Introduktion

I den här texten kommer jag bemöta ett antal ersättningsteologiska argument som lyfts fram i en diskussion i den kristna Facebookgruppen ”Värnet”. Då flera av gruppens medlemmar, utöver att vara inflytelserika pastorer och förkunnare i den svenska frikyrkligheten, är aktiva röster i kristen media och företrädare för den i Sverige klart dominerande synen på Israel – ersättningsteologi – är det enligt mig viktigt att ge goda bibliska skäl till varför den inte bör omfamnas och bejakas.

I det här fallet väljer jag att inte namnge den aktuella personen då det centrala är argumenten, inte vem som framför dem.

Varför är detta viktigt? Det övergripande skälet är att vår inställning till Israel och det judiska folket får konsekvenser både i vårt kristna liv idag (1 Mos. 12:3) och i den framtida domen för troende (2 Kor. 5:10). Och mer konkret grumlar det vårt uppdrag och budskap.

Dr. Andy Woods refererar här till Clarence Larkins varning för ”Kingdom Now”-teologi (en teologi som kommer ur ersättningsteologin där den kristna kyrkan realiserar och etablerar Guds rike på jorden):

”Idéer och tolkningar får konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Definitioner

Innan jag går in på argumenten och mina motargument vill jag först definiera vissa begrepp som förekommer i texterna, begrepp som kan vara komplicerade för den oinvigde.

Ersättningsteologi: Innebär att den kristna församlingen har ersatt Israel permanent i Guds plan och att alla löften som gavs till Israel och det judiska folket (primärt land, Kung och välsignelse) antingen går i andlig uppfyllelse i församlingen eller slutade gälla till följd av olydnad. Man menar vidare att vi är det nya Israel och att Guds folk, församlingen, alltid varit detsamma – troende människor i alla tider. Inte sällan leder detta till att kristna i varierande utsträckning är bunden till Mose lag.

Kristna med den här övertygelsen anammar vanligtvis någon form av herraväldesteologi (”Kingdom Now”-teologi) där Guds rike är 1) andligt och redan etablerat i den kristna församlingen (Amilennialism) eller 2) fysiskt och successivt etablerat i en alltmer kristnad värld genom den kristna församlingen (Postmillennialism).

Notera att både uppfattningarna omtolkar den naturliga/bokstavliga innebörden av texterna om riket i GT – från Israel och judarna till den kristna församlingen.

Här har jag skrivit mer om Amillennialism och Postmillennialism: https://godanyheterna.com/2021/08/26/guds-rike-amillennialism-och-postmillennialism/

Dispensationalism: Kan förenklat sammanfattas med att Gud har handlat olika med olika grupper i olika tider. Israel och den kristna församlingen är olika entiteter och har olika roller i Guds plan för historien. Dispensationalismen grundar sig i en normal/bokstavlig läsning av hela Bibeln (något som inte utesluter symboler och andra bildspråk) vilket resulterar i en tro på en framtida upprättelse av Israel och det judiska folket. Löftena som gavs till dem i Abrahamsförbundet var, till skillnad från det villkorade förbundet med Mose, ovillkorade och kommer, i likhet med alla andra bibliska profetior, att gå i bokstavlig uppfyllelse.

Den kristna församlingen, Kristi kropp, var en tidigare hemlighet som avslöjades i NT och är alltså inte en fortsättning på eller expansion av Israel. Därför är vi inte heller under någon del av Mose lag då den endast gavs till Israel och upphörde att gälla i och med Jesu korsdöd. Det som upprepas i NT, exempelvis nio av tio budord (sabbaten undantagen), är dock gällande även för oss.

Israel kommer att vara en särskild och unik grupp även under Tusenårsriket när riket upprättas åt Israel (GT-löften+Apg. 1:6-7) och har således en annan roll än den kristna församlingen.

Dispensationalismens beståndsdelar är följande (där punkt 2 och 3 är ett resultat av punkt 1):

1. Konsekvent bokstavlig tolkning. Läs hela Bibeln normalt/bokstavligt om inte texten tydligt indikerar något annat. Även symbolspråk har en given och bestämd mening.
2. Skillnad mellan Israel och den kristna församlingen. Israel är tillfälligt förkastade som Guds primära ”verktyg” i världen men när den kristna församlingen – bestående av troende judar och hedningar – rycks upp till Herren återgår strålkastarljuset på Israel och i det kommande Tusenårsriket kommer Israel vara den ledande nationen som blir till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet och Rom. 11.
3. Det övergripande syftet med historien är Guds ära, dvs. allt är skapat med syfte att ära Skaparen och manifestera Hans storhet (Ef. 1:6, 12, 14). Och det är ett större syfte än enbart människors frälsning som förbundsteologer/ersättningsteologer menar. Änglarna skapades exempelvis inte med syfte att frälsas.

Här har jag skrivit mer om både det ovillkorade Abrahamsförbundet och det villkorade förbundet med Mose: https://godanyheterna.com/2021/08/22/guds-rike-forbundens-betydelse/

Att den kristna församlingen, som Abrahams ”andliga säd”, också är välsignade genom Abrahamsförbundet annulerar inte Abrahams fysiska avkomma och löftena som gavs till dem.

Dr. Thomas Constable klargör skillnaderna mellan ovannämnda grupper på ett bra sätt i följande citat:

”Varför kan den amillennialistiska ståndpunkten som representeras ovan inte vara korrekt? Anledningen är att Skriften talar om den kristna församlingen som en enhet skild från Israel (Ef. 2:11-22). Etniska judar (både troende och icketroende) – och hedningar som konverterade till judendomen – utgjorde Israel. Kyrkan består av både judar och hedningar och inträdeskravet för båda grupperna är tro (Ef 2:16; jfr 1 Kor 10:32). Vidare kallade Paulus judisk och ickejudisk jämlikhet i kyrkan för ett mysterium, något unikt och inte tidigare uppenbarat i Skriften (Ef. 3:5). Kyrkan började på pingstdagen, inte i Gamla testamentet (Apg 1:5; 11:15-16; 1 Kor. 12:13; Kol. 1:18).

Troende från alla epoker är alla Guds folk. Trots det har Gud handlat olika med olika grupper i olika tider, allt eftersom mänsklighetens historia har utvecklats.

Ärver kyrkan löftena till Abraham? Det ärver bara några av dem. Judarna kommer att ärva de särskilda löften som ges till Abrahams fysiska ättlingar. Alla troende (hedningar och judar) kommer att ärva de som ges till Abrahams andliga ättlingar. Frälsta judar (judiska kristna) kommer att ärva de som ges till de fysiska ättlingarna som också är andliga ättlingar. I bibelstudier är det mycket viktigt att notera den eller de personer som ett givet löfte gavs till.”

Dr. Arnold Fruchtenbaum om huvudproblematiken med alla former av ersättningsteologi:

”Det är en sak att se uppfyllelse i NT, men det är en helt annan sak att se NT totalt omtolka GT så till den grad att GT:s texter blir nonsens.”

Ersättningsteologiska argument

Nedan följer citatet från skribenten i gruppen Värnet.

”Jag kommenterar här och delar bara ett axplock av mina egna tankar kring ett par (för mig) vägledande texter, och är genuint intresserad av att få höra ett/flera dispensationalistisk(t/a) svar på dem.

I Apostlagärningarna 2:17 inleder Petrus sin kända utläggning av Joel-profetian genom att först citera den i sin helhet. Men, som inledning till profetian byter han ut introduktionsfrasen i Joel mot en fras som förekommer bara en enda gång i hela LXX (den grekiska översättningen av GT, vilken i majoriteten av fall brukas av NTs författare i citat): ἐν ταῖς ἐσχάταις ἡμέραις. Det ställe där denna fras förekommer (och, som då så verkar att Lukas/Petrus vill att den uppmärksamme läsaren ska föra tankarna till) är Jesaja 2:2, där det majestätiska löftet om kullen med Herrens hus som ska upprättas till vilken jordens alla folk ska strömma. Rimligt verkar alltså vara utifrån denna uttryckliga koppling (som, återigen, inte finns någon annanstans i LXX) att Petrus avser att Jesaja 2:2-4 är uppfyllt genom Pingstdagen såväl som Joel-profetian.

Alltså; detta framtida löfte som, läst i sin ursprungliga kontext i Jesaja, verkar tala om ett fysiskt återupprättande av tempelberget (där Guds närvaro manifesteras) någon gång i framtiden för alla folkgruppers fördel, sägs här uppfyllas genom Kristus och skänkandet av Anden (Guds närvaro) på Pingstdagen för alla folkgruppers fördel. Likheterna är, när man tänker på det, slående (för mig). Är detta ett ”förandligande” av ett konkret GT-löfte? Eller är det så att alla löften i Kristus har fått sitt ”ja” (2 Kor 1:20)?

Detta för mig vidare in på min nästa tanke. Som bekant är en återkommande spik för oss förbunds/nyförbunds-teologer att slå på 2 Kor 1:20: ”Alla Guds löften (ἐπαγγελίαι) har i honom fått sitt ja.” Den enda gången därutöver i 2 Kor då ἐπαγγελία förekommer är i 7:1. Här säger Paulus då, intressant i relation till 1:20; ”När VI nu har dessa löften (τὰς ἐπαγγελίας), mina älskade…” (min emfas) Alltså; Paulus logik verkar löpa som sådan att:

1. Kristus är det Sanna Israel, lydig förbundet & lagen där alla tidigare israeliter har visat sig olydiga.

2. Därför har alla Guds löften fått sitt ”ja” i Honom (2 Kor 1:20), eftersom Han och endast Han är förtjänt av dem.

3. Vi som Guds folk karaktäriseras ytterst sett (enligt Paulus) av att vi är ”i Kristus.”

4. Därför, eftersom vi är iklädda Honom i vilken alla Guds löften har fått sina ”ja”, har vi nu dessa löften (2 Kor 7:1).

Vad är då dessa för löften, som inneslutna i en inclusio mellan de två förekomsterna av ἐπαγγελία? Det är löften om det Nya Uttåget som lovades genom profeten Jesaja (2 Kor 5:17 som alluderar till bl.a. Jes 43:19). Det är löften om att det fysiska templet nu är passé, eftersom vi är iklädda Kristus (Guds tempel, Joh 1:14; Joh 2) och därför nu har Guds närvaro genom Hans Ande boendes inom oss (2 Kor 6:16a). Det är löften som tillskrevs Davids Son i 2 Sam 7:14 som nu är våra (2 Kor 6:16b) som Guds söner och döttrar.

Ett tredje och sista axplock. I Amos 9 ger profeten en avslutande vision om hur Herren ska straffa alla syndare i Israels hus (9:8-10). De som i högmod lever utan fruktan för olyckan är just de som ska drabbas av den. Därefter följer ett löfte om hur Davids hydda ska upprättas igen för att hednafolket som Herren har talat ut sitt namn över (och därmed proklamerat ägandeskap) ska hamna i hans besittning (9:11-12). Denna profetia lyfts sedan fram av Jakob i Apostlagärningarna 15:16-18. Scofield menar intressant nog att ”Dispensationally, this is the most important passage in the N.T. It gives the divine purpose for this age, and for the beginning of the next.” Frågan är: vilken händelse åsyftar denna profetia i Amos 9, och hur sägs denna uppfyllas av Jakobs tillämpning i Apostlagärningarna 15?

Jag tolkar det som att profetian i Amos 9:11-12 uppfylldes, inte genom en ”bokstavlig” (ogillar starkt denna beskrivningen av dispensationalistisk hermeneutik) genom evangeliets spridning till hedningarna, av flera anledningar.

För det första anpassar Jakob citatet i Apostlagärningarna 15:16 genom att temporalt förstärka förhållandet mellan Amos 9:10-11. MT och LXX lyder ”på den dagen” (בַּיּוֹם הַהוּא respektive ἐν τῇ ἡμέρᾳ) och Jakob inleder citatet med μετὰ ταῦτα ”efter detta”, som för att göra en temporal distinktion från det som tidigare har hänt i Amos 9:8-10. Israels förstörelse och diasporan beskrivs i de föregående verserna, och i vers 11 beskrivs nu det som sker i samband med mötet i Jerusalem. Den litterära kontext som citatet från Amos 9:11-12 finns i (vilken var uppenbar för de första åhörarna) talar alltså emot den dispensationalistiska tolkningen.

För det andra breddar LXX och Jakob profetian till att inte bara handla om erövringen av Edom, utan att ”alla andra människor ska söka Herren, alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts” (Apg 15:17). Ingen del av kontexten i apostlamötet uttrycker något slags geografiskt eller politiskt intresse; det aktuella ämnet är vilka som tillhör gudsfolket.

För det tredje tjänar hela Amoscitatet syftet för Jakob att förklara varför hedningarnas inträde till gudsfolket inte ska kompliceras (διό ”därför” i 15:19). Argumentationen faller platt om Jakob citerar en profetia som har att göra med en eskatologisk uppfyllelse.

Avslutningsvis uppfattar jag den dispensationalistiska distinktionen i Jakobs citation av Amos 9 som krystad. Det göder en skepticism till att ta avstånd från alla profetior som inte i minutiöst ”bokstavlig” detalj uppfylls – även när NT (här Jakob) verkar ha en mer generös syn.

Jag ser fram emot repliker med god ton! Jag ber om ursäkt om det upplevs som ”prettigt” med att grekiska och hebreiska ord kastas in i texten, jag menar det inte som något slags ”härskarteknikande.” Gud välsigne er!” (Slut citat)

Min replik

Även om vi kommer till diametralt olika slutsatser uppskattar jag skribentens öppenhet och, vad det verkar, vilja att förstå andra tolkningar. Och trots att frågan på intet sätt är oviktig är den inte frälsningsavgörande. Med andra ord ifrågasätter jag inte vederbörandes frälsning.

I sammanhanget kan det först vara bra att vara medveten om att det finns så kallade ”progressiva dispensationalister” som ser en partiell uppfyllelse i den kristna församlingen av löften givna till Israel och judarna i GT. Traditionella dispensationalister kritiserar dock en sådan förståelse och menar att de använder inkonsekvent hermeneutik, så kallad ”complementary hermeneutics”, i ett försök att tona ner skillnader mellan ersättningsteologer och dispensationalister. Denna position brukar även kallas ”already not yet”. Jag kommer emellertid argumentera utifrån ett traditionellt dispensationalistiskt perspektiv.

Svaret nedan delas upp i tre delar, utifrån skribentens argumentation: Apg. 2, Joel 2 och Jesaja 2 – 2 Kor 1:20, 7:1, 5:17 – Amos 9 och Apg. 15.

Apg. 2, Joel 2 och Jesaja 2

Det grundläggande problemet med ”uppfyllelsetolkningen” av Apg. 2 är att nästan ingenting av det Joel pratar om händer på Pingstdagen och det underminerar inte bara Skriftens tillförlitlighet utan också förtroendet för Guds ofelbara uppenbarelse. Om inte de ovillkorade löftena till Israel och judarna fortfarande gäller dem, kan inte heller vi i den kristna församlingen vara säkra på att Gud står fast vid sina löften till oss.

Istället för att se Apg. 2 som en uppfyllelse är det klart rimligare att förstå citeringen som en analogi, en jämförelse mellan två liknande men olika händelser.

Dr. Andy Woods argument för den analoga tolkningen (parallell/jämförelse) av Apg. 2

1. Allt kött. Joels profetia talar om att Gud kommer att utgjuta sin ande över ”allt kött” och i kontexten handlar det om ett framtida och nyomvänt Israel (dvs. en direkt massutgjutelse över den omvända nationen). Det var inte fallet på pingstdagen då bara de tolv apostlarna, i tillägg till de 120 och så småningom 3000 (Apg. 2:41), omvände sig.

Woods: ”This number represents but a microscopic fraction of the over one million Jews living in the land of Israel at that time. This number was certainly not the ”all flesh” that Joel predicted.’

2. Olika händelser. Det är uppenbart att det som Joel profeterar om i 2:28-32 inte går i uppfyllelse i Apg. 2 eftersom solen inte förmörkades och månen inte vändes i blod. Ett relaterat argument är att Petrus avbryter sitt citerande mitt i vers 32 där Joel talar om Israels kommande upprättelse i Jerusalem.

”Thus, the rest of verse 32 deals with Israel´s deliverance in Mount Zion and in Jerusalem. Such deliverance was not fulfilled on Pentecost. Rather, the nation of Israel went off into discipline just a few decades later at the hands of Titus of Rome in AD 70, resulting in the deaths of million Jews.”

Vidare nämns i Apg. 2 inget om blod, eld, rökpelare, söner och döttrar som profeterar, unga som ser syner eller gamla som har drömmar. Det finns istället händelser i Apg. 2 som inte Joel profeterar om, i synnerhet tungotalet (2:4).

3. Annan formulering. Woods påpekar att Petrus inte citerar ordagrant utan ändrar formuleringar, vilket ytterligare förstärker den analoga tolkningen. ”Och det ska ske härefter” förändras av Petrus till ”Och det ska ske i de sista dagarna”. På samma sätt förändrar Petrus Joels profetia när han i Apg 2:18 lägger till ”och de ska profetera”.

Woods: ”Such editing seems to indicate that Peter himself , did not believe that the prophecies in Joel 2 were being fulfilled in Acts 2.”

Med andra ord menar Woods, till skillnad från skribenten, att Petrus omformulering indikerar det motsatta.

Och om Petrus hade velat att åhörarna skulle ha förstått händelserna på pingstdagen som en uppfyllelse av Joel 2 borde han i sådana fall använt det ordet, precis som han gjorde i Apg. 1:16.

Woods: ”If Peter wanted to indicate that the prophecies in Joel 2 were being fulfilled in Acts 2, he could have easily indicated this by using and inserting the word ”fulfilled” like he did in his previous speech in Acts 1:16.”

Med andra ord menar Woods, till skillnad från skribenten, att Petrus omformuleringen är en indikation på det motsatta.

Personligen tycker jag för övrigt att kopplingen mellan Apg. 2 och Jes. 2 är minst sagt långsökt. Jes. 2 handlar om när ett upprättat Juda och Jerusalem ska vara till välsignelse för hela världen, i enlighet med Abrahamsförbundet. Dessa beskrivningar (global fred, Kungen som regerar från Jerusalem, folken som strömmar dit, undervisning som utgår från Jerusalem) passar bra in på den renoverade jorden med Israel i centrum under Tusenårsriket, inte på dagens ”Laodicea-församling”.

Här har jag skrivit mer om de grundläggande (och många) skillnaderna mellan församlingens tidsålder, tusenårsriket och den nya jorden: https://godanyheterna.com/2021/08/31/guds-rike-vs-nutiden-och-evigheten/

Det är för mig än mer långsökt och krystat att läsa in uppfyllelse av Jes. 2 i den kristna församlingen än Apg. 2 och det håller teologen Ian Alexander Hicks med om:

”Well, that is clearly a non-sequitur fallacy, just because similar phrasing is used doesn’t mean that there is a direct fulfillment to another text. Unless there is a clear allusion or a clear quotation to Isaiah 2:2-4 then we shouldn’t see it fulfilled. Acts 2 doesn’t mirror Isaiah other than the phrase in the last days, but that also assumes that Acts 2 is the fulfillment of Joel 2 (in totality), and dispensationalists don’t agree with this.”

Nedan följer några citat som motsäger den allegoriska tolkningen av ”Juda och Jerusalem”, ”i den yttersta tiden” och ”berget med Herrens hus” i Jes. 2.

Dr. Thomas Constable om strukturen i Jes. 2-6: ”This second major segment of the introduction to the book (chs. 1—5) contrasts what God intended Israel to be (2:1-5), with what she was (2:6—4:1), and what God will make of her in the future (4:2-6). Thus the progress of thought is from the ideal to the real and back to the ideal.”

Dr. Franz Delitzsch, teologiprofessor med hebreiska som specialitet, om varför ”yttersta tiden” i Jes. 2:2 är relaterat till Jesu återkomst och Israels slutliga upprättelse:

”The expression ‘the last days’ (acharith hayyamim, ‘the end of the days’), which does not occur anywhere else in Isaiah, is always used in an eschatological sense. It never refers to the course of history immediately following the time being, but invariably indicates the furthest point in the history of this life—the point which lies on the outermost limits of the speaker’s horizon.”

Dr. Constable om ”berget med Herrens hus”: ”The reference to ”the mountain of the house of the LORD”(v. 2), indicate that the prophet had a literal meaning in mind. He may have meant that the actual mountain on which the temple stood would be thrust higher in elevation. This may happen (cf. Ezek. 40:2; Zech. 14:4, 10), but the primary meaning seems to be that Israel and Yahweh will be exalted in the world. There is no basis for equating ”the mountain of the house of the LORD” with Christianity, as some interpreters do.”

Sammantaget är det alltså så pass många olikheter mellan å ena sidan Apg. 2 och å andra sidan Joel 2 och Jesaja 2 att en uppfyllelse av de senare i den första tycks orimlig, i alla fall om vi vill bevara en normal förståelse av Joel 2.

Vanligt motargument: ”Det står ju trots allt ‘Det är detta’ som profeten Joel talar om så det måste vara någon form av andlig uppfyllelse och omtolkning av Joel, helt eller delvis.”

Svar: Det grekiska uttrycket som används för ”det är detta” används på andra ställen i NT i analogiskt syfte och måste alltså inte syfta på uppfyllelse. Uttrycket används exempelvis på samma sätt om nattvarden (”detta är min kropp”) och där är det, såvida man inte är katolik, uppenbart att det används illustrativt.

Dr. Woods: ”The Greek expression translated ”this is what/that” is ‘touto estin to’. The expression need not indicate fulfillment since it is also used elsewhere in the New Testament to convey an analogy. For example, the identical expression is found in 1 Corinthians 11:24, which says, ‘This is my body, which is for you, do this in remembrance of Me’. Obviously, contrary to Roman Catholicism’s doctrine of Transubstantiation, Paul was not using this expression to convey that the elements of communion were the actual body and blood of Christ. Rather, Paul´s point is that the communion elements are merely analogical to the body and blood of Christ, thereby causing the believer to remember Christ´s sacrifice on His behalf.”

Andra traditionella dispensationalister med samma övertygelse/tolkning om Apg 2:16:

Dr. Charles Ryrie: ”Peter was not saying that the prophecy was fulfilled at Pentecost or even that it was partially fulfilled; knowing from Joel what the Spirit could do, he was simply reminding the Jews that they should have recognized what they were then seeing as a work of the Spirit also. He continued to quote from Joel at length only in order to be able to include the salvation invitation recorded in verse 21.”

Dr. Merrill F. Unger: ”It seems quite obvious that Peter did not quote Joel’s prophecy in the sense of its fulfillment in the events of Pentecost, but purely as a prophetic illustration of those events. As a matter of fact, to avoid confusion, Peter’s quotation evidently purposely goes beyond any possible fulfillment at Pentecost by including events in the still future day of the Lord, preceding kingdom establishment (Acts 2:19-20). … In the reference there is not the slightest hint at a continual fulfillment during the church age or a coming fulfillment toward the end of the church age.”

C.I. Scofield: ”Peter did not state that Joel’s prophecy was fulfilled on the day of Pentecost. The details of Joel 2:30-32 (cp. Acts 2:19-20) were not realized at that time. Peter quoted Joel’s prediction as an illustration of what was taking place in his day, and as a guarantee that God would yet completely fulfill all that Joel had prophesied. The time of that fulfillment is stated here (‘afterward,’ cp. Hos. 3:5), i.e. in the latter days when Israel turns to the LORD.”

2 Kor 1:20, 7:1, 5:17

Att Guds alla löften fått sitt ”ja” i Kristus betyder på intet sätt att alla löften gått i uppfyllelse eller upphört att gälla. Alla ouppfyllda och ovillkorade löften till Israel och judarna, som ratificerades/bekräftades i Jesus, står fortfarande kvar. Vi kan exemplevis fortfarande vara säkra på att Gud inte kommer att dränka världen med vatten utifrån det ännu gällande förbundet mellan Gud och allt levande. Detsamma kan sägas om den sista tidens straffdomar, Jesu återkomst och det kommande riket.

Ian Alexander Hicks om det orimliga med en sådan tolkning av 2 Kor. 1:20:

”All the promises that God has made to his people, are made in Christ, ergo, they are ratified by and through him. None of these promises will ever fail, because our Lord’s words are true, but what Paul is not saying is that all of the promises have already been fulfilled, which is the error of using this passage to say that the promises are no longer active and valid. Just because the Lord has come doesn’t mean that the Noahic Covenant (Eternal Promise) somehow becomes obsolete, and that he will now judge by flooding the earth again, or that Jesus won’t come again, because they find their yes and amen in him. Christ is the end goal, this doesn’t negate his Covenant promises and blessings, but will see them all consummated when the Lord gives back the Kingdom to the Father.”

Att ”löften” omtalas i både 2 Kor. 1:20 och 7:1 betyder inte per automatik att det finns någon koppling däremellan (finns många exempel där samma grekiska uttryck används med olika mening, även i samma bibelbok). Det är först och främst den närliggande kontexten som bestämmer den aktuella meningen och i det här fallet är det slutet på 1 Kor. 6 som är tolkningsnyckel. Där talas det om Guds löften och att Han ska vara med oss om vi vandrar i gemenskap med Herren, alternativt att vi bör leva heligt utifrån vår positionella gemenskap med Honom.

Ian Alexander Hicks om att koppla 2 Kor. 7:1 till 1:20: ”Context is king right, we can’t just play word games and see parallel words and assume that a text is directly paralleling or fulfilling something else.”

Detsamma kan för övrigt sägas om ”kopplingen” mellan Jes. 43:19 och 2 Kor. 5:17 (och 2 Sam 7:14 och 2 Kor 6:16). Det blir oundvikligen långsökt allegori. Att Gud gjorde något ”nytt” både under lagens tid med Israel (primärt att Han banade en ny väg ut från fångenskapen i Babylon, precis som han hade banat en väg ut ur Egypten) och i församlingens tid med kristna (det nya livet i Kristus, dvs. från det gamla ofrälsta livet till det nya frälsta) betyder inte att Guds löften till Israel och det judiska folket är annullerade eller att 2 Kor. 5:17 på något sätt uppfyller Jes. 43:19.

På samma sätt finns det ingen grund för att hävda att 2 Kor. 6:16-7:1 uppfyllt det ovillkorade, fysiska och av Jesus och apostlarna icke omdefinierade Davidsförbundet (som även bekräftas i Jer. 23:5; 30:9; Jes. 9:7; 11:1; Luk. 1:32, 69; Apg. 1:6-7; 13:34; och Upp 3:7).

Dr. David K. Lowery, NT-professor, om vad löftena i 2 Kor. 7:1 åsyftar: ”These promises refer to God´s assurance of His presence (6:16) and fellowship (6:17b-18). This obedience requires purification (let us purify ourselves), which here implies separation (katharisomen; cf. Matt 8:3, Deut. 19:13) from everything that contaminates body and spirit and from every person who pollutes the truth (2 Cor 2:17, 4:2). ‘Body and spirit’ refers to the whole person in his external and internal aspects (cf. 7:5). In an attitude of reverance for God (cf. 5:11) which produces obedience, sanctification (holiness) can be perfected, that is, completed or matured. This is a maturing, growing holiness, an increased Christlikeness (3:18), a progressive sanctification (not sinless perfection).”

Dr. Thomas Constable om samma vers: ”‘Having these promises’ of intimate fellowship with God as an incentive for obedience, Christians should avoid certain probable sources of spiritual contamination. These sources of defilement may be external or internal: in relation to other people or in relation to God. Flesh (or body, Gr. sarx) and spirit, as used here, is a merism for the whole person (cf. 5:9; 1 Cor. 7:34). Instead of living contaminated lives we should press on in our continual struggle against sin, all the while fearing God (cf. 5:11). This verse stresses what we must do (‘cleanse ourselves’) in order to progress in practical sanctification (‘perfecting holiness’), and it reminds us that this process is ongoing.”

När det gäller Paulus citeringar av GT i 2 Kor. 6:16-18 är det för att visa på paralleller med Israel, inte uppfyllelse av profetia. 3 Mos. 26:12, som Paulus citerar i 2. Kor 6:16, är inte heller en profetia utan ett löfte om välsignelse vid lydnad under lagens tid för Israel.

Dr. Constable om 2. Kor 6:16-18: ”Paul quoted several Old Testament passages in order to support his contention. The first is a gracious promise that God gave the Israelites in the wilderness (”I will dwell in them and walk among them”). Therefore they needed to be holy (Lev. 26:11-12; cf. Exod. 25:8; 29:45). Paul had taught the Corinthians that they were the temple of God (1 Cor. 3:16-17; 6:19). Therefore it was only appropriate that they set themselves apart to God since He inhabited them. The second quotation is from Exodus 6:7 and Leviticus 26:12 (cf. Jer. 32:38; Ezek. 37:27). The essential relationship between God and the people whom He has chosen for special blessing requires that those so blessed remain faithful to Him: ‘I will be their God, and they shall be My people.’”

Att vi i den kristna församlingen (som är en ny entitet och ett tidigare mysterium som uppenbarades under NT:s tid) också kallas ”mitt folk” (2 Kor. 6:18) ska inte förstås som om Gud permanent förkastat sitt ursprungliga folk Israel. Tvärtom ska deras upptagande leda till världsvid välsignelse i framtiden, i enlighet med Abrahamsförbundet och Rom 9-11.

Dr. Hans Bietenhard om att vi också kallas för ”Guds folk”: ”This is not, of course, to say that in the NT the church has simply taken the place of Israel as the people of God, as if Israel had lost the priority given to her by God. This is perhaps the major problem that Paul wrestles with in Rom. His conclusion is that Israel is and remains God´s people, and has not been rejected by God (cf. Rom 9-11).”

Upp 21:3, som beskriver den nya himlen och den nya jorden i framtiden (efter Tusenårsriket, enligt dispensationalister), talar också i samma termer som i 3 Mos. 26:12 och 2 Kor. 6:16 och det kan svårligen, eller snarare omöjligen, ha fått sin uppfyllelse i den kristna församlingen. Med andra ord kan samma ord användas till olika grupper utan att förringa eller förkasta dess separata och specifika innebörd.

Det finns för övrigt många grundläggande skillnader mellan Guds folk i GT (Israel) och Guds folk efter pingstdagen (församlingen, Kristi kropp), framför allt det faktum Israel bestod av både troende och icketroende.

När NT:s författare citerar GT och skriftställen riktade till Israel och använder de i texter riktade till den kristna församlingen ska det alltså inte ses som ett omtolkande/uppfyllelse av GT:s texter utan snarare ny tillämpning av existerande uppenbarelse.

Dr. Robert L. Thomas menar att NT:s författare, när det citerar GT, ibland lägger till en ytterligare mening till den redan existerande – dock utan att annullera den ursprungliga betydelsen:

”Does not the NT’s assigning of an application based on a second meaning to an OT passage violate that principle? That the passage has two meanings is obvious, but only one of those meanings derives from a grammatical-historical interpretation of the OT itself. The other comes from a grammatical-historical analysis of the NT passage that cites it. The authority for the second meaning of the OT passage is not the OT; it is the NT. The OT produces only the literal meaning. The sensus plenior meaning emerges only after an ISPA of the OT wording to a new situation. The NT writers could assign such new meanings authoritatively because of the inspiration of what they wrote.”

Dr. Christopher Cone, som jag tror står för den bästa förklaringen, menar att NT:s författare lägger till ett syfte utan att för den skull ändra eller lägga till någon mening till GT:s text:

”While some of John’s references to fulfillment are connected to predictive prophecy, the references John cites as fulfilled are most often not overtly predictive. They typically contain no internal signifiers of being directly predictive. In their application to Jesus it is evident that they were foreshadowing or illustrative of something that would take place in Jesus’ context. In light of these fulfillments of non-predictive prophecy, it is evident that John is using fulfillment (πληρόω) and completion (τελειωθῇ) as closely synonymous. He doesn’t indicate any changed or augmented meaning of the OT referent, but rather John assigns purpose to the OT passage. Psalm 69:21 was not complete until something similar or identical happened to Jesus.”

Amos 9 och Apg. 15

Här har vi delvis samma övergripande problemtik som i jämförelsen mellan Apg. 2 och Joel 2, dvs. det som står i Amos 9:11-15 gick inte i uppfyllelse i Apg. 15. Det finns flera möjliga tolkningar av Apg. 15:14-18 som inte förändrar eller våldför sig på den naturliga förståelsen av Amos 9.

Här är några fler argument för att inte tolka Apg. 2:14-18 som en uppfyllelse av Amos 9.

1. Det står inte att Amos profetia uppfylldes i Apg. 15 utan att den överensstämmer med profeternas ord.
2. Profeterna står i plural och syftar antingen på GT:s profeter eller GT:s profetböcker.
3. Jakob citerar inte ordagrant utan gör förändringar.
4. Verserna 13-15 har uppenbarligen inte gått i uppfyllelse och det vore synnerligen märkligt att inkludera även dessa i någon allegorisk tolkning i den kristna församlingen.
5. Verbet som används för ”vända tillbaka” (15:16) syftar av allt att döma på en fysisk återkomst, precis som i Lukas andra användning av ordet (Luk. 5:22). Detta ligger också i linje med den naturliga förståelsen av Amos 9:11.
6. Jesus sitter på Guds högra sida i himlen nu och inte på Davids tron. Hans nuvarande ”ämbete” i himlen beskrivs, i övriga NT, inte som att han sitter på Davids tron.
7. Den kristna församlingen, som är det som åsyftas i Apg. 15, var ett mysterium i GT och kan således inte vara en referens i Amos 9.

Dr. Robert Dean om de inledande punkterna: ”He doesn’t use the term ‘fulfillment.’ He just says the idea of God saving Gentiles is not new. The prophets agreed with that. He uses the word ”prophets” in the plural and that doesn’t just mean a plurality of prophets, it relates to the entire second division of the Hebrew Scriptures. James isn’t talking about individual prophets, he is talking about that section that is called ‘the prophets.’”

John Nelson Darby om användningen av Amos 9 i Apg. 15: ”Verses 11 & 12 of this chapter in Amos are quoted in Acts 15, not for the purpose of showing that the prophecy had then come to pass but to prove that God had all along determined to have a people from out of the Gentiles, and that therefore the language of the prophets agreed with that which Simon Peter had been relating of what God had done in his days. It is not the accomplishment of a prophecy but the establishment of a principle by the mouth of the prophets as well as the Word of the Spirit by Simon Peter.”

Dr. Paul Lee Tan om varför ”överensstämmer med profeterna” inte är detsamma som uppfyllelse: ”The fact that James uses the words ”To this agree the words of the prophets”-an introductory formula never used in the Bible to introduce an actual fulfillment-is an evidence that he did not mean to quote Amos’ prophecy as an actual fulfillment. The prophecy of Amos is cited by James to unfold the sequence of God’s future program. The argument of James is that, since even in the kingdom age there will be the categories of Gentile and Jewish believers, there is no reason why Gentiles should now be required to become Jewish proselytes.””

Dr. Dwight Pentecost om den kronologiska tolkningen av Apg. 15: ”A close examination of this passage [vv. 14-17] reveals that there is a progression of thought leading to James’ conclusion. First, God visits the Gentiles, taking from them a people for His name. In other words, God has promised to bless the Gentiles as well as Israel, but each in his own order. The Gentile blessing is first. Second, Christ will return—after the outcalling of the people for His name. Third, as a result of the coming of the Lord, the tabernacle of David will be built again; that is, the kingdom will be established exactly as promised in the Davidic Covenant. Amos clearly declared that this rebuilding will be done ‘as it used to be’ (Amos 9:11); that is, the blessings will be earthly and national and will have nothing to do with the church. Fourth, the residue of men will seek the Lord; that is, all the Gentiles will be brought to a knowledge of the Lord after the kingdom is established. This same truth is taught in passages like Isaiah 2:2; 11:10; 40:5; and 66:23.”

Dr. Constable sammanfattar olika tolkningar, inklusive den ersättningsteologiska amillennialismen:

”There have been three main interpretations of James’ use of Amos’ prophecy (Amos 9:11-12). Some interpreters believe that James meant that the inclusion of Gentiles in the church fulfilled God’s promise through Amos. These (generally amillennial) interpreters see the church as fulfilling God’s promises to Israel. This view seems to go beyond what Amos said, since his prophecy concerns the tabernacle of David, which literally interpreted would involve Israel, not the church.

Second, some interpreters believe James meant that God would include Gentiles when He fulfilled this promise to Israel in the future. However, there was no question among the Jews that God would bless the Gentiles through Israel in the future. The issue was whether He would do this apart from Judaism, and this interpretation contributes nothing to the solution of that problem. This view does not seem to go far enough.

A third view is that James meant that the present inclusion of Gentiles in the church is consistent with God’s promise to Israel through Amos (cf. Rom. 16:25; Eph. 3:9). In other words, the present salvation of Gentiles, apart from Judaism, does not contradict anything Amos said about future Gentile blessing. This seems to be the best interpretation.”

Alltså, att Gud utväljer ett folk bland hedningarna under församlingens tid ligger i linje med det som profeterna redan sagt ska hända när Israels upprättas, dvs. när Amos 9:11-15 går i uppfyllelse och hedningarna välsignas genom Israel (också i linje med Rom. 11:15).

Några ytterligare punkter utifrån skribentens argument om att Amos 9 uppfylls i Apg. 15:

1. Ordet uppfyllelse används alltså inte.
2. Ändrad formulering indikerar ny tillämpning av äldre uppenbarelse, inte uppfyllelse eller omtolkning av Amos 9.

Dr. Dean om Jakobs ändring från ”på den dagen” till ”därefter” i 15:16 (som är relaterat till Thomas och Cones synsätt ovan):

”This is where the quote comes into play in Acts 15. ”In that day …” In Acts 15 it doesn’t begin ”In that day,” it begins ”After that.” That isn’t found in the LXX either. This is what has been identified as an inspired ”sensus plenior application.” Sensus plenior is just a Latin phrase for the full meaning of the text. Something is said in the Old Testament, and you would never get from the Old Testament the application that is used in the New Testament.

Sensus plenior is pulling something that is out of the text that you wouldn’t normally get just reading the text. So when we look at this passage: ”I will raise up the fallen booth of David, And wall up its breaches; I will also raise up its ruins And rebuild it as in the days of old,” the application of that to the church isn’t evident in that passage. James is going to apply it (not say it is fulfilled) to what is happening in their circumstance in Acts 15. Under the inspiration of the Holy Spirit he has the authority to expand the meaning of that text (but we don’t, because we don’t have the inspiration of the Holy Spirit). This is an inspired use of the Old Testament that goes beyond the original meaning of the text of the Old Testament.”

3. Kopplingen mellan 9:8-10 och 11-15 är inte litterärt problematisk. Först görs en sammanfattande beskrivning av domen mot Israel och sedan följer verser som talar om dess framtida upprättelse. En bokstavlig/normal läsning av straffdomarna mot Israel kan för övrigt innefatta både historisk antisemitism och den kommande vedermödan då 2/3 av det judiska folket ska dödas (precis innan återupprättelsen av den troende kvarlevan) och i ljuset av det kan verserna 9-10 ses som naturliga ”övergångsverser”.

James C. Morris om relationen mellan straffdomarna och den kommande upprättelsen: ”This judgment began in ancient times, and continues through the present into the end times. That is why it begins with things that obviously happened in ancient times and continues to things that have still not happened, even to this day.”

C.F. Keil: ”The historical realization or fulfilment of this threat took place, so far as Israel of the ten tribes was concerned, when their kingdom was destroyed by the Assyrians, and in the case of Judah, at the overthrow of the kingdom and temple by the Chaldeans; and the shaking of Israel in the sieve is still being fulfilled upon the Jews who are dispersed among all nations.”

Dr. Dean: ”On that day” is in relation to the conclusion of the judgments that are mentioned in the previous three chapters. It all comes to a head and God finalizes the judgment on His people in vv. 9, 10. Then He says, ‘In that day I will raise up the fallen booth [tabernacle] of David.’…Literal interpretation here means that this relates to the house of David. You can’t transfer it to the church. That is what covenant theology does and what replacement theology does. They leave behind literal interpretation and say this has to refer to the church, the tabernacle of David here is the church, and they try to make this restoration of the tabernacle of David fit with what happened on the day of Pentecost.”

Dr. Thomas Finley, GT-professor, ser även en kiastisk struktur i Amos och den strukturen förstörs om den kristna församlingen är det nya Israel/Davids fallna hydda.

”A     Judgment of the Land (1:2)

B       Judgment of the Nations (1:3—2:3)

C       Judgment of Judah and Israel (2:4—9:10)

C’      Restoration of Judah and Israel (9:11)

B’      Restoration of the Nations (9:12)

A’      Restoration of the Land (9:13-15)”

En amillennialistisk förståelse blir i sådana fall också ”litterärt” problematisk eftersom den världsvida judiska diasporan började på 130-talet e. Kr. (på sin höjd år 70 e. Kr.) och apostlamötet i Jerusalem var år 50 e. Kr. Med andra ord kommer församlingen först och sedan Israels förstörelse och diaspora, inte tvärtom som antyds i skribentens text.

3. I Apg. 15:17 breddar (eller omtolkar) inte Jakob innebörden av Edom till alla gälla människor utan den mest rimliga förklaringen är att Amos 9:12 syftar på Adam (som det står i LXX), inte Edom (som det står i den masoretiska texten).

Dr. Dean igen: ”In verse 12 we have an interesting reference: ”That they may possess the remnant of Edom.” You can hear the similarity between Edom and Adam. What are the consonants of Edom? DM. What are the consonants in Adam? DM. How do you tell which is which if there are no vowels or no vowel points? You just have the same two consonants. So context has to tell you what it is. You can change the vowels and in one case it is Adam and in the other case it is Edom. If it is Edom then this is talking about a historical fulfillment that has to do with the people of the Edomites. But if the original is Adam, which is also the word for mankind, it would be ”that they may possess the remnants of mankind,” and then this becomes related to a messianic prophecy related to the coming of the Messiah to rule over all of the human race. That is exactly what we have in this particular passage.”

The same verse in the LXX (the pronouns all fit): ”In that day I will raise up the tent of David which has fallen, and I will rebuild its ruins [the house of David]; and its remains I will raise up. And I shall rebuild it as in the days of old [12] so that the remnant of men [not Edom] shall seek [believers of all history, both Jew and Gentile], and all the Gentiles upon whom my name is called, says the Lord who shall do these things.”  The LXX makes more sense, but the Masoretic Text got messed with in terms of the pronouns and the meaning to obfuscate the messianic prophecy in the text. The ancient rabbinic view is that this is a messianic prophecy. The Masoretes obfuscated that by the way they added different vowel points to change the meaning so that it wouldn’t appear to be a messianic prophecy.”

5. Det tredje argumentet som anförs till stöd för att Apg. 15 uppfyller Amos 9, dvs. att syftet med Jakobs användning av Amos är att förklara varför hedningarnas inträde (i de nya entiteten Kristi kropp) inte ska kompliceras, ligger i linje med ovannämnda citat och faller alltså inte platt. Han påminner dem om att hednavälsignelse stämmer överens med vad som redan är utlovat i framtiden och därför bör man inte komplicera dess inträde i församlingen.
6. Skriften säger aldrig att Jesus är det sanna Israel och därför bör inte heller vi göra det.

Sammanfattning och konsekvenser

Sammanfattningsvis finns det med andra ord inget i de aktuella bibelverserna som rättfärdigar slutsaten de ovillkorade löftena givna till Israel och judarna nu övertagits av den kristna församlingen. Alla tolkningar som landar i att Israel och judarna spelat ut sin roll permanent och att löftena som gavs till dem uppfylls andligen i den kristna församlingen leder oundvikligen till olika former av ”Kingdom Now”-teologi. Och det i sin tur får, som nämndes i inledningen, förödande konsekvenser på kristnas uppdrag och fokus idag.