Jag har tidigare, i separata artiklar, belyst och kritiserat Joel Halldorfs och Micael Grenholms osakliga kritik av dispensationalismen. Nu har det kommit en till text med liknande agenda och den är skriven av Uppsalapastorn Richard Hultmar på sajten teologiochledarskap.se. Anledningen till att jag återigen väljer att bemöta invändningarna är dels för att de ofta är missvisande och dels för att de riktas mot kristna som vill ta hela Bibeln på allvar och tolka alla delar, skapelseberättelsen och den yttersta tiden inkluderat, naturligt.

Dispensationalism kan kortfattat beskrivas som en konsekvent naturlig läsning av hela Bibeln, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. När man gör detta inser man att Gud uppenbarat sig successivt och att ”spelreglerna” för människorna ändrats efter hand (Mose lag bestående av 613 bud gäller exempelvis inte kristna idag, såvida inte något upprepas i NT). Den kanske mest centrala punkten är att dispensationalister, utifrån ovannämnda tolkningsprincip, menar att Guds löften till Israel fortfarande gäller Israel/det judiska folket (inte den kristna församlingen) och kommer att nå sitt klimax under ett kommande tusenårigt rike på jorden. Här är två mer utförliga artiklar om dispensationalismen, en från mig själv och en från den kristna frågasajten Gotquestion:

Dispensationalism – Guds övergripande plan för historien

https://www.gotquestions.org/dispensationalism.html

Åter till Hultmar. Det är en sak att kritisera dispensationalismen men det är en annan sak att göra en karikatyr av densamma. Då jag är övertygad om att Hultmar inte läst något dispensationalistiskt standardverk (i sådana fall skulle artikeln knappast innehålla så många halmgubbar) är det bättre att skippa ordet dispensationalism och istället opponera sig mot de specifika karismatiska/eskatologiska tolkningar som präglade hans uppväxt. Annars blir det bara oseriöst. Här följer några kortare kommenterar till uppenbara förvrängningar:

• ”I den här läran förläggs tidstecknen i den sista perioden innan Herrens återkomst, alltså i vår nutid och nära framtid.”

• Kommentar: Dispensationalister och ”pretribbare” menar, till skillnad från ”midtribbers” och ”posttribbers”, att uppryckandet kan ske när som helst (”imminent”) och inget eskatologiskt tidstecken och inga profetior måste gå i uppfyllelse innan uppryckandet. Att det finns saker i nutiden som kan peka mot vad som komma skall (”setting the stage”, ex. staten Israels återupprättelse, globalism, ekumenik och avfall) är en dock en annan sak.

• ”I den dispensationalistiska modellen kommer de falska profeterna precis innan framträdandet av Antikrist.”

• Kommentar: Dispensationalister ser att Bibeln använder ”sista tiden” (ex. 1 Joh. 2:18), ”sista dagarna” och ”yttersta tiden” etc på olika sätt i olika kontexter, dvs. både på hela tiden från Jesu första ankomst till Jesu återkomst och på tiden strax före återkomsten. På samma sätt bejakar dispensationalister att falska profeter funnits i alla tider även om de tycks tillta i omfattning strax före Jesu återkomst.

• ”När uppryckandet predikades på 70-talet skrämde det upp både mig och många andra. Det var nog inte uppryckande predikanternas mening att skrämmas, men här misslyckades de. Den mörka framtidsbilden av tiden före vedermödan och risken att bli lämnad kvar, är problematisk när man ställer den mot Jesu uppmaning.”

• Kommentar: Dispensationalister brukar för det första benämna uppryckandet som ”det välsignade hoppet” (the blessed hope), där den kristna församlingen ska undgå de kommande straffdomarna över världen under vedermödan. Det är ett klart ”positivare” budskap än de som menar att vi helt eller delvis ska genomlida nämnda period (ovannämnda midtrib och posttrib). För det andra menar dispensationalister att Matt. 24 handlar om just denna vedermöda (dvs. när den kristna församlingen redan är uppryckt) och att orden som uttalas där primärt är riktade till den judiska generation som kommer vara med då (utifrån bland annat de judiska markörerna i kontexten – ex. ”Judéen” och ”sabbaten”). För det tredje är det faktum att någon blir skrämd inte heller något argument i sig. I sådana fall är läran om helvetet klart mycket allvarligare och mer skräckinjagande. När det är sagt ska så klart allt förkunnas i kärlek och ödmjukhet.

• ”Här har Gudsrikesteologins en fördel, med sin något mer positiva syn på den ytterst tiden med den tydliga betoningen på att vi redan är frälsta… och vissa händelser som Jesus och Uppenbarelseboken förutsäger kan alltså ligga i kyrkans tidigare historia. ”

• Kommentar: Dispensationalister menar att det utifrån kontexten i Matt. 24 (ex. fysisk förföljelse och flykt till bergen i Judéen) handlar om fysisk räddning för det judiska folket primärt, inte evig frälsning för människor/kristna i allmänhet. Därutöver känner jag inte till någon dispensationalist (och jag känner till många) som tror att den en gång frälste, den som blivit född på nytt, kan förlora sin frälsning. Hultmar tycks också omfamna ”preterism/partial preterism” där man i ”positivistiskt anda” mer eller mindre allegoriserar bort den naturliga innebörden av texterna som talar om den kommande vedermödan (främst Matt. 24 och Upp. 6-19). Mer info om det här synsättet här: https://www.gotquestions.org/partial-preterism.html

• ”Inom dispensationalismens bokstavliga bibeltolkning finns en stor tro på att det går att räkna fram både hur gammal jorden är och året för Jesu återkomst, bland annat utifrån Bibelns årsangivelser och Daniels profetia om årsveckorna.”

• Kommentar: Att dispensationalister tror på den historiska och naturliga förståelsen av skapelseberättelsen (ungjordskreationism) är de facto sant och inget man skäms för. När det gäller datum för Jesu återkomst är det något helt annat och inget som bör förknippas med dispensationalister, i synnerhet då de tror att uppryckandet (vilket borde vara det som han här åsyftar, inte Jesu återkomst till jorden efter vedermödan) kan ske när som helst utan krav på profetiska uppfyllelser. Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shepherds Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Har skrivit mer om detta här: https://godanyheterna.com/2025/09/30/micael-grenholms-karikatyr-av-dispensationalismen/

• ”Det har medfört en stark betoning på att missionsuppdraget brådskar och enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet, när det kommer.”

• Kommentar: Att dispensationalister har en stark betoning på missionsuppdraget och att detta brådskar kan mycket väl vara sant. Det är dock inget obibliskt med det, snarare tvärtom. Att det ”enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet” är dock inget jag känner igen bland dispensationalister. När vi tror på nådens evangelium, vem Jesus är och vad han gjorde på korset för oss, är vi för alltid frälsta och rättfärdigförklarade och detta oavsett hur ”redo” vi är för uppryckandet.

• ”Gudsrikesteologerna framhåller att Paulus är tydlig med att församlingen nu är Guds tempel (t ex Ef 2:21–22) och att Uppenbarelseboken visar att det inte kommer att finnas något tempel i det nya Jerusalem. Denna tolkning innebär att laglöshetens människa tar plats i församlingen och säger sig vara Gud.”

• Kommentar: Dispensationalister förnekar på intet sätt Ef. 2:21-22 (eller 1 Kor. 3:17) där det talas om kristna som den helige Andes tempel. De förnekar inte heller att det i det nya Jerusalem inte kommer att finnas något tempel (dock en stad med murar och portar). Men precis som med mycket annat i Bibeln så har ord flera betydelser (ordet ”frälsning”, som i GT nästan uteslutande syftar på fysisk frälsning, är ett av många exempel) så dessa faktum är inget argument som utesluter kommande tempel, dels i vedermödan (ex. Matt. 24 och 2 Tess 2) och dels i Tusenårsriket (Hes. 40-48).

• ”En vanlig tolkning i båda tolkningsmodellerna är att fikonträdet handlar om Israel… På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren.”Allt detta handlar inte bara om Israel utom det Jesus redan talat om: falska messiasgestalter, folk mot folk, hungersnöd och jordbävningar på många platser.”

• Kommentar: Dispensationalister tolkar generellt sett inte in Israels återfödelse i Matt. 24:32 (finns andra passager för det). Det ses istället som en allmän jämförelse, när folket som lever i den tiden ser dessa profetior (dvs. det som nämns i 24:4-28) gå i uppfyllelse så vet dem att Jesus återkomst till jorden är nära. Dr. Walvoord utvecklar: ”Just as the fig tree was a harbinger of summer, so these signs (24:4-28) Jesus had been speaking of clearly indicating that His coming would follow shortly.” Och en naturlig läsning av texten (bl a att en sådan nöd aldrig tidigare inträffat sedan skapelsens begynnelsen), leder till slutsatsen att dessa profetior väntar på sin uppfyllelse.

• ”Vi kan med hjälp av jämförelsen med fikonträdet inse att sommaren är nära, alltså att säsongen för Jesu återkomst är mycket nära, men mer exakta förutsägelser kan vi inte ge, eftersom det bara är Fadern som vet när tiden är inne.”

• Kommentar: Utifrån vad som skrivits ovan menar alltså dispensationalister att vi, utifrån jämförelsen med fikonträdet, inte kan inse att sommaren är nära. För det första tror inte dispensationalister att den där passagen talar om uppryckandet och för det andra menar de att inga av de tecken som beskrivs där har gått i uppfyllelse. Att det finns andra passager och tecken som kan tyda på att vi lever i en sen tid är förvisso något som dispensationalister bejakar men det är en annan sak.

• ”Betoningen på att Jesus kommer snart, som en del av evangeliet, är trots allt en styrka i dispensationalismen.”

• Kommentar: Återigen, jag känner inte till någon seriös dispensationalist som bakar in läran om uppryckandet i evangeliet/frälsningsläran. Vi blir frälsta ”av nåd genom tro” på vad Jesus, sann Gud och sann människa, gjorde för oss på korset (dog för våra synder).

• ”Jag har svårt att vara tvärsäker kring hur Bibeln ska tolkas när den talar om den framtid som fortfarande ligger framför oss, men lutar personligen som du kanske märker åt Gudsrikesteologin, även om ångesten över att bli lämnad kvar skrämde mig till Jesus som tioåring.”

• Kommentar: Dispensationalister menar som sagt att frälsningen är evigt säkrad i det ögonblick man kommer till tro på evangeliet. Och nästan alla dispensationalister menar dessutom att alla frälsta, oavsett hur ”redo” du är, kommer att vara med i uppryckandet. Den lilla minoritet som tror på ”outer darkness”, dvs. de som tror att frälsta/kristna som inte är redo vid uppryckandet kommer att missa det tusenåriga riket, tror trots allt att dessa människor är evigt frälsta. Därutöver tror dispensationalister att de människor som blir kvar efter uppryckandet, dvs. alla icketroende, kan omvända sig och bli frälsta under vedermödan. Om man jämför det med alternativen (att alla kristna ska genomlida vedermödan eller ett abrupt slut utan vedermöda där den tidens icketroende inte får en ”andra chans”) så är de senare klart mer ångestladdade om du frågar mig.

• ”Jag är ödmjuk inför att det är svårt att navigera i det eskatologiska landskapet, tolkningen av bibeltexterna och hur det ska gå till när Jesus kommer tillbaka. Eftersom de teologiska modeller jag jämfört gör väldigt olika teologiska tolkningar av Bibeln finns det en stor risk att vi fastnar i olikheter och polarisering, vilket jag tycker att vi behöver motverka. Vi behöver försöka vara överens om att Jesus kommer tillbaka och att vi behöver ta fasta på hans uppmaningar och predika dem med stor frimodighet, även om vi inte är överens om hur allt exakt ska gå till: Se till att ingen bedrar er!”

• Kommentar: Ödmjukhet, även i frågor som rör bibeltolkning och den yttersta tiden, är förstås något bra och eftersträvansvärt. Men det betyder inte att Bibeln är diffus och omöjlig att förstå på eskatologins område. Om man läser och studerar Bibeln på ett naturligt sätt och konsekvent använder Bibelns egen hermeneutik kommer man väldigt långt. Anledningen till att det finns så många tolkningar är vanligtvis inte att Gud varit otydlig utan att människor, av olika anledningar (rädsla, inte tillräckligt ”positivt”, önskan av att bli accepterad av det omgivande samhället etc), inte vill underordna sig vad Gud sagt. Och eftersom Bibeln uppmanar oss att förkunna ”hela Guds vilja och plan”, dvs. inte bara det faktum att Gud skapat världen, att Han dog på korset och att han ska komma tillbaka, ska vi också predika om hur och varför (om han uppenbarat detta). Tycker Dr. Jason Lisle sätter fingret på problemet med olika tolkningar, i synnerhet alternativa tolkningar av skapelseberättelsen: ”the Bible isn’t inherently difficult to understand but people resist its truth due to pride, a desire to live apart from God’s commands, and a preference for secular worldviews, making the interpretation challenging not due to the text itself, but human unwillingness to submit to its authority and God’s revealed truth.”

Att ”fastna i olikheter och polarisering” är inte heller nödvändigtvis något negativt. Att vara vaken och inte låta sig bedras (något som Hultmar bejakar) inbegriper inte bara evangeliet och/eller att Gud skapat och ska komma tillbaka. Gränsen för vad som kan accepteras har under de senaste 70 åren ständigt utvidgats och det ligger i linje med Paulus varning om att människor i den sista tiden inte längre ska stå ut med ”den sunda läran”.

Fler saker skulle kunna diskuteras, ex. skillnaden mellan nådens evangelium och evangeliet om riket, men det är i sammanhanget underordnat. Grundproblemet med Hultmars, Grenholms och Halldorfs texter är enligt mig att de, medvetet eller omedvetet, underminerar förtroendet för (den naturliga förståelsen av) Bibeln och spär på den toleranta och kompromissande hållningen som kommer att prägla den sista tidens kristenhet.