En vanlig uppfattning i dagens samhälle är att tron bara tillhör den religiösa sfären och att vetenskapen och människans förnuft är tillräckliga verktyg för att förstå och tolka tillvaron. Vetenskapen och det inomvärldsliga betraktas som fakta och verklighet medan religion och det utomvärldsliga ofta ses som vidskepelse och verklighetsflykt.

Det finns två huvudproblem med ovanstående uppfattning. Dels är det en missvisande och falsk dikotomi mellan tro och vetande och dels saknar den inomvärldsliga föreställningen objektiv grund när det gäller frågor om kunskap, moral och mening.

Alla människor har, medvetet eller omedvetet, någon form av världsbild. En världsbild kan beskrivas som en övergripande uppfattning om världen och tillvaron och kan utkristalliseras genom att svara på ett antal grundläggande frågor:

1. Vad är den yttersta verkligheten och var kommer vi ifrån (metafysik)?

2. Hur kan vi veta om något är sant (epistemologi)?

3. Vad är rätt och fel, gott och ont (etik och moral)?

4. Vad är syftet och meningen med livet?

Dessa frågor ligger till grund för alla typer av val och beslut i människors liv, både politiska och individuella.

Ateister, dvs icke gudstroende, svarar vanligtvis följande:

1. Att den yttersta verkligheten består av energi och materia och att människan är en produkt av slumpmässig evolution.

2. Att all kunskap börjar med människans tankeverksamhet och erfarenhetsuppfattning och nås genom (av Gud) oberoende användning av sinnen, logik och förnuft – även kallat empirism och rationalism.

3. Att etik och moral bestäms av den rådande majoritetsuppfattning.

4. Att det inte finns något högre mål och syfte med livet och att varken tro eller gärningar i slutändan har någon egentlig betydelse.

Kristna svarar vanligtvis följande:

1. Att den yttersta verkligheten är en evig, allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande Gud som har skapat människan med ett unikt värde.

2. Att all kunskap utgår från Gud och Hans uppenbarelse – den allmänna och särskilda – och nås genom beroende användning av sinnen, logik och förnuft (oberoende rationalism eller empirism var exempelvis inte tillräckligt för att Adam och Eva skulle förstå att frukten från kunskapens träd var förbjuden).

3. Att etik och moral är objektiv och främst uppenbarad i Bibeln.

4. Att ära Gud i livets alla skeenden genom att leva i enlighet med Hans uppenbarade vilja i Bibeln och därefter leva i evig gemenskap med Honom i det kommande himmelriket.

Med andra ord har båda tro, ateisten tror på naturalism och människans förmågor medan den kristne utgår från tron på Gud och Hans uppenbarelse.

Det andra problemet med ateism och naturalism är som sagt att det inte finns någon objektiv grund för kunskap, moral och mening. Om den yttersta verkligheten bara är energi och materia och människan bara är ett resultat av denna materiella utveckling genom slumpmässiga mutationer krävs det stor tro för lita på sina sinnen (som är grunden för empirism och rationalism).

Än mindre trovärdigt blir talet om moral och mening. Evolutionen är blind och handlar om en ”egoistisk” kamp för fortlevnad och tar inte hänsyn till lidande. Att exempelvis döda handikappade och ”sämre anpassade” är i ett evolutionistiskt perspektiv naturligt, då dessa är en samhällsbelastning som hindrar ”utvecklingen”/evolutionen. Även fri vilja och personligt ansvar blir här krystade efterhandskonstruktioner utan grund.

Eller som historieprofessor Richard Weikart skriver i boken ”The Death of Humanity”:

”Om människor och dess handlande bara är ett resultat av evolutionen och fysikens lagar, en oändlig kedja av orsak och verkan-samband, finns det inget ansvar utan människor är bara ‘offer’ för sakernas tillstånd. Och då finns det varken utrymme för moral, mening eller kärlek.”