Hur kommer det sig att det finns så många olika samfund och skilda bibeltolkningar inom kristenheten?

Denna realitet kan tyckas märklig eftersom nästan alla kristna utgår från i stort sett samma Bibel. I den här texten vill jag lyfta fram den absolut viktigaste och vanligaste orsaken till läromässiga skillnader – bokstavlig kontra allegorisk bibeltolkning. Eller som man också kan uttrycka det: en strid mellan två olika lärosäten, det apostlaanknutna Antiokia och det grekiskinfluerade Alexandria.

Historiskt sett var den bokstavliga tolkningsmetoden närmast allenarådande de första århundradena. Antiokia, som var en central stad i den tidiga församlingens uppbyggelse och som frekvent återkommer i Apostlagärningarna, blev centrum för den bokstavstroende skolan. Det var för övrigt härifrån Paulus reste när han skulle på sina missionsresor. När apostlarna lämnade scenen upprättades ett ”bibelseminarium” där, en dåtida bibelskola i apostlarnas fotspår, och den här skolan hade alltså direkt koppling till apostlarna. Kyrkofadern Ireneus, som hade en tydlig koppling till skolan i Antiokia, var lärjunge till Polykarpos som i sin tur var lärjunge till Johannes.

Teologen George Peters citerar Ireneus (125-202 AD): ”what the understanding can daily make use of, what it can easily know, is that which lies before our eyes, unambiguously, literally, and clearly in Holy Writ.”

Den naturliga och bokstavliga läsningen av exempelvis 1 Mosebok och Uppenbarelseboken medförde både utbredd ungjordskreationism och premillennialism. Med andra ord att Gud skapade allting på sex dagar för ca 6000 år sedan och att Jesus kommer tillbaka som regent efter Uppenbarelsebokens framtida straffdomar över världen och upprättar det tusenåriga riket på jorden.

Historikern Edward Gibbon bekräftar detta i boken ”The History of Christianity”: ”It appears to have been the reigning sentiment of the ortodox believers.”

Justinus Martyren (100-160 e. Kr ca) är en annan tidig och känd kyrkofader som tolkade Bibeln bokstavligt. Efter noggranna bibelstudier kom han fram till att nämnda premillennialism var den enda möjliga eskatologiska tolkningen och att alla andra tolkningar låg utanför ramen för sann kristendom. Ovannämnde Polykarpos, som var Johannes lärjunge, menade också att premillennialismen var en central lära i den kristna tron. Idag är en sådan exkluderande hållning närmast utesluten.

Men i samband med Augustinus inträde och kyrkans förenande med staten under kejsar Konstantin på 300-talet blev det ett tydligt hermeneutikskifte. Kyrkofadern Augustinus, som innan sin omvändelse hade stor kärlek till den grekiska filosofin, tog med sig mycket av det tankegodset in i sin ledande roll i kyrkan.

Skolan i Alexandria, vilken till skillnad från Antiokia inte hade någon koppling till apostlarna, förespråkade en allegorisk och icke bokstavlig bibelförståelse och den vann efterhand ”kampen” mot Antiokia. Detta ledde församlingen in i den mörka medeltiden. Det var för övrigt denna mörka tid som Luther ville få ett slut på genom att återgå till den bokstavliga tolkningsmetoden.

Allegorisk läsning innebär att textens bokstavliga mening inte är det primära utan vad den säger mellan raderna, den andliga och högre meningen med texten. Den av grekisk filosofi influerade Philo var en av de som påverkade kyrkan mest genom sin allegoriska bibelläsning. Philo menade bland annat att de fyra floderna i 1 Mos 2:11-14 egentligen handlade om fyra delar av själen.

En generell uppfattning inom det grekiska tänkandet var att det materiella och fysiska, till skillnad från det andliga och metafysiska, var av ondo. Den här typen av tolkningar är tyvärr klart mer lockande och ”andlig” för gemene man och dessutom roten till ersättningsteologi, dvs att församlingen är det nya ”andliga” Israel.

Klemens av Alexandria var en annan som nästlade in det grekiska tänkandet i kyrkan och som ogenerat kallade sig kristen platonist. Han citerade Platon lika flitigt som Bibeln.

Bernard Ramm, professor i systematisk teologi och författare till flertalet böcker inom hermeneutik, säger så här om den allegoriska skolan:

”The allegorical system that arose among the pagan Greeks, copied by the Alexandrian Jews, was next adopted by the Christian church and largely dominated exegesis until the Reformation, with such notable exeptions as the Syrian school of Antioch…”

Problem med allegorisk bibelläsning:

1. Texten tolkas inte, eisegetik istället för exegetik.

2. Auktoriteten förs över från texten till läsaren/tolkaren och blir därmed subjektiv.

3. Inget sätt att testa uttolkaren eftersom det är subjektivt.

4. Inget sätt att kontrollera läsarens fantasi.

Orsaker till att den allegoriska bibeltolkningen vann företräde:

1. Behov av omedelbar relevans. Man ville vara relevanta och populära för åhörarna och då var det mer lockande med det som hade betydelse för samtiden.

2. Mänsklig filosofi blev integrerad med teologi. Philo var den som på allvar började med att förena mänsklig filosofi med Bibeln då han hade en stor förkärlek till grekisk filosofi. När dessa mänskliga filosofier krockar med Bibelns läror allegoriserar man bibeltexten för att passa det filosofiska systemet. Origenes och Clement av Alexandria var två teologer som försökte förena grekisk filosofi med Bibeln. Psykologi och Darwins evolutionlära är andra mänskliga och nutida filosofier som man försöker förena med Bibeln genom användandet av allegori.

3. Gnostisk dualism som säger att världen och det fysiska är ont och att Jesus därför inte kan ha varit Kristus/Gud i mänsklig gestalt. Inte heller att han uppstod från det döda i en fysisk kropp. På grund av detta började man i Alexandria även förneka ett kommande fysiskt rike på jorden med fysiska människor. Det här blir starten för amillennialism där man istället allegoriserar alla profetior om ett framtida rike och menar att det är ett andligt rike som redan är här. Augustinus var som sagt kraftigt influerad av gnostisk dualism och grekiskt tänkande, vilket därför ledde till ett förnekande av ett kommande fysiskt gudsrike.

4. Den hedniska dominansen och avsaknaden av judar gjorde att församlingen saknade grundläggande kunskaper i GT, där talet om ett kommande jordiskt rike var central.

5. Konstantins påbud 313. Ända sedan år 64 och kejsar Neros dagar hade församlingen varit förföljd av Rom men nu ändrar kejsar Konstantin detta och gör kristendomen till statsreligion, främst för att stärka upp en vacklande romersk stat. Man blir alltså allmänt accepterad och får en upphöjd status, vilket leder till att kristna börjar tro att de är i riket och regerar.

6. Judarnas diaspora år 70-138 och förstörelsen av templet och djuroffren. Så länge judarna var ett samlat folk i sitt hemland kunde man tro på en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna om landets och folkets upprättelse men när romarna slog ner dem och intog landet blev det enklare att allegorisera dessa bibelställen.

Origenes och Augustinus var två av de mest inflytelserika kristna företrädarna som propagerade för allegori och Augustinus bok ”The City of God” blev ett standardverk för framtida syn på eskatologi.

Här följer två typexempel på Augustinus allegoriska läsning av bibeltexten och som präglar den kristna kyrkan än idag:

1. Hes 47:8 beskriver hur Döda havet åter ska få biologiskt liv men Augustinus menade att detta skulle förstås allegoriskt, när icketroende får nytt liv genom tron. En sådan tolkning blir mer levande och relevant för åhörarna men det är inte textens betydelse. Det finns ingenting i texten som legitimerar en sådan tolkning.

2. Upp 20:1-4 är ett annat exempel där Augustinus använde sig av allegorisk läsning. Här står det att djävulen och draken ska bli bundna i tusen år efter en aldrig tidigare skådad vrede över världen. Här talas det också om ”den första uppståndelsen”, vilket handlar om en fysisk uppståndelse och inte pånyttfödelsen vid frälsningen som Augustinus menade. Detta medförde också att han trodde att församlingen regerade med Kristus (andligt) och att djävulen var bunden nu. Och detta är grunden till katolicismens tro att RKK representerar Guds Rike på jorden här och nu.

Citat från framträdande kristna om betydelsen av den bokstavliga tolkningsmetoden:

William Tyndale, engelsk teolog samtida med Luther, skrev följande: ”The Scripture hath but one sense, which is the literal sense.”

Martin Luther: ”The Scriptures are to be retained in their simplest meaning ever possible, and to be understood in their grammatical and literal sense unless the context plainly forbids… Each passage has one clear, definite, and true sense of its own. All others are but doubtful and uncertain opinions.”

Martin Luther igen : ”An interpreter must as much as possible avoid allegory, that he may not wander in idle dreams. Allegory are empty speculations and as it were the scum of Holy Scripture.”

John Calvin: ”Let us know that the true meaning of Scripture is the natural and obvious meaning, and let us embrace and abide it resolutely.”

Dr. Andy Woods: ”The Bible does use figures of speech, such as hyperbole, similes, metaphors and personification (Ps 98:8, Jes 55:12). But these are obvious in the text itself. Otherwise, we must take the Bible for what it says. This is the method that Luther and the other reformers used to restore the church to proper doctrine, which had been lost to the church for more than 1000 years.”

Avslutningsvis bibeltolkningens gyllene regel från Dr. David L. Cooper:

“When the plain sense of Scripture makes common sense, seek no other sense; therefore, take every word at its primary, ordinary, usual, literal meaning unless the facts of the immediate context, studied in the light of related passages and axiomatic and fundamental truths, indicate clearly otherwise.”

En utförligare genomgång av den bokstavliga tolkningsmetoden kommer dock i en senare text.