Gick verkligen Jesus på vattnet? Hur kan det i sådana fall förenas med vetenskapen? Sebastian Ibstedt på kristna sajten vetenskapochtro.se ger här sin syn på saken:

”Ovanstående lista [olika tolkningsmodeller för när Jesus gick på vattnet] skulle kunna göras längre, men den gör ändå klart att det finns flera olika sätt att förstå Jesu vattenpromenad på. Ibland ges bilden att de enda tolkningsalternativ som står till buds är 1a (etablerad vetenskap har motbevisat och ersatt vattenpromenaden) och 1b (vattenpromenaden är vetenskapligt korrekt och måste ersätta etablerad vetenskap). Men detta är som synes en grov förenkling. Det har aldrig ingått i någon kristen trosbekännelse att vattenpromenaden behöver tolkas på ett bestämt sätt. Så länge de accepterar att Gud är skaparen av vatten, verkar kristna därför ha flera alternativ att välja mellan när de svarar på hur Gud gjorde när Jesus ‘gick på vattnet’. Kanske var det grunt, kanske var det fruset, kanske var det dimma, kanske handlar det om poesi, kanske ska berättelsen ses i ljuset av liknande ”gå på vattnet”-myter i Främre Orienten eller kanske ville Jesus bara illustrera sin funktion som utmärkt gångare i vattentung terräng.

Listan kan som sagt göras längre och detta återspeglas i kyrkohistorien där det ända sedan kyrkans första tid har funnits olika synsätt på vad det egentligen är som författaren vill kommunicera – allt från liberalteologer som knappt tror på något övernaturligt till bokstavstroende som verkligen tror på att Jesus gick på vattnet.”

Citatet ovan är förstås reviderat men mina små förändringar, där jag byter ut skapelsefrågan mot frågan om Jesus gick på vattnet, illustrerar den inkonsekventa (och bibliskt ohållbara) tolkningstolerans som förekommer bland förment bibelkonservativa gammeljordsförespråkare och teistiska evolutionister. För texten i skapelseberättelsen är lika tydlig och enkel att tolka som berättelsen om när Jesus gick på vattnet (där ovannämnde Ibstedt säkerligen bejakar den naturliga innebörden). Idag finns inom den breda kristenheten en uppsjö av tolkningsmodeller för varje biblisk doktrin, däribland många ”ovetenskapliga”. Men detta faktum är inget giltigt argument för en ”inkluderande” och ickedogmatisk hållning. Dr. Jason Lisle, astrofysiker och författare till flertalet ungjordskreationistiska böcker, utvecklar:

”The same Bible that teaches God created in six days also teaches (1) the virgin birth of Christ, (2) Jesus turned water into wine, (3) Jesus walked on water, (4) Jesus calmed the storm by His command, (5) Jesus raised the dead, (6) and Jesus raised Himself from the dead. All these are taught in Scripture. And yet, many people object to the six days of creation on the basis that most scientists say that it is impossible. Yet, those same scientists would also claim that: a virgin birth is impossible, turning water into wine is impossible, walking on water is impossible, calming a storm by verbal command is impossible, and resurrection from the dead is impossible. Should we reinterpret all these miracles as merely symbolic or otherwise non-literal? The resurrection from the dead is a salvation issue. If Jesus is not literally, physically raised, the our faith is in vain (1 Cor. 15:17).

Of course, some people would object to such a comparison. They might say, ‘Things like walking on water and the resurrection were miracles! They are not constrained by what scientists say is possible.’ I agree. But then, wasn’t God speaking the universe into existence also a miracle? If it is inappropriate to reinterpret the miracles of Christ’s earthly ministry in order to make them compatible with what people think is scientifically possible, then why do people feel free to do this with creation? If the details of Genesis are not literally true, then how can we trust that the details in the Gospels are literally true [especially since Jesus himself takes the creation account in the normal/literal and historical way]? Från boken ”The Importance of Genesis: To the Christian, the Church, and the World”