Evangeliet, som är det mest centrala i det kristna budskapet, kommer från ett grekiskt ord som betyder ”goda nyheter” eller ”glädjebud”. Ordet används ca 100 gånger i Nya Testamentet och syftar framförallt på de goda nyheterna om Jesus Kristus, Guds Son, som kom till jorden för att lösa syndens och dödens problem genom att betala priset för människans synd på Golgata kors.

I brevet till galaterna beskriver Paulus hur detta evangelium förutsågs redan i Abrahamsförbundet där Mose skriver om en framtida och världsvid välsignelse för alla folk (Gal 3:8-9, 1 Mos 12:3).

Dåliga nyheter

För att förstå de goda nyheterna behöver man först förstå de dåliga. En frisk och immun människa är, till skillnad från en sjuk, vanligtvis inte intresserad av botemedel och vaccin. Bibeln säger dock att alla människor bär på en för människan obotlig sjukdom, synden, och att hon därför behöver akut och extern hjälp.

Synd betyder att missa målet och kan också beskrivas som ett uppror mot Gud. Ursprungligen härstammar den från den fallne ängeln Lucifer och överfördes senare till människosläktet genom Adam. Gemensamt för dessa uppror är att båda krävde jämlikhet, de ville själva bli som Gud.

Synden kan delas in i tre olika kategorier: ärftlig (”inherited”), tillskriven (”imputed”) och personlig (”personal”). För det första hänger vi alla ihop med människosläktets förste representant Adam och föds därför med en ärftlig och självcentrerad syndanatur (Rom 5:12-14). För det andra står vi, till följd av Adams representantskap för människosläktet, som juridiskt skyldiga för Adams synd och tillskrivs hans överträdelse (Rom 5:18). Och slutligen begår människor personliga synder till följd av den inneboende syndanaturen, alltifrån orena tankar och motiv till mord.

Vi står alltså alla, oavsett relativ ”godhet” i förhållande till varandra, som skyldiga inför Gud i samtliga kategorier och syndens lön är den eviga döden (Rom 6:23). Och på samma sätt som brottslingar är personligt ansvariga för sina handlingar i domstolen och inte kan skylla lagöverträdelserna på dåliga föräldrar eller uppväxtförhållanden, är också vi ansvariga för våra val och gärningar inför Gud trots att vår syndanatur kommer från Adam. Att alla står som juridiskt skyldiga inför Gud på grund av Adams synd indikerar dessutom att ingen skulle ha handlat annorlunda i Adams ställe.

Konklusion och problem: Alla människor är syndare och en alltigenom helig och rättvis Gud kan inte ha gemenskap med synden eller låta den vara ostraffad.

Goda nyheter

Eftersom Gud älskar alla människor och vill deras frälsning sände han sin egen Son för att sona straffet för människans synd en gång för alla. I Gamla Testamentet offrades djur regelbundet för att sona Israels synd temporärt (Heb 9:22) men ”tjurar och bockars blod kan omöjligt utplåna synder” permanent (Heb 10:4) eftersom Gud bara accepterar ett fullkomligt offer. Därför sände Gud det felfria offerlammet Jesus Kristus, som i egenskap av både Gud och människa var det enda kvalificerade och godtagbara offret.

Att Jesus uppstod på den tredje dagen är beviset på att försoningsdöden var giltig och accepterad. Och på samma sätt som alla människor dog i Adam och tillräknas hans synd, får alla som tror på Jesus Kristus och hans ställföreträdande död och uppståndelse tillräkna sig Hans rättfärdighet. De goda nyheterna handlar alltså om tron på Jesu person och frälsningsgärning för att få evigt liv som gåva.

Några centrala bibelverser om ovannämnda evangelium:

1 Kor 15:3-4 ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna.”

Joh 3:16 ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Efs 2:8-9 ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.”

En annan hörnsten i evangeliet är att frälsningen aldrig kan förloras när den av fri vilja mottagits som gåva. Det eviga livet börjar i samma ögonblick som människan tror/förtröstar på Jesus och kan därför per definition inte upphöra. Evigt liv är nämligen evigt och för alltid (Joh 3:14-16, 5:24, 6:47, 10:28). Ingenting, vare sig otro eller synd, kan skilja den kristne från Guds kärlek i Kristus Jesus och den kommande härligheten (Rom 8:38, 2 Tim 2:13, Joh 10:28-29). Jesus betalade priset för alla våra synder (dåtida, nutida och framtida) och verkar nu som vår oklanderlige ”försvarsadvokat” på Faderns högra sida när vi syndar.

Därutöver har alla kristna fått Anden som sigill och garant för ”befrielsens dag” (2 Kor 1:22, Efs 1:13-14, 4:30) och vi kan således veta att himlen väntar (1 Joh 5:11-13). Vidare finns en mängd bibliska exempel på trosbröder som ”vandrar i köttet” och lever i uppenbar synd, så en människas leverne kan inte enskilt avgöra om personen i fråga är frälst eller inte.

Betyder detta att alla som kallar sig kristna är kristna? Nej. Eller att kristna bör leva ett liv i synd eftersom himlen är säkrad? Eller att ett syndigt liv inte får konsekvenser? Nej, kristna bör förstås inte leva i synd. Det får konsekvenser både här och nu, exempelvis disciplinering och brusten gemenskap med Gud, och i den framtida lönen i Kristi domstol. Men det är stor skillnad på vad en kristen bör göra och vad hon måste eller per automatik kommer att göra.

I följande delar kommer en övergripande genomgång av andra vanligt förekommande evangelier, både i och utanför kristenheten.