Apologia, en svensk förening med fokus på den kristna trons försvar, har genom Ray Baker nyligen publicerat ett antal Youtube-videos där de tre vanligaste synsätten om den yttersta tiden – premillennialism, postmillennialism och amillennialism – presenteras. Intentionen, som jag förstår den, är att göra en kort och objektiv sammanfattning av varje tolkning och dessutom belysa en ”extrem” variant av varje perspektiv.

I den första videon (länk nedan) behandlas premillennialismen och dess ”avart” dispensationalismen och eftersom jag själv menar att dispensationalismen bäst fångar Bibelns budskap kommer jag här bemöta några av de påståenden som görs i videon.

Om någon först vill bekanta sig med dispensationalismen och de olika perspektiven ovan kommer först några länkar där jag diskuterar dessa lite mer ingående. Dispensationalismen är för övrigt inget teologiskt system genom vilket Bibeln tolkas utan resultatet av en normal läsning av hela Bibeln, dvs en bokstavlig tolkning om inte texten och kontexten tydligt indikerar motsatsen.

Premillennialism, postmillennialism och amillennialism: https://godanyheterna.com/2021/08/26/guds-rike-amillennialism-och-postmillennialism/

Dispensationalism: https://godanyheterna.com/2021/07/23/dispensationalism-guds-overgripande-plan-for-historien/

Länk till Apologias video: https://www.youtube.com/watch?v=0psikL1KiGU

1. Baker beklagar sig inledningsvis över den, enligt honom, profetiska hysteri som rådde inom kristenheten på 1970-talet, då många tolkade Bibeln utifrån nyhetstidningen. Att kristna förkunnare, även (förmenta) dispensationalister, undervisat om uppfyllda profetior i sin egen samtid är inget jag bestrider. Men den klassiska tolkningen inom dispensationalismen är att uppryckandet är ”imminent”, dvs att det kan ske när som helst utan att några profetior först måste gå i uppfyllelse. Det är främst posttrib-förespråkare som tror att vi ska kunna se alla de tecken som ska föregå återkomsten, i huvudsak de som beskrivs i Matt. 24 och Uppenbarelseboken. Israels återfödelse kan dock ses som ett tecken på den sista tidens närhet då nationens existens är nödvändig för det, enligt dispensationalister, kommande fredsförbundet mellan Antikrist och Israel som blir startskottet på vedermödan.

2. Dispensationalister skulle, av naturliga skäl, inte heller köpa Bakers epitet ”extrem” och ”premillennialism på steroider” utan istället säga att det är resultatet av konsekvent hermeneutik – en så kallad ”literal, contextual, grammatical-historical method of interpretation”. I videon framgår inte heller varför, eller på vilket sätt, den skulle vara extrem.

3. Man kan förvisso säga, likt Baker, att John Nelson Darby (1800-1882) var den som ”utvecklade” – eller systematiserade – dispensationalismen men de centrala tankegångarna, dvs en tydlig skillnad mellan Israel (Lagens tid) och den kristna församlingen (Nådens tid) och ett tidigt uppryckande följt av ett fysiskt tusenårsrike med ett upprättat Israel i centrum, har djupa historiska rötter. Det framkommer bland annat i historikern William Watsons bok ”Dispensationalism Before Darby” och James C. Morris bok ”Ancient Dispensational Truth: Refuting the Myth that Dispensationalism is New”.

3. En kommentar angående påståendet att dispensationalister bara ser Uppenbarelseboken som framtid är också nödvändig. Traditionella dispensationalister brukar vanligtvis se Uppenbarelseboken som både dåtid (1), nutid (2-3) och framtid (4-22).

Dr. Thomas Constable om bokens tre tempus i 1:19: ”This verse provides an inspired outline of the Book of Revelation, though God may not have intended it as such. Some of what John was to record he had already ”seen,” namely, the Man standing among the seven golden lampstands with the seven stars in His hand (vv. 12-16). Some had to do with present conditions in the churches (”things which are”), as exemplified by the seven churches (chs. 2—3). Some had to do with revelations about the times (”things which will take place”) ”after” the conditions represented by the seven churches (”these things”) ended (chs. 4—22).”

4. När det gäller uttrycket ”vad som snart måste ske” i Upp 1:1 finns det rimligare tolkningar än att det skulle syfta på den närliggande framtiden (som preterister hävdar).

Dr. Robert Dean om ”snart” i Upp 1:1: ”Then it says, ‘things which must shortly take place’. The idea is not that they will take place shortly, i.e. in a short time from now, but that once they begin they will take place quickly. Once the Rapture occurs these events will domino very rapidly in succession.”

Dr. John Walvoord på samma tema: ”The word ‘soon’ (en tachei) means that the action will be sudden when it comes, not necessarily that it will occur immediately. Once the end-time events begin, they will occur in rapid succession (cf. Luk 18:8, Acts 12:7, 22:18, 25:4, Rom 16:20).”

Jag tycker för övrigt att Tim LaHaye fångar det orimliga med den preteristiska tolkningen (dvs att hela eller nästan hela Uppenbarelseboken gick i uppfyllelse det första århundradet):

”How can preterists possibly prove that Nero was the Antichrist, as they claim? He was never in Jerusalem, he did not desacrate the temple… How can preterists prove from historical evidence that the 21 judgments of the Tribulation… occurred in the seven years prior to the destruction of Jerusalem in A.D. 70? These judgments describe the turning of water to blood, three earthquakes… a worldwide war that wipes out 25 percent of the earth’s population… three plagues that wipe out one-third of the remaining population… the Antichrist’s demands to be worshiped, and the taking of his mark or being guillotined to death… The truth is, Revelation 6-19 has never even come close to happening in history. It is still future.”

Och är man inte ”full preterist” och menar att hela Uppenbarelsboken gått i uppfyllelse sitter man dessutom i samma båt, dvs de menar också att vissa kapitel är framtida (vanligtvis 20-22). Med andra ord kan inte deras definition av ”snart” appliceras på hela boken och det blir därmed godtyckligt.

5. Avslutningsvis menar jag att det är en missuppfattning att Bibelns alla texter måste ha direkt relevans för de ursprungliga mottagarna (som Baker tycks mena). Många av de profetior som GT:s profeter profeterade om Jesu första och andra ankomst var inte särskilt ”aktuella” för den tidens läsare (”none of the original audience of Psalms 22 or Isaiah 53, for example, understood it”) och det ligger också i sakens natur att om Gud ville uppenbara den yttersta tidens skeenden långt in i framtiden hade det inte någon direkt koppling till den historiska kontext i vilken de gavs. På samma sätt kan man i sådana fall fråga vilken tröst det var för Israel och Juda att få profetior om Jesu första ankomst många hundra år senare. Personligen finner jag dock stor tröst i Uppenbarelsebokens avslutning och det tror jag många kristna gjort genom hela historien.