie Frisbee then asks him if he is ready to decide right then. “Yes.” So Frisbee leads him in a sinner’s prayer. Laurie confesses that he is a sinner, says that he is turning from his sins, and invites Jesus into his life to be his Lord and Savior. With that, he is baptized.
I don’t recall anyone in the movie saying that whoever believes in Jesus has everlasting life. ”
En annan sak som nedtonas i filmen är talet om den yttersta domen och Guds vrede över synden och syndarna. Johannes 3:16 citeras förvisso men den viktiga slutklämmen, ”inte ska gå förlorade utan ha evigt liv”, utelämnas.
2. Felaktigt fokus. Kristna ska inte vara revolutionära utan istället predika evangelium för att på så sätt förändra människor och samhällen inifrån (i den mån det är möjligt i denna alltmer avfallna tid). Jesus var inte heller revolutionär när han kom den första gången utan en lydig och underordnad Återlösare. Med andra ord sänder rörelsens och filmens namn fel (och politiskt vänstervridna – ja, många var inspirerade av 1960-talets vänstervåg där Vietnamkrigsmotståndet stod i centrum) signaler även om våld kanske aldrig var en uttalad metod. Pastor Taigen Joos:
”The best description of Jesus is not that he’s a revolutionary, but that he is a redeemer. Jesus did not come to overthrow some kind of political system. That is what the Jewish people of the first century wanted him to do, but that was not his purpose in coming. The salvation that Jesus provides is not meant to be a politically revolutionary movement either. Neither were those apostles who helped found the church revolutionaries either. They did not fight for political upheaval. They preached the good news of Jesus Christ and saw lives transformed for the glory of God.
3. Öppenhet för homosexualitet. Jesusrevolutionens grundare och filmens huvudperson, Lonnie Frisbee, levde i öppen och obekänd synd då han både skilde sig från sin fru och praktiserade homosexualitet. Han dog sedermera i AIDS som ett resultat av det senare. Detta är förvisso inte frälsningsavgörande men en sådan livsstil är högst oförenlig med kristet ledarskap.
4. Öppenhet för droger och sexuell lössläppthet. Många i den aktuella Jesusrörelsen, däribland många hippies, var både drogliberala och sexuellt frigjorda och detta ändrades inte nämnvärt efter konverteringen till kristendomen. Pastor Joos om den här problematiken:
”The converted hippies continued in their hippie lifestyle, still experimenting in drugs and sexual escapades. Their appearance identified themselves more with the unconverted hippie movement than with a new life and “new creature” values.”
5. Fokus på känslor, upplevelser och ekumenik. Då fokus i mångt och mycket låg (och ligger) på upplevelser och känslor tonas doktrinära skillnader ner, alternativt suddas ut helt. Detta har lett till ett accepterande av bland annat katolska kyrkan och ett omfamnande av ”världsliga” metoder (inklusive musik). Det senare präglar för övrigt filmen. Pastor Joos igen:
”The Jesus Movement was a major contributor to the modern Charismatic movement, as well as the modern Contemporary Christian Music movement. The trifecta of emotionalism, charismaticism, and cultural accommodation have been the key ingredients that have made the modern Contemporary Worship scene what it is today.”
Dr. John McArthur påpekar också att den ”marknadsdrivna” kyrkan, en kyrka som anpassar sig efter rådande kultur och samhällstrender för att bli mer populära och vinna fler åhörare, har sina rötter i denna Jesusrörelse. Eller som Alan Ray uttrycker det:
“If the Jesus movement was so effective since the 70s, where is the fruit? Is it not the lukewarm ecumenical ditch they call church?”
6. Hyllning av falska profeter och förkunnare. Filmen glorifierar exempelvis Kathryn Kuhlman, en kvinna som exempelvis profeterade fel, begick äktenskapsbrott och var en stor inspirationskälla för den välkände villoläraren Benny Hinn (falsk profet och förkunnare av framgångsteologi). Jesusrörelsens ledare har även förknippats med Rick Warren som är förgrundsfigur i den marknadsdrivna/världsanpassade kyrkan och författare till den storsäljande boken ”Purpose Driven Life”.
Att huvudrollsinnehavaren, Jonathan Roumie (som spelar ovannämnde Frisbee), är en New Age-inspirerad katolsk mystiker som blivit hyllad av påven gör sannerligen inte filmen bättre.
Sammanfattningsvis finns det alltså flera minst sagt problematiska inslag i filmen där det största felet är ett gärningsbaserat evangelium. Men även nedtoningen av synd, kompromissandet med läror till följd av fokus på känslor och upplevelser, världsanpassningen (inte minst musik) och ekumeniken är alla allvarliga avsteg från Bibelns undervisning, i synnerhet i en tid som denna. Mer om denna tid här: https://godanyheterna.com/2021/07/06/eskatologi-och-tidstecken/
Är evolutionsläran sekundär och harmlös? Nej, förutom att den bygger på obevisade (och gudsfientliga) antaganden kan den dessutom få allvarliga konsekvenser, i alla fall om man konsekvent tar den på allvar och handlar därefter.
Pekka-Eric Auvinen, en finsk student med darwinistiska övertygelser, mördade under 2007 sex personer eftersom han menade att dessa människor var skadliga/destruktiva för människosläktet. Människan hade försämrat det naturliga urvalet och därför kände han sig tvingad att hjälpa evolutionen på traven. Han menade också att människan inte är högre än något annat djur och att ett särskilt människovärde var ett påhitt. Död och dödande var, enligt honom, inte något negativt eftersom det hände naturligt i övriga djurvärlden.
P { margin-bottom: 0.21cm }
”Evolution is both a a theory and a fact, creationism is neither one… Religious people, your gods are nothing and exist only in your heads. Your slave morals means nothing… Human life is not sacred. Humans are just a species among other animals and the world does not exist only for humans. Death and killing is not tragedy, it happens in nature all the time. Not all human lives are important or worth saving.
Only superior (intelligent, self-aware, strong-minded) individuals should survive while inferior (stupid, retarded, weak-minded masses) should persih. Today the process of natural selection is totally misguided. It has reversed… Modern human race has not only betrayed its ancestors, but the future generations too. It’s time to put Natutal Selection and Survival of the Fittest back on track!” (Auvinen 2007)
Många skulle säga att Auvinen var en ond dåre men problemet är att han faktiskt tog Darwins evolutionslära på allvar och praktiserade sina övertygelser. Med andra ord finns egentligen inget utrymme att kritisera Auvinens beteende, i alla fall inte i en värld som bara består av planlös materia – utan särskilt och objektivt människovärde – och som drivs ”framåt” genom eliminering av svagare individer och grupper/raser.
Om människan bara är ett slumpmässigt djur där vissa individer och grupper/raser är mer utvecklade än andra kan vi, på samma sätt som inom djuravel, rättfärdiga människoavel och ”rashygien”. Med andra ord, i syfte att hjälpa evolutionen på traven (och därigenom skapa ett bättre samhälle och en bättre värld) bör inte mindre utvecklade individer och raser ”para sig” med mer utvecklade diton. Därför var det inte heller konstigt att rashygienrörelsen, med exempelvis tvångssterilisering, föddes i kölvattnet av Darwins genombrott. Även legitimeringen av abort under andra halvan av 1900-talet kan ses som en logisk konsekvens av evolutionsläran.
Det finns dock ett mer grundläggande problem för evolutionister med moraliska övertygelser. Om människan utvecklats från planlös materia (Big Bang), utan någon Skapare som menat något med sin skapelse (inklusive gott och ont), blir moralen i sig både grundlös och godtycklig. När allt kommer omkring (och när alla, som vanligtvis gudsförnekare tror, är döda och solen en dag slocknat), vad spelar det då för roll om världen blivit ”bättre” och utvecklats till en viss grad? Och vem bestämmer vad som är bra?
I den kristna världsbilden, där Gud uppenbarat sin objektiva moral i främst Bibeln och där människan fått ett unikt värde och en unik ställning i skapelsen, finns däremot en rationell grund för att värna om svaga och utsatta. Utifrån det faktum att alla människor är skapade i Guds avbild ålägger Bibeln kärlek till sin nästa – inklusive fiender och handikappade – och förbud mot godtyckligt dödande. Och här finns också ett övergripande syfte med att göra gott eftersom alla en dag ska göra räkenskap inför Skaparen (dock inte i frälsningshänseende eftersom den bara bygger på tron på Frälsaren). Vidare talar Bibeln om att döden, som inte var en naturlig del av den ursprungliga skapelsen utan kom in till följd av syndafallet, en dag ska vara borta.
Sammanfattningsvis spelar världsbilden – övertygelser om tillvarons fundamentala frågor såsom ursprung, syfte, moral och sanning – stor roll, inte minst om man likt Auvinen förkastar Gud och omfamnar evolutionsläran.
Är pingströrelsens historia och framväxt beviset för att kvinnligt ledarskap är sanktionerat av Gud?
I en färsk text på Facebook argumenterade en relativt känd förkunnare inom den karismatiska rörelsen i Sverige för kvinnligt ledarskap i den kristna församlingen. Som stöd för sin tes hänvisade han till tre kända och framstående kvinnor i pingströrelsens historia: Kathryn Kuhlman, Aimee Semple McPherson och Maria Woodworth-Etter. Att ifrågasätta dessa kvinnliga ledares legitimitet angränsar enligt honom till hädelse eftersom de gjorde så mycket gott för Guds verk.
Avsikten med den här texten är emellertid inte att redogöra för de bibliska argumenten mot kvinnligt ledarskap, utan att belysa den (förment goda) frukt som kom genom ovannämnda kvinnors tjänst som ledare. En övergripande och kort artikel om Bibelns syn på pastorer och församlingsledare utifrån kön finns istället här: https://www.gotquestions.org/women-pastors.html
Så hur är det då, var frukten från dessa kvinnors liv och gärning sund och biblisk? Eller finns det tvärtom tydliga tecken på det motsatta?
David Cloud lyfter i boken ”The Pentecostal-Charismatic Movements: The History & Error” fram följande, högst problematiska, punkter om Kuhlman och hennes liv:
Som pastor inledde hon en romans med en gift man på 1930-talet, dvs. redan innan han hade skilt sig. Efter att han skilt sig och gift om sig med Kuhlman valde dock hon, efter bara några år, att skilja sig för att satsa ”helhjärtat” på Herren.
Kuhlman hade ett osedvanligt stort intresse för lyx i form av dyra kläder och smycken. Och detta finansierades med pengar från hennes ”ministry” som drog in 2-3 miljoner dollar per år (något som var väldigt mycket pengar på den tiden).
Hennes möten präglades av att folk blev ”slagna av Anden” (slayed in the Spirit) och föll till golvet. Det finns dock inget bibelstöd för detta fenomen.
Kuhlman var också den stora inspirationskällan för den kända heretikern Benny Hinn.
Hon lärde inte som hon levde vad gäller helanden, dvs. hon menade att vi var garanterade fysiskt helande här och nu men långt ifrån alla blev helade på hennes möten.
Det finns inga belägg eller någon dokumentation som styrker att helanden faktiskt inträffade på Kuhlmans möten, i alla fall inte i någon större omfattning. Cloud: ”While it was alleged that documented healings took place in Kuhlman’s meetings, they were not very many, certainly no more than the healings that are experienced by Christians who believe the sign gifts have ceased and who simply pray for healing, trusting God to do His perfect will.” Här kan också tilläggas att den sista tidens avfall ska, om man läser Bibeln på ett naturligt sätt, präglas av många under och tecken i Jesu namn. Så även om det faktiskt sker övernaturliga helande (exempelvis) betyder inte detta att sammanhanget i fråga är sunt.
Kuhlman var, precis som många andra karismatiker, ekumeniskt lagd och tonade ner doktrinära skillnader. Hon byggde exempelvis broar till katolska kyrkan och träffade även påven, ett möte/relation som hon beskrev som ”oneness”.
Aimee Semple McPherson tycks inte ha varit mycket bättre. Cloud igen:
Hon var gift tre gånger och skild två. Hon hade även, av allt att döma, en affär med en gift man.
Hon blandade också in ett särskilt andedop och fysiskt helande i evangeliet. Arno Gaebelein, som gjorde en grundlig undersökning av de påstådda helandeundren på hennes möten, hittade inga genuina helanden överhuvudtaget.
Precis som Kuhlman predikade hon ett ”positivt” budskap som tonade ner synden och frälsningen från helvetet.
Utöver att hon, i likhet med Kuhlman, praktiserade ”slagen av Anden” omfamnade hon även ”andlig fylla”.
Hon avslutade livet i ”sus och dus” och hon misshandlade även sin mamma i ett av deras många bråk. Hon dog sedan av en överdos 1944.
Alarmklockorna ringer även när man läser följande citat om Maria Woodworth-Etter (från samma bok):
”Her meetings were charaterized by ‘slaying in the spirit’, prophesying, trances, and general pandemonium. ‘She often went into trances during a service, standing like a statue for an hour or more with her hands raised while the service continued.’ (The Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements, p. 901). She was thus dubbed the ‘trance evangelist’ and the ‘voodoo priestess.’ She falsely prophesied that the San Francisco Bay area would be destroyed by an earthquake and tidal wave in 1890.”
Dessa punkter bevisar inte nödvändigtvis att kvinnligt ledarskap är felaktigt (det måste bedömas utifrån Bibeln, inte utifrån numerär tillväxt och vad som tycks ”fungera”), att pingströrelsen som sådan var/är osund eller att kvinnorna i fråga inte var frälsta. Men det visar med all önskvärd tydlighet att nämnda kvinnors liv och ”ministries” på intet sätt kan användas som bevis för det motsatta heller, dvs. att kvinnligt ledarskap är sanktionerat av Gud. Därutöver borde de aktuella kvinnornas stora inverkan på pingströrelsens framväxt leda till eftertanke och reflektion.
Som bibeltroende kristna ska vi alltid ha ett prövande sinnelag och vara redo att, utifrån bibelordet, ompröva uppfattningar som visar sig vara felaktiga. När jag påtalade ovannämnda punkter för den karismatiske förkunnaren blev kommentaren, liksom vår vänrelation på Facebook, genast borttagen. Det är, om något, att stoppa huvudet i sanden och blunda för sanningen.
Nedanstående citat, som är från en ledande (och populär) förkunnare i den svenska kristenheten, återspeglar den gängse och utbredda uppfattningen bland många kristna: döm inte andra i lärofrågor och bibeltolkning.
Även om samfund och kyrkor skiljer sig åt så ska vi – i kärlekens och toleransens namn – bejaka, eller i alla fall acceptera, teologiska olikheter och fokusera på det som förenar. Att peka det som är ”fel” eller ”obibliskt” ses av dessa ofta som andligt högmod, lagiskhet och/eller ”fariseism” (eller som den aktuelle förkunnaren skriver i nedlåtande ton: ”professionella Heresy Hunters”). Detta eftersom 1) alla är syndare, 2) ingen har den kompletta och felfria kunskapen/bibeltolkningen och 3) det inte finns någon perfekt församling.
”Har Bethel rätt i allt de gör? Det har ingen frågat mig under de senaste 22 åren i Svenska kyrkan, eller under alla år av engagemang i den tanzaniska lutherska kyrkan. Finns det någon kyrka i världen som är perfekt? Som har 100 poäng av 100 möjliga på teologitesten? Där alla, i alla åldrar och med alla bakgrunder blir mottagna och stormtrivs?
Utifrån min världsbild är livet allt för kort för att fokusera på allt som möjligen är fel hos alla andra kyrkor och ledare på planeten, på det sätt en del professionella ‘Heresy hunters’ ägnar sig åt. De har ofta inte besökt eller talat med dem de kritiserar. Polarisering och splittring är tidens ‘buzzwords’. Teologisk förståelse och specifika uttrycksätt kan man naturligtvis tala om i respektabel ton… Eftersom jag inte är fullärd, lär jag mig från hela det kyrkohistoriska spektrat och är tacksam över att vara en del av den världsvida kyrkan. Jag väljer att välsigna och tala väl om de sammanhang och människor jag besöker.”
Det kan förvisso låta fint, ödmjukt och kärleksfullt men argumentationen är inte bibliskt hållbar. Ett sådant resonemang skulle i princip kunna appliceras på nästan vad som helst, allt från katolska kyrkan till Jehovas vittnen.
När det gäller Bethel Church i Redding, som förkunnaren uppenbarligen ser som en sund och bra församling (även om den, likt alla andra församlingar, inte är perfekt), har det skrivits mycket om genom åren och här är en bra sammanfattning om de många obibliska inslagen i den församlingen: https://www.gotquestions.org/Bethel-Church-Redding.html
I det här sammanhanget kan det för övrigt tilläggas att till och med många karismatiker är skeptiska till Bethel Church.
Men hur är det då, ska vi inte överlåta allt dömande till Herren eftersom alla är inkompletta syndare med bristande bibelförståelse och eftersom ingen församling är perfekt? Nej, om vi vill ta hela Bibeln på allvar är ”rätt” dömande centralt och viktigt. Att utifrån Skriften pröva, tillrättavisa och peka på det som är fel är minst lika viktigt som att peka på det som är sant och rätt. Jesus själv säger att vi ska ”döma rätt” (Joh. 7:24) och varnar samtidigt för ”många” falska profeter och läror (Matt. 7:15, 24:11, 24:24). Dessa falska lärare ska till råga på allt göra stora under och tecken i Jesu namn (Matt. 7:21-23, 2 Tess. 2:8-12) och tillta i både antal och ondska ju närmare slutet vi kommer (2 Tim. 3). Därför ska vi, likt folket i Berea, pröva allt vi hör och läser mot Bibelns utsagor (Apg. 17:11).
Prövande och dömande kännetecknar inte minst Jesus och Paulus som bland annat kallade sina åhörare för hycklande ”huggormsyngel”, ”dåraktiga” och ”förhäxade”. Sådana ”tillmälen” skulle knappast bedömas som kärleksfulla idag.
Dömande är för övrigt en naturlig del av det kristna budskapet. Om vi säger att Jesus är enda vägen, att människor är onda och förtjänar helvetet och att frälsningen endast vinns ”av nåd genom tro” har vi oundvikligen fällt ett antal domar. Med andra ord leder exklusiva sanningsanspråk per automatik till att alla motstridiga sanningsanspråk är falska. Jesus och Paulus anammade alltså inte den ovannämnde förkunnarens ”perfekthetsprincip” (dvs. eftersom ingen är människa eller församling är perfekt kan vi i praktiken strunta i teologiska skillnader och bara fokusera på likheter).
Betyder det att all kritik är sund och bra? Nej, det finns till och med kritik som är helt rätt i sak (och som faktiskt får beröm, Upp. 2:2-3) men trots allt kritiseras (bristande kärlek, Upp. 2:1-7). Men bara för att kritik och tillrättavisning, som med allt annat (exempelvis barnuppfostran och den sexuella akten), missbrukas kan vi inte avskaffa principen/praktiken som sådan, i synnerhet då Bibeln uppmanar till det.
Avslutningsvis finns dessutom en annan problematik med citatet ovan, ett problem som kan kopplas till tidens avslutning och Jesu återkomst. Om man läser Bibeln med den bokstavliga/naturliga tolkningsmetoden kommer den sista tiden präglas av en avfallen kristenhet som går in i en världsvid och synkretistisk ekumenik med Antikrist som ledare. För att en sådan ekumenik ska kunna blomstra måste läromässiga skillnader tonas ner och suddas ut och i ljuset av detta blir förkunnarens ord alltså än mer problematiska. Här vill jag citera Dr. Andy Woods, angående den sista tidens ”förvärldsligade”, ickedömande och politiserade kyrka:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andrakommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”
Betyder det jag skrivit ovan att jag inte ser den citerade förkunnaren som frälst? Nej, det gör det inte. Men det är, enligt mig, hur som helst allvarligt och talande för den tid vi lever i.
Begreppet ”billig nåd” (eller ”cheep grace” eller ”hyper grace”) används inte sällan av, ofta välmenta, kristna för att peka på faran med postmodern liberalteologi där synd och dom mer eller mindre avskaffats. Vi ska, menar man, inte ”synda på nåden” utan leva ett helgat liv till Guds ära.
I det övergripande perspektivet finns förstås en stor poäng då vi lever i ett sekulariserat och, i biblisk mening, alltmer ”laglöst” samhälle. Även kyrkorna flyttar successivt gränserna och omdefinierar traditionella övertygelser, allt för att inte väcka anstöt och gå miste om potentiella kyrkobesökare/församlingsmedlemmar.
Problemet med begreppen är dock att de används alltför onyanserat, något som nästan alltid leder till ett obibliskt gärningsevangelium. Den så viktiga skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap, mellan rättfärdiggörelse och helgelse, försvinner och detta resulterar oundvikligen i en frälsning som bygger på gärningar. Ett sådant gärningsevangelium ligger i tydlig konflikt med nådens evangelium där frälsningen vinns ”av nåd genom tro”.
Och som brev på posten finns ingen grund för genuin frälsningsvisshet, dels för att alla syndar (omöjligt att veta var den frälsande ”syndagränsen” går) och dels för att framtida ”avfall” (som i sådana fall skulle bevisa att dina tidigare goda gärningar var falska och egenproducerade) inte kan uteslutas.
Istället för att, likt Paulus och övriga bibelförfattare, peka på hur redan frälsta bör leva sina liv så menar dessa kritiker att omvändelse från (ett visst mått av) synd antingen är ett frälsningskrav eller ett bevis på äkta frälsning. Och då blir det som sagt per automatik ett obibliskt gärningsevangelium, även om intentionerna är ”goda”. Nåden kan för övrigt aldrig vara billig då den per definition är gratis.
Dr. Tom Stegall undervisar här om den viktiga och fundamentala skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap:
I den här texten bemöter jag argument från en relativt känd förkunnare i den svenska kristenheten, Nima Motallebzadeh. Han har dels skrivit en debattartikel i den kristna tidningen Dagen (länk i slutet) och dels bemött vissa invändningar på Facebook.
Nima omfamnar så kallad progressiv förbundsteologi, en teologi som generellt sett menar att Israel och det judiska folket spelat ut sin roll och att GT-förbunden med dess löften antingen annullerats eller övertagits av den kristna församlingen. Han medger dock att han, utifrån bland annat Rom. 11, är öppen för en judisk väckelse i framtiden (dock inte som separat grupp, i ett särskilt land, i ett kommande jordiskt rike) och att han tror på ett kommande rike på jorden. Detta gläder mig förstås, främst det förstnämnda.
Även om jag utgår från Nimas artikel och argument kommer kritiken vara bredare och innefatta sådant som han inte omfamnar, företrädesvis argument som motsäger ett kommande rike på den här jorden.
Innan jag går in på kritiken vill jag säga att Nima verkar vara en trevlig och brinnande kristen som vill sprida och stå upp för Bibelns sanningar. Och trots att frågan är viktig så vill jag betona att den på intet sätt är frälsningsavgörande. Vi är frälsta ”av nåd genom tro” på vad Jesus Kristus gjorde för oss på korset, inte utifrån vår syn på Israel och det judiska folket. Däremot kan frågan få konsekvenser när kristna i framtiden ska få lön för utförd ”tjänst” och trofasthet till Bibeln. Därutöver tror jag att vår inställning till Israel och det judiska folket kan få konsekvenser redan här och nu, i enlighet med 1 Mos. 12:3.
Texten kommer primärt utgå från och kretsa kring Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – ”Landförbundet”, ”Davidförbundet” och ”Nya förbundet” – då det främst är dessa som ligger till grund för en upprättelse av det judiska folket, i det historiska landet i Mellanöstern, i ett kommande jordiskt rike.
”Gamla förbundet”
Nima menar att det ”gamla förbundet” som tillhörde Israel och det judiska folket (icketroende och troende judar) har ersatts av det nya förbundet som tillhör den kristna församlingen, bestående av troende från alla folkslag (dvs. både judar och hedningar).
Det jag kan hålla med om här är att Israel bestod av både icketroende och troende judar medan den kristna församlingen bara består av troende och att dessa kommer från alla folk. Men termen ”gamla förbundet” blir alltför onyanserad då en sådan term klumpar ihop det ovillkorade Abrahamsförbundet, inklusive ovannämnda sidoförbund, med det villkorade Moseförbundet. Det sistnämnda har de facto avskaffats i och med Jesu första ankomst och korsdöd.
Därför blir också hänvisningen till Heb. 8:13, som talar om att det ”gamla förbundet” är föråldrat och nära att försvinna, missvisande när han argumenterar för att vi inte finner någon ”tvåförbundslära” i NT. Gamla förbundet syftar här på det mosaiska förbundet och kan därför inte appliceras på Abrahamsförbundet.
Dr. Thomas Constable om Heb. 8:13: ”The writer contrasted the New Covenant with the Old Covenant, namely, the Mosaic Covenant. The Mosaic Covenant is now obsolete, and, even as the writer wrote the Book of Hebrews, it was also growing old and about to disappear (near destruction). It virtually disappeared in A.D. 70 when the Romans destroyed the temple, terminated its ritual and officiants, and scattered the Jews throughout the world (cf. Matt. 24:1-2). This made it impossible for the Jews to carry out what the Old Covenant required. Some interpreters believe that if the writer had written this book after A.D. 70 he would have written ‘has disappeared’ rather than ‘is about to disappear’.”
Det står även i Romarbrevet 9:1-4 och 11:28-29, som skrevs efter att det nya förbundet anses (enligt framför allt förbundsteologer) ha trätt i kraft, att icketroende Israel fortfarande är innehavare av förbunden och löftena eftersom Gud inte ångrar sina gåvor och sin kallelse. Sådant språkbruk blir nonsens om alla dessa löften fullbordades vid Jesu första ankomst.
Detsamma kan sägas om apostlarnas fråga och Jesu svar i Apg. 1:6-7. Där frågade apostlarna om tiden för upprättandet av riket åt Israel och även om inte Jesus ger dem någon särskild tidpunkt avfärdas inte frågan som felställd. Den naturliga tolkningen av Jesu ord är istället att Gud har bestämt en tidpunkt när det jordiska och utlovade riket åt Israel ska upprättas men att det inte var det som skulle vara apostlarnas fokus där och då.
Men även om vi för sakens skull ändå hävdar att det ovillkorade Abrahamsförbundet och dess sidoförbund uppfylldes symboliskt, eller bildligt, i den kristna församlingen/Jesus, blir det trots allt problematiskt att tala om att Gud nu bara har ett aktivt och gällande förbund. Det förbund som Gud slöt med Noa och allt levande (1 Mos. 9:8-17) tidsbestäms nämligen av Gud som gällande ”för all framtid”, dvs. han lovar att aldrig mer sända en global flod som fördärvar jorden och allt levande. Detta förbund måste inte explicit nämnas igen i NT för att ha fortsatt giltighet utan här måste ett tydligt avslut ske (vilket i sådana fall skulle underminera Bibelns och Guds trofasthet i förhållande till sina egna löften).
Med andra ord blir det alltså alldeles för onyanserat att baka ihop GT:s alla löften och förbund till att gälla det mosaiska förbundet.
Ersättningsterminologi
Nima tycker också att termen ”ersättningsteologi” är missvisande för förbundsteologers position. Den exakta definitionen (eller terminologin) är för mig inte det primära. Det viktiga är istället vad definitionen står för, dvs. om Abrahamsförbundet med dess sidoförbund fortfarande är gällande för etniska Israel. Därför är jag inte heller låst vid en specifik definition. När det är sagt är det dock ett känt faktum att många förbundsteologer faktiskt använder ersättningstermer.
De vanliga tolkningarna inom förbundsgeologi är att Abrahamsförbundet (och dess löften till Israel) antingen är 1) rekonstruerat till att uppfyllas andligt i församlingen (vanligare) eller 2) helt avskaffat till följd av olydnad (mindre vanligt). I den första definitionen är i alla fall ”ersättningsteologi” berättigat även från ett förbundsteologiskt perspektiv. I den andra definitionen ifrågasätts Guds trofasthet till sina egna löften. Båda förnekar dock en framtida upprättelse för Israel och det judiska folket och det är förstås det centrala.
Dr. Kenneth Gentry, själv välkänd förbundsteolog, bekräftar för övrigt den traditionella ersättningsterminologin när han talar om att kyrkan har ”superseded” Israel och uppfyller dess löften:
”That is, we believe that in the unfolding of the plan of God in history, the Christian Church is the very fruition of the redemptive purpose of God. As such, the multiracial, international Church of Jesus Christ supersedes racial, national Israel as the focus of the Kingdom of God. Indeed, we believe that the Church becomes ‘the Israel of God’.”
Dr. Bruce Waltke, även han känd förbundsteolog, tror att löftena om det fysiska riket till Israel upphörde och istället blev en bild av det himmelska:
”Scripture itself must clarify what is fulfilled materially and what aspects of the type became obsolete when they were replaced by their heavenly antitypes.”
Nima menar att ”ersatt” förbiser kontinuiteten vad gäller de judar som mottog sin utlovade Messias. I soteriologisk mening är det förvisso sant, dvs. den sedan tidigare utlovade Messias kom och uppfyllde många löften. Men i det historiskt övergripande perspektivet kom en ny tidsålder som kom att präglas av nåden istället för lagen, den kristna församlingen istället för Israel. Och jag skriver präglas eftersom nåd och lag alltid funnits, i alla olika tidsåldrar.
Med andra ord blev det en stor diskontinuitet även för de Jesustroende judarna eftersom de nu tillhörde en ny entitet – den kristna församlingen, Kristi kropp. Den hade tidigare varit ett mysterium men som genom Paulus och de andra apostlarna uppenbarades i NT (Matt. 16:18, Ef. 3:1-12). Förhållandena hade alltså skiftat från den nationella gemenskapen där etnicitet, inte tro, var det centrala till en multinationell gemenskap baserad på tro. Andra tydliga skillnader är Andens permanenta inneboende i alla troende (som kom efter Andens utgjutande på pingstdagen) och avskaffandet av Mose lag (förutom det som explicit upprepas i NT/epistlarna, exempelvis nio av de tio budorden). För en Jesustroende jude måste det sistnämnda ha varit en smått chockerande skillnad.
Församlingens triumftåg
Vad var Israels och det judiska folkets övergripande syfte? Att vara till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet (1 Mos. 12:3). Nima menar att det snarare är den kristna församlingen som är vad Israel var menat att vara och att församlingen, påområde efter område, ”lyckas” där det judiska Israel misslyckats.
Här håller jag förstås med om att Israel, trots ljusglimtar och tider av lydnad (i likhet med den kristna kyrkan), i stor utsträckning misslyckades. Men att från detta faktum hävda att den kristna församlingen lyckats uppfylla det som Israel var menat att vara och att vi ser någon form av expanderande triumftåg är att blunda för både kyrkohistorien och den nuvarande verkligheten. Nu ska det sägas att Nimas position här på intet sätt är unik utan delvis ligger i linje med den realiserade gudsrikesteologin (”Kingdom Now” som är vanlig inom ”amillennialism”) som av naturliga skäl är vanligt förekommande i förbundskretsar.
Kyrkohistorien kan skissas på följande förenklade sätt:
0-300 e. Kr. Den tidiga församlingen som generellt var doktrinärt sund men förföljd och marginaliserad.
300-1500 e. Kr. Den romerskkatolska kyrkan som var doktrinärt osund men hade mycket makt och samhällsinflytande.
1500-1700 e. Kr. Den postreformatoriska församlingen som i huvudsak var doktrinärt sund men som på det stora hela inte lyckades reformera hela samhället.
Ingen av dessa perioder stämmer överens med Bibelns utsagor om den kommande guldåldern (mer om skillnaderna nedan). Och trots att det skett väckelser, kanske främst under 1800-talet, har det alltsedan 1700-talets upplysning skett ett successivt avfall både i samhället och i den kristna församlingen. Dr. Thomas Stegall, pastor och direktor för Grace Gospel Press, gör följande schematiska indelning över Bibelns devalvering:
Förmodern tid (-1789)
Modern tid (1789-1989)
Eftermodern tid (1989-)
Hög bibelsyn
Låg bibelsyn
Bibelfientlighet
Bibeln är sann
Vetenskapen är sann
Ingen absolut sanning
Förtroende för Guds förnuft i frågor om moral och livs- och samhällsfrågor
Förtroende för människans förnuft och vetenskapen
Förtroende för egna känslor, tolkningar och upplevelser (mysticism, pluralism och nyhedendom)
Den bibelfientliga utvecklingen har tagit sig uttryck på många olika sätt, tyvärr också i kyrkan. En judekristen kultur med Gud och en objektiv Bibel i centrum har successivt bytts ut mot en människocentrerad och relativistisk dito. Följande jämförelseär, trots grov generalisering och förenkling, talande och visar på den grundläggande samhällsomvandling som skett (och pågår) de senaste 250 åren. Kategorierna till vänster har för övrigt sina rötter i 1 Mos. 1-11.
Judekristen kultur (-1750)
Humanistisk kultur (1750-)
Personligt ansvar/arbete
*Eget ansvar *Underordning och tacksamhet *Mänskliga skyldigheter
*Statens ansvar *Uppror och avundsjuka *Mänskliga rättigheter
Äktenskapet
*Man och kvinna *Livslångt förbund *Sexuellt umgänge efter giftermål *En partner
*HBTQ-relationer *Inget förbund; samboskap och separationer *Sexuellt umgänge innan giftermål *Många partners
Familjen
*Kärnfamilj *Mannen ledare
*Regnbågs- och bonusfamiljer *Feministisk jämställdhet
Lag och ordning
*Laglydnad *Stor respekt för överheten
*Laglöshet *Liten repsekt för överheten
Världsordning
*Nationalism
*Globalism
Människans identitet
*Guds avbild och skapelsens särskilda krona *Okränkbart och objektivt värde *I grunden ond
*Planlös materia *Subjektivt värde som kränks (abort och dödshjälp) *I grunden god
Livet
*Meningsfullt
*Meningslöst (ytterst sett)
Kläder
*Anständighet och skyla
*Utmanande och lättklätt/naket
Evangeliet
*Individuell frälsning från egen synd och kommande straffdom
*Kollektiv och samhällelig frälsning från orättvisor och klimatkriser här och nu
Den här utveckling ligger för övrigt i linje med Bibelns profetior om den yttersta tiden där det talas om att gudlösheten ska tillta och tron avta (ex. 2 Tim. 3, Matt. 24:12, Luk. 18:8). I ljuset av ovanstående fakta skulle det vara mer passande att säga att den kristna församlingen, på fler och fler områden, misslyckas.
Alla löften uppfylls i Kristus?
Enligt Nima uppfylls alla gammaltestamentliga löften i Kristus och det bekräftas, menar han, av bland annat Gal. 3:16 där det står att löftena gavs till Abraham och hans avkomma i singular. Vidare pekar han på att alla löftena fått sitt ”ja” i Kristus.
Till att börja med bör vi här påminna oss om det ovannämnda och ännu gällande förbundet med Noa, där Gud lovar att aldrig mer dränka jorden med vatten. I sammanhanget kan också sägas att Gud lovar att Hans förbund med etniska Israel kommer att bestå så länge solen, månen och stjärnorna existerar (Jer. 31:35-37). Med andra ord görs Gud till en opålitlig lögnare om Gal. 3:16 på något sätt har uppfyllts (med inne
Ian Alexander Hicks om det orimliga med en sådan tolkning av 2 Kor. 1:20 och Gal. 3:16:
”All the promises that God has made to his people, are made in Christ, ergo, they are ratified by and through him. None of these promises will ever fail, because our Lord’s words are true, but what Paul is not saying is that all of the promises have already been fulfilled, which is the error of using this passage to say that the promises are no longer active and valid. Just because the Lord has come doesn’t mean that the Noahic Covenant (Eternal Promise) somehow becomes obsolete, and that he will now judge by flooding the earth again, or that Jesus won’t come again, because they find their yes and amen in him. Christ is the end goal, this doesn’t negate his Covenant promises and blessings, but will see them all consummated when the Lord gives back the Kingdom to the Father.”
Dr. Thomas Constable förklarar vad det är för löfte som åsyftas i Gal. 3:16 (rättfärdiggörelse genom tro, inte laglydnad):
”Paul now turned to the objection that when God gave the Law He terminated justification by faith alone. He reminded his readers, with a human analogy, that even wills and contracts made between human beings remain in force until the fulfillment of their terms. Likewise the covenant that God made with Abraham will remain in force until God fulfills it completely. The promises made to Abraham extended to his descendants as well as to him personally. They even extend to Christ, the descendant (”seed”) of Abraham who became the greatest source of blessing that God promised would come through Abraham’s descendants.
Paul did not mean that Christ fulfilled all of the promises in the Abrahamic Covenant completely. He meant that through Christ, who was a descendant of Abraham, God continued to fulfill the Abrahamic Covenant. The Mosaic Law did not supersede (take the place of) the Abrahamic Covenant.”
Här är en tabell som visar Abrahams olika avkommor:
The Four Seeds of Abraham in Scripture
Natural seed
Physical descendants of Abraham
Gen. 12:1-3, 7; et al.
Natural-spiritual seed
Believing physical descendants of Abraham
Isa. 41:8; Rom. 9:6,8; Gal. 6:16
Spiritual seed
Believing descendants of Abraham
Gal. 3:6-9, 29
Ultimate seed
Jesus Christ
Gal. 3:16; Heb. 2:16-17
Att den naturliga och icketroende avkomman fortfarande har en plats i Guds framtida plan bekräftas som sagt på många ställen, både i GT och NT (ex. Hes. 36, Jer. 31 och Rom. 11). Man måste alltså, bildligt talat, kunna hålla flera bollar i luften samtidigt under bibeltolkningsprocessen. Om man hävdar att avkomman alltid syftade på Jesus blir många GT-passager dessutom nonsens – exempelvis i 1 Mos. 12:4-7, 1 Mos. 15:4-13, 1 Mos. 17:8 där Gud säger att Abrahams avkomma ska bli oräknelig, att Kanaans land ska ges till hans efterkommande till evig tid och att dessa efterkommande dessutom ska bli slavar i Egypten. Och hävdar man att denna del av ”avkomman”, dvs. den naturliga/fysiska, ändrade innebörd i och med Jesus undermineras förtroendet för Skriften och Guds löften. Mer om detta i hermeneutikdelen nedan.
Ett Gudsfolk?
Ett annat vanligt argument från förbundsteologer, ett argument som även framförs av Nima, är att Gud endast har ett förbundsfolk. Rom. 9-11 – där det talas om att Gud inte har förkastat ”sitt folk” och att detta etniska folk ska komma till tro och bli till välsignelse för hela världen när Han i framtiden upprättar sitt förbund med dem (Rom. 11:15; 26-27, i linje med många GT-löften) – är återigen ett grundläggande problem för den tolkningen.
Att vi i den kristna församlingen (som är en ny entitet och en tidigare hemlighet som uppenbarades under NT:s tid) också kallas ”mitt folk” (2 Kor. 6:18) ska alltså inte förstås som att Gud permanent förkastat sitt ursprungliga folk Israel.
Dr. Hans Bietenhard om att vi också kallas för ”Guds folk”: ”This is not, of course, to say that in the NT the church has simply taken the place of Israel as the people of God, as if Israel had lost the priority given to her by God. This is perhaps the major problem that Paul wrestles with in Rom. His conclusion is that Israel is and remains God´s people, and has not been rejected by God (cf. Rom 9-11).”
Att Israel och det judiska folket fortfarande ses och existerar som distinkt grupp bekräftas även i skriftställen som exempelvis 1 Kor. 10:32 (”judar, greker och Guds församling”), Mika 4:2 och Upp. 21:12-14. Bekräftelsen förutsätter dock att verserna tolkas naturligt och inte allegoriskt.
Nima lyfter fram 1 Pet. 2:9 som argument för sin övertygelse. I den välkända versen, där Petrus citerar delar av 2 Mos. 19:5-6, talas det om att vi i den kristna kyrkan är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk.” Betyder det per automatik att etniska Israel/judarna inte längre är Guds folk? Nej, det är inte vad texten säger.
Dr. Constable igen: ”All the figures of the church that Peter chose here (”chosen people,” ”royal priesthood,” ”holy nation,” ”people for God’s own possession”) originally referred to Israel. However, with Israel’s rejection of Jesus Christ (v. 7), God created a new body of people through whom He now seeks to accomplish the same purposes that He formerly sought to achieve through Israel—but by different means. This verse, which at first might seem to equate the church and Israel, on careful examination shows as many differences between these groups as similarities.”
Dr. Edwin Blum om 1 Pet. 2:9: ”But this does not mean that the church is Israel or even that the church replaces Israel in the plan of God. Romans 11 should help us guard against that misinterpretation. … The functions that Israel was called into existence to perform in its day of grace the church now performs in a similar way. In the future, according to Paul, God will once again use Israel to bless the world (cf. Rom. 11:13-16, 23-24).”
Dr. Robert L. Thomas menar att NT:s författare, när det citerar GT, ibland lägger till en ytterligare mening till den redan existerande – dock utan att annullera den ursprungliga betydelsen:
”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”
Dr. Andy Woods menar också att versen, och boken i stort, kan vara specifikt riktad till judar i den kristna församlingen utifrån det faktum att den var skriven till ”de utvalda” som levde ”utspridda som främlingar” utanför Israel.
”Moreover, 1 Pet. 2:9 may not even be addressed to the church as a whole but rather only to the more limited audience of the believing Jewish remnant within the church. Curiously absent from 1 Pet. 1:1 is any reference to the fact that Peter’s letter was addressed ‘to the church (or churches) of…’. This is a familiar formula Paul uses when addressing a church-wide audience. Peter would certainly have employed it had he had a church-wide audience in mind. Instead, Peter addresses his audience as those ‘scattered’, which is an English translation from the Greek word diaspora. Peter’s use of the word diaspora in 1:1 refers to Jews in dispersion among the Gentiles in all of its other New Testament uses (John 7:35; James 1:1).”
Så även om 1 Pet. 2:9 faktiskt handlar om den kristna församlingen i stort är det på intet sätt ett argument för att etniska Israel/judarna inte längre är Guds utvalda folk. Då krävs det i sådana fall att man har en på förhand given teologi som utesluter detta.
”Klassisk” position?
Är förbundsteologin, eller ersättningsteologin som kritikerna menar, den ”klassiska” och ”traditionella” övertygelsen? Om man med klassisk syftar på lång historia är svaret ja. Från och med Augustinus blev ”amillennialismen” (som är nästintill synonymt med förbundsteologin och innebär att det inte kommer något fysiskt och tusenårigt rike på jorden utan att det redan är upprättat andligen) den klart dominerande tolkningen.
Men den motsatta positionen, dvs. den som lär ett upprättat Israel i ett jordiskt rike efter Jesu återkomst (även kallat premillennialism), var den klart dominerande fram till Augustinus intåg på 300-talet e. Kr. Teologen George Peters bekräftar detta genom citat från bland andra den tidige kyrkofadern Ireneus (125-202 AD). Den tidiga församlingen, från apostlarnas tid fram till Augustinus på 300-talet, präglades av den bokstavliga tolkningsmetoden och detta medförde både ungjordskreationism och premillennialism.
Justinus Martyren (100-160 e. Kr ca) är en annan tidig och känd kyrkofader som tolkade Bibeln bokstavligt/naturligt. Efter noggranna bibelstudier kom även han fram till att nämnda premillennialism var den enda möjliga eskatologiska tolkningen och att alla andra tolkningar låg utanför ramen för sann kristendom. Polykarpos, Johannes lärjunge, menade också att premillennialismen var en central lära i den kristna tron. Idag är en sådan exkluderande hållning närmast utesluten.
Den respekterade kyrkohistorikern Philip Schaff instämmer och säger att den tidiga kyrkan (Barnabas, Papias, Justinus Martyren, Ireneus, Tertullian, Methodius, Lactantius) läste Bibeln bokstavligt och trodde på premillennialism.
Historikern Edward Gibbon skriver i boken ”The History of Christianity” att premillennialism och ungjordskreationism var den utbredda uppfattningen inom den tidiga kristna församlingen. En annan historiker, Jesse Forest Silver, beskriver församlingen under de första århundradena så här: ”By tradtition they knew the faith of the apostles. They taught the doctrine of the imminent and premillennial return of the Lord.”
Dr. Woods ger följande skäl till varför kyrkan skiftade uppfattning om riket och Israel/judarna: 1) behov av omedelbar relevans, 2) mänsklig filosofi där grekisk allegori påverkade teologin, 3) gnostisk dualism där det fysiska är ont, 4) den hedniska dominansen gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskapen i GT, 5) kejsar Konstantins påbud 313 e. Kr. som gjorde att kristendomen till statsreligion och ledde till makt och acceptans (som tolkades som tecken på ett upprättat gudsrike), 6) den judiska diasporan tolkades som att löftena till dem hade upphört och/eller övertagits andligen i församlingen.
Abrahamsförbundet
Abrahamsförbundet består av tre delförbund – land, avkomma och välsignelse. Nedan kommer en liten utläggning om förbundens innebörd, inklusive bemötande av Nimas invändningar.
Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre till evig tid och till välsignelse för hela världen i nämnda område.
Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).
Dr. Woods lyfter också fram den framtida landuppdelningen mellan Israels stammar (Hes. 47:13-23), det faktum att landet aldrig mer ska delas av främmande makter utan bo i trygghet i det land som Herren gett dem (Amos 9:15) och att Jesus ska komma tillbaka till Olivberget utanför Jerusalem (Sak. 14:4) som starka argument för den naturliga och bokstavliga tolkningen av landet.
Att det rör sig om ett evigt förbund bekräftas enligt Dr. Thomas Ice framför allt av följande bibelställen: 1 Mos. 13:14-15, 17:7-8, 48:4; 2 Mos. 32:13; Jos. 1-2; 2 Sam. 7:13-16, 24-26, 29; 1 Kung. 2:45, 8:15, 9:3, 5, 10:9; 2 Kung. 21:7; 1 Krön. 16:17, 17:12, 14, 22-24, 27; 22:10, 23:25, 28:24; Jes. 34:17, 55:3, 13, 59:21, 60:21, 61:8; Jer. 17:25, 25:5, 32:40, 50:5; Hes. 16:60, 37:25, 26, 28, 43:7, 9, Joel 3:20.
När det gäller betydelsen av ”evig” (olam) syftar det enligt de flesta teologer, inklusive Dr. Allen P. Ross, på den mest avlägsna framtiden. Dr. Ice menar att Jer. 31:35-37, som talar om att Guds löften till Israel ska bestå så länge solens, månens och stjärnornas funktion kvarstår, ger en bra indikation om att landlöftet sträcker sig fram till den nya jorden, efter det jordiska tusenårsriket.
Dr. Ice: ”Based on the above passage in Jeremiah (31:35-37) we learn that ‘olam, in relation to God’s promises to the nation of Israel, means until the present heavens and earth are destroyed.”
Det finns dock de som menar att landlöftet följer med i evigheten och att den nya jorden ”bara” är en komplett renovering av den nuvarande jorden.
Hes. 37:21-22 är ett annat bibelställe som talar om att ett omvänt judiskt folk i framtiden ska återvända till det utlovade landet från jordens alla hörn (dvs. inte endast från Babylonien på GT:s tid, något som Nima öppnar för).
Även NT ger stöd för Israels fortsatta bibliska rätt till landet. Dr. Michael Rydelnik ger följande skriftexempel från NT där det fysiska landets koppling till Israel/judarna bekräftas:
NT bekräftar att de gamla löftena till Israel fortfarande tillhör Israel (Apg. 3:25; Rom. 9:4-5, 11:28-29).
NT bekräftar att Gud gav landet till Israel (Apg. 7:5, 10:36-39).
NT talar om Israel tillbaka i landet i framtiden (Matt. 24:15-20; Upp. 7:4-9, 11-12, 16:14-16).
NT bekräftar ett kommande tempel i Israel (Matt. 24:15; 2 Tess. 2:1-4)
NT bekräftar en framtida upprättelse av folket i landet (Matt. 23:37-39; Luk. 21:24, Rom. 11:25-27).
NT talar om ett framtida rike i Israels land (Matt. 19:28, Apg. 1:6-7).
Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 eftersom haven är borta där. Mer om dessa skillnader i tabellen nedan.
Nima menar istället att landsförbundet var villkorat, dvs. att lydnad ledde till besittning av landet och att olydnad ledde till förskingring, och att återvändandet från den babyloniska fångenskapen är ett exempel på när folket blir återsamlade i enlighet med exempelvis 1 Mos. 30 och Hes. 37. Som nämnts ovan stämmer inte det sistnämnda med den naturliga förståelsen av löftena – att folket ska återsamlas från hela världen, inte bara Babylon.
Dr. Woods pekar på fyra faktorer som utesluter den villkorade tolkningen: 1) för att Gud ensam ratificerar förbundet när Abraham sover (1 Mos. 15:12-21) och går i god för dess fullbordan (vilket gör det till ett ”unilateralt” förbund), 2) för att inga motprestationer eller krav nämns i sammanhanget, 3) för att förbundet kallas ”evigt” och ”orubbligt” (1 Mos. 17:7; Heb. 6:13-18) och 4) för att förbundet återkommande förnyas/bekräftas trots Israels olydnad (1 Mos. 28:14-15, Jer. 31:35-37).
I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen. Och varken Jesus, Johannes döparen eller lärjungarna förändrade eller omdefinierade den sedan tidigare etablerade uppfattningen om ett fysiskt Gudsrike med Israel i centrum.
Nedan följer en tabell som belyser skillnaderna mellan de tre ”tidszonerna” och därigenom visar på det realiserade gudsrikets orimlighet och den framtida jordiska uppfyllelsens självklarhet.
Nu
Tusenårsriket
Evigheten
Känt som: Den ondes värld (1 Joh 5:19, Joh 14:30)
Känt som: Tusenårsriket (Upp 20:1-6), Guds rike (Mark 1:15), Himmelriket (Matt 19:23), Davids kungadöme (2 Sam 7:11-16)
Känt som : Den nya himlen och den nya jorden (Upp. 21:1) och Nya Jerusalem (Upp 21:2)
Invånare: Troende och icke-troende av alla folkslag
Invånare: Troende judar och hedningar från vedermödan – under Jesus, apostlarnas, martyrernas och församlingens styre (Jer 23:5-6; Mika 4:1-2; 2 Tim 2:12; Upp 5:10)
Invånare: Bara änglar och frälsta människor i uppståndelsekroppar (Heb 12:22-24)
Längd: Oklart
Längd: 1000 år (Upp 20:1-6)
Längd: Evigheters evighet (Upp 22:5)
Föregås av människans synd (1 Mos 3)
Föregås av vedermödan (Upp 19:1, Upp 20:1-6) – en period av dom mot Israel (för nekandet av Messias) och de övriga folken (för nekandet av evangeliet)
Föregås av uppror (Upp 20:7-10)
Plats: Nuvarande jord
Plats: Nuvarande jorden (1 Mos 13:17)
Plats: En ny jord (Upp 21:1)
Haven finns på jorden (1 Mos 1:9-10)
Haven finns på jorden (1 Mos 15:18)
Inget hav (Upp 21:1)
Jorden är under förbannelse till följd av synden (Rom 8)
Jorden kommer att renoveras och bli mycket bördig (Jes 65:17, 2 Pet 3:13). Vissa delar kommer dock vara obeboeliga Babylon/Södra Irak (Jes 13:19-22; Jer 50:39-40; 51:41-43; Upp 18:1-3).
Ny jord (Upp 21:1, 2 Pet 3:10) och nytt Jerusalem (Upp 21:9-27)
De flesta gör uppror (Luk 18:8)
Vissa gör uppror (Sak 14:16-18)
Ingen gör uppror (Upp 21:4)
Synd och andlig förförelse är utbredd då djävulen går runt som ett ”rytande lejon” (1 Pet 5:8)
Synd existerar men ingen andlig förförelse då djävulen är bunden (Hes 45:22)
Ingen synd och ingen förförelse eller djävul (Upp 21:4)
Kroppsligt tempel (1 Kor 3:16-17)
Judiska templet återuppbyggt (Hes 40-46)
Inget tempel (Upp 21:22)
Rättsskipning: Civil rättsskipning (Rom 13).
Rättskipning: Kommer ske genom Jesus Kristus, världens konung (Sak 14:9, 1 Kor 15:24-26, Upp 11:15), under ett system av teokratiska lagar (Jes 2:2-3, Mika 4:1-2)
Rättskipning: Kommer inte vara nödvändigt eftersom synden är borta (Upp 21:27) men Gud Fadern kommer att regera eftersom alla fiender har blivit besegrade av Sonen (Ps 110:1, 1 Kor 15:24-26)
Död – alla, förutom troende som lever vid uppryckandet, dör (Heb 9:27)
Död – de med syndanatur (dvs troende som överlevt vedermödan) kommer att dö ung vid en ålder av 100 år (Jes 65:20)
Ingen mer död (Upp 21:4)
Samhällstillstånd: På det stora hela mycket negativt (2 Tim 3:1-9, Matt 24)
Samhällstillstånd: På det stora hela mycket bra. Men vissa fattiga (Mika 4:4), visst lidande, i alla fall initialt (Jes 35:5-6), vissa kommer att säga nej till Jesus (Jes 11:4, 65:20; Upp 20:7-9), vissa kommer inte fira lövhyddohögtiden och kommer därför bli straffade (Sak 14:19), vissa nationer kommer gå under eller lida av torka (Jes 60:12, Sak 14:16-19, Upp 20:9).
Samhällstillstånd: Perfekt – inga fler tårar, ingen sorg, ingen klagan (Upp 21:4)
Fängelse och dödsstraff (Apg 26:31)
Straffad med järnspira av Jesus (Ps 2:6-8)
Ingen bestraffning (Upp 21:8)
Djävulen: En realitet som förleder människor (1 Pet 5:8)
Djävulen: Bunden (Upp 20:2)
Djävulen: Kastad i eldsjön i evigheters evighet (Upp 20:10)
Djävulens makt: Den här världens härskare som går runt som ett rytande lejon (1 Pet 5:8)
Djävulens makt: Släpps lös i slutet av Tusenårsriket för att förleda nationerna (Upp 20:8)
Djävulen är makt och inflytande är borta (Upp 20:10)
Solen existerar (1 Mos 1:14-16)
Solen existerar (Jes 30:26)
Ingen sol (Up 21:23; 22:25) – ljuset strålar istället från Sonen
Israels status: Återupprättad i otro (Hes 20:33-38, Jes 11:11-12)
Israels status: Återupprättad i tro (Rom 9:27-29) och troende judar kommer bebo löfteslandet i fred, trygghet och välsignelse (Hes 28:25-26; 34:25-31; Jes 30:23-26)
Israels status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:12, 24)
Församlingens status: Ambassadörer för ett annat rike (2 Kor 5:20) och gäster och främlingar i den ondes värld (Heb 11:13)
Församlingens status: Regerar tillsammans med Kristus (1 Tess 4:16, Judas 1:14-15)
Församlingens status: Tillsammans med Kristus på den nya jorden (Upp 21:9-10)
Hedningarnas status: Troende hedningar är en del av församlingen, Kristi kropp (Gal 3:28)
Hedningarnas status: Troende från GT, i tillägg till frälsta hedningar under vedermödan, är på jorden och lovprisar Herren i Jerusalem (Ps 72:8-11; Sak 14:16-21; Upp 20:1-7)
Hedningarnas status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:24)
Med andra ord är alltså de tre tidszonerna oförenliga, i alla fall om man läser bibeltexten på ett naturligt och normalt sätt. Och gör man det faller både amillennialismen och postmillennialismen som ett korthus.
Dr. Woods betonar också det faktum att NT:s författare inte omdefinierar den sedan tidigare etablerade bilden av ett fysiskt Gudsrike med Israel i centrum.
Och precis som Dr. Ryrie påtalar finns en ”gudomlig” logik i ett gudsrike på den här jorden där Gud segrar på den plats där han till synes förlorade.
”Why is an earthly kingdom necessary? Did He not receive His inheritance whe He was raised and exalted in heaven? Is not His present rule His inheritance? Why does there need to be an earthly kingdom? Because He needs to be triumphant in the same arena where He was seemingly defeated. His rejection by the rulers of this world was on this earth (1 Cor. 2:8). His exaltation miust also be on this earth. And so it shall be when He comes again to rule this world in righteousness. He was waited long for His inheritance, soon He shall receive it.”
Nima är övertygad om att alla dessa löften om ett kommande jordiskt rike med Israel i centrum gått i (andlig) uppfyllelse i Kristus och att NT ger oss den rätta förståelsen av GT. Ett av många problem med detta synsätt är att GT, under 1400 år, i princip var omöjlig att förstå för den tidens läsare. Mer om det nedan, i tillägg till det som redan skrivits ovan i avsnittet ”Alla löften uppfylls i Kristus?.”
3. Nya förbundet (ex. Jer. 31:31-34, 32:27-40, Hes. 36:25-32, Joel 2:28-29, Rom. 11:26-27)
Även här menar Nima att NT korrigerar GT (eller ger den ”djupare” och korrekta innebörden). Förbundet som omtalas i Jer. 31, där Gud säger att Han i framtiden ska upprätta ett nytt förbund med ”Israels och Juda hus” i en tid då det inte längre ska behövas någon undervisning, uppfylls enligt honom i Kristus. Och argumentet för detta hämtar han från Heb. 10 där författaren citerar från Jer. 31. Men här är det viktigt att påminna sig om Dr. Thomas ord ovan, dvs. NT-författaren kan auktoritativt använda och applicera GT-passager utan att för den skull omkullkasta den ursprungliga innebörden:
”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”
Dr. John Walvoord säger, efter en noggrann genomgång av Hebréerbrevets användning av nyförbundsterminologin, att det inte finns några belägg för att den kristna församlingen uppfyller eller ändrar det ursprungliga förbundets innebörd.
”The New Covenant, on the other hand, has, upon its validation, no requirements to be met by a second party, So while the NC can be described as validated (Heb. 8:6; 9:16-17), there is no indication of it being functional presently in any way, because the stipulated conditions (of Jer. 31, for example, which are never redacted or expounded) are not being presently fulfilled or shared.”
Det finns åtminstone tre tolkningar av NT:s bruk av ”nyförbundsterminologin” som ligger inom ramen för den bibliska/naturliga tolkningsmetoden (bokstavlig, historiskgrammatisk och kontextuell), dvs. den metod som bevarar den naturliga innebörden av GT:s texter.
Att det är två nya förbund, ett förbund med den kristna församlingen som upprättades i NT och ett annat som upprättas med Israel i framtiden (uppfyllelse av Jer. 31). Mindre vanlig och mindre trolig tolkning.
Att det är ett nytt förbund med två olika mottagare, dels den kristna församlingen och dels det upprättade Israel i framtiden (i linje med Jer. 31). Denna variant kallas även för ”already not yet” och ett vanligt synsätt är att kyrkan fått del av de andliga välsignelserna medan Israel/judarna, i tillägg till de andliga, väntar på de fysiska/materiella välsignelser (land, Kung och rike).
Att det bara finns ett nytt förbund, det som bland annat profeteras om i Jer. 31 och som har Israel/judarna som mottagare. Detta förbund ratificerades genom Jesus men invigs, eller upprättas, först när judarna kommer till tro (vilket delvis kan jämföras med att David först blev smord till kund och sedan fick vänta innan han tillträdde). Den kristna församlingen har varken direkt eller indirekt koppling till detta förbund utan får sina välsignelser genom Abrahamsförbundet och säden/avkomman i singular, Jesus Kristus (Gal. 3:16).
Dr. Christopher Cone om varför den sistnämnda tolkningen är den mest konsekventa och bäst bevarar Skriftens trovärdighet, objektivitet och ofelbarhet (samt grund för att bedöma läror):
”Second, what do I have to lose by applying the New Covenant to the Church? I use the theological method on which I depend – the literal grammatical-historical device. I can no longer claim consistency, as I must utilize other devices wholly foreign to literal grammatical-historical. Having lost my method and my consistency, I would soon expect to lose my confidence in the veracity of the text and the theology that it reveals. I would expect no more to stand firmly in sound doctrine nor to recognize error when it manifests itself in doctrines mine or externally held, for I would have no more standard for understanding written language.”
Alla dessa tolkningar bevarar alltså den bokstavliga och för dåtidens människor enda rimliga innebörden, dvs. att ett nytt förbund ska slutas med ett omvänt Israel/judiskt folk i ändens tid.
På min fråga om ”Israels och Juda hus” i Jer. 5:10-11 och Jer. 33:14-17 också syftar på den kristna församlingen svarar Nima att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Problemen här är uppenbara. Det finns ingenting i Jeremia som antyder att ”Israels och Juda hus” skulle ha olika betydelser utan det enda rimliga är att Jeremia/Gud syftar på samma grupp i alla tre fallen. Och om Jer. 33:14-17 faktiskt syftar på det ”gamla” Israel dyker nästa problem upp eftersom det skriftstället också talar om ett upprättat och omvänt Israel (som dessutom är tillbaka i landet).
Dr. Gary Gilley om de stora skillnaderna mellan det nya förbundets löften och verkligheten i den kristna församlingen och varför inte ens en partiell uppfyllelse i församlingen är trolig:
”But where in the Scriptures is revelation given teaching a partial fulfillment during the church age? Even the concept of partial fulfillment, in which the spiritual, but not the physical, promises are actively enjoyed, is suspect. The New Covenant promises full obedience, not fractional. It promises all the power of the Spirit which brings about compliance to God’s ordinances, not the inconsistency we often experience. It promises comprehensive knowledge of the Lord… It promises that we will no longer need teachers, while today teachers are an important part of Christian life. If the New Covenant is partially fulfilled today, it seems to be very partial indeed.”
Vidare hävdar Nima att Jer. 31:33-34 och Hes. 36:24-27 – skriftställen som alltså talar om att mottagarna (Israel/judarna) kommer att leva rättfärdigt och inte längre behöva lärare – inte ska tolkas bokstavligt eftersom också Jesus talade ”symboliskt” om att vi inte behöver lärare (Matt. 23:11). Att Jesus inte syftade på att avskaffa lärarämbetet i stort är i sammanhanget uppenbart så där är vi överens. Men den finns ingenting i Jer. 31:33-34 och Hes. 36:24-27 som antyder att det inte ska förstås bokstavligt.
Dr. Constable om Hes. 36:24-27: ”God would, fourth, also put His Spirit within the Israelites and cause them to obey His commands carefully (cf. 11:19-20; 18:31; 37:14; 39:29; Jer. 31:31; Joel 2:28-29; Acts 2:17-18; Rom. 7:7—8:4; 2 Cor. 3:6-18; Heb. 8:6—10:39). This is a coming of the Holy Spirit on Israel in the future, not His coming on the church at Pentecost.”
Att hävda att Jeremia och Hesekiel använder hyperboliskt språk (överdrifter) som kan appliceras i en lite mildare form på församlingen borde även kunna uteslutas genom att titta på det moraliska avfall och den doktrinära vilsenhet som råder i dagens kristenhet (och som berörts ovan).
Hermeneutik
Allt bottnar enligt mig i hermeneutik, dvs. texttolkning. Och det är den grundläggande skillnaden mellan dispensationalism och förbundsteologi. Den förstnämnda anammar den naturliga/bokstavliga tolkningsmetoden på hela Bibeln medan förbundsteologer, enligt mig (och andra dispensationalister), omtolkar den naturliga/bokstavliga innebörden av GT:s alla framtida löften till Israel för att få ihop den med en på förhand given teologi.
Dr. Renald Showers om förbundsteologers skifte till andlig/allegorisk hermeneutik när det kommer till profetiska passager (i synnerhet sådana som gäller Israel):
”In spite of these recognitions, Covenant Theology uses a second method of interpretation when dealing with certain areas of biblical teaching. This is especially true in its treatment of prophetic teachings concerning the future, particularly the future of the nation of Israel and the future Kingdom of God. In these areas, Covenant Theology frequently employs the allegorical or spiritualizing method. In this method words are not given the common, ordinary meaning which they had in the culture and time in which the passage was written. Instead, they are assigned different meanings. For example, according to this method, the word Israel does not have to mean the nation of Israel. It could mean the Church. Thus, according to this method, the prophetic promises of future blessing for Israel do not have to be fulfilled with the nation of Israel. Rather, they are to be fulfilled with the Church.”
Om man menar att de jordiska löftena (till det etniska Israel) – ett fysiskt land (Landförbundet, 5 Mos. 29-30) med en fysisk Kung (Davidsförbundet, 2 Sam. 7) och med fysiska välsignelser (Nya förbundet, Jer. 31) i ett kommande jordiskt rike (Apg. 1:6-7) – egentligen ”bara” syftade på den ”andliga verkligheten” redan från början (utifrån ex. Heb. 11), en verklighet som uppfylldes i Jesus och/eller realiseras i himlen till alla troende i alla tider, får det allvarliga konsekvenser.
För det första undermineras bibeltextens trovärdighet och objektivitet på ett fundamentalt sätt då texten förandligas/allegoriseras. En sådan hållning öppnar också dörren för att ny uppenbarelse omkullkastar den naturliga tolkningen av NT:s undervisning (även om jag är cessationist så tror jag att det kommer ny uppenbarelse under vedermödan, Upp. 11), dvs. löften givna till den kristna församlingen kan komma att få en ”ny” mottagare och/eller innebörd utifrån argumentet att de aldrig skulle förstås på det bokstavliga sätt som vi trodde (ex. att Jesus död och uppståndelse bara var en andlig verklighet eller att dagarna skapelseberättelsen ska förstås som symboler utifrån NT-versen ”en dag är som tusen år”). Löftena till kyrkan skulle istället ha tolkats ”andligt”.
Varken författaren till Abrahamsförbundet eller dess första läsare kunde omöjligt ha förstått den förment andliga innebörden i de aktuella passagerna som diskuterats ovan och det gör i praktiken Gud till lögnare och/eller medveten förvillare. På samma sätt som alla profetior om Jesu första ankomst gick i bokstavlig uppfyllelse kommer alla profetior om Jesu återkomst och Israels upprättelse gå i bokstavlig uppfyllelse.
Den här texten är en recension av den SVT-producerade dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” som sändes under vintern 2022. Serien handlar om barn som farit illa i religiösa miljöer (ex. Jehovas vittnen, mormonerna, pingstkyrkan, trosrörelsen, islam), främst till följd av påtryckningar från föräldrar. Barn ska, primärt med hänvisning till FN:s barnkonvention, fritt få välja religion istället för att pådyvlas en viss trosinriktning uppifrån. Personerna som framträder har, med ett undantag, valt att lämna (den förtryckande) religionen bakom sig och beskriver det nya livet som frigörande och lyckligt i förhållande till det gamla. Den som fortfarande har kvar sin gudstro, en homosexuell kristen, har lämnat det sammanhang han växte upp i och istället anslutit till en mer liberal och accepterande församling.
Förtjänster
Även om jag har en annan världsbild och opponerar mig mot mycket vill jag ändå inledningsvis lyfta fram dokumentärens förtjänster. För den är faktiskt intressant och belysande även från ett bibliskt perspektiv och här följer några punkter:
1. Gärningsläror. Gemensamt för alla olika grupper, inklusive de kristna, är att alla tror att frälsningen bygger på gärningar. Och detta framkommer återkommande i intervjuerna. Om vissa handlingar och synder begås, alternativt om vissa goda gärningar inte utförs, riskerar vederbörande att straffas med den eviga elden eller, som i fallet med Jehovas vittnen, dödas/utplånas i Harmageddon. En pingstvän uttrycker också rädsla för att förlora frälsningen och sedan behöva bli frälst på nytt.
På den här länken har jag skrivit mer ingående om skillnaderna mellan Bibelns/nådens evangelium och olika gärningsevangelier både i och utanför den traditionella kristenheten: https://godanyheterna.com/evangeliet/
2. Helvetesskrämsel. Den här punkten hänger delvis ihop med den första. Nästan alla i dokumentären uttrycker en rädsla för helvetet och även om det är en biblisk realitet som på intet sätt ska förringas eller förtigas (inte heller för barn) är det inte sunt att skrämma barn med detta faktum – i synnerhet inte om kravet för att slippa helvetet inbegriper gärningar (som det uppenbarligen har gjort här).
3. Demonbesättning och demonutdrivning. En annan återkommande kritik är fokuset på demoner, vilket också kan kopplas till ovanstående punkter. Här var det främst karismatiska sammanhang som kritiserades, vilket inte är chockerande eftersom sådan teologi och praktik är vanlig där. Men det betyder inte att det är bibliskt.
Och här är en annan länk som förklarar varför kristna av allt att döma inte ska driva ut onda andar idag (i alla inte på det sättet som görs i karismatiska sammanhang): https://www.gotquestions.org/Christian-exorcism.html
Problem
Även om jag alltså håller med om en del av kritiken i serien är det, utifrån ett bibliskt/kristet perspektiv, ingen bra dokumentär och nedan listas orsakerna.
1.Religion istället för kristendom. Kristendom klumpas medvetet (och föga förvånande) ihop med all annan religion. Med andra ord smutsas ryktet för det sanna ”originalet” ner av alla fel och brister som finns i de falska ”kopiorna”.
2. Människan som högsta auktoritet. Människan – främst genom FN och barnkonventionen – är den högsta auktoriteten, inte Gud och Bibeln. Vad som är gott, sant och rätt avgörs alltså av människan. Och även om dokumentärfilmaren medger att familjen har rätt att uppfostra barnen efter sina egna övertygelser blir, trots allt, det bestående intrycket att staten och barnkonventionen vet bättre.
3.Obibliska antaganden. Dokumentären utgår, av allt att döma, från några subtila (och obibliska) antaganden: 1) att människan/barnet i grunden är god, 2) att människans/barnets primära mål är att bli lycklig, 3) att den här lyckan främst uppnås genom att människan/barnet får gå sin egen väg, följa sitt hjärta och slippa underordna sig gudagivna och ”frihetsinskränkande” påbud, 4) att samhället generellt är neutralt och gott och i evolutionistisk anda blir bättre och bättre, och 5) att ickereligiösa inte är troende och inte nämnvärt påverkar barnen med sin egen världsbild och sina egna värderingar (i den mån detta görs är det förment ”goda” värderingar).
Bibeln lär istället: 1) att människan (efter syndafallet) är ond, 2) att hennes syfte med jordelivet är frälsning och att leva ett liv till Guds ära, 3) att det målet uppnås genom att leva efter Guds vilja (uppenbarad i Bibeln) och inte följa den syndiga naturens lockelser och begär, 4) att världen och samhället är i den ”ondes våld” och i andlig mening blir sämre och sämre ju närmare Jesu återkomst vi kommer, och 5) att alla människor är troende och har en världsbild med olika värderingar som mer eller mindre pådyvlas omgivning.
En av de intervjuade säger att hon var tvungen att åsidosätta egna behov och drömmar – att hon var nyfiken, kreativ och fantasifull och ville utforska det men inte fick. Drömmar, nyfikenhet, kreativitet och fantasifullhet som ligger i linje med Bibeln är förstås inget negativt men om detta är finare, eller förtäckta, ord för det som Bibeln faktiskt beskriver som köttsligt och syndigt är det inget som ska bejakas och uppmuntras. I alla fall inte av bibeltroende föräldrar. Att döma av kommentaren från pingstvännen i dokumentären (typ ”När jag inte fick göra det jag ville, eftersom det var fel utifrån Bibeln, så ville jag inte längre vara kristen.”) kan man nog anta att behoven och drömmarna ofta är oförenliga med Bibeln.
4.Svartmålning av den dubbla utgången och eskatologisk undervisning. Helvetet och talet om yttersta tiden utmålas som hemskt att prata om. Psykologen i dokumentären säger till exempel att himmel och helvete bara är bilder som inte ska förstås bokstavliga realiteter. Även om det, som nämnts ovan, både finns osund teologi och dåliga presentationssätt är detta trots allt bibliska teman som inte får exkluderas. Himmel och helvete är en av de mest centrala lärorna i kristendomen och en hörnsten i evangeliet.
5. Svartmålning av separation. Separation från ”världen” och ickekristna ses som något ont och osunt. Bibeln är förvisso emot isolation men separation från synd och den fallna världen är en central biblisk tanke som är tätt förknippad med helgelsen. Kristna beskrivs exempelvis i Bibeln som ”gäster och främlingar” och ”ambassadörer” för ett annat rike.
6.Förlegad syn på homosexualitet och äktenskap. Homosexualitet och sex före äktenskapet betraktas som något sunt som ska bejakas i kärlekens namn. Bibeln lär dock det motsatta och därför ska vi inte, som den liberala och ångerfulla pingstmamman i dokumentären, beklaga oss över att församlingen inte ”kommit längre” och undervisningen inte blivit ”snällare”.
7.Smörgåsbord av trosuppfattningar. En av de intervjuade menar att barnen ska presenteras olika trosuppfattningar och sedan själv få välja. Ett sådant synsätt bortser dels från människans syndanatur och bristande förmåga att fatta bibliskt sunda beslut och dels Bibelns alla uppmaningar om att ”vänja den unge vid den väg han ska vandra” så att han inte viker av från den när han blir gammal (ex. Ord. 22:6, 5 Mos. 11:19). Det betyder förstås inte att kristna föräldrar kan eller ska tvinga sina barn till tro. Men det betyder att vi ska göra allt i vår makt för att implementera Bibelns sanningar och den kristna världsbilden.
8. Problem med en allsmäktig och allvetande Gud. Den tidigare Knutbymedlemmen har problem med en Gud som känner till våra tankar. Men en Gud som inte är allvetande är inte Bibelns Gud.
9.Skolan som frizon. En av de kristna tjejerna menar att skolan ska vara en frizon men precis som nämnts ovan bortser hon, förmodligen omedvetet, från det faktum att det inte finns någon neutralitet. Alla skolämnen är, mer eller mindre, präglade av sekulära politikers och lärares världsbild och värderingar (se tabell nedan).
”Att fara illa”
I dokumentären poängteras att inte alla barn från religiösa miljöer far illa. Och det är förvisso sant. Men från ett bibliskt perspektiv kan man dock säga att alla barn som inte växer upp med Bibelns Gud som grund far illa, däribland alla ”glada”/”lyckliga” och framgångsrika barn som lever tillsynes normala och fungerande liv. Allt beror på hur man definierar ”fara illa” – på världens vis eller på Bibelns vis.
Att barn far illa även i religiösa sammanhang är inget som kan bestridas, inte heller teologiskt/bibliskt sunda sammanhang är klanderfria. Om det senare sammanhanget emellertid jämförs med den utveckling som skett i samhället i stort går det inte ens att jämföra. Den sekulärhumanistiska ”statsreligionen” har, under det senaste århundradet, exempelvis ansvarat för över en miljard aborter och mer illa än så är det svårt att ”fara”.
Och i takt med den judekristna kulturens avskaffande och sekulärhumanismens (främst i form av kulturmarxism, https://godanyheterna.com/2021/06/27/kulturmarxism-kritisk-teori-och-bibeln/) och den sexuella revolutionens intåg har även den psykiska ohälsan bland i synnerhet unga ökat lavinartat. Det här perspektivet är, av naturliga skäl, ointressant och/eller osynligt för dokumentärens skapare och deltagare.
Nedan följer en tabell över den historiska och kulturella utvecklingen som framför allt eskalerat från 1960-talet och framåt:
Judekristen kultur (-1750)
Humanistisk kultur (1750-)
Personligt ansvar/arbete
*Eget ansvar *Underordning och tacksamhet *Mänskliga skyldigheter
*Statens ansvar *Uppror och avundsjuka *Mänskliga rättigheter
Äktenskapet
*Man och kvinna *Livslångt förbund *Sexuellt umgänge efter giftermål *En partner
*HBTQ-relationer *Inget förbund; samboskap och separationer *Sexuellt umgänge innan giftermål *Många partners
Familjen
*Kärnfamilj *Mannen ledare
*Regnbågs- och bonusfamiljer *Feministisk jämställdhet
Lag och ordning
*Laglydnad *Stor respekt för överheten
*Laglöshet *Liten respekt för överheten
Världsordning
*Nationalism
*Globalism
Människans identitet
*Guds avbild och skapelsens särskilda krona *Okränkbart och objektivt värde *I grunden ond
*Planlös materia *Subjektivt värde som kränks (abort och dödshjälp) *I grunden god
Livet
*Meningsfullt
*Meningslöst (ytterst sett)
Kläder
*Anständighet och skyla
*Utmanande och lättklätt/naket
Evangeliet
*Individuell frälsning från egen synd och kommande straffdom
*Kollektiv och samhällelig frälsning från orättvisor och klimatkriser här och nu
Sammanfattning
Det finns, precis som dokumentären belyser, mycket osunt i den religiösa sfären idag – så även inom den kristna. Men oavsett fel och brister är det från ett bibliskt perspektiv inget som kan jämföras med den sekulära och gudsfientliga ”hjärntvätt” som skett i neutralitetens namn och som präglat, och i allt högre grad präglar, framför allt västerlandet det senaste millenniet. Den sekulärhumanistiska kulturen, som beskrivs i den högra spalten ovan, är inget alternativ för en bibeltroende kristen. Istället bör vi korrigera varandra utifrån Bibelns undervisning och leda människor tillbaka till ”den sunda läran” (2 Tim. 4:3, Tit. 2:1) och biblisk barnuppfostran.
Goda Nyheterna 