Inledning

I den förra texten beskrevs skillnaden mellan evangeliet om riket och nådens evangelium och om vikten av att hålla isär dessa begrepp. Kommande texter kommer att spinna vidare på det temat och fokusera på Guds rike, något som inbegriper både den bibliska teokratin genom historien och förbunden som ligger till grund för rikets bokstavliga uppfyllelse.

Vad är egentligen Guds rike? Är det, som många tror, ett andligt rike som sprider ut sig i en alltmer kristianiserad värld eller är det ett fysiskt rike som kommer upprättas när Jesus kommer tillbaka? Jag kommer nedan argumentera för det sistnämnda.

Idag finns det alltså en utbredd uppfattning om att kristna ska arbeta för att breda ut Guds rike på jorden, dels genom att predika evangeliet om riket och dels genom att infiltrera kulturen med kristen moral och kristna värderingar. Detta för att återställa skapelsen till dess ursprungliga kondition innan syndafallet.

I detta ligger bland annat arbete mot fattigdom, orättvisor, utanförskap och miljöproblem. Stort fokus finns också på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Inget av detta behöver isolerat sett vara fel men när det blir en central del av kyrkans verksamhet – samtidigt som det sker på bekostnad av bibeltrohet – bör kristna vara på sin vakt, i synnerhet med tanke på Bibelns undervisning om den sista tidens antikristliga ekumenik och globalism i godhetens namn. Eller som Henry G. Bohn skrev år 1855: ”Vägen till helvetet är belagd med goda intentioner”.

Emerging Church (den framväxande kyrkan), en populär evangelikal rörelse i dagens kristenhet, är ett exempel där stort fokus ligger på Guds rike och dess utbredning. Nedan följer några citat från företrädare inom nämnda rörelse.

Doug Pagitt: ”Och jag säger er, talet om Guds rike är verkligen utbrett inom Emerging Church.”

Brian McLaren: ”Jesus utvalde 12 lärjungar och tränade dem i ett nytt sätt att leva. Han sände sedan ut dem för att lära alla att leva ett sådant liv. Även om bara ett fåtal praktiserade den nya livsstilen skulle många dra fördelar av den. Förtryckta skulle sättas fria. Fattiga skulle lyftas ur fattigdomen. Minoriteter skulle mötas med respekt. Syndare skulle bli älskade, inte hatade. Industriidkare skulle inse att Gud bryr sig om miljön. Hemlösa skulle bli inbjudna i hemmen och få mat. Guds rike skulle komma – inte plötsligt och direkt utan gradvis likt en jäsande surdeg.”

McLaren igen: ”Uppenbarelseboken handlar inte om framtiden utan om Guds rike gestaltat här och nu för alla.”

Russell Moore: ”Centrum för Guds rike nu är den kristna församlingen där Jesus regerar som kung. Genom att leva ut det kristna livet tillsammans breder vi ut Guds rike i världen.”

Rick Warren: ”Jag kan med säkerhet säga att Gud kommer att använda er för att förändra världen. Jag tittar på en fullsatt arena med människor som säger till Gud att de är villiga att göra vad som helst för att etablera Guds rike på jorden såsom det är i himlen.”

Definitioner av Guds rike

När man talar om Guds rike är det i vanlig ordning viktigt med distinktioner och definitioner. Det är stor skillnad på Guds eviga och universella rike (Ps. 93:1-2, Ps 103:19) som alltid är närvarande och Guds teokratiska, framtida, nationella och temporära rike på jorden (1 Mos 15:1-21, Apg 1:6-7, Dan 2, Upp 20:1-10). Det förstnämnda är alltid existerande genom en Allsmäktig Gud medan det sistnämnda riket kommer att upprättas när Israel kommer till tro på sin Messias (Hos 3:4-5, Sak 12:10, Hes 36-37, Mal 4:5-6, Matt 3:2, 11:14, 23:37-39). En annan skillnad är att det eviga riket styrs direkt av en allsmäktig Gud medan det teokratiska riket kommer styras indirekt av en medlare, Jesus Kristus (Ps 2:6-9).

Teokrati

Teokrati innebär att människan, som underställd Gud, förvaltar och råder över skapelsen på Hans uppdrag. Med andra ord handlar det om att Gud styr världen indirekt genom olika representanter – Adam innan syndafallet, Israel efter förbundet vid Sinai berg och Jesus Kristus efter återkomsten. De två första teokratiska projekten misslyckades till följd av människans synd men det sista – även kallat Tusenårsriket – kommer präglas av rättfärdighet och fred då Jesus själv regerar världen från Jerusalem.

Edens lustgård – Teokratins intåg och fall genom den förste Adam (ca 4000 f. Kr)

1 Mos 1:26-28 visar hur Adam, som även kallas ”den förste Adam”, fick mandatet att styra världen som Guds utvalda representant. Det här styret missköttes dock och upphörde i och med syndafallet. Då kastades Adam och Eva ut ur lustgården och gemenskapen med Gud bröts. Satan blev istället den här världens härskare (Luk 4:5-8, Joh 12:31; 14:30; 16:11; 2 Kor 4:4, Ef 2:2, 1 Joh 5:19) och det kommer han vara fram tills Jesus kommer tillbaka och upprättar den sista teokratin på jorden. Noaförbundet i 1 Mos 9 bekräftar att Adams roll som ”rådsherre” var avskaffad eftersom just detta direktiv, dvs råda och lägga jorden under sig, är borttaget där (1 Mos 9:1).

Men varför behövs ett framtida jordiskt rike? Räcker det inte med ett himmelskt paradis och kungarike? Dr. Charles Ryrie svarar på dessa frågor här:

”Anledningen till det kommande jordiska riket är att Gud måste segra på det område där han tillsynes förlorade makten en gång. Det är på den här jorden som han har avvisats och gjorts till åtlöje och det är också därför som hans upphöjelse och segertåg tar sin början här när han återkommer och regerar världen i rättfärdighet.”

Bibelns röda tråd är alltså att den ursprungliga teokratin en gång ska upprättas genom ”den andre Adam”, Jesus Kristus, i ett kommande jordiskt rike. En dag kommer Fadern att återupprätta det som förlorades i Edens lustgård.

Israel – Teokratins partiella återkomst och fall (ca 1400 f. Kr. – 586 f. K.)

Tiden mellan Adam och Mose betecknas i Bibeln som ett andligt mörker, där synd och död regerade på ett särskilt sätt (Rom 5:13-14). Vid tiden för Guds utväljande av Abraham i 1 Mos 12, dvs ca 1900 år f. Kr., var den dåtida världen genomsyrad av avgudadyrkan – så kallade ”Moderskulter” – som hade spridit sig från Nimrods familj till i stort sett alla folk efter språkförbistringen och folkskingringen i Babel. På grund av den här världsvida avgudakulten bland alla folken utvalde Gud ett nytt och av kulten oberoende folk genom Abraham, som sedermera fick namnet Israel.

Efter Guds löften och folkets avfall (med efterföljande fångenskap i Egypten) kom folket tillbaka till det utlovade landet ca 1446 f. Kr. Där upprättades det teokratiska styret som hade förlorats i Edens lustgård, om än i begränsad form genom Israel. Detta gjordes primärt genom domare och kungar och varade ända till den babyloniska fångenskapen 586 f. Kr., då ”hedningarnas tider” tog vid. Efter fångenskapen styrdes judarna av hedniska folk och imperier och man hade således ingen kung på ”Davids tron”.

Utmärkande tecken för att ”hedningarnas tider” tog vid och Israels teokrati avslutades: 1) Avsaknaden av en kung på ”Davids tron” i Jerusalem, 2) Juda ockuperades av hedniska makter och 3) ”Herrens härlighet” (Shekina Glory) försvann från templet.

Vad som är viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget, och något som kommer att utvecklas i en kommande text, är Guds ovillkorade löften till Israel i Abrahamsförbundet och dess sidoförbund – Landförbundet (löfte om fysiskt land i Israel), Davidsförbundet (löfte om en evig Kung av Davids ätt) och Nya förbundet (löfte om andlig välsignelse). Dessa förbund är en garant för att Gud ska återupprätta det judiska folket och realisera Guds rike åt Israel på jorden. Det kommer i sin tur att leda till världsvid välsignelse för alla folk (ex. 1 Mos 12:1-3 och Rom 11:11-14).

När Jesus kom till jorden första gången gjorde han det som Davids son och judarnas kung och genom släktledsbeskrivningar kopplas han ihop med både Abraham och David (Matt 1:17). Han erbjöd det utlovade riket – och detta utan att omdefiniera den etablerade judiska förståelsen av rikets natur (jordiskt och territoriellt rike med gudagiven Kung) – men den generationens judar accepterade honom inte. Det kommer de dock att göra i framtiden (exempelvis Hes 37:1-14, Sak 12:10, Matt 24:30-31, Rom 11:15, 26).

Församlingens tid – Teokratins senareläggning (ca 30 e. Kr. – Uppryckandet)

Efter drygt 400 år av tystnad till följd av Israels olydnad (inga profeter) kom så Jesus Kristus till jorden som judarnas konung för att erbjuda Israel det utlovade riket. Men till följd av judarnas nekande skapades en ny entitet, den kristna församlingen – Kristi kropp. I denna kropp försvann, i alla fall för tiden fram till uppryckandet och vedermödan, de tidigare etniska distinktionerna mellan ”jude och grek” (Gal 3:26-29). Det faktum att Jesus bara predikade evangeliet om riket till Israel och att den kristna församlingen beskrivs som ännu framtida i Matt 16:18 bekräftar att det sker ett ”programskifte” i och med Israels nekande (Matt 12), korsdödens nerbrutna skiljemur (Ef 2:13-18) och församlingens födelse på pingstdagen (Apg 2).

Att riket inte är upprättat nu syns också i Apg 1:6-7 där Jesus inte korrigerar lärjungarnas uppfattning om att riket – till Israel – ännu inte kommit. Liknelsen om punden, där Jesus istället korrigerar åhörarna för deras tro på ett nära förestående rike, är en annan bibelpassage som illustrerar senareläggningen.

Ett annat viktigt argument i sammanhanget är att beskrivningarna av det utlovade riket (mer om det nedan), som primärt ges i GT, inte alls passar in på nuvarande tid och förhållanden. Såvida inte starka allegoriska glasögon används, dvs att bortse från den naturliga innebörden och läsa in någon krystad symbolik istället. Att förandliga riket, som RKK och andra former av ersättningsteologi gör, ligger i direkt konflikt med Jesus och apostarnas förståelse och användning av begreppet.

Tusenårsriket – Teokratins fullbordan genom den andre Adam – Jesus Kristus (-1000 år)

Riket åt Israel kommer att fullbordas på ett bokstavligt sätt i framtiden. Då kommer judarnas konung, Davids son/Jesus Kristus, sitta på Davids tron och regera världen från Jerusalem och Herrens härlighet återkommer till ett framtida tempel i Jerusalem (Hes 43:1-5).

På samma sätt som den judiska förskingringen till och återvändandet från Egypten och Babylonien i GT gick i bokstavlig uppfyllelse kommer återvändandet från den nu nästan tvåtusenåriga judiska diasporan gå i bokstavlig uppfyllelse. Mot denna bakgrund blir det, i tillägg till att bortse från den naturliga förståelsen av texten, inkonsekvent att hävda att det bara är förskingringen (efter år 70) – dvs inte texterna om återvändandet – som ska förstås bokstavligt.

När riket upprättas i framtiden kommer Jerusalem vara världens centrum, både andligt och politiskt. Detta resulterar bland annat i perfekt rättvisa, fred, sämja i djurriket och en universell andlig kunskap. (ex. Jes 2:1-4, 11:6-9, 65:17-25).

Att rikets längd är 1000 år framgår i Upp 20:1-6 där ”tusen år” upprepas hela fem gånger. Just upprepningarna är en tydligt indikation på att det inte rör sig om symbolspråk. Tusenårsriket kan för övrigt ses som den första fasen av evigheten.

Skillnader mellan nuvarande tid och det kommande riket

1. Jesus beskrivs inte som församlingens kung, men väl Israels.
2. Församlingen symboliseras aldrig som riket.
3. Jesus regerar inte från Jerusalem nu, vilket han dock gör i riket.
4. Omedelbar rättvisa skipas inte nu, vilket det dock gör i riket.
5. Omoral och avfall präglar den här tiden, till skillnad från riket.
6. Världen har i hög grad övertagit församlingen, inte tvärtom som det är i riket.
7. Riket kommer abrupt och plötsligt genom stora katastrofer, församlingen byggs upp långsamt.
8. Församlingen beskrivs i NT som arvtagare av ett kommande rike (även om Israel är i centrum kommer församlingen också att åtnjuta rikets välsignelse), i kontrast till att vara regenter i riket här och nu.
9. NT talar om att lidanden i en fientlig värld är det normala för en bibeltrogen församling, vilket inte är fallet i riket.
10. Under församlingens tid går djävulen runt som ett rytande lejon för att förleda medan han under rikets tid är bunden.
11. Den jordiska teokratin försvann 586 f. Kr. och ska inte återvända förrän Jesus kommer tillbaka.
12. Jesus nuvarande position är på Faderns högra sida i himlen medan han i framtiden kommer att regera från Davids tron i Jerusalem.
13. Riket, till skillnad från församlingens tid, beskrivs som en tid av överflöd där ingen lider brist.
14. Kvarlevan av Israel (1/3) kommer att komma till tro på Jesus i samband med återkomsten. Det är inte fallet idag.
15. Israel kommer till skillnad från nu att besitta hela det utlovade landet, från Egypten till Irak.

Här följer ett citat från Andy Woods bok, The Coming Kingdom, som belyser vikten av att rätt förstå Bibelns undervisning om Guds rike. Det har förvisso använts tidigare men det tål att upprepas.

”Idéer har konsekvenser…Precis som Clarence Larkin påpekade för nästan hundra år sedan, om ‘Kingdom Now’-teologin (herraväldesteologin) blir dominerande i kyrkan kommer det att grumla och förvanska Guds ursprungliga syfte på minst fem fundamentala sätt. För det första kommer kyrkan inte längre se sig själv som gäst och främling i den ondes värld. Istället kommer den att börja se sig själv som hemma i världen. För det andra kommer kyrkan att börja omfamna ett holistiskt evangelium som fokuserar på att förändra samhällsstrukturer snarare än människors eviga frälsning. För det tredje kommer kyrkan att knyta allianser med grupper som inte delar grundläggande bibliska övertygelser, allt för att främja den politiska allians som är nödvändig för att utbreda herraväldesagendan. För det fjärde kommer kyrkan också upphöra med eskatologisk undervisning och predikande om Bibelns framtidsprofetior. För det femte kommer kyrkan engagera sig i bygget av Satans rike, inte Guds rike, eftersom det är nästa rike på horisonten.”

Med andra ord finns det synnerligen goda skäl att vara reserverad till sammanhang med stort fokus på Guds rike. I nästa del kommer en utförligare redogörelse av förbunden som ligger till grund för riket, dvs det ovannämnda Abrahamsförbundet och dess sidoförbund.