Den inom den svenska kristenheten kände förkunnaren Peter Halldorf är för tillfället aktuell med en ny bok med titeln ”Guds Israel? I profeternas spår genom omstritt land”. I den vill han belysa den pågående konflikten mellan judar och palestinier och även utröna om det finns någon koppling mellan dagens Israel och Bibelns löften. Han tycks själv ha landat i någon slags mellanposition mellan två ytterligheter, å ena sidan de som menar att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst och å andra sidan ersättningsteologer som menar att judarna spelat ut sin roll i frälsningshistorien. Problemet är bara att Halldorfs förmenta mellanposition, en position som enligt honom inte är en ”partsinlaga” för någon sida, är ersättningsteologi i nya kläder. Mer om detta nedan.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att läsa boken men väl lyssnat på hans timslånga presentation av densamma. I den senare sammanfattar han bokens innehåll och det finns där ett antal punkter som jag vill lyfta fram och kommentera. Och det kan sägas redan nu, något som antyds i ingressen, att den stora majoriteten av mina noteringar är kritiska.

Till att börja med kan man dock konstatera att Halldorf har talets gåva. Hans framförande är både proffsigt och fängslande. Utöver den fina ”förpackningen” finns även en del innehållsmässigt som jag kan skriva under på, exempelvis att vi som kristna ska älska och be även för de som kallar sig palestinier och att Israel/judarna, som Guds utvalda folk, inte sällan tappat sin ödmjukhet och avfallit från Gud under historiens gång. Här följer kritiken, utan relevansordning:

1. En konflikt med jämbördiga kombattanter. Det genomgående intrycket som ges är att konflikten utkämpas mellan två relativt jämbördiga folk och att båda är lika skyldiga. Utifrån påståendet om att Jakob/Israel ”fortfarande håller ett fast grepp om Esaus häl” är det ingen orimlig slutsats att Halldorf faktiskt ser Israel och judarna som det stora och grundläggande problemet. Han nämner inget om de fundamentala skillnaderna, exempelvis att Israel/judarna aldrig startat något krig mot palestinierna/araberna, det utbredda judehatet bland palestinier/inom islam och de många fruktlösa eftergifter som Israel gjort genom åren för att uppnå fred. Det är alltså bara den ena sidan som vill den andra sidans ickeexistens. Att det finns enskilda araber/palestinier med en mer kärleksfull inställning till judarna förändrar inte den övergripande bilden.

Med andra ord är Benjamin Netanyahu verklighetsbeskrivning klart mer sanningsenlig: “If the Arabs put down their weapons today, there would be no more ‎violence. If the Jews put ‎down their weapons ‎today, there would be no more Israel’‎”

Därutöver problematiserar inte Halldorf begreppet ”palestinier”. Att folknamnet kapades av tidigare avståndstagande araber för att skapa minoritetsstatus och därigenom vinna omvärldens sympatier nämns alltså inte.

2. Referenser. Halldorf använder många referenser och påfallande ofta är det högst tveksamma sådana, i alla fall från ett bibliskt perspektiv. Han citerar bland annat katoliker, ett ordensällskap, en kväkare, en vänsteraktivistisk rabbin och sekulära författare och filmregissörer. Vidare talar han om ”tre heliga platser” och ”tre stora religioner”, vilket för mig leder tankarna till interreligiositet och religionsblandning. Att använda ovannämnda referenser behöver isolerat sett inte vara fel, men när det blir ett återkommande mönster bör man som bibeltroende dra öronen åt sig. Att han fiskar i allehanda (och grumliga) vatten framgår även i Wikipedias artikel om honom där det står följande:

”Halldorf är en ekumenisk frontgestalt i svensk frikyrklighet, med ett långvarigt och nära samarbete med såväl svenska kyrkan som med den katolska och ortodoxa kyrkan.”

3. Viktig kyrka. Han menar att uppståndelsekyrkan i Jerusalem är ”kristenhetens utan jämförelse viktigaste kyrka”. Att uppståndelsen är viktig och central för kristna är förstås självklart. Problemet med detta uttalande är dock att NT inte fokuserar på kyrkobyggnader utan istället betonar den kristne som den helige Andes tempel och kristnas gemenskap. Ett annat och kanske större problem är att nämnda kyrka ägs, eller drivs, av ortodoxa och katolska samfund, vilka båda predikar gärningsevangelium (bland mycket annat obibliskt). Mer om det senare här: https://godanyheterna.com/2021/06/23/evangeliet-goda-nyheter-om-vad-del-3/.

4. Pacifism. Halldorfs lösning på konflikten är en ickevåldslösning där han tycks mena att israelisk pacifism, en form av ”vända andra kinden till”-strategi där de ska lämna eventuell hämnd till Gud, kommer göra palestinierna fredliga och kärleksfulla. Vad som förringas, eller bortses från, med den här naiva hållningen är bland annat följande saker:

• Människans syndanatur. Den fallna människan tenderar vanligtvis att utnyttja godhet till sin egen fördel för att uppnå egna syften. Och palestinierna/araberna har inte visat sig vara något undantag här.
• Palestiniernas grundmurade och religiöst präglade judehat. Att lägga ner vapnen skulle de facto leda till Israels utplåning, precis som Netanyahu påtalar ovan.
• Historiens vittnesbörd. Om det är något historien lärt oss, genom brutna överenskommelser och fredsavtal, är det att palestinierna/araberna/muslimerna aldrig är nöjda förrän Israel och judarna är förintade.
• Bibelns vittnesbörd. Bibeln förespråkar inte heller någon enkelspårig universalpacifism (i alla fall inte före den nya jordens intåg) även om fredliga lösningar alltid är att föredra. Många menar också att Bibeln, utifrån det ännu gällande Noaförbundet i 1 Mos. 9 och exempelvis Paulus ord i Apg. 25:11, förespråkar dödsstraff för mord.

”In short, personal pacifism should be the goal, to a large degree, of every follower of Christ. We are called to live in peace, as much as we are able to do so (Romans 12:18; Hebrews 12:14). We should be willing to turn the other cheek (Matthew 5:39), lend freely (Luke 6:30), and even be cheated if it means not dishonoring the name of Christ (1 Corinthians 6:7). When peace is an option, we should pursue it as far as it will go. But when the lives and liberties of others are threatened, a higher law draws us to their defense (Proverbs 24:11–12; John 15:13). When a nation needs to defend itself from those who would destroy its peace, true peacemakers join forces to protect it.” https://www.gotquestions.org/Bible-pacifism.html

5. Bibeltolkning. Halldorf refererar inledningsvis till en tradition inom judendomen där man förhåller sig till Bibelns böcker som texter ”som kan ha många och ibland motstridiga tolkningar” och där ”öppna och fördomsfria samtal” föredras framför, som det verkar, bestämda uppfattningar om textens enda innebörd. Bara detta allena borde väcka oro för en sanningssökande kristen. Bibelns texter, om man tror att de alltigenom är Guds ofelbara Ord, kan per definition inte ha flera och motstridiga tolkningar. Då måste minst en av dem vara fel. Bibelns författare, inklusive Jesus, utgår från att Skriften är begriplig och alltid har en given innebörd i varje givet sammanhang (även om innebörden inte alltid är lätt att utröna).

Även Halldorfs kärnfråga är relaterad till bibeltolkningens område, finns det någon koppling mellan Bibelns Israel och dagens Israel? Enligt honom finns två ytterligheter:

Den första ytterligheten är övertygelsen om att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst. Och denna uppfattning leder enligt Halldorf till att Israel måste återerövra de gränser de hade på Salomos tid. Återuppbyggandet av templet i Jerusalem är också ett viktigt eskatologiskt tecken och något som ska föregå judarnas omvändelse, Armageddon och den gamla världens undergång.

För det första ges ingen motivering till varför detta, dvs. att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av GT:s profetior och en förutsättning för Jesu återkomst, ska ses som en ytterlighet eller varför den är felaktig (som intrycket är). För det andra är den vanliga, eller traditionella, tolkningen att Israels gränser kommer expandera först efter Jesu återkomst när Herren upprättar det tusenåriga riket åt Israel. Och när denna expansion sker kommer landområdet, enligt löftet, vara klart större än vad som var fallet under Salomos tid. Med det sagt finns det trots allt goda skäl och argument – juridiska, historiska och religiösa – för Israels rätt till nuvarande land och mer därtill. För det tredje ges heller inga belägg till varför återuppbyggandet av templet, judarnas nationella omvändelse och den sista tidens vedermöda skulle vara felaktig, i synnerhet då Bibeln explicit talar om detta i anslutning till ändens tid (om man läser texten naturligt och inte förandligar ordens innebörd). Den ”gamla världens undergång” brukar för övrigt placeras efter det tusenåriga riket på den nuvarande jorden så att koppla samman den med skeenden och händelser i anslutning till vedermödan, som Halldorf gör, blir dessutom lite missvisande.

Den andra ytterligheten är enligt Halldorf ersättningsteologin som lär att judarna spelat ut sin roll i Guds frälsningsplan och att judendomen därför är att betrakta som religiös fossil. Problemet är att han omdefinierar vad ersättningsteologi är för något och att han likställer judarna som etnisk folkgrupp med judendomen. Man kan, på god biblisk grund, både stödja och välsigna judarna som folk samtidigt som man tar avstånd från judendomen.

Övertygelsen att judarna fortfarande blir och kommer att bli frälsta i den kristna församlingen (som Halldorf tycks vara öppen för) är inget kvitto på att vederbörande inte omfamnar ersättningsteologi, alternativt ”fullbordansteologi”. Dessa senare lär nämligen att de särskilda löften som gavs till Israel och det judiska folket (nationell omvändelse/frälsning, återvändande till landet för det judiska folket, särställning i det kommande riket på jorden när de blir till välsignelse för alla folk) primärt uppfyllts eller kommer att uppfyllas på något andligt eller bildligt sätt i den kristna kyrkan. När Halldorf säger att Israel, genom Jesu verk vid den första ankomsten, helt och fullt blivit ”sig själv” och nått sin kallelses ”kulmen” är det svårt att tolka på något annat sätt än att de fysiska löftena till dem (land, Kung och välsignelse) gått i uppfyllelse. Den här tolkning förstärks när han sedan säger att etniska och geografiska gränser nu spelat ut sin roll.

Om bibliska texter och argument ska användas för att stödja och försvara dagens moderna Israel behöver också, enligt Halldorf, bibliska principer användas för att definiera vad som gör ett folk särskilt och för att utvärdera dess kallelse. Att dra en linje från det bibliska Israel till dagens moderna Israel, fortsätter han, riskerar att leda till att bibeltexterna hårdnar till en ideologi som inte tar förbundet på det allvar det förtjänar. Han verkar alltså mena att om dagens Israel ska kunna kopplas till det bibliska Israel måste man kunna se den goda (omvändelse)frukt som förbundet kräver.

Vad han då missar är dels Abrahamsförbundets ovillkorliga natur (mer om detta här: https://godanyheterna.com/2021/08/22/guds-rike-forbundens-betydelse/) och judarnas etniska särskildhet (mer om detta här: https://godanyheterna.com/2022/04/14/ar-dagens-judar-attlingar-till-abraham-isak-och-jakob/) och dels att Bibeln talar om två återvändanden, ett första i otro och ett andra i tro.

Det första återvändandet kulminerar med ett fredsförbund med Antikrist, ett förbund som blir startskottet på den sjuåriga vedermödan. Om judarna, i Jerusalem i slutet av vedermödan, ska omvända sig och se upp till den som de genomborrat förutsätter det att folket är återsamlat i otro. Och även om Hallforf inte håller med om den tolkningen kan den vanliga uppfattningen, för tydlighetens skull, vara bra att nämna (och sedan presentera argument till varför han inte håller med i sådana fall). Dr. Arnold Fruchtenbaum om Israels två återvändanden och den ogrundade kritiken mot kristna som ser Israels återfödelse som profetiskt relevant:

”However, the real problem is the failure to see that the prophets spoke of two international returns. First, there was to be a regathering in unbelief in preparation for judgment, namely the judgment of the tribulation. This was to be followed by a second world-wide regathering in faith in preparation for blessing, namely the blessings of the messianic age. Once it is recognized that the Bible speaks of two such regatherings, it is easy to see how the present state of Israel fits into prophecy.” https://digitalcommons.liberty.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1023&context=pretrib_arch

Ett av Halldorfs huvudargument för att ifrågasätta Israels och judarnas fortsatta, eller snarare kommande, särställning tycks vara det välkända begreppet som Paulus använder i Galaterbrevet 6:16, nämligen ”Guds Israel”. Det är ett vanligt förekommande argument i ersättningsteologiska kretsar för att hävda att den kristna församlingen är det nya Israel. Men argumentet har varken bäring i den mindre eller större kontexten. Precis som Halldorf nämner förekommer uttrycket endast en gång och bara detta, tillsammans med det faktum att ”Israel” i alla övriga fall som det omnämns i NT (65 gånger) alltid åsyftar fysiska judar, bör leda till försiktighet och eftertänksamhet. Utifrån detta, i kombination med Paulus övriga texter (företrädesvis Rom. 9-11) och Skriftens samlade vittnesbörd, är den rimligaste slutsatsen och tolkningen att Paulus syftar på troende judar. Dr. Thomas Constable utvecklar:

”Paul wished that God’s peace and mercy would be the experience of all who would walk by the rule that he had expounded, namely, faith apart from works. Additionally, and probably with even greater feeling, Paul wished this for ”the Israel of God.” Many interpreters understand this phrase as referring to all believers in the church. But this unusual title refers to saved Jews: ”those who are of faith who are sons of Abraham” (3:7). It describes a second group in the verse, not the same group. Note the repetition of ”upon” that makes this distinction. Also, ”Israel” always refers to physical Jews everywhere else in the New Testament (65 times). So we would expect that meaning here unless clues to a different meaning are present, which they are not. Furthermore it would be natural for Paul to single out Christian Jews for special mention since in this epistle he sounded almost anti-Semitic. Therefore it is better to take this phrase in its regular usage than as a unique designation for the church as a whole as many non-dispensationalists do.”

En annan notering vad gäller bibeltolkning är Halldorfs påstående om att Jeremias texter skildrar händelser som ”dagligen utspelar sig runt om i vår värld”. Att det kan finnas likheter och paralleller till Jeremias texter i vår tid är en sak men när han säger ”skildrar” förringas lätt bibelförfattarens ursprungliga intention, både för dåtidens Israel och framtidens dito. Den ersättningsteologiska bilden förstärks ytterligare när han i samma sammanhang talar om profetiorna som ”poesi” och att profeterna inte uppehöll sig i framtiden. Profetiorna pekar bara, om jag tolkar honom rätt, på en riktning utifrån rådande läge, en riktning som kan förändras om folket vänder om. Med andra ord ska profetiorna ses mer som varningssignaler om vad som kan hända istället för utsagor om vad som de facto kommer att hända. Och det här är en högst problematisk uppfattning om man vill ta Gud på orden.

Därutöver säger han, med hänvisning till en teolog, att ”den profetiska teologins tema och anspråk är Guds omsorg om människan och människans relevans för Gud” och det är i bästa fall en grov förenkling. Många profetiorna kretsar nämligen kring dom och straff och, framför allt, Israels och judarnas upprättelse.

6. Vänsterideologi. Att Halldorf har politiska vänstersympatier är nog ingen långsökt gissning. Det finns i hans föreläsning återkommande indikationer om att så är fallet i alla fall, exempelvis de ovannämnda referenserna. Här följer två huvudpunkter där dessa sympatier kan skönjas:

* Han menar att ett nytt samhällsparadigm framträder efter pingstdagen, ett paradigm som går ut på gemensamt ägande. Vad han här tycks argumentera för, om något implicit, är en form av kristen socialism där det privata ägandet upphör eller kraftigt förminskas. Apostlagärningar ska dock inte ses som ett paradigmskifte vad gäller ägandeformer. För det första var det en särskild tid i församlingens linda, vilket bekräftas av att den privata äganderätten bekräftas både före och efter. För det andra var allt givande, till skillnad från socialism, frivilligt. Gotquestion.com om Paulus ”socialistiska” uttalande i Apostlagärningarna:

”The New Testament does not call for the church to embrace socialism within the church, much less in society at large. The one example often referred to, in Acts 4, specifically rejects any kind of mandatory socialism. The donations given in Acts 4 were completely voluntary. In the next chapter, Ananias and his wife, Sapphira, sold some land and contributed money to help the poor, but they kept back part of it for themselves. Peter condemns them not because they kept part of the money but because they lied, misrepresenting their gift and the extent of their generosity.

The early church demonstrated a pattern of generous giving as the Lord had blessed individuals and as He led them to give to help the poor. There is no mandated redistribution of wealth, and the example of the Jerusalem church was not meant to be taken as a model for national governments. Paul regularly collected offerings from churches to help believers in other places. He asked them to give generously, but the gift was not mandated. In writing to the Corinthians to remind them that he will be taking a collection for poor believers, Paul says, “Each of you should give what you have decided in your heart to give, not reluctantly or under compulsion, for God loves a cheerful giver” (2 Corinthians 9:7). The pattern in the New Testament is voluntary, joyful generosity (see also 1 Timothy 6:17–19).” https://www.gotquestions.org/Christian-socialism.html

Det faktum att troende kommer få olika lön utifrån hur de förvaltat sitt ”pund”, dvs. hur de levt sina liv, är ett annat argument mot socialismens ”lika mycket saft i glasen”-ideologi.

* När han i sin argumentation för ickevåldslösningar målar upp ett drömsamhälle där alla känner sig hemma och accepterade, ”utan murar byggda av ras, ålder, kön, klass, religion eller nationalitet”, får i alla fall jag intrycket av att han är påverkad av så kallad kulturmarxism. I den senare vill man gärna sudda ut alla skillnader inom nämnda områden för att på så sätt skapa paradiset på jorden. Den bibliska modellen, med naturliga skillnader och över- och underordning som genomgående princip, ses som något ont per se. Men bara för att denna modell har missbrukats genom historien kan man inte avfärda den som sådan. På samma sätt kan man inte, utifrån våldtäkters realitet, argumentera för att människor ska leva i celibat.

Och läser man de bibliska texterna på ett naturligt sätt kommer även det kommande gudsriket bestå av skillnader, utöver den individuella lön som nämnts ovan. Israel och judarna kommer på ett särskilt sätt, som inget annat folk, vara till välsignelse för hela världen. Vidare kommer Jesus regera världen från Jerusalem med rättfärdighet och det innebär att olydnad (som kommer att komma efterhand även i det tusenåriga riket) kommer att straffas omgående. ”Maktstrukturer”, som Halldorf nämner i negativa ordalag, är alltså inte nödvändigtvis något ont eftersom Jesus, tillsammans med den kristna församlingen och Israel/judarna, kommer att regera både i tusenårsriket och i evigheten (Upp. 22:5). Med andra ord blir det ”murar” mot all form av lögn och uppror, inklusive andra religioner. Bibeln ger även stöd för maktstrukturer här och nu inom exempelvis familj, företag och nationer. Avslutningsvis ett citat från min egen text om kulturmarxism:

”Alla former av förtryck är synd. Här gäller det dock att vara noga med definitionerna för mycket av det som klassas som förtryck av kulturmarxister är bara maskerade attacker på bibliska sanningar. Exempel: Heteronormativitet = Homofobi, Biblisk nationalism = Rasism, Kärnfamilj = Heterosexism, Kristendomen enda sanna religionen = Religiöst förtryck, Begränsad muslimsk invandring = Islamofobi, Mannen som familjens och församlingens ledare = Sexism.” https://godanyheterna.com/2021/06/27/kulturmarxism-kritisk-teori-och-bibeln/

Sammanfattning

Även om den här texten är kritisk till mycket i Halldorfs presentation är det inget ifrågasättande av hans frälsning eller liknande. Och frågan om Israels och judarnas framtid är, trots att den är viktig och får konsekvenser, inte heller frälsningsavgörande.

När det är sagt menar jag dock att hans undervisning i stor utsträckning är osund och obiblisk. Det kanske mest oroväckande är inte hans syn på Israel utan hans okritiska förhållande till kyrkor och samfund (katolska och ortodoxa kyrkor) som enligt mig predikar ett annat evangelium. Hans ekumeniska och smått interreligiösa framtoning blir inte mindre allvarlig i ett eskatologiskt perspektiv, i alla fall inte om man som jag tror på en kommande globalistisk värld med Antikrist som ledare och en avfallen kyrka i släptåg.