På SVT-play kan man sedan en dryg månad tillbaka se en dokumentär med namnet ”I väntan på Armageddon”. I den försöker dokumentärskaparen koppla ihop både Donald Trumps framgång och Israel-Palestinakonflikten med kristen fundamentalism. Den senare består i huvudsak av tron på ett kommande storkrig, Armageddon, där kristna genom aktiv krigföring och erövrande av världen påskyndar Jesu återkomst. De sägs exempelvis att väckelsekristna, som de kristna fundamentalisterna också kallas, ”hoppas på och ber för jordens undergång.” Med andra ord är det bibeltroende fanatiker som är det stora globala hotet i världen.

Är detta en nyanserad och korrekt verklighetsbeskrivning? Nej, inte enligt mig. Den tydliga politiska vänstervridning som genomsyrar SVT generellt präglar även dokumentären. Tesen är redan given, bibeltroende kristna med högerpolitiska övertygelser (stöd för Israel, abortmotstånd, HBTQ-motstånd etc.) är roten till det onda. Och utifrån den tesen väljs sedan representanter för de båda ”sidorna” ut för att styrka ingångsantagandet. Därför är det inte överraskande att de högerkristna personerna som lyfts fram är högst ifrågasatta personer även inom bibeltroende kretsar, sådana som inte är kända för genomtänkta argument och noggranna bibelstudier. Den konservative och kristne debattören Ronie Berggren är inne på samma linje:

”SVT driver den trötta och i Sverige uttjatade tesen om att högerkristna Israelvänner i USA är knäppgökar i en ny insinuant dokumentär. Det enda SVT lyckas med är att bekräfta bilden av public service i Sverige som svårt vänstervridet och med klen förmåga.”

Även Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, är kritisk till dokumentären och menar att ”…debatten tjänar inte på dokumentärer med en viss slagsida, onyanserade definitioner och svepande omdömen.”

Jag kan bara instämma i Berggrens och Rudenstrands kritik. Dokumentären är fylld med så kallade halmdockor, överdrifter och felaktigheter – allt för att svartmåla Bibeln och bibeltroende kristna. Nedan följer ett antal punkter som belyser den här misskrediteringen.

1. Bön om straff och lidande. Själva titeln, tillika den springande punkten i dokumentären, slår fast att många kristna väntar på och ber om ett stort krig – Armageddon – och att detta sedan leder till jordens undergång. Problemet är bara att en sådan hållning inte är representativ för bibeltroende kristna, inte ens bland konservativa ”fundamentalister”. Majoriteten i den sistnämnda gruppen tror nämligen på ett tidigt ”uppryckande”, även kallat ”pretribulationalism”, innan den så kallade vedermödan och Armageddon bryter ut. Det brukar även kallas ”det välsignade hoppet”.

Men även bland ”posttribulationalists”, dvs. sådana som tror att kristna först ska gå igenom den sista tidens straffdomar över världen innan de rycks upp, är den vanliga inställningen att man ber om och längtar efter Jesu återkomst, i tillägg till att be för icketroendes frälsning.

Med andra ord längtar inte någon av dessa grupper efter vedermöda, lidande och helvete. Istället brukar man be för sina fiender och deras frälsning, inte att Herren ska komma och slänga dem i helvetet (även om detta är en realitet kristna tror på om inte människan kommer till tro på Jesus). Det är således stor skillnad på att tro på Bibelns ”negativa” utsagor om den yttersta tiden (straffdomar och krig) och att be för dess tillkommelse. Den överväldigande majoriteten av konservativt bibeltroende ber istället i linje med Jesu ord om att förlåta sina fiender och älska sin nästa.

Utifrån detta är det för mig uppenbart att dokumentären valt ut en ytterst marginaliserad uppfattning bland kristna, allt för att måla upp en så negativ bild som möjligt. När det är sagt kan det dock vara på sin plats med en liten nyansering. Även om kristna inte vanligtvis ber om och längtar efter krig är det inget fel att längta efter den dag då Gud ska göra upp med ondska och synd en gång för alla. Vi får inte glömma bort att den sista tidens straffdomar är rättfärdiga, utförda av en rättfärdig Gud på grund av människans synd.

2. Uppmaning till fysiskt våld. En av huvudpersonerna i dokumentären är Gary Burd, en motorcykelpastor som uppmanar sina medlemmar till fysiskt våld med bland annat svärd. Han tänker sig också att kristna, eller i alla fall han själv, ska vara med i den avslutande striden och utkämpa slaget tillsammans med Jesus. Även den karismatiske pastorn John Hagee, som står för så kallad framgångsteologi, är inne på samma spår när han säger att vi ska vara ”krigare” i striden och intrycket är att det handlar om bokstavligt krig under vedermödan.

Detta kan liknas vid kristen ”dominionism” och ”Kingdom Now”-teologi, där kristna ska ta över världen steg för steg innan Jesus kommer tillbaka till ett nästan dukat bord. Skillnaden är dock att majoriteten av de som tror på och jobbar för en alltmer kristendomspräglad värld menar att Guds rikes utbredande primärt sker på fredlig väg genom inflytande i politiken, kulturen, akademin, affärsvärlden etc. Återigen lyfts alltså en minoritetsuppfattning för att beskriva vad som karaktäriserar en stor grupp.

Vad som också kan tilläggas är att det omnämnda ”storkriget” inte är ett krig mellan två stora och jämbördiga parter, där USA är på Israels sida (som dokumentärskaparen och de kristna företrädarna mer eller mindre tycks tro), utan ett krig där jordens alla länder, inklusive USA, går emot Israel.

Här vill jag dock betona att även den fredliga ”herraväldesteologin” som nämnts ovan är obiblisk och förrädisk. Kristna, som är ”gäster och främlingar” i en ond och alltmer bibelavfallen värld, ska primärt predika evangeliet i hopp om att rädda människor för evigheten. Vi kan förvisso vara salt och ljus och bromsa ondskans utbredande genom olika former av samhällsengagemang, men det är inte detsamma som att kompromissa med bibliska läror. Det senare händer tyvärr ofta i den pragmatiska, samhällstillvända och idag utbredda ”nyevangelikalismen”. Mer om nyvangelikalismen här: https://godanyheterna.com/2021/07/21/den-nya-evangelikalismen-en-kompromissande-kyrka/

3. Eskatologi och bibeltolkning. I ett tidigt skede intervjuas Frank Schaeffer, son till den världsberömde teologen Francis Schaeffer. Han har lämnat den kristna tron bakom sig och är, föga förvånande, kritisk till en ”bokstavlig” förståelse av Bibeln i allmänhet och texterna om yttersta tiden i synnerhet. Eftersom det inte finns någon enhetlig syn på eskatologins område är det, om än något implicit, omöjligt att ha någon bestämd uppfattning, enligt Schaeffer. Huvudproblemet med den typen av argument är att det finns olika tolkningar av alla Bibelns läror. Därför skulle ett sådant argument i sådana fall kunna anföras mot alla bestämda övertygelser och det faller enligt mig på sin egen orimlighet, i alla fall om man som jag tror på Bibelns ofelbarhet, objektivitet och klarhet.

Att tolka Bibeln ”bokstavligt” (eller för bokstavligt), som är den återkommande kritiken av de som vill ta hela Bibeln på allvar och tror på en kommande vedermöda, är för övrigt en svepande och onyanserad missrepresentation. Dr. Charles Ryrie, professor i systematisk teologi och förespråkare av den bokstavliga (eller naturliga) förståelsen av Bibeln, säger följande om den här missuppfattningen: ”… literalism utesluter inte korrekt förståelse av symboler, illustrationer, apokalypser och andra genrer inom de grundläggande ramarna för bokstavlig tolkning.” Eller som den gode Luther uttryckte det:

”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions… An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”

Vidare säger Schaeffer, med kritisk ton, att kristna inte tror på någon varaktig fred i Mellanöstern och att detta stjälper fredsprocessen och gör så att ”palestinierna inte får tillbaka sitt land.” Det förstnämnda är förvisso sant men inte något negativt i sig. Att tro på Bibelns profetior om att alla världens länder i framtiden ska vända sig mot Israel är fullt förenligt med att göra gott mot alla människor och värna om fred. Det sistnämnda, dvs. att palestinierna inte får tillbaka sitt land, nämns helt okritiskt, som om det vore ett oomtvistligt faktum. Ett sådant påstående får inte bara problem Bibelns utsagor i frågan utan också med många historiska och juridiska argument.

Bibeln talar emellertid om en särskild välsignelse för dem som ber för och talar väl om det judiska folket. Utifrån den övertygelsen är det heller inget konstigt att kristna tar parti för nationen Israel och, i den mån möjlighet finns, verkar för dess säkerhet och utveckling. Det är heller inte fel att med bibelförenliga metoder propagera för att landets gränser ska utvidgas i enlighet med vad Gud fastställt i sitt Ord. Så vad dokumentären kallar för att ”motverka fredsprocessen” skulle jag kalla ”välsigna det utlovade folket och landet och värna dess existens”, i synnerhet när man betänker att den andra sidan (palestinierna/araberna) inte ens vill ha någon fred utan Israels och judarnas utplånande.

Till sist bör det det betonas att Israels bibliska gränser, till skillnad mot vad som sägs i dokumentären (utan några kristna citat), på intet sätt behöver bli verklighet för att Jesus ska kunna komma tillbaka. Det kommer Jesus att ordna när han sätter upp riket åt Israel efter sin återkomst till jorden i slutet på den sjuåriga vedermödan.

4. Mellanösternkonfliktens drivkraft. Lee Fang, reporter på den tydligt vänstervridna nättidningen The Intercept, antyder att (kristen) religiös extremism är det som främst driver på konflikten i Mellanöstern. Han lyfter dock inte fram några hållbara belägg för ett sådant påstående. Inte heller tar han upp något om det utbredda och religiöst betingade jude- och Israelhat som finns i arabvärlden, inklusive de palestinska områdena. För om man ska se nyktert och objektivt på saken så är den enda religiösa extremism som aktivt driver på konflikten muslimsk sådan.

Kärnproblemet i Israel-Palestinakonflikten är enligt Fang detsamma som i USA, nämligen ”för mycket polarisering och avhumanisering.” Nej, kärnproblemet är ur ett bibliskt perspektiv (det i grunden enda sanna perspektivet) människans synd och världens Israel- och judehat. Det senare är för övrigt inspirerat av mörkrets andemakter eftersom de vet att judarna spelar en central roll i tidens avslutning. Då är Fangs humanistiska och gudsfientliga enhetssträvan ett klart mycket större problem än kristna karismatiker (likt Hagee och Burd) med överdriven/felaktig eskatologi.

5. Etnisk rensning. Fang menar också att Israel, med stöd av USA, bedriver ”etnisk rensning” av palestinier i Israel. Återigen lyfts bara den palestinska/arabiska sidan fram och argumenten som framförs är ytliga känsloargument från berörda araber.

Journalisten Gidon Ben-Zvi menar istället att det som av araberna kallas etnisk rensning är juridiskt korrekta avhysningar. Domstolar har dömt till judarnas fördel i tvisterna om markområdena i Sheikh Jarrah, den plats som tas upp i dokumentären, men judarna har trots detta varit villiga att låta arabfamiljer bo kvar med ”skyddad status” mot en mindre avgift. Många araber var positiva till erbjudandet men fick då uppmaningar från Hamas och Palestinska Myndigheten att inte gå med på detta. De senare grupperna vill nämligen att konflikten ska fortsätta eftersom målet, enligt Ben-Zvi, inte är fred utan utrotning. Den enda part som uttryckligen talar om etnisk rensning är araberna/palestinierna/muslimerna. Ben-Zvi utvecklar:

”Sheikh Jarrah was thrust into the international spotlight when Israeli courts, following decades of legal proceedings over competing ownership claims, ordered the evictions of several Palestinian families. No Palestinian family had been removed from their residences in Sheikh Jarrah since 2017. According to a proposed compromise made by the court, the Palestinians living in the neighborhood would have been given ‘protected status’ and not be evicted in exchange for paying a small rent fee to whom the courts ruled were the legal owners.

Some of the families apparently wanted to accept the offer but were pressured not to do so by the Palestinian Authority and Hamas. These are the documented, verifiable facts related to the ongoing Sheikh Jarrah story. Nevertheless, media outlets have uncritically parroted the anti-Israel narrative that the Jewish state is somehow engaging in ‘ethnic cleansing’.” https://honestreporting.com/beyond-biased-headlines-disproving-the-israel-ethnic-cleansing-charge/

Israel är dessutom, till skillnad från många andra länder, ett demokratiskt land som inte diskriminerar några etniciteter. Den arabiska befolkningen har växt kraftigt sedan 1967 och år 2019 växte den arabiska befolkningen mer än den judiska. I Jerusalem är det relativt marginell skillnad mellan araber och judar. Detta kan jämföras med den explicita och reella aversionen mot judar i de arabiska grannländerna.

6. Extrema högeridéer. Enligt Fang är traditionella kristna övertygelser – att homosexualitet, abort, HBTQ etc. är fel och får konsekvenser för både individer och samhällen i stort – något som kan betecknas som ”extrema högerradikala idéer” som annars bara hörs i ”internets mörka vrår”. Han är förstås fri att tycka som han tycker men vad man ska komma ihåg i sammanhanget är att hans egna idéer om samma företeelser var ännu mer extrema för hundra år sedan. Och då blir följdfrågan om den moraliska utvecklingen gått framåt eller bakåt. Läser man Bibeln och tror på det som står där är svaret på den frågan givet. Det betyder dock inte att kristna menar att samhället ska spärra in eller förfölja exempelvis homosexuella, som ofta görs gällande av kritikerna. Det är fullt möjligt att påtala synden utan att behandla vederbörande på ett nedvärderande och/eller kärlekslöst sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis har dokumentären, precis som väntat, en tydlig vänstervriden och kristendomsfientlig agenda. Udda figurer från den karismatiska delen kristenheten får agera representanter för konservativ och bibeltroende kristendom, vilket gör att den senare gruppen framstår som irrationella och blodtörstiga jihadister som är redo att erövra världen med våld. USA, Israel och bibeltroende kristna är de stora hoten mot mänskligheten medan alla andra grupper (ickereligiösa humanister, muslimer, Hamasterrorister etc.) lite förenklat ses som förtryckta minoriteter vars eventuella ondska bara är ett resultat av förtrycket från förstnämnda grupper.

Men som påtalats ovan ger dokumentären dels en verklighetsfrämmande bild av Mellanösternkonflikten och dels en felaktig bild av kristen konservatism. Bibeln lär förvisso att tiden innan Jesu återkomst kommer att föregås av en vedermöda med straffdomar och krig, men det är inget vi som kristna kan påverka eller påskynda genom politisk eller militär mobilisering. Jesus kommer själv att strida och döma Israels fiender, inklusive de som inte trott på evangeliet.