Efter den senaste tidens eskalerade konflikt mellan Israel och Iran, och de efterföljande debatter som ägt i rum i framför allt kristna medier, har kyrkohistorikern och Expressenkrönikören Joel Halldorf skrivit en relativt lång artikel i den socialistiska tidningen Flamman där han kritiserar den kristna sionismen. Även om jag inte blir särskilt förvånad över hans ståndpunkt och argumentation är det trots allt fascinerande att en professor i kyrkohistoria inte har koll på just kyrkohistoria.

Som kristen mystiker (där det andliga trumfar det fysiska) och politiskt vänsterorienterad (där Israel nästan alltid ses som den onda förtryckaren) är det förstås inte uppseendeväckande att han kritiserar kristna som på olika sätt stöttar det judiska folket och försvarar deras rätt till det historiska och utlovade (och fysiska) hemlandet. Men det är en sak att inte hålla med och en annan att fara med osanning och historiska felaktigheter. Tyvärr är det det sistnämnda som präglar Halldorfs text och eftersom han är relativt inflytelserik och respekterad i den svenska kristenheten finner jag det viktigt att påtala felaktigheterna. Här följer mina viktigaste invändningar i nummerordning och jag börjar med det som är direkt felaktigt:

1. Helt ny uppfattning under 1800-talet?

Halldorf menar att tron på judarnas (profetiska) återvändande till det historiska landet inte fanns i den kristna kyrkan förrän John Nelson Darby kom in på scenen på 1800-talet. Han säger vidare att ingen kristen trodde att de gamla profetiorna om judarnas återvändande skulle gå i uppfyllelse ”en gång till”, dvs. förutom återvändandet från Babylon på 500-talet f. Kr. Innan jag bemöter det första påståendet bör det först påpekas att hans andra påstående är en missrepresentation av meningsmotståndaren, i alla fall enligt traditionella dispensationalister/kristna sionister. Dispensationalister, som betonar principen om ”single meaning” (dvs. att varje bibelpassage bara kan ha en betydelse, dock flera tillämpningar), skiljer nämligen på profetiorna om återvändandet från Babylon och profetiorna som talar om ett återvändande från ”alla folk”. Med andra ord tror inte dispensationalister att profetiorna om återvändandet från Babylon ska gå i uppfyllelse en andra gång. Det är istället olika profetior som talar om olika skeenden.

När det gäller det första påståendet är det antingen en direkt lögn eller ett uttryck för bristande kunskaper i kyrkohistoria. För det finns nämligen otaliga exempel som motbevisar Halldorfs uppfattning. Här följer några som bland annat bekräftar tron på 1) en återsamling av det judiska folket i det historiska landet, 2) en framtida nationell omvändelse för judarna, 3) ett framtida tempel i Jerusalem, 4) en kommande vedermöda där Antikrist kommer att sitta i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och 5) ett framtida tusenårsrike med Jerusalem som huvudstad.

* Tolv patriarkernas testamente, Asher 7.6-7 (100-200 e. Kr.): ”And therefore shall ye be scattered as Gad and Dan my brethren, and ye shall know not your own lands, tribe, and tongue. But the Lord will gather you together in faith through His tender mercy, and for the sake of Abraham, Isaac, and Jacob.”

Dr. Michael J. Svigel, teologiprofessor med fokus på den patristiska eran och författare till boken The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church, poängterar att det i citatet ovan finns en tydlig grammatisk koppling till det profetiska och världsvida återvändandet i Mark. 13:27. Och trots att dessa testamenten är judiska apokryfer ger de en bra bild av den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser, eftersom det finns en kristen version av texterna från andra århundradet. Dr. Svigel skriver så här om texternas signifikans i sammanhanget:

”How are the fictional words of Israel’s patriarchs, written centuries after those twelve sons of Israel lived, helpful in answering the question of a future restoration of Israel in the early church? Because

the Christianized version of the Testaments comes from sometime between the first and the second centuries, the content of the prophetic portions of the speeches function like a window into the beliefs of the early Christian community that originally produced and received the Testaments.”

Efter sin genomgång av dokumenten, med många liknande citat, drar Dr. Svigel slutsatsen att kristna under det andra århundradet, om än inte alla, ”expected a future repentence, regathering, and restoration of ethnic Israel to the land” i enlighet med GT:s skrifter.

* Kyrkofadern Ireneus (185 e. Kr.): ”But when this Antichrist shall have devastated all the things in the world, he will reign for three years and six month, and sit in the Temple at Jerusalem; and then the Lord will come from heaven in clouds, in the glory of the Father, sending this man and those who follow him into the lake of fire; but bringing in for the righteous the times of the Kingdom, that is, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance in which Kingdom the Lord declared, that ‘many coming from the east and from the west should sit down with Abraham, Isaac, and Jacob.” Från Dr. Thomas Ice bok ”The Case for Zionism: Why Christians Should Support Israel”

Huruvida han i ovannämnda citat bara åsyftar judar när han skriver ”many coming from…” är oklart men att han trodde på en profetisk och från den kristna församlingen särskild framtid för etniska judar bekräftas i alla fall av hans bokstavliga tolkning av Israels tolv stammar i Upp. 7.

* Kyrkofadern Justinus Martyren (någon gång mellan 100-160 e. Kr.): ”But I and every other completely orthodox Christian feel certain that there will be a resurrection of the flesh, followed by a thousand years in the rebuilt, embellished, and enlarged city of Jerusalem as was announced by the prophets Ezekiel, Isaiah, and the others.” Från Dr. Andy Woods bok ”Ever Reforming: Dispensational Theology and the Completion of the Protestant Reformation”

Även om Justinus, likt Irenaeus, också gjorde uttalanden som kan ses som frön till ersättningsteologi (församlingen som det ”sanna Israel”) så trodde han, enligt Dr. Svigel, hur som helst på en återupprättelse av etniska Israel i den yttersta tiden. Han var övertygad om att Israel, med hänvisning till bland annat Sakarja, skulle omvända sig och bli återsamlade till det utlovade landet.

* Kyrkofadern Tertullian (160-240 e. Kr.): ”Christ is exalted at the right hand of God, as Peter declares in the Acts; is the Lord of hosts, because all things are by the Father made subject to Him; is the King of Israel because to Him has especially been committed the destiny of that Nation.” Från Dr. Svigels ovannämnda bok ”The Fathers on the Future: A 2nd-Century Eschatology for the 21st-Century Church”

Att Tertullian, med ”nationens öde”, åsyftar en framtida upprättelse bekräftas när han i sin bok ”On Modesty” liknar judarna vid den förlorade sonen och talar om ”the restoration of Israel.”

Philipp Schaff, erkänd kyrkohistoriker under 1800-talet, summerar den tidiga församlingens eskatologiska övertygelser på följande sätt (trots att han, tyvärr, inte höll med): ”The most striking point in the eschatology of the anti-Nicene age [ca. 100-325 e. Kr.] is the prominent chiliasm, or millenariansm, that is the belief of a visible reign of Christ in glory on earth with the risen saints for a thousand years, before the general resurrection and judgment. It was… a widely current opinion of distinguished teachers, such as Barnabas, Papias, Justin Martyr, Irenaeus, Tertullian, Methodius, and Lactanius… The Jewish chiliasm rested on a carnal misapprenhension of the Messianic Kingdom, a literal interpretation of prophetic figures, and an overestimate of the importance of the Jewish people and the holy city as the centre of that kingdom.” Från historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby”

Men på grund av flera orsaker (judarnas diaspora, judarnas numerära marginalisering i den kristna

församlingen, de efterföljande kunskapsluckorna vad gäller GT:s skrifter, inflytande från grekisk filosofi och allegorisk/andlig bibeltolkning, önskan om omedelbar relevans, aversion mot judarna för Jesu korsfästelse, kyrkans förening med makten på 300-talet som ledde till tron på gudsrikets uppfyllelse) började kyrkan snabbt tappa tron på dels Israels återupprättelse och dels ett framtida och jordiskt tusenårsrike. Detta kom dock att ändras efter reformationen när fler och fler återigen började läsa Bibeln naturligt/bokstavligt.

Reformatorn Theodore Beza (1519-1605), biskopen John Bale (1495-1563), kyrkohistorikern John Foxe (1517-1587), anglikanen Edmund Bunny (1540-1619), prästen Frances Kett (1547-1589), teologen Thomas Draxe (-1618) och juristen och politikern Sir Henry Finch (1558-1625) är bara några exempel på kristna som uttryckligen talade om judarnas nationella omvändelse och dessutom återvändande till det bibliska landet, i enlighet med profetiorna. Följande citat från Finch är talande:

”Where Israel, Judah, Zion, Jerusalem are named in this argument, the Holy Ghost meant not the spiritual Israel, or Church of God collected of the Gentiles… but Israel properly descended out of Jacob’s loynes. These and such like are not Allegories… but meant really and literally of the Jews… that one they shall come to Jerusalem again, be kings and chiefe monarches of the earth, sway and govern all.” Från Finch bok ”The Worlds Great Restauration. Or the Calling of the Jews”

En annan grupp som Watson särskilt lyfter fram är puritanerna under 1600-talet.

”Many Puritans no longer applied Old Testament narratives solely to themselves as reembodied Israel. Rather, they now believed that the covenant remained in effect for the Hebrews´physical descendants. And the Jews´return to Zion was, for them, the necessary prelude to the coming of the Messiah.” Från Dr. Watsons ovannämnda bok ”Dispensationalism Before Darby”

Och trots att den allegoriska ersättningsteologin dominerade under (den mörka) medeltiden, en tid där folken inte heller hade tillgång till Skrifterna och därför inte kunde pröva vad som förkunnades, fanns det undantag även där. Dr. Ice lyfter fram den italienske munken Gerard av Borgo San Donnino (runt 1255) och alkemisten (och ”eskatologen”) John av Rupescissa (1310-1366) som exempel på kristna som trodde på ett upprättat judiskt folk i det historiska landet.

Med andra ord är det ett faktum att Darby på intet sätt var den förste som hade sionistiska tankegångar, dvs. en tro på ett återupprättat judiskt folk i det utlovade landet i samband med Jesu återkomst. Han var inte ens framträdande i den politiska sionistiska rörelsen som spirade under 1800-talet, till följd av antisemitismen och judeförföljelsen. Dr. Ice menar att detta är en upprepad och seglivad myt då Darby inte var involverad politiskt. Hans inflytande kan ses som ytterst marginellt, vilket bekräftas i detta citat:

”I have never found, within the writings of the specialists on Christian Zionism, anyone who makes more than a brief mention of Darby. No one includes him among those who could be considered even a quasi-significant Restorationist. In fact, Barbara Tuchman, whose work ‘Bible and the Sword’ is considered the most significant and comprehensive treatment of British Christian Zionism, does not even mention Darby at all.”

Vad som dock bör tilläggas är att historiska argument inte är bibliska argument, så även om den historiska tron på Israels återupprättelse kan vara en indikation på dess riktighet är det inget bärande argument i frågan.

2. Bibelns profetior talar bara om ett judiskt återvändande från Babylon?

Halldorf menar att kristna sionister, dvs. sådana som ser judarnas återvändande till det historiska landet som uppfyllelse av bibliska profetior, bygger sin tro på profetior som handlade om det

judiska folkets återvändande från Babylon på 500-talet f. Kr. Han hänvisar till Jer. 29:14 och Hes. 20:42 som stöd för sin tes.

Det grundläggande problemet här är att han godtyckligt väljer ut två i sammanhanget perifera bibelverser, sådana som inte är centrala för dispensationalister/kristna sionister (där en dessutom handlar om en världsvid återsamling, Hes. 20:33-44), och sedan drar en övergripande och ogrundad slutsats. Förutom att han ignorerar dispensationalisters distinktion mellan profetiorna om återvändandet från Babylon och återvändandet från hela världen ignorerar han även de huvudsakliga argumenten för judarnas eskatologiska återvändande till landet (ex. Hes. 36-37, Jer. 16, Amos 9, Jes. 11, Jer. 30-31, Sak. 8-12, Joel 3, Matt. 23:37-39/Luk. 13:34-35 och indirekt Rom. 9-11), inklusive det ovillkorade landförbundet (5 Mos. 29-30). Inte heller diskuterar han det faktum att flera av de profetior som talar om ett världsvida återsamlande skrevs ner efter återvändandet från Babylon.

Om Halldorfs kritik på något sätt ska tas seriöst bör han åtminstone försöka interagera med motståndarsidans huvudargument. Att han sedan efterfrågar en ”mer detaljerad” bibelläsning (för att undvika dispensationalismen) blir nästan komiskt. Den vanliga, men likaledes felaktiga, kritiken mot dispensationalister är att de läser Bibeln för bokstavligt och detaljerat.

Sammanfattnings kan man alltså säga att Joel Halldorf är en kyrkohistoriker som dels har bristande kunskaper i kyrkohistoria och dels återger meningsmotståndare på ett i bästa fall slarvigt sätt.