Som kristna uppmanas vi att älska Herren av hela vårt ”förstånd”, att växa till i kunskap och vishet och att ständigt vara beredda att ”svara” var och en som vill att vi ”förklarar” tron. Med andra ord ska vi, utöver ”hjärta” och ”själ” (om vi för sakens skull utgår från att det går att göra en tydlig åtskillnad, något som inte är troligt), också använda vårt intellekt till Guds ära. Men många kristna har, framför allt sedan 1700-talets gudsfientliga upplysning och den efterföljande (liberala) bibelkritiken bland ”lärda” tänkare/akademiker, i stor utsträckning lagt huvudet och objektiva sanningsanspråk på hyllan för att istället fokusera på sådant som inte kan prövas och bekräftas (känslor, upplevelser och andliga tilltal) och som inte väcker så mycket anstöt i världens ögon.

Därför är det ingen slump att den karismatiska och pentekostala rörelsen växte fram i kölvattnet av det mänskliga förnuftets ”revolution”, denna genomgripande förändring som bland annat mynnade ut i humanism (människan som i grunden god och kapabel) och Darwins evolutionslära. Istället för att tänka/studera och bemöta den tilltagande bibelkritiken med bibelgrundade argument stoppade många kristna istället huvudet i sanden och hänvisade till sådant som inte direkt kunde avvisas av vetenskapen – andliga manifestationer, inre helande, förändrade liv och goda gärningar.

Detta är i huvudsak inget negativt men tar man bort, eller tonar ner, Bibeln som sanningens källa och högsta auktoritet undermineras grunden på vilken kristendomen vilar. Det blir det salt utan sälta. Eller för att vara mer krass, humanistisk mysticism förpackad i kristen förpackning. Till följd av bibelkritiken utvecklades inom framförallt karismatiska kretsar ett avståndstagande från detaljerade och noggranna bibelstudier. Att vara ledd av Anden stod enligt dessa närmast i kontrast till rationellt tänkande.

Upplysningens förändrade människosyn, där människan började ses som i grunden god och stadigt uppåtstigande, kan för övrigt också kopplas till karismatiska självförgudnings- och syndfrihetsläror.

Även om vi som kristna inte ska kasta pärlor åt svin ska vi är trots allt, precis som nämnts ovan, ge rationella, genomtänkta och bibelgrundade svar åt dem som frågar om vår tro. En sådant agerande både ärar Gud och skyddar mot omfamnande av bibelfrämmande läror. Det är ingen slump att många kristna lämnar sina kristna sammanhang till följd av att relevanta frågor, i brist på bibelkunskap, sopas under mattan. Och att andra kristna sammanhang drar till sig människor med utombibliska motiv och grunder.

Paul Miles fångar den här problematiken på ett bra sätt i följande citat: ”The Bible is intellectually satisfactory (actually it is way more than satisfactory), but a lot of people leave biblicism for empty alternatives. I wonder if a contributor to apostasy is simply that churches leave people intellectually unsatisfied… I wonder if the attraction to the charismatic branches is that they offer epistemological satisfaction that is outside of Scriptures, which is often wrought by an initial unsatisfaction with the Bible.”