I den här texten skriver jag om de bibliska begreppen kärlek och sanning. Vad är kärlek och sanning? Och hur skiljer sig Bibelns syn på kärlek och sanning från mycket av den här kulturens?

Bakgrund

I våras var det en het debatt i svensk media där den ena sidan, bestående av svenskkyrkliga präster, oroade sig för en växande konservativ Jesustrend på nätet och den andra sidan, med Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Olof Edsinger i spetsen, omfamnade det nya Jesusintresset.

Vad är det då som är så oroande, enligt prästerna? Jo, en värdekonservativ kristendom som ses som radikaliserande, kärlekslös, dömande och intolerant. Och orsaken till detta är, menar man, en alltför bokstavlig läsning av Bibeln. Edsinger menar dock, trots att han också medger osunda avarter, att det inte handlar om blind bokstavstro utan om en rädsla för den naturliga och historiska förståelsen av ”kontroversiella” bibelpassager. Huvudproblemet är alltså inte hur dessa värdekonservativa kristna framför sina övertygelser utan vad de tror på.

Efter att ha gått igenom det mesta som sagts och skrivits kan jag bara hålla med Edsinger. Nedan listar jag åtta punkter, eller värdekonservativa övertygelser, som prästerna finner farliga och opponerar sig emot.

1. Evangeliet om Jesus som enda exklusiva vägen till frälsning. Detta är dömande och intolerant.
2. Dubbel utgång. Tron på himmel och helvete kan få folk att må dåligt.
3. Heteronorm. Att se äktenskapet som något exklusivt för man och kvinna är dömande och kärlekslöst.
4. Tvåkönsnorm. Att se könsidentitet som något biologiskt utifrån Guds skapelseordning, dvs. bara man och kvinna, är också det intolerant och inskränkande.
5. Komplementär syn på könsroller. Olika roller för man och kvinna är förtryckande och förlegat.
6. Barns underordning. Om man menar att barnen ska underordna sig föräldrarna och vara lydiga är man auktoritär och kärlekslös. Barnen ska istället utmana föräldrarnas normer och gränser.
7. Världen ond. Att se världen som ond är polariserande.
8. Objektiv sanning. Objektiva sanningsanspråk ska lysa med sin frånvaro. Stora existentiella frågor olösliga och man kan aldrig vara säker på någon tolkning. Det sistnämnda är dock självförgörande eftersom de tycks vara säkra på det påståendet. Därutöver tycks de vara likaledes säkra på att värdekonservativa övertygelser är felaktiga.

För att undvika det värdekonservativa diket efterfrågar prästerna ”en mer kärleksfull tolkning av tillvaron och Gud” samt att ”kärleksbudet ska vara nyckeln” i bibeltolkningen. Med andra ord ska deras liberala definition av kärlek trumfa bibeltextens naturliga innebörd i dessa frågor. Det kan förvisso låta fint men som vi ska se nedan är det inte bibliskt försvarbart. Tvärtom är det kärlekslöst att ignorera Bibelns tydliga undervisning. Kristna ska vara intoleranta mot det Bibeln säger att vi vara intoleranta mot, företrädesvis felaktiga läror och syndigt leverne. Och jag tror, likt majoriteten av kristna gjorde fram till den eskalerande liberaliseringen på 1960-talet, att Bibeln består av objektiv sanning som vi kan förstå och veta trots våra begränsningar, ryggsäckar och vissa svåra passager.

Varför viktigt?

Varför är det viktigt att opponera sig mot prästernas övertygelser? Det finns i huvudsak tre skäl och dessa utvecklas nedan.

För det första är det viktigt för andra människors eviga frälsning. Hela den kristna tron och frälsningen bygger på en objektiv, exklusiv och historisk sanning, dvs. att Jesus dog på korset för våra synder och uppstod på tredje dagen (som f.ö. också är den största kärlekshandlingen). Eller som Paulus: Om inte de facto uppstått, tron meningslös. Och i missionsbefallningen har vi i uppdrag att sprida detta evangelium om Jesus till andra människor. En bra liknelse är en bilist som är på väg ut för ett stup. Det är klart mer kärleksfullt att påtala det kommande stupet för bilisten än att vara tyst/”tolerant” och låta honom fortsätta sin färd mot en säker död.

För det andra är det viktigt för vår egen helgelse. När Jesus ber för sina lärjungar i Joh. 17:17 (”helga dem i sanningen, ditt ord är sanning”) påtalar han hur viktig Bibeln är för vår växt och mognad. Helgelsen bygger alltså på den objektiva sanningen i Skriften. Och när vi helgas växer vi även till i kärlek, som är det första som nämns när det talas om Andens frukt, så sanning och kärlek går hand i hand. Med andra ord kan man säga att sanningen, Guds Ord, producerar kärlek.

För det tredje viktigt för församlingens andliga hälsa, inte minst i vår tid. Om man som jag tror att det finns tecken som tyder på att vi lever relativt nära Jesu återkomst är det här extra viktigt och relevant eftersom den sista tiden, globalt sett, ska präglas av enhetssträvan, tolerans och kompromisser i kärlekens namn–även i kristenheten. Eller ”enhet i mångfald” som det också brukar heta. Detta bekräftas när Paulus, i 2 Tim. 4:3, beskriver den sista tidens avfallna kristenheten:

”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen.”

Den här postmoderna sanningsrelativismen och avståndstagandet från traditionella bibelvärderingar, som prästerna ger uttryck för och som eskalerat sedan främst 1960-talet, är tyvärr inte isolerad till Svenska Kyrkan utan (mer eller mindre) utbredd i frikyrkorna också. Och därför är det extra relevant och viktigt. Det postmoderna/subjektiva mantrat ”min sanning” har i kyrkan blivit ”min tolkning”. Färre och färre läror och övertygelser bedöms som säkra, vilket först leder till tolerans för andra tolkningar och sedan bejakande acceptans. Så även om många frikyrkor inte gått lika långt som Svenska Kyrkan finns det många som tyst tolererar bibelfrämmande doktriner och syndigt leverne. John Wesley fångade den här negativa processen på ett bra sätt: ”Vad en generation tolererar, är det som nästa generation bejakar.” En annan bra liknelse är den kokande grodan som dör vis gradvis upphettning. Om de aktuella prästerna hade framfört det ovannämnda överygelserna på 1950-talet hade mycket, om inte allt, blivit avfärdat omgående.

Utifrån detta är det därför inte oroande utan glädjande om unga människor längtar efter den klassiskt kristna tron, med objektiv sanning i centrum. Vi ska verkligen stå upp för Bibeln och predika ”hela Guds vilja och plan” (Apg. 20:27), från skapelseberättelsen till Uppenbarelseboken.

Guds kommunikationsmedel till oss, Bibeln, är både tydligt och begripligt och har förmågan att förändra människors liv för alltid. Eller som det står i Heb. 4:12: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar.”

Bibelns syn på sanning

Vad är sanning? Den treenige Guden är sanning. Fadern, Sonen och den Helige Anden beskrivs alla som sanningen i Bibeln. Sanningen utgår från Guds natur och allt som överensstämmer med Guds sinne är sant. Och det är den enda rationella grunden för all kunskap och sanning. För om vi är resultatet av någon kosmisk slump finns ingen anledning att lita på våra sinnen och vårt tänkande.

Eftersom sanningens Gud är oföränderlig och inte kan ljuga är dessutom hela Guds Ord sanning. Vad Han säger är sant, det är sant. Bibeln är därför vår primära sannings- och kunskapskälla och den högsta auktoriteten i allt vad den uttalar sig om–även när den tycks krocka med den moderna vetenskapen (uppståndelse från det döda, gå på vatten, hela sjukdomar, skapelsen ur intet för ca 6000 år sedan). Bibeln har också, som ingen annan bok, bekräftat sig själv genom över 2000 uppfyllda profetior, bokstavlig och historisk uppfyllelse).

Att Skriften är alltigenom sann och tillförlitlig bekräftas vidare i 2 Pet. 1:17-19 där Petrus säger att Skriften är säkrare kunskap än hans egen ögonvittnesskildring av mötet med Jesus på förklaringsberget (Matt. 17). Det ligger i linje med Jesu ord ”om de inte tror på Mose och profeterna (dvs. GT) kommer de heller inte tro om någon uppstår från det döda.” Med andra ord är det stora problemet inte bristande bevis utan människans inneboende fiendskap mot Gud. Alla vet redan att Gud finns men man undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom. 1:18).

Jesus och Bibelns övriga författare hade samma höga bibelsyn som Petrus, då de utgår från att hela Skriften är Guds ofelbara/objektiva Ord. Med orden ”har ni inte läst” och ”som det står skrivet” förutsätts också att mottagarna kunde förstå och följa den dittills redan uppenbarade Skriften och det finns ingen anledning att tro att vi är undantagna den uppfattningen. Vi ska, precis som folket i Berea, pröva allt utifrån Skriften (Apg. 17:11) och bevara budskapet rent och oförfalskat (1 Tim. 6:14). För att göra det behöver det finnas en objektiv måttstock mot vilken vi kan pröva vad som sägs och skrivs i vår samtid.

Att Jesus uppmanar oss att vara vaksamma på falska läror och förkunnare (Matt. 7:15-17; 21-23) innebär (likt pröva) att man måste kunna pröva och utvärdera utifrån det som inte är falskt, dvs. den sanna Skriften, och sedan fälla någon form av dom/komma till en slutsats om det var sunt eller osunt. Det var också därför många blev dödade, för att de hade en bestämd övertygelse om sanningen och inte tolererade lögn eller halvsanningar. Men den här objektiva synen, där vi generellt sett kan veta vad Bibeln lär, är tyvärr inte vanlig idag utan många gör mer eller mindre som de svenskkyrkliga prästerna. Dr. Robert Thomas, NT-professor från Dallas och författare till boken Evangelical Hermeneutics: The New Versus the Old, skriver så här om den förändrade synen på texttolkning:

”Det [fokuset på det subjektiva och relativa i tolkningsförfarandet] ger en viss grad av osäkerhet till alla slutsatser och hindrar därmed texttolkaren från att vara säker på Skriftens nedskrivna sanningar. Innan förändringen skedde inom evangelisk hermeneutik betonade teologiska lärosäten vikten av att undvika personlig partiskhet och därmed säkerställa objektiviteten genom att betona Guds förmåga att kommunicera snarare än den mänskliga oförmågan att ta emot kommunikationen. Vidare poängterades Andens upplysande roll och att Guds syfte med den särskilda uppenbarelsen är att just uppenbara… Och det är först när vi kommer tillbaka till dessa grunder som bibelläsare återigen kan se Bibeln som förklarande och objektivt upplysande istället för fördunklande.”

Man kan i sammanhanget göra en jämförelse med vetenskapen. I den föränderliga vetenskapen tror man sig kunna veta och vara säker på mycket trots osäkerhet på vissa områden och nämnda föränderlighet. Hur mycket mer kan då inte vi vara säker på den oföränderliga Bibeln trots vissa svårtolkade passager. Dr. Jason Lisle menar att de grundläggande orsakerna till varför det finns så många tolkningar inom kristenheten är människans syndanatur och en efterföljande ovilja att underordna sig Guds Ord.

”I många fall är texten väldigt rättfram men människor vill inte acceptera den naturliga innebörden. De tenderar således att tolka texten på ett onaturligt sätt, ett sätt som ligger i uppenbar konflikt med bibelförfattarens intention. All annan historisk litteratur, sådan som inte är gudsinspirerad, tolkas naturligt och är relativt enkel att förstå. Men när det gäller Bibeln tillämpas plötsligt en annan hermeneutik.”

Med andra ord är inte problemet Bibelns otydlighet utan människors ovilja att underordna sig den naturliga innebörden. Steget från sanning till Bibelns syn på kärlek är, som redan diskuterats, inte långt och eftersom prästerna säger att det inte är kärleksfullt att tro på exklusiva sanningar och bibelkonservativa värderingar kommer här en kortare redogörelse av den bibliska kärleken.

Bibelns syn på kärlek

Vad är kärlek? Gud är kärlek och kärlekens källa (1 Joh. 4:7). Bibeln talar dock om olika typer av kärlek (sexuell, broderlig etc.) men här är det den självutgivande agapekärleken som är mest relevant. Agapekärleken handlar om att med glädje tänka på andras bästa och välbefinnande framför sin egen. Och det är ingen naturlig kärlek för vår köttsliga natur då vi gärna har en självisk tendens. En som dock inte hade detta problem var den personifierade kärleken, Jesus Kristus, som visade den yttersta kärlekshandlingen genom att dö på korset för våra synder. Även om vi inte kan dö för andra människors synder så uppmanas vi, i det dubbla kärleksbudet, att älska Gud och andra människor.

Älska Gud

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:37-39)

Och hur älskar vi Gud? Jo, genom att hålla/leva efter Guds Ord. Med andra ord att sätta Hans vilja framför vår egen köttsliga vilja.

”Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord… Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14:23-24)

”Och detta är kärleken till Gud, att vi håller hans ord.” (1 Joh. 5:3)

Kopplingen mellan kärleken och Guds Ord bekräftas också av Paulus i kärlekens lov i 1 Kor. 13 där han säger: ”Kärleken gläder sig inte i det som är orätt utan finner sin glädje i sanningen.” (1 Kor. 13:7)

Men vilka Guds Ord ska vi följa? Ska vi bygga en ark? Nej, även om hela Skriften är nyttig (till undervisning, tillrättavisning, upprättelse,) så är det främst NT undervisning till församlingen som direkt gällande för oss. Inte 613 buden till Israel, om de inte upprepas i NT. Men de värdekonservativa övertygelserna som nämnts ovan är, enligt mig, sådant som grundas i GT och bekräftas i NT och därför gäller oss idag. Alltså kan vår kärlek till Gud ses i den mån vi lever i enlighet med Hans Ord, som är Hans uppenbarade vilja. Kärleken till Gud går för övrigt ofta, men inte alltid, hand i hand med kärleken till andra människor.

Älska människor

Hur älskar vi våra medmänniskor? Som sagt, att sätta andra människor högre än oss själva. Att tänka på deras bästa framför vårt eget bästa. Jesus är som sagt det främsta exemplet då Han inte utnyttjade sin gudslikhet utan antog en tjänares gestalt (Fil. 2) och dog på korset för våra synder (1 Kor. 15:3-4). Men vad innebär andras bästa? Är det, som prästerna menar, att alltid vara tolerant och öppen för olika perspektiv? Att aldrig säga något som kan uppfattas som negativt eller kritiskt även om tycks gå emot Bibeln? Nej, det är inte Bibelns syn. Kärleken gläder sig som bekant bara i sanningen (1 Kor. 13:7).

Vidare säger Paulus, i 2 Tim. 3:16, att den alltigenom kärleksfulle Gudens Ord även är nyttigt till tillrättavisning och fostran i rättfärdighet. Samma tema framkommer i 2 Tim. 4:2 där Paulus säger att vi ska predika ordet, träda fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod. Och kontexten visar att det inte handlar om tillrättavisning av icketroende människor utan redan kristna i församlingen.

Heb. 12:5-11 bekräftar den här mångsidiga bilden av kärlek. Där står det att Herren agar den Han älskar och att Han fostrar oss genom tuktan och lidande. Och detta känns för stunden som en sorg men längre fram ger det frid och barmhärtighet som frukt (Heb. 12:11). Det är således uppenbart att vi inte ska tolerera allehanda tolkningar för enhetens och kärlekens skull.

Döma?

Men säger inte Bibeln att vi inte ska döma (Matt. 7:1-2)? Jo, men det är felaktigt dömande/hyckleriet som Jesus fördömer, inte dömandet som sådant. Först ska de ta ut bjälken i det egna ögat först och sedan flisan i broderns. Med andra ord är det hyckleriet som Jesus vill sätta fingret på här, dvs. de gör sådant som de själva dömer andra för.

Andra exempel på felaktigt dömande är om vi dömer på områden där vi har frihet, exempelvis mat och firandet av högtider som det talas om i Rom. 14. Vi ska heller inte döma på ett förtalande och kärlekslöst sätt där vi inte har den andres bästa för ögonen. Ett exempel på detta är Luk. 9:54 där lärjungarna ville kalla ner eld från himlen och förgöra de som inte ville ta emot Jesus. Men Jesus tillrättavisade dem.

Att Jesus inte dömer ut dömande som sådant märks även på det faktum att han i samma kontext kallar vissa för ”falska profeter” och ”rovlystna vargar” (Matt. 7:15) och på ett annat ställe kallar troende Petrus för Satan. Därutöver dömer han ut handeln i templet. Allt detta bekräftas i Joh. 7:24 där Jesus säger att vi ska fälla ”rätt domar”.

Paulus är om möjligt ännu kraftfullare i sina tillrättavisningar när han kallar troende galaterna för ”dåraktiga” och ”förhäxade”. De som predikar ett annat evangelium är under ”förbannelse” (Gal. 1:8-9). Dömandet är inte heller anonymiserat utan görs ofta med namn, exempelvis Hymeneus och Alexander som ska överlämnas till Satan för att tuktas (1 Tim. 1:18-20). Kärlekens apostel Johannes säger, i linje med ovannämnda, att vi ska ta avstånd från de med annan lära om Jesus (2 Joh. 1:10). Sidlow Baxter, pastor och teolog, om vikten av att applicera Johannes ord i våra liv:

”Det finns en ytlig och emotionell rädsla idag som ser Johannes ord som obarmhärtiga. Men ska vi tillrättavisa läkaren för att han är intolerant mot sjukdomar? Fråga någon av hans patienter! Skulle någon av oss medvetet välkomna dödliga virus i våra kroppar? Vi måste alla umgås med människor med olika åsikter och övertygelser, och som kristna troende ska vi verkligen älska deras själar; men att samarbeta med dem i obiblisk propaganda av något slag är ett svek mot vår kärlek till Herren som köpte oss.”

Ett avslutande exempel på temat är 2 Tess. 3 där Paulus talar om att ledas in i Guds kärlek för att därigenom hålla sig borta från varje broder som lever uppenbart obibliskt och inte följer den undervisning de fått (2 Tess. 3:4-6 +13-15). Det är därför uppenbart att tillrättavisning och dömande, rätt praktiserat, också är något som ryms inom kärleksbegreppet. Och tvärtemot vad många tycks tro i fråga om dömande är det primärt inom den kristna församlingen som detta ska bedrivas, inte den icketroende världen utanför (1 Kor. 5:9-13).

Varför ska vi då pröva, förmana, varna och döma? För att det finns mycket som är falskt och bibliskt osunt och som därför är skadligt för samhället i allmänhet och Kristi kropp i synnerhet. Att aktivt gå emot Guds uppenbarade vilja får konsekvenser både här och nu (tror inte att det är en slump att mår sämre och sämre) och vid Jesu återkomst då vi ska få lön för vårt livsverk.

Är det här alltid lätt? Nej, varken att ge eller ta emot. Det ÄR lättare att bara stryka medhårs och likt Israels folk säga att ”allt står väl till” när allt inte står väl till (Jer. 6:14). Det är även lättare att göra som de 400 framgångsprofeterna i 1 Kungaboken 22 som bara profeterade ett positivt lyckobudskap, till skillnad från den ende sanne profeten Mika.

Sammanfattning

Gud är sanningens källa och sanningen finns primärt i den objektiva och begripliga Bibeln. Gud är också kärlekens källa och vår kärlek till Honom visar sig i vår trohet till Hans Ord och vårt bemötande av våra medmänniskor. Bibeln säger åt oss att i ödmjukhet–utöver undervisa, upprätta och uppmuntra–tillrättavisa, varna, förmana och även döma och detta främst inom församlingen. Och detta görs utifrån vad Gud har uppenbarat i Bibeln. Med andra ord är Bibelns syn på sanning tätt kopplad till sanning och har en bredare innehörd än vad många vill göra gällande.

SvK-prästernas övertygelser är ett enligt mig ett tydligt exempel på där vi ska tillrättavisa/döma. Och istället för att som dem varna ska vi stötta de kristendomsintresserade ungdomarna och bejaka deras längtan till klassisk och biblisk kristen tro.

Det bästa sättet att älska en icketroende är att förmedla nådens evangelium som kan frälsa för evigheten och därefter undervisa Bibeln ”från A till O.” Och evangeliet är, likt de värdekonservativa övertygelserna, till sin natur dömande eftersom det säger att tron på Jesus är den vägen till evigheten med Gud.

Även om det, utifrån vad som framkommit ovan, kan vara betungande att leva i den här tiden vet vi att ”den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska bli vår.” (Rom. 8:18)