Nyligen var det reformationens dag, den dag då Martin Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i tyska Wittenberg. Vi ska vara väldigt tacksamma för att Luther började göra upp med det medeltida mörkret som då hade präglat kyrkan ända sedan Augustinus dagar på 300-talet. Utöver det faktum att Luther betonade frälsningen ”av nåd genom tro” allena började han restaurera och återvända till den tolkningsmetod som Bibelns författare och den tidiga församling använt sig av – den bokstavliga och historiskgrammatiska. Istället för att läsa in textfrämmande symboler och hemliga budskap ville man nu veta den objektiva och för alla begripliga sanning som Gud valt att uppenbara i Skriften.

Men Luther, som var barn av sin tid och präglad av den romerskkatolska bakgrunden, reformerade inte teologin på alla områden. På eskatologins område, ett område som berör den yttersta tiden, bevarade han mycket av de allegoriska tolkningar som Augustinus infört, framför allt amillennialism (att kristna här och nu regerar i ett redan upprättat och andligt Guds rike) och ett förandligande av löftena om en kommande upprättelse av Israel och det judiska folket. Dr. Andy Woods om Luthers och de andra reformatorernas inkompletta reformation:

”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln.