Begreppet ”billig nåd” (eller ”cheep grace” eller ”hyper grace”) används inte sällan av, ofta välmenta, kristna för att peka på faran med postmodern liberalteologi där synd och dom mer eller mindre avskaffats. Vi ska, menar man, inte ”synda på nåden” utan leva ett helgat liv till Guds ära.

I det övergripande perspektivet finns förstås en stor poäng då vi lever i ett sekulariserat och, i biblisk mening, alltmer ”laglöst” samhälle. Även kyrkorna flyttar successivt gränserna och omdefinierar traditionella övertygelser, allt för att inte väcka anstöt och gå miste om potentiella kyrkobesökare/församlingsmedlemmar.

Problemet med begreppen är dock att de används alltför onyanserat, något som nästan alltid leder till ett obibliskt gärningsevangelium. Den så viktiga skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap, mellan rättfärdiggörelse och helgelse, försvinner och detta resulterar oundvikligen i en frälsning som bygger på gärningar. Ett sådant gärningsevangelium ligger i tydlig konflikt med nådens evangelium där frälsningen vinns ”av nåd genom tro”.

Och som brev på posten finns ingen grund för genuin frälsningsvisshet, dels för att alla syndar (omöjligt att veta var den frälsande ”syndagränsen” går) och dels för att framtida ”avfall” (som i sådana fall skulle bevisa att dina tidigare goda gärningar var falska och egenproducerade) inte kan uteslutas.

Istället för att, likt Paulus och övriga bibelförfattare, peka på hur redan frälsta bör leva sina liv så menar dessa kritiker att omvändelse från (ett visst mått av) synd antingen är ett frälsningskrav eller ett bevis på äkta frälsning. Och då blir det som sagt per automatik ett obibliskt gärningsevangelium, även om intentionerna är ”goda”. Nåden kan för övrigt aldrig vara billig då den per definition är gratis.

Dr. Tom Stegall undervisar här om den viktiga och fundamentala skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap: