I den här texten bemöter jag argument från en relativt känd förkunnare i den svenska kristenheten, Nima Motallebzadeh. Han har dels skrivit en debattartikel i den kristna tidningen Dagen (länk i slutet) och dels bemött vissa invändningar på Facebook.

Nima omfamnar så kallad progressiv förbundsteologi, en teologi som generellt sett menar att Israel och det judiska folket spelat ut sin roll och att GT-förbunden med dess löften antingen annullerats eller övertagits av den kristna församlingen. Han medger dock att han, utifrån bland annat Rom. 11, är öppen för en judisk väckelse i framtiden (dock inte som separat grupp, i ett särskilt land, i ett kommande jordiskt rike) och att han tror på ett kommande rike på jorden. Detta gläder mig förstås, främst det förstnämnda.

Även om jag utgår från Nimas artikel och argument kommer kritiken vara bredare och innefatta sådant som han inte omfamnar, företrädesvis argument som motsäger ett kommande rike på den här jorden.

Innan jag går in på kritiken vill jag säga att Nima verkar vara en trevlig och brinnande kristen som vill sprida och stå upp för Bibelns sanningar. Och trots att frågan är viktig så vill jag betona att den på intet sätt är frälsningsavgörande. Vi är frälsta ”av nåd genom tro” på vad Jesus Kristus gjorde för oss på korset, inte utifrån vår syn på Israel och det judiska folket. Däremot kan frågan få konsekvenser när kristna i framtiden ska få lön för utförd ”tjänst” och trofasthet till Bibeln. Därutöver tror jag att vår inställning till Israel och det judiska folket kan få konsekvenser redan här och nu, i enlighet med 1 Mos. 12:3.

Texten kommer primärt utgå från och kretsa kring Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – ”Landförbundet”, ”Davidförbundet” och ”Nya förbundet” – då det främst är dessa som ligger till grund för en upprättelse av det judiska folket, i det historiska landet i Mellanöstern, i ett kommande jordiskt rike.

”Gamla förbundet”

Nima menar att det ”gamla förbundet” som tillhörde Israel och det judiska folket (icketroende och troende judar) har ersatts av det nya förbundet som tillhör den kristna församlingen, bestående av troende från alla folkslag (dvs. både judar och hedningar).

Det jag kan hålla med om här är att Israel bestod av både icketroende och troende judar medan den kristna församlingen bara består av troende och att dessa kommer från alla folk. Men termen ”gamla förbundet” blir alltför onyanserad då en sådan term klumpar ihop det ovillkorade Abrahamsförbundet, inklusive ovannämnda sidoförbund, med det villkorade Moseförbundet. Det sistnämnda har de facto avskaffats i och med Jesu första ankomst och korsdöd.

Därför blir också hänvisningen till Heb. 8:13, som talar om att det ”gamla förbundet” är föråldrat och nära att försvinna, missvisande när han argumenterar för att vi inte finner någon ”tvåförbundslära” i NT. Gamla förbundet syftar här på det mosaiska förbundet och kan därför inte appliceras på Abrahamsförbundet.

Dr. Thomas Constable om Heb. 8:13: ”The writer contrasted the New Covenant with the Old Covenant, namely, the Mosaic Covenant. The Mosaic Covenant is now obsolete, and, even as the writer wrote the Book of Hebrews, it was also growing old and about to disappear (near destruction). It virtually disappeared in A.D. 70 when the Romans destroyed the temple, terminated its ritual and officiants, and scattered the Jews throughout the world (cf. Matt. 24:1-2). This made it impossible for the Jews to carry out what the Old Covenant required. Some interpreters believe that if the writer had written this book after A.D. 70 he would have written ‘has disappeared’ rather than ‘is about to disappear’.”

Det står även i Romarbrevet 9:1-4 och 11:28-29, som skrevs efter att det nya förbundet anses (enligt framför allt förbundsteologer) ha trätt i kraft, att icketroende Israel fortfarande är innehavare av förbunden och löftena eftersom Gud inte ångrar sina gåvor och sin kallelse. Sådant språkbruk blir nonsens om alla dessa löften fullbordades vid Jesu första ankomst.

Detsamma kan sägas om apostlarnas fråga och Jesu svar i Apg. 1:6-7. Där frågade apostlarna om tiden för upprättandet av riket åt Israel och även om inte Jesus ger dem någon särskild tidpunkt avfärdas inte frågan som felställd. Den naturliga tolkningen av Jesu ord är istället att Gud har bestämt en tidpunkt när det jordiska och utlovade riket åt Israel ska upprättas men att det inte var det som skulle vara apostlarnas fokus där och då.

Men även om vi för sakens skull ändå hävdar att det ovillkorade Abrahamsförbundet och dess sidoförbund uppfylldes symboliskt, eller bildligt, i den kristna församlingen/Jesus, blir det trots allt problematiskt att tala om att Gud nu bara har ett aktivt och gällande förbund. Det förbund som Gud slöt med Noa och allt levande (1 Mos. 9:8-17) tidsbestäms nämligen av Gud som gällande ”för all framtid”, dvs. han lovar att aldrig mer sända en global flod som fördärvar jorden och allt levande. Detta förbund måste inte explicit nämnas igen i NT för att ha fortsatt giltighet utan här måste ett tydligt avslut ske (vilket i sådana fall skulle underminera Bibelns och Guds trofasthet i förhållande till sina egna löften).

Med andra ord blir det alltså alldeles för onyanserat att baka ihop GT:s alla löften och förbund till att gälla det mosaiska förbundet.

Ersättningsterminologi

Nima tycker också att termen ”ersättningsteologi” är missvisande för förbundsteologers position. Den exakta definitionen (eller terminologin) är för mig inte det primära. Det viktiga är istället vad definitionen står för, dvs. om Abrahamsförbundet med dess sidoförbund fortfarande är gällande för etniska Israel. Därför är jag inte heller låst vid en specifik definition. När det är sagt är det dock ett känt faktum att många förbundsteologer faktiskt använder ersättningstermer.

De vanliga tolkningarna inom förbundsgeologi är att Abrahamsförbundet (och dess löften till Israel) antingen är 1) rekonstruerat till att uppfyllas andligt i församlingen (vanligare) eller 2) helt avskaffat till följd av olydnad (mindre vanligt). I den första definitionen är i alla fall ”ersättningsteologi” berättigat även från ett förbundsteologiskt perspektiv. I den andra definitionen ifrågasätts Guds trofasthet till sina egna löften. Båda förnekar dock en framtida upprättelse för Israel och det judiska folket och det är förstås det centrala.

Dr. Kenneth Gentry, själv välkänd förbundsteolog, bekräftar för övrigt den traditionella ersättningsterminologin när han talar om att kyrkan har ”superseded” Israel och uppfyller dess löften:

”That is, we believe that in the unfolding of the plan of God in history, the Christian Church is the very fruition of the redemptive purpose of God. As such, the multiracial, international Church of Jesus Christ supersedes racial, national Israel as the focus of the Kingdom of God. Indeed, we believe that the Church becomes ‘the Israel of God’.”

Dr. Bruce Waltke, även han känd förbundsteolog, tror att löftena om det fysiska riket till Israel upphörde och istället blev en bild av det himmelska:

”Scripture itself must clarify what is fulfilled materially and what aspects of the type became obsolete when they were replaced by their heavenly antitypes.”

Nima menar att ”ersatt” förbiser kontinuiteten vad gäller de judar som mottog sin utlovade Messias. I soteriologisk mening är det förvisso sant, dvs. den sedan tidigare utlovade Messias kom och uppfyllde många löften. Men i det historiskt övergripande perspektivet kom en ny tidsålder som kom att präglas av nåden istället för lagen, den kristna församlingen istället för Israel. Och jag skriver präglas eftersom nåd och lag alltid funnits, i alla olika tidsåldrar.

Med andra ord blev det en stor diskontinuitet även för de Jesustroende judarna eftersom de nu tillhörde en ny entitet – den kristna församlingen, Kristi kropp. Den hade tidigare varit ett mysterium men som genom Paulus och de andra apostlarna uppenbarades i NT (Matt. 16:18, Ef. 3:1-12). Förhållandena hade alltså skiftat från den nationella gemenskapen där etnicitet, inte tro, var det centrala till en multinationell gemenskap baserad på tro. Andra tydliga skillnader är Andens permanenta inneboende i alla troende (som kom efter Andens utgjutande på pingstdagen) och avskaffandet av Mose lag (förutom det som explicit upprepas i NT/epistlarna, exempelvis nio av de tio budorden). För en Jesustroende jude måste det sistnämnda ha varit en smått chockerande skillnad.

Församlingens triumftåg

Vad var Israels och det judiska folkets övergripande syfte? Att vara till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet (1 Mos. 12:3). Nima menar att det snarare är den kristna församlingen som är vad Israel var menat att vara och att församlingen, på område efter område, ”lyckas” där det judiska Israel misslyckats.

Här håller jag förstås med om att Israel, trots ljusglimtar och tider av lydnad (i likhet med den kristna kyrkan), i stor utsträckning misslyckades. Men att från detta faktum hävda att den kristna församlingen lyckats uppfylla det som Israel var menat att vara och att vi ser någon form av expanderande triumftåg är att blunda för både kyrkohistorien och den nuvarande verkligheten. Nu ska det sägas att Nimas position här på intet sätt är unik utan delvis ligger i linje med den realiserade gudsrikesteologin (”Kingdom Now” som är vanlig inom ”amillennialism”) som av naturliga skäl är vanligt förekommande i förbundskretsar.

Kyrkohistorien kan skissas på följande förenklade sätt:

• 0-300 e. Kr. Den tidiga församlingen som generellt var doktrinärt sund men förföljd och marginaliserad.
• 300-1500 e. Kr. Den romerskkatolska kyrkan som var doktrinärt osund men hade mycket makt och samhällsinflytande.
• 1500-1700 e. Kr. Den postreformatoriska församlingen som i huvudsak var doktrinärt sund men som på det stora hela inte lyckades reformera hela samhället.

Ingen av dessa perioder stämmer överens med Bibelns utsagor om den kommande guldåldern (mer om skillnaderna nedan). Och trots att det skett väckelser, kanske främst under 1800-talet, har det alltsedan 1700-talets upplysning skett ett successivt avfall både i samhället och i den kristna församlingen. Dr. Thomas Stegall, pastor och direktor för Grace Gospel Press, gör följande schematiska indelning över Bibelns devalvering:

Förmodern tid (-1789)	Modern tid (1789-1989)	Eftermodern tid (1989-)
Hög bibelsyn	Låg bibelsyn	Bibelfientlighet
Bibeln är sann	Vetenskapen är sann	Ingen absolut sanning
Förtroende för Guds förnuft i frågor om moral och livs- och samhällsfrågor	Förtroende för människans förnuft och vetenskapen	Förtroende för egna känslor, tolkningar och upplevelser (mysticism, pluralism och nyhedendom)

Den bibelfientliga utvecklingen har tagit sig uttryck på många olika sätt, tyvärr också i kyrkan. En judekristen kultur med Gud och en objektiv Bibel i centrum har successivt bytts ut mot en människocentrerad och relativistisk dito. Följande jämförelse är, trots grov generalisering och förenkling, talande och visar på den grundläggande samhällsomvandling som skett (och pågår) de senaste 250 åren. Kategorierna till vänster har för övrigt sina rötter i 1 Mos. 1-11.

	Judekristen kultur (-1750)	Humanistisk kultur (1750-)
Personligt ansvar/arbete	*Eget ansvar *Underordning och tacksamhet *Mänskliga skyldigheter	*Statens ansvar *Uppror och avundsjuka *Mänskliga rättigheter
Äktenskapet	*Man och kvinna *Livslångt förbund *Sexuellt umgänge efter giftermål *En partner	*HBTQ-relationer *Inget förbund; samboskap och separationer *Sexuellt umgänge innan giftermål *Många partners
Familjen	*Kärnfamilj *Mannen ledare	*Regnbågs- och bonusfamiljer *Feministisk jämställdhet
Lag och ordning	*Laglydnad *Stor respekt för överheten	*Laglöshet *Liten repsekt för överheten
Världsordning	*Nationalism	*Globalism
Människans identitet	*Guds avbild och skapelsens särskilda krona *Okränkbart och objektivt värde *I grunden ond	*Planlös materia *Subjektivt värde som kränks (abort och dödshjälp) *I grunden god
Livet	*Meningsfullt	*Meningslöst (ytterst sett)
Kläder	*Anständighet och skyla	*Utmanande och lättklätt/naket
Evangeliet	*Individuell frälsning från egen synd och kommande straffdom	*Kollektiv och samhällelig frälsning från orättvisor och klimatkriser här och nu

Den här utveckling ligger för övrigt i linje med Bibelns profetior om den yttersta tiden där det talas om att gudlösheten ska tillta och tron avta (ex. 2 Tim. 3, Matt. 24:12, Luk. 18:8). I ljuset av ovanstående fakta skulle det vara mer passande att säga att den kristna församlingen, på fler och fler områden, misslyckas.

Alla löften uppfylls i Kristus?

Enligt Nima uppfylls alla gammaltestamentliga löften i Kristus och det bekräftas, menar han, av bland annat Gal. 3:16 där det står att löftena gavs till Abraham och hans avkomma i singular. Vidare pekar han på att alla löftena fått sitt ”ja” i Kristus.

Till att börja med bör vi här påminna oss om det ovannämnda och ännu gällande förbundet med Noa, där Gud lovar att aldrig mer dränka jorden med vatten. I sammanhanget kan också sägas att Gud lovar att Hans förbund med etniska Israel kommer att bestå så länge solen, månen och stjärnorna existerar (Jer. 31:35-37). Med andra ord görs Gud till en opålitlig lögnare om Gal. 3:16 på något sätt har uppfyllts (med inne

Ian Alexander Hicks om det orimliga med en sådan tolkning av 2 Kor. 1:20 och Gal. 3:16:

”All the promises that God has made to his people, are made in Christ, ergo, they are ratified by and through him. None of these promises will ever fail, because our Lord’s words are true, but what Paul is not saying is that all of the promises have already been fulfilled, which is the error of using this passage to say that the promises are no longer active and valid. Just because the Lord has come doesn’t mean that the Noahic Covenant (Eternal Promise) somehow becomes obsolete, and that he will now judge by flooding the earth again, or that Jesus won’t come again, because they find their yes and amen in him. Christ is the end goal, this doesn’t negate his Covenant promises and blessings, but will see them all consummated when the Lord gives back the Kingdom to the Father.”

Dr. Thomas Constable förklarar vad det är för löfte som åsyftas i Gal. 3:16 (rättfärdiggörelse genom tro, inte laglydnad):

”Paul now turned to the objection that when God gave the Law He terminated justification by faith alone. He reminded his readers, with a human analogy, that even wills and contracts made between human beings remain in force until the fulfillment of their terms. Likewise the covenant that God made with Abraham will remain in force until God fulfills it completely. The promises made to Abraham extended to his descendants as well as to him personally. They even extend to Christ, the descendant (”seed”) of Abraham who became the greatest source of blessing that God promised would come through Abraham’s descendants.

Paul did not mean that Christ fulfilled all of the promises in the Abrahamic Covenant completely. He meant that through Christ, who was a descendant of Abraham, God continued to fulfill the Abrahamic Covenant. The Mosaic Law did not supersede (take the place of) the Abrahamic Covenant.”

Här är en tabell som visar Abrahams olika avkommor:

The Four Seeds of Abraham in Scripture
Natural seed	Physical descendants of Abraham	Gen. 12:1-3, 7; et al.
Natural-spiritual seed	Believing physical descendants of Abraham	Isa. 41:8; Rom. 9:6,8; Gal. 6:16
Spiritual seed	Believing descendants of Abraham	Gal. 3:6-9, 29
Ultimate seed	Jesus Christ	Gal. 3:16; Heb. 2:16-17

Att den naturliga och icketroende avkomman fortfarande har en plats i Guds framtida plan bekräftas som sagt på många ställen, både i GT och NT (ex. Hes. 36, Jer. 31 och Rom. 11). Man måste alltså, bildligt talat, kunna hålla flera bollar i luften samtidigt under bibeltolkningsprocessen. Om man hävdar att avkomman alltid syftade på Jesus blir många GT-passager dessutom nonsens – exempelvis i 1 Mos. 12:4-7, 1 Mos. 15:4-13, 1 Mos. 17:8 där Gud säger att Abrahams avkomma ska bli oräknelig, att Kanaans land ska ges till hans efterkommande till evig tid och att dessa efterkommande dessutom ska bli slavar i Egypten. Och hävdar man att denna del av ”avkomman”, dvs. den naturliga/fysiska, ändrade innebörd i och med Jesus undermineras förtroendet för Skriften och Guds löften. Mer om detta i hermeneutikdelen nedan.

Ett Gudsfolk?

Ett annat vanligt argument från förbundsteologer, ett argument som även framförs av Nima, är att Gud endast har ett förbundsfolk. Rom. 9-11 – där det talas om att Gud inte har förkastat ”sitt folk” och att detta etniska folk ska komma till tro och bli till välsignelse för hela världen när Han i framtiden upprättar sitt förbund med dem (Rom. 11:15; 26-27, i linje med många GT-löften) – är återigen ett grundläggande problem för den tolkningen.

Att vi i den kristna församlingen (som är en ny entitet och en tidigare hemlighet som uppenbarades under NT:s tid) också kallas ”mitt folk” (2 Kor. 6:18) ska alltså inte förstås som att Gud permanent förkastat sitt ursprungliga folk Israel.

Dr. Hans Bietenhard om att vi också kallas för ”Guds folk”: ”This is not, of course, to say that in the NT the church has simply taken the place of Israel as the people of God, as if Israel had lost the priority given to her by God. This is perhaps the major problem that Paul wrestles with in Rom. His conclusion is that Israel is and remains God´s people, and has not been rejected by God (cf. Rom 9-11).”

Att Israel och det judiska folket fortfarande ses och existerar som distinkt grupp bekräftas även i skriftställen som exempelvis 1 Kor. 10:32 (”judar, greker och Guds församling”), Mika 4:2 och Upp. 21:12-14. Bekräftelsen förutsätter dock att verserna tolkas naturligt och inte allegoriskt.

Nima lyfter fram 1 Pet. 2:9 som argument för sin övertygelse. I den välkända versen, där Petrus citerar delar av 2 Mos. 19:5-6, talas det om att vi i den kristna kyrkan är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk.” Betyder det per automatik att etniska Israel/judarna inte längre är Guds folk? Nej, det är inte vad texten säger.

Dr. Constable igen: ”All the figures of the church that Peter chose here (”chosen people,” ”royal priesthood,” ”holy nation,” ”people for God’s own possession”) originally referred to Israel. However, with Israel’s rejection of Jesus Christ (v. 7), God created a new body of people through whom He now seeks to accomplish the same purposes that He formerly sought to achieve through Israel—but by different means. This verse, which at first might seem to equate the church and Israel, on careful examination shows as many differences between these groups as similarities.”

Dr. Edwin Blum om 1 Pet. 2:9: ”But this does not mean that the church is Israel or even that the church replaces Israel in the plan of God. Romans 11 should help us guard against that misinterpretation. … The functions that Israel was called into existence to perform in its day of grace the church now performs in a similar way. In the future, according to Paul, God will once again use Israel to bless the world (cf. Rom. 11:13-16, 23-24).”

Dr. Robert L. Thomas menar att NT:s författare, när det citerar GT, ibland lägger till en ytterligare mening till den redan existerande – dock utan att annullera den ursprungliga betydelsen:

”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”

Dr. Andy Woods menar också att versen, och boken i stort, kan vara specifikt riktad till judar i den kristna församlingen utifrån det faktum att den var skriven till ”de utvalda” som levde ”utspridda som främlingar” utanför Israel.

”Moreover, 1 Pet. 2:9 may not even be addressed to the church as a whole but rather only to the more limited audience of the believing Jewish remnant within the church. Curiously absent from 1 Pet. 1:1 is any reference to the fact that Peter’s letter was addressed ‘to the church (or churches) of…’. This is a familiar formula Paul uses when addressing a church-wide audience. Peter would certainly have employed it had he had a church-wide audience in mind. Instead, Peter addresses his audience as those ‘scattered’, which is an English translation from the Greek word diaspora. Peter’s use of the word diaspora in 1:1 refers to Jews in dispersion among the Gentiles in all of its other New Testament uses (John 7:35; James 1:1).”

Så även om 1 Pet. 2:9 faktiskt handlar om den kristna församlingen i stort är det på intet sätt ett argument för att etniska Israel/judarna inte längre är Guds utvalda folk. Då krävs det i sådana fall att man har en på förhand given teologi som utesluter detta.

”Klassisk” position?

Är förbundsteologin, eller ersättningsteologin som kritikerna menar, den ”klassiska” och ”traditionella” övertygelsen? Om man med klassisk syftar på lång historia är svaret ja. Från och med Augustinus blev ”amillennialismen” (som är nästintill synonymt med förbundsteologin och innebär att det inte kommer något fysiskt och tusenårigt rike på jorden utan att det redan är upprättat andligen) den klart dominerande tolkningen.

Men den motsatta positionen, dvs. den som lär ett upprättat Israel i ett jordiskt rike efter Jesu återkomst (även kallat premillennialism), var den klart dominerande fram till Augustinus intåg på 300-talet e. Kr. Teologen George Peters bekräftar detta genom citat från bland andra den tidige kyrkofadern Ireneus (125-202 AD). Den tidiga församlingen, från apostlarnas tid fram till Augustinus på 300-talet, präglades av den bokstavliga tolkningsmetoden och detta medförde både ungjordskreationism och premillennialism.

Justinus Martyren (100-160 e. Kr ca) är en annan tidig och känd kyrkofader som tolkade Bibeln bokstavligt/naturligt. Efter noggranna bibelstudier kom även han fram till att nämnda premillennialism var den enda möjliga eskatologiska tolkningen och att alla andra tolkningar låg utanför ramen för sann kristendom. Polykarpos, Johannes lärjunge, menade också att premillennialismen var en central lära i den kristna tron. Idag är en sådan exkluderande hållning närmast utesluten.

Den respekterade kyrkohistorikern Philip Schaff instämmer och säger att den tidiga kyrkan (Barnabas, Papias, Justinus Martyren, Ireneus, Tertullian, Methodius, Lactantius) läste Bibeln bokstavligt och trodde på premillennialism.

Historikern Edward Gibbon skriver i boken ”The History of Christianity” att premillennialism och ungjordskreationism var den utbredda uppfattningen inom den tidiga kristna församlingen. En annan historiker, Jesse Forest Silver, beskriver församlingen under de första århundradena så här: ”By tradtition they knew the faith of the apostles. They taught the doctrine of the imminent and premillennial return of the Lord.”

Dr. Woods ger följande skäl till varför kyrkan skiftade uppfattning om riket och Israel/judarna: 1) behov av omedelbar relevans, 2) mänsklig filosofi där grekisk allegori påverkade teologin, 3) gnostisk dualism där det fysiska är ont, 4) den hedniska dominansen gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskapen i GT, 5) kejsar Konstantins påbud 313 e. Kr. som gjorde att kristendomen till statsreligion och ledde till makt och acceptans (som tolkades som tecken på ett upprättat gudsrike), 6) den judiska diasporan tolkades som att löftena till dem hade upphört och/eller övertagits andligen i församlingen.

Abrahamsförbundet

Abrahamsförbundet består av tre delförbund – land, avkomma och välsignelse. Nedan kommer en liten utläggning om förbundens innebörd, inklusive bemötande av Nimas invändningar.

1. Landförbundet (ex. 1 Mos. 15:18-21; 5 Mos. 29-30)

Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre till evig tid och till välsignelse för hela världen i nämnda område.

Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).

Dr. Woods lyfter också fram den framtida landuppdelningen mellan Israels stammar (Hes. 47:13-23), det faktum att landet aldrig mer ska delas av främmande makter utan bo i trygghet i det land som Herren gett dem (Amos 9:15) och att Jesus ska komma tillbaka till Olivberget utanför Jerusalem (Sak. 14:4) som starka argument för den naturliga och bokstavliga tolkningen av landet.

Att det rör sig om ett evigt förbund bekräftas enligt Dr. Thomas Ice framför allt av följande bibelställen: 1 Mos. 13:14-15, 17:7-8, 48:4; 2 Mos. 32:13; Jos. 1-2; 2 Sam. 7:13-16, 24-26, 29; 1 Kung. 2:45, 8:15, 9:3, 5, 10:9; 2 Kung. 21:7; 1 Krön. 16:17, 17:12, 14, 22-24, 27; 22:10, 23:25, 28:24; Jes. 34:17, 55:3, 13, 59:21, 60:21, 61:8; Jer. 17:25, 25:5, 32:40, 50:5; Hes. 16:60, 37:25, 26, 28, 43:7, 9, Joel 3:20.

När det gäller betydelsen av ”evig” (olam) syftar det enligt de flesta teologer, inklusive Dr. Allen P. Ross, på den mest avlägsna framtiden. Dr. Ice menar att Jer. 31:35-37, som talar om att Guds löften till Israel ska bestå så länge solens, månens och stjärnornas funktion kvarstår, ger en bra indikation om att landlöftet sträcker sig fram till den nya jorden, efter det jordiska tusenårsriket.

Dr. Ice: ”Based on the above passage in Jeremiah (31:35-37) we learn that ‘olam, in relation to God’s promises to the nation of Israel, means until the present heavens and earth are destroyed.”

Det finns dock de som menar att landlöftet följer med i evigheten och att den nya jorden ”bara” är en komplett renovering av den nuvarande jorden.

Hes. 37:21-22 är ett annat bibelställe som talar om att ett omvänt judiskt folk i framtiden ska återvända till det utlovade landet från jordens alla hörn (dvs. inte endast från Babylonien på GT:s tid, något som Nima öppnar för).

Även NT ger stöd för Israels fortsatta bibliska rätt till landet. Dr. Michael Rydelnik ger följande skriftexempel från NT där det fysiska landets koppling till Israel/judarna bekräftas:

• NT bekräftar att de gamla löftena till Israel fortfarande tillhör Israel (Apg. 3:25; Rom. 9:4-5, 11:28-29).
• NT bekräftar att Gud gav landet till Israel (Apg. 7:5, 10:36-39).
• NT talar om Israel tillbaka i landet i framtiden (Matt. 24:15-20; Upp. 7:4-9, 11-12, 16:14-16).
• NT bekräftar ett kommande tempel i Israel (Matt. 24:15; 2 Tess. 2:1-4)
• NT bekräftar en framtida upprättelse av folket i landet (Matt. 23:37-39; Luk. 21:24, Rom. 11:25-27).
• NT talar om ett framtida rike i Israels land (Matt. 19:28, Apg. 1:6-7).

Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 eftersom haven är borta där. Mer om dessa skillnader i tabellen nedan.

Nima menar istället att landsförbundet var villkorat, dvs. att lydnad ledde till besittning av landet och att olydnad ledde till förskingring, och att återvändandet från den babyloniska fångenskapen är ett exempel på när folket blir återsamlade i enlighet med exempelvis 1 Mos. 30 och Hes. 37. Som nämnts ovan stämmer inte det sistnämnda med den naturliga förståelsen av löftena – att folket ska återsamlas från hela världen, inte bara Babylon.

Dr. Woods pekar på fyra faktorer som utesluter den villkorade tolkningen: 1) för att Gud ensam ratificerar förbundet när Abraham sover (1 Mos. 15:12-21) och går i god för dess fullbordan (vilket gör det till ett ”unilateralt” förbund), 2) för att inga motprestationer eller krav nämns i sammanhanget, 3) för att förbundet kallas ”evigt” och ”orubbligt” (1 Mos. 17:7; Heb. 6:13-18) och 4) för att förbundet återkommande förnyas/bekräftas trots Israels olydnad (1 Mos. 28:14-15, Jer. 31:35-37).

2. Davidsförbundet (2 Sam. 7:12-17; 1 Krön. 17:1-15)

I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen. Och varken Jesus, Johannes döparen eller lärjungarna förändrade eller omdefinierade den sedan tidigare etablerade uppfattningen om ett fysiskt Gudsrike med Israel i centrum.

Nedan följer en tabell som belyser skillnaderna mellan de tre ”tidszonerna” och därigenom visar på det realiserade gudsrikets orimlighet och den framtida jordiska uppfyllelsens självklarhet.

Nu	Tusenårsriket	Evigheten
Känt som: Den ondes värld (1 Joh 5:19, Joh 14:30)	Känt som: Tusenårsriket (Upp 20:1-6), Guds rike (Mark 1:15), Himmelriket (Matt 19:23), Davids kungadöme (2 Sam 7:11-16)	Känt som : Den nya himlen och den nya jorden (Upp. 21:1) och Nya Jerusalem (Upp 21:2)
Invånare: Troende och icke-troende av alla folkslag	Invånare: Troende judar och hedningar från vedermödan – under Jesus, apostlarnas, martyrernas och församlingens styre (Jer 23:5-6; Mika 4:1-2; 2 Tim 2:12; Upp 5:10)	Invånare: Bara änglar och frälsta människor i uppståndelsekroppar (Heb 12:22-24)
Längd: Oklart	Längd: 1000 år (Upp 20:1-6)	Längd: Evigheters evighet (Upp 22:5)
Föregås av människans synd (1 Mos 3)	Föregås av vedermödan (Upp 19:1, Upp 20:1-6) – en period av dom mot Israel (för nekandet av Messias) och de övriga folken (för nekandet av evangeliet)	Föregås av uppror (Upp 20:7-10)
Plats: Nuvarande jord	Plats: Nuvarande jorden (1 Mos 13:17)	Plats: En ny jord (Upp 21:1)
Haven finns på jorden (1 Mos 1:9-10)	Haven finns på jorden (1 Mos 15:18)	Inget hav (Upp 21:1)
Jorden är under förbannelse till följd av synden (Rom 8)	Jorden kommer att renoveras och bli mycket bördig (Jes 65:17, 2 Pet 3:13). Vissa delar kommer dock vara obeboeliga Babylon/Södra Irak (Jes 13:19-22; Jer 50:39-40; 51:41-43; Upp 18:1-3).	Ny jord (Upp 21:1, 2 Pet 3:10) och nytt Jerusalem (Upp 21:9-27)
De flesta gör uppror (Luk 18:8)	Vissa gör uppror (Sak 14:16-18)	Ingen gör uppror (Upp 21:4)
Synd och andlig förförelse är utbredd då djävulen går runt som ett ”rytande lejon” (1 Pet 5:8)	Synd existerar men ingen andlig förförelse då djävulen är bunden (Hes 45:22)	Ingen synd och ingen förförelse eller djävul (Upp 21:4)
Kroppsligt tempel (1 Kor 3:16-17)	Judiska templet återuppbyggt (Hes 40-46)	Inget tempel (Upp 21:22)
Rättsskipning: Civil rättsskipning (Rom 13).	Rättskipning: Kommer ske genom Jesus Kristus, världens konung (Sak 14:9, 1 Kor 15:24-26,  Upp 11:15), under ett system av teokratiska lagar (Jes 2:2-3, Mika 4:1-2)	Rättskipning: Kommer inte vara nödvändigt eftersom synden är borta (Upp 21:27) men Gud Fadern kommer att regera eftersom alla fiender har blivit besegrade av Sonen (Ps 110:1, 1 Kor 15:24-26)
Död – alla, förutom troende som lever vid uppryckandet, dör (Heb 9:27)	Död – de med syndanatur (dvs troende som överlevt vedermödan) kommer att dö ung vid en ålder av 100 år (Jes 65:20)	Ingen mer död (Upp 21:4)
Samhällstillstånd: På det stora hela mycket negativt (2 Tim 3:1-9, Matt 24)	Samhällstillstånd: På det stora hela mycket bra. Men vissa fattiga (Mika 4:4), visst lidande, i alla fall initialt (Jes 35:5-6), vissa kommer att säga nej till Jesus (Jes 11:4, 65:20; Upp 20:7-9), vissa kommer inte fira lövhyddohögtiden och kommer därför bli straffade (Sak 14:19), vissa nationer kommer gå under eller lida av torka (Jes 60:12, Sak 14:16-19, Upp 20:9).	Samhällstillstånd: Perfekt – inga fler tårar, ingen sorg, ingen klagan (Upp 21:4)
Fängelse och dödsstraff (Apg 26:31)	Straffad med järnspira av Jesus (Ps 2:6-8)	Ingen bestraffning (Upp 21:8)
Djävulen: En realitet som förleder människor (1 Pet 5:8)	Djävulen: Bunden (Upp 20:2)	Djävulen: Kastad i eldsjön i evigheters evighet (Upp 20:10)
Djävulens makt: Den här världens härskare som går runt som ett rytande lejon (1 Pet 5:8)	Djävulens makt: Släpps lös i slutet av Tusenårsriket för att förleda nationerna (Upp 20:8)	Djävulen är makt och inflytande är borta (Upp 20:10)
Solen existerar (1 Mos 1:14-16)	Solen existerar (Jes 30:26)	Ingen sol (Up 21:23; 22:25) – ljuset strålar istället från Sonen
Israels status: Återupprättad i otro (Hes 20:33-38, Jes 11:11-12)	Israels status: Återupprättad i tro (Rom 9:27-29) och troende judar kommer bebo löfteslandet i fred, trygghet och välsignelse (Hes 28:25-26; 34:25-31; Jes 30:23-26)	Israels status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:12, 24)
Församlingens status: Ambassadörer för ett annat rike (2 Kor 5:20) och gäster och främlingar i den ondes värld (Heb 11:13)	Församlingens status: Regerar tillsammans med Kristus (1 Tess 4:16, Judas 1:14-15)	Församlingens status: Tillsammans med Kristus på den nya jorden (Upp 21:9-10)
Hedningarnas status: Troende hedningar är en del av församlingen, Kristi kropp (Gal 3:28)	Hedningarnas status: Troende från GT, i tillägg till frälsta hedningar under vedermödan, är på jorden och lovprisar Herren i Jerusalem (Ps 72:8-11; Sak 14:16-21; Upp 20:1-7)	Hedningarnas status: Kommer att vara en realitet (Upp 21:24)

Med andra ord är alltså de tre tidszonerna oförenliga, i alla fall om man läser bibeltexten på ett naturligt och normalt sätt. Och gör man det faller både amillennialismen och postmillennialismen som ett korthus.

Dr. Woods betonar också det faktum att NT:s författare inte omdefinierar den sedan tidigare etablerade bilden av ett fysiskt Gudsrike med Israel i centrum.

Och precis som Dr. Ryrie påtalar finns en ”gudomlig” logik i ett gudsrike på den här jorden där Gud segrar på den plats där han till synes förlorade.

”Why is an earthly kingdom necessary? Did He not receive His inheritance whe He was raised and exalted in heaven? Is not His present rule His inheritance? Why does there need to be an earthly kingdom? Because He needs to be triumphant in the same arena where He was seemingly defeated. His rejection by the rulers of this world was on this earth (1 Cor. 2:8). His exaltation miust also be on this earth. And so it shall be when He comes again to rule this world in righteousness. He was waited long for His inheritance, soon He shall receive it.”

Nima är övertygad om att alla dessa löften om ett kommande jordiskt rike med Israel i centrum gått i (andlig) uppfyllelse i Kristus och att NT ger oss den rätta förståelsen av GT. Ett av många problem med detta synsätt är att GT, under 1400 år, i princip var omöjlig att förstå för den tidens läsare. Mer om det nedan, i tillägg till det som redan skrivits ovan i avsnittet ”Alla löften uppfylls i Kristus?.”

3. Nya förbundet (ex. Jer. 31:31-34, 32:27-40, Hes. 36:25-32, Joel 2:28-29, Rom. 11:26-27)

Även här menar Nima att NT korrigerar GT (eller ger den ”djupare” och korrekta innebörden). Förbundet som omtalas i Jer. 31, där Gud säger att Han i framtiden ska upprätta ett nytt förbund med ”Israels och Juda hus” i en tid då det inte längre ska behövas någon undervisning, uppfylls enligt honom i Kristus. Och argumentet för detta hämtar han från Heb. 10 där författaren citerar från Jer. 31. Men här är det viktigt att påminna sig om Dr. Thomas ord ovan, dvs. NT-författaren kan auktoritativt använda och applicera GT-passager utan att för den skull omkullkasta den ursprungliga innebörden:

”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”

Dr. John Walvoord säger, efter en noggrann genomgång av Hebréerbrevets användning av nyförbundsterminologin, att det inte finns några belägg för att den kristna församlingen uppfyller eller ändrar det ursprungliga förbundets innebörd.

”The New Covenant, on the other hand, has, upon its validation, no requirements to be met by a second party, So while the NC can be described as validated (Heb. 8:6; 9:16-17), there is no indication of it being functional presently in any way, because the stipulated conditions (of Jer. 31, for example, which are never redacted or expounded) are not being presently fulfilled or shared.”

Det finns åtminstone tre tolkningar av NT:s bruk av ”nyförbundsterminologin” som ligger inom ramen för den bibliska/naturliga tolkningsmetoden (bokstavlig, historiskgrammatisk och kontextuell), dvs. den metod som bevarar den naturliga innebörden av GT:s texter.

1. Att det är två nya förbund, ett förbund med den kristna församlingen som upprättades i NT och ett annat som upprättas med Israel i framtiden (uppfyllelse av Jer. 31). Mindre vanlig och mindre trolig tolkning.

2. Att det är ett nytt förbund med två olika mottagare, dels den kristna församlingen och dels det upprättade Israel i framtiden (i linje med Jer. 31). Denna variant kallas även för ”already not yet” och ett vanligt synsätt är att kyrkan fått del av de andliga välsignelserna medan Israel/judarna, i tillägg till de andliga, väntar på de fysiska/materiella välsignelser (land, Kung och rike).

3. Att det bara finns ett nytt förbund, det som bland annat profeteras om i Jer. 31 och som har Israel/judarna som mottagare. Detta förbund ratificerades genom Jesus men invigs, eller upprättas, först när judarna kommer till tro (vilket delvis kan jämföras med att David först blev smord till kund och sedan fick vänta innan han tillträdde). Den kristna församlingen har varken direkt eller indirekt koppling till detta förbund utan får sina välsignelser genom Abrahamsförbundet och säden/avkomman i singular, Jesus Kristus (Gal. 3:16).

Dr. Christopher Cone om varför den sistnämnda tolkningen är den mest konsekventa och bäst bevarar Skriftens trovärdighet, objektivitet och ofelbarhet (samt grund för att bedöma läror):

”Second, what do I have to lose by applying the New Covenant to the Church? I use the theological method on which I depend – the literal grammatical-historical device. I can no longer claim consistency, as I must utilize other devices wholly foreign to literal grammatical-historical. Having lost my method and my consistency, I would soon expect to lose my confidence in the veracity of the text and the theology that it reveals. I would expect no more to stand firmly in sound doctrine nor to recognize error when it manifests itself in doctrines mine or externally held, for I would have no more standard for understanding written language.”

Alla dessa tolkningar bevarar alltså den bokstavliga och för dåtidens människor enda rimliga innebörden, dvs. att ett nytt förbund ska slutas med ett omvänt Israel/judiskt folk i ändens tid.

På min fråga om ”Israels och Juda hus” i Jer. 5:10-11 och Jer. 33:14-17 också syftar på den kristna församlingen svarar Nima att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Problemen här är uppenbara. Det finns ingenting i Jeremia som antyder att ”Israels och Juda hus” skulle ha olika betydelser utan det enda rimliga är att Jeremia/Gud syftar på samma grupp i alla tre fallen. Och om Jer. 33:14-17 faktiskt syftar på det ”gamla” Israel dyker nästa problem upp eftersom det skriftstället också talar om ett upprättat och omvänt Israel (som dessutom är tillbaka i landet).

Dr. Gary Gilley om de stora skillnaderna mellan det nya förbundets löften och verkligheten i den kristna församlingen och varför inte ens en partiell uppfyllelse i församlingen är trolig:

”But where in the Scriptures is revelation given teaching a partial fulfillment during the church age? Even the concept of partial fulfillment, in which the spiritual, but not the physical, promises are actively enjoyed, is suspect. The New Covenant promises full obedience, not fractional. It promises all the power of the Spirit which brings about compliance to God’s ordinances, not the inconsistency we often experience. It promises comprehensive knowledge of the Lord… It promises that we will no longer need teachers, while today teachers are an important part of Christian life. If the New Covenant is partially fulfilled today, it seems to be very partial indeed.”

Vidare hävdar Nima att Jer. 31:33-34 och Hes. 36:24-27 – skriftställen som alltså talar om att mottagarna (Israel/judarna) kommer att leva rättfärdigt och inte längre behöva lärare – inte ska tolkas bokstavligt eftersom också Jesus talade ”symboliskt” om att vi inte behöver lärare (Matt. 23:11). Att Jesus inte syftade på att avskaffa lärarämbetet i stort är i sammanhanget uppenbart så där är vi överens. Men den finns ingenting i Jer. 31:33-34 och Hes. 36:24-27 som antyder att det inte ska förstås bokstavligt.

Dr. Constable om Hes. 36:24-27: ”God would, fourth, also put His Spirit within the Israelites and cause them to obey His commands carefully (cf. 11:19-20; 18:31; 37:14; 39:29; Jer. 31:31; Joel 2:28-29; Acts 2:17-18; Rom. 7:7—8:4; 2 Cor. 3:6-18; Heb. 8:6—10:39). This is a coming of the Holy Spirit on Israel in the future, not His coming on the church at Pentecost.”

Att hävda att Jeremia och Hesekiel använder hyperboliskt språk (överdrifter) som kan appliceras i en lite mildare form på församlingen borde även kunna uteslutas genom att titta på det moraliska avfall och den doktrinära vilsenhet som råder i dagens kristenhet (och som berörts ovan).

Hermeneutik

Allt bottnar enligt mig i hermeneutik, dvs. texttolkning. Och det är den grundläggande skillnaden mellan dispensationalism och förbundsteologi. Den förstnämnda anammar den naturliga/bokstavliga tolkningsmetoden på hela Bibeln medan förbundsteologer, enligt mig (och andra dispensationalister), omtolkar den naturliga/bokstavliga innebörden av GT:s alla framtida löften till Israel för att få ihop den med en på förhand given teologi.

Dr. Renald Showers om förbundsteologers skifte till andlig/allegorisk hermeneutik när det kommer till profetiska passager (i synnerhet sådana som gäller Israel):

”In spite of these recognitions, Covenant Theology uses a second method of interpretation when dealing with certain areas of biblical teaching. This is especially true in its treatment of prophetic teachings concerning the future, particularly the future of the nation of Israel and the future Kingdom of God. In these areas, Covenant Theology frequently employs the allegorical or spiritualizing method. In this method words are not given the common, ordinary meaning which they had in the culture and time in which the passage was written. Instead, they are assigned different meanings. For example, according to this method, the word Israel does not have to mean the nation of Israel. It could mean the Church. Thus, according to this method, the prophetic promises of future blessing for Israel do not have to be fulfilled with the nation of Israel. Rather, they are to be fulfilled with the Church.”

Om man menar att de jordiska löftena (till det etniska Israel) – ett fysiskt land (Landförbundet, 5 Mos. 29-30) med en fysisk Kung (Davidsförbundet, 2 Sam. 7) och med fysiska välsignelser (Nya förbundet, Jer. 31) i ett kommande jordiskt rike (Apg. 1:6-7) – egentligen ”bara” syftade på den ”andliga verkligheten” redan från början (utifrån ex. Heb. 11), en verklighet som uppfylldes i Jesus och/eller realiseras i himlen till alla troende i alla tider, får det allvarliga konsekvenser.

För det första undermineras bibeltextens trovärdighet och objektivitet på ett fundamentalt sätt då texten förandligas/allegoriseras. En sådan hållning öppnar också dörren för att ny uppenbarelse omkullkastar den naturliga tolkningen av NT:s undervisning (även om jag är cessationist så tror jag att det kommer ny uppenbarelse under vedermödan, Upp. 11), dvs. löften givna till den kristna församlingen kan komma att få en ”ny” mottagare och/eller innebörd utifrån argumentet att de aldrig skulle förstås på det bokstavliga sätt som vi trodde (ex. att Jesus död och uppståndelse bara var en andlig verklighet eller att dagarna skapelseberättelsen ska förstås som symboler utifrån NT-versen ”en dag är som tusen år”). Löftena till kyrkan skulle istället ha tolkats ”andligt”.

Varken författaren till Abrahamsförbundet eller dess första läsare kunde omöjligt ha förstått den förment andliga innebörden i de aktuella passagerna som diskuterats ovan och det gör i praktiken Gud till lögnare och/eller medveten förvillare. På samma sätt som alla profetior om Jesu första ankomst gick i bokstavlig uppfyllelse kommer alla profetior om Jesu återkomst och Israels upprättelse gå i bokstavlig uppfyllelse.

Källor och länkar

Nimas debattartikel: https://www.dagen.se/debatt/2023/02/16/likstall-inte-klassisk-fullbordansteologi-med-antisemitism/

Andy Woods, The Coming Kingdom

Christopher Cone, Priority in Biblical Hermeneutics and Theological Method

John S. Feinberg, Continuity and Discontinuity

Renald E. Showers, There Really is a Difference

Christopher Cone, An Introduction to the New Covenant

Thomas Ice, The Case for Zionism

Thomas Constable: https://planobiblechapel.org/soniclight/

Thomas Stegall: https://www.youtube.com/watch?v=QkWs8-ZHaSs&list=PLkMUW_k3_Np6-Fvwxx0e-kzyKNE9z3ZBK&index=1