Eftersom den dåtida världen präglades av avgudadyrkan i form av tidigare nämnda moderskulter valde Gud att påbörja något nytt och detta nya kom genom Abraham. Som tecken på det nya slöt Gud ett förbund med Abraham där han primärt lovar land, avkomma och välsignelse. Det här vidareutvecklas och förstärks sedan i mer preciserade sidoförbund – Landförbundet, Davidsförbundet och Nya förbundet. Mer om detta nedan.

Ett förbund är vanligtvis ett bindande kontrakt, eller överenskommelse, mellan två eller fler parter där parterna förbinder sig att utföra det man kommit överens om. Ett arbetsavtal förbinder exempelvis både arbetstagare och arbetsgivare att utföra vissa åtaganden (arbete mot lön etc). Det här kallas för ett bilateralt förbund där båda parterna är överens om villkoren och båda är skyldiga att hålla sin del av avtalet. Moseförbundet är exempelvis ett sådant förbund. Gud lovar att välsigna Israel om de håller sin del av det överenskomna förbundet.

I Bibeln finns också en annan typ av förbund där bara ena parten ger löften. Sådana förbund kallas istället unilaterala och innebär att det är ensidigt. Abrahamsförbundet och dess sidoförbund är exempel på unilaterala förbund. Gud ger alltså löften till Abraham – och hans efterkommande via Isak – som inte kräver någon motprestation för att Guds löften ska gälla.

1. Abrahamsförbundet (1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17; 15:1-21)

I 1 Mos 12:1-3, 7; 13:14-17 och 15:1-21 beskrivs ovannämnda förbund med Abraham. Att förbundet är unilateralt kan förstås utifrån det faktum att Gud säger ”jag ska” (dvs utan krav på motprestation), att Gud ensam medverkade i förbundsritualen (1 Mos 15), att förbundet beskrivs som evigt (1 Mos 17:7, 13, 19) och oföränderligt (Heb 6:13-18) och det faktum att förbundet återkommande bekräftas och upprepas trots Abrahams och hans efterkommandes synd och olydnad (1 Mos 22:17-18; 28:14-15. Jer 31:35-37).

a) Landförbundet (1 Mos 15:18-21, 5 Mos 29-30)

Gud lovar i landförbundet att ge Abraham ett preciserat landområde – från dagens Egypten till Irak – som han och hans efterkommande ska besitta ”för evig tid” (1 Mos 13:15). Israel har aldrig i historien haft kontroll över hela det här landområdet, än mindre för evigt.

Att det rör sig om ett fysiskt landområde tycks uppenbart. Dels för att landet som Abram ska gå till nämns i förhållande till det fysiska landet Ur i Kaldéen (1 Mos 11:31, Jos 24:2-3) och dels för att Gud, i tillägg till att tala om geografiska termer såsom ”norr och söder, öster och väster” (1 Mos 13:14), säger till Abram att ”vandra omkring i landet” (1 Mos 13:17).

Med andra ord är det orimligt att löftet i detta landförbund uppfylls andligen i den kristna församlingen, som en del menar. Inte heller är det rimligt att anta att landet, som utmärks genom stora vattendrag (från Egyptens flod till Eufrat, 1 Mos 15.18), syftar på den nya jorden i Upp 21-22 då haven är borta där.

b) Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17, 1 Krön 17:1-15)

I 1 Mos 12:2 och 15:4-5 lovar Gud att göra Abraham till ett stort folk och närmast oräknelig avkomma. Detta löfte får sedan ett mer preciserat tillägg genom Davidsförbundet (2 Sam 7:12-17 och 1 Krön 17:1-15) där en särskild avkomling till David och Abraham, Jesus Kristus, ska befästa riket och kungatronen för evigt. Det finns ingenting i de åberopade texterna som tyder på en symbolisk/andlig mening av riket och den kommande kungen.

c) Nya förbundet (Jer 31:31-34)

Den utlovade välsignelsen till Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12:2-3) förstärks och specificeras i det nya förbundet som beskrivs i Jer 31:31-34. Gud lovar att skriva sin lag på de omvända judarnas hjärta så att de inte längre behöver några lärare. Alla judar ska alltså ha en nära relation med Herren. Det är för övrigt inte fallet idag.

Uppfyllelsen av dessa förbund kräver alltså ett framtida jordiskt rike då inget av dem har uppfyllts i historien.

2. Moseförbundet (2 Mos 19:5-6)

Utöver det ovillkorade Abrahamsförbundet slöt Gud ytterligare ett förbund med Israel, nämligen det mosaiska förbundet. Efter folkets avfall, med efterföljande slaveri i Egypten, upprättade Gud ett nytt förbund med Mose och Israel på Sinai berg (ca 1446 f. Kr.) och detta förbund var gällande fram till Jesu korsdöd.

Lagen innehåller totalt 613 bud där de mest centrala är de tio budorden. Syftet med lagen var bland annat följande: 1) Visa på Guds helighet, 2) Visa på människans synd, 3) Föra folket till Kristus, 4) Fördöma människan, 5) Att separera Israel från övriga folk.

Till skillnad från Abrahamsförbundet säger Gud här ”om ni håller mitt förbund och lyssnar till min röst”. Med andra ord var detta ett bilateralt förbund där det fanns krav på motprestation. Och Israel fick delvis åtnjuta välsignelserna från detta förbund under Israel teokrati (1446 f. Kr. – 586 f. Kr.) när de var självstyrande i det utlovade landet, hade en kung på Davids tron och Herrens härlighet (”Shekina Glory”) bodde i templet.

Sammantaget kan förbunden med Israel ses som ovillkorade men med villkorade välsignelser.

Dr. Andy Woods: ”Även om löftena och välsignelserna i Abrahamsförbundet är garanterade att infrias direkt till Israel och indirekt till hela världen, kommer de inte manifesteras förrän Israel som folk kommer till tro på sin Kung, Jesus Kristus.”

Utöver förbunden, som utöver dess ovillkorade natur också bekräftas som oåterkalleliga gåvor i NT (Rom 11:25-29), finns många andra skriftställen från både GT och NT som talar om Israels och judarnas framtida upprättelse. Här är några exempel: 5 Mos 30:1-6, Jer 16:14-15, 30:1-3, Hes 36-37, Joel 3:20, Sef 3:20, Matt 19:28, 23:37-39, Luk 13:34-35, Apg 1:6-7, Rom 11.

3. Staten Israels återfödelse

Mot den här bakgrunden kan den naturliga följdfrågan ställas, har den i huvudsak sekulära staten Israels bildande profetisk betydelse? En vanlig invändning från ersättningsteologer brukar vara att dagens Israel inte stämmer överens med ovannämnda profetior eftersom de inte har omvänt sig (i alla fall om man läser profetiorna någorlunda bokstavligt). Och det är delvis sant. Men det finns en viktig aspekt som de bortser från, nämligen att Bibeln talar om två återvändande i den sista tiden – ett i otro och ett i tro.

Dr. Woods igen: ”Det kommer först vara ett återsamlande i otro när Israel får rätt till en del av det utlovande landet. Detta återsamlande kommer att åtföljas av ett annat och framtida återsamlande i tro där de kommer att åtnjuta hela det utlovade landet. Det första handlar bara om ett återsamlande till landet och som lägger grunden för den kommande vedermödan och Israel omvändelse. Det andra återsamlandet kommer att ske efter Israels omvändelse och lägger grunden för det kommande riket åt Israel.”

Här följer några bibelord som talar om återvändandet innan vedermödan och Israels nationella omvändelse: Hes 20:33-38, 22:17-22, Sef 2:1-2, Jes 11:11-12.

Med andra ord är staten Israels pånyttfödelse högst relevant i det profetiska perspektivet.

Avslutningsvis är det värt att påminna sig om det ännu gällande löftet från Abrahamsförbundet: den som välsignar Israel ska bli välsignad och den som förbannar henne ska bli förbannad (1 Mos 12:1-3). Detta särskilt med tanke på Bibelns utsagor om den här tidens avslutning där antisemitismen kommer kulminera i den antikristliga vedermödan.