Jag har tidigare, i separata artiklar, belyst och kritiserat Joel Halldorfs och Micael Grenholms osakliga kritik av dispensationalismen. Nu har det kommit en till text med liknande agenda och den är skriven av Uppsalapastorn Richard Hultmar på sajten teologiochledarskap.se. Anledningen till att jag återigen väljer att bemöta invändningarna är dels för att de ofta är missvisande och dels för att de riktas mot kristna som vill ta hela Bibeln på allvar och tolka alla delar, skapelseberättelsen och den yttersta tiden inkluderat, naturligt.
Dispensationalism kan kortfattat beskrivas som en konsekvent naturlig läsning av hela Bibeln, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. När man gör detta inser man att Gud uppenbarat sig successivt och att ”spelreglerna” för människorna ändrats efter hand (Mose lag bestående av 613 bud gäller exempelvis inte kristna idag, såvida inte något upprepas i NT). Den kanske mest centrala punkten är att dispensationalister, utifrån ovannämnda tolkningsprincip, menar att Guds löften till Israel fortfarande gäller Israel/det judiska folket (inte den kristna församlingen) och kommer att nå sitt klimax under ett kommande tusenårigt rike på jorden. Här är två mer utförliga artiklar om dispensationalismen, en från mig själv och en från den kristna frågasajten Gotquestion:
Åter till Hultmar. Det är en sak att kritisera dispensationalismen men det är en annan sak att göra en karikatyr av densamma. Då jag är övertygad om att Hultmar inte läst något dispensationalistiskt standardverk (i sådana fall skulle artikeln knappast innehålla så många halmgubbar) är det bättre att skippa ordet dispensationalism och istället opponera sig mot de specifika karismatiska/eskatologiska tolkningar som präglade hans uppväxt. Annars blir det bara oseriöst. Här följer några kortare kommenterar till uppenbara förvrängningar:
”I den här läran förläggs tidstecknen i den sista perioden innan Herrens återkomst, alltså i vår nutid och nära framtid.”
Kommentar: Dispensationalister och ”pretribbare” menar, till skillnad från ”midtribbers” och ”posttribbers”, att uppryckandet kan ske när som helst (”imminent”) och inget eskatologiskt tidstecken och inga profetior måste gå i uppfyllelse innan uppryckandet. Att det finns saker i nutiden som kan peka mot vad som komma skall (”setting the stage”, ex. staten Israels återupprättelse, globalism, ekumenik och avfall) är en dock en annan sak.
”I den dispensationalistiska modellen kommer de falska profeterna precis innan framträdandet av Antikrist.”
Kommentar: Dispensationalister ser att Bibeln använder ”sista tiden” (ex. 1 Joh. 2:18), ”sista dagarna” och ”yttersta tiden” etc på olika sätt i olika kontexter, dvs. både på hela tiden från Jesu första ankomst till Jesu återkomst och på tiden strax före återkomsten. På samma sätt bejakar dispensationalister att falska profeter funnits i alla tider även om de tycks tillta i omfattning strax före Jesu återkomst.
”När uppryckandet predikades på 70-talet skrämde det upp både mig och många andra. Det var nog inte uppryckande predikanternas mening att skrämmas, men här misslyckades de. Den mörka framtidsbilden av tiden före vedermödan och risken att bli lämnad kvar, är problematisk när man ställer den mot Jesu uppmaning.”
Kommentar: Dispensationalister brukar för det första benämna uppryckandet som ”det välsignade hoppet” (the blessed hope), där den kristna församlingen ska undgå de kommande straffdomarna över världen under vedermödan. Det är ett klart ”positivare” budskap än de som menar att vi helt eller delvis ska genomlida nämnda period (ovannämnda midtrib och posttrib). För det andra menar dispensationalister att Matt. 24 handlar om just denna vedermöda (dvs. när den kristna församlingen redan är uppryckt) och att orden som uttalas där primärt är riktade till den judiska generation som kommer vara med då (utifrån bland annat de judiska markörerna i kontexten – ex. ”Judéen” och ”sabbaten”). För det tredje är det faktum att någon blir skrämd inte heller något argument i sig. I sådana fall är läran om helvetet klart mycket allvarligare och mer skräckinjagande. När det är sagt ska så klart allt förkunnas i kärlek och ödmjukhet.
”Här har Gudsrikesteologins en fördel, med sin något mer positiva syn på den ytterst tiden med den tydliga betoningen på att vi redan är frälsta… och vissa händelser som Jesus och Uppenbarelseboken förutsäger kan alltså ligga i kyrkans tidigare historia. ”
Kommentar: Dispensationalister menar att det utifrån kontexten i Matt. 24 (ex. fysisk förföljelse och flykt till bergen i Judéen) handlar om fysisk räddning för det judiska folket primärt, inte evig frälsning för människor/kristna i allmänhet. Därutöver känner jag inte till någon dispensationalist (och jag känner till många) som tror att den en gång frälste, den som blivit född på nytt, kan förlora sin frälsning. Hultmar tycks också omfamna ”preterism/partial preterism” där man i ”positivistiskt anda” mer eller mindre allegoriserar bort den naturliga innebörden av texterna som talar om den kommande vedermödan (främst Matt. 24 och Upp. 6-19). Mer info om det här synsättet här: https://www.gotquestions.org/partial-preterism.html
”Inom dispensationalismens bokstavliga bibeltolkning finns en stor tro på att det går att räkna fram både hur gammal jorden är och året för Jesu återkomst, bland annat utifrån Bibelns årsangivelser och Daniels profetia om årsveckorna.”
Kommentar: Att dispensationalister tror på den historiska och naturliga förståelsen av skapelseberättelsen (ungjordskreationism) är de facto sant och inget man skäms för. När det gäller datum för Jesu återkomst är det något helt annat och inget som bör förknippas med dispensationalister, i synnerhet då de tror att uppryckandet (vilket borde vara det som han här åsyftar, inte Jesu återkomst till jorden efter vedermödan) kan ske när som helst utan krav på profetiska uppfyllelser. Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shepherds Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Har skrivit mer om detta här: https://godanyheterna.com/2025/09/30/micael-grenholms-karikatyr-av-dispensationalismen/
”Det har medfört en stark betoning på att missionsuppdraget brådskar och enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet, när det kommer.”
Kommentar: Att dispensationalister har en stark betoning på missionsuppdraget och att detta brådskar kan mycket väl vara sant. Det är dock inget obibliskt med det, snarare tvärtom. Att det ”enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet” är dock inget jag känner igen bland dispensationalister. När vi tror på nådens evangelium, vem Jesus är och vad han gjorde på korset för oss, är vi för alltid frälsta och rättfärdigförklarade och detta oavsett hur ”redo” vi är för uppryckandet.
”Gudsrikesteologerna framhåller att Paulus är tydlig med att församlingen nu är Guds tempel (t ex Ef 2:21–22) och att Uppenbarelseboken visar att det inte kommer att finnas något tempel i det nya Jerusalem. Denna tolkning innebär att laglöshetens människa tar plats i församlingen och säger sig vara Gud.”
Kommentar: Dispensationalister förnekar på intet sätt Ef. 2:21-22 (eller 1 Kor. 3:17) där det talas om kristna som den helige Andes tempel. De förnekar inte heller att det i det nya Jerusalem inte kommer att finnas något tempel (dock en stad med murar och portar). Men precis som med mycket annat i Bibeln så har ord flera betydelser (ordet ”frälsning”, som i GT nästan uteslutande syftar på fysisk frälsning, är ett av många exempel) så dessa faktum är inget argument som utesluter kommande tempel, dels i vedermödan (ex. Matt. 24 och 2 Tess 2) och dels i Tusenårsriket (Hes. 40-48).
”En vanlig tolkning i båda tolkningsmodellerna är att fikonträdet handlar om Israel… På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren.”Allt detta handlar inte bara om Israel utom det Jesus redan talat om: falska messiasgestalter, folk mot folk, hungersnöd och jordbävningar på många platser.”
Kommentar: Dispensationalister tolkar generellt sett inte in Israels återfödelse i Matt. 24:32 (finns andra passager för det). Det ses istället som en allmän jämförelse, när folket som lever i den tiden ser dessa profetior (dvs. det som nämns i 24:4-28) gå i uppfyllelse så vet dem att Jesus återkomst till jorden är nära. Dr. Walvoord utvecklar: ”Just as the fig tree was a harbinger of summer, so these signs (24:4-28) Jesus had been speaking of clearly indicating that His coming would follow shortly.” Och en naturlig läsning av texten (bl a att en sådan nöd aldrig tidigare inträffat sedan skapelsens begynnelsen), leder till slutsatsen att dessa profetior väntar på sin uppfyllelse.
”Vi kan med hjälp av jämförelsen med fikonträdet inse att sommaren är nära, alltså att säsongen för Jesu återkomst är mycket nära, men mer exakta förutsägelser kan vi inte ge, eftersom det bara är Fadern som vet när tiden är inne.”
Kommentar: Utifrån vad som skrivits ovan menar alltså dispensationalister att vi, utifrån jämförelsen med fikonträdet, inte kan inse att sommaren är nära. För det första tror inte dispensationalister att den där passagen talar om uppryckandet och för det andra menar de att inga av de tecken som beskrivs där har gått i uppfyllelse. Att det finns andra passager och tecken som kan tyda på att vi lever i en sen tid är förvisso något som dispensationalister bejakar men det är en annan sak.
”Betoningen på att Jesus kommer snart, som en del av evangeliet, är trots allt en styrka i dispensationalismen.”
Kommentar: Återigen, jag känner inte till någon seriös dispensationalist som bakar in läran om uppryckandet i evangeliet/frälsningsläran. Vi blir frälsta ”av nåd genom tro” på vad Jesus, sann Gud och sann människa, gjorde för oss på korset (dog för våra synder).
”Jag har svårt att vara tvärsäker kring hur Bibeln ska tolkas när den talar om den framtid som fortfarande ligger framför oss, men lutar personligen som du kanske märker åt Gudsrikesteologin, även om ångesten över att bli lämnad kvar skrämde mig till Jesus som tioåring.”
Kommentar: Dispensationalister menar som sagt att frälsningen är evigt säkrad i det ögonblick man kommer till tro på evangeliet. Och nästan alla dispensationalister menar dessutom att alla frälsta, oavsett hur ”redo” du är, kommer att vara med i uppryckandet. Den lilla minoritet som tror på ”outer darkness”, dvs. de som tror att frälsta/kristna som inte är redo vid uppryckandet kommer att missa det tusenåriga riket, tror trots allt att dessa människor är evigt frälsta. Därutöver tror dispensationalister att de människor som blir kvar efter uppryckandet, dvs. alla icketroende, kan omvända sig och bli frälsta under vedermödan. Om man jämför det med alternativen (att alla kristna ska genomlida vedermödan eller ett abrupt slut utan vedermöda där den tidens icketroende inte får en ”andra chans”) så är de senare klart mer ångestladdade om du frågar mig.
”Jag är ödmjuk inför att det är svårt att navigera i det eskatologiska landskapet, tolkningen av bibeltexterna och hur det ska gå till när Jesus kommer tillbaka. Eftersom de teologiska modeller jag jämfört gör väldigt olika teologiska tolkningar av Bibeln finns det en stor risk att vi fastnar i olikheter och polarisering, vilket jag tycker att vi behöver motverka. Vi behöver försöka vara överens om att Jesus kommer tillbaka och att vi behöver ta fasta på hans uppmaningar och predika dem med stor frimodighet, även om vi inte är överens om hur allt exakt ska gå till: Se till att ingen bedrar er!”
Kommentar: Ödmjukhet, även i frågor som rör bibeltolkning och den yttersta tiden, är förstås något bra och eftersträvansvärt. Men det betyder inte att Bibeln är diffus och omöjlig att förstå på eskatologins område. Om man läser och studerar Bibeln på ett naturligt sätt och konsekvent använder Bibelns egen hermeneutik kommer man väldigt långt. Anledningen till att det finns så många tolkningar är vanligtvis inte att Gud varit otydlig utan att människor, av olika anledningar (rädsla, inte tillräckligt ”positivt”, önskan av att bli accepterad av det omgivande samhället etc), inte vill underordna sig vad Gud sagt. Och eftersom Bibeln uppmanar oss att förkunna ”hela Guds vilja och plan”, dvs. inte bara det faktum att Gud skapat världen, att Han dog på korset och att han ska komma tillbaka, ska vi också predika om hur och varför (om han uppenbarat detta). Tycker Dr. Jason Lisle sätter fingret på problemet med olika tolkningar, i synnerhet alternativa tolkningar av skapelseberättelsen: ”the Bible isn’t inherently difficult to understand but people resist its truth due to pride, a desire to live apart from God’s commands, and a preference for secular worldviews, making the interpretation challenging not due to the text itself, but human unwillingness to submit to its authority and God’s revealed truth.”
Att ”fastna i olikheter och polarisering” är inte heller nödvändigtvis något negativt. Att vara vaken och inte låta sig bedras (något som Hultmar bejakar) inbegriper inte bara evangeliet och/eller att Gud skapat och ska komma tillbaka. Gränsen för vad som kan accepteras har under de senaste 70 åren ständigt utvidgats och det ligger i linje med Paulus varning om att människor i den sista tiden inte längre ska stå ut med ”den sunda läran”.
Fler saker skulle kunna diskuteras, ex. skillnaden mellan nådens evangelium och evangeliet om riket, men det är i sammanhanget underordnat. Grundproblemet med Hultmars, Grenholms och Halldorfs texter är enligt mig att de, medvetet eller omedvetet, underminerar förtroendet för (den naturliga förståelsen av) Bibeln och spär på den toleranta och kompromissande hållningen som kommer att prägla den sista tidens kristenhet.
Temat för den här predikan var den kristna missionsbefallningen och förhållandet mellan å ena sidan evangelisation och å andra sidan politik och samhällsengagemang. Ska vi som kristna bara predika evangeliet och strunta samhällsfrågor? Eller ska vi göra det motsatta, bara fokusera på att fixa till världen med politiska verktyg utifrån en ”Kingdom Now”-agenda? Jag menar att båda dessa synsätt, om än något tillspetsade, är felaktiga i ett bibliskt perspektiv. Även om vår främsta uppgift alltid är spridandet av nådens evangelium ska vi som församling efter bästa förmåga försöka påverka den lagstadgande överheten (utan att för den skull ta kontroll över densamma/upprätta någon form av teokrati), inklusive den så viktiga skolan. I predikan, som börjar ca 21 min in i gudstjänsten, förklarar jag varför.
Micael Grenholm är en av de mest frispråkiga och inflytelserika rösterna i svensk kristenhet och jobbar till vardags som lärare på den teologiska ledarutbildningen ALT. I en nyskriven text på Facebook går han till attack på dispensationalismen eftersom den teologin, enligt honom, är roten till felaktiga förutsägelser om när Jesus ska rycka bort församlingen från jorden.
Innan jag går in på min kritik av Grenholms resonemang vill jag först lyfta fram några beröringspunkter. Vi är helt överens om att profetiska budskap om när Jesus ska komma tillbaka är obibliska. Detta främst för att vi inte kan veta den exakta tidpunkten. Eller som Jesus säger (som Micael också citerar): ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något.” Med andra ord ska vi inte sälja våra ägodelar och säga upp oss från jobbet utifrån vad någon självutnämnd profet säger. Jag håller även med Micael om att dålig eskatologi skadar och att ”hopp”, inte ”skräck”, ska prägla vår syn på framtiden. Vidare har han helt rätt i att ”teologisk källkritik” är viktigt och nödvändigt och att vi som kristna behöver ”församlingar, böcker och fördjupning” för att främja urskiljning och nyansering.
Så långt är allt bra. Problemen uppstår dock när han från detta både vill avfärda, eller skylla det ovannämnda på, läran om det tidiga uppryckandet och dispensationalismen som sådan. För även om det funnits (och säkert finns) ”date setters” bland uttalade dispensationalister så finns det inget i den dispensationalistiska teologin som ger något utrymme för detta. Och ingen respekterad dispensationalistisk teolog har någon gång försvarat ett sådant synsätt. Varför? Jo, för att läran om det tidiga uppryckandet bygger på ”imminence”, dvs. att det kan ske när som helst utan att några tidstecken och profetior först måste uppfyllas.
Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shephers Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Utifrån bland annat Timothy Webers bok, Living in the Shadow of the Second Coming: American Premillennialism 1875-1925, säger Goeman följande:
”What is often overlooked by those engaging in modern dispensational debates is that dispensational premillennialism was founded in response to the date-setting historicist premillennial position… The “new premillennialists,” who became known as dispensationalists, were partly a reaction against this date-setting propensity. Ironically, today, dispensationalists are often labeled as those who are crazy date-setters, but historically that was not the case… Opponents of dispensationalism often need to be corrected about their misunderstanding of the dispensational framework and expectation. At its core, dispensationalism believes in the imminent coming of Christ but denies we can pinpoint when it will occur. In fact, one of the core beliefs held by many of the first dispensationalists was the understanding that there would always be wars and rumors of wars, and we cannot be certain of any connection to the end times until the end actually happens. Remarkably, this view was even held throughout two massive world wars.” https://petergoeman.com/dispensationalism-and-the-interesting-history-of-date-setting/
Den kristna frågesajten Gotquestions säger så här om skillnaden mellan det plötsliga uppryckandet (som kan ske när som helst) och Jesu synliga återkomst till jorden (som föregås av en sjuårig vedermöda där de som överlever straffdomarna mer eller mindre kan veta när Jesus kommer tillbaka, dvs. när de sju åren har gått):
”At this point, it is good to distinguish between the second coming of Christ, proper, and the rapture of the church. The second coming of Christ, when He defeats His enemies and sets up His kingdom, will not occur until after certain other end-times events take place, including the tribulation (Matthew 24:15-30; Revelation chapters 6–18). Therefore, the second coming is not imminent. However, according to the pre-tribulational view, the rapture will take place before the tribulation. The rapture could occur at any moment (1 Thessalonians 4:13-18; 1 Corinthians 15:50-54) and can rightly be called “imminent.”
Med andra ord finns det ingen grund för att som dispensationalist/”pretribbare” tala om något specifikt datum för uppryckandet. Gör du det senare bör du i sådana fall definiera dig som något annat.
Läran om det plötsliga uppryckandet innan vedermödan är också synonymt med ett annat centralt pretrib-argument — ”the blessed hope”/det välsignade hoppet. Och det är just detta som pretrib-förespråkare brukar kritisera ”posttribbare” och ”midtribbare” för, dvs. att de senare grupperna skrämmer kristna med att vi ska gå igenom vedermödans straffdomar och därigenom förstör det välsignade hoppet. Så även om Grenholms summerande kommentar (”Dålig eskatologi skadar. Jesus kommer tillbaka, men det är ett hopp, inte en skräckkampanj, och inget att ruinera sig över.”) främst riktar sig till de falska profeter som hävdar att kristna ska sälja allt de äger för att förbereda sig för uppryckandet, så dras dispensationalister och ”pretribbare” med i samma slev eftersom argumentationen bygger på att det är dessa läror/övertygelser som är den grundläggande orsaken.
Nästa problem i Grenholms text är påståendet om att läran om uppryckandet, och indirekt dispensationalism, uppfanns med John Nelson Darby på 1800-talet. Att det inte var den dominerande uppfattningen under den mörka medeltiden, där allegorisk bibeltolkning präglade kyrkan, är inte särskilt konstigt. Detsamma kan för övrigt sägas om frälsningen ”av nåd genom tro allena” som återupptäcktes under reformationen (även om den alltid varit närvarande, om än i mindre utsträckning). Men trots detta finns tydliga belägg för att tron på ett plötsligt uppryckande (innan vedermödan) fanns långt innan Darby. Dr. Thomas Ice spårar nämnda övertygelse tillbaka till de tidiga kyrkofäderna: https://www.pre-trib.org/pretribfiles/pdfs/Ice-ABriefHistoryofTheRapture.pdf
Historikern William Watson är en annan som, i boken ”Dispensationalism Before Darby”, visat hur pretrib-övertygelsen var utbredd under 1600- och 1700-talen.
Grenholms beskrivning av dispensationalism är även den missvisande och onyanserad. Intrycket som ges är att det tidiga uppryckandet är en central och helt avgörande lära i dispensationalismen. Men så är inte fallet. Om man läser dispensationalistiska standardverk, förslagsvis Charles Ryries ”Dispensationalism”, så är inte uppryckandet något som definierar dispensationalismen. Ryries ”sine qua non” (fundamentala beståndsdelar) för dispensationalismen är: 1) En bokstavlig och historiskgrammatisk tolkning av hela Bibeln, 2) En åtskillnad mellan Israel och kyrkan/den kristna församlingen, 3) Det övergripande syftet med historien är Guds ära (dvs. större än bara människors frälsning).
Och här brukar man säga att de två sista punkterna är resultatet av den första punkten. Så vad som är direkt utmärkande för dispensationalismen är tron på att Guds löften till och förbund med Israel fortfarande gäller Israel, vilket innebär en tro på att judarna ska återsamlas till det utlovade landet. Där kommer de, i alla fall en tredjedel, i slutet på vedermödan att omvända sig och se upp till den som de genomborrat. Då kommer Jesus att upprätta ”riket åt Israel” och Guds plan med Israel och det judiska folket — att bli till välsignelse för hela världen — kommer att uppfyllas under det tusenåriga riket på den här jorden.
Och det här, dvs. tron på ett återupprättat Israel/judafolk i det utlovade landet i ändens tid, är sannerligen ingen ny tro som kom med Darby. Här finns, förutom Bibelns tydliga undervisning i ämnet (som förstås räcker), gott om historiska exempel som bekräftar Skriftens utsagor. Här är en text jag själv skrivit om detta: https://godanyheterna.com/2025/07/04/kyrkan-som-glomde-israel/
Andra som dokumenterat dispensationalismens djupa historiska rötter är följande teologer:
Dr. James Fazio och Dr. Cory Marsch i boken ”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century”
Dr. Michael J. Svigel i boken ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”
Dr. Christopher Cone (editor) i boken ”Forged From Reformation: Hos Dispensational Thought Advances the Reformed Legacy”
James C. Morris i boken ”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New”
När det gäller påståendet om att dispensationalister lär att ”historien är indelad i olika ´dispensationer´ – tidsperioder – där Gud på olika sätt handlat med sitt folk” finns det flera saker att anmärka på. För det första bejakar alla kristna detta mer eller mindre (om du inte slaktar djur på gudstjänsten så medger du att Gud ändrat ”spelreglerna” och handlat olika i olika tider) så själva principen är på intet sätt unik för dispensationalister. Skillnaden är istället att dispensationalister ser fler skillnader och distinktioner än ickedispensationalister, framför allt skillnaden mellan Israel och den kristna församlingen och att löftena till den tidigare gruppen fortfarande gäller dem. För det andra betyder inte dispensation (oikonomia) tidsperiod utan ”hushållning” eller ”administration” där fokus ligger på att beskriva människans förvaltarskap av gudagivna direktiv. Att detta förvaltarskap utspelar sig i olika tidsperioder är förvisso sant men det är trots allt inte den centrala innebörden. För det tredje, eftersom dispensationalister ser Israel och den kristna församlingen som distinkta entiteter finns det mer än ett ”sitt folk”.
I den här texten har jag inte för avsikt att grundligt argumentera för det tidiga uppryckandet, eller ”pretrib”-tolkningen, men vad som kan sägas kortfattat (som respons på Grenholms påstående om att uppryckandet ”bygger på ett komplicerat pussel av lösryckta bibelord”) är dock att denna övertygelse också kommer från ovannämnda bibeltolkningsprincip, dvs. en strävan efter att ta hela Bibeln på allvar och tolka den naturligt/normalt. Eftersom det finns så många olikheter i de aktuella bibeltexterna om uppryckandet/Jesu återkomst måste det helt enkelt handla om olika händelser och skeenden. Om så inte är fallet måste man landa i krystade tolkningar för att undvika inneboende konflikter i Skriften. Dr. Dennis Rokser går, i sin undervisning om uppryckandet, igenom tolv viktiga skillnader mellan uppryckandet och Jesu återkomst till jorden och alla dessa måste på något sätt negligeras/omtolkas för att avfärda läran om det tidiga uppryckandet. Här är länkarna till hans undervisning:
Ett återkommande argument som pretrib-kritiker brukar använda, ett argument som även Grenholm framför, är att ”möta Herren” i 1 Tess. 4:17 är en teknisk term som utifrån antika/hellenistiska texter handlar om att vi ska eskortera tillbaka kungen/Jesus till staden/jorden när han kommer. Problemet är dock att en sådan tolkning inte håller, varken bibliskt eller utombibliskt. Det grekiska ordet för ”möta” (apantesis) säger ingenting om vad som ska ske efteråt (dvs. återkomma till samma plats) och även om det gjorde det så finns det inget som säger att detta återvändande måste ske omedelbart (dvs. det skulle ändå inte utesluta en sjuårig period i himlen innan återvändandet). På de ställen ordet används i övrigt i Bibeln kan det på intet sätt slås fast att det är en teknisk term med den specifika innebörd som görs gällande av pretrib-kritikerna. Och så här säger Dr. Michael R. Cosby om hänvisningarna till utombibliska texter:
”One cannot responsibly claim that apantêsis is a technical term on the basis of its percentage of use in passages describing formal receptions. . . . Sometimes apantêsis describes a formal greeting of a dignitary, but often it does not. . . Yet only a minority of the uses of these terms describes formal receptions. . . Claiming that apantêsiswas a technical term carrying with it a standard set of expectations is not convincing. Furthermore, even if one assumes that Paul understood apantêsisin this way, the evidence demonstrates that he did not read such meaning wholesale into his description of the Parousia.” https://www.pre-trib.org/dr-robert-thomas/message/the-meeting-in-the-sky/read#_ednref11
Så istället för att ogrundat läsa in något i texten som inte står där är det bättre att läsa som det står, dvs. att vi ska bli uppryckta och möta Herren i skyn. Joh. 14:1-3 ger oss sedan kompletterande information om vart vi, efter att ha mött Jesus i skyn, ska ta vägen. Där står det nämligen att Jesus ska komma och hämta oss till sig, till de rum som han förberett för oss i himlen. Eller som Dr. Ice säger i samma text som ovan:
”I take it from John 14:1-3, which I believe is a parallel passage to 1 Thessalonians 4:13-18 that Christ takes us back with Him to the Father’s house. Thus, what 1 Thessalonians 4:17 lacks, John 14:1-3 supplies. After more than seven years, Christ, His bride, and the elect angels will then return to planet earth, not as a dignitary to be welcomed by the world, but as One who returns as a conquering judge.”
Det är för övrigt inget principiellt problem med att Jesus först kommer tillbaka i skyn och sedan till jorden. Eftersom vi tror att Jesus också uppenbarade sig i GT (teofani/kristofani) har han redan kommit till jorden flertalet gånger så om han tillfälligt kommer två, tre, fyra eller fem gånger innan han slutligen kommer för att upprätta riket är egentligen oväsentligt.
Problemet med ”date setters” och sådana som säger att vi ska sälja allt vi äger är alltså inte dispensationalism eller läran om ett tidigt uppryckande. Det är snarare något som Grenholm själv står för, tron på den profetiska gåvan funktion idag. Den stora elefanten i rummet, den som Grenholm blundar för, är alltså falska profeter och falsk profetior. Pastorn som kom med dessa profetior om när Jesus skulle komma tillbaka fick inte övertygelsen efter noggranna bibelstudier utan från (förment) direkta uppenbarelser från Gud. Vad som är extra intressant i sammanhanget, och vad som gör kritiken ännu mer orimlig, är att dispensationalister nästan uteslutande är (partiella) cessationister, De tror alltså att de övernaturliga gåvorna, inklusive profetians gåva, hade ett specifikt syfte under församlingens tidiga uppbyggelse och sedan upphörde i och med att Bibeln blev komplett. Guds Ord är nu nedskrivet en gång för alla och i den har vi all uppenbarelse vi behöver fram tills Herren kommer tillbaka.
Avslutningsvis säger Grenholm att vi ska ”bygga Guds rike här och nu” och det brukar benämnas som ”Kingdom Now”-teologi där kyrkan på olika sätt ska etablera Guds rike på jorden innan Jesus kommer tillbaka. Det är däremot något obibliskt och jag tycker Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan är passande i sammanhanget:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andrakommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.
Vi ska förvisso vara salt och ljus och motverka mörkrets utbredning i den mån det går. Men vi ska inte och kan inte bygga Guds rike här och nu för det leder oundvikligen till ovannämnda konsekvenser (mer eller mindre).
Sammanfattningsvis är Grenholms kritik både felaktig och alltför onyanserad. Därutöver ser han inte det stora problemet, falska profeter och falska profetior.
I den här texten skriver jag om de bibliska begreppen kärlek och sanning. Vad är kärlek och sanning? Och hur skiljer sig Bibelns syn på kärlek och sanning från mycket av den här kulturens?
Bakgrund
I våras var det en het debatt i svensk media där den ena sidan, bestående av svenskkyrkliga präster, oroade sig för en växande konservativ Jesustrend på nätet och den andra sidan, med Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Olof Edsinger i spetsen, omfamnade det nya Jesusintresset.
Vad är det då som är så oroande, enligt prästerna? Jo, en värdekonservativ kristendom som ses som radikaliserande, kärlekslös, dömande och intolerant. Och orsaken till detta är, menar man, en alltför bokstavlig läsning av Bibeln. Edsinger menar dock, trots att han också medger osunda avarter, att det inte handlar om blind bokstavstro utan om en rädsla för den naturliga och historiska förståelsen av ”kontroversiella” bibelpassager. Huvudproblemet är alltså inte hur dessa värdekonservativa kristna framför sina övertygelser utan vad de tror på.
Efter att ha gått igenom det mesta som sagts och skrivits kan jag bara hålla med Edsinger. Nedan listar jag åtta punkter, eller värdekonservativa övertygelser, som prästerna finner farliga och opponerar sig emot.
Evangeliet om Jesus som enda exklusiva vägen till frälsning. Detta är dömande och intolerant.
Dubbel utgång. Tron på himmel och helvete kan få folk att må dåligt.
Heteronorm. Att se äktenskapet som något exklusivt för man och kvinna är dömande och kärlekslöst.
Tvåkönsnorm. Att se könsidentitet som något biologiskt utifrån Guds skapelseordning, dvs. bara man och kvinna, är också det intolerant och inskränkande.
Komplementär syn på könsroller. Olika roller för man och kvinna är förtryckande och förlegat.
Barns underordning. Om man menar att barnen ska underordna sig föräldrarna och vara lydiga är man auktoritär och kärlekslös. Barnen ska istället utmana föräldrarnas normer och gränser.
Världenond. Att se världen som ond är polariserande.
Objektiv sanning. Objektiva sanningsanspråk ska lysa med sin frånvaro. Stora existentiella frågor olösliga och man kan aldrig vara säker på någon tolkning. Det sistnämnda är dock självförgörande eftersom de tycks vara säkra på det påståendet. Därutöver tycks de vara likaledes säkra på att värdekonservativa övertygelser är felaktiga.
För att undvika det värdekonservativa diket efterfrågar prästerna ”en mer kärleksfull tolkning av tillvaron och Gud” samt att ”kärleksbudet ska vara nyckeln” i bibeltolkningen. Med andra ord ska deras liberala definition av kärlek trumfa bibeltextens naturliga innebörd i dessa frågor. Det kan förvisso låta fint men som vi ska se nedan är det inte bibliskt försvarbart. Tvärtom är det kärlekslöst att ignorera Bibelns tydliga undervisning. Kristna ska vara intoleranta mot det Bibeln säger att vi vara intoleranta mot, företrädesvis felaktiga läror och syndigt leverne. Och jag tror, likt majoriteten av kristna gjorde fram till den eskalerande liberaliseringen på 1960-talet, att Bibeln består av objektiv sanning som vi kan förstå och veta trots våra begränsningar, ryggsäckar och vissa svåra passager.
Varför viktigt?
Varför är det viktigt att opponera sig mot prästernas övertygelser? Det finns i huvudsak tre skäl och dessa utvecklas nedan.
För det första är det viktigt för andra människors eviga frälsning. Hela den kristna tron och frälsningen bygger på en objektiv, exklusiv och historisk sanning, dvs. att Jesus dog på korset för våra synder och uppstod på tredje dagen (som f.ö. också är den största kärlekshandlingen). Eller som Paulus: Om inte de facto uppstått, tron meningslös. Och i missionsbefallningen har vi i uppdrag att sprida detta evangelium om Jesus till andra människor. En bra liknelse är en bilist som är på väg ut för ett stup. Det är klart mer kärleksfullt att påtala det kommande stupet för bilisten än att vara tyst/”tolerant” och låta honom fortsätta sin färd mot en säker död.
För det andra är det viktigt för vår egen helgelse. När Jesus ber för sina lärjungar i Joh. 17:17 (”helga dem i sanningen, ditt ord är sanning”) påtalar han hur viktig Bibeln är för vår växt och mognad. Helgelsen bygger alltså på den objektiva sanningen i Skriften. Och när vi helgas växer vi även till i kärlek, som är det första som nämns när det talas om Andens frukt, så sanning och kärlek går hand i hand. Med andra ord kan man säga att sanningen, Guds Ord, producerar kärlek.
För det tredje viktigt för församlingens andliga hälsa, inte minst i vår tid. Om man som jag tror att det finns tecken som tyder på att vi lever relativt nära Jesu återkomst är det här extra viktigt och relevant eftersom den sista tiden, globalt sett, ska präglas av enhetssträvan, tolerans och kompromisser i kärlekens namn–även i kristenheten. Eller ”enhet i mångfald” som det också brukar heta. Detta bekräftas när Paulus, i 2 Tim. 4:3, beskriver den sista tidens avfallna kristenheten:
”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen.”
Den här postmoderna sanningsrelativismen och avståndstagandet från traditionella bibelvärderingar, som prästerna ger uttryck för och som eskalerat sedan främst 1960-talet, är tyvärr inte isolerad till Svenska Kyrkan utan (mer eller mindre) utbredd i frikyrkorna också. Och därför är det extra relevant och viktigt. Det postmoderna/subjektiva mantrat ”min sanning” har i kyrkan blivit ”min tolkning”. Färre och färre läror och övertygelser bedöms som säkra, vilket först leder till tolerans för andra tolkningar och sedan bejakande acceptans. Så även om många frikyrkor inte gått lika långt som Svenska Kyrkan finns det många som tyst tolererar bibelfrämmande doktriner och syndigt leverne. John Wesley fångade den här negativa processen på ett bra sätt: ”Vad en generation tolererar, är det som nästa generation bejakar.” En annan bra liknelse är den kokande grodan som dör vis gradvis upphettning. Om de aktuella prästerna hade framfört det ovannämnda överygelserna på 1950-talet hade mycket, om inte allt, blivit avfärdat omgående.
Utifrån detta är det därför inte oroande utan glädjande om unga människor längtar efter den klassiskt kristna tron, med objektiv sanning i centrum. Vi ska verkligen stå upp för Bibeln och predika ”hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27), från skapelseberättelsen till Uppenbarelseboken.
Guds kommunikationsmedel till oss, Bibeln, är både tydligt och begripligt och har förmågan att förändra människors liv för alltid. Eller som det står i Heb. 4:12: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar.”
Bibelns syn på sanning
Vad är sanning? Den treenige Guden är sanning. Fadern, Sonen och den Helige Anden beskrivs alla som sanningen i Bibeln. Sanningen utgår från Guds natur och allt som överensstämmer med Guds sinne är sant. Och det är den enda rationella grunden för all kunskap och sanning. För om vi är resultatet av någon kosmisk slump finns ingen anledning att lita på våra sinnen och vårt tänkande.
Eftersom sanningens Gud är oföränderlig och inte kan ljuga är dessutom hela Guds Ord sanning. Vad Han säger är sant, det är sant. Bibeln är därför vår primära sannings- och kunskapskälla och den högsta auktoriteten i allt vad den uttalar sig om–även när den tycks krocka med den moderna vetenskapen (uppståndelse från det döda, gå på vatten, hela sjukdomar, skapelsen ur intet för ca 6000 år sedan). Bibeln har också, som ingen annan bok, bekräftat sig själv genom över 2000 uppfyllda profetior, bokstavlig och historisk uppfyllelse).
Att Skriften är alltigenom sann och tillförlitlig bekräftas vidare i 2 Pet. 1:17-19 där Petrus säger att Skriften är säkrare kunskap än hans egen ögonvittnesskildring av mötet med Jesus på förklaringsberget (Matt. 17). Det ligger i linje med Jesu ord ”om de inte tror på Mose och profeterna (dvs. GT) kommer de heller inte tro om någon uppstår från det döda.” Med andra ord är det stora problemet inte bristande bevis utan människans inneboende fiendskap mot Gud. Alla vet redan att Gud finns men man undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom. 1:18).
Jesus och Bibelns övriga författare hade samma höga bibelsyn som Petrus, då de utgår från att hela Skriften är Guds ofelbara/objektiva Ord. Med orden ”har ni inte läst” och ”som det står skrivet” förutsätts också att mottagarna kunde förstå och följa den dittills redan uppenbarade Skriften och det finns ingen anledning att tro att vi är undantagna den uppfattningen. Vi ska, precis som folket i Berea, pröva allt utifrån Skriften (Apg. 17:11) och bevara budskapet rent och oförfalskat (1 Tim. 6:14). För att göra det behöver det finnas en objektiv måttstock mot vilken vi kan pröva vad som sägs och skrivs i vår samtid.
Att Jesus uppmanar oss att vara vaksamma på falska läror och förkunnare (Matt. 7:15-17; 21-23) innebär (likt pröva) att man måste kunna pröva och utvärdera utifrån det som inte är falskt, dvs. den sanna Skriften, och sedan fälla någon form av dom/komma till en slutsats om det var sunt eller osunt. Det var också därför många blev dödade, för att de hade en bestämd övertygelse om sanningen och inte tolererade lögn eller halvsanningar. Men den här objektiva synen, där vi generellt sett kan veta vad Bibeln lär, är tyvärr inte vanlig idag utan många gör mer eller mindre som de svenskkyrkliga prästerna. Dr. Robert Thomas, NT-professor från Dallas och författare till boken Evangelical Hermeneutics: The New Versus the Old, skriver så här om den förändrade synen på texttolkning:
”Det [fokuset på det subjektiva och relativa i tolkningsförfarandet] ger en viss grad av osäkerhet till alla slutsatser och hindrar därmed texttolkaren från att vara säker på Skriftens nedskrivna sanningar. Innan förändringen skedde inom evangelisk hermeneutik betonade teologiska lärosäten vikten av att undvika personlig partiskhet och därmed säkerställa objektiviteten genom att betona Guds förmåga att kommunicera snarare än den mänskliga oförmågan att ta emot kommunikationen. Vidare poängterades Andens upplysande roll och att Guds syfte med den särskilda uppenbarelsen är att just uppenbara… Och det är först när vi kommer tillbaka till dessa grunder som bibelläsare återigen kan se Bibeln som förklarande och objektivt upplysande istället för fördunklande.”
Man kan i sammanhanget göra en jämförelse med vetenskapen. I den föränderliga vetenskapen tror man sig kunna veta och vara säker på mycket trots osäkerhet på vissa områden och nämnda föränderlighet. Hur mycket mer kan då inte vi vara säker på den oföränderliga Bibeln trots vissa svårtolkade passager. Dr. Jason Lisle menar att de grundläggande orsakerna till varför det finns så många tolkningar inom kristenheten är människans syndanatur och en efterföljande ovilja att underordna sig Guds Ord.
”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention. All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.”
Med andra ord är inte problemet Bibelns otydlighet utan människors ovilja att underordna sig den naturliga innebörden. Steget från sanning till Bibelns syn på kärlek är, som redan diskuterats, inte långt och eftersom prästerna säger att det inte är kärleksfullt att tro på exklusiva sanningar och bibelkonservativa värderingar kommer här en kortare redogörelse av den bibliska kärleken.
Bibelns syn på kärlek
Vad är kärlek? Gud är kärlek och kärlekens källa (1 Joh. 4:7). Bibeln talar dock om olika typer av kärlek (sexuell, broderlig etc.) men här är det den självutgivande agapekärleken som är mest relevant. Agapekärleken handlar om att med glädje tänka på andras bästa och välbefinnande framför sin egen. Och det är ingen naturlig kärlek för vår köttsliga natur då vi gärna har en självisk tendens. En som dock inte hade detta problem var den personifierade kärleken, Jesus Kristus, som visade den yttersta kärlekshandlingen genom att dö på korset för våra synder. Även om vi inte kan dö för andra människors synder så uppmanas vi, i det dubbla kärleksbudet, att älska Gud och andra människor.
Älska Gud
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:37-39)
Och hur älskar vi Gud? Jo, genom att hålla/leva efter Guds Ord. Med andra ord att sätta Hans vilja framför vår egen köttsliga vilja.
”Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord… Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14:23-24)
”Och detta är kärleken till Gud, att vi håller hans ord.” (1 Joh. 5:3)
Kopplingen mellan kärleken och Guds Ord bekräftas också av Paulus i kärlekens lov i 1 Kor. 13 där han säger: ”Kärleken gläder sig inte i det som är orätt utan finner sin glädje i sanningen.” (1 Kor. 13:7)
Men vilka Guds Ord ska vi följa? Ska vi bygga en ark? Nej, även om hela Skriften är nyttig (till undervisning, tillrättavisning, upprättelse,) så är det främst NT undervisning till församlingen som direkt gällande för oss. Inte 613 buden till Israel, om de inte upprepas i NT. Men de värdekonservativa övertygelserna som nämnts ovan är, enligt mig, sådant som grundas i GT och bekräftas i NT och därför gäller oss idag. Alltså kan vår kärlek till Gud ses i den mån vi lever i enlighet med Hans Ord, som är Hans uppenbarade vilja. Kärleken till Gud går för övrigt ofta, men inte alltid, hand i hand med kärleken till andra människor.
Älska människor
Hur älskar vi våra medmänniskor? Som sagt, att sätta andra människor högre än oss själva. Att tänka på deras bästa framför vårt eget bästa. Jesus är som sagt det främsta exemplet då Han inte utnyttjade sin gudslikhet utan antog en tjänares gestalt (Fil. 2) och dog på korset för våra synder (1 Kor. 15:3-4). Men vad innebär andras bästa? Är det, som prästerna menar, att alltid vara tolerant och öppen för olika perspektiv? Att aldrig säga något som kan uppfattas som negativt eller kritiskt även om tycks gå emot Bibeln? Nej, det är inte Bibelns syn. Kärleken gläder sig som bekant bara i sanningen (1 Kor. 13:7).
Vidare säger Paulus, i 2 Tim. 3:16, att den alltigenom kärleksfulle Gudens Ord även är nyttigt till tillrättavisning och fostran i rättfärdighet. Samma tema framkommer i 2 Tim. 4:2 där Paulus säger att vi ska predika ordet, träda fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod. Och kontexten visar att det inte handlar om tillrättavisning av icketroende människor utan redan kristna i församlingen.
Heb. 12:5-11 bekräftar den här mångsidiga bilden av kärlek. Där står det att Herren agar den Han älskar och att Han fostrar oss genom tuktan och lidande. Och detta känns för stunden som en sorg men längre fram ger det frid och barmhärtighet som frukt (Heb. 12:11). Det är således uppenbart att vi inte ska tolerera allehanda tolkningar för enhetens och kärlekens skull.
Döma?
Men säger inte Bibeln att vi inte ska döma (Matt. 7:1-2)? Jo, men det är felaktigt dömande/hyckleriet som Jesus fördömer, inte dömandet som sådant. Först ska de ta ut bjälken i det egna ögat först och sedan flisan i broderns. Med andra ord är det hyckleriet som Jesus vill sätta fingret på här, dvs. de gör sådant som de själva dömer andra för.
Andra exempel på felaktigt dömande är om vi dömer på områden där vi har frihet, exempelvis mat och firandet av högtider som det talas om i Rom. 14. Vi ska heller inte döma på ett förtalande och kärlekslöst sätt där vi inte har den andres bästa för ögonen. Ett exempel på detta är Luk. 9:54 där lärjungarna ville kalla ner eld från himlen och förgöra de som inte ville ta emot Jesus. Men Jesus tillrättavisade dem.
Att Jesus inte dömer ut dömande som sådant märks även på det faktum att han i samma kontext kallar vissa för ”falska profeter” och ”rovlystna vargar” (Matt. 7:15) och på ett annat ställe kallar troende Petrus för Satan. Därutöver dömer han ut handeln i templet. Allt detta bekräftas i Joh. 7:24 där Jesus säger att vi ska fälla ”rätt domar”.
Paulus är om möjligt ännu kraftfullare i sina tillrättavisningar när han kallar troende galaterna för ”dåraktiga” och ”förhäxade”. De som predikar ett annat evangelium är under ”förbannelse” (Gal. 1:8-9). Dömandet är inte heller anonymiserat utan görs ofta med namn, exempelvis Hymeneus och Alexander som ska överlämnas till Satan för att tuktas (1 Tim. 1:18-20). Kärlekens apostel Johannes säger, i linje med ovannämnda, att vi ska ta avstånd från de med annan lära om Jesus (2 Joh. 1:10). Sidlow Baxter, pastor och teolog, om vikten av att applicera Johannes ord i våra liv:
”Det finns en ytlig och emotionell rädsla idag som ser Johannes ord som obarmhärtiga. Men ska vi tillrättavisa läkaren för att han är intolerant mot sjukdomar? Fråga någon av hans patienter! Skulle någon av oss medvetet välkomna dödliga virus i våra kroppar? Vi måste alla umgås med människor med olika åsikter och övertygelser, och som kristna troende ska vi verkligen älska deras själar; men att samarbeta med dem i obiblisk propaganda av något slag är ett svek mot vår kärlek till Herren som köpte oss.”
Ett avslutande exempel på temat är 2 Tess. 3 där Paulus talar om att ledas in i Guds kärlek för att därigenom hålla sig borta från varje broder som lever uppenbart obibliskt och inte följer den undervisning de fått (2 Tess. 3:4-6 +13-15). Det är därför uppenbart att tillrättavisning och dömande, rätt praktiserat, också är något som ryms inom kärleksbegreppet. Och tvärtemot vad många tycks tro i fråga om dömande är det primärt inom den kristna församlingen som detta ska bedrivas, inte den icketroende världen utanför (1 Kor. 5:9-13).
Varför ska vi då pröva, förmana, varna och döma? För att det finns mycket som är falskt och bibliskt osunt och som därför är skadligt för samhället i allmänhet och Kristi kropp i synnerhet. Att aktivt gå emot Guds uppenbarade vilja får konsekvenser både här och nu (tror inte att det är en slump att mår sämre och sämre) och vid Jesu återkomst då vi ska få lön för vårt livsverk.
Är det här alltid lätt? Nej, varken att ge eller ta emot. Det ÄR lättare att bara stryka medhårs och likt Israels folk säga att ”allt står väl till” när allt inte står väl till (Jer. 6:14). Det är även lättare att göra som de 400 framgångsprofeterna i 1 Kungaboken 22 som bara profeterade ett positivt lyckobudskap, till skillnad från den ende sanne profeten Mika.
Sammanfattning
Gud är sanningens källa och sanningen finns primärt i den objektiva och begripliga Bibeln. Gud är också kärlekens källa och vår kärlek till Honom visar sig i vår trohet till Hans Ord och vårt bemötande av våra medmänniskor. Bibeln säger åt oss att i ödmjukhet–utöver undervisa, upprätta och uppmuntra–tillrättavisa, varna, förmana och även döma och detta främst inom församlingen. Och detta görs utifrån vad Gud har uppenbarat i Bibeln. Med andra ord är Bibelns syn på sanning tätt kopplad till sanning och har en bredare innehörd än vad många vill göra gällande.
SvK-prästernas övertygelser är ett enligt mig ett tydligt exempel på där vi ska tillrättavisa/döma. Och istället för att som dem varna ska vi stötta de kristendomsintresserade ungdomarna och bejaka deras längtan till klassisk och biblisk kristen tro.
Det bästa sättet att älska en icketroende är att förmedla nådens evangelium som kan frälsa för evigheten och därefter undervisa Bibeln ”från A till O.” Och evangeliet är, likt de värdekonservativa övertygelserna, till sin natur dömande eftersom det säger att tron på Jesus är den vägen till evigheten med Gud.
Även om det, utifrån vad som framkommit ovan, kan vara betungande att leva i den här tiden vet vi att ”den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska bli vår.” (Rom. 8:18)
Med anledningen av den rådande konflikten mellan Israel och Iran samt diverse debatter och inlägg–bland annat debatten mellan Tucker Carlson (anti-Israel) och Ted Cruz (pro-Israel) och Joel Halldorfs Israelkritiska artikel i tidningen Flamman–har jag försökt bemöta de vanligaste invändningarna mot kristen sionism. Det sistnämnda handlar om att som kristen välsigna det judiska folket för vilka de är, Guds utvalda folk, (dvs. inte primärt för vad de gör) och ha en allmänt positiv inställning till judarnas profetiska återvändande till det historiska och utlovade landet. Alla invändningar är, direkt eller indirekt, kopplade till Abrahamsförbundet i 1 Mos. 12:1-3. Den här responsen fokuserar på vad Bibeln har att säga i ämnet och berör således inte politiska sakfrågor i utgångspunkt.
Vanlig invändning 1: ”Kristna sionister stöttar alltid Israel och sympatiserar med allt de gör.”
Kristna måste inte nödvändigtvis alltid stötta eller hålla med staten Israel och dess handlande. Man kan likt Bibelns profeter både kritisera sådant som är fel men samtidigt bejaka Israels unika utkorelse och framtida välsignelse för världen. Det målas ofta upp en falsk dikotomi där Israel antingen är felfria och aldrig kan kritiseras eller felande och därmed förkastade som folk. Men det är alltså fullt möjligt att ha synpunkter på Israels agerande i olika frågor och samtidigt ha en positiv och välsignande inställning till dem överlag.
När det är sagt finns det dock många grundläggande argument för Israels agerande i nuvarande konflikter, inte minst att de till skillnad från sina fiender är den enda demokratiska staten i området samt att fienderna i hög utsträckning vill Israels och judarnas utplåning.
Vanlig invändning 2: ”Det som står om välsignelse och förbannelse i 1 Mos. 12:1-3 gäller inte längre. Om det fortfarande skulle gälla handlar det om hur troende behandlas, de som är Abrahams riktiga avkomma.”
Det finns åtskilliga bibliska exempel på hur både individer och nationer blivit välsignade och förbannade utifrån behandlingen av Israel/judarna. Det kanske mest kända exemplet är Egypten som fick utstå tio hemska plågor till följd av vad de gjorde och inte gjorde mot det judiska folket (för övrigt ett upproriskt folk som till följd av detta senare gick under i öknen). Ett annat exempel är ammoniterna i Hes. 25 som blir förbannade av Herren för att de gladde sig över att det ogudaktiga Israel straffades. Man kan även se förbannelsens princip i Sak. 1:15-16 och 2:8-9 där de som behandlade judarna illa straffades. Eller som Sakarja uttrycker saken: ”Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten. Se, jag lyfter min hand mot dem, och de ska plundras av sina slavar.”
Och om Gud straffar det icketroende Israels fiender under vedermödan, utifrån den första Gog och Magog-invasionen (Hes. 38-39), bekräftas löftenas fortsatta giltighet ytterligare. Att vi, i enligthet med Abrahamsförbundet, inte ska förbanna de etniska judarna (eller ”tala illa om” som är en bättre översättning) ligger även i linje med Rom. 11:18 där det sägs att ickejudar inte ska ”förhäva” sig över icketroende etniska judar. Därutöver ger Sandra Teplinsky, i boken ”Why Still Care For Israel?”, följande exempel på förbannelser som mer eller mindre tycks ha drabbat individer och nationer i efterbiblisk tid:
Romerska imperiets fall (400-talet). När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion på 300-talet infördes också många judefientliga lagar och inte långt därefter föll imperiet. Och kyrkan gick in i den i andlig bemärkelse mörka medeltiden.
Korstågen (1096-1291). På sin väg mot att ”befria” Jerusalem dödades många judar (i Jesu namn) och strax efter detta utbröt böldpesten/digerdöden (1346-1353) och det längsta kriget i historien, hundraårskriget (1337-1453).
Spaniens nedgång och fall (1600-). Efter att judar migrerat till Spanien och hjälp nationen till en världsledande ställning började nationen att falla efter de så kallade inkvisitionen på 1500-talet, där judar torterades och dödades.
Brittiska imperiets fall (1900-talet). Efter att först, likt Spanien, ha behandlat judarna väl och hjälpt dem återvända till det historiska hemlandet i slutet av 1800-talet ändrades inställningen efter första världskrigets slut. Att britterna, i Palestinamandadet, gav 78% av landet till araberna (nuvarande Jordanien) och sedan ströp judarnas rätt att komma in i landet under andra världskriget (på grund av oljeintressen) kan ses som en orsak till imperiets minskade inflytande globalt.
Sovjetunionens fall (1991). Kommunistlandet präglades av mycket antisemitism och när det till slut föll det i bitar kunde över en miljon judar fly.
Arabländerna. Vad som präglar de i mångt och mycket jude- och Israelhatande arabländerna i Mellanöstern och Nordafrika är förtryckande andligt mörker, fattigdom, social orättvisa och diktaturstyre.
Nu kan det förvisso finnas andra orsaker till dessa historiska skeenden, i tillägg till att den nämnda orsaksförklaringen ovan inte går att leda i något slutgiltigt bevis (av naturliga skäl). Men det ena behöver inte utesluta det andra och det är hur som helst intressanta iakttagelser. Och Guds förbannelse skulle dessutom, i varierande utsträckning, kunna vara den underliggande orsaken till andra orsaker.
Det finns även flera exempel på det motsatta (välsignelser), exempelvis skökan Rahab som trots att hon ljög blev välsignad för att ha räddat de judiska spejarna (Jos. 2-6). Även Egypten som land blev rikt välsignat när man tog emot Josef och behandlade honom väl, i likhet med de egyptiska barnmorskorna som blev välsignade efter att ha skyddat de judiska barnen fyrahundra år senare (2 Mos. 1:17-20). Ett annat bibliskt exempel där välsignelse tycks följa som en konsekvens av människors handlande gentemot judarna är Luk. 7:1-10. I det fallet helar Jesus officerens tjänare efter att de äldste sagt: ””Han är värd att du gör det för honom. Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss.”
Många menar också att domen som liknas med får och getter i Matt. 25 bottnar i löftet i 1 Mos. 12. Den domen grundar sig på vad folken gjort mot ”dessa mina minsta bröder”, ett uttryck som troligtvis syftar på troende judar under vedermödan. Dr. Robert Dean utvecklar:
”So when Jesus is talking about ‘my brethren’, He is talking about first and foremost of those who are ethnically related to Him. The term brethren, as we will see, is a term that’s used to refer to Jesus’ literal physical brothers in the Scripture. Secondly, it is used to refer to those who are believers in Him. When you put that together, you realize that this is talking about those who are Jewish believers in the tribulation period… It is not just talking about Christians. He’s talking about those who are His brethren: that is, spiritually alive Jews in the kingdom. This is talking about Philo-Semitism. That may be a new word for you. It’s the opposite of anti-Semitism. Philo is a Greek word for love, and someone who is Philo-Semitic is someone who loves and supports the Jewish people because they’re under the Abrahamic Covenant of God.”
Dr. Peter Goeman ser också en trolig koppling mellan löftet i 1 Mos. 12:3 och USA:s världsledande ställning på många områden. Han pekar på hur landet, med landsfadern George Washington i spetsen, var ett av få länder med positiv inställning till judarna och att detta kan ha medfört välsignelser från Gud.
Det är inte heller särskilt långsökt att finna ett möjligt samband mellan det moderna Israelhatet (som gradvis accelererat efter statens bildande 1948) och den kraftiga ökning av depressioner och mental ohälsa som ägt rum de senaste decennierna. Det senare är dessutom, enligt flera akademiska studier, klart mer utbrett bland liberaler och politiskt vänsterorienterade. Och även om dessa studier, också av naturliga skäl, drar andra slutsatser vad gäller orsaken/orsakerna till den psykiska ohälsan är det ett känt faktum att liberaler och vänsteranhängare, utöver sin allmänna guds- och bibelfientlighet, har en ”inbyggd” aversion mot Israel. Dr. Daniel Goepfrich säger följande om den här möjliga kopplingen: ”I think it’s a great point. General misery and a heart of destruction can be a curse, even in the midst of great wealth.” Den här eventuella kopplingen betyder förstås inte att alla mentala problem beror på människors inställning till Israel.
Sammantaget bör alltså bibeltroende kristna alltid ha en positiv inställning till Israel och det judiska folket. Men den här grundinställningen betyder som sagt inte att man alltid måste hålla med landets styre i alla enskilda beslut och frågor. Om regeringen exempelvis vill gå med på ytterligare landdelningar kan och bör kristna stå upp för Israels/judarnas rätt till hela landet (och mer därtill) utifrån det nedan omnämnda landförbundet. Att diskutera och problematisera Israel användningen av våld är inte heller utanför ramen.
Vanlig invändning 3: ”Den moderna staten Israel har inget att göra med Bibelns löften och profetior.”
Tucker Carlson gör en stor sak av att staten Israel inte nämns i löftet i 1 Mos. 12:1-3. Men även om 1 Mos. 12:1-3 inte uttryckligen nämner (den moderna) staten Israel så inbegrips den i det ovillkorade löftet/förbundet eftersom den grundades av och i huvudsak utgörs av Abrahams fysiska avkomma judarna.
Förutom Abrahamsförbundet sluter Gud dessutom tre sidoförbund kopplade till Abrahamsförbundet–Landförbundet, Davidsförbundet och Nya Förbundet. Kort sammanfattat går dessa förbund ut på att det judiska folket, när de i framtiden omvänt sig till Herren, ska besitta ett specifikt landområde (1 Mos. 15) där Davids Son, Jesus Kristus, ska regera som Kung över hela jorden. Då ska judarna också bli till välsignelse för hela världen, precis som var avsikten från början. Dessa förbund är, till skillnad från förbundet med Mose, ovillkorade och för att de ska kunna gå i uppfyllelse behöver Israel finnas som nation.
Dr. John Walvoord ger följande argument till varför dessa förbund och löften är ovillkorade och väntar på sin uppfyllelse: 1) Det är bara Gud som är aktiv och går mellan köttstyckena när förbundet officiellt sluts i 1 Mos. 15, 2) Inga krav eller motprestationer nämns i varken 1 Mos. 12 eller 15 utan språket präglas av Guds ”jag ska”, 3) Abrahamsförbundet beskrivs som evigt och oföränderligt (ex. 1 Mos. 17 och Heb. 6:13-18) och 4) Löftenas upprepning och bekräftelse trots Abrahams olydnad (ex. 1 Mos. 13:14-17, 22:17-18). Eller som Dr. Andy Woods skriver om den sista punkten i ett bredare perspektiv:
”Moreover, the covenant is reaffirmed to Jacob (Gen. 28:14-15), whos very name means ‘deceiver’, in spite of the fact that he cheated his own brother out of his birthright (Gen. 27). Furthermore, no matter how wicked each generation became (Jer. 7:18; 44:15-19), God perpetually reaffirmed the covenant to Israel (Jer. 31:35-37). If the covenant were conditioned upon Israel’s performance, it would be revoked long ago due to Israel’s disobedience rather than continually reaffirmed.”
Att löftena inte blivit uppfyllda än bekräftas bland annat av att Israel aldrig haft hela det område som utlovas i 1 Mos. 15, att Israel och judarna blivit uppryckta och fördrivna, vilket inte ligger i linje med löftet om att landet ska vara deras ”egendom för alltid” (1 Mos. 17:7-8) och att de ”aldrig mer ska ryckas upp” ur det land som Gud gett dem (Amos 9:15). Israel ska, efter en framtida upprättelse, aldrig mer behöva undervisning och Jerusalem kommer aldrig mer förstöras (Jer. 31). Detta tillstånd har uppenbarligen aldrig uppfyllts i historien. Som om inte det vore nog ger Gud ett ytterligare löfte i Jer. 31, nämligen att fysiska Israel kommer vara Guds utvalda folk så länge som solen och månen finns på himlen (Jer. 31:35-37) och den ordningen har uppenbarligen inte upphört.
När Dr. Michael Vlach sammanfattar alla GT-löften om Israels upprättelse gör han det på följande sätt: 1) Återupprättelsen består av både andlig frälsning och fysiska välsignelser, inklusive det utlovade landet, 2) Återupprättelsen baseras primärt på Guds utkorelse av Israel och Hans karaktär, inte Israels godhet, 3) Återupprättelsen sker efter folkets olydnad och Guds straff.
Vanlig invändning 4: ”Löftena till Israel gick i uppfyllelse vid Jesu första ankomst och/eller i den kristna församlingen. Det bekräftas framför allt i Gal. 3 där det står att Jesus är den verklige avkomman från Abraham och/eller alla som är ‘i Kristus’ genom tron på Honom.”
I tillägg till det som skrivits ovan, fakta som egentligen är tillräcklig för att bemöta även denna variant på invändning, bekräftas Israels utkorelse också i NT. Vlach påpekar att det för det första inte finns någon NT-text som uttryckligen omintetgör löftena till etniska Israel och att vi därför ska förvänta oss, eller utgå från, att den naturliga förståelsen av GT:s löften och förbund kvarstår.För det andra finns dessutom flertalet NT-passager som bekräftar Israels fortsatt utvalda roll och löftena som givits dem. Här följer några exempel:
Apg. 3:11-26, Rom. 9:4-5 och 11:28-29. Här talar Lukas och Paulus om icketroende Israel, dvs. inte de judar som kommit till tro på Jesus och är en del av den kristna församlingen, och hur de fortfarande (trots sin otro) är del av förbunden och löftena. Gud kan nämligen inte bryta sitt avtal och ”ångra” sina gåvor och sin kallelse för de judiska folket. Dr. Robert Saucy menar att användningen av presens (de ”har”…förbunden, Rom. 9:4) bekräftar att löftena och förbunden fortfarande är bindande, även för ett Israel i otro.
Rom. 11:26-27. Här kopplar Paulus det judiska folkets framtida upprättelse till det nya förbundet och därigenom också till landet, eftersom det senare är en del av löftet i det nya förbundet med Israel (Jer. 31:31-40).
Matt. 19:28 och Luk. 22:30. I båda dessa passager är det tydligt att Jesus, genom att säga att lärjungarna ska döma Israels tolv stammar när Han kommer tillbaka/vid den Messianska tidsålderns inträde, förväntar sig en upprättelse av Israel. Att ”äta”, ”dricka” och ”döma” handlar om något konkret och fysiskt. Att Jesus och Lukas skulle syfta på ett ”andligt” Israel, bestående av den kristna församlingen, rimmar illa med deras övriga användning av Israel. Med andra ord, Jesus gör alltid en tydlig åtskillnad mellan judar och hedningar och Lukas och Matteus åsyftar aldrig den kristna församlingen när de talar om Israel. Eller som Harrington säger: ”There no reason to interpret the twelve tribes as a symbol for the Church.” Och det finns ingen indikation på att lärjungarna uppfattade Jesu ord på det sättet heller. Detta bekräftas för övrigt av deras fråga till Jesus i Apg. 1:6 (”Herre, är tiden nu inne då du ska upprätta riket åt Israel?”) efter att ha fått undervisning om riket i 40 dagar.
Matt. 23:37-39 och Luk. 13:34-35. Jesus säger att judarnas tempel (”ert hus”) ska lämnas öde och att de, som folk, inte kommer att se honom igen ”förrän” de säger ”välsingad är han som kommer i Herrens namn.” Detta sa han innan templets förstörelse och efter att han hade ridit in i Jerusalem på åsnan och folket skanderat dessa ord. Med andra ord syftar Jesus på något framtida, när ett framtida Israel omvänt sig till Honom och jublar över sin Frälsare (jf. Ps. 118:26). Och detta ligger i linje med Sakarja 12:10 och Luk. 21:24 där det dels talas om att Israel ska se upp till Honom de genomborrat och dels att Jerusalem ska trampas av hedningar ”tills” hedningarnas tider är fullbordade. Båda verserna kopplar för övrigt Israels upprättelse till den yttersta tiden.
Apg. 1:6-7. Som nämnts ovan frågar lärjungarna Jesus, precis innan Jesu himmelsfärd och efter att Jesus undervisat dem om riket i 40 dagar, om tiden nu var inne för Jesus att upprätta ”riket åt Israel.” Och Jesus svarar inte med någon tillrättavisning om deras förväntan utan bara att det inte är deras sak att veta tidpunkten. I Lukasevangeliet och Apostlagärningar, som båda författas av Lukas, nämns ”Israel” och ”israeliter” 32 gånger och syftar då alltid på Israel som nationell entitet. Utifrån detta är det orimligt att lärjungarnas fråga i Apg. 1:6-7 skulle handla om något annat Israel.
Matt. 24:15-20, 2 Tess. 2:3-4 och Upp. 11:1-2 (i kombination med Dan. 9:24-27). Det faktum att Judéen, Jerusalem och templet nämns i eskatologiska sammanhang (även om det, som här, handlar om dom till att börja med) bekräftar att Israel måste återupprättas. Eller som Vlach retoriskt frågar: ”…if the nation Israel has no future significance in the plan of God, then why is there prophetic significance to Judea, Jerusalem, and the temple? If the church is the new Israel that transcends geographical and ethnic boundaries, why would Jesus be so concerned about the land of Israel and its temple? The better conclusion is that the land of Israel and the temple have a future significance because Israel itself has future significance in the plan of God.”
Upp. 7:4-8 och 21:10-14. Här beskrivs hur 144 000 från ”Israels tolv stammar” kommer att beskyddas under vedermödan då Gud straffar världen för dess ondska. Att stammarna nämns specifikt ger en tydlig signal om att det inte handlar om symbolspråk. I den andra passagen ges dessutom en indikation om att Israel och Jerusalem kommer att existera in i evigheten. Och eftersom Johannes gör en åtskillnad mellan ”Israels tolv stammar” (21:12) och ”Lammets tolv apostlar” (21:14) finns det inga skäl att sammanblanda dem.
Apg. 3:12, 4:8-10, 5:21-35 och 21:28. I alla dessa passager adresseras eller omnämns Israel som nation i kontrast till hedningarna och kristna församlingen och detta efter församlingens bildande på pingstdagen. Det ligger i linje med den övergripande bilden i NT där Israel nämns 73 gånger och alltid syftar på etniska Israel (eller, ibland, troende judar i Israel).
När det gäller Gal. 3:16 och Jesus som Abrahams enda avkomma är det viktigt att se den stora bilden och vad texten säger och inte säger. Det faktum att Jesus, i Gal. 3:16, är Abrahams avkomma i singular annullerar inte andra avkommor. Det finns många exempel i Bibeln där ord och uttryck har flera betydelser beroende på kontext. Att Bibeln är Guds Ord förändras exempelvis inte av det faktum att Jesus också beskrivs som Guds Ord i Joh. 1.
På samma sätt blir det nonsens om man hävdar att alla skillnader mellan man och kvinna har upphört bara för att Paulus i samma kontext säger ”här är inte… man eller kvinna” (Gal. 3:26), åsyftandes den positionella ställningen ”i Kristus”. Argumentationen kan även jämföras med att dopet nu bara är andligt (eller bara fysiskt) utifrån Paulus ord om ”ett dop” (Ef. 4:6). Goeman lyfter också fram hur Skriften använder ”Guds söner” och ”människoson” med olika betydelser beroende på kontext och att detta ligger i linje med Bibelns mångfasetterade bruk av ”Abrahams säd.” Vlach skriver så här i sin kritik av ”antingen eller”-tolkningar av avkomman i Gal. 3 och varför inte 2 Kor. 1:20, där det talas om att alla löften har ”fått sitt ja” i Honom, omintetgör framtida uppfyllelse av löftena till etniska Israel:
”Or supersessionists claim that since Jesus is the fulfillment of the seed of Abraham (see Gal. 3:16), then the promises to the believing ethnic seed of Abraham through Jacob are no longer in effect. But the concept of ‘seed of Abraham’ is not an either or concept. There are multiple senses of ‘seed of Abraham’ in Scripture with no one sense cancelling out the meaning of the others. Also, supersessionists, in rightly claiming that Jesus is the fulfillment of the OT, mistakenly assume that the details of OT prophecies are absorbed into Christ in some Hindu or Platonic-like way that makes the specifics of these prophecies no longer relevant. In actuality, though, the NT often affirms OT expectations concerning Israel as a nation, the temple, the coming of a personal Antichrist, and the day of the Lord. In contrast, the nonsupersessionist position is built on many explicit biblical passages that predict a coming salvation and restoration of the nation Israel.”
Här är en tabell som visar Abrahams olika avkommor i Bibeln:
Naturlig avkomma
Abrahams fysiska ättlingar
1 Mos. 12:1-3, 7; et al.
Naturlig och andlig avkomma
Abrahams fysiska och troende ättlingar
Jes. 41:8; Rom. 9:6,8; Gal. 6:16
Andlig avkomma
Abrahams troende ättlingar
Gal. 3:6-9, 29
Ultimat avkomma
Jesus Kristus
Gal. 3:16; Heb. 2:16-17
Precis som Goeman påpekar skulle man faktiskt också kunna lägga till den del av Abrahams fysiska avkomma som inte står under löftena, exempelvis Ismael. Att den naturliga och icketroende avkomman fortfarande har en plats i Guds framtida plan bekräftas som sagt på många ställen, både i GT och NT (ex. Hes. 36, Jer. 31 och Rom. 9-11). Man måste alltså, bildligt talat, kunna hålla flera bollar i luften samtidigt när Bibeln tolkas.
Om man hävdar att avkomman alltid syftar på Jesus, och/eller indirekt den kristna församlingen (alternativt troende i alla tider), blir många GT-passager dessutom nonsens–exempelvis 1 Mos. 12:4-7, 1 Mos. 15:4-13, 1 Mos. 17:8 där Gud säger att Abrahams avkomma ska bli oräknelig, att Kanaans land ska ges till hans efterkommande till evig tid och att dessa efterkommande dessutom ska bli slavar i Egypten. Varken Jesus eller den kristna församlingen var slavar i Egypten. Och hävdar man att denna del av ”avkomman”, dvs. den naturliga/fysiska, ändrade eller fick en avsmalnad innebörd i och med Jesus eller den kristna församlingen undermineras förtroendet för Skriften och Guds löften.
Vanlig invändning 5: ”Eftersom Bibeln talar om att det framtida och upprättade Israel ska föregås av ett omvänt folk kan inte den moderna staten Israel, i alla fall inte än, vara en uppfyllelse av profetior/ha med Gud att göra eftersom folket som helhet fortfarande inte kommit till tro på Jesus.”
Problemet med det här argumentet är att man inte tar hänsyn till att Bibeln talar om två olika globala återvändanden för det judiska folket–ett första i otro och ett andra i tro. Inte heller räknar man med en kommande vedermöda där ett icketroende Israel inledningsvis ska sluta förbund med Antikrist. Den första återsamlingen är alltså i otro och inbegriper bara delar av det utlovade landet, precis som är fallet idag. Det här lägger också grunden för den Herrens tuktan som under vedermödan leder till att en kvarleva av det judiska folket omvänder sig (Sak. 13:8, Rom. 11:26). Här följer några bibliska argument till varför judarnas återvändande i otro är profetiskt relevant:
Matt. 24:15-16, Dan. 9:25-27 och Sak. 12:10. Om de här profetiorna om yttersta tiden tolkas naturligt/bokstavligt krävs, i den framtida perioden, ett judiskt folk i Jerusalem med omnejd. Och eftersom de sluter ett förbund med Antikrist och eftersom de nyomvända judarna beskrivs som ”Jerusalems invånare” behöver de först bo i landet som icketroende.
Jes. 11:11-12. Här talas det om att Herren ”för andra gången” ska friköpa en rest av judarna och återsamla dem från ”jordens fyra hörn”. I det här sammanhanget är det ett omvänt judiskt folk som ska återsamlas och få uppleva välsignelserna i ett kommande fridsrike. Och eftersom detta är den sista återsamlingen, som beskrivs som den andra, kan det bara vara en global återsamling innan denna. Dr. Arnold Fruchtenbaum utvecklar:”Isaiah numbers the final worldwide regathering in faith in preparation for the messianic Kingdom as the second time. In other words, the last one is only the second one. If the last one is the second one, how many can there be before that? Only one. The first one could not have been the return from Babylon since that was not an international gathering from the four corners of the world, only a migration from one country (Babylon) to another (Judea). The Bible does not allow for several worldwide regatherings in unbelief; it allows for one worldwide regathering in unbelief, followed by the last one, the one in faith, which is the second one. This text only permits two worldwide regatherings from the four corners of the earth. Therefore, the present Jewish state is relevant to Bible prophecy.”
Hes. 20:33-38. Här beskrivs hur Herren ska samla judarna från ”folken” (plural) och samla dem från ”de länder ” (plural) dit de skingrats. Och syftet med det här omfattande återvändandet är primärt straff (v. 34), i kontrast till den världsvida återsamlingen i exempelvis Hes. 36:24-28 där det bara talas om välsignelser.
Otro och olydnad präglade för övrigt Israel under stora delar av Bibelns tid och detta utan att Gud förkastade dem permanent. Det ligger exempelvis i linje med Guds handlande i 2 Kung. 13:23 där det framgår att Gud beskyddade och hjälpte det olydiga Israel, inte för folkets lydnad utan på grund av förbundet med Abraham, Isak och Jakob. Så att Gud, som på förhand visste om folkets olydnad, skulle utvälja Israel och sedan permanent förkasta dem rimmar illa med Hans karaktär och löften. Syftet med utkorelsen, att bli till välsignelse för hela världen, kommer att gå i uppfyllelse i det kommande tusenårsriket när folken ska komma till Jerusalem (Mika 4:2).
Vanligt invändning 6: ”Löftena om judarnas återvändande till landet gick i uppfyllelse när de kom tillbaka från Babylon.”
Halldorf menar att kristna sionister, dvs. sådana som ser judarnas återvändande till det historiska landet som uppfyllelse av bibliska profetior, bygger sin tro på profetior som handlade om det judiska folkets återvändande från Babylon på 500-talet f. Kr. Han hänvisar till Jer. 29:14 och Hes. 20:42 som stöd för sin tes.
Det grundläggande problemet här är att han godtyckligt väljer ut två i sammanhanget perifera bibelverser, sådana som inte är centrala för dispensationalister/kristna sionister (där en dessutom handlar om en världsvid återsamling, Hes. 20:33-44), och sedan drar en övergripande och ogrundad slutsats. Förutom att han ignorerar dispensationalisters distinktion mellan profetiorna om återvändandet från Babylon och återvändandet från hela världen ignorerar han även de huvudsakliga argumenten för judarnas eskatologiska återvändande till landet (ex. Hes. 36-37, Jer. 16, Amos 9, Jes. 11, Jer. 30-31, Sak. 8-14, Joel 3, Matt. 23:37-39/Luk. 13:34-35 och indirekt Rom. 9-11), inklusive det ovillkorade landförbundet (5 Mos. 29-30). Inte heller diskuterar han det faktum att flera av de profetior som talar om ett världsvida återsamlande skrevs ner efter återvändandet från Babylon.
Om Halldorfs kritik på något sätt ska tas seriöst bör han åtminstone försöka interagera med motståndarsidans huvudargument. Att han sedan efterfrågar en ”mer detaljerad” bibelläsning (för att undvika dispensationalismen) blir nästan komiskt. Den vanliga, men likaledes felaktiga, kritiken mot dispensationalister är att de läser Bibeln för bokstavligt och detaljerat.
Vanlig invändning 7: ”Den nuvarande konflikten mellan Israel och Iran har ingen profetisk betydelse. Det blir bara spekulationer.”
Det är förvisso sant att vi inte kan veta och att det därför blir lite spekulativt. Men det är en sak att prata om datum och en annan att se tendenser som pekar mot en kommande och relativt snar vedermöda. Och även om det inte skulle vara så snart som man kanske tror så är det alltid positivt att leva med en förhoppning och ständig förväntan om Herrens plötsliga ankomst. Det senare leder till, eller i alla fall bör leda till, en iver efter att leva ett liv till Herrens ära och ta vara på tiden på bästa sätt.
Vad gäller konflikten mellan Israel och Iran finns det många dispensationalister som ser detta som något som skulle kunna leda till (det första) Gog och Magog-kriget som omskrivs i Hes. 38-39. Det kriget brukar tidsmässigt placeras i början eller mitten på vedermödan och länderna som angriper Israel är bland annat Iran i koalition med fyra andra (där ett sannolikt är Ryssland). Om den tolkningen stämmer bör man också notera att Herren återigen kommer att slå ner Israel fiender ”för sitt namns skull” i enlighet med förbunden, eftersom de då ännu inte omvänt sig.
Vanlig invändning 8: ”Dagens judar har ingen koppling till Abraham och löftet som gavs till honom och hans efterkommande. Nej, de förlorade sin etniska identitet genom att beblanda sig med khazarer på 700-talet e. Kr.”
Att dagens judar är en etnisk folkgrupp som har sina rötter i Bibelns patriarker–Abraham, Isak och Jakob–bekräftas inte bara av Bibelns ovillkorade löften till folket utan också av modern DNA-teknik och historiska bevis. Khazarteorin, som menar att nutidens judar egentligen är khazarer (till följd av blandäktenskap/rasblandning) och därför inte har någon koppling till det judiska folket som beskrivs i Bibeln, ligger alltså i strid med såväl Bibeln som genetisk och historisk forskning. Blandäktenskap har för övrigt funnits genom hela den bibliska och judiska historien, utan att för den skull utplåna eller äventyra den judiska etniciteten/identiteten. Utförligare text om den här invändningen finns här: https://godanyheterna.com/2022/04/14/ar-dagens-judar-attlingar-till-abraham-isak-och-jakob/
Vanlig invändning 9: ”Kristen sionism, tron på judarnas profetiska återvändande till det historiska landet, är relativt ny i kyrkohistorien. John Nelson Darby var den som under 1800-talet lanserade idén för första gången.”
Joel Halldorf menar att tron på judarnas (profetiska) återvändande till det historiska landet inte fanns i den kristna kyrkan förrän John Nelson Darby kom in på scenen på 1800-talet. Han säger vidare att ingen kristen trodde att de gamla profetiorna om judarnas återvändande skulle gå i uppfyllelse ”en gång till”, dvs. förutom återvändandet från Babylon på 500-talet f. Kr. Innan jag bemöter det första påståendet bör det först påpekas att hans andra påstående är en missrepresentation av meningsmotståndaren, i alla fall enligt traditionella dispensationalister/kristna sionister. Dispensationalister, som betonar principen om ”single meaning” (dvs. att varje bibelpassage bara kan ha en betydelse, dock flera tillämpningar), skiljer nämligen på profetiorna om återvändandet från Babylon och profetiorna som talar om ett återvändande från ”alla folk”. Med andra ord tror inte dispensationalister att profetiorna om återvändandet från Babylon ska gå i uppfyllelse en andra gång. Det är istället olika profetior som talar om olika skeenden.
När det gäller det första påståendet är det antingen en direkt lögn eller ett uttryck för bristande kunskaper i kyrkohistoria. För det finns nämligen otaliga exempel som motbevisar Halldorfs uppfattning. Här följer några som bland annat bekräftar tron på 1) en återsamling av det judiska folket i det historiska landet, 2) en framtida nationell omvändelse för judarna, 3) ett framtida tempel i Jerusalem, 4) en kommande vedermöda där Antikrist kommer att sitta i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och 5) ett framtida tusenårsrike med Jerusalem som huvudstad.
* Tolv patriarkernas testamente, Asher 7.6-7 (100-200 e. Kr.): ”And therefore shall ye be scattered as Gad and Dan my brethren, and ye shall know not your own lands, tribe, and tongue. But the Lord will gather you together in faith through His tender mercy, and for the sake of Abraham, Isaac, and Jacob.”
Dr. Michael J. Svigel, teologiprofessor med fokus på den patristiska eran och författare till boken The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church, poängterar att det i citatet ovan finns en tydlig grammatisk koppling till det profetiska och världsvida återvändandet i Mark. 13:27. Och trots att dessa testamenten är judiska apokryfer ger de en bra bild av den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser, eftersom det finns en kristen version av texterna från andra århundradet. Dr. Svigel skriver så här om texternas signifikans i sammanhanget:
”How are the fictional words of Israel’s patriarchs, written centuries after those twelve sons of Israel lived, helpful in answering the question of a future restoration of Israel in the early church? Because the Christianized version of the Testaments comes from sometime between the first and the second centuries, the content of the prophetic portions of the speeches function like a window into the beliefs of the early Christian community that originally produced and received the Testaments.”
Efter sin genomgång av dokumenten, med många liknande citat, drar Dr. Svigel slutsatsen att kristna under det andra århundradet, om än inte alla, ”expected a future repentence, regathering, and restoration of ethnic Israel to the land” i enlighet med GT:s skrifter.
* Kyrkofadern Ireneus (185 e. Kr.): ”But when this Antichrist shall have devastated all the things in the world, he will reign for three years and six month, and sit in the Temple at Jerusalem; and then the Lord will come from heaven in clouds, in the glory of the Father, sending this man and those who follow him into the lake of fire; but bringing in for the righteous the times of the Kingdom, that is, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance in which Kingdom the Lord declared, that ‘many coming from the east and from the west should sit down with Abraham, Isaac, and Jacob.” Från Dr. Thomas Ice bok ”The Case for Zionism: Why Christians Should Support Israel”
Huruvida han i ovannämnda citat bara åsyftar judar när han skriver ”many coming from…” är oklart men att han trodde på en profetisk och från den kristna församlingen särskild framtid för etniska judar bekräftas i alla fall av hans bokstavliga tolkning av Israels tolv stammar i Upp. 7.
* Kyrkofadern Justinus Martyren (någon gång mellan 100-160 e. Kr.): ”But I and every other completely orthodox Christian feel certain that there will be a resurrection of the flesh, followed by a thousand years in the rebuilt, embellished, and enlarged city of Jerusalem as was announced by the prophets Ezekiel, Isaiah, and the others.” Från Dr. Andy Woods bok ”Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation”
Även om Justinus, likt Irenaeus, också gjorde uttalanden som kan ses som frön till ersättningsteologi (församlingen som det ”sanna Israel”) så trodde han, enligt Dr. Svigel, hur som helst på en återupprättelse av etniska Israel i den yttersta tiden. Han var övertygad om att Israel, med hänvisning till bland annat Sakarja, skulle omvända sig och bli återsamlade till det utlovade landet.
* Kyrkofadern Tertullian (160-240 e. Kr.): ”Christ is exalted at the right hand of God, as Peter declares in the Acts; is the Lord of hosts, because all things are by the Father made subject to Him; is the King of Israel because to Him has especially been committed the destiny of that Nation.” Från Dr. Svigels ovannämnda bok ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”
Att Tertullian, med ”nationens öde”, åsyftar en framtida upprättelse bekräftas när han i sin bok ”On Modesty” liknar judarna vid den förlorade sonen och talar om ”the restoration of Israel.”
Philipp Schaff, erkänd kyrkohistoriker under 1800-talet, summerar den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser på följande sätt (trots att han, tyvärr, inte höll med): ”The most striking point in the eschatology of the anti-Nicene age [ca. 100-325 e. Kr.] is the prominent chiliasm, or millenariansm, that is the belief of a visible reign of Christ in glory on earth with the risen saints for a thousand years, before the general resurrection and judgment. It was… a widely current opinion of distinguished teachers, such as Barnabas, Papias, Justin Martyr, Irenaeus, Tertullian, Methodius, and Lactanius… The Jewish chiliasm rested on a carnal misapprenhension of the Messianic Kingdom, a literal interpretation of prophetic figures, and an overestimate of the importance of the Jewish people and the holy city as the centre of that kingdom.” Från historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby”
Men på grund av flera orsaker (judarnas diaspora, judarnas numerära marginalisering i den kristna församlingen, de efterföljande kunskapsluckorna vad gäller GT:s skrifter, inflytande från grekisk filosofi och allegorisk/andlig bibeltolkning, önskan om omedelbar relevans, aversion mot judarna för Jesu korsfästelse, kyrkans förening med makten på 300-talet som ledde till tron på gudsrikets uppfyllelse) började kyrkan snabbt tappa tron på dels Israels återupprättelse och dels ett framtida och jordiskt tusenårsrike. Detta kom dock att ändras efter reformationen när fler och fler återigen började läsa Bibeln naturligt/bokstavligt.
Reformatorn Theodore Beza (1519-1605), biskopen John Bale (1495-1563), kyrkohistorikern John Foxe (1517-1587), anglikanen Edmund Bunny (1540-1619), prästen Frances Kett (1547-1589), teologen Thomas Draxe (-1618) och juristen och politikern Sir Henry Finch (1558-1625) är bara några exempel på kristna som uttryckligen talade om judarnas nationella omvändelse och dessutom återvändande till det bibliska landet, i enlighet med profetiorna. Följande citat från Finch är talande:
”Where Israel, Judah, Zion, Jerusalem are named in this argument, the Holy Ghost meant not the spiritual Israel, or Church of God collected of the Gentiles… but Israel properly descended out of Jacob’s loynes. These and such like are not Allegories… but meant really and literally of the Jews… that one they shall come to Jerusalem again, be kings and chiefe monarches of the earth, sway and govern all.” Från Finch bok ”The Worlds Great Restauration. Or the Calling of the Jews”
En annan grupp som Watson särskilt lyfter fram är puritanerna under 1600-talet.
”Many Puritans no longer applied Old Testament narratives solely to themselves as reembodied Israel. Rather, they now believed that the covenant remained in effect for the Hebrews´physical descendants. And the Jews´return to Zion was, for them, the necessary prelude to the coming of the Messiah.” Från Dr. Watsons ovannämnda bok ”Dispensationalism Before Darby”
Och trots att den allegoriska ersättningsteologin dominerade under (den mörka) medeltiden, en tid där folken inte heller hade tillgång till Skrifterna och därför inte kunde pröva vad som förkunnades, fanns det undantag även där. Dr. Ice lyfter fram den italienske munken Gerard av Borgo San Donnino (runt 1255) och alkemisten (och ”eskatologen”) John av Rupescissa (1310-1366) som exempel på kristna som trodde på ett upprättat judiskt folk i det historiska landet.
Med andra ord är det ett faktum att Darby på intet sätt var den förste som hade sionistiska tankegångar, dvs. en tro på ett återupprättat judiskt folk i det utlovade landet i samband med Jesu återkomst. Han var inte ens framträdande i den politiska sionistiska rörelsen som spirade under 1800-talet, till följd av antisemitismen och judeförföljelsen. Dr. Ice menar att detta är en upprepad och seglivad myt då Darby inte var involverad politiskt. Hans inflytande kan ses som ytterst marginellt, vilket bekräftas i detta citat:
”I have never found, within the writings of the specialists on Christian Zionism, anyone who makes more than a brief mention of Darby. No one includes him among those who could be considered even a quasi-significant Restorationist. In fact, Barbara Tuchman, whose work ‘Bible and the Sword’ is considered the most significant and comprehensive treatment of British Christian Zionism, does not even mention Darby at all.”
Vad som dock bör tilläggas är att historiska argument inte är bibliska argument, så även om den historiska tron på Israels återupprättelse kan vara en indikation på dess riktighet är det inget bärande argument i frågan.
Sammanfattning
Vad jag argumenterat för ovan är att bibeltroende kristna alltid bör ha en positiv grundinställning till det judiska folket/Abrahams fysiska avkomma och den judiska staten Israel, eftersom de fortfarande är det utvalda folket och eftersom löftena till dem fortfarande gäller trots att majoriteten inte ännu kommit till tro på Jesus som Messias och Frälsare. Hur vi ser på och uttalar oss om dem får, nu eller senare, konsekvenser utifrån löftet i 1 Mos. 12:3. Detta betyder dock inte att vi inte kan vara kritiska till nationen och dess styre i olika sakfrågor, exempelvis mängden våld gentemot fienderna och olika förslag på delningsplaner av landet. Vidare har jag visat att den kristna sionismen kan spåras genom hela kyrkohistorien och därför inte är någon ny företeelse som initierades av Darby på 1800-talet.
Källor
Andy Woods, The Coming Kingdom (2016)
William Watson, Dispensationalism Before Darby (2017)
Andy Woods, Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation (2018)
Michael J. Vlach, Has The Church Replaced Israel? A Theological Evaluation (2010)
Thomas Ice, The Case For Zionism: Why Christians Should Support Israel (2017)
Michael J. Svigel, The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century (2025)
Cory Marsh och James Fazio, Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century (2023)
Sandra Teplinsky, Why Still Care About Israel? (2013)
Efter den senaste tidens eskalerade konflikt mellan Israel och Iran, och de efterföljande debatter som ägt i rum i framför allt kristna medier, har kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf skrivit en relativt lång artikel i den socialistiska tidningen Flamman där han kritiserar den kristna sionismen. Även om jag inte blir särskilt förvånad över hans ståndpunkt och argumentation är det trots allt fascinerande att en professor i kyrkohistoria inte har koll på just kyrkohistoria.
Som kristen mystiker (där det andliga trumfar det fysiska) och politiskt vänsterorienterad (där Israel nästan alltid ses som den onda förtryckaren) är det förstås inte uppseendeväckande att han kritiserar kristna som på olika sätt stöttar det judiska folket och försvarar deras rätt till det historiska och utlovade (och fysiska) hemlandet. Men det är en sak att inte hålla med och en annan att fara med osanning och historiska felaktigheter. Tyvärr är det det sistnämnda som präglar Halldorfs text och eftersom han är relativt inflytelserik och respekterad i den svenska kristenheten finner jag det viktigt att påtala felaktigheterna. Här följer mina viktigaste invändningar i nummerordning och jag börjar med det som är direkt felaktigt:
Helt ny uppfattning under 1800-talet?
Halldorf menar att tron på judarnas (profetiska) återvändande till det historiska landet inte fanns i den kristna kyrkan förrän John Nelson Darby kom in på scenen på 1800-talet. Han säger vidare att ingen kristen trodde att de gamla profetiorna om judarnas återvändande skulle gå i uppfyllelse ”en gång till”, dvs. förutom återvändandet från Babylon på 500-talet f. Kr. Innan jag bemöter det första påståendet bör det först påpekas att hans andra påstående är en missrepresentation av meningsmotståndaren, i alla fall enligt traditionella dispensationalister/kristna sionister. Dispensationalister, som betonar principen om ”single meaning” (dvs. att varje bibelpassage bara kan ha en betydelse, dock flera tillämpningar), skiljer nämligen på profetiorna om återvändandet från Babylon och profetiorna som talar om ett återvändande från ”alla folk”. Med andra ord tror inte dispensationalister att profetiorna om återvändandet från Babylon ska gå i uppfyllelse en andra gång. Det är istället olika profetior som talar om olika skeenden.
När det gäller det första påståendet är det antingen en direkt lögn eller ett uttryck för bristande kunskaper i kyrkohistoria. För det finns nämligen otaliga exempel som motbevisar Halldorfs uppfattning. Här följer några som bland annat bekräftar tron på 1) en återsamling av det judiska folket i det historiska landet, 2) en framtida nationell omvändelse för judarna, 3) ett framtida tempel i Jerusalem, 4) en kommande vedermöda där Antikrist kommer att sitta i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och 5) ett framtida tusenårsrike med Jerusalem som huvudstad.
* Tolv patriarkernas testamente, Asher 7.6-7 (100-200 e. Kr.): ”And therefore shall ye be scattered as Gad and Dan my brethren, and ye shall know not your own lands, tribe, and tongue. But the Lord will gather you together in faith through His tender mercy, and for the sake of Abraham, Isaac, and Jacob.”
Dr. Michael J. Svigel, teologiprofessor med fokus på den patristiska eran och författare till boken The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church, poängterar att det i citatet ovan finns en tydlig grammatisk koppling till det profetiska och världsvida återvändandet i Mark. 13:27. Och trots att dessa testamenten är judiska apokryfer ger de en bra bild av den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser, eftersom det finns en kristen version av texterna från andra århundradet. Dr. Svigel skriver så här om texternas signifikans i sammanhanget:
”How are the fictional words of Israel’s patriarchs, written centuries after those twelve sons of Israel lived, helpful in answering the question of a future restoration of Israel in the early church? Because
the Christianized version of the Testaments comes from sometime between the first and the second centuries, the content of the prophetic portions of the speeches function like a window into the beliefs of the early Christian community that originally produced and received the Testaments.”
Efter sin genomgång av dokumenten, med många liknande citat, drar Dr. Svigel slutsatsen att kristna under det andra århundradet, om än inte alla, ”expected a future repentence, regathering, and restoration of ethnic Israel to the land” i enlighet med GT:s skrifter.
* Kyrkofadern Ireneus (185 e. Kr.): ”But when this Antichrist shall have devastated all the things in the world, he will reign for three years and six month, and sit in the Temple at Jerusalem; and then the Lord will come from heaven in clouds, in the glory of the Father, sending this man and those who follow him into the lake of fire; but bringing in for the righteous the times of the Kingdom, that is, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance in which Kingdom the Lord declared, that ‘many coming from the east and from the west should sit down with Abraham, Isaac, and Jacob.” Från Dr. Thomas Ice bok ”The Case for Zionism: Why Christians Should Support Israel”
Huruvida han i ovannämnda citat bara åsyftar judar när han skriver ”many coming from…” är oklart men att han trodde på en profetisk och från den kristna församlingen särskild framtid för etniska judar bekräftas i alla fall av hans bokstavliga tolkning av Israels tolv stammar i Upp. 7.
* Kyrkofadern Justinus Martyren (någon gång mellan 100-160 e. Kr.): ”But I and every other completely orthodox Christian feel certain that there will be a resurrection of the flesh, followed by a thousand years in the rebuilt, embellished, and enlarged city of Jerusalem as was announced by the prophets Ezekiel, Isaiah, and the others.” Från Dr. Andy Woods bok ”Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation”
Även om Justinus, likt Irenaeus, också gjorde uttalanden som kan ses som frön till ersättningsteologi (församlingen som det ”sanna Israel”) så trodde han, enligt Dr. Svigel, hur som helst på en återupprättelse av etniska Israel i den yttersta tiden. Han var övertygad om att Israel, med hänvisning till bland annat Sakarja, skulle omvända sig och bli återsamlade till det utlovade landet.
* Kyrkofadern Tertullian (160-240 e. Kr.): ”Christ is exalted at the right hand of God, as Peter declares in the Acts; is the Lord of hosts, because all things are by the Father made subject to Him; is the King of Israel because to Him has especially been committed the destiny of that Nation.” Från Dr. Svigels ovannämnda bok ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”
Att Tertullian, med ”nationens öde”, åsyftar en framtida upprättelse bekräftas när han i sin bok ”On Modesty” liknar judarna vid den förlorade sonen och talar om ”the restoration of Israel.”
Philipp Schaff, erkänd kyrkohistoriker under 1800-talet, summerar den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser på följande sätt (trots att han, tyvärr, inte höll med): ”The most striking point in the eschatology of the anti-Nicene age [ca. 100-325 e. Kr.] is the prominent chiliasm, or millenariansm, that is the belief of a visible reign of Christ in glory on earth with the risen saints for a thousand years, before the general resurrection and judgment. It was… a widely current opinion of distinguished teachers, such as Barnabas, Papias, Justin Martyr, Irenaeus, Tertullian, Methodius, and Lactanius… The Jewish chiliasm rested on a carnal misapprenhension of the Messianic Kingdom, a literal interpretation of prophetic figures, and an overestimate of the importance of the Jewish people and the holy city as the centre of that kingdom.” Från historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby”
Men på grund av flera orsaker (judarnas diaspora, judarnas numerära marginalisering i den kristna
församlingen, de efterföljande kunskapsluckorna vad gäller GT:s skrifter, inflytande från grekisk filosofi och allegorisk/andlig bibeltolkning, önskan om omedelbar relevans, aversion mot judarna för Jesu korsfästelse, kyrkans förening med makten på 300-talet som ledde till tron på gudsrikets uppfyllelse) började kyrkan snabbt tappa tron på dels Israels återupprättelse och dels ett framtida och jordiskt tusenårsrike. Detta kom dock att ändras efter reformationen när fler och fler återigen började läsa Bibeln naturligt/bokstavligt.
Reformatorn Theodore Beza (1519-1605), biskopen John Bale (1495-1563), kyrkohistorikern John Foxe (1517-1587), anglikanen Edmund Bunny (1540-1619), prästen Frances Kett (1547-1589), teologen Thomas Draxe (-1618) och juristen och politikern Sir Henry Finch (1558-1625) är bara några exempel på kristna som uttryckligen talade om judarnas nationella omvändelse och dessutom återvändande till det bibliska landet, i enlighet med profetiorna. Följande citat från Finch är talande:
”Where Israel, Judah, Zion, Jerusalem are named in this argument, the Holy Ghost meant not the spiritual Israel, or Church of God collected of the Gentiles… but Israel properly descended out of Jacob’s loynes. These and such like are not Allegories… but meant really and literally of the Jews… that one they shall come to Jerusalem again, be kings and chiefe monarches of the earth, sway and govern all.” Från Finch bok ”The Worlds Great Restauration. Or the Calling of the Jews”
En annan grupp som Watson särskilt lyfter fram är puritanerna under 1600-talet.
”Many Puritans no longer applied Old Testament narratives solely to themselves as reembodied Israel. Rather, they now believed that the covenant remained in effect for the Hebrews´physical descendants. And the Jews´return to Zion was, for them, the necessary prelude to the coming of the Messiah.” Från Dr. Watsons ovannämnda bok ”Dispensationalism Before Darby”
Och trots att den allegoriska ersättningsteologin dominerade under (den mörka) medeltiden, en tid där folken inte heller hade tillgång till Skrifterna och därför inte kunde pröva vad som förkunnades, fanns det undantag även där. Dr. Ice lyfter fram den italienske munken Gerard av Borgo San Donnino (runt 1255) och alkemisten (och ”eskatologen”) John av Rupescissa (1310-1366) som exempel på kristna som trodde på ett upprättat judiskt folk i det historiska landet.
Med andra ord är det ett faktum att Darby på intet sätt var den förste som hade sionistiska tankegångar, dvs. en tro på ett återupprättat judiskt folk i det utlovade landet i samband med Jesu återkomst. Han var inte ens framträdande i den politiska sionistiska rörelsen som spirade under 1800-talet, till följd av antisemitismen och judeförföljelsen. Dr. Ice menar att detta är en upprepad och seglivad myt då Darby inte var involverad politiskt. Hans inflytande kan ses som ytterst marginellt, vilket bekräftas i detta citat:
”I have never found, within the writings of the specialists on Christian Zionism, anyone who makes more than a brief mention of Darby. No one includes him among those who could be considered even a quasi-significant Restorationist. In fact, Barbara Tuchman, whose work ‘Bible and the Sword’ is considered the most significant and comprehensive treatment of British Christian Zionism, does not even mention Darby at all.”
Vad som dock bör tilläggas är att historiska argument inte är bibliska argument, så även om den historiska tron på Israels återupprättelse kan vara en indikation på dess riktighet är det inget bärande argument i frågan.
2. Bibelns profetior talar bara om ett judiskt återvändande från Babylon?
Halldorf menar att kristna sionister, dvs. sådana som ser judarnas återvändande till det historiska landet som uppfyllelse av bibliska profetior, bygger sin tro på profetior som handlade om det
judiska folkets återvändande från Babylon på 500-talet f. Kr. Han hänvisar till Jer. 29:14 och Hes. 20:42 som stöd för sin tes.
Det grundläggande problemet här är att han godtyckligt väljer ut två i sammanhanget perifera bibelverser, sådana som inte är centrala för dispensationalister/kristna sionister (där en dessutom handlar om en världsvid återsamling, Hes. 20:33-44), och sedan drar en övergripande och ogrundad slutsats. Förutom att han ignorerar dispensationalisters distinktion mellan profetiorna om återvändandet från Babylon och återvändandet från hela världen ignorerar han även de huvudsakliga argumenten för judarnas eskatologiska återvändande till landet (ex. Hes. 36-37, Jer. 16, Amos 9, Jes. 11, Jer. 30-31, Sak. 8-12, Joel 3, Matt. 23:37-39/Luk. 13:34-35 och indirekt Rom. 9-11), inklusive det ovillkorade landförbundet (5 Mos. 29-30). Inte heller diskuterar han det faktum att flera av de profetior som talar om ett världsvida återsamlande skrevs ner efter återvändandet från Babylon.
Om Halldorfs kritik på något sätt ska tas seriöst bör han åtminstone försöka interagera med motståndarsidans huvudargument. Att han sedan efterfrågar en ”mer detaljerad” bibelläsning (för att undvika dispensationalismen) blir nästan komiskt. Den vanliga, men likaledes felaktiga, kritiken mot dispensationalister är att de läser Bibeln för bokstavligt och detaljerat.
Sammanfattnings kan man alltså säga att Joel Halldorf är en kyrkohistoriker som dels har bristande kunskaper i kyrkohistoria och dels återger meningsmotståndare på ett i bästa fall slarvigt sätt.
Kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf är kanske den mest framträdande kristna rösten i Sverige idag. Hans texter och uttalanden når ut till en stor publik, däribland många ickekristna. Nyligen debatterade han exempelvis Guds existens i SVT:s Aktuellt på bästa sändningstid. Och eftersom han innehar akademisk titel, professor i kyrkohistoria, har han på många håll blivit en respekterad representant för den kristna tron. Men hur väl stämmer egentligen Halldorfs bild av kristendomen överens med Bibeln? I den här texten kommer jag dels belysa viktiga skillnader, skillnader som för 100 år sedan hade klassats som grava och oförenliga, och dels reflektera över den ovannämnda tv-debatten.
Bakgrund Joel Halldorf är son till den för äldre generationer mer kände Peter Halldorf, tidigare pingstpastor och flitig författare. Joel har, i likhet med sin far, ett ekumeniskt sinnelag och en tydlig öppenhet för österländska och katolska kyrkotraditioner, där fokus ofta ligger på andliga praktiker (såsom meditation och fasta) framför bibelstudier. Vurmen för ekumenik och brobyggande har även lett till att ”bokstavstroende”, sådana som läser som det står och tror att hela Bibeln är sann och begriplig (även om vissa passager kan vara svårare än andra), ses som den stora faran för kristenheten. Halldorfs texter präglas för övrigt av få bibelreferenser och ett återkommande intresse av mystik och katolska sakrament. Mer om detta nedan.
Nyevangelikalism När jag läste Halldorfs verk insåg jag efterhand att hans övertygelser nästan är identiska med vad som kännetecknar nyevangelikalismen, den kompromissande rörelse som växte fram ur striden mellan fundamentalister och modernister under 1900-talets första hälft. Utåt sett ville de nyevangelikala gärna framstå som en mildare form av fundamentalism – bibeltrogen, rationell och inkluderande – men i själva verket var det enligt kritikerna sminkad och förförisk liberalteologi. Och när man tittar på ”sakfrågorna” är det inte svårt att hålla med. Nedan följer en lista på dessa utifrån David Clouds bok New Evangelicalism: Its History, Characteristics and Fruit. För en utförligare beskrivning av punkterna hänvisas den intresserade till boken eller min egen sammanfattning på följande länk: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/.
• Avståndstagande från separation • Dialog • Kärlek till positivism och en icke-dömande attityd • Upphöjande av kärlek och enhet över läran • En mjuk och icke-dogmatisk inställning • Mjuk attityd mot villolärare • Pragmatism • Rationalism • Anti-fundamentalism • Inkonsekvens och motsägelser • Viktigt och mindre viktigt • Fokus på social rättvisa • Andlig pacifism • Filosofisk apologetik • Mysticism och karismatik
Halldorfs teologi passar, möjligen med något enstaka undantag, in som handen i handsken på alla dessa punkter. I min genomgång nedan kommer jag dock fokusera på utvalda och enligt mig särskilt viktiga delar. Här är några röster om nyevangelikalismen:
David Cloud, pastor och författare till ovannämnda bok:
”Till följd av det enorma inflytande som dessa nyevangelikala företrädare har så har nyevangelikalismen svept över jorden. Nästan alla som kallar sig evangelikala idag är nyevangelikala.”
John Ashbrook, pastor och författare till boken Axioms of Separation:
“[New Evangelicalism] har varit som en bomb som detonerat i alla kristenhetens riktningar. Denna spridning har inte gjort någon skada på liberalteologin utan enbart på konservativt bibeltroende. Överallt där den spridit sig har den nedmonterat Bibelns auktoritet och tillförlitlighet.”
I likhet med de nyevangelikala kan man hos Halldorf skönja samma mönster och röda tråd, en önskan om att bli accepterad och omtyckt av det omgivande sekulära samhället. En sådan önskan leder oundvikligen till ett förvanskat och nedtonat evangelium och förändrat missionsuppdrag.
Skillnader Nedan listas de enligt mig viktigaste skillnaderna mellan Halldorf och Bibeln. Och trots att den första punkten kan klassas som den viktigaste är det den andra punkten som lägger grunden för de övriga.
Frälsningen Den traditionella kristna synen på frälsningen är räddning från en kommande dom och evigt fördärv, skild från Gud. Halldorf tycks dock se frälsningen som något inomvärldsligt – en räddning från sådant som kommersialism, nationalism och individualism. Den kristna församlingens djupaste kallelse är inte missionsbefallningen, dvs. att sprida evangelium och göra människor till lärjungar, utan att i ekumenisk och pragmatisk anda ”skapa fred och överbrygga motsättningar.” Vidare skriver han att evangeliet handlar om ”enhet, gästfrihet och barmhärtighet” utan att nämna något om Jesu person och frälsningsverk på korset. Den definitionen ligger i linje med uppfattningen att tron ska ses som något praktiskt, kollektivistiskt och ett sätt att betrakta världen , inte som individens förtröstan på evangeliets löften (ex. Joh. 3:16, Ef. 2:8-9 och 1 Kor. 15:3-4). Eller som Halldorf och Hagman uttrycker det: ”Men ingen kan tro allena, ensam och skild från en troende gemenskap. Om tron är ett sätt att betrakta världen och dessutom leva i den, då behöver vi dela den med andra människor för att den ska bli levande.”
Utifrån detta ”här och nu”-fokus, där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro, är det inte särskilt orimligt att tolka Halldorfs ord om att ”allt är på väg att återvända hem” (i ett sammanhang där han vill sudda ut skillnaden mellan kristen och sekulär) som universalism. Med andra ord att alla människor till slut blir frälsta.
Att Halldorf sammanblandar frälsningen med helgelsen märks också tydligt när han motsägelsefullt skriver att ”nåden är en gåva, men kostar allt”, åsyftandes förändrad karaktär. Frälsningen är dock en avgiftsfri gåva som tas emot genom tro allena – oavsett grad av karaktärsförändring – medan efterföljelsen/lärjungaskapet däremot kan kosta allt. För om nåden blandas med någon form av gärningar, som karaktärsförändring de facto innebär, så är det inte längre nåd (ex. Rom. 11:6).
Denna sammanblandning bekräftas i Halldorfs och Hagmans bok om Luther, ”Inte Allena”, där de med hänvisning till Wesley (det är för mig oklart om Wesley verkligen hade sagt så men det är av underordnad betydelse) argumenterar för att frälsningen sker i flera steg och att helgelsesteget ingår i den här frälsningsprocessen. Att helgelsen är viktig och att nåden även kan forma oss till att bli mer Kristuslika bejakas även av bibelkonservativa, men det är något helt annat än att baka in växt och gärningar i frälsningsekvationen.
Vad som i övrigt kan noteras i samma kontext är deras syn på evangeliet. De skriver, återigen med hänvisning till Wesley, att frälsningens första och förlåtande del handlar om att komma till insikt om att man duger som man är, trots brister och tillkortakommanden. Bibeln och evangeliet lär dock det motsatta, dvs. att vi först måste komma till insikt om vår skuld och ondska och att vi inte duger som vi är. Med andra ord att vi i oss själva är hjälplösa syndare vars enda räddning är tron på Jesus och Hans ställföreträdande korsverk. Nådens betydelse är för övrigt att få del av ”oförtjänt godhet”, vilket bekräftar den senare uppfattningen.
Sammanfattningsvis tycks alltså Halldorf ändra på både frälsningens mål och metod, dvs. dess innebörd (inte räddad från helvetet utan bli en god och Jesuslik människa här och nu) och hur man når dit (inte ”av nåd genom tro” utan genom gärningar, växt och enhet).
Bibelsyn, kunskapssyn och bibeltolkning
Den mest grundläggande skillnaden mellan Halldorf och bibelkonservativa, eller bibeltroende om man vill vara lite krass, är synen på Bibeln och hur Bibeln ska och kan tolkas. När man läser Halldorfs böcker är det bestående intrycket, i linje med det som skrivits ovan, att bestämda uppfattningar om ”läran” eller ”läror” är både farligt och omöjligt. Vi kan enligt honom inte vara lika säkra på Bibelns utsagor som det man med säkerhet ”vet” inom naturvetenskapen och därför måste vi ha ett öppet och ickedogmatiskt förhållningsätt i lärofrågor. Med andra ord är inte Bibeln den högsta auktoriteten när det gäller sanning och kunskap. Han hävdar vidare att ”kristendomen inte på någon punkt kan vara i konflikt med det som kan slås fast vetenskapligt.” Men vad är det som kan ”slås fast vetenskapligt”? Om man frågar gemene vetenskapsman är det fastställt att man varken kan gå på vattnet eller uppväcka människor från det döda.
En biblisk kunskaps- och sanningssyn (epistemologi) utgår från Gud och Skriften som grund för all annan kunskap. Utan Bibelns Gud finns ingen grund för rationellt tänkande överhuvudtaget och det finns då heller ingen grund för att lita på våra sinnen. Alla människor vet dessutom – utifrån skapelsen, samvetet och en inre form av gudsmedvetande – att denna Gud finns, men majoriteten väljer trots allt att förneka och undertrycka den självklara sanningen (ex. Rom. 1:18-23, 2:14-16; Pred. 3:11). Detta ska dock inte förväxlas med ”blind tro”, även kallad fideism, eftersom Gud – genom ovannämnda skapelse, samvete och gudsmedvetande (samt Skriften) – uppenbarat sig själv på ett för människan tillräckligt tydligt sätt.
För bara 200 år sedan var för övrigt den självklara utgångspunkten för många människor att Gud finns och hade skapat världen. Att tro något annat var udda och uppseendeväckande. Idag är det istället tvärtom. När den kände sekulärhumanisten Christer Sturmark säger att ”extraordinära påståenden kräver extraordinära skäl” så är Gud det extraordinära som ska bevisas. Men för tidigare generationers människor var det som sagt det motsatta, vilket också ligger i linje med Bibelns undervisning. Det var lika självklart som att förutsätta någon form av arkitekt bakom byggnader eller en ingenjör bakom diverse maskiner. Eller för att uttrycka på ett annat sätt, en tanke bakom skapandet.
Här följer tre citat där författarna opponerar sig mot den bibel- och kunskapssyn som Halldorf representerar:
”Att förlita sig på Guds Ord som fundament för allt tänkande och förnuft betyder inte att vi måste acceptera allt genom ‘blind tro’. Gud förväntar sig sannerligen att vi tänker och begrundar. Men vårt tänkande måste ha ett fundament – vi måste börja någonstans. Utan Bibeln som grund skulle vi inte ens ha någonstans att inleda våra resonemang. Vi måste lära oss att bygga vår världsbild på klippan Guds Ord, inte på osäker sand av mänskliga åsikter (Matt. 7:24-27).” Dr. Jason Lisle och Tim Chaffey från boken Old-Earth Creationism on Trial
”Vad som är kännetecknande för dagens filosofer är att de antingen förnekar att det finns absolut sanning eller att vi aldrig kan vara säkra på sanningen. Med andra ord att den antingen inte finns eller är oåtkomlig. Men vad Gud har uppenbarat för oss i sitt Ord är att vi kan veta sanningen med säkerhet (Ord. 22:20-21). Sanningen är tillgänglig!” Dr. Greg Bahnsen från boken Always Ready: Directions for Defending the Faith
”Om den fallna människan levde utifrån sin självständighet och gudsfrånvända världsbild, skulle kunskap vara omöjlig. Enhetlighet i naturen, regelbundenhet i fysikens lagar och förutsägbara utfall är inkonsekventa i ett slumpmässigt universum som styrs av slumpen. Dessutom kan man inte lita på människans tolkning av världen om människan är den slutliga domaren eftersom människans begränsningar utesluter uttömmande kunskap om någonting. Ändå vet vi saker, vi kan förutsäga saker, och vi kan faktiskt komma till samförstånd i frågor som 2+2=4. Därför antar de (ogrundat utifrån världsbilden) i sin kunskapsinhämtning just de saker som den kristna världsbilden förutsätter: enhetlighet, regelbundenhet, syfte, värdighet, sinnenas tillförlitlighet m.m.” Stephen Feinberg från boken We Destroy Arguments: How presuppositional apologetics empowers believers to refute unbelief
Med andra ord är ingen människa neutral utan alla startar med så kallade axiom, obevisbara och grundläggande antaganden om tillvaron. Och har man människans förnuft som utgångspunkt finns ingen grund för att lita på detta förnuft och argumenten leder i bästa fall till hög sannolikhet. Om vi däremot, likt Jesus, utgår från det självklara – att Gud finns och är det rationella tänkandets källa och att Guds Ord är alltigenom sant – kan vi ha kunskapsvisshet om det som blivit oss uppenbarat (och som genom historien, likt ingen annan religion eller ideologi, bekräftat sin egen övernaturliga tillförlitlighet genom uppfyllda profetior). Att Skriften uppmanar oss att ”pröva allt” och kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga förutsätter också att vi har en objektiv och begriplig måttstock.
På postmodernt vis ifrågasätter Halldorf och Hagman Luthers bibelsyn genom att hävda att reformatorn överskattade bibeltextens klarhet och människans förmåga att läsa och förstå. De skriver: ”Luther menar alltså, på fullt allvar, att Bibelns mysterier går att lösa genom noggranna grammatiska studier.” Men på samma sätt som Jesus och NT:s författare kunde förstå och vara säkra på det som nedtecknats över 1000 år tidigare, kan också vi vara säkra på hela Guds Ord trots att det skrevs i en annan tid och kultur. Det betyder inte att allt är lika enkelt att förstå (det är bland annat därför Gud insatt pastorer och lärare för sin församling), men det är trots allt en generell sanning. Vad som mer kan noteras i citatet ovan är, föga förvånande, Halldorfs och Hagmans ogrundade användning av ordet ”mysterier”.
Eftersom Gud primärt valde att uppenbara sanningen för oss genom mänskliga språk i Bibeln kan vi, som skapade till Guds avbilder, förutsätta att den går att upptäcka och förstå. Med andra ord är inte Skriften fylld med mysterier som kan betyda lite vad som helst. Nej, det är objektiv sanning som åsyftar en oföränderlig, bestämd och för oss begriplig innebörd. Dr. Cory Marsh. NT-professor och författare till boken A Primer on Biblical Literacy, säger följande om detta faktum:
”En guidande princip i den här boken är att Bibeln kan (och bör) förstås. Att ‘uppenbara’ något innebär att författarens intention är begriplighet och Bibeln är den nedskrivna uppenbarelsen från Gud. Den har uppenbarats för oss och vi kan förstå den. Det är rimligt att anta att om Gud uppenbarade sig själv i Bibeln så vill Han att vi ska förstå den eftersom bibelförståelse är synonymt med att förstå Gud och Hans vilja.
Dr. Lisle betonar också vikten av biblisk hermeneutik och att hitta den objektiva innebörden i varje passage.
”Det är min övertygelse att Bibeln har en korrekt tolkning – författarens intention med texten. Och jag är viss om att en allsmäktig Gud vet hur Han ska kommunicera på ett begripligt sätt med sina skapelser och att Han har gjort det i Bibeln… Även om det finns en del svåra passager som kräver noggranna studier är jag övertygad om att gemene man kan läsa och förstå de huvudsakliga och basala lärorna i Bibeln.”
Att varje passage bara kan ha en innebörd är enligt Lisle en fundamental förutsättning för all kommunikation, då alla övriga alternativ leder till ovisshet och förvirring. Det sistnämnda är för övrigt inte i samklang med Bibelns utsagor om sin egen kommunikation. Han får medhåll av Dr. Thomas som, med hänvisning till bland andra Dr. Milton S. Terry och Dr. Bernard Ramm, betonar att tolkningsförfarandet måste utgå från att varje bibelställe har en given och objektiv innebörd. Att denna innebörd de facto kan ha många olika tillämpningar i olika situationer och sammanhang är en annan sak.
Detta kan jämföras med Halldorfs och Hagmans postmoderna syn där de med hänvisning till allegoriska mystiker från fornkyrkan (Origenes och Gregorios av Nyssa, sådana som ville hitta textens andliga innebörd mellan raderna istället för på desamma) säger följande: ”…för den tidiga kyrkan var Guds ande inte bara verksam när texten kom till, utan minst lika mycket i själva läsandet av texten. Anden är fri att ge olika tolkningar av samma text åt olika människor i olika situationer… Vi lyssnar, vi lär oss kanske något – och vi vet att nästa gång denna text eller detta tema utläggs kommer vi att få höra något annat. Och det är inte ett problem, för vi vet att det kan finnas många olika goda och sanna tolkningar av en text.”
Med andra ord gör de inte den viktiga distinktionen mellan texten objektiva mening och skilda tillämpningar utifrån denna mening. En sådan distinktion innebär att vi inte både vara frälsta ”av nåd genom tro allena” och genom tro plus gärningar/sakrament samtidigt. Inte heller är biblisk kreationism förenlig med teistisk evolution, för att nämna ett av många andra exempel.
Halldorfs och Hagmans kanske främsta invändning mot den här synen är att det finns så många olika samfund, kyrkor och tolkningar. Och anledningen till detta är enligt dem att varje individ och generation kommer till texten med olika förutfattade meningar och övertygelser, vilka sedan styr tolkningen. De skriver: ”Faktum är att det aldrig har varit möjligt att skapa enhet inom kyrkan enbart baserat på en text… Redan det att etablera en texts historiska betydelse är komplicerat, och hur vi sedan tolkar och tillämpar den i vår egen tid bygger inte bara på vad vi tycker oss finna i texten, utan också på vad vi har med oss när vi närmar oss den… Den moderna, och för den delen också postmoderna, hermeneutiken har, som vi berörde ovan, lärt oss att förståelsen av en text inte bara handlar om texten själv, eller ens det historiska studiet bakom texten, utan också om var jag som läser befinner mig. Världen framför texten, som det ibland kallas.”
Dr. Christopher Cone beskriver den här postmoderna tolkningsmetoden så här, en beskrivning som i hög grad ligger i linje med vad Halldorf och Hagman skriver:
”Several defining characteristics are evident: (1) neither universal authority nor absolute truth exists, (2) reality and value are relative and based upon the experiential rather than the rational, and (3) meaning is relative and is reconstructed by the subculture of the interpreter. Because of the inherent impact of the context and the perspective of the interpreter, determining authorial intent becomes less an objective task and more a probabilistic one. Certainty cannot be achieved, and probability is the endgame… Of concern to the postmodern here is not the correct interpretation, but rather the perspective of the interpreters. The authority no longer belongs to the text itself but to the interpreter.”
Men det här postmoderna och subjektiva tänkandet är inte hållbart. Det fanns redan på Bibelns tid många olika, och felaktiga, tolkningar men det hindrade på intet sätt Jesus, apostlarna och den tidiga kyrkan från att vara dogmatiska och strikta i lärofrågor, inte minst när det gäller evangeliet (läs förslagsvis Galaterbrevet). Den kristna frågasajten Gotquestion utvecklar och problematiserar den här postmoderna ”dekonstruktionsmetoden”, där sanningen och innebörden är föränderlig och styrs av läsarens sinne och kultur:
”Deconstructionism is basically a theory of textual criticism or interpretation that denies there is any single correct meaning or interpretation of a passage or text. At the heart of the deconstructionist theory of interpretation are two primary ideas. First is the idea that no passage or text can possibly convey a single reliable, consistent, and coherent message to everyone who reads or hears it. The second is that the author who wrote the text is less responsible for the piece’s content than are the impersonal forces of culture such as language and the author’s unconscious ideology. Therefore the very basic tenets of deconstructionism are contrary to the clear teaching of the Bible that absolute truth does exist and we can indeed know it (Deuteronomy 32:4; Isaiah 65:16; John 1:17–18; John 14:6; John 15:26–27; Galatians 2:5). The deconstructionist approach to interpreting the Bible comes out of postmodernism and is therefore simply another denial of the existence of absolute truth, which is one of the most serious logical fallacies anyone can commit.”
Och problemet är inte bara att förhållningssättet är obibliskt, det är också självförgörande eftersom sökandet efter dolda och kulturellt präglade agendor (både hos avsändaren och mottagaren), som sedan förklarar den dolda och subjektiva innebörden av Bibelns texter, kan appliceras på ”dekonstruktionisterna” själva. Detta leder till att vi inte heller kan lita på vad de säger eftersom de är präglade av sin egen samtid och sina egna föreställningar. Med andra ord ett evigt sökande efter subjektiva och godtyckliga tolkningsnycklar. En sådan hållning skulle för övrigt aldrig accepteras i tolkandet av sekulära ”lagtexter”. Gotquestion igen:
”The deconstructionist does not study the Bible in order to find out the meaning intended by the writer but to attempt to discern the cultural and social motives behind what was written. The deconstructionist is only limited in his interpretation of a passage by his own imagination. To the deconstructionist there is no right or wrong interpretation, and the meaning of the text becomes whatever the reader wants it to be. One might imagine what would happen if legal documents such as wills and deeds were read this way. This approach to Scripture fails to recognize the fundamental truth that the Bible is God’s objective communication to mankind and that the meaning of the passages comes from God.”
Dr. Lisle pekar, till skillnad från Halldorf och Hagman, på en annan huvudorsak till varför det finns så många olika tolkningar av Bibeln: människans syndanatur och den medföljande oviljan att underordna sig Guds vilja. ”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention.” All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas enligt Lisle naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.
När Paulus talar om att Guds Ord är dårskap för den oandliga människan handlar det inte om att textens grammatiska innebörd är svårbegriplig utan om att den för icketroende är frånstötande och irrelevant. Gotquestion igen:
”Nor does the doctrine of perspicuity mean that all the meaning of Scripture is fully comprehensible to sinful man. First Corinthians 2:14 says that the things of the Spirit are foolish to the man without the Spirit, and he cannot understand them. It is not that an unsaved person cannot understand what the words of Scripture are saying. Rather, he cannot have a spiritual understanding. The Word is understandable to an unsaved person on an external level. He comprehends the words, the syntax, and the sentence structure. Scripture is clear on that level, but, sadly, its spiritual meaning is either insignificant to him, or, worse, it is incredible. The doctrine of perspicuity must be coupled with the doctrine of illumination; the Holy Spirit must illumine the mind of the reader or hearer of Scripture if he is to grasp its spiritual significance.”
För vidare läsning av den bibliska tolkningsmetoden – den bokstavliga, historisk-grammatiska och kontextuella tolkningsmetoden (som egentligen är andra ord för att konsekvent läsa hela Bibeln på ett normalt eller naturligt sätt) som präglade stora delar av den kristna församlingen fram till 300-talet och sedan började återupptäckas i och med reformationen – har jag skrivit mer här: https://godanyheterna.com/2021/06/28/bokstavlig-lasning-av-hela-bibeln/
Sammanfattningsvis är intrycket av Halldorf att han inte tror på absolut sanning, i alla fall ingen vi har tillgång till, och att man därför inte kan ha bestämda uppfattningar om Bibeln och dess läror. Vi får helt enkelt, på nyevangelikalt och postmodernt vis, leva med subjektiva och osäkra tolkningar och uppenbara motsättningar i den förmenta kärlekens och enhetens namn. Och det sistnämnda är temat för nästa avsnitt.
Ekumenik och synkretism Ekumenik handlar här om en strävan att uppnå enhet inom den stora ”kyrkofamiljen” och då framförallt mellan protestanter och katoliker. Precis som Wikipedia säger förutsätter ekumeniken ”likriktning och konformism” , vilket i praktiken betyder läromässiga kompromisser och/eller acceptans av motstridiga övertygelser – exempelvis den protestantiska frälsningen ”av nåd genom tro” allena och den katolska frälsningen genom tro plus goda gärningar/sakrament.
Synkretism är en ännu bredare form av enhet, en sådan som främst strävar efter enhet över religionsgränserna. Men det handlar, precis som Brannon Howse skriver i boken Marxianity, även om hur kristendomen sammanblandas med ideologier. Howse beskriver hur Georg Hegels dialektala tänkande, ett tänkande som för övrigt kom i kölvattnet av 1700-talets bibelfientliga upplysning, har infiltrerat kyrkorna och därigenom stimulerat kompromisser och liberalisering. Dialektiken går ut på att allt på ett närmast evolutionärt vis utvecklas genom att stötas mot och formas av dess motsats, något som sedan mynnar ut i en mer fulländad och sanningsenlig kompromiss. Eller, om man så vill, ett ”befruktat ideal”. Det här brukar även förkortas som ”tes+antites=syntes” där kristendomen och den judekristna kulturen är den traditionella normen, eller tesen, som sedan ska omformas och ”förfinas” (syntes) av motsatta idéer och övertygelser (antiteserna).
Man ville alltså på olika sätt förändra och omkullkasta den judekristna kulturen och moralen. Nedan följer ett antal förenande exempel som Howse listar i ovannämnda bok :
Kristendom (tes) + Marxism/Socialism (antites) = Socialt evangelium/befrielseteologi (syntes) Kristendom (tes) + Islam (antites) = Chrislam (syntes). Kristendom (tes) + Hinduism (antites) = Kristen yoga (syntes) Kristendom (tes) + HBTQ (antites) = Kristen HBTQ (syntes) Kristendom/biblisk kreationism (tes) + Evolution (antites) = Teistisk evolution (syntes) Kapitalism (tes) + Socialism (antites) = Kommunitarism (syntes mellan höger och vänster, vänster i ekonomiska frågor och höger i sociala frågor) Absolut sanning (tes) + Ingen absolut sanning (antites) = Relativism och olika perspektiv (syntes)
Dessa synteser, eller kompromisser, bildar sedan nya teser och antiteser vilket lett till att alltmer bibelfrämmande synteser och ”sanningar” växt fram. Kyrkan har enligt Howse blivit en institution för icketroende där målet är inomvärldslig ”frälsning” istället för den eviga diton. Och för att uppnå det här jordiska paradiset används de obibliska kompromisserna som listats ovan.
När det gäller Halldorfs syn på ekumenik och religionssynkretism är det, utifrån vad som framkommit i punkterna om frälsning och bibelsyn ovan, ingen överraskning att han har en positiv sådan. Han talar återkommande om ”vi”, åsyftande mänskligheten i stort, och målar gärna upp en drömvärld där kristna och muslimer förenas i bön. I boken ”Inte Allena” sägs uttryckligen att utgångspunkten för Halldorf och Hagman är ekumenisk och att de båda influerats av teologer från alla stora kyrkofamiljer. Och i boken ”Gud: Återkomsten”, där Halldorf argumenterar för religion i allmänhet, förstärks den inkluderande hållningen. Idealsamhället tycks enligt Halldorf bestå av en salig mix av livsåskådningar och ideologier. ”Min tes är att den politiska liberalismen kompletteras med mer robusta etiska traditioner: kristna, judiska och muslimska – och kanske en del sekulära alternativ.”
Vidare uppmanar Halldorf människor, i en kontext som innefattar både muslimer och kristna, till respekt för och nyfikenhet på ”grannarnas gudabilder”. Han tycks även tro att muslimer och kristna tillber samma Gud. Det viktiga är inte den rätta läran utan att kunna leva livet i praktiskt samförstånd. Idealet är enligt Halldorf att ”man inte bara tolererar den andre utan faktiskt tillber dennes heliga symboler.” Den här bilden bekräftas när han i inledningen på boken ”Gud: Jakten” säger att ambitionen med densamma är att den ickekristne läsaren ska få en större förståelse för kristendomen för att därigenom kunna fördjupas i ”sin egen tradition”. Med andra ord är inte målet att övertyga någon om kristendomens och Bibelns sanningsanspråk.
Att Halldorf dessutom är positiv till homosexualitet, talar nedlåtande om ungjordskreationism, har politisk vänsterlutning och en öppenhet för österländska andliga praktiker tar bort alla tvivel om att han passar in på de listade synteserna/kompromisserna ovan.
Vad säger då Bibeln om ekumenik, synkretism och den kristnes identitet? Bibelns författare är till att börja med tydliga med distinktioner, primärt mellan troende och icketroende (sekundärt mellan judar och hedningar). Det kristna i första hand ska kalla för ”vi” är den kristna församlingen bestående av Jesustroende bröder och systrar.
Och även om inte kristna ska verka för en teokrati, där kyrkan med politiska medel försöker upprätta det fysiska rike som Jesus kommer att realisera vid sin återkomst, bör vi på olika sätt engagera oss och påverka samhällsutvecklingen i den mån vi förmår. Men när vi gör detta är det återigen Bibeln som är den högsta auktoriteten och den primära ”manualen” i frågor om etik och moral (ja, i allt som den berör). Detta leder också till en sund distans till ”världen” och dess tankebyggnader. En utmärkt bok på det området är för övrigt Dr. Wayne Grudems Politics According to the Bible: A Comprehensive Resource for Understanding Modern Political Issues in Light of Scripture. Halldorf tycks dock inte ha samma manual som utgångspunkt utan hänvisar återkommande till i hög grad bibelkolliderande och sekulärt präglade vetenskapsfält som sociologi och psykologi. Resultatet blir då inte sällan det Howse varnar för ovan.
Att Halldorf har slagsida åt det katolska hållet märks för övrigt tydligt när han likställer katolikernas ”ibland” för höga syn på Maria med protestanternas för låga dito. Den fundamentala skillnaden är att katolska kyrkan, i officiella skrivelser, gör henne gudomlig – en syndfri ”medåterlösare” som kristna ska be till – och ingen protestantisk ”nedvärdering” kan jämföras med detta. Men det största problemet med katolska kyrkan är trots allt det gärningsbaserade evangeliet där sakramenten spelar en viktig roll för den, enligt dem, slutgiltiga frälsningen.
TV-debatten Debatten mellan Joel Halldorf och Aftonbladets Eric Rosén i SVT:s Aktuellt berör egentligen alla ovannämnda punkter, även om den kanske mest knyter an till den om kunskapssyn och bibelsyn. För när Rosén svingar och hävdar att ingeting tyder på att Gud finns försvarar sig Halldorf med att Gud inte kan bevisas och att vi inte kan veta sådant med vetenskaplig säkerhet. Bibeln säger dock att hela skapelsen ”vittnar” om Skaparen och att detta är ett oemotsägligt bevis för alla människor (ex. Rom. 1:18-23, Ps. 19:1-4). Därutöver skulle han ha kunnat lyfta fram det ovannämnda och universella samvetet (Rom. 2:14-16) samt det faktum att Bibeln själv bekräftat sin egen sanningshalt genom mängder av uppfyllda profetior. Det senare är ett bibliskt försvar av den kristna tron, ett försvar som utgår från Gud och Hans felfria Ord istället för människans felande.
Att Halldorf ser vetenskapen som en säkrare och högre kunskapskälla framgår när han säger att religionen (märk väl inte kristendomen) kan vara ett bra komplement till politiken och vetenskapen när de senare visar sig ”otillräckliga”. Han går sedan vidare och hävdar att om man vill utforska de stora frågorna kan man hämta mycket visdom i ”kyrkor, moskéer och synagogor”, något som förstärker den inklusivistiska och synkretistiska bild som beskrivits tidigare. Men han har helt rätt i att Gud per definition inte kan bevisas som oskapad av vetenskapen och att Han ”står över det som kan observeras i ett labb.” När det är sagt måste man dock komma ihåg att Jesus, som själv är Gud, uppenbarade sig själv för många människor och trots detta valde majoriteten bort Honom. Till och med ”de äldste”, som bevisligen måste ha insett att Jesus faktiskt uppstod från de döda (Matt. 28:11-14), förkastade Honom. Inte ens det största empiriska/vetenskapliga beviset, att någon uppstår från det döda, är alltså någon garanti för tro (Luk. 16:31).
Efter debatten var det några kristna röster som, med rätta, tyckte att Halldorf var alltför vag i sin argumentation. Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, skriver exempelvis på Facebook att det inte räcker att tala om Gudstron som ”tilldragande och estetisk.” Men istället för att ge argument utifrån Bibeln, sådana jag gett exempel på ovan, där Gud är den självklara och objektiva utgångspunkten för all annan kunskap menar han att kristna också har ”bevisbördan”. Hur ska vi då bevisa Gud? Jo, genom att framställa Gud och den kristna tron som den bästa förklaringsmodellen utifrån ”filosofiska gudsargument, aktuell forskning om kristendomens historiska källmaterial och vetenskapens kristna rötter.”
Olof Edsinger, generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen, är inne på samma linje när han hänvisar till en artikel om det teleologiska gudsargumentet (Gud existerar eftersom universum tycks vara designat och finjusterat). Artikelförfattaren sammanfattar där, utifrån utombibliska och vetenskapliga argument, sin text med att ”design” (dvs. inte specifikt Bibelns Gud) framstår ”som en mycket rimlig förklaring.”
Problemet med den här typen av utombiblisk argumentation där Gud ska försöka bevisas är att den dels är obiblisk (Bibeln är inte den högsta auktoriteten och det var inte så Bibelns författare argumenterade) och dels bara leder till sannolikhetsargument (Gud är den mest rimliga slutsatsen utifrån människokonstruerade parametrar). Med andra ord underminerar man sin egen position när man utgår från en förment neutral position där Gud sitter på den åtalades plats och ska bedömas utifrån vetenskapens förment högre och säkrare sanningar. Dr. Christopher Cone om varför man måste utgå från Bibelns Gud, inte försöka bevisa Hans existens:
”Thus there is no consistent epistemology other than that which presupposes the existence of the Biblical God. In fact, there is no truth, logic, or fact without the existence of the Biblical God. As Van Til suggests, ‘unless you believe in God you can logically believe in nothing else.’ Any argument for the existence of God that does not begin with His existence is wrongheaded.”
Paul F. Taylor har samma uppfattning och betonar att Bibeln, i egenskap av Guds Ord, måste vara den högsta auktoriteten. Annars blir det något annat som tar Guds plats och blir ”Guds Ord”.
”Those who propose the use of evidence to ‘prove’ the Bible are well-meaning. Their concern is their own high view of Scripture. I have indulged in such evidential apologetics myself for many years because I wanted people to trust the Bible. Yet my very attempts to prove the Bible actually undermine the Bible! Now suppose that I could find a piece of evidence, which will call Evidence E. I use Evidence E to convince someone that the Bible is true. For that person, which evidence has the higher authority? Is it the Bible, or is it Evidence E? Clearly, it is Evidence E that proves the Bible to be true. However, the Bible claims to be the highest authority. Yet, in this example, it does not have as high an authority as Evidence E. Therefore, Evidence E has not actually proved the Bible to be true. The very existence of Evidence E disproves the idea that the Bible is the highest authority. Therefore, the proof of the Bible by the use of Evidence E is literally self-refuting.”
Cone är också kritisk till användningen av de filosofiska gudsargumenten (företrädesvis ontologiska, kosmologiska, teleologiska och moraliska), i alla fall när de används på fel sätt, och han har samma typ av kritik som Taylor – sannolikhetsargument för en allmän Gud och något annat som tar Guds plats som högsta auktoritet:
”These arguments lack a sound epistemological grounding. While at best they serve to demonstrate probabilistically the existence of God, at worst, due to the failure to acknowledge Solomon’s definition of sound epistemology, they give rise and credibility to atheistic arguments which deftly identify the logical flaws in the theistic arguments. In essence, by seeking to prove the existence of God, the failure here is in assuming an empirical standard to which He must submit. Logically, if such a standard exists to which God must be submitted, then it is that standard itself which must be greater than God.”
Konsekvenser och risker Är det inte bättre med en stor och kompromissad kyrka än en liten och ”dogmatisk”? Och blir inte människor frälsta även i relativt osunda sammanhang? Ingen församling eller enskild kristen har ju heller en alltigenom felfri lära så varför strida och vara ”petig” i lärofrågor? Från ett pragmatiskt perspektiv, där ändamålet tros helga medlen, är det kanske lätt att argumentera för den öppnare och mer inkluderade hållningen.
Det är förvisso sant att människor faktiskt blir frälsta i alla möjliga kontexter, även i mycket osunda sådana. Det är också sant att ingen av oss kommer att bli helt ”renläriga” på den här sidan graven (eller uppryckandet). Men dessa faktum är trots allt inte giltiga argument för att tumma på de bibliska metoderna och strunta i Bibelns uppmaningar om vaksamhet och urskiljning. Vi ska exempelvis inte anpassa oss ”efter den här världen” (Rom. 12:3) utan ”avsky det onda och hålla fast vid det goda” (Rom. 12:9) och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” (Jud. 1:3). Vidare ska vi ”förkunna hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27, dvs. inte bara enstaka verser som alla är mer eller mindre överens om) och ”forska i skrifterna dagligen” (Apg. 17:11) för att se om det som sägs stämmer. Eller som Paulus säger i 2 Tim 2:4, ”predika ordet, träd fram i tid och otid, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning.” Och allt detta ska göras i kärlek (Ef. 4:15) för att vi inte ska vara som ”ekande brons eller en skrällande cymbal.” (1 Kor. 13:1).
Att något i våra ögon tycks fungera (pragmatism) är alltså inte ett bibliskt acceptabelt skäl till att kompromissa med Bibelns uttryckliga direktiv. Gotquestion utvecklar:
”Christians cannot follow both pragmatism and the Bible. Scripture indicates that truth is not defined by our experiences or our opinions (Proverbs 14:12). In fact, the Bible teaches that our fallible perspective can lead us to make mistakes (1 Corinthians 2:14). Particularly when it comes to moral issues, Christianity and pragmatism are entirely incompatible. Whether or not we like the outcome (Matthew 6:9–13), and whether or not we personally benefit (Philippians 2:3; 2 Corinthians 12:8–9), right and wrong are defined in relationship to God (Job 38:1–5; Romans 2:4). What “works” for us in our limited human minds, in the end, is not necessarily what’s true or what “works” from an eternal perspective (Romans 8:17–19; Matthew 7:21–23).”
Brannon Howse betonar också hur sanning blandad med lögn blir farligare och mer förrädisk än ren lögn. Och så har det varit ända sedan lögnens fader gjorde entré i lustgården. Ormen, även kallad djävulen, kom inte med helt osanna påståenden utan mixade lögnerna (”Ni ska visst inte dö…”) med sanning (”…ni ska bli som Gud med kunskap om gott och ont.”). Lite surdeg syrar, eller förgiftar, som bekant hela degen (Gal. 5:9).
”Perhaps Satan’s greatest strategy for deception is the mixing of truth and error. People more readily believe something that is almost true or sounds like it could be true. That’s why Scripture repeatedly warns us to avoid false teachers and to reject false doctrine. We are even to be aware of men rising from within the church to draw away disciples into falsehoods. Second Corinthians 6:14-17 tells why: “What fellowship does light have with darkness? The things of God with the things of Baal?” The answer, of course, is nothing. There is no fellowship to be had between light and darkness.”
Det finns även en eskatologisk aspekt i fråga om konsekvenser och risker. Halldorf pratar på flera ställen om hur Guds rike kan och bör bryta igenom här och nu , en slags realiserad eskatologi som på engelska brukar kallas för Kingdom Now-theology (herraväldesteologi). Med andra ord att ”vi”, alla människor gemensamt, kan skapa ett slags himmelrike på jorden genom att samarbeta, kompromissa och bryta ner skiljemurar. Men om man, precis som Bibelns egna författare, läser Bibeln naturligt framkommer det att ett helt annat rike är näst på tur, nämligen Antikrists rike under den kommande vedermödan. Här är ett talande och varnande citat från Dr. Andy Woods bok ”The Coming Kingdom: What Is the Kingdom and How Is Kingdom Now Theology Changing the Focus of thr Church?”:
”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer den att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”
Man skulle kunna sammanfatta de här fem punkterna med att kyrkan gifter sig med världen (och i förlängningen Antikrist) genom att ändra både mål och metoder.
Sammanfattning Vad den här genomgången visat är att Joel Halldorf på en rad olika och viktiga områden avviker från Bibelns undervisning. Hans låga bibelsyn i kombination med stor ”kärlek till världen” leder till ett förvrängt evangelium där den eviga frälsningen lyser med sin frånvaro. Istället propagerar han för en slags humanistisk drömvärld med låga trösklar och gränsöverskridande samarbeten. Och det är en sådan enad värld som Bibeln förutsäger i den yttersta tiden, en värld som kommer att styras av en kommande Antikrist. Därför är det alltså av flera skäl viktigt att förstå faran och inte låta sig påverkas av Halldorfs version av kristen tro.
Jag menar också att Halldorfs kritiker, i det här fallet Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand, med rätta kritiserar honom men att kritiken samtidigt är bristfällig. Vi ska inte sätta Gud på den åtalades plats och försöka leda honom i bevis utifrån en förment högre och säkrare kunskapskälla. Nej, vi kan med frimodighet istället argumentera utifrån Guds självklara existens och Hans ofelbara Ord. Detta eftersom alla människor redan vet att Gud finns och undertrycker den sanningen i orättfärdighet.
Den kände svenske författaren Björn Ranelid släppte nyligen en bok i vilken han ifrågasätter både Big Bang-teorin och evolutionsläran. Att någonting (tid, rum och materia) blev till från ingenting är inget som bevisats och bör enligt Ranelid därför ses som en tro, i synnerhet då teorin inte kan prövas med den vetenskapliga metoden som bygger på observation och upprepade tester. Han menar alltså att det inte finns några säkra belägg för att hävda att någonting blev till från ingenting – Big Bang – och att evolutionens hopp från en art till en annan är ett ickeobserverat antagande.
Och med anledning av den, i den svenska kontexten, kontroversiella boken blev han intervjuad av Anders Holmberg i programmet ”30 minuter”. I intervjun åberopade Holmberg den ateistiske kärnfysikern Ulf Danielsson som menar att Ranelids påståenden, eller ifrågasättande, är ”skadligt” och ”vetenskapsförnekande” samt något som kan ”förstöra” för skolungdomar. På vilket sätt då? Jo, det kan leda till ”fundamentalism”. Vad Danielsson menar med fundamentalism klargörs inte men med tanke på dagens svenska samhällskontext är det lätt att koppla ordet till terrorism och andra våldshandlingar. Och den kopplingen är sannerligen missvisande då ungjordskreationister, den kristna grupp som kritiserar Big Bang-teorin och evolutionsläran allra mest, på intet sätt utgör något hot mot samhällsordningen eller samhällsutvecklingen (till skillnad från så mycket annat, sådant som Danielsson inte tycks bry sig om nämnvärt).
Att Danielsson, utifrån världsbild, opponerar sig och tycker som han gör är naturligt. Detsamma kan sägas om Holmbergs motfrågor och smått aggressiva reaktion. Det ligger i linje med Bibelns utsagor om människans uppror och fientlighet mot Skaparen. Om man på förhand utesluter alla övernaturliga förklaringsmodeller och tänker sig att allt hänger ihop och har utvecklats i ungefär samma takt genom hela historien (uniformism) blir Ranelids ifrågasättande anstötligt, i synnerhet då det också öppnar dörren för Bibelns skapelseberättelse. Men det går inte, precis som Ranelid säger, komma ifrån det faktum att varken Big Bang och storskalig evolution, dvs. där ett ”slag” (ex. hund) övergår till ett annat ”slag” (ex. katt), har observerats. Det är en tro utifrån ovannämnda antaganden.
Och ska man vara petig är dessutom kristendomens hörnsten – Jesu uppståndelse från det döda – långt mer vetenskapsfientlig eftersom den företeelsen (om man bortser från Jesu gudom och det övernaturliga) går att testa/observera, i likhet med Jesu övriga mirakler. Så Danielsson borde i sådana fall, även om han just i det här fallet blev tillfrågad om just Big Bang och evolution, rikta in sig på tron på Jesu uppståndelse som är en klart större ”vetenskapsförnekelse”. För i slutändan bottnar det i just detta, att man på förhand uteslutit Gud och övernaturliga förklaringsmodeller.
Vad som är bra är i alla fall att Ranelid lyfter fram det i Sverige så negligerade faktum att det internationellt, inte minst i USA, finns relativt många vetenskapsmän med samma invändningar. Många bibeltroende vetenskapsmän går dessutom klart längre än Ranelid då de, utifrån vetenskapen och Bibeln, argumenterar för en relativt ung skapelse (ca. 6000 år) utan storskalig evolution (bara variation inom ”slagen”). Skulle för övrigt vara kul att se en debatt mellan Danielsson och ungjordskreationistiska fysiker såsom exempelvis Dr. Russel Humphreys eller Dr. Jason Lisle. Inte för att jag tror att Danielsson skulle ändra uppfattning om ungjordskreationister som ”vetenskapsförnekare” men det skulle i alla fall bli uppenbart för åhörarna att det finns genomtänkta svar på hans förmenta självklarheter.
Boken ”Busting Myths: 30 Ph.D. scientists who believe the Bible and its account of origins” är ett av många exempel på bibeltroende vetenskapsmän som tror på en ung skapelse och samtidigt förnekar den allmänna förståelsen av evolutionen.
”No real scientist believes in biblical creation? The 30 Ph.D. scientists interviewed in this book disagree! See why specialists in astronomy, biology, chemistry, genetics, geology, and physics affirm that science supports a straightforward reading of Genesis, and why they believe that evolution contradicts both science and Scripture. They stand in the long tradition of the biblical creationist founders of most branches of modern science, which historically and logically grew from a Christian world view.”
Gick verkligen Jesus på vattnet? Hur kan det i sådana fall förenas med vetenskapen? Sebastian Ibstedt på kristna sajten vetenskapochtro.se ger här sin syn på saken:
”Ovanstående lista [olika tolkningsmodeller för när Jesus gick på vattnet] skulle kunna göras längre, men den gör ändå klart att det finns flera olika sätt att förstå Jesu vattenpromenad på. Ibland ges bilden att de enda tolkningsalternativ som står till buds är 1a (etablerad vetenskap har motbevisat och ersatt vattenpromenaden) och 1b (vattenpromenaden är vetenskapligt korrekt och måste ersätta etablerad vetenskap). Men detta är som synes en grov förenkling. Det har aldrig ingått i någon kristen trosbekännelse att vattenpromenaden behöver tolkas på ett bestämt sätt. Så länge de accepterar att Gud är skaparen av vatten, verkar kristna därför ha flera alternativ att välja mellan när de svarar på hur Gud gjorde när Jesus ‘gick på vattnet’. Kanske var det grunt, kanske var det fruset, kanske var det dimma, kanske handlar det om poesi, kanske ska berättelsen ses i ljuset av liknande ”gå på vattnet”-myter i Främre Orienten eller kanske ville Jesus bara illustrera sin funktion som utmärkt gångare i vattentung terräng.
Listan kan som sagt göras längre och detta återspeglas i kyrkohistorien där det ända sedan kyrkans första tid har funnits olika synsätt på vad det egentligen är som författaren vill kommunicera – allt från liberalteologer som knappt tror på något övernaturligt till bokstavstroende som verkligen tror på att Jesus gick på vattnet.”
Citatet ovan är förstås reviderat men mina små förändringar, där jag byter ut skapelsefrågan mot frågan om Jesus gick på vattnet, illustrerar den inkonsekventa (och bibliskt ohållbara) tolkningstolerans som förekommer bland förment bibelkonservativa gammeljordsförespråkare och teistiska evolutionister. För texten i skapelseberättelsen är lika tydlig och enkel att tolka som berättelsen om när Jesus gick på vattnet (där ovannämnde Ibstedt säkerligen bejakar den naturliga innebörden). Idag finns inom den breda kristenheten en uppsjö av tolkningsmodeller för varje biblisk doktrin, däribland många ”ovetenskapliga”. Men detta faktum är inget giltigt argument för en ”inkluderande” och ickedogmatisk hållning. Dr. Jason Lisle, astrofysiker och författare till flertalet ungjordskreationistiska böcker, utvecklar:
”The same Bible that teaches God created in six days also teaches (1) the virgin birth of Christ, (2) Jesus turned water into wine, (3) Jesus walked on water, (4) Jesus calmed the storm by His command, (5) Jesus raised the dead, (6) and Jesus raised Himself from the dead. All these are taught in Scripture. And yet, many people object to the six days of creation on the basis that most scientists say that it is impossible. Yet, those same scientists would also claim that: a virgin birth is impossible, turning water into wine is impossible, walking on water is impossible, calming a storm by verbal command is impossible, and resurrection from the dead is impossible. Should we reinterpret all these miracles as merely symbolic or otherwise non-literal? The resurrection from the dead is a salvation issue. If Jesus is not literally, physically raised, the our faith is in vain (1 Cor. 15:17).
Of course, some people would object to such a comparison. They might say, ‘Things like walking on water and the resurrection were miracles! They are not constrained by what scientists say is possible.’ I agree. But then, wasn’t God speaking the universe into existence also a miracle? If it is inappropriate to reinterpret the miracles of Christ’s earthly ministry in order to make them compatible with what people think is scientifically possible, then why do people feel free to do this with creation? If the details of Genesis are not literally true, then how can we trust that the details in the Gospels are literally true [especially since Jesus himself takes the creation account in the normal/literal and historical way]? Från boken ”The Importance of Genesis: To the Christian, the Church, and the World”
Goda Nyheterna 