Micael Grenholm är en av de mest frispråkiga och inflytelserika rösterna i svensk kristenhet och jobbar till vardags som lärare på den teologiska ledarutbildningen ALT. I en nyskriven text på Facebook går han till attack på dispensationalismen eftersom den teologin, enligt honom, är roten till felaktiga förutsägelser om när Jesus ska rycka bort församlingen från jorden.

Innan jag går in på min kritik av Grenholms resonemang vill jag först lyfta fram några beröringspunkter. Vi är helt överens om att profetiska budskap om när Jesus ska komma tillbaka är obibliska. Detta främst för att vi inte kan veta den exakta tidpunkten. Eller som Jesus säger (som Micael också citerar): ”Men om den dagen eller stunden vet ingen något.” Med andra ord ska vi inte sälja våra ägodelar och säga upp oss från jobbet utifrån vad någon självutnämnd profet säger. Jag håller även med Micael om att dålig eskatologi skadar och att ”hopp”, inte ”skräck”, ska prägla vår syn på framtiden. Vidare har han helt rätt i att ”teologisk källkritik” är viktigt och nödvändigt och att vi som kristna behöver ”församlingar, böcker och fördjupning” för att främja urskiljning och nyansering.

Så långt är allt bra. Problemen uppstår dock när han från detta både vill avfärda, eller skylla det ovannämnda på, läran om det tidiga uppryckandet och dispensationalismen som sådan. För även om det funnits (och säkert finns) ”date setters” bland uttalade dispensationalister så finns det inget i den dispensationalistiska teologin som ger något utrymme för detta. Och ingen respekterad dispensationalistisk teolog har någon gång försvarat ett sådant synsätt. Varför? Jo, för att läran om det tidiga uppryckandet bygger på ”imminence”, dvs. att det kan ske när som helst utan att några tidstecken och profetior först måste uppfyllas.

Dr. Peter Goeman, dispensationalistisk GT-professor vid Shephers Theological Seminary, menar dessutom att det finns goda belägg för att den (strukturerade) dispensationalistiska premillennialismen uppstod som en reaktion på just felaktiga och specifika förutsägelser om uppryckandet från ”historic premillennialists”. Utifrån bland annat Timothy Webers bok, Living in the Shadow of the Second Coming: American Premillennialism 1875-1925, säger Goeman följande:

”What is often overlooked by those engaging in modern dispensational debates is that dispensational premillennialism was founded in response to the date-setting historicist premillennial position… The “new premillennialists,” who became known as dispensationalists, were partly a reaction against this date-setting propensity. Ironically, today, dispensationalists are often labeled as those who are crazy date-setters, but historically that was not the case… Opponents of dispensationalism often need to be corrected about their misunderstanding of the dispensational framework and expectation. At its core, dispensationalism believes in the imminent coming of Christ but denies we can pinpoint when it will occur. In fact, one of the core beliefs held by many of the first dispensationalists was the understanding that there would always be wars and rumors of wars, and we cannot be certain of any connection to the end times until the end actually happens. Remarkably, this view was even held throughout two massive world wars.” https://petergoeman.com/dispensationalism-and-the-interesting-history-of-date-setting/

Den kristna frågesajten Gotquestions säger så här om skillnaden mellan det plötsliga uppryckandet (som kan ske när som helst) och Jesu synliga återkomst till jorden (som föregås av en sjuårig vedermöda där de som överlever straffdomarna mer eller mindre kan veta när Jesus kommer tillbaka, dvs. när de sju åren har gått):

”At this point, it is good to distinguish between the second coming of Christ, proper, and the rapture of the church. The second coming of Christ, when He defeats His enemies and sets up His kingdom, will not occur until after certain other end-times events take place, including the tribulation (Matthew 24:15-30; Revelation chapters 6–18). Therefore, the second coming is not imminent. However, according to the pre-tribulational view, the rapture will take place before the tribulation. The rapture could occur at any moment (1 Thessalonians 4:13-18; 1 Corinthians 15:50-54) and can rightly be called “imminent.”

Med andra ord finns det ingen grund för att som dispensationalist/”pretribbare” tala om något specifikt datum för uppryckandet. Gör du det senare bör du i sådana fall definiera dig som något annat.

Läran om det plötsliga uppryckandet innan vedermödan är också synonymt med ett annat centralt pretrib-argument — ”the blessed hope”/det välsignade hoppet. Och det är just detta som pretrib-förespråkare brukar kritisera ”posttribbare” och ”midtribbare” för, dvs. att de senare grupperna skrämmer kristna med att vi ska gå igenom vedermödans straffdomar och därigenom förstör det välsignade hoppet. Så även om Grenholms summerande kommentar (”Dålig eskatologi skadar. Jesus kommer tillbaka, men det är ett hopp, inte en skräckkampanj, och inget att ruinera sig över.”) främst riktar sig till de falska profeter som hävdar att kristna ska sälja allt de äger för att förbereda sig för uppryckandet, så dras dispensationalister och ”pretribbare” med i samma slev eftersom argumentationen bygger på att det är dessa läror/övertygelser som är den grundläggande orsaken.

Nästa problem i Grenholms text är påståendet om att läran om uppryckandet, och indirekt dispensationalism, uppfanns med John Nelson Darby på 1800-talet. Att det inte var den dominerande uppfattningen under den mörka medeltiden, där allegorisk bibeltolkning präglade kyrkan, är inte särskilt konstigt. Detsamma kan för övrigt sägas om frälsningen ”av nåd genom tro allena” som återupptäcktes under reformationen (även om den alltid varit närvarande, om än i mindre utsträckning). Men trots detta finns tydliga belägg för att tron på ett plötsligt uppryckande (innan vedermödan) fanns långt innan Darby. Dr. Thomas Ice spårar nämnda övertygelse tillbaka till de tidiga kyrkofäderna: https://www.pre-trib.org/pretribfiles/pdfs/Ice-ABriefHistoryofTheRapture.pdf

Historikern William Watson är en annan som, i boken ”Dispensationalism Before Darby”, visat hur pretrib-övertygelsen var utbredd under 1600- och 1700-talen.

Grenholms beskrivning av dispensationalism är även den missvisande och onyanserad. Intrycket som ges är att det tidiga uppryckandet är en central och helt avgörande lära i dispensationalismen. Men så är inte fallet. Om man läser dispensationalistiska standardverk, förslagsvis Charles Ryries ”Dispensationalism”, så är inte uppryckandet något som definierar dispensationalismen. Ryries ”sine qua non” (fundamentala beståndsdelar) för dispensationalismen är: 1) En bokstavlig och historiskgrammatisk tolkning av hela Bibeln, 2) En åtskillnad mellan Israel och kyrkan/den kristna församlingen, 3) Det övergripande syftet med historien är Guds ära (dvs. större än bara människors frälsning).

Och här brukar man säga att de två sista punkterna är resultatet av den första punkten. Så vad som är direkt utmärkande för dispensationalismen är tron på att Guds löften till och förbund med Israel fortfarande gäller Israel, vilket innebär en tro på att judarna ska återsamlas till det utlovade landet. Där kommer de, i alla fall en tredjedel, i slutet på vedermödan att omvända sig och se upp till den som de genomborrat. Då kommer Jesus att upprätta ”riket åt Israel” och Guds plan med Israel och det judiska folket — att bli till välsignelse för hela världen — kommer att uppfyllas under det tusenåriga riket på den här jorden.

Och det här, dvs. tron på ett återupprättat Israel/judafolk i det utlovade landet i ändens tid, är sannerligen ingen ny tro som kom med Darby. Här finns, förutom Bibelns tydliga undervisning i ämnet (som förstås räcker), gott om historiska exempel som bekräftar Skriftens utsagor. Här är en text jag själv skrivit om detta: https://godanyheterna.com/2025/07/04/kyrkan-som-glomde-israel/

Andra som dokumenterat dispensationalismens djupa historiska rötter är följande teologer:

Dr. James Fazio och Dr. Cory Marsch i boken ”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century”

Dr. Michael J. Svigel i boken ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”

Dr. Christopher Cone (editor) i boken ”Forged From Reformation: Hos Dispensational Thought Advances the Reformed Legacy”

James C. Morris i boken ”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New”

När det gäller påståendet om att dispensationalister lär att ”historien är indelad i olika ´dispensationer´ – tidsperioder – där Gud på olika sätt handlat med sitt folk” finns det flera saker att anmärka på. För det första bejakar alla kristna detta mer eller mindre (om du inte slaktar djur på gudstjänsten så medger du att Gud ändrat ”spelreglerna” och handlat olika i olika tider) så själva principen är på intet sätt unik för dispensationalister. Skillnaden är istället att dispensationalister ser fler skillnader och distinktioner än ickedispensationalister, framför allt skillnaden mellan Israel och den kristna församlingen och att löftena till den tidigare gruppen fortfarande gäller dem. För det andra betyder inte dispensation (oikonomia) tidsperiod utan ”hushållning” eller ”administration” där fokus ligger på att beskriva människans förvaltarskap av gudagivna direktiv. Att detta förvaltarskap utspelar sig i olika tidsperioder är förvisso sant men det är trots allt inte den centrala innebörden. För det tredje, eftersom dispensationalister ser Israel och den kristna församlingen som distinkta entiteter finns det mer än ett ”sitt folk”.

I den här texten har jag inte för avsikt att grundligt argumentera för det tidiga uppryckandet, eller ”pretrib”-tolkningen, men vad som kan sägas kortfattat (som respons på Grenholms påstående om att uppryckandet ”bygger på ett komplicerat pussel av lösryckta bibelord”) är dock att denna övertygelse också kommer från ovannämnda bibeltolkningsprincip, dvs. en strävan efter att ta hela Bibeln på allvar och tolka den naturligt/normalt. Eftersom det finns så många olikheter i de aktuella bibeltexterna om uppryckandet/Jesu återkomst måste det helt enkelt handla om olika händelser och skeenden. Om så inte är fallet måste man landa i krystade tolkningar för att undvika inneboende konflikter i Skriften. Dr. Dennis Rokser går, i sin undervisning om uppryckandet, igenom tolv viktiga skillnader mellan uppryckandet och Jesu återkomst till jorden och alla dessa måste på något sätt negligeras/omtolkas för att avfärda läran om det tidiga uppryckandet. Här är länkarna till hans undervisning:

Del 1: The Rapture and Revelation Compared https://www.youtube.com/watchv=XzwuvkvOubQ&list=PLkMUW_k3_Np7U130kwGGCpFFrLZZA3b9M&index=22

Del 2: The Rapture and Revelation Compared

Ett återkommande argument som pretrib-kritiker brukar använda, ett argument som även Grenholm framför, är att ”möta Herren” i 1 Tess. 4:17 är en teknisk term som utifrån antika/hellenistiska texter handlar om att vi ska eskortera tillbaka kungen/Jesus till staden/jorden när han kommer. Problemet är dock att en sådan tolkning inte håller, varken bibliskt eller utombibliskt. Det grekiska ordet för ”möta” (apantesis) säger ingenting om vad som ska ske efteråt (dvs. återkomma till samma plats) och även om det gjorde det så finns det inget som säger att detta återvändande måste ske omedelbart (dvs. det skulle ändå inte utesluta en sjuårig period i himlen innan återvändandet). På de ställen ordet används i övrigt i Bibeln kan det på intet sätt slås fast att det är en teknisk term med den specifika innebörd som görs gällande av pretrib-kritikerna. Och så här säger Dr. Michael R. Cosby om hänvisningarna till utombibliska texter:

”One cannot responsibly claim that apantêsis is a technical term on the basis of its percentage of use in passages describing formal receptions. . . . Sometimes apantêsis describes a formal greeting of a dignitary, but often it does not. . . Yet only a minority of the uses of these terms describes formal receptions. . . Claiming that apantêsis was a technical term carrying with it a standard set of expectations is not convincing. Furthermore, even if one assumes that Paul understood apantêsis in this way, the evidence demonstrates that he did not read such meaning wholesale into his description of the Parousia.” https://www.pre-trib.org/dr-robert-thomas/message/the-meeting-in-the-sky/read#_ednref11

Så istället för att ogrundat läsa in något i texten som inte står där är det bättre att läsa som det står, dvs. att vi ska bli uppryckta och möta Herren i skyn. Joh. 14:1-3 ger oss sedan kompletterande information om vart vi, efter att ha mött Jesus i skyn, ska ta vägen. Där står det nämligen att Jesus ska komma och hämta oss till sig, till de rum som han förberett för oss i himlen. Eller som Dr. Ice säger i samma text som ovan:

”I take it from John 14:1-3, which I believe is a parallel passage to 1 Thessalonians 4:13-18 that Christ takes us back with Him to the Father’s house. Thus, what 1 Thessalonians 4:17 lacks, John 14:1-3 supplies. After more than seven years, Christ, His bride, and the elect angels will then return to planet earth, not as a dignitary to be welcomed by the world, but as One who returns as a conquering judge.”

Det är för övrigt inget principiellt problem med att Jesus först kommer tillbaka i skyn och sedan till jorden. Eftersom vi tror att Jesus också uppenbarade sig i GT (teofani/kristofani) har han redan kommit till jorden flertalet gånger så om han tillfälligt kommer två, tre, fyra eller fem gånger innan han slutligen kommer för att upprätta riket är egentligen oväsentligt.

Problemet med ”date setters” och sådana som säger att vi ska sälja allt vi äger är alltså inte dispensationalism eller läran om ett tidigt uppryckande. Det är snarare något som Grenholm själv står för, tron på den profetiska gåvan funktion idag. Den stora elefanten i rummet, den som Grenholm blundar för, är alltså falska profeter och falsk profetior. Pastorn som kom med dessa profetior om när Jesus skulle komma tillbaka fick inte övertygelsen efter noggranna bibelstudier utan från (förment) direkta uppenbarelser från Gud. Vad som är extra intressant i sammanhanget, och vad som gör kritiken ännu mer orimlig, är att dispensationalister nästan uteslutande är (partiella) cessationister, De tror alltså att de övernaturliga gåvorna, inklusive profetians gåva, hade ett specifikt syfte under församlingens tidiga uppbyggelse och sedan upphörde i och med att Bibeln blev komplett. Guds Ord är nu nedskrivet en gång för alla och i den har vi all uppenbarelse vi behöver fram tills Herren kommer tillbaka.

Avslutningsvis säger Grenholm att vi ska ”bygga Guds rike här och nu” och det brukar benämnas som ”Kingdom Now”-teologi där kyrkan på olika sätt ska etablera Guds rike på jorden innan Jesus kommer tillbaka. Det är däremot något obibliskt och jag tycker Clarance Larkins skarpsynta varning för snart 100 år sedan är passande i sammanhanget:

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.” Från Andy Woods bok The Coming Kingdom.

Vi ska förvisso vara salt och ljus och motverka mörkrets utbredning i den mån det går. Men vi ska inte och kan inte bygga Guds rike här och nu för det leder oundvikligen till ovannämnda konsekvenser (mer eller mindre).

Sammanfattningsvis är Grenholms kritik både felaktig och alltför onyanserad. Därutöver ser han inte det stora problemet, falska profeter och falska profetior.