I den här artikeln bemöter jag Oskar Skarsaunes argument mot dispensationalismen. Skarsaune, som är norsk professor emeritus i kyrkohistoria, har fått möjlighet att bemöta mina invändningar men efter inledande kontakt har hans svar uteblivit. Då jag finner ämnet särskilt relevant i den tid vi lever i, och eftersom Skarsaunes text är tillgänglig för allmänheten, vill jag offentligöra min replik här. Detta för att synen på dispensationalism i hög grad präglar synen på Israel, inte minst i den nuvarande konflikten, och i förlängningen synen på Gud. Länk till Skarsaunes artikel finns i slutet.

Innan jag går in på mina invändningar kan det vara bra att få en kortfattad sammanfattning av vad dispensationalism är och handlar om. Dispensation betyder ”hushållning” eller ”administration” och innebär att Gud, genom progressiv uppenbarelse (dvs. han har uppenbarat mer och mer), ”styr” världen genom att ge människorna direktiv att följa. Dessa direktiv, eller spelregler, har delvis förändrats genom historien till följd av ny uppenbarelse. Vi i den kristna församlingen är exempelvis inte skyldiga att följa de 613 buden från Mose lag eftersom dessa gällde Israel och judarna under specifik tid i historien. Vi ska inte heller bygga en stor ark, likt Noa och hans familj. Att nio av de tio budorden upprepas till den kristna församlingen gör dock att vissa bud står kvar.

Man kan förenklat säga att dispensationalismen bygger på en naturlig/bokstavlig och konsekvent tolkning av hela Bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken. Och detta resulterar främst i en tydlig skillnad mellan Israel och den kristna församlingen, mellan lagens tidsålder/dispensation (Israel) och nådens tidsålder/dispensation (församlingen). Löftena som gavs till Israel och judarna i framför allt GT – landområde, Kung och välsignelse – kommer därför att uppfyllas till samma målgrupp under ett kommande tusenårigt rike efter Jesu återkomst. Jag har för övrigt skrivit en lite längre text om dispensationalismen och länk till den finns i slutet.

Förbundsteologi, som är den andra stora teologiska huvudfåran inom kristenheten, förminskar eller förnekar skillnaden mellan Israel och församlingen och menar istället att alla löften till Israel och judarna antingen förandligats och fått ny mottagare (församlingen/det nya eller andliga Israel) eller aldrig varit menade till någon annan grupp än till troende i alla tider (som de också kallar församlingen). För att få ihop detta system måste den ursprungliga och naturliga innebörden förkastas.

Man kan också se dispensationalismen som reformationens slutpunkt i bemärkelsen att man använde Luthers tolkningsmetod – den bokstavliga – på hela Bibeln, inte minst på eskatologins område. Dr. Andy Woods:

”Reformatorerna hade en fantastisk tolkningsmetod – den som användes av Jesus, apostlarna och den tidiga församlingen. De applicerade den dock inte konsekvent på hela Bibeln. Och det fanns orsaker till detta. Men andra kristna tog över stafettpinnen och använde deras hermeneutiska metod på hela Bibeln. Dispensationalisterna är de som gjort detta och därigenom fullbordade man de goda verk som de protestantiska reformatorerna påbörjade.”

Nedan följer en sammanställning av ett antal punkter där jag menar att Skarsaunes framställning antingen är missvisande eller felaktig. Med missvisande menar jag så kallade halmgubbar där han missrepresenterar vad dispensationalismen är och lär.

Upphov. Skarsaune menar att dispensationalismen var en ny företeelsen när Darby lanserade den på 1830-talet. Men det är en sanning som behöver nyanseras. Många dispensationalister skulle hålla med om att Darby var den som systematiserade dispensationalismen men ingen av Darbys läror och övertygelser var egentligen nya. Det finns dokumenterat i flera böcker:

”Dispensationalism before Darby: Seventeenth-Century and Eighteenth-Century English Apocalypticism” (2015) av historikern William Watson

”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New” (2018) av James C. Morris

”Discovering Dispensationalism: Tracing the Development of Dispensational Thought From the First to the Twenty-First Century” (2023) av Dr. Cory Marsh och Dr. James Fazio

Dr. Wayne House skriver följande om den sistnämnda boken:

”Similar to William Watson’s Dispensationalism Before Darby, this more expansive work compellingly demonstrates that dispensational ideas have been prevalent in the church from the first century to the present. With contributions from a dozen scholars, Discovering Dispensationalism cohesively argues that dispensational viewpoints emerged from a commitment to the literal interpretation of Scripture advocated by the apostles, especially regarding the future of national Israel and the Church. I highly recommend this book as a corrective to the baseless claim that dispensational thought is a recent novelty.” H. Wayne House, ThD, JD, Distinguished Research Professor of Theology, Law, and Culture, Faith International University

I dessa böcker belägger författarna att dispensationalismen doktrinära kännetecken – företrädesvis skillnaden mellan Israel och församlingen, premillennialism med tron på en kommande upprättelse för Israel/det judiska folket och ett tidigt uppryckande – inte uppfanns av Darby på 1800-talet utan har djupa historiska rötter.

Definition. Många dispensationalister skulle inte hålla med Skarsaune om att dispensationalism är ett förutfattat teologiskt system som ”tvingas” på bibeltexten (som han antyder i sista delen) utan istället är resultatet av en konsekvent naturlig/bokstavlig hermeneutik (”literal, historical, grammatical, contextual method of interpretation”). Detta brukar för övrigt vara dispensationalisters kritik av förbundsteologin. Nu kan han förvisso tycka så ändå men jag vill i alla fall klargöra att dispensationalister brukar varna för samma sak. Dr. Charles Ryrie, en av den moderna dispensationalismens frontfigurer, utvecklar:

”The essence of dispensationalism, then, is the distinction between Israel and the church. This grows out of the dispensationalist´s consistent employment of normal or plain or historical-grammatical interpretation, and it reflects an understanding of the basic purpose of God in all His dealings with mankind as that of glorifying Himself through salvation and other purposes as well.” Ryrie, Dispenstionalism, s. 48.

Syftet med dispensationerna. Dispensationalister brukar poängtera att dispensationernas/historiens syfte är Guds ära, inte enbart frälsningen.

”To the normative dispensationalist, the soteriological, or saving, program of God is not the only program but one of the means God is using in the total program of gloryfying Himself.” Ryrie, Dispensationalism, s. 48.

Med andra ord menar jag att det blir lite missvisande att likt Skarsaune tala om ”frälsningshushållning”.

Profetiorna i GT. Skarsaune skriver vidare att dispensationalister menar att profetiorna i GT ”uteslutande” handlar om judarna och dess frälsning. Jag har dock inte hört någon dispensationalist som menar att löftena och profetiorna innan 1 Mos. 12 (ex. löftet/profetian om att kvinnans säd ska krossas och löftet/profetian om att Gud aldrig mer ska förgöra jorden med vatten) handlar om det judiska folket. Eller att Jes. 53 bara handlar om frälsning för judarna. Man brukar betona att en aspekt av löftet 1 Mos. 12:3 – att alla jordens släkter ska välsignade genom Abraham – är Abrahams säd/avkomma i singular, Jesus Kristus, och hans frälsningsverk på korset för hela världen.

Jordiskt och himmelskt. Skarsaune menar att dispensationalister har en närmast svartvit indelning mellan jordiskt och himmelskt, att det förstnämnda tillhör judarna och det senare den kristna församlingen. Dispensationalister brukar förvisso påpeka att frälsningen i GT nästan uteslutande syftade på fysisk räddning undan fiender. Det betyder dock inte att man bortser från den eviga och andliga frälsningen på den nya jorden för dessa GT-människor. Man brukar också tala om att det finns profetior som talar om andlig frälsning för judarna i framtiden, i anslutning till Jesu återkomst.

Man ska dock komma ihåg att alla människor i alla tider blir frälsta på den här jorden och att även den kristna församlingen, enligt dispensationalister, kommer att få fysiska uppståndelsekroppar och vara med både i det jordiska tusenårsriket och på den nya fysiska jorden. Vidare finns det himmelska och andliga välsignelser för judarna så även om det finns skillnader mellan grupperna är det ingen avgrundsskillnad. Men visst, det finns dispensationalister som överbetonat skillnaden.

”That dispensationalism denies a heavenly hope and future for redeemed Israel is simply not true… To sum up: the earthly-heavenly Israel-church distinction taught by dispensationalist is true, but it is not everything that dispensationalists teach about the ultimate destiny of the people included in these groups.” Ryrie, Dispensationalism, s. 160.

Och judarna i den kristna församlingen har, enligt alla dispensationalister jag läst och hört, del av alla andliga välsignelser som församlingen fått. Med andra ord blir även Skarsaunes påstående om att judarna ”inte har något med kyrkans andliga välsignelser att göra” missvisande. Alla frälsta genom alla tider, inklusive alla frälsta judar, kommer både få en fysisk uppståndelsekropp och frälsas ”andligt”.

Två vägar till Gud. Även om inte Skarsaune uttrycker det explicit finns det i rubriken (”två vägar till Gud”) en antydan om olika frälsningsvägar, en för judarna i GT och en för den kristna församlingen i NT. Det är förvisso sant om man frågar ”hyperdispensationalister” som brukar hävda att judarna i GT blev frälsta genom både tro och gärningar medan vi idag bara blir frälsta ”av nåd genom tro”. Men alla traditionella dispensationalister brukar betona att frälsningen alltid varit av nåd genom tro, oavsett tidsperiod/dispensation. Att innehållet i den tron har förändrats till följd av progressiv uppenbarelse och historiska händelser är dock en annan sak. Människor som levde på Adams tid hade, av naturliga skäl, inte samma förståelse av Jesu person och verk på korset som vi har idag. Dr. Ryrie om detta fenomen:

”The basis of salvation in every age is the death of Christ; the requirement for salvation in every age is faith; the object of faith in every age is God; the content of faith changes in the various dispensations… When Adam looked upon the coats of skin with which God had clothed him and his wife, he did not see what the believer today sees looking back on the cross of Calvary. And neither did other Old Testament saints see what we can see today. There have to be two sides to this matter – that which God sees from His side and that which man sees from his side.”

Uppenbarelseboken. Ja, det är sant att dispensationalister menar att Uppenbarelseboken (i likhet med GT) i huvudsak handlar om en tid (vedermödan, Upp. 6-19) då den kristna församlingen inte ska vara med. Men även om inte all Skrift är skriven till oss personligen är den skriven för oss, dvs. den är trots allt ”nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”.

Hemlighet. Skarsaune menar att Darbys påstående om att den kristna församlingen, eller församlingens tidsålder, var ett tidigare okänt ”mysterium” (som uppenbarades efter judarnas nekande till det utlovade riket) är ”uppseendeväckande”. Och det får han förstås tycka och det är heller inget ”halmgubbeargument” eftersom de är vad dispensationalister lär. Men Darby, liksom andra dispensationalister, använder Bibelns egna ord, dvs. att den kristna församlingen – Kristi kropp – var en tidigare icke uppenbarad ”hemlighet” som bildades på pingstdagen (ex. Kol. 1:24-26, Ef. 2:12, 3:5-7) Att hedningarna i den kristna församlingen får del av löftena och inte längre kallas ”gäster och främlingar” var något nytt och revolutionerande som uppenbarades i NT. Ryrie refererar till professor J.B. Lightfoot vad gäller innebörden av ”mysteriet” som uppenbarades:

”The Greek scholar J.B. Lightfoot gives the meaning of the word as ‘simply a truth which once was hidden but now is revealed,’ ‘ a truth which without special revelationwould have been unknown.’ He expands on this definition: ‘But the one special ‘mystery’ which absorbs St. Paul’s thoughts in the Epistles to the Colossians and Ephesians is the free admission of the Gentiles on equal terms… This, though hidden from all time, was communicated to him by a special revelation.” Ryrie, Dispensationalism, s. 156.

Syftet med Jesu första ankomst. Dispensationalister menar att Jesus, vid sin första ankomst, förvisso kom för att frälsa sitt folk (som Skarsaune skriver) men de betonar också att han kom för att upprätta det utlovade riket åt Israel, om de tagit emot honom som frälsare först.

Nya Jerusalem. Dispensationalister menar att det ”nya Jerusalem” kommer ner efter tusenårsriket och således är det inte samtidigt som Hes. 40-48 som Skarsaune hävdar. Hes. 40-48 beskriver, enligt dispensationalister, förhållanden under nämnda rike.

Judarnas nationella omvändelse. Dispensationalister menar att judarna som folk blir frälsta i slutet på vedermödan, inte under tusenårsriket som Skarsaune skriver. Och det är bara en tredjedel av judarna som omvänder sig till Jesus, resten kommer att dö (Sak. 13:8).

Judemission. Skarsaune menar dispensationalismen leder till, eller kan leda till, att kristna ignorerar att evangelisera för judar. Men eftersom ingen dispensationalist, vad jag vet, menar att det finns frälsning efter döden (i tillägg till att majoriteten av judarna inte kommer att tro under vedermödan) finns det ingen rationell grund för att strunta i judemission. Personligen har jag heller aldrig hört om någon dispensationalist som undviker eller varnar för judemission.

Kopplingen till pingströrelsen. Dispensationalister brukar vanligtvis vara cessationister och det betyder att det inte finns någon direkt och naturlig koppling till pingströrelsen (som Skarsaune gör gällande), även om många pingstvänner både är Israelvänner och ”pretribbare”. Men det finns som bekant även likheter mellan protestanter och katoliker…

Olivträdet. Skarsaune menar att liknelsen om olivträdet i Rom. 11 motbevisar dispensationalismen. Men det bygger dels på en missförståelse av grenarna och dels på att göra för mycket av en liknelse. Rom. 11 och liknelsen om olivträdet talar, enligt dispensationalister, om primära grupper som får del av välsignelserna från Abrahamsförbundet. Judarna som grupp, och här åsyftas etniska och icketroende judar, har huggits av från den primära sits de haft i Guds plan sedan 1 Mos. 12 och får tills vidare vänta på att de åter ska ympas in. Hedningarna, som primärgrupp och bara troende sådana, får nu sitta i förarsätet och åtnjuta välsignelser som kommer från Abrahamsförbundets andliga säd – Jesus Kristus. Dr. Thomas Constable om dispensationalisters tolkning av olivträdet och dess feta rot:

”The ‘root’ probably refers to the Abrahamic Covenant, and the ‘branches’ probably refer to the believing and unbelieving Gentiles and Jews, in view of how Paul proceeded to develop this illustration in verses 17-24. Moo saw the root as the patriarchs and God’s promises to them. J. N. Darby and Arno Gaebelein believed that the root refers to Abraham. Others have held that the first piece of dough and the root refer to Abraham and the patriarchs.”

Dr. Charlie Bing betonar också Paulus användning av ”du” i singularis, vilket tydligt indikerar att han åsyftar grupper (inte individer) och att det handlar om välsignelser från Abrahamsförbundet.

”In verses 17-24 he clearly differentiates the two groups (Jews and Gentiles) by addressing the Gentiles as one group with the singular pronoun ”you” (Greek su). In the passage, Paul uses the illustration of a tree’s root and branches. Just as a holy source (”the firstfruit”) determines the holiness of what follows (”the lump”), so it is true of a tree’s root and branches (v. 16). The root evidently represents Abraham and the patriarchs as the source of the Jewish nation as well as God’s covenant promises that set them aside as holy. In the situation at Paul’s time, there is a faithful remnant of Jews (v. 5), but some of the natural branches are broken off (unbelieving Jews) and wild branches are grafted in (believing Gentiles; vv. 17-18). Paul’s sobering reminder is that the Jews are cut off because they do not believe in the Messiah, Jesus, and the Gentiles are grafted in because of their faith in Christ (vv. 19-20a). This is not a reason for the Gentiles to boast, but to be humbled by God’s grace toward them and to be reverent (v. 20b), because God can also cut off the Gentiles from His blessings (v. 21). After all, the Gentiles are only blessed because God first gave the promises to Israel: ”For salvation is of the Jews” (John 4:22).” https://www.gracelife.org/resources/gracenotes/?lang=eng&id=86

Med andra ord håller inte dispensationalister med Skarsaune om att grenarna representerar individer eller den kristna församlingen, även om troende hedningar och judar är en del av den senare idag. Så liknelsen är inte oförenlig med dispensationalism, i alla inte om tolkningarna av roten och grenarna ovan är korrekta (som jag tror att de är).

Sammanfattningsvis bygger Skarsaunes kritik av dispensationalismen nästan uteslutande på missrepresentationer, dvs. på sådant som inte stämmer med av dispensationalister faktiskt lär. Och då blir det ingen rättvis eller ärlig bild oavsett om man håller med eller inte. Sedan menar jag att hans två motbevisande texter inte på något sätt omkullkastar dispensationalismen. För att göra något sådant måste han till att börja med bemöta alla grundläggande argument för dispensationalism, primärt den konsekventa och bibliska tolkningsmetoden.

Länkar

Skarsaunes artikel: https://kallan.org/israel-och-de-hednakristna-tva-vagar-till-gud/

Min artikel om dispensationalism: https://godanyheterna.com/2021/07/23/dispensationalism-guds-overgripande-plan-for-historien/