Här följer en övergripande genomgång av de tre största frälsningslärorna i den globala kristenheten och de kan ställas i kontrast till det som i del 1 beskrivs som Bibelns evangelium. Vill dock återigen poängtera att det med all säkerhet finns många frälsta människor även inom dessa grupper, framförallt de protestantiska som beskrivs som gärningsevangelium 5 och 6 nedan. Där predikas ofta ett bibliskt evangelium trots allt och problematiken uppstår istället efter frälsningen.

Då kristna ska vara både kärleksfulla och förlåtande kan genomgången säkerligen uppfattas som kritisk och onödigt splittrande, i synnerhet då kristendomen präglas av en stor mångfald av samfund och tolkningar. Detta samtidigt som vi lever i en postmodern tid där absolut sanning förkastas till förmån för det subjektiva begreppet ”min sanning”, så även i kyrkan. Ambitionen är dock att klargöra viktiga skillnader som förhoppningsvis kan vara till välsignelse för både kristna och ickekristna läsare.

Så hur är det då? Är det inte bättre att fokusera på det som förenar och försöka hitta minsta gemensamma nämnare? Ingen har ju den perfekta förståelsen av Guds Ord förutom Gud själv. Det är förvisso sant. Men Bibeln lär att vi kan ha tillräckligt bra förståelse och att vi dessutom ska proklamera, förklara och försvara ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Jud 1:3). Och är det någonting Bibeln vill att människor ska förstå så är det evangeliet. Skriften varnar återkommande för att falska lärare och läror ska nästla sig in i kristenheten (Apg 20:29) och vad passar då bättre än att angripa det viktigaste och mest centrala – det frälsande evangeliet (Gal 1-3).

Dr. Charles Bing: ”Alla teologiska system och frälsningsläror som kräver gärningar för att antingen förtjäna, behålla eller bevisa frälsningen är i konflikt med Guds nåd och därför obibliska.”

——————————————————————————————————————————————————————————–

5. Gärningsevangelium 4 – Katolicism

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

Krav: Tro och sakramentsgärningar. Den kristne måste, genom sakramenten, hålla ut ända till slutet för att vinna den slutliga frälsningen. Rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen sker genom tron och dopet. Men för att vinna den slutliga frälsningen måste sedan de övriga sakramenten – exempelvis nattvarden, bikten och konfirmationen – praktiseras. Kategoriseras ofta som så kallad ”semi-pelagianism” då människans egna meriter, i kombination med Guds, ligger till grund för den slutliga rättfärdiggörelsen.

Katolska kyrkans svenska hemsida: ”Motståndet mot de här orden har att göra med den frikyrkliga användningen av ordet frälst. ‘Att bli frälst’ är enligt frikyrkligt språkbruk att komma till tro på Jesus och omvända sig från ett liv i synd till ett liv i gemenskap med honom. Så kan ordet inte användas i katolskt språk (och inte heller av många andra samfund) eftersom frälsningen som vi uppfattar ordet är något som fullbordas för oss först i evigheten.”

Frälsningsvisshet: Nej, eftersom frälsningen är en process baserat på fortlöpande gärningar kan visshet aldrig uppnås.

Högsta auktoritet: Bibeln, påven och den katolska traditionens trosdokument.

Kort historia: Den kristna församlingen hade under de tre första århundradena varit förföljd i det romerska imperiet men detta kom att ändras efter kejsar Konstantins påstådda omvändelse i början av 300-talet. Han såg nämligen kristendomen som en förenande räddningsplanka i det då splittrade och sönderfallande riket och förvandlade kristendomen till en form av statsreligion.

Problemet var bara att Konstantin blandade bibliska läror med romersk hedendom, exempelvis Mariadyrkan (kopplingar till Isisgudinnan) och transsubstantiationsläran (brödet och vinet förvandlades bokstavligt till Kristi kropp och blod). Man kan säga att församlingen, precis som idag, bytte bort bibeltrohet mot politisk och social trygghet, förföljelse mot acceptans.

Teologen och filosofen Augustinus (354-430 e. Kr.), som av många anses vara katolicismens fader, var den som på allvar introducerade dopet som frälsningsgrundande. Sakramenten praktiserades tidigt men det var först på 1500-talet som det nuvarande antalet (sju) fastslogs.

Andra centrala och obibliska läror i katolicismen är påveämbetet, det särskilda prästadömet, avlatsbreven, skärselden och den katolska traditionens höga ställning i förhållande till Skriften. Genom att knyta den eviga frälsningen till ovannämnda läror och sakrament underkuvades folket och den religiösa och politiska eliten, som efter Konstantins reformer satt i samma båt, kunde därigenom befästa makt och kontroll.

6. Gärningsevangelium 5 – Kalvinism/”Lordship Salvation”

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

Krav: Tro, omvändelse från synd och gärningar som bevis på genuin tro. Äkta tro innebär här ”full överlåtelse” till Jesus som Herre. Bygger på kalvinismens fem punkter (TULIP), särskilt ”totalt syndafördärv”, ”oemotståndlig nåd” och ”de heligas uthållighet”.

Människan har enligt kalvinister ingen fri vilja utan de Gud på förhand utvalt till frälsning pånyttföder han och ger tro, omvändelse och helgelse som gåva utan egentligt medgivande från frälsningsobjektet. Frälsningen kan med andra ord inte förloras men om livet inte präglas av ”goda gärningar” bevisar det att personen i fråga aldrig var frälst från början. Stark betoning på Guds suveränitet och människans totala syndafördärv (inte ens tron är möjlig för den fallna människan).

Det ska dock sägas att det finns modifierade kalvinister som inte definierar sig som ”Lordship” och som inte betonar gärningarna lika mycket, men ovannämda beskrivning är den vanligaste och mest konsekventa kalvinistiska förståelsen av evangeliet.

Frälsningsvisshet: Nej. Eftersom frälsningen per automatik kommer leda till ett helgat liv är det inte tron som är beviset för evigheten utan om tron visar sig i gärningar. Och då Bibeln inte preciserar någon bestämd syndagräns för att avgöra om tron är genuin eller inte blir det omöjligt att vara säker på sin frälsning.

Högsta auktoritet: Bibeln.

Kort historia: Har sina rötter i kyrkofäderna men populariserades av John Calvin och andra reformatorer på 1500-talet. Kan ses som ett svar på det katolska gärningsevangeliet och människocentreringen. Istället för att människan bidrar till sin frälsning via gärningar och sakrament menade man, som nämnts ovan, att Gud gör precis allt. Men även om intentionerna var och är delvis sunda landar det trots allt i gärningslära där gärningarna framförallt ses som ett kvitto på äkta tro. Vad man bortser från, eller vantolkar, är Bibelns alla texter om kristna som lever i uppenbar synd och trots allt beskrivs som trosbröder (Rom 7 och 1 Kor 3 två uppenbara exempel).

Ett av huvudproblemen med kalvinismen som predestinationslära är att Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det rimmar illa med att vissa redan på förhand är utvalda till evig förtappelse. Idén om ”oemotståndlig nåd” (eller tvingande nåd) och ”ovillkorat utväljande” är inte heller förenlig med Guds kärlek och dom. Kärleken bygger på fri vilja och ömsesidighet och domen på ansvar. Att döma predestinerade människor blir indirekt som att Gud dömer sin egen plan.

När det är sagt ska det dock sägas att relationen mellan Guds allmakt och allvetande och människans fria vilja inte är helt lätt att förstå för vårt begränsade förstånd.

Uttalad och renlärig kalvinism är för övrigt inte särskild utbredd i Sverige men desto vanligare globalt.

7. Gärningsevangelium 6 – Arminianism

Huvudmål: Evigt liv i ett framtida paradis.

Krav: Uthållig tro och gärningar. Till skillnad från det katolska evangeliet är inte frälsningen en gärningsprocess utan sker i det ögonblick människan tror på Jesus som frälsare. Här kan dock frälsningen förloras genom otro och syndiga gärningar. Betoning på människans fria vilja.

United Methodist Church: ”Vår kyrka lär att vi kan förlora den frälsning som Gud har påbörjat i oss. Bekännelsen av vår tro och växande i helighet är nödvändig för att Guds frälsande nåd ska fortsätta sitt arbete i oss.”

Svensk Pingstförsamling: ”Vi tror att för att få förlåtelse och bli ‘pånyttfödd’ måste vi omvända oss från våra synder, tro på Herren Jesus Kristus och leva enligt Hans vilja för våra liv.”

Sistnämnda citat kan även tolkas som en mix av olika gärningsevangelier beroende på ordens definition men pingströrelsen ses traditionellt som arminianistisk, framförallt i bemärkelsen att frälsningen kan förloras. Det finns dock pingstförsamlingar och pingstvänner som tror på evig säkerhet. Historiskt sett har pingströrelsen dessutom betraktat det så kallade ”andedopet” med tillhörande tungotal som bevis för äkta tro. Idag är det dock vanligare att se en mer allmän och subjektiv frälsningsupplevelse som avgörande tecknen.

Frälsningsvisshet: Nej. Eftersom frälsningen kan förloras finns ingen möjlighet att känna säkerhet.

Högsta auktoritet: Bibeln.

Kort historia: Växte fram på allvar efter teologen Jacob Arminius död i början av 1600-talet och kan ses som ett svar på det kalvinistiska förnekandet av den fria viljan. Metodismens fader John Wesley tog senare upp den arminianska manteln och reviderade läran en smula. Pingströrelsen, Frälsningsarmén, metodisterna och många baptister har sina soteriologiska rötter här.

Arminius och Wesleys bejakande av människans ansvar och fria vilja ligger i linje med Bibelns evangelium. Likaså förnekandet av kalvinismens ”begränsad försoning”, dvs att Jesus bara sonade synden för de utvalda och att frälsningen därför inte är tillgänglig för alla.

Men tyvärr drogs slutsatser som landade utanför Bibelns pärmar och det berodde delvis på en överbetoning av den fria viljan. På samma sätt som människan kan välja frälsningen kan hon senare välja bort densamma. Eftersom man också, likt kalvinisterna ovan, hade svårt att skilja rättfärdiggörelsen från helgelsen, förlorad frälsning från förlorad gemenskap och lön, evigt straff från temporära straff och domen för icketroende vid den stora vita tronen från domen för troende vid Kristi domstol, blev det problematiskt att förklara bibelord om ”avfall” och ”död tro”. Och detta ledde inte bara till läran om att frälsningen kan förloras utan också till många bibliska motsägelser och inneboende konflikter vad gäller nåden och gärningar.

Sammanfattning

I det inledande citatet från Charles Bing poängterades att frälsningen varken kan förtjänas, behållas eller bevisas genom gärningar. Jämförelse visar dock att de tre största frälsningslärorna inom kristenheten kännetecknas av just detta. Lite förenklat kan man säga att katolikerna förtjänar, kalvinisterna bevisar och arminianisterna behåller frälsningen genom gärningar.